En ny chans...

Detta inlägg handlar om mitt nya fyrbenta barnbarn, hunden som min äldsta son och hans sambo gav en ny chans åt i livet <3

HEJ!

Jag heter Fidelis Femur och är en finsk lapphund.

Jag föddes 1.11.2013, i en kennel där mina förutsättningar var att jag skulle bli såld/omplacerad i en ny familj inom mina första månader i livet. Men något gick snett...mina uppfödare valde en fel riktning här i livet. De liksom glömde bort att de driver en kennel, eller så helt enkelt ville ingen köpa deras valpar mer, eller så ville ingen ha mig, eller mina 117 "syskon"...

Så här levde jag i tre års tid, ute i en inhägnad bur, som ett vilddjur! Jag fick mat och ingen slog mig. Maten bestod av ben, råa ben från ett slakteri. Mat i all ära, men visst var min kropp i behov av andra viktiga födoämnen, men jag är evigt tacksam idag att jag överhuvudtaget fick något att äta, och jag är evigt tacksam att ingen slog mig! Men jag fick kämpa...kämpa för min mat och min överlevnad! Att dela min vardag med 117 "syskon" var inte så lätt, men jag klarade det! Det fanns en rangordning i inhägnaden, tror inte jag låg i täten, men jag kämpade...jag tog mitt "ben" och sprang iväg och åt för att klara dagen...

3 år kämpade jag ute i alla väder, det var varmt, det var kallt, det regnade och snöade...men jag klarade det, jag hade ett tak över huvudet där jag kunde söka skydd. Tack och lov har jag tjock päls, som värmde mig, för annan värme hade jag aldrig! Ej heller kärlek eller annan social kontakt med omvärlden! Hade väl accepterat att mitt liv kommer att vara ett helvete, att kämpa varje dag för att överleva...

Vet inte vem eller hur...men en dag kom det några människor...människor som verkade bry sig om oss. Människor som första gången närmade oss, människor som tog oss bort från vårt liv vi levde. Gud vad skrämmande... Jag skall ju existera här i min inhägnad, som ett vilddjur! Mitt i allt är jag och 7 av mina "syskon" placerade i en bil bort från mitt liv jag levt 3 år. Vi 8 hundar blev omhändertagna av Skeppsdals Family i Barosund. Mina 109 "syskon" (en hund av alla hamnade att avlivas) blev också omplacerade men kan inte tyvärr veta var i Finland de hamnade, men jag hoppas de har det bra där de är! Jag hade i alla fall tur, eftersom Skeppsdals Family inte hade svårigheter att hitta nya hem åt oss :)

På en måndag lade de upp en bild på mig på deras Facebook sida, nästa lördag satt jag i bakluckan på en bil på väg till mitt nya hem..

Idag har jag ett namn...jag heter Save (uttalas Save med långt aaaaa.) Jag lystrar ju inte riktigt till det ännu, men jag övar så gott jag kan. Jag tror bestämt att dom jag nu bor med, skulle vilja lära mig en hel del, och eftersom dom är så snälla med mig så borde jag kanske bjuda till lite :D

För vet ni...dom jag bor med nu, dom tycker faktiskt om mig! Dom ger mat åt mig, annat än hårda ben! Jag får mat i en skål...tog väl några dagar innan jag fatta att man kan äta i lugn och ro från en skål, jag behöver inte mer kämpa för att få min beskärda del. Jag får sova inomhus, jag får t.o.m krypa upp i deras säng...mysigt <3 ( men det är nog lite varmt där, eftersom jag är van att sova utomhus 24/7) Jag försöker göra mina bestyr ute, men ibland missar jag. JO, jag vet..Jag är 3 år och har kommit över valpåldern, och borde sköta mina bestyr ute...men JAG kan väl inte rå för att ingen lärt mig? Jag har bott ute hela mitt liv och då får man väl uträtta behoven när/var man vill ;D

Människor? Ömhet? Kärlek? Närkontakt? Trygghet? Rutiner? Vad pratar ni om?

