Påsken...del 2...

På lördagen var det dags för nästa påskäventyr...efter långfredagen, som verkligen kändes lång...Det hade knappast något med det att göra att jag vakade till 4.30 natten innan? Tycks vara mycket svårt att lära sig att gå och lägga sig normala tider, men har man roligt så har man, och då vill man inte sluta i första taget. Inte gör det väl saken bättre att man dricker kaffe nästan vid midnatt...Så vi skyller på kaffet, tack vare det var jag pigg som en mört halva natten...

Vita blommor är det vackraste jag vet!

Nästa etapp bar iväg till mina föräldrar, vi var dit bjudna på grillmiddag. Min syster var även här, var roligt att träffas, hade inte sett henne sen julen. Hon hade med sig en försenad födelsedagsgåva, och min syster är nog bäst :) Hon vet exakt vad jag gillar...så nu har jag igen några "kloka ord" att förgylla mitt hem med, får se hur länge det tar innan de hittar sin rätta plats... ;) Som sagt visste vi att det skulle grillas, och det kan ju aldrig bli fel :) Men förrätten vi blev bjudna på blev nog så fel, så fel...i alla fall i min mun ;) Så nu har jag en maträtt jag kan stryka från min lista...jag som älskar fisk och skaldjur, så måste tyvärr nu erkänna att förrätten min mor bjöd på, var det vidrigaste jag lagt i min mun :( Sushi som ju inte var någon hit för mig, känns som delikatess just nu... Det som aldrig någonsin kommer på min tallrik mer är...Musslor...fy farao, säger jag!!! Visst såg det läckert ut, men jag var som ett litet barn...det tog säkert tio minuter innan jag vågade lägga första i munnen, bara för att vara på den säkra sidan så pinade jag mig själv att äta en till. Så nu kan jag skryta med att jag ätit två musslor i mitt liv, och kommer garanterat inte att äta en till... Varmrätt fanns det till ett helt kompani, och gott var det, så magen blev mätt.

Aldrig mer...

Jag avstod från kaffet denna kväll, hade i färskt minne ännu min trötthet från fredagen. Tänkte att jag skulle bli trött och vi kommer hem normala tider. Alla vet vi väl att kaffet inte är boven...för inte hade jag någon brådska hem denna kväll heller. Då den äldre generationen tackade för sig och hade sitt sunda förnuft kvar och gick och lade sig, ja då börjar min syster och bror, jag och min man och sjunga SingStar. Och hur vi sjöng...den ena falskare än den andra, varvat med skratt så tårarna rann. Klockan visade 2.00 då vi traskade hem med mannen. Undrar nog hur mina föräldrar kan sova då deras barnaskara leker sångare? Detta var ju inte första gången, och knappast sista, men ännu har dom inte klagat. Kanske dom tycker det är roligt med liv i huset, så som jag tycker om då mina söner kommer hem :)

Påskmiddag hos mina föräldrar

På söndagen anlände äldsta sonen hem, yngsta sonen blev hemma hela påsken tack vare att han var sjuk. Den äldre som hade permission hela påsken, valde att göra en snabbvisit hem med sin flickvän. Han kom på söndag förmiddag och for tillbaka på söndag eftermiddag... :( Han skulle byta till sommarringar under bilen, därför "måste" han komma hem. Vi var bjudna på mat till svärföräldrarna denna dag, så dit fick vi ungdomarna med. Trots att sonens vistelse var kort, så var den mycket intensiv och effektiv från hans sida...PÅ RIKTIGT...hur kan jag gång på gång skriva att jag saknar mina söner, från tiden de bodde hemma 24/7???

