Efter en vecka...

En vecka har gått...och vi lever ännu. En vecka som vi börjat sakta känna på vad vi har framför oss de inkommande månaderna...försöka hitta ett system, som alla parter är nöjda med. Visst har det varit både upp och ner, men inte hade jag räknat med att det skulle vara en dans på rosor...och jag är fullt medveten om att det kommer att ta sin tid innan vi kommer underfund med allt, hur vi ska få en "fungerande skoldag" här hemma med yngsta sonen...

Nu är det ju inte bara att slänga skolböckerna framför ungen och be honom läsa sida upp, sida ner...eller ge en massa uppgifter han ska göra. Det här är verkligen inte jämförbart med att hjälpa barnen med läxor på kvällarna... Nu har vi med min man en hel massa material vi själv måste lägga oss in i, material vi själv måste lära oss och förstå, för att kunna ge den lärdomen och informationen vidare åt vår son. Vi vill försöka ge så mycket fakta vi bara kan, så en hel del får i alla fall jag jobba kring "mina ämnen", för att få ihop en vettig undervisning. Tack och lov för internet och i synnerhet Wikipedia...det har gjort mitt jobb mycket enklare :)

Vi har ämnen uppdelade, min man sköter allt vad gäller matematik, fysik och kemi, och aktuella nyheter dagligen...han som har bra tid att sitta och läsa alla dagstidningar och nyheter :) Jag som avskyr att läsa dagstidningar på nätet, jag saknar tidningar i pappersform,jag vill hålla i det jag läser...så hänger inte riktigt alltid med i svängarna vad som händer runt om i världen :( Så på min lott ligger: språk och de teoretiska ämnena. Så nu gäller det för mig att plocka fram mina kunskaper i allt från biologi, samhällslära, religion m.m.. Tyvärr är det rätt så många år jag satt på skolbänken, så det är inte så enkelt att bara plocka fram kunskapen...det är ju inte bara det att jag inte minns allt, VISSA saker har faktiskt ändrat med åren...det är nu jag måste inse att det är 22 år sedan jag var i skolåldern...

Men nu är det faktiskt så, att jag tycker det här är rätt så intressant, jag kommer att lära mig själv så mycket nytt. Jag kommer ju att lära mig massor...så mycket jag redan lärt mig under första veckan, och då har vi inte riktigt kommit i full gång ännu, så jag har skämtat att jag går väl och skriver studenten om ett år ;) Nå riktigt så mycket kunskaper försöker jag inte lära sonen, vi håller oss till ett vanligt allmänbildnings studiematerial, att han lär sig så pass mycket att han klarar av att gå vidare till andra stadiets studier. Alla ämnen jag börjat fördjupa mig i, har tillsvidare varit rätt så intressanta, förutom Religion...det ämne kan vi lämna odiskuterat! Religion i sig själv är det väl inget fel på, men herregud (får väl använda det ord nu då det gäller religion) kan det finnas "torrare böcker"? Kan man verkligen inte få en religionsbok mer intressant? Kanske jag sadlar om, lägger hela min själ på detta ämne och skriver en ny modern upplaga... ;)

Nu efter en vecka kan jag allt om Martin Luther, jag kan så gott som allt om alla vitaminer, jag börjar komma in i kommunalvals politiken och jag vet minsann hur människo kroppen fungerar :) Och det här är bara början...Men jag måste nog ändå lyfta hatten för min man! De ämnen jag "jobbar med", är ämnen jag kan läsa in mig på, hitta en massa på internet, medan min man bara måste kunna, måste minnas från sin skoltid hur man räknar frekvenser, tabeller och diagram och procenter och allt annat krångligt... Och stackars min man, han kan ju på inget vis få dessa ämnen roliga...det är bara att kämpa och kämpa. Jag i min tur fick uppleva en liten nostalgi tripp då vi läste hälsokunskap med sonen. Vi läste om alla skeden i människans liv, från foster framåt...Så jag plockade fram alla ultraljudsbilder, rådgivningkort, alla papper man fick på BB...Och sonen var faktiskt intresserad, trodde väl att han skulle tycka jag var löjlig...

Men han fick också en liten nostalgi tripp...han tyckte det var skoj att se hur han växte under sina första år, och hans första fotavtryck, som togs genast på BB, det kunde han inte riktigt ta åt sig, han påstod att hans fot aldrig varit så liten. Så bonus på sidan av skoljobbet, är att vi får diskutera en hel del tillsammans , han och jag. Och det positiva är att se hur mycket ungen egentligen kan, han avbryter mig och slutför det jag tänkt berätta, eftersom han minns det från lågstadiet eller från 7:an-8:an. Så vi lär varann...;) Och det bästa av allt är: Jag har en gladare son här hemma, humöret är betydligt bättre än för en vecka sedan, förutom då han blir väckt på morgonen...han trodde väl att han sku få sova så länge han vill då han "bara är hemma" Och min "klump i magen"...ja,a undrar vart den tagit vägen, för den har jag inte känt av på en vecka...