Ja just ja, ni pratar om det jag fått uppleva senaste månaden! Den där känslan att ha ett hem, få mat, kärlek, värme, uppmärksamhet...ETT LIV! Jag har fått en ny chans, jag har äntligen fått en möjlighet att känna hur det är att vara älskad! Och det är jag....

Jag har fått en matte och en husse...matte är bäst...henne gråter jag efter hela tiden om inte hon är hemma, stackars husse ;D Han är nog jätte bra han där husse, men matte var liksom den som jag först blev vän med, så jag är nog bara lite rädd att hon ska lämna mig, därför gråter jag när hon är borta. Men säkert börjar jag förstå att hon nog alltid kommer tillbaka, så jag kan nog sluta gråta snart :) Utöver matte och husse, så har jag fått en brorsa. En lillebror, för han är ju faktiskt bara 2 år ännu. Men ändå så kan han mycket mera än mig, han gör en massa konstiga saker då matte och husse ber honom. Dom försöker säga samma saker åt mig, och vet ni vad! Om jag lyder, så får jag någo små goda saker i munnen, så jag brukar nog försöka lyssna på vad dom ber mig göra :D

Han där brorsan min, han är nog rolig. Han heter ju Koda, och våra namn har en betydelse. Koda har något med data att göra, och våra ägare är ju sånadär data nördar ;) Men Koda kan ju också tänkas betyda "kåda" som rinner från barrträd. Och mitt namn Save, kan förknippas med björksav, men matte och husse ville lägga ett e på slutet för då kan man se det på engelska, och då betyder det att jag är räddad <3 Fixiga typer jag bor med :D Koda är en hur snäll brorsa som helst, han leker och busar med mig, han har tagit emot mig jätte bra. Lite svartsjuk är han nog ibland, han har ju alltid varit mittpunkten, men tack och lov så har matte och husse så mycket kärlek att ge, så det räcker nog åt oss båda! Och fast jag har hamnat att kämpa för min beskärda del av mat, så vet jag att brorsan är så snäll, så vi delar liksom på allt. Får vi varsitt ben, så kan vi byta ben mitt i måltiden, och jag som inte är van att hålla rent omkring mig, så Koda får alltid slicka min matskål ren efter att jag ätit. Och det gör han nu bara för att han är så glupsk...han äter ju allt han ser, t.o.m kokta morötter,URK, dom hör nog inte till mina favoriter. Men nog är det otroligt hur det finns mycket god mat här i livet...riktigt skönt att mina tänder får vila lite nu då jag får äta lite mjuk mat. Efter att ha gnagat på ben i 3 år så har mina tänder blivit lite slitna...

Min hundras har ju jätte tjock päls, så ni kan ju tänka er hur de flesta av oss såg ut den dagen vi blev räddade.Ingen hade ju aldrig borstat oss, herregud ingen hade ju aldrig ens klappat oss :( Många av mina syskon hamnade att raka bort all päls, eftersom dom var så toviga. Min päls gick som tur var att rädda, och idag är den nästan helt utan knutar. Ännu kämpar nog matte med att borsta, men det är nog så jätte skönt då hon gör det :) Sen var vi fulla med löss och loppor, ni må tro hur skönt det är att ha blivit kvitt dom kliande kräken. Jag kan nog inget annat säga än att jag mår toppen idag!

Och jag kommer att vara evigt tacksam till alla inblandade som hjälpt mig och mina "syskon" att få en ny chans här i livet. Tacksam för att det finns människor som är villiga att ta emot djur som behöver läras från ruta ett, trots att vi är "gamla". Tacksam för att jag idag är var jag är, i mitt nya hem, där jag tänker glädje alla i många år med min närvaro! Jag älskar er, och vet att ni älskar mig,TACK <3 <3 <3

Favorit i repris...

Favorit i repris säger dom...Har väl nyss gått igenom en repris, men favorit...det kan jag inte påstå att det varit! Att skicka iväg sitt barn till armén är verkligen ingen favorit sysselsättning!