Efter maten hos svärföräldrarna, kom äldsta sonen hem tidigare än oss, han skulle endast tvätta sin bil, varefter de skulle styra tillbaka till Ekenäs. Efter biltvätten ringde han mig och frågade var det finns foton från tiden han var liten. Jag berättade exakt var de fanns, i vilket fotoalbum av alla 20-tal vi har... Då vi kom hem med min man, trodde jag att det varit jordbävning under vårt hus! Närmare bestämt under äldsta sonens rum och vårt sovrum och klädskrubb... Du milde tid! Hur kan en vuxen individ få till stånd ett sådant kaos som min son lyckats med på två timmar? I våra skrubbar förvarar jag ju det mesta, allt finns i olika förvaringslådor, och de ligger förstås BAKOM allt annat som behövs mer ofta. Och jag har haft rätt så bra ordning under en längre tid. Detta var ett minne blott på söndagen... Ungen hade gått igenom vareviga förvaringslåda, vareviga skrymsle han hittat. Och allt var lämnat framme i samma takt han gått igenom dem... Då vi kom hem var han i färd med att inspektera alla lådor och skåp i grovköket...Tack och lov kom jag hem och fick slut på "sökandet"! Då jag undrade vad han håller på med, fick jag till svar att han går nu lite igenom saker och ting för att se om han hittar något han skulle behöva till sitt och flickvännens "nya hem"... Just det, tänkte jag...och jag älskar dig med... ;)

Gåvorna av min syster, ljuslyktan är så i min smak <3

Då jag ännu trodde att sonen eventuellt skulle plocka upp efter sig själv, var jag rätt så lugn. Efter en stund står sonen och knyter knopar tillsammans med sin far. Han har fullt upp med att visa sin far vad han lärt sig i armén. Då börjar jag räkna till tio...halvvägs i min räkning frågar jag sonen om han börjar vara klar med sin sökning i alla lådor och skrymslen? Med hopp om att han börjar städa...Jo, jo, svarar han...vi ska just starta! 15 minuter senare såg jag bakändan av hans bil som var på väg mot Ekenäs. Det sista han sa, var att han inte hittade alla foton han hade tänkt sig, så om JAG kunde söka tills han nästa gång kommer hem...

Har nog tydligen misslyckats totalt med vissa delar av uppfostringen...eller så är min son helt enkelt en typisk karl... ;) Fast jag var stressad, stod jag ändå med vemod och sade hejdå åt sonen, orkade inte ta en dispyt med honom då, för visst får han gärna komma hem och gräva i knutarna, än att han skulle lysa med sin frånvaro. Får ju hoppas att hans blivande sambo får bättre ordning på honom, kanske bäst att inte jag ger några tips åt henne, eftersom jag bor/bott med tre hopplösa fall... :D

Min påskhelg, del 1...

Påskhelgen är undan, 4 lediga dagar som medfört endast positiva saker. Har verkligen inte gjort något vettigt denna påskhelg, jag har så gott som hela helgen spenderat all tid med vänner och släktingar. Båda mina killar med flickvänner har förgyllt mina dagar, hela min släkt har varit samlad och gubbens familj har vi även haft samvaro med. Har på känn att jag förlängt mitt liv en hel del, tack vare allt skratt som jag varit omringad av de senaste 4 dygnen <3

Påsken inleddes med den traditionella träffen med grannfruarna på skärtorsdagen. Det var 6:e gången vi hade vår tema-middag. Kvällen går ut på att vi bestämmer ett middagstema, vi kör olika land och deras traditionella maträtter. Under åren har vi kockat allt från rysk till kinesisk mat, vi har många länder kvar ännu... Vi har träffen turvis hemma hos varandra, detta år var det min tur. Det bästa med denna tradition är att man inte behöver göra ett dugg för att ha maten klar tills gästerna kommer, eftersom vi alla kockar tillsammans, det är det som är grejen med hela vår "tjej-middag". Att skapa en tre rätters middag tillsammans, varefter man får sätta sig till bords och njuta av det vi åstadkommit.

Vad jag minns, så har vi aldrig "misslyckats" med maten, allt vi kockat har varit super gott. Då vi hade ryskt tema, var vi en aning skeptiska inför borsch soppan, men du milde vad det var gott!  Det vi misslyckats med är att vi oftast lagar så fruktansvärt mycket mat, och många olika sorter, så efter middagen är vi så proppmätta att vi knappt orkar prata med varann ;) Detta år stod Grekland på menyn, och det vi fixade var följande...Förrätt: Grekisk sallad, Varmrätt: Grekiska köttbullar, ugnsgratinerade grönsaker och tzatziki, Efterrätt: Stekta äpplen med valnötter och vallmofrön. Super god middag blev det, igen en gång :) Matdrycken skall förstås följa samma tema, tyvärr var sortimentet rätt så glest då det kommer till Grekiska viner, men ett vitt vin hade vi i alla fall. Det röda vinet var Turkiskt...tack och lov...för det vinet klarade vi med nöd och näppe att dricka. Vad gäller det grekiska vita vinet, så kan jag och mina tre väninnor sammanfatta med två ord... FY FAN!!! Ingen av oss hör till dem som "spottar i glaset" i första taget, men nu gjorde vi nog det...Aldrig någonsin vill jag minnas att jag behövt hälla ut vin i lavoaren...men nu har jag fått uppleva detta, trots att vi var fyra personer som skulle dela på denna flaska, så hamnade nog det mesta i rören...

