Kräftskiva...

Oj, oj, oj...vilket veckoslut det varit. Trots att jag ännu känner sviterna av trötthet, hushålls sysslorna ligger efter, och hela helgen mest gått ut på att förbereda och plocka undan, så har ändå veckoslutet varit en av dom bästa på evigheter :) Pricken på i:et var förstås att äldsta sonen äntligen kom hem, det var så otroligt glädjande att få se honom. Så nu mår jag bra igen, och hoppas att det inte blir lika lång paus tills jag ser honom igen :) Tänk att ett dygn kan göra en så stor inverkan...ett dygn då jag fick ha båda mina killar runt mig... Det var helt ofattbart roligt att laga mat och duka för 6 personer. Vi var som en hel familj igen :)

Förutom hela härliga helgen, med hela härliga familjen, hade vi en helt härlig kräftskiva på lördagskvällen med alla våra härliga grannar. Hur härligt låter inte det? Livet är härligt :D :D Det som är mest härligt, är att jag och grannfrun lyckades få till stånd en kräftskiva trots våra mycket oförberedda och diffusa planer... Vi har ordnat fler fester tillsammans under åren, men denna gång såg det nog ut att bli ett kaos. Vi (läs grannfrun) brukar ha koll på det mesta...hon kör listor, ordnar och dirigerar :) Hon får även mig att funktionera, jag är nästan lika ordningsam som henne :) Förutom detta år...

Vi hade båda kalendrarna så fulla, vi hittade aldrig en kväll då vi skulle planera och fixa...förutom den där ena kvällen för många veckor sedan, då när vi gjorde preliminära förberedelser...Men denna kväll njöt vi även av en tjejkväll, med vin och ostbricka, så dagen efter var kanske inte alla diskussioner i färskaste minnet ;) Men tack och lov, grannfrun förde protokoll denna kväll, hon skrev ner till pappers det vi diskuterade...Tack vare denna lista var så gott som 90% av kräftskivan fullgjord :) Hennes protokoll har vi haft fler gånger nytta av den senaste veckan. Så inte har vi helt tappat konceptet med att ordna fest. Telefonsamtalen går visserligen inte att räkna på två händer, men nu har vi lärt oss att man kan ordna en fest via telefon konferens :)

Kräftskivan hör även den till en av de traditionella händelserna här på vår kulle. 6 familjer deltar, två familjer tillsammans ordnar tillställningen, d.v.s att vart tredje år är det ens tur att ordna. Hittills har vi haft det hemma hos var och en, men detta år då tidpunkten blev så långt in på hösten, så hyrde vi en lokal. Det hade blivit för rått och kallt att vistas i ett tält, och ingen risk att någon av oss får in 24 personer, runt ett och samma bord, i sitt hem...Hyres lokalen var bara ett stenkast härifrån, alla var på gångs avstånd, så det passade perfekt :) Och en perfekt kväll blev det... Av alla andra årliga fester vi har, så tycks denna tillställning vara den enda våra barn verkligen vill delta i :) Vi var 10 vuxna, och 14 "ungdomar" (många av dem är ju myndiga vuxna redan, men våra barn ändå). Jag tänkte väl att de är med och äter, varefter de tar sitt pick och pack och far iväg på sina egna äventyr. Hör och häpna...ungdomarna var med oss hela kvällen och halva natten. Otroligt :D Det som också var otroligt, var att inse att våra barn är betydligt vettigare än vi vuxna...

De förstod en efter en att fara hem rimliga tider och sova...medan vi dumdristiga gamyler festade loss till 4-5 på morgonen...att man aldrig lär sig ;)  Halv fem på morgonen kom jag hem, vaknade halv 10, och var definitivt INTE pigg! Men då steg äldsta sonen och hans flickvän upp, så förmådde inget annat än att stiga upp och vara social. Jag ville ju få så mycket ut av denna helg, då äldsta sonen äntligen var hemma. De kom hem vid midnatt från kräftskivan, så de var ju pigga som bara den :D Efter morgonmålet tillsammans med de äldre ungdomarna, bänkade vi oss framför tv:n och såg på en film. Tur att det var en film jag sett 10-tals gånger förut, för jag sov för det mesta... ;) De yngre två ungdomarna sov mest bort hela dagen, men prisade fler gånger om hur rolig kväll de haft :) På tal om den yngre....han som klargjorde fler veckor innan att HAN tänker inte delta i några löjliga lekar, det är "barnsligt" att leka på en fest...Och han skulle minsann inte vara med hela kvällen...Han var en av dem som var helhjärtat med i varendaste en lek, och hörde till det ungdomsgänget som for sist hem :)

Problem med bokstäverna...