Igen...

Nu är det ett bara för jävligt...nu har jag hamnat i träsket igen! Jag lovade mig själv för länge sedan att inte utsätta mig för detta...och jag har hållit mitt löfte...fram tills två dagar sedan... Nu sitter jag och funderar på en utväg, hur ska jag ta mig ur detta helvete? Det kommer att bli svårt, jag ska försöka...lovar inte att jag klarar det på en dag eller två, har på känn att detta kommer att ta en tid för mig att bearbeta, eftersom det är så himla roligt...

Trots att det är roligt, vet jag hur beroende framkallande det är...därför blir jag smått orolig över mig själv ;) Nu pratar jag om de förbannade jävla spel som "ploppar" upp via Facebook!! Jag har beslutat mig att avstå från allt som heter spel på FB! Det beslutet har jag faktiskt hållit i över ett år nu, vilket nu har börjat lite knaka i fogarna, eftersom jag VAR SÅ DUM och klickade en gång, en jävla stackars gång på ikonen för det nya häftiga spelet SongPop på Facebook...

För ett år sen tillbaka, var jag ett freak av alla spel som gick att spela...Det var allt från Farmville till Fishville...bara spelet slutade på "ville", så där var jag fast klistrad...För att inte tala om Café World...det spelet var först en drog!!! För det spelet borde det ha funnits en kontakt, du kunde diskutera med för att bli av med ditt beroende ;) Så all ledig tid gick ut på att sitta framför Facebook...FÖR ATT SPELA! Ingen aning om vad det annars fanns att läsa på loggen... Nej, det enda jag gjorde var att byta från spel till spel, fixa allt där tillika jag såg på klockan...det var ju faktiskt fråga om minutspel, för att få allt att gå ihop i mina kök, farmar, akvarier, städer m.m... Hur många gånger stod jag inte och hoppade jämfota bredvid någon dator i huset,som var ockuperad av någon annan i familjen? Jag var ju halvt hysterisk då jag visste att inom några minuter skulle min skörd vara död, maten på spisarna hade ruttnat...Fatta liksom inte min familj hur viktigt detta var för mig? ;)

Om inte de fattade det just då, så insåg dom väl mitt allvar, då jag "pinade" dem att bli "grannar" med mig i varje spel, det bara måste svara på mina förfrågningar, skicka alla världens attiraljer åt mig, som jag hade nytta av i mina spel...Herregud, jag blir riktigt ställd nu själv, då jag tänker på hur beroende jag var av dessa spel ;) Riktigt så galen var jag inte, att hela mitt liv snurra runt det här, men nästan... ;) För alla er som spelat, eller redan prövat ett tag på dessa spel, känner säkert en aning igen sig i det jag förklarar... Den dagen jag tog beslutet att sluta med alla spel, återgå till ett vanligt liv, utan de här spelen som upptog en massa av min fritid, var det bästa jag gjorde :) Mitt spel "beroende" förbyttes mot agg mot alla spel på FB! Jag raderade alla spel, blockerade alla spel förfrågningar, blockerade allt som kunde kopplas till spelen! Vilken lättnad :)

Visst har det ploppat upp på min logg en massa nya spel, spel som verkat intressanta, men jag har nonchalerat dem helt, utan att fundera på saken...enda tills jag fick syn på det nya spelet SongPop...I fler dagar kom det inlägg efter inlägg, förfrågningar efter förfrågningar...men jag brydde mig inte...Tills jag en gång, nästan i misstag,klickade på länken, för att se vad spelet gick ut på...och där var det, jag var FAST!
Nu är detta spel, tack och lov, ett spel som inte förbinder mig vid tid, hur många andra spelare spelar, inga förfrågningar hit och dit...Ingenting ruttnar, fast jag inte spelar på fler dagar. Detta spel behöver du inte anstränga dig för, det enda du behöver kunna, är musik... Jag älskar musik, men har fått konstatera via detta spel, att jag bara tycker om musik, jag har knappt en blå blekaste aning om vad låten heter, än mindre vem som sjunger...Men roligt är det, nackdelen är den, då spelet går ut på att på kortaste tid gissa rätt, betyder att jag inte kan höra en låt till slut, då det är frågan om en låt som är bra ;)

Så nu är jag där igen, jag har en liten ikon, på vänstra sidan i min facebook logg, som jag lite nu som då måste klicka på...men jag tänker inte låta denna ikon ta över min vardag. Jag spelar då jag har lust och tid, visserligen har jag en mycket "spänd" duell tillsammans med en av mina väninnor, som gör det hela mer intressant, men tänker aldrig gå tillbaka till tiden då alla "ville" spel nästan tog över mitt liv :)

Telefoner...