Då vi har vår årliga middag med grannfruarna, så betyder det ju att övriga medlemmar i familjen måste evakueras...Senast det var min tur att ordna så jobbade gubben skift och det råkade sig att han hade nattskift då, så behövdes inga speciella åtgärder för att "bli av med gubben". Senaste torsdag var han förstås hemma, och skulle även på jobb på fredagen, trots att det var helg... En av granngubbarna välkomnade min man till sig så han fick styra stegen dit, men han klargjorde att han inte kan var borta hela halva natten eftersom han skall på jobb följande dag. Äldsta sonen skulle vara ledig hela påsken, åt honom sade jag att det vore bra om dom kan planera sin vistelse till ön en annan dag en torsdag kväll...yngsta sonen kom hem samma kväll, men honom hade jag nog inte hjärta att "slänga ut". Det enda jag sade var att idag fixar inte mamma kvällsmål, ni får äta pizza från frysen. Det jag poängterade var att nu är det mammas kväll och trots att vi skrattar, pratar och har ljud långt inpå småtimmarna, så måste han har överseende... :)

Vilken tur att jag inte "schasade" iväg yngsta sonen till Pargas, eftersom han kom hem sent på torsdag kväll med feber, och låg hela fredagen och halva lördagen i feber...stackars unge som måste vara sjuk på sina lediga dagar...han blir säkert en trogen arbetare som insjuknar på sin lediga tid ;) Att gubben min skulle på jobb på fredagen, hade tidig väckning, och faktiskt kom hem lite efter midnatt...så det brydde jag mig tydligen inte så mycket om...Lovade väl på kvällen innan han gick ner till grannen att vi knappast håller på så länge, och att vi nog kan försöka vara tysta efter det att han kommer hem...Visst blev det tyst, klockan 4.30 på morgonen... Men bättre sent än aldrig :D :D

Nu har jag semester vecka 3 framför mig, kanske mina fönster äntligen ska bli tvättade... Imorgon har jag i alla fall klockan på väckning...ska ju skicka iväg yngsta sonen till skolan. Känns jobbigt igen då han varit hemma fyra dygn. Tack och lov är det kort vecka framför, han är hemma igen efter 4 dagar och därpå följande vecka har de torsdag-fredag ledigt så då är han endast borta 3 dagar. Jag börjar verkligen räkna veckor till sommarlovet...då jag får ha vår yngsta hemma nästan 3 månader <3

Att ha roligt med vänner förgyller min vardag :)

Stora steg...

Nu kan jag nog med facit på hand säga att livet medför en massa nya saker, ju äldre jag blir desto mer måste jag lära mig och en hel del har jag att bearbeta. Ju äldre mina barn blir, desto mer får jag som mamma att fundera på. Har sagt det förut men säger det igen...att vara förälder till småbarn är jobbigt ibland, men att vara förälder till vuxna barn är tusenfalt jobbigare...i alla fall emotionellt sett! Mitt hjärta är mina barn, då de var små kunde jag bestämma och styra över dem tillika jag älskade dem mest av allt här på jorden, idag kan jag bara älska dem mest av allt här på jorden, utan att ha en syl i vädret...I alla fall när det gäller vår äldre myndiga son.

Vår militärgosse kom hem på torsdag kväll, helt ensam denna gång. Hans flickvän var på "tutor-skolning" så hon kunde inte följa med denna gång :( Förut hade sonen måndagen ledigt, då han hade längre permission under ett veckoslut, men nu har det ändrats, så nu får de civiltjänst på torsdag kväll istället och har fredagen ledig. Sonen hade önskat sig grillmat då han kom hem, och denna mor gör allt för att uppfylla sonens önskningar :) Springer väl i skogen och skjuter älg, lägger ut nät för att få fisk, stoppar korv om det behövs...allt för att serva ungen :) Nå...jag varken skjuter eller fiskar så ingen behöver anmäla mig för olovlig jakt, och inte lär dagen ska komma som jag stoppar korv heller, det finns ju super goda färdig stoppade korvar i butiken, så jag handlar...för det är jag bra på...att handla :) Mitt handlande gav resultat, vi avnjöt en grillmiddag på torsdag kväll med sonen ...