Yngsta sonen in action...

Äldsta sonen krockar med grannfrun, efter att ha snurrat runt pinnen...

Yrsel :)

Detta veckoslut kommer jag att leva länge på...Jag känner mig lyckligt lottad att ha detta gäng runt omkring mig. Att ha den prioriteringen att man bor granne med så många av sina vänner, är rent ut sagt lyx! Tänk vilken lycka att slå ihop två flugor i en smäll...man ordnar en fest...under denna fest kväll får jag umgås med mina vänner och mina barn :) Som bonus på köpet, fick jag umgås med alla "grannas-barn",...De barn som också gör att jag får vemod då jag ser hur de växer upp :( Kan det bero på att 4 av dessa barn varit mina dagbarn, och dom övriga har också funnits med i vår bekantskapskrets sedan de var små. Så en mycket lyckad kväll, om ett år igen :)

Äldsta sonen som Fula Bettan :D

Mera Fula Bettan typer :D

Yngre kärleksparet <3

Äldre kärleksparet <3

Känslor...

Nu väntar jag med spänning på när jag ska få uppleva "den där" känslan...känslan, som många berättat att nog så småningom kommer. Nu har det gått 1 år och en månad, och än har jag inte kommit till rätta, än mindre lärt mig leva med "den där" känslan... Börjar fasa för att jag är unik, jag kommer nog säkerligen aldrig att bli mig själv igen...jag kommer nog inte att hitta DEN DÄR rätta känslan. KÄNSLAN att "leva" utan mina barn...

Har inte uppdaterat min blogg på länge...har inte haft känsla för det...men nu, just NU känner jag att det finns orsak för mig att skriva. För just nu saknar jag mina killar något så fruktansvärt mycket! Jag saknar dem så att det riktigt gör ont i hjärtat <3 Största saknaden är nog efter min äldre son...Visst saknar jag den yngre lika mycket under veckorna, men han kommer ju hem alla veckoslut, så ser skymten av honom lite nu som då :) Men ändå känns det så himla tomt just nu... Vet inte vad det är som som gör att jag igen går igenom samma trauma, som jag hade för ett år sedan.För att vara ärlig, känns det nästan värre nu!

Orsaken till att det känns värre just nu, har många förklaringar, enligt mig själv i alla fall... För det första: Förra året var jag förberedd på att killarna skulle flytta p.g.a studier. För det andra: Då visste jag inte vad jag vet idag...För det tredje:..................finns inget jag kan nämna, 1:a och 2:a skälet räcker gott och väl! Vad gäller yngsta sonen, så såg jag endast hans "flytt" som ett måste, eftersom han studerar i Karis. Men idag, då han inte fick plats på internatet och bor självständigt i Ekenäs, har ett "eget" hem, så känns det som han är mer avlägsen. Vi behövde ett ämbetsbetyg åt honom förra veckan...Tänkte göra det enkelt för mig, så skickade ett mess åt sonens gudmor som jobbar inom församlingen, och frågade vackert om hon kunde fixa ämbetsbetyget. Till det svarar gudmor: Jo, så gärna, men tyvärr kan hon inte göra det eftersom min son är Ekenäsbo, så jag måste kontakta Ekenäs församling. Det var då det slog mig...min minsting är officiellt en Ekenäsbo, han "bor" inte här mera. Första året då han bodde på internat, så var det ju endast hans sovplats under veckorna...men nu har han ett hem, och en egen postlåda! Han är ju bara 17 år, så det här låter inte bra i mina öron... :(

Men allt har löpt bra för killen, till dags datum så har allt förlöpt bättre än jag någonsin vågat drömma om :) Något gott har jag nog gjort som förälder...för det jag kan skryta om är att båda mina killar sköter sig själv i köket :) Vår äldre har jag vetat att kockar på som bara den...den yngre har inte visat en lika stark sida, men alltid prövat sig fram. Då han bodde på internat, så ville han endast ha medskickat mat som var halv fabrikat...Nu tar han med sig endast mat som han själv tillreder. Visserligen är det mesta fråga om pasta rätter...men vem bryr sig...han kockar själv i alla fall :) Är nog rätt så stolt över honom , som skött sig själv så här många veckor och trivs med sin tillvaro, trots att han skall klara sig själv. En stor räddning har nog varit en kille, en av sonens barndoms kompis som även han bor i Ekenäs, som hållit min son sällskap under kvällarna.