Nej, nej, nej...det här är inget jag vill återuppleva! Det här är inget jag tänker peppa eller uppmuntra er andra mammor med. Jag säger riktigt rakt från mitt hjärta...det här är värsta dagen i mitt liv som mamma! Och nu har jag upplevt det 2 gånger, och det var lika hemskt andra gången så som det var för 3 år sen då första sonen ryckte in! Jag fullständigt skiter i vad alla andra tycker, och jag må vara den mest nåjiga mamman av alla, men det här med armén ger kalla kårar åt mig!

Före ni tappar konceptet och tycker att jag är barnslig, så klargör jag att trots mitt "hönsmamma" syndrom, d.v.s att jag gör allt och lite till för mina barn, så har jag varit hård när det gäller armén! Anser att mina gossar skall genomföra det! Vår yngre har sagt att han aldrig kommer att klarar det militära...till det har jag svarat: Avbryter du armén och kommer hem, så kör jag dig dit tillbaka! Lite måste man tåla! Hur ont det än känts i mitt hjärta då killarna tagit steget innanför portarna, så har jag intalat mig själv att det är RÄTT, det är det här de behöver för att växa upp...men oj oj vad det skär i mitt hjärta.

Som inte det här skulle räcka för att dra ner mitt humör...NEJ, då ska ännu finska vintern jävlas maximalt! Jag som älskar vinter, går och väntar på snö och minusgrader ända från början av november och hoppas att det ska räcka fram till mars. Nå det här har ju visat sig vara en önskedröm i fler år, men ni kan ju ge er fan på att i Januari 2014 och nu Januari 2017, då...ja då jävlar smäller det till! Då vi gått här och trippat i småskor med en massa plusgrader på termometaren fler månader så sen mitt i allt får vi världens värsta kyla! Nu pratar vi om temperaturer över -20 grader, det är så helvetes kallt att om man lägger näsan ut ur dörren, så fryser man baken av sig! Och det här har nu hänt båda gångerna just efter att mina gossar ryckt in...Känslan som mamma, då man sitter inne i varmt hus och vet att ens egna hjärtan hamnar och stå ute i -20 grader...det är inte lätt! Och vad kan jag göra? Absolut ingenting! Bara att härda smärtan jag känner, och sen efter en tid inse att det endast var jag som led...inte mina killar, dom har klarat det hur bra som helst :D Antagligen har det nog varit kallt i Januari övriga år också, men då har jag ju liksom inte riktigt tänkt på det så himla intensivt... ;)

Nu har den yngsta varit i armén lite på en vecka, och som för 3 år sedan fick de närmaste fara och hälsa på rekryterna första lördagen efter inryckning :) Stort TACK till Finska Försvarsmakten för detta...Det sparas säkert en massa läkemedels kostnader då hysteriska mammor kan lugna ner sig enbart med att få besöka sina söner, istället för en massa psykvård :D Detta besök medförde exakt samma lugnande känslor/tankar för mig som det gjorde då fick besöka vår äldre första gången i armén! Jag fick konstatera det jag väl egentligen innerst inne visste, men vägrat plocka fram...Min kille mådde ju hur bra som helst, han har lagt in sig på att nu är det armén som gäller, och här är allt bra. Det gick ju inte minsta nöd på honom, han saknade inte ens mig??? Så jag var en mycket glad mamma som kom hem från Ekenäs den dagen :D

Tyvärr kommer jag inte att kunna dela så mycket bilder från hans armé tid, för vad gäller fotografering av min son, så är det MISSION IMPOSSIBLE! Han är mästare på att lägga en arm framför, svänga huvudet bort, eller vad han nu hittar på...Han avskyr att bli fotograferad, och jag har lite lärt mig att respektera det. Men kanske det är något han ändrar med under sin tid i det militära...återstår att se. Han har redan ändrat en del under sin första vecka där, så inget är väl omöjligt! Det sägs ju att armén gör pojkar till karlar...väntar med spänning :D

Ett nytt försök...