Vem minns inte tiden då telefonen såg ut så här...den där gamla goda hederliga mojängen, med den härliga plattan du skulle peta in ditt finger i...snurra plattan för vareviga nummer...och herre du milde då du valde fel hål i slutet av numret...då var det bara att trycka på dom stora knapparna som låg under den stora luren, luren som var tre gånger större än ditt öra! Efter det var det bara att snurra på för fullt igen...jag minns ännu ljudet av plattan då den for fram och tillbaka efter varje nummer jag vevade fram... ;)

Det jag också minns bra, var att det enda som kunde hända i andra ändan på luren var...en klar signal, som betydde att samtalet gick fram...eller så ett evinnerligt tjut, som betydde att det var upptaget. Enkelt och klart! Var det upptaget, snurrade jag på igen...gång efter gång...tills fingret var uppsvullet, det nästan fastnade i de små hålen i plattan. Då jag blev tillräckligt irriterad, slog jag luren så hårt jag kunde fast i själva apparten, och inget värre hände! Det var bara att pröva på nytt efter en stund. Annat är det idag...blir jag irriterad på min telefon, och av "misstag" dänger den någonstans, har jag många lösa delar som ligger runt golvet... Telefon skalen, batteriet, andra lösa delar ligger kors och tvärs...och jag har ett dilemma...hur skall jag få ihop allt till en användbar telefon igen??? Och det värsta av allt...funktionerar den efter sin lilla smäll... ;)

Sällan gör dom det, för dagens telefoner har allt en människa kan tänka sig behöva...ja...i alla fall för dem som är rysligt tekniskt begåvade.Det enda tillverkarna glömt, den lilla detaljen...att de skall klara av hårdhänta tag...ibland...;)Min telefon behöver endast klara av samtal och meddelanden! Tacksam är jag även för alla knappar på dagens telefoner...mot den gamla plattan med hål...Visserligen är dagens melodi touch telefoner, men jag som är 40+, bojkottar lite dessa nymodigheter, men kan kompromissa, så jag har en telefon med både touch och knappar, kommer bra överens med denna... Visserligen saknar den den härliga snurriga sladden som på 80-talet fanns mellan luren och telefonen...den där sladden som jag tänjde och töjde till max...Hur långt kunde jag gå ifrån telefonen, med luren...innan telefonen rök i golvet, eller hur många varv fick jag sladden invirad runt mig själv... ;)

Det som stör mig mest, som retar gallfeber på mig, med dagens moderna telefon-förbindelser, är att det inte mer endast ringer eller är upptaget...Nej nu, nu svarar det nästan alltid i andra ändan...jag har på tungan att presentera mig själv...då jag hamnar att inse att det är en automatisk svarare i andra ändan. För det första skall jag välja på vilket språk jag vill ha mitt samtal...varefter jag ska välja bland 2-5 olika alternativ, beroende på vad mitt ärende gäller...Herregud, ibland räknar de upp så många olika alternativ, att jag hunnit glömma vilket nummer jag skall välja innan jag kan komma vidare... Tryck 1...tryck 2...tryck 3, och jag trycker...för brinn kära livet, för att få den stora äran att ställas i en telefonkö, för att den i andra ändan tyvärr inte just nu kan ta mitt samtal, men de betjänar mig så fort de kan...och jag skall vara GOD OCH DRÖJ... :(

Där dröjer jag sedan, minut efter minut... jag lagar mat, hänger byke, borstar tänder, tar en promenad runt huset...ja,a...jag hinner uträtta en hel del innan jag blir betjänad. Det är de här stunder jag är tacksam att dagens telefoner skippat den långa snurriga sladden, för då hade det väl varit begränsat vad jag gör medan jag väntar... ;) Och vet ni...av 10 samtal, så är ungefär 8 av dessa endast ett samtal där jag ber att bli direkt kopplad till det kontor - den person jag EGENTLIGEN vill prata med...Det som jag redan visste innan jag ens började välja alla multi frågesporter, då jag valde att ringa det enda nummer som finns att få för att nå ett visst företag... Så hur skulle det vara om världen skulle gå tillbaka...

Tillbaka till den tiden, då det fanns ett, och bara ETT nummer var du kunde få svar på den fråga du ville ställa, det ärende du behövde uträtta...Istället för att slösa en massa dyrbar tid av oss människor, som ändå lever i en hektisk värld, med att vareviga gång vi behöver ringa vissa instanser, måste välja bland en massa nummer val, lägga oss i en telefonkö som aldrig värkar ta slut, flyttas från en kö till en annan, efter att du vid varje svar berättat din fråga...och får till svar: ett ögonblick, jag förenar... ;) Tänk hur mycket mer människor måste vara sysselsatta i dagens läge tack vare detta...Förut svarade en person i telefonen...idag behövs det några få, som till slut kan koppla dig dit du egentligen vill ;)

Så vilken tur att vi har knappar eller touch idag, annars vore sjukledigheten på topp...för alla som fastnat med sitt finger i den gamla hederliga nummer plattan....plattan som idag känns som ett historiskt minne! Men vi vet att vår vardag har blivit lättare, vi kan trots allt utföra en massa annat med dagens fina telefoner...vi behöver i alla fall inte klämma in oss i en telefon-koppi, lägga in en slant för att nå en person i din närhet...än mindre springa kvarteret runt för att växla pengar, för att få en mark eller var det sen 50 penni det kostade att ringa från en telefon bås...Och de båsen var ju fräscha på sitt sätt...ni minns väl... :D

Tankar...