Saknaden efter min äldre börjar vara enorm. Senast han var hemma var 5 veckor sedan. Och en vecka skall jag uthärda ännu innan han visar sig. Under de 5 veckor som gått, har jag pratat med honom 1 gång i telefonen och tre meddelanden har vi skickat varann...Alltså på 1 och 1/2 månad har jag inte sett mitt barn,...och det är 1 och 1/2 månad för mycket!!! Nu tänker säkert många att varför kan inte jag åka iväg och hälsa på honom, sitter jag bara som ett fån här hemma och väntar att han skall komma till mig? Och visst kan jag göra det, och gör det så gärna. Men orsaken till denna långa "paus" är att militärsonen var först fast inom armén i 3 veckor. Hans kompani har varit delaktiga i den stora internationella militär övningen, Northern Coast 2014 i Åbo, så han hade inte permission på länge. Förra helgen var han ledig, men ville helt förståeligt fira den hemma med sin flickvän. Detta veckoslut sitter han igen fast, så inget besök var möjligt nu heller. Skulle han helst sitta fast i Dragsvik så att man kunde fara dit och hälsa på, men då han sitter i Syndalen som hamnvakt, och dit har inte obehöriga någonting att göra... Så det börjar nog kännas lite ledsamt i mitt hjärta.

Så saknaden är stor, men det värsta är att jag känner mig "dum"...jag tycker att jag inte kan berätta bokstavligen åt någon HUR HEMSKT jag upplever den här situationen. Visst har alla av mina bekanta sagt att det känns jobbigt då barnen tar det stora steget ut i livet, men jag tycker att de flesta kommit över det inom snar framtid. Och så sitter då jag här, 1 år senare och har världens värsta angst, för att jag vill att mina killar ska vara fast klistrade vid mig resten av livet...En av mina närmaste vänner, som denna höst hamnat i samma situation som mig, att båda hennes barn "flyttat ut" tack vare studier, sa åt mig något som fick mig att le :) Hon klargjorde att NU fattar hon vad jag menade för ett år sedan... Då när jag inte ville boka in något till veckosluten då jag visste att killarna skulle komma hem. Jag avböjde en massa inbjudningar, jag ville hellre vara med mina söner... Nu vill hon samma sak, hon vill finnas där hemma för sina barn <3 Jag garanterar att hon ligger i samma sits som mig...barnen finns inte där fysiskt närvarade, men vi mammor vill ändå finnas där inom nära räckhåll :)

Yngsta sonen har spenderat de två senaste veckosluten i Pargas, hos hans flickvän, men nu är de här hos oss <3 Här och här...jo de lyser med sin frånvaro, men de är ändå här. Jag ser ett kaos av klädhögar, sängkläder i en hög och en massa disk utspritt i yngsta sonens rum...det betyder att jag skall ta i med städhandskarna efter veckoslutet, men vem bryr sig...Jag skiter fullkomligt i att yngsta sonens rum ser ut som jerusalems förstöring! Det enda jag bryr mig om är vetskapen att han är HEMMA <3 Annat är det då jag ser in i äldsta sonens rum...dystert och tomt...Fy fasiken vad jag saknar honom! Minns då han for på ABI resan en vecka till södern, det var första gången han var borta en vecka...och jag var halvt hysterisk. Då han flyttade till Ekenäs kunde han vara borta två veckor i rad, och jag var nära nervsammanbrott. Så något har jag ju lärt mig under de senaste åren, eftersom jag fortfarande lever och mår bra trots att jag inte sett honom på snart 6 veckor :)

Dom här känslorna kommer och går, nu är det tydligen en sämre period, och säkerligen ler livet igen efter en vecka, då han äldsta kommer hem och visar sig en sväng :) Om 3 veckor blir minstingen hemma 6 veckor på praktik, så då har jag lite liv i huset igen...jag bara väntar! Kan nog inget annat säga än att det är nog jätte tungt emotionellt att vara mamma, och följa med hur ens barn "glider ur händerna" :( För mig i alla fall...

<3 Trevlig lördagkväll <3