Efter första "tuggan" av grillmiddagen, då jag, gubben och äldsta sonen satt vid bordet,kunde jag inte hålla mig mer...Då ställde jag min fråga...Hade i dagarna tre väntat på att få hem sonen, eftersom han på måndagen textade mig och hade lite funderingar angående gåvor kring sin inkommande 20-års dag. Det duger minsann att ta kontakt med mamma, då det gäller gåvor/pengar ;) Han klargjorde att han helst önskar sig pengar eftersom han inte behöver någonting nu då han är i armén. Det han även klargjorde var att han kommer att behöva lite extra pengar då han blir civil...varför det, frågade jag? Nå han har många planer på gång, men ville inte berätta något mer, han skulle vänta till torsdagen då han kommer hem. Min nyfikenhet var rätt så påtaglig de följande dagarna...

Det han skrev, var att han skulle skaffa sig en hund, därav behöver han pengar. Han pratade redan innan han ryckte in att han ville ha en hund, men jag hade trott att han kommit över det, men tydligen inte. Nå hunden var en av planerna, men vad hade ungen nu för andra projekt han hade i tankarna. Egentligen visste jag vad det var, eller visste och visste...jag hade en mycket stark känsla :) Det är rätt så skrämmande hur bra jag känner mina barn, hur jag kan tolka vissa saker de säger och gör. I synnerhet vår äldre, jag har många gånger berättat åt honom det han har tänkt berätta åt mig, bara för att jag haft den känslan inom mig :) Så var fallet på torsdagen...efter att jag ställde frågan, flikade jag in med att jag nog tror jag vet vad han tänker berätta...Ok, sa sonen, berätta då vad du tror? Det gjorde jag, rätt hade jag och ungen häpnade och undrade hur jag kunde veta? För att jag känner dig så bra och har tolkat "signalerna" jag hört den senaste tiden <3

Trots att jag "visste" vad jag skulle få höra, jag var förberedd, så kom ändå nyheten som en chock, en glad och positiv sådan :) För nu hamnar jag igen en gång bearbeta ändringar i mitt liv...nu måste jag igen en gång släppa på taget, jag hamnar att töja på navelsträngen mellan mig och min son, och fast det är fråga om trevliga saker, är det ändå jobbigt som mamma att hantera situationer där mina barn växer och växer och växer...och växer... Nu har min förstfödda lilla älskade unge tagit sitt första stora steg ut i vuxen världen...Han har sagt upp sin lägenhet, flyttar in hos sin flickvän den 1 juni, och är från och med det officiellt sambo <3 Nu är han inte mera "bara" min militärson, studerande, som tillfälligt bor på sin studieort. Nu kommer han att bilda sitt första hem tillsammans med en annan individ, han börjar planera på riktigt inför sin framtid...

Visst har jag vetat att han säkerligen aldrig mera flyttar hem tillbaka på heltid, men nu känns det mer verkligt. Förstå mig inte fel, jag är super glad för min son och hans flickvän, och jag kommer jätte bra överens med henne :) Men nu måste jag banka vett i mitt huvud att nu är det deras hem, nu har jag inget att inverka på mer. Nu kan jag inte lägga mig i, kan inte ha ett finger med här och där. Visst bestämde sonen själv hur han ville ha sitt första hem då han började studera, men då dög jag ännu som rådgivare och städhjälp :) Nu då vi sade med min man att vi kan komma och hjälpa med flytten i maj, om det behövs, så menade sonen att de nog klarar sig själv. Tror det var då jag ställde följande fråga...är det nu jag måste vänja mig vid att "dela" dig på julafton... ;) Ungen skrattade och sa: Nej mamma, jag kommer nog hem till julen, xxxxxxx skall nog också fira julen med hennes släkt!  Jag drog en lättnadens suck... :D

Så nu är vi inne i denna fas i vårt liv, igen en milstolpe klokare. Så för tusan, jag upprepar mig...ni som har era små barn där hemma ännu, ta vara på varje minut, varje sekund. Sug åt er så mycket ni bara kan av era barn <3 Känns som om det var igår jag följde min blivande 20 åring till första klassen i skolan...Nu får jag följa på sidan om då han börjar sin verkliga resa in i den "hårda och tuffa" vuxna världen. Och jag hoppas verkligen han har ett tungt bagage på ryggen med allt som vi försökt lära och uppfostra honom med inför denna fas av hans liv <3 <3 <3

Hur funkar min hjärna egentligen...

