Ilska...

Nu har jag varit den värsta mamman igen, nu har jag tagit det sämsta botten-nappet jag som mor kan göra... Jag har blivit utskälld till max, jag har fått skuldkänslor, men jag har stått emot min svaga sida och hållit fast vid mitt beslut... Och jag är stolt över det, för även denna gång fick jag ett "tack"... Ett tack i form av en son som trots allt var glad nu i efterhand fast han inte fick som han ville...

I början av veckan frågade yngsta sonen om han på fredag kväll skulle få fara till en kompis på "fest"... Han klargjorde att det inte var "fest-fest", närmare några kompisar som skulle umgås... Vid det tillfälle svarade jag: kanske, vi får se, jag skall fundera på saken... Funderade inte så mycket på frågan, tog inte ens upp det med min man, eftersom jag visste att sonens planer hinner ändra 100 gånger innan fredagen... Men då sonen frågade på nytt på onsdagen om han fick fara, så var jag tvungen att börja fundera på ett svar.Till en början tänkte jag att det vore väl på sin plats han första gången skall få fara på "fest"... Men eftersom kompisen han skulle till var helt obekant för mig, så började jag mitt "spionarbete"... Tack och lov gjorde jag det...

Nu visade det sig att det eventuellt inte var passande att låta min son fara dit, med tanke på att det skulle ha varit hans första "fest"...Så jag gjorde ett enhälligt beslut ( utan att tillfråga min man) att svaret blir NEJ...  Så på torsdagen då jag skulle informera sonen att svaret blir nej, och gubben var på jobb, så bad jag min äldre son att vara min "back up"... Även han ansåg att det inte vore lämpligt för brorsan att fara till ovannämnda "fest"... Nu tar jag det kort och gott... Jag sa NEJ, yngsta sonen skrek i en halv timme, äldsta sonen satt knäpptyst och jag visste inte vad jag skulle göra... Försökte så gott jag kunde förklara för min yngsta varför han inte fick fara...Till sist fick den äldre "luft" och började resonera med lillebror, och fick honom att lugna ner sig... Jag var lättad och hoppades att problemet var ur världen...

Följande morgon då jag väckte den yngsta fick jag förstå att problemet inte var över... nej nu började det...Det var fel på allt... kläder, skola, klockslag, bussar, väskor...You name it, you got it... Då jag till slut tappade nerverna och undrade varför han var på så dåligt humör, fick jag till svar: Du vet nog... Jag visste vad jag hade framför mig då han kommer hem från skolan... Jag var inte hemma då han kom hem från skolan, min man sa att sonen nog varit rätt så sur först då han kom hem, men efter att gubben förklarat ett o annat för honom så hade t.om ungen skrattat...:) Jag själv har fått sonen att skratta och vara sig själv, han har t.om "erkänt" att det sist och slutligen inte var så hemskt att han inte fick fara... Jag gjorde klart åt sonen att han kan gott o väl kan säga åt sina kompisar att han har så jävliga föräldrar, att dom säger nej till nästan allt...Och det hade han gjort...skulle vara roligt att veta vilka alla öknamn jag fick då han förklarade för sina kompisar...;)

Idag är det annat liv i huset, jag gav lov att han får ha filmkväll hemma med några vänner, så nu är han eld och lågor för att fixa till det :) Och inte stör det honom fast vi andra är hemma heller. Så denna "fight" med sonen, fick ju trots allt ett bra slut och alla parter är nöjda...:D