Kan inte annat än med stor värme och glädje tacka för all fin, omtänksam och stödjande respons vi fått av många inför det stora beslut vi gjort gällande vår yngre sons skolgång. Det gör vårt beslut mycket lättare att förstå att alla inte bedömer oss negativt. Vänner som t.om erbjudit sin hjälp, ifall vi kommer att behöva det, är guld värt...

Just nu, kan jag inte ännu tänka tanken på hur "skol-vardagen" kommer att börja löpa, men jag är fullständigt inställd på att vi kommer att få ett bra och fungerande system. Med vilja klarar man allt! Och vi är så starkt fokuserade på att sonen kommer ut med ett BRA avgångsbetyg, även han själv ser med positiva ögon på att äntligen få endast fokusera sig på sitt skolarbetet, och äntligen bli kvitt allt det andra jobbiga, han har fått dras med under fler år... För mig personligen börjar jag redan känna hur denna "klump" som levt i min mage de senaste åren, håller på att minska och hoppeligen helt och hållet tyna bort...

Att vareviga dag vakna upp med klumpen i magen, ofta efter fler timmars vakande under natten med alla tankar som snurrar i min hjärna...att rycka till då telefonen ringer just efter skoldagens slut, med paniken att samtalet kommer från skolan och jag IGEN EN GÅNG, skall få berättat för mig hur "värdelös" son jag har...Att höra år ut och år in på denna visa, gjorde ju att vi nästan höll på att bli galna med min man...Psyket började verkligen vara på sista rakan...Om jag och min man började må så dåligt av denna situation, hur dåligt har inte vår son mått? Att under hela skoldagen, 5 dagar i veckan, vara under ett förstoringsglas, nästan bli förföljd, och ställas till svars för minsta lilla sak...Det var då vi gjorde vårt beslut, eftersom vi bara kunde inse att situationen han är i, inte är bra för hans välmående...

Nu tänker många...vilka föräldrar...tror att de har världens ängel till barn, som aldrig gör något fel! Men så är inte fallet. Vi vet minsann att sonen kan...han har många negativa sidor, så som de flesta människor. Men, han har även många positiva sidor, så som de flesta...Felet är bara det att en del inte vill-kan-förmår sig att se eller ens vilja ge honom chansen att komma fram med de sidorna.

Nu känns det i alla fall som vi lägger en stor last bakom oss, nu ser vi endast positivt på framtiden. Imorgon skall vi till skolan för att göra upp med de praktiska sakerna, det är ju trots allt skolan som skall hålla oss med allt material och information om vad vi sen här hemma bär ansvaret om att pojken skall lära sig. Och i måndag nästa vecka börjar vi...ett "nytt" liv, ett liv vi aldrig levt,men ett liv som inte kan gå till det sämre, jämfört med vad det varit de senaste åren...För från och med nu är det vi som har kontroll över det hela, och då är det bara oss själva vi kan skylla på om det inte funktionerar!

Vem gör rätt...

Vem har rätt att göra beslut, vem bestämmer över vem...Vilken individ kan komma fram till en annan och berätta hur saker och ting skall förlöpa...Vem sitter på den makt, att du kan styra och ställa över ens annans liv...Finns det någon levande varelse, som kan lägga fram ett intyg, där du kan intyga att du har alla rättigheter att "bestämma-ta slutsatser-inse-ha en åsikt" över att du har rätten att "köra över" folk i din omgivning... Ibland känner jag den känslan, att folk kan sopa mig under mattan, bäst de vill...De tror att jag inte har en åsikt, de tror att jag inte får upp min mun...de tror att de kan slänga mig och min familj runt, bäst de vill...

Men nej, nu är fallet inte så...Jag är född med en hjärna, jag kan tänka för mig själv, jag kan faktiskt göra egna beslut, inte kanske alltid de rätta besluten, men jag kan ha en åsikt, och jag har fullständig rätt till min åsikt...Och idag, IDAG har jag och min man gjort ett stort beslut i vår familj! Vi har haft många, långa diskussioner tillsammans senaste veckoslut, vi har övervägt saken, balanserat med beslutet...gör vi rätt eller fel...Vi har ingen skolning, än mindre ett intyg som tillrätta gör oss färdigheten att bearbeta en dylik situation, för att kämpa med frågor vi aldrig får ett svar på... Men vi har kommit fram till att, det beslut vi tagit idag, kan endast tiden visa om det var rätt beslut. Antagligen har vi tagit vatten över huvudet, men i våra hjärtan känner vi att detta steg var oundvikligt, det var ett steg vi var tvungna att ta, för att hitta ett lugn i familjen och ett sinnesro i kroppen...