Nog är det underligt hur människans hjärna fungerar...hur man inbillar sig saker och ting, ibland så starkt att man tror att det skall bli verklighet. Och hur alla våra sinnen i kroppen egentligen är stora hjälpredor i vårt dagliga liv, eller i alla fall i mitt. Har idag flertal gånger fått ta tag i mina egna känslor, tankar och sinnen...

Under senaste veckan har jag verkligen varit i närkontakt med magsjuka. Då jag hör ordet magsjuka, börjar det gräva i min mage. Jag hör hur det svänger och bubblar...Jag är nästan förberedd med fat nära mig ifall spyorna är på kommande, och wc byttan blir skurad till max, för att hamna spy i en bytta som eventuellt inte är i toppskick, resulterar i att jag spyr lite till... ;) Det här allt snurrar i min hjärna då jag hör nämnas om magsjuka, trots att det kan vara fråga om någon som har magsjuka som jag varken träffat eller pratat med på flera veckor...Nu hade jag då två av mina småttingar förra veckan som fick magsjuka hemma hos mig, och jag var närmare än nära. Så har varit totalt förberedd på att själv insjukna. Förra fredagen efter jobbet lade jag mig i sängen, var helt säker på att det just smäller till... Veckoslutet var lite upp och ner, på söndagen fick jag meddelande att ett av barnen ännu hade magsjuka, då blev det värre för mig...

Igår mådde jag illa hela dagen, trodde jag i alla fall...men inget hände! Idag tog jag mig i kragen, och försökte få mig själv att förstå...OM jag skall få magsjuka, så får jag, DÅ börjar jag spy...herregud jag kan väl inte gå dagarna i ända och inbilla mig att jag skall bli sjuk! Det finns ju faktiskt tre barn till i min grupp som inte blivit smittade, och då har nog barnen ännu mer "närkontakt" med varandra. Så kanske det är fråga om en magsjuka som inte behöver drabba alla personer,så nu har jag äntligen fått upp mina ögon och insett att jag kan leva som vanligt :) Imorgon spyr jag väl...;)

Trots mina inbillningar, har jag försökt uträtta ett och annat...På min lista har det varit fråga om att byta rena sängkläder i pojkarnas sängar. IGEN!!! Riktigt på riktigt...då mina killar bodde hemma, sov 7 dagar i veckan i sina sängar, så hade de aldrig någonsin så ofta rentvättade sängkläder som de har nu. Äldsta sonen är hemma vartannat veckoslut, ibland bara vart tredje, sover en natt hemma och så far han iväg igen. De senaste tre gångerna han har varit hem har han haft rena lakan i sängen...klokt eller...Yngsta sonen är hemma varje veckoslut, men sover hälften av gångerna i Pargas, men nog har han rent i sin säng så gott som varje helg...klokt eller...Inte nog med att jag byter lakan, nu har jag även börjat tvätta deras sängöverkast. I Februari köpte vi nytt åt yngsta sonen, igår tvättade jag det tredje gången...det börjar vara utnött snart!

Så vad lider jag av...ingen aning, fråga inte mig... Själv lägger jag mitt beteende på det "konto" att jag saknar mina barn. Jag tror väl att jag känner mig behövlig och uppskattad då jag fixar för dem. Tror väl att killarna är överlyckliga då dom kommer hem och får lägga sig i en säng med en fräsch doft av nytvättade lakan. Att sängöverkastet är nytvättat ger ju en fräsch doft i hela rummet :) Sedan Augusti ifjol har ingendera av mina söner en endaste gång kommenterat att jag bäddat rent åt dem...så tydligen tänker och tycker de inte alls lika som sin mor ;) Nå, det här är nu min grej, jag gör det för att jag vill pyssla om mina söner, som inte är hemma...sjukt eller...