Undrens tider är inte förbi...Jag är här igen!


Nog är dagens teknik helt underbar! Jag har skapat en blogg för några år sedan, och trots att jag inte överhuvudtaget loggat in här på 1 1/2 år så finns liksom allt kvar här... Största problemet var att jag inte hade en blekaste blå aning vad mitt lösenord till mitt konto var, men tick tack med några klick så var det fixat. Nu ska vi se om jag kommer att förbli så aktiv här att jag minns mitt lösenord nästa gång jag vill skriva något :)

Det som igen verkar underligt med dagens teknik är att jag inte ens hittade gruppen "bloggvänner", som jag själv skapat, på Facebook? Då jag efter lite sökande hittade den, så märkte jag att där fanns en massa blogginlägg av andra aktiva bloggare, inget av dessa inlägg har ens kommit upp på min tidslinje? Så tekniken inom Facebook är lite underlig, men det har den ju alltid varit ;D Förklaringen är nog antagligen så enkel att då jag själv varit så inaktiv så har helt enkelt gruppen försvunnit från mina "favoriter"! För nu finns den nog minsann med igen, då jag äntligen klickat mig in där igen :D

Anledningen till att jag skall försöka uppta mitt skrivande är dels det att jag själv vill dokumentera mitt liv och så har jag faktiskt fått höra av en och annan att de saknar att läsa om mitt andefattiga liv :D Tack till er <3 Så nu skall vi se hur det går, lovar inte att det blir någon fortsättning, men just nu känns det verkligen som om jag skulle behöva skriva av mig lite!

Augusti 2015 skrev jag senast, då yngsta sonen fått sitt körkort...vad har hänt sen dess? Jo, yngsta sonen har sitt körkort kvar, bra jobbat!!! :D Han som avverkade cyklar och mopeder som andra avverkar strumpor så har hållit upp standarden då det kommer till hans bilar.... Vill minnas att jag hade en världens moralpredikan då han köpte sin första bil att nu måste han ta vara på den! Bilar är inte som cyklar och mopeder, det är frågan om LITE värdefullare grejer och man kan inte köpa nya bilar hela tiden! Punkt slut! Har på känn att kommunikationen mellan min son och mig inte riktigt varit så klar tydlig...Eller så har vi bara missförstått varandra! Ungen har idag, 1 1/2 år senare haft 6 bilar!!!!! Han klassas säkerligen småningom som bilförsäljare.... 4 superfula Volvon, 1 rätt så fin Opel och en medelklassig Toyota har prytt vår gård under året som gått! Halva vår gård är fylld av däck....Av någon underlig anledning så har alla dessa 6 bilar antagligen haft större problem med slitagen av däcken. Bilarna har liksom ätit upp däckytan, för problemet har absolut inget att göra med den som sitter bakom ratten :D

Så ni kan ju tro att diskussionerna fortfarande gått heta här då det gäller fordon...men lite har nog gubben min taggat ner, tack och lov! Sonen har ju endast bytt bilar titt som tätt för att det är roligt...en av alla 6 körde han ut förra vintern. Den blev så tillbucklad att det inte blev bil av den mer, men tack och lov stötte ingen sig <3 Så nu kar båda mina killar lyckats demolera varsin bil, utan några person skador, så nu räcker det gott och väl med den biten! Resten av era bilar kan ni hålla hela på körbanan och ta er fram tryggt från punkt A till B! TACK <3

