Snart...

Nu börjar nedräkningen, nu börjar det vara nära. Det är nu och riktigt just nu jag ska njuta av dom sista stunderna. Det är nu jag ska ta vara på det goda, uppskatta den stund jag lever i... För nu är det inte många dagar kvar mera, semestern börjar lida mot sitt slut...

Men det kvittar, för tillfället skiter jag i allt som heter semester! Semester kommer varje år, den kan jag pricka in och önska när jag vill...och den kommer att bli längre med åren ännu eftersom jag inte har alla ålderstillägg fulla än! Men det som börjar vara oroväckande nära är dagen jag blir "barnlös", och vet ni det är en känsla som skär genom ben och märg!!! Har vetat nu i en kort tid att dessa veckor närmar sig, har haft all möjlighet att förbereda mig mentalt inför att våra två älskade barn tänker ta steget ut i stora världen och lämna oss "gamlingar" ensamma hemma under veckorna. Visst har jag funderat över det dagligen, och tyckt att jag börjar vara förberedd... Trodde jag jo, men nu har verkligheten knackat på dörren, och jag gråter, mitt hjärta håller på att slitas i bitar, visserligen tyst inom mig själv, ännu i dagens datum. Men vänta bara om några veckor, då verkligheten blir sann, och våra älskade killar inte bor hemma mera...

Jag mår innerst inne inte så bra just nu, för mig är det här ett helvete. Att se sin äldsta son packa låda efter låda, saker som jag varit van att funnits i hans rum i åratal, nu hamnat ner bland saker han tänker ta med sig till sitt första egna hem. Se hur hans rum "försvinner", i samma takt jag känner att han försvinner... Och i samma veva leva med känslan att yngsta sonen också kommer att vara borta. Visserligen packar inte han mer med sig än sina kläder och enda synliga från hans rum som försvinner är datorn. Mest synliga för mig är ju förstås det att HAN inte sitter där...Alltså jag håller på att bli tokig! Kunde ingen berätta åt mig för 20 år sedan att man bara har sina barn till låns... I alla fall kunde någon ha sagt hur hemskt det känns den dagen dina barn lämnar den vardagen jag som mamma är van vid.

Jag hoppas det finns andra mammor som känt / känner lika som jag gör idag. Det jag känner just nu, får i alla fall mina egna värderingar här i livet fullbordade. Jag lever för mina barn, och det finns inget jag inte skulle offra för dem. Men nu har jag kommit till det stadiet där jag måste se mig själv övervunnen...jag måste offra...

Jag måste offra mig själv, lägga mina egna känslor åt sidan, försöka vara en uppmuntrande förälder. Att se glädjen och förväntningen i vår äldsta son...längtan att få flytta och skapa ett eget hem. Att se hur han utvecklats till en ansvarsfull vuxen, som sköter allt själv vad gäller adressförändringar, bidragsansökningar fram till avtal med elleverantören...gör mig glad. Jag känner på mig att han kommer att klara sig riktigt bra här i livet. Därför vill jag visa det åt honom, jag vill berömma, uppmuntra och stötta. Och det gör jag...mina tårar kommer då jag är på wc, ute på tobak, eller då jag är ensam hemma. Men glädjen jag visar åt sonen, den är också ärlig, för den glädjen kommer från mitt hjärta. Jag har full förståelse för hans längtan att få flytta hemifrån, och jag är så glad att jag får vara delaktig med att hjälpa honom att inreda sin första bostad. Jag delar även hans "lättnadskänsla" att komma bort från sina föräldrar...Herregud, jag har faktiskt också varit 19 år...

Men jag har även varit en mamma i 19 år...nu skall jag gå till en deltids mamma. Ett val jag inte kan välja själv, men det är nu jag hoppas att allt det jag lärt mitt barn, kommer till punkt.  Jag vet att han kommer att klara det galant, men jag hoppas det kommer stunder han saknar det han varit van vid här hemma...Stunder som gör att han gärna hoppar i bilen och kommer hem någon dag. De flesta studerande känner väl ingen längtan att besöka hemmet under helgen, om man har egen bostad... Det har äldsta sonen klargjort, han tänker inte komma hem varje veckoslut, vilket jag hoppas han inom närmaste framtid ångrar och gärna kommer hem nu som då. Tack och lov skall yngsta sonen bo på internat, så han MÅSTE komma hem till oss under veckoslutet :D

För alla som är smått avundsjuka på mig som har 6 veckor sommarsemester...Denna års semester blev inte som jag tänkte mig. De här sista två veckorna går i "sorgsna" tankar, inför ett förberedande om en tung inkommande höst. Är visserligen glad att jag är ledig, så jag kan hjälpa båda våra barn med att installera sig inför sina nya boenden som hösten för med sig... Jag som älskar höst, undrar om jag kommer att njuta av årets höst???