På tal om att någonting doftar gott...Vår yngre son har ett luktsinne som heter duga. Han skulle säkert konkurrera ut alla polishundar. Enda sedan han var liten, har han varit super bra på att veta vems saker det är bara genom att lukta på dem. Minns en gång för kanske 8-9 år sedan som jag hittade en mössa i diket nära oss. Det var på den tiden alla barn här på vår kulle lekte tillsammans, så jag tog hem mössan frågade våra söner om de visste vems det var. Ingendera visste, innan yngsta sonen satte den mot näsan och sa direkt vem den tillhörde, och rätt hade han :) Och detta har hängt med genom åren, inte för så lände sedan hade han lite kompisar här och någon hade glömt en mössa efter sig. Då jag visade den åt honom och frågade om han visste vems det var, så gjorde han samma sak som i sin unga barndom, och rätt blev det även denna gång. Och varifrån har han fått dessa konstiga "beteenden" har jag tänkt fler gånger...vem brås ungen på?

Jo sin mor...men det märkte jag först idag. Är tydligen lite trög, eftersom det tog så här många år att komma underfund med detta. Det börjar våras där ute, vilket betyder att klädseln ändrar. Så även för mina dagbarn, som börjar byta ut vinter utstyrseln mot vårkläder. Och alla år är det lika svårt för mig att komma underfund med vilket plagg hör till vilket barn. Det är klart att jag har koll på de mesta av plaggen, och en stor tumme upp för föräldrarna, de är nog superduktiga på att lägga namn i sina barns kläder :) Men vissa plagg, som vantar och mössor kan ibland lägga huvudbry för mig. Idag råkade två tjejer ha varsin tubhalsduk,varav båda var obekanta för mig. De liknade varandra i färgerna och jag hade inte en blekaste aning om vilken var vems...Då jag sitter och reder upp barnens kläder då vi kom in, märker jag hur jag helt apropå lägger varsin tubhalsduk mot min näsa och vips vet jag vilken tillhör vem :) Antagligen har jag gjort samma sak många gånger, men idag råkade jag reagera inför mitt beteende. Så vilken tur att det finns en massa olika tvättmedel i dagens läge, och att alla familjer inte använder samma sort :D

Det är endast att konstatera att alla är vi olika, och alla har vi våra konster och funderingar...Bra så, för hur skulle världen se ut om alla vore lika :) Jag måste inse att att mitt hysteriska sängkläds byte inte leder någon vart, doften av tvättmedel tycks hjälpa på ett bättre sätt :) Att inbilla sig att bli sjuk är ju bara ett sätt att förstöra sin vardag med, lika bra att spara krafterna tills dagen man är på riktigt sjuk ;) Det som är verklighet just nu, är att militärsonen kommer hem i torsdag kväll och det längtar jag efter riktigt på riktigt <3

Händelserik vardag...

Grattis till mig själv, jag har igen lagt ett år till på nacken, ett år som jag igen lärt mig en massa nytt och gått igenom en hel del. Trots att jag tycker att åren rusar iväg o tiden går så himla fort, så då jag blickar tillbaka på det gångna året så har ju en massa hänt. På ett år har jag hunnit igenom hemskola, studentexamen, ena sonens flytt hemifrån, andra sonens flytt till internat och så förstås det värsta av det hela...att bli "militärmamma". Så nog hinner det hända en hel del bara man sätter sig ner och fundera.

Skruvmejslar äger vi...

Och vissa saker händer riktigt extremt fort, så att man nästan inte hinner tänka...Nu blir det lite moped svammel...länge sedan jag skrivit om dom förbannade mojängerna :) Tycker synd om alla föräldrar som har moped tiden framför sig ännu, för det innebär ju endast gråa hår och en massa utgifter. Visserligen kanske inte alla pojkar är så lagda att de absolut måste skruva på allt som går att skruva på...och helst lite till...Men sådan är ju vår yngre. Ju mindre molekyler det går att få en moped i, desto bättre, ju mer olja och skit man har på kläder och händer då man kommer in från garaget...ännu bättre :) Nå till saken! Yngre sonen hade ju två mopeder, sin egen och den han köpte av sin bror...I ett skede hade han allt i bitar, varefter han skruvade ihop en moped av två...Tog inte så länge, då han igen endast hade rörliga delar runt hela garaget, men inget som liknade en moped...Men det blir nog bra bara det blir färdigt sa min son flera gånger. Och HUR många gånger öppnade vi inte plånboken och handlade MERA delar, i hopp om att sonen skulle fixa det här evinnerliga projektet!