Då man gör vissa "stora" beslut inom familjen, kommer tankarna om vad omvärlden skall tänka, vad skall våra familjer, vänner, säga...än värre...vad skall de elaka tungorna säga, de människor som egentligen inte känner oss, än mindre umgås med oss...Tack och lov har jag kommit till det stadiet i mitt liv att jag bokstavligen SKITER I VAD ANDRA TÄNKER...Det är mitt liv, jag lever det en gång, och jag gör det på mitt sätt...(ok, jag erkänner...jag försöker resonera med min man, så att vi båda kommer till en överenskommelse) Med en man som inte riktigt kommit till det stadiet ännu, att han kan förbigå vad omgivning tycker, gör mitt jobb dubbelt värre...Jag skall "hjälpa" honom tillika jag kämpar med mina egna funderingar...Oftast ser jag att min man är på samma våglängd som mig, men är till en del motsträvig att ta steget ut, i rädsla om vad omgivning tänker...Till hans nackdel, har han fått en fru, som då det verkligen gäller, något som ligger närmast mitt hjärta, så ger jag mig inte, jag visar mitt rätta negativa jag...och jag ger mig inte. Då min man äntligen "kryper ur sitt skal", vågar säga det han tänker, vågar vara sig själv...då är vi oftast överens...Så som i beslutet vi gjort idag!

Beslutet vi gjort, har inte bara gett ett lugn i min kropp, jag ser även att min man dragit en suck av lättnad, efter att alla nära och kära blivit informerade om dagens beslut...Han behövde höra en "välsignelse", att folk godtog vårt beslut...Måste hålla med om hans känsla, hans funderingar...Då beslutet var gjort, tänkte jag på alla de i vår närhet, vem jag ville informera innan det kommer ut som ett rykte på byn...Efter att jag skrivit detta på min blogg, så vet jag att det inte är hemligt mer, så jag har sett till att informera personligen innan åt de personer jag vill att skall ta del av våra problem...Mitt sista samtal idag, var till min mor, för hennes tankar betyder en hel del för mig, men innerst inne var jag mest "rädd" för hennes reaktion... Den respons jag fick av min mor, gav den sista välsignelsen för det beslut jag och min man gjort idag...Inte för att jag skulle ha ångrat eller gjort ett annat beslut, fast min mor hade haft en avvikande åsikt, men att hon klargjorde för mig att hon hade gjort samma sak, hon var fullständigt av den åsikten att vi gjort det rätta beslutet och hon skulle stå bakom oss till fullo...det var punkten jag behövde, för att vara säker på att jag gjort rätt beslut...

Den stora frågan jag och min man kommit till rätta med idag, är en sak jag kunde skriva om i oändlighet, jag skulle kunna skriva sida efter sida, så mycket finns det att berätta...Mina närmaste vänner vet vad det är fråga om, en dag kanske jag skriver det hit...För tillfället känner jag inget behov att gå inpå närmare detaljer, lite mer fakta kommer det säkert, men just nu, hela denna dag känner jag en sådan grym lättnad över att vi kommit till ett beslut, en ändring i en vardag, som endast medfört bekymmer, oro, fått mitt hjärta att slitas i bitar...Ni som inte upplevt detta, kommer aldrig att förstå...Inte ens de som bara hört min version...kommer att förstå...jag vet att vår familj kommer att vara diskussions moment nummer 1...men det kvittar...för jag gör det som känns bäst för min familj, jag försöker göra det rätta...

Och...JO...NEJ...jag skall inte skiljas från min man... Beslutet vi gjort, är att ta bort vår yngre son från skolan, han sköter sitt skolarbete hemifrån, med ansvar av oss föräldrar...!!! Fortsättning följer...

Fredag...

Fredag...igen...visst längtar jag efter denna dag vareviga vecka, men kan inget annat än att konstatera att denna veckodag kommer otroligt fort nuförtiden...Veckorna rusar fram med en evinnerlig fart, jag hinner knappt med, fattar inte vart tiden rusar iväg. Ju snabbare veckorna går, betyder i sin del det att mitt liv passerar förbi lika fort...skrämmande...jag vill ju hinna med, ta vara på allt som händer...

Förra veckans fredag, det var en unik fredag...Då var det endast två individer i detta hushåll...jag och min man...Kan inte minnas när det senast skulle ha hänt att vi var så ensamma här hemma. Till en början kändes väl tanken helt ok...jag och min man...lugnt och skönt! Nu visade det sig att det helt enkelt var FÖR lugnt och skönt. Redan innan jag började fixa maten och bastun inte ens var påtänkt, så satt jag framför tv:n, gäspande, suckande...och det enda jag väntade på var att komma i säng. Min man hade väl andra tankar, eftersom han sprang omkring och tände ljus i mängder tillika han små visslade för sig själv ;)  Orkade aldrig fråga vad han höll på med,eller vad han förberedde för ;) Det var fredag kväll...jag var trött, och det enda jag behövde var,"mig själv i ett nötskal", torr och tråkig i fåtöljen framför tv:n...