Det som också hänt sedan jag sist skrev är att han där yngsta även lyckats gå ut ur yrkesskolan, med hedern i behåll. D.v.s vi har ett examensbetyg här hemma, ett helt giltigt sådant :D Han som kämpade hela högstadiet, hemskola och allt annat elände grundskolan medförde i vårt liv, så klarade på egen hand hela yrkesskolan, och har nu examen som vvs-mekaniker :) Och JO, jag är stolt som bara den!!! GRATTIS! Vår äldre har ännu lite kvar av sina studier, men han har på sidan av studierna startat egen firma, RF-Design. Är mycket stolt över honom, han har redan haft några jobb med att fixa hemsidor och logon. Och det är ju väl en självklarhet att jag rekommenderar honom varmt och ber alla tipsa om hans företag :D Nu har han även skaffat en sån där "helikopter-mojäng" som man kan filma från höga höjder, med super fina resultat :D Så kör hårt alla ni som är i behov av att göra mer PR, be min son komma och "köra lite helikopter" :D Jag riktigt känner hur han skäms då jag inte vet vad hans mojäng heter, men det kommer säkert fram på hans hemsida...Jag har i alla fall varit världens snällaste mamma och gjort gratis reklam! :D

Han där som jag bor med, gubben min...han lever ännu, och vi är gifta och allt är så där som det ska vara då man närmar sig 45-50...tror jag i alla fall, har inte kollat upp någon statistik hur livet ska se ut vid 45! Högst antagligen skall det inte se ut som vårt liv, men vi kan ju alltid leva i tron att vi är det perfekta paret och så skrattar alla och är glada :D

Nej nu skall jag vara seriös...Vi har det riktigt bra med gammelgubben min, här rullar vardagen på som det skall. Ända skillnad sedan jag sist uppdaterade här på min blogg är att han bytt jobb. Tror bestämt han jobbade som timmerman då för 1 år sedan...idag är han skiftesarbetare igen... SKIFTESARBETARE!!!! Redan ordet säger allt...han jobbar olika skift under olika timmar på dygnet. Det värsta av allt är att dygnets timmar inkluderar arbete under nattens små timmar... D.v.s att han jobbar då vi andra sover, och skall sova då vi andra jobbar...inget normalt i denna ekvation alltså! Det var helt ok de första veckorna han spenderade på jobb under nattetid. Nu har ju situationen ändrat såvida att jag jobbar borta hemifrån, huset är tyst, så han kan gott och väl snarka bäst han vill hela dagen. Och det har han ju gjort alla sina nattskifts veckor, sovit gott...MEN hans humör har ju varit rent ut sagt från helvete! Alltså hur kan en individ bli så fruktansvärt jobbig då man jobbar på nätterna? Varför är allt åt helvete de få timmar han spenderar med mig på kvällarna innan han åker iväg på jobb? Hur kan livet vara så fruktansvärt hemskt just dessa få timmar, och varför är det nästans världens undergång för min man just då? För allt i världen...om jag vill sitta och slöa framför tv:n de där några timmarna på kvällen, låt mig göra det. Om jag vill sitta framför datorn, låt mig göra det. Om jag vill städa, låt mig göra det. Men sidu nej, det tycker ju inte mannen jag skall göra just då...

Nej, endera har det jag skall göra för HÅRT ljud om han skall ta en powernapp före nattskiftet, eller så är jag för TYST då han vill sitta och förbättra världen med mig... Hur jag än gör så blir det alltid fel, men tack och lov har jag 16 års erfarenhet av en skiftesarbetande man, så jag har lärt mig en hel del :D Jag liksom följer med strömmen, säger ja,ja jo,jo fast jag inte hört ett skvatt på vad han sagt. Ser till att han får magen mätt, ler som Mona Lisa då han sticker iväg på jobb. Sen drar jag lättnadens suck, kastar mig på soffan eller framför datorn, och njuter av lugnet och tystnaden :D Visst är jag den perfekta frun någonsin? ;) Finns det någon ute i världen som behöver hjälp/tips över hur man hanterar en karl som jobbar nattskift, så är det bara att ringa, jag lotsar er galant ur problemet :D

Finns väl en massa som hänt i mitt liv under tiden som gått sedan jag sist skrev om mitt liv, men jag kan ju inte klämma in allt här nu i ett inlägg. OM jag nu förblir aktiv så antar jag att inläggen kommer att innehålla båda gammalt som hänt och nytt som händer...får se hur det blir!