 

Himmelriket...

I dagens hetsiga värld vi lever i, undrar man nog ibland om det finns ett ordentligt sätt att koppla av och varva ner, och då menar jag riktigt på riktigt varva ner och komma bort från allt som heter stress och vanliga vardags sysslor. Koppla bort från all teknik vi är omringade av och framför allt all lyx vi egentligen lever med...

För drygt en vecka sedan tog jag min man under armen och åkte iväg på en liten minisemester. I tre och en halv dag skulle vi komma bort från våra dagliga rutiner. Med tanke på mängden av packning vi hade med oss, såg det nog ut som om vi var på väg på en jorden runt resa. Men vi åkte iväg på en "resa" vi inte gjort förut, så visste inte riktigt vad eller hur mycket vi skulle ha med oss. Gör vi om detta äventyr så vet jag att packa en hel del mindre. Och hade jag vetat att vi valde absolut det rätta veckoslutet denna sommar, med tanke på vädret, hade jag lämnat hemma alla långbyxor och långärmade, även våra rockar...

Torsdag eftermiddag packade vi oss i mina svärföräldrars båt,och svärfar styrde kosan till en ö, ön vi hade hyrt en stuga på, och där skulle vi tillbringa inkommande 3 dygn. Redan i det skedet då jag satte mig i en båt, och kände havsluften, rann halva stressen ur mig. Då vi kommit till ön, sagt hejdå och tackat svärföräldrarna för skjutsen och installerat oss i stugan, efter det existerade inte ordet vardag för mig mera. Jag var i himmelriket, och det finns inga ord som kan beskriva hur otroligt avkopplande det var att bo på en ö i tre härliga dygn. Kan inget annat säga än att jag rekommenderar varmt detta alternativ åt andra mammor som lever med trotsiga ungdomar, halvt hysterisk karl och ett hem som ser ut som ett kaos... ;)

Stugan var en 6 personers stuga så ni må tro att vi inte hade det trångt, den var utrustad med allt tänkbart man kan behöva då man lever stugliv. Och nu levde vi verkligen stugliv, så som det hör till...Inte som många dagens moderna sommarstugor som har all lyx, allt från el och vatten till byk/diskmaskiner och tv och allt det andra man har där hemma. Nej, nu var det fråga om att själv bära vatten, värma vatten, tvätta sig med vatten från ett tvättfat, gå på utedasset och få belysning från skenet av stearinljus. De har solpaneler på ön, och stugorna är utrustade med lampor, men rekommenderas att de endast används vid behov, telefoner får man ladda, vilket vi utnyttjade för att omvärlden kunde kontakta oss, och vi kunde kolla dagligen att våra barn levde :)  Utöver stugan som var perfekt, fanns det en perfekt utegrill och en ännu perfektare strandbastu. Bastun var helt underbar, har alltid gillat vedeldad bastu, för där svettas man verkligen. I el-bastu blir man ju mest torr som ett russin... Bastun var så super att både jag och min man vågade oss på ett dopp i havet, vi som inte simmat på åratal...

Kunde skriva fler sidor om hur bra vi hade det, men måste försöka göra det kort. Så för att summera det hela...Det fanns inte en sak som tyngde mina axlar detta veckoslut, ej heller min mans...han var som en ombytt karl. T.o.m han kunde koppla bort från all stress som gäller bilar, mopeder och allt annat skit han orkar ta stress över ;) Han var super nöjd över att få pumpa vatten från bergsbrunnen, det var allt han behövde. Ja och att han fick grilla varje dag, det levde han ju också länge på :) Jag spenderade mesta tiden på ön med att sitta eller ligga i solen läsandes på en bok. Hör och häpna, NU har jag läst 2 böcker denna sommar...vart håller världen på att ta vägen ;)

Inte en endaste gång under denna helg tog jag stress över någonting. Jag funderade inte ett dugg på hur pojkarna klarade sig där hemma ( kanske lite nu och då), visste att de är så stora att de borde klara av att fixa det hela, och gör dom inte det är det minsann dags att dom börjar göra det! ;) Jag sov som en stock på nätterna, mitt undermedvetna visste väl att ingen katt lär ska jama bakom stugans fönster... ( det första jag mötte då vi kom hem var Mollie, så på den punkten hade pojkarna skött sig...det övriga går att diskutera...)