Idag är det fredag igen...och jag har varit lika trött och tråkig igen...underligt hur kroppen säger ifrån då mina lediga dagar är på kommande...Nu har jag väl äntligen insett varför man har ledigt veckoslut...för 10 år sedan, var det för att man skulle umgås med sina vänner, party hela helgen...För något år sedan kom jag fram till en ny version av vad veckoslutet innebär...Det är då du ska sova, samla krafter för inkommande arbetsvecka. Skulle jag hitta en liten uns av energi under dessa två lediga dagar, ja då, då skall det städas, tvättas, feijas... då ska du ligga i som en liten jävel, för att se till att ditt hem är i tip top skick... Nu, idag har jag kommit fram till att jag firar mina veckoslut med att inte göra INGENTING! Fy fasiken vad skönt att bara vara, spotta i taket, sova, spotta i taket, sova, spotta i taket...och en tobak på det :) Härligt...

...eller så inte...Jag kan väl inte ligga och spotta i taket, för det är jag som får ta konsekvenserna...;)Tack och lov har jag en familj som hittar hem...För idag, är det fredag, men denna fredag firar vi inte bara jag och min man...Nej, denna fredag är vi 6 personer i detta hushåll :) Söner och flickvänner! De kommer och går, men de är rätt så närvarande hela tiden. Tidigare ikväll, då vi åt, var vi 4 stycken...för en stund sedan var vi bara jag och min man...nu är vi 4 igen, trots att de andra två bytts ut från de äldre ungdomarna till de yngre... Nu är det som det skall vara...jag och gubben som har sin "plats" här hemma, här skall vi vara...yngre sonen hemma med sin flickvän, 22.30 en fredag kväll... och den äldre ute och glida i byn med sin flickvän... Nu har pusselbitarna kommit till rätta :)

Fast jag varit lika trött denna fredag, som jag var förra veckan, så har jag ändå haft full energi...för nu har jag haft ansvaret att se till att fler än min man fått mat och full service ;) Jag är nog en bättre person så länge jag har huset fullt, och jag har koll på mina barn, då kan jag ta en andningspaus, då jag vet var jag har dem...kallas detta kontroll behov, eller...;) Fick nyss ett meddelande av den äldre sonens flickvän, att de eventuellt kommer senare hem än tänkt, och deras telefon batterier håller på att ta slut, så hon ville endast meddela så att jag inte skulle bli orolig ifall jag försöker ringa...Hon var noga med att påpeka  att det var min son som begärt henne att skicka detta meddelandet...;) Är jag hönsmamma, eller inte....Vem vet...jag är den jag är!!!

Min vardag...

I augusti för 14 år sedan, var jag hemma, vårdledig med vår yngsta son, nyss fylld 2 år. Funderade inte så mycket hur min framtid skulle se ut. Jag njöt av att vara hemma med våra två söner, dagarna var fullspäckade av mys tillsammans med barnen. Åren innan hade jag jobbat i min mors blombutik, min utbildning på den tiden var florist. Visst hade jag möjlighet att återgå till det jobbet den dagen jag ville avsluta min vårdledighet, men jag hade ingen panik, jag ville så gärna vara hemma med pojkarna. Då jag såg en annons i tidningen, som kunde ge mig möjlighet att vara hemma med mina barn en längre tid framöver, kunde jag inte låta chansen gå förbi, trots att jag inte hade behörighet till denna tjänst...

1.9.1999, började jag en ny karriär, jag blev familjedagvårdare. Mina tankar var många, undrade vad jag lagt mig in i, framför allt trodde jag aldrig detta jobb skulle bli långvarigt...Jag som inte hade någon utbildning alls inom barnskötsel...Nu har jag haft detta jobb 14 år, hoppas jag om 14 år kan skriva igen, att jag haft detta jobb 28 år :) Trots att jag ingen utbildning hade, anser jag att jag klarat det rätt så bra. Som personen jag ringde till då jag sökte tjänsten, för att kolla om det över huvudtaget var någon idé för mig att lägga in ansökan, då jag saknade behörighet, sa till mig: Du har två egna barn, bättre praktik kan man inte få. Jag hade turen på min sida...ingen behörig person sökte tjänsten, så jobbet var mitt :)

Jag har en princip, en mycket stark sådan! Jag skriver inga inlägg, varken på Facebook eller på min blogg om saker som händer i mitt jobb. Jag respekterar att mitt jobb handlar om andra människor, deras barn och deras liv. För det mesta är mitt jobb givande, ger en massa glädje, men tyvärr är det så att jag aldrig kommer att dela det med mig här med mina läsare. Det är endast jag och min familj som får uppleva alla oförglömliga stunder med alla barn jag har haft privilegiet att få dela mina 14 år med, som dagmamma :) Men en händelse tänker jag berätta om, bara för att ni ska få ta del av hur härligt mitt jobb kan vara. Jag har tillfrågat familjen, och fått deras "välsignelse", för att få skriva om detta.