2 månader tillbaka...

Den 3:e augusti blev vår yngre son myndig...Jag fick officiellt ta det ännu större klivet ut i vuxenvärlden, eftersom min son tog det stora klivet ut i samma värld. Så nu har jag inga "barn" mera, nu har jag två myndiga söner som har hela livet framför sig, och jag får sitta här hemma och inse att jag börjar bli äldre och rent av tycka rysligt synd om mig själv... Visst är mina killar alltid mina barn, men de är ju liksom inte "mina barn" mera...För all framtid är de nog det dyrbaraste jag har, och mina barn är de alltid, jag måste bara lätta på tyglarna lite, lite grann...

Det har gått två månader sen dagen då minstingen blev stor, månaderna innan var det körkort på gång, mitt i alla semester perioder...och jag minns dagarna som igår! För de flesta är väl körkortet det man längtar mest efter inför sin 18-års dag? Så var fallet i alla fall för vår kille, han längtade sjukt efter sitt körkort...bilen, den superfina,vackra,felfria Volvon från 1990 stod här på vår gård sedan januari och bara väntade på att någon skulle framföra den på landsvägen...

Lyfter hatten för Trexo Bilskola i Karis, ni som har ungdomar i den trakten som skall ta körkort så rekommenderar jag verkligen detta ställe. Jo, betydligt dyrare än många andra ställen, men man kan väl inte heller ta körkort i Pargas om man går i skola i Karis ;) Bilskolan såg till att allt som bara kunde göras innan skolterminen var slut, var gjort. Då det närmade sig teoriprov och körprov för sonen var det semestertider... I ett visst skede såg det mycket dystert ut för sonen, han som ville få sitt körkort så fort som möjligt. En vecka innan han fyllde 18 hade han teoriprovet ogjort, då jag beställde tid visade det sig att han inte hade polis lovet fixat (man får inte göra teoriprov utan polislov). Jag hade ju endast uppmanat honom i några månader att ta sina passfoton och lämna in ansökan...Han hade 3 körlektioner som skulle göras innan körprovet! Vilket slutligen visade sig vara 4 körlektioner (bilskolans lärarens miss)...Så ni kan tro att det gick rätt så hett till inom våra fyra väggar innan det magiska datum 3.8. Vet inte hur ni andra har det, men i vårt hushåll är det nog alltid jag som är syndabocken...Så nu var det helt och hållet MITT fel att sonen skulle få sitt körkort alltför sent! Tänka sig att jag som mor, som gör alltför sina barn INTE förstod att börja bilskolan i tid, för att minstingen skulle ha körkort dagen då han fyller 18?!? Drog nog säkert bottennappet som mamma...

Curling-förälder som jag säkert är i mångas ögon, spenderade jag min sista semestervecka med att köra skytteltrafik mellan vårt hem och Karis...kunde väl inget annat göra då det visade sig att sonens bilskollärare frivilligt ställde upp på sin semester för att påskynda körkortet för vår son... Helt på riktigt så slutförde sonen sitt körkort medan hans "lärare" hade semester. Och då pratar vi om klockslag som 19.00 på kvällen och 07.00 på morgonen. Helt ofattbart att en bilskola bryr sig så mycket om sina elever, och helt ofattbart att jag som mamma fick min son att fira sin 18-års dag i Ekenäs...långt ifrån sina vänner och stället han klargjorde att han aldrig någonsin firar sin myndighetsdag! Minstingen klarade teoriprovet på första försöket vilket han själv aldrig trodde...gossen sa inte ETT ord i bilen på väg till Karis den dagen, då vi steg ur bilen sa han endast att det här kommer inte att gå bra...Bra gick det och jag var en stolt mor. Nu var det endast körlektionerna kvar...Hans bilskollärare fixade allt så att gossen fick ihop lektionerna inom ett dygn så att han skulle få göra körprovet dagen efter hans 18-års dag...och jag höll på att "skita ner mig" av nervositet...