Eftersom vi lämnat vår lilla pärla, segelbåten, uppe på land detta år tack vare att min man inte har semester, beslöt vi att någon liten semester måste vi försöka ha. Detta alternativ var det bästa tänkbara vi någonsin kunde ha gjort. Det var fråga om 3 och en halv dag av hela sommaren, och med tanke på vädret både före och efter denna helg, så kunde vi inte haft bättre tur. Har väl inte varit så toppen fint väder 4 dagar i sträck denna sommar som det råkade just då...och det kändes och syns nu efteråt i skinnet.

Nu har jag igen levt min vardag här hemma, har nästan kommit ikapp med att få allt byke rent...det tog endast några dagar att reda upp alla klädhögar som vuxit på golven medan mor i huset var borta. Visst är det skönt med rinnande vatten, elektricitet, maskiner som gör det mesta jobbet, men inte är det så mycket värt att jag inte skulle byta ut det för att få uppleva samma lugn som jag gjorde på Viggskär ... Jag lever ännu på det lugn jag fann där, och kommer att göra det länge ännu, så ofattbart harmoniskt var det! Om ni har möjlighet, ta vara på en dylik chans och upplev detta. Både jag och min man är överens om att vi vill göra samma minisemester igen, och jag lovar, så länge jag får en syl i vädret i detta hushåll, kommer det att bli en ny lyx-semester :)

18 år...

Det finns en ny fas i livet hela tiden...milstolparna kommer och går. Och allt har sin tid, alla skeden i livet har en märklig betydelse, och de lägger sina spår. Spår både för att minnas saker som hänt och en massa spår inför framtiden, spår som lärt oss genom åren och gör oss starkare individer för varje dag. Varje dag lär man sig något nytt, man blir aldrig för gammal för att förändra den man är, man kan alltid försöka göra det bästa av det hela...

15.7.1995...idag är det 18 år sen den dagen. 18 år!!! Minns den dagen som igår, minns alla känslor, all glädje och nervositet. Minns solen som sken från klar blå himmel, alla släktingar och vänner som valt att tillbringa just denna dag tillsammans med oss. Alla otaliga timmar av förberedelser för att få dagen att bli perfekt, allt pusslande av att få en "natt"vakt till vår förstfödda som var 1-år gammal, och vägrade vara en meter ifrån sin mor och far utan att fälla tårar...Ju mer jag skriver, desto mer kommer bilderna in i mitt huvud, jag nästan ser framför mig dagen för 18 år sedan då vi sade JA till varann, jag och min man <3

Nu är det inte fråga om världens prinsess saga, vi befann oss inte vid ett paradis och min man överraskade inte mig med en ring inklämd i någon matportion tillika han knäböjde och friade till mig ;) Vi satt inte timtal och valde servetter, porslin, kakor eller dekorationer innan vi kunde gå upp till altaret. Frågar ni min man så säger han väl att jag skötte allt, han hängde väl mest med på ett hörn... För att inte göra någon fundersam så kan jag nog klargöra att han NOG var med på noterna att gifta sig, men allt vad hette förberedelser delegerade han mer än gärna åt mig och min familj. Tror bestämt att han var nöjd att jag överhuvudtaget uppenbarade mig i kyrkan, att jag överlevde den värsta stress jag någonsin genomgått...

Mina älskade föräldrar ställde till med hela bröllopsfesten, jag var förstås delaktig hela vägen. Mitt motto "allt löser sig" har jag lärt mig av min mor, och inför vårt bröllop var det säkert då de orden satte sig på min hjärna. Så gott som allt var i sin ordning, det var bara några dagar kvar, då fick jag ett utbrott. Festen skulle hållas hemma hos mina föräldrar, ute i det fria. Hade ingen aning om vilket väder som lovats, men jag brast ihop...jag ringde min mor, galltjöt, och undrade hur hon hade tänkt hantera hela situationen ifall det ösregnade? Vart tänkte hon peta in 100 personer...Hon bara skrattade och bad mig ta det lugnt, allt skulle bli så bra så...Och jag grät ännu mer och fick ännu mer panik...