Under mina 14 år, har jag hunnit ha otroligt många barn i mitt hem, och jag minns dem alla. Jag kommer ihåg något speciellt från vareviga en. (för säkerhets skull, har jag dem alla uppskrivna på ett papper, ifall jag blir dement, då ålderdomen faller på) Jag har minnen av dem alla, både i hjärtat, men även runt omkring mig i vårt hem, tack vare materiella saker jag fått av familjerna :) Det bästa och största tacket jag någonsin kan få av alla barn jag skött om, är att se deras glädje då de träffar mig efter att de inte längre är mina dagbarn. De vill fortfarande hälsa på mig, prata med mig...de "skäms" inte då deras gamla dagmamma kommer emot dem. Jag har i rätt många "fall" haft den turen, att jag fått vara dagmamma åt alla barn inom samma familj, haft chansen att vara med i fler år tillsammans med många familjer. Det i sin tur, betyder att jag inte endast byggt upp ett starkt band med barnen, jag har även blivit god vän med föräldrarna, så sorgen är ännu större då dagen kommer då det är dags för avsked, då barnen är så stora för att ta nästa steg i sitt liv och lämna familjedagvården...

I maj detta år, var det dags för en sådan händelse...Då skulle jag "släppa loss" en familj jag hade haft kontakt med i 9 år...Först var deras äldre barn hos mig, som byttes ut mot deras yngre då det var dags för den äldre att fara till lekis. Dagen då den yngre slutade, var det tårar, så som alltid då något barn vuxit till sig och slutar hos mig. Tack och lov, bor vi på en liten ort, så verkligheten är ju den att jag har möjlighet att se mina forna dagbarn nästan dagligen, så kontakten finns, men inte lika intensivt som då de var hemma hos mig. Och saknaden finns alltid, för visst binder man ett band med ett barn du umgås med 8h / dag, 5 dagar i veckan med...

För ett par veckor sedan fick jag ett samtal, ett samtal som gjorde mig så glad. Killen som slutade hos mig i maj, hade med tårarna i ögonen bett sin mor att ringa mig, för att han saknade mig så, och ville komma och hälsa på. Känslan, då jag hörde detta, fick mig att rysa, för visst måste jag skryta nu...jag kände mig stolt, jag var uppskattad av denna härliga kille. Det fanns inte en tanke på att jag skulle ha missat chansen att denna gosse skulle komma en dag igen till mig, och till barngruppen han lekte med förut. Både jag och de andra barnen var i extas hela förra veckan då vi visste att han skulle komma och hälsa på en stund :) Men det var inget emot att se glädjen som killen utstrålade,glädjen i hans ögon, då han kom och rusade in i lekrummet och var genast i full gång med sina "gamla" kompisar och han kom ihåg alla mina regler och rutiner...:) Då han gick på wc, kom vi underfund med att han inte ens behövde en karta, han kom ihåg var den fanns. Att städa undan i lekrummet, klarade han galant, vissa saker kollade han med mig, i vilken låda en viss sak skulle...han sa med sitt härliga leende, att han nog kommer ihåg det mesta, men... ;) Och då min yngsta son kom hem från skolan, och lill-killen som var på besök hade alltid ett gott öga till mina söner, och var fascinerad av mina pojkars mopeder, lade ju genast märke till, skärpt kille som han är, att vår yngre inte hade samma moped som vår äldre, så han undrade om vår yngre köpt en ny :)

Att få uppleva dessa härliga barn, få glädjen att vara omringad av barn med sin ärlighet, sina spontana kommenterar, sina rätta jag...kan jag mer begära? I mitt jobb kommer "föräldrarna på köpet", och det är de bästa bonusarna jag fått, jag har fått en massa nya vänner under åren, jag har lärt mig känna många nya barn och vuxna under mina 14 år...fler vill jag lära känna. Jag hoppas kunna hålla kontakten på något vis med alla, och är jag lika positiv som killen som var på besök förra fredagen, så blir allt bra...för han sa till mig fler gånger: Nästa gång jag kommer...:) Och han är SÅ VÄLKOMMEN <3

Omtanke...

Dagen jag blev mamma för första gången, väcktes det en ny "del" i mig...Jag blev en ny människa, på ett positivt sätt, i alla fall i mina egna ögon. Alla har vi en sida, som innefattar omtanke, medkänsla och en massa kärlek. Denna sida har vi nog även innan eller om vi blir föräldrar. Men den växer till sig på ett ibland ofattbart sätt, ett sätt som gör att jag själv ibland ifrågasätter om jag är riktigt normal...;)

Förutom att jag då har en grym medkänsla för mina barn, har ju även min omtanke för djur vuxit under åren. Katten, ja den vet ni alla redan vad den betyder för mig, men hon är inte det enda husdjur vi haft. Nej, husdjuren har varit många under åren tillsammans med min familj. Innan barnen föddes hade jag och min man en hel massa "kräk". Det var allt från sköldpaddor till undulater och kaniner...Med åren såg vi till att lämna oss utan alla djur, men då pojkarna var små ville de ha sin beskärda del, så det blev några kaniner utomhus till en början, som på följdes av ett akvarium, vackert som bara den DÅ det var rentvättat ;) Akvariet, förutom katten då förstås, är det enda jag njutit av då det gällt husdjur. För visst är ett välskött akvarium, med många fina fiskar i, en rofylld blick för ditt öga :)