Slutresultatet blev att vi var i Ekenäs och firade yngsta sonens dag, eftersom han skulle göra körprovet klockan 8.00 inkommande morgon. Vi tog äldre sonen med sambo med, yngsta sonens flickvän var också närvarande. Hade fler gånger frågat /konstaterat åt den yngre att han säkerligen är nervös inför morgondagen...Fick hela tiden ett nej till svar! För er som är vänner med mig på Facebook såg säkert fotot jag lade upp från middagen på Santa Fe, suddig som bara den...beror inte på att jag druckit för mycket vin...Så fort jag tog upp telefonen ur väskan så "röt" den yngre åt mig att: "Fotar du så anmäler jag dig..." Så hamnade att fota så där lite i smyg ;) Har ju ingen aning vart han skulle ha anmält mig...men vet ju att det inte är värt att reta upp ungen mer än vad det behövs. Det var ju hans nerver som var på helspänn! Klockan 8.00 följande morgon var det mina nerver som var på helspänn... 45 minuter kändes som fler dygn, då jag satt i bilen och väntade på sonen som gjorde sitt körprov. Tack och lov hade jag sonens flickvän med, hon lugnade mig en hel del, annars hade jag nog tappat konceptet. Nämnas bör att medan vi små-åkte omkring i Karis med svärdottern, så hade yngsta sonen suttit i en trafikkorsning och sett oss köra förbi...Inget illa med det, men då "experten i sätet brevid" hade sagt åt sonen att så där ska man ALDRIG göra.Vad jag gjorde för fel vet jag inte än i denna dag...och vem som skämdes mest, jag eller sonen? Antagligen sonen...för tror ni att han täcktes säga: Att sidu bra, det var ju morsan som gled förbi....

Körkort fick han, dagen efter att han fyllde 18, så bättre kunde det väl inte ha gått :) Så nu har han kört bil i 9 veckor, och lycklig är han :) Lika lyckliga är vi föräldrar kanske inte, men då det gäller vår yngre son, så kan man endast konstatera att han ser nog verkligen till att vardagen inte skall bli alltför tråkig...Första veckorna av sin karriär som chaufför körde han med vår bil, eftersom hans superfina Volvo helt enkelt inte gick att köra med. Konstigt att en bil är i tusen bitar innan den kommer i användning? Efter en punktering på vår bil, och några 100€ remont på Volvon kom dagen då han äntligen fick sin egen bil i trafik. Sonen lös som Nådendals sol :D Nu några veckor senare efter x-antal punkteringar (helt ofattbart att däcken blir så slitna, fast man kör som folk...jag bara inte fattar ;)...) och några till 100€ fattigare p.g.a ännu mer remonter på den där SUPER SUPER fina Volvon, som absolut inte hade något fel då han köpte den, så har sonen redan bytt bil!!! Så nu har han bytt ut första Volvo vraket till en nyare bil, äntligen! Så nu pryds vår gård av en 1993 års bil, av modell....VOLVO!!! Men han har ju verkligen bytt "upp sig"...denna bil har alla mätare som funktionerar, innertaket är helt, den har elhissar till fönstren, den har taklucka och den rostar inte så märkbart! Och inte EN punktering på en vecka! WOW :) Så nu hoppas vi att han har en bil som håller honom rörlig en tid framöver utan bekymmer... Idag kom han hem från Karis, för nuförtiden bor han där under veckorna. Vi har nämligen hunnit med ett flyttlass från Ekenäs till Karis under sommaren...även detta hände under noll röda sekunder...så som allt då det gäller vårt yngsta yrväder :) Eftersom han nu anser sig ha en bil som inte kräver så mycket jobb, så tyckte han säkert att det var dags att annars få lite fart på vardagen! Han kom hem med följande överraskning/projekt...

Han har köpt en hamster åt sig...................Så nu har jag 2 "barnbarn" :)

Nollställa vardagen...

Semester!!!