Traditionsenligt sov jag hos mina föräldrar natten till bröllopsdagen, brudgubben får ju inte se sin brud...Var visserligen panikslagen över hur han skulle klara av att klä sig, fixa sig från topp till tå utan att jag var närvarande...Men t.o.m på den tiden var jag väl förberedd...hade fixat svägerskan som huvudansvarig, hon skötte om att gubben var anständig nog att komma till kyrkan :) Och där stod han, stilig och snygg och väntade på mig vid altaret, så det var ju en lättnad. Ceremonin gick bra, vi lovade att älska varann i nöd och lust...och det har vi minsann gjort nu i 18 år! Har vi klarat dessa år att vara föräldrar till 2 härliga yrväder som krävde all vår gemensamma tid, och nu de senaste året krävt av oss att vi ska klara av att vara föräldrar till 2 skitjobbiga ungdomar (som vi älskar över allt annat), men ändå måste ta den svåra sidan med att vara föräldrar och kunna säga NEJ, ta emot stridigheter var och varannan dag, stridigheter som sist och slutligen slutar med att jag och min man är osams...och allt detta bara för att vi är föräldrar!

Då vi kom ut på kyrktrappan för 18-år sedan,då vi var officiellt ett par, och alla nära och kära var samlade runt omkring oss, såg jag dem alla, men endast ett ansikte har etsat fast mig i mitt minne... Vår lilla guldklimp, i mormors famn, sträcker ut sina armar, tårarna rinnande längs kinderna, och ropar efter mamma... Så fort vår äldre son slapp i min famn, var dagen nästan fullständig.

Jag har antagligen en mor som lägger viktiga saker bakom örat...har hela min barndom pratat om att jag vill åka häst och kärra den dagen jag gifter mig...Då för 18 år sedan var det inte för min del så lätt att fixa, Jag och min man fixade bilskjutsen från kyrkan. Fin bil med alla tillhörande prydnader var ordnat, som ett nyblivet brudpar hoppade vi i bilen, tog en "runda i byn" medan gästerna skulle söka sig hem till mina föräldrar. Då vi på tillbaka vägen kommer med bilen körande förbi kyrkan, stannar bilen till och vi blir tillsagda att stiga ut...Och vad väntar inte oss utanför bilen, jo..en häst och kärra <3 Vi fick världens överraskning, hade aldrig i min vildaste fantasi förväntat mig det .Så igen en gång förverkligades en dröm!

18 år känns som en evighet. med tanke på allt vi gått igenom med gubben måste det ju verkligen var en evighet...Vi har en vuxen son, den andra är på god väg. Som föräldrar drar vi tyvärr inte alltid jämnt, det kan gå hett till ibland, men som ett par kommer vi rätt så bra överens. Har vi klarat av 22 år tillsammans, varav 19 år inbringat föräldraskap, så tror jag nog att vår 18 åriga bröllopsdag kan förlängas med många år ännu, eftersom det för mig personligen känns som vi stigit över de värsta  och tyngsta hindren...

Nya vindar...

Så var det dags att inleda en ny fas i vårt liv igen...Hela livet tycks ju gå ut på att forma sig efter olika situationer, just som man tycker att man funnit en balans i det hela, då är det dags att ta en ny riktning och åter en gång förbereda sig för en ny vardag. Visst är det bra med ändringar och det lägger fart på ens "tråkiga" vardag, men vissa förändringar är också tunga och känns kanske inte alltid så bra...

Har i fler år vetat att våra söner kommer att ta steget ut, och lämna sitt hem för att utforska nya vyer. Men den dagen har jag tyckt att känns så himla långt borta, och vägrat ta till mig att den sakta men säkert står och  väntar bakom knuten. Har även haft i min vetskap att båda killarna kommer att lämna boet på samma gång, eftersom jag vetat att den yngre skulle till yrkesskola direkt efter högstadiet och den äldre var klar med gymnasiet samma år. Så för hans del gäller också vidare studier på annan ort...Fasade länge för denna inkommande höst! Då det blev klart att den äldre inte kom in i armén nu på sommaren utan först i Januari, drog jag lättnadens suck, då skulle i alla fall ena ungen vara hemma på hösten. På det viset skulle jag få en lite mjukare start på att bli ensam lämnad här med min man. Att först vänja mig vid att ena sonen är borta på veckorna, och efter ett halv år skulle den andra fara...Så har nu senaste året ställt in min hjärna på att så här kommer det att ske. Men nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig...