Tyvärr är det ledsamt och tråkigt då dagen kommer att de här älskade husdjuren dör, men det är sådant man måste acceptera redan innan du införskaffar djur åt dig. Ännu viktigare, innan man gör slag i saken, är att vara beredd att verkligen sköta om dessa djur, oberoende av art. Och det är väl här min moders instinkt träder fram i fulla drag! I vårt hushåll är det väl som hos de flesta andra...ungarna vill ha...tycker det är skoj någon vecka...efter det tar mor i huset över... Och mor i huset har mest ledsamt då något djur dör. Minns då första akvariefisken dog, då var det sorg, även för pojkarna. Det var fullständig begravning, fisken i tändsticksasken, grop grävdes, blommor på graven...ja hela köret...psalmerna skippade vi ;) Andra och tredje fiskens öde, fick väl på något sådär, ett liknande avsked...men då vi var inne på 10-talet av fiskar som dött, och det var endast jag som tyckte synd om den lilla, övriga familjen tyckte jag skulle spola ner den i wc:n, då var det inte roligt längre...man spolar väl för fan inte ner ett husdjur! Så jag virade vackert in fisken i ett papper och la den i papperskorgen. Då vi var inne på fisk nummer 50 (?), ja då spolade jag nog ner den, skaffade inga fler, såg till att akvariet med alla tillbehör rök ut i förrådet...

Efter det har det bara varit katten, fram tills någon vecka sedan då vår yngsta kommer hem, sent en kväll och meddelar att han skaffat sig ett nytt husdjur...Han lägger en tom läskflaska framför mig och säger:Här mamma, här är mitt nya djur. Jag ser fler minuter in i flaskan, ser inget, är nästan redo att konstatera att ungen fått fnatt. Så jag frågar ungen, vad detta är för skämt? Då ser han på mig, som om jag skulle fatta noll, och säger: Ser du inte min nya pinne, min vandrande pinne? Den är nog där inne, och jag har döpt den till Bert! Efter detta kommer det en lång förklaring om vad denna Bert behöver för "lokal" att bo i och vad han skall gödas med...Då förstod jag att det verkligen fanns en levande varelse i denna flaska som mitt öga inte kunde
se, och min omtanke vaknade till liv, så det första jag utbrast var: Herregud, finns det lufthål i flaskan, så den stackarn får luft? :)

Jag klargjorde sonen, att detta kräk tänker jag inte befatta mig vid överhuvudtaget. Jag vågar inte röra den minimala "stickan" och jag har absolut ingen vetskap om hur man sköter dylika djur. Nu har sonen verkligen skött om sin Bert till fullo. Han städar upp i glasburken, fixar mat och kelar lite nu som då med sin pinne ;) Eftersom Bert bor i en skål bredvid sonens dator, där jag ofta sitter om kvällarna, har jag inte annat kunna göra än att följa med detta lilla liv. Nu har Bert blivit en stor pojke, han är nästan 3cm lång och 3mm bred, så nu ser man honom, nästan alltid, förutom då han gömmer sig längs med någon pinne, och jag svänger hysteriskt på burken, i rädsla att han dött ;) Men än lever han och mår bra, fast sonen idag trodde att Bert´s sista stund var kommen...

Jag tyckte idag att burken behövde en rejäl städning, så då sonen kom hem från skolan, meddelade jag honom ironiskt, att Bert knackat i skålen och bett om en städning och ny mat. Då frågade sonen vad jag svarade Bert ;) Jag sa att jag lovade att det skulle fixas idag! Sonen hade lite fullt upp, sa att han skulle göra det ikväll, tillika han utbrister att nu har Bert gått och dött. Där låg pinnen raklång i bottnet...jag som ännu såg den i liv på förmiddagen. Men Bert drog en joke med sonen, för visst blev det sprätt i benen på pinnen, då sonen försökte flytta på honom. Så då blev det fart i mig, eftersom sonen inte hade tid just då. Jag fixade rent och fint åt den vandrande pinnen, i med nya fräscha kvistar, nya gurkskivor och lite fuktstänk i burken, allt för att Bert ska må bra :)

Och det gör han, här sitter han i burken bredvid och smaskar på sitt ekblad, och jag har kommit till fullo med mina moderskänslor, då jag igen en gång passat upp en "familjemedlem". Må vara att det är endast en vandrande pinne, men den är ju rätt så rolig på sitt vis, och har sin rätt till sitt liv, så samma goda service ska den få :) Nu tycker jag nästan som sonen min önskar...det vore skojigt att få tag på en till av det andra könet, så vi skulle få en hel farm av vandrande pinnar :) Så länge de vandrar i sin glasburk, och inte på mig... ;)