Då han sökte sommarjobb inom kommunen, visste han att han är tvungen att ha en moped för att ta sig fram, andra alternativet var cykel eller att gå! Då blev det eld i baken på pojken, han som inte rört eller skruvat på sina moped delar på flera månader. Nu visste han att det gällde att få ihop någonting...han var nog självaste Mulle Meck fler kvällar :) En kväll brast det...han kom in som ett åskmoln, och konstaterade att han säljer SKITET, nu orkar han inte skruva mera. Lycka till, sa vi...vem i fridens namn trodde han att skulle köpa hans "halvfärdiga projekt"? Tydligen finns det andra pojkar som också gillar att skruva...två dagar senare hade han sålt allt, fanns inte en moped del, inte ens en skruv kvar i garaget, han hade bokstavligen sålt precis ALLT! Det var som ett himmelrike att gå in i garaget, och sonen var nöjd att han sluppit eländet...men tyvärr så var ju detta bara början på ett litet "helvete"...

Nya ekipaget...

Ett fordon lär behövas ifall ungen får jobb...Och det här poängterade min man mer än 10 gånger i veckan, så nu var vi inne i samma rullor igen som när sonen sökte efter moped innan han fick sitt kort, enda skillnaden var att budgeten var avsevärt mindre nu, det fanns inga sparade pengar...mina suckningar hörs säkert...Sonen hade tydligen skött sig bra på sin arbetsintervju, på fredagen fick han brev att han fått sommarjobb i kommunen :) Grattis till honom <3 Ja, ha och hur skall han ta sig fram...På lördagen, inom loppet av en timme hade sonen en "ny" moped på gården. Igen en gång, tack vare vår lokala Bytesbörs på Facebook, slapp vi undan med blotta förskräckelsen. Köpet var nära, bekanta människor som sålde, priset passade sonen, så allt var en stor positiv succé :D Och nu kör killen med en scooter, tuff som bara den och i jätte fint skick :) Äldsta sonen ville slå vad med mig om att scootern inte är duglig mera i början av juni då yngsta sonen börjar sommarjobba...Jag hoppade över vadet, och lägger min tro på att son nummer 2 äntligen lärt sig att en moped ger mera som nytta än nöje... ;)

Rosorna jag fick av sonen och svärdottern...

Då moped bekymret var ur världen, kunde jag med lugn och ro fira min födelsedag. Det gjorde jag i all sin enkelhet, har beslutit att vi endast firar med familjen, jämna år tar vi sedan med alla goda vänner :) För mig räckte det att båda sönerna var hemma, att min äldre son kom hem med en bukett rosor åt mig fick mig på fall <3 Är verkligen inte bortskämd med att få blommor, så min son har en lovande framtid framför sig :D Mina föräldrar, bror med dotter och mina svärföräldrar hade vi på kaffe, trevlig samvaro på lördag eftermiddag. Att ha en brorsdotter som är 7 år, ger mig en tillbaka blick till åren då mina egna barn var små. Finns det något som betyder så mycket som ett handgjort födelsedagskort? Nej, det är då man känner sig uppskattad, då någon gett sig tid att pyssla och fixa för någon annan. Kortet jag fick betydde lika mycket för mig som det att mina egna killar var hemma <3

Mys vid grillen...

Födelsedagen avslutade jag och min man med att grilla. Kan inte skriva att vi inledde grillsäsongen, så som många gjorde denna lördag tack vare det fina vädret. För i denna familj avslutas egentligen inte grillsäsongen aldrig under vintern. Någon gång nu och då måste vi "slänga" en biff på grillen under vinter halvåret bara för att det är så himla mysigt att stå ute och grilla vid öppen eld en kall vinterdag. För att summera min 42-års dag, kan jag bara säga att det var en bra dag, och allt blir ju bra bara det blir färdigt...Och jag är långt ifrån att "bli färdig" med mitt liv, jag tänker vara med och uppleva en massa ännu, så nu startar mitt nya äventyr inför min 43-års dag...

...<3 <3 <3 ...