Äldre sonen kom in till en av linjerna han hade sökt till, vilket jag är mer än glad för, eftersom jag redan varit lite orolig över att han inte skulle få en studieplats i år. Ungen var själv jätte nöjd eftersom detta var den skolan och utbildningen han helst ville till. Tydligen var han så nöjd eftersom han ändrade sina planer totalt...Fram tills förra veckan har han hela tiden sagt att oberoende om han får en studieplats, så håller han ledigt fram tills armén, och påbörjar sina studier först efter militärtiden. Men så låter det inte idag mera...Nej, sonen meddelade att han tänker börja studierna nu på hösten, läsa bort höstterminen, innan armén. Och att han behöver en lägenhet... Herregud, nu får jag panik, tänkte jag...inte nog med att jag IGEN måste inse att båda killarna "flyttar", så måste vi trolla fram en lägenhet åt killen, ja...inte för att tala om att trolla fram alla pengar till hyresgarantier, och allt annat som krävs för att få till stånd ett hem åt sonen...

Tack vare Facebook och en massa tur, visade sig inte vara så svårt att hitta en lägenhet :) Sonen skall studera i Ekenäs, som blivit en mycket populär studiestad, därför var jag orolig att det inte skulle bli världens enklaste match att hitta en lägenhet. Men som sagt hade vi tur, med första försöket fick vi napp, igår var vi och kollade upp lokalen, skrev hyreskontrakt, så från och med 1 augusti har vår son lägenhet i Ekenäs :) Och mammas hjärta gråter...min lilla skall flytta hemifrån... Visst är jag så himla glad för hans skull, jag ser ju hur ivrig han är med att planera hur han skall möblera, vad allt han behöver införskaffa innan det är dags att få nycklarna till lokalen och det är dags för honom att skapa sitt egna första hem.

Tack och lov har han en hel del i bagaget redan, gåvor han fått under åren. Han har kärl och bestick så han klarar sig, jag har en hel massa undansatt som han får ta med sig. Men trots det blev hans shoppinglista mycket lång som han satt och skrev idag kväll. Han hade planerat att fara till Åbo på kläduppköp inkommande lördag, men av någon underlig anledning har destinationen ändrat till Ikea ;) Han har gått igenom alla våra skåp för att kolla upp vad han kan tänkas behöva... Tacka vet jag Ikea, i denna butik har även en fattig studerande råd att handla en hel del för en liten slant :) För hur gärna jag och min vill hjälpa så måste nog sonen lära sig den hårda vägen...det man vill ha så kostar. Det är klart vi hjälper honom, men huvudansvaret skall han bära själv nu. Nu återstår det endast för mig att kunna ta steget tillbaka, sluta stå där och berätta hur allt skall vara...jag måste acceptera hans vilja och låta honom sköta sitt hem på hans eget sätt. Helt utesluten lär jag inte bli eftersom han frågade om jag kan hjälpa med gardiner, och storstädningen innan han flyttar in...

Helt och hållet kan jag inte stiga åt sidan...då sonen deklarerade att han nog knappast kommer att komma hem varje veckoslut...ja då höll jag på att skita ner mig ;) Herregud, vad skall jag hitta på nu då? Det var då jag slog in med kommentaren att det som han / vi inte har råd att skaffa nu är en bykmaskin! En sådan får han klara sig utan...det tyckte han var helt ok. Han tänkte nog inte efter ordentligt, för om han vill ha rena kläder är det nog bäst att styra kosan hem till veckoslutet, så att det finns rena kalsonger och strumpor i skåpet på måndag morgon :D Eller så är det bara önsketänkande från min sida...

Är trots allt glad att det blev Ekenäs som blir sonens första studieort, det är helt enkelt en ljuvlig stad. Känns nästan som hemma. Betydligt lugnare och gemytligare än Åbo. Eftersom yngsta sonen skall till Karis, så är det helt ypperligt att ha båda killarna åt samma håll, i alla fall kommer det att underlätta en hel del med skjutsandet av vår yngre. Bussförbindelserna till Nyland är ju inte de bästa här från vår ö...Sen får ju inte heller den yngre fara till internatet på söndag kväll, så då har han chans att sova hos brorsan mellan söndag-måndag och ta bussen till Karis på måndag morgon. Så nog blir det bra det här med bara det blir färdigt :D

Nu tänker jag inte ännu gräva ner mig inför det här med att bli barnlös på veckorna, jag har ju en månad på mig att njuta av hela familjen. Likaså har jag en månad semester kvar ännu, två veckor har jag snart haft, fått en massa gjort, men imorgon packar jag väskorna, tar min man under armen och åker på mini-semester :) Nu lämnar vi ungarna hemma 4 dagar, så nu får de chansen att pröva på att få ett hushåll att fungera utan en hönsmamma som passar upp ;) Och bäst för dem att de kommer ihåg katten...