Behöver jag jobba? -NEJ!
Behöver jag lägga klockan på väckning? -NEJ!
Kan jag ligga och "spotta i taket" fyra veckor? -NEJ! Varför inte det...jag har ju semester???

Måste huset städas? -JA!
Måste diskmaskinen laddas? -JA!
Måste bykmaskinen på? -JA!
Måste uteblommorna vattnas? -JA!
Mäste jag gå till butiken och handla? -JA!
Måste jag kolla Facebook, Gmail, textmeddelanden vareviga timme? -JA!
Måste jag se till att vardagen rullar på som vanligt, trots min semester? -JA!

Det var ena jävla "måsten" man egentligen har på sin semester, om man inte råkar höra till den kategorin som helt enkelt kan stänga av, och skita bokstavligen i alla "måsten" och bara njuta av sin lediga tid.(tyvärr hör jag inte till denna kategori...) Helt klart kan man väl åsidosätta alla dagliga "måsten", men det innebär väl att man har ett fullständigt kaos omkring sig då man återvänder till arbetslivet! Jag har blivit äldre och klokare! Det här med att bli klokare är en rikedom som kommer med på köpet allt efter att åldern stiger...Och nu är jag så "rik" att jag kommit på ett sätt, då jag verkligen har LEDIGT på min semester! Jag hyr en stuga, flyr verkliga livet, lever en annorlunda vardag! En vardag där verkligen INGA "måsten" finns....

Jag sover och sover, vaknar, har ingen aning om vad klockan är...kan inte se vad klockan visar på väggen i rummet bredvid, eftersom jag inte besökt specsavers, men det kvittar...fast klockan är 6.00 eller 11.00...jag har ingen tid att passa, jag har inga måsten som måste göras. Jag äter världens morgonfrukost. En riktig hotellfrukost, proppfyllda semlor, ägg & bacon, kaffe, apelsinjuice m.m. Det är ett rätt rejält intag för en som inte annars äter någon frukost över huvud taget!

Resten av dagen spenderar jag endera med att meta fisk på bryggan, läsa en bok, sitta på ett berg och njuta av utsikten...eller så bara njuter jag av min tillvaro av att inte behöva göra någonting! Det ända jag i princip behöver göra är att fixa mat och att diska. För många låter det säkert grymt jobbigt att behöva diska för hand. Än värre att du först måste pumpa vattnet ur en brunn, värma det och ha skillt fat för diskvatten och sköljvatten. För mig är det lyx, att i en vecka få leva så primitivt. För mig är det lyx att få koka vatten, diska för hand, tvätta sig i bastun från vatten i fat, gå på utedasset. Det är rena rama himmelriket! Medan du gör alla dessa sysslor, så det enda du är omringad av är: Hav så långt ditt öga kan nå, ljud av fåglar, någon motorbåt som hörs i bakgrunden! Du är omringad av något som kallas LUGN! Eftersom energin är begränsad till solenergi, så ser man till att vara mycket sparsam med användning av telefon och "plattor". Och det är ju egentligen där som största lugnet i kroppen infinner sig!

Jag inser att världen inte går under trots att jag inte kan kolla mina mail eller Facebook vareviga timme. Jag inser att det verkligen finns ett liv utöver alla dagens sociala forum. Jag inser att man faktiskt kan ha ett normalt liv utan att bära med sig telefonen vart än man går. Jag inser att man kan leva ett betydligt mindre stressfullare liv, än det man lever hemma i sin normala vardag. Jag sa fler gånger under veckan åt min man att jag tror bestämt att jag skall bli en "skärigumma" ;) Skulle minsann trivas med det...med lugnet!

Visserligen vet jag, att efter några veckor skulle jag nog sakna min vanliga vardag. Jag skulle sakna alla bekvämligheter jag är van vid, jag skulle sakna alla sociala forum och all kontakt med omvärlden.Det är ju den värld jag är uppväxt i, det är så mitt liv skall vara... För att inte tala om mina barn, hur sjukligt skulle jag inte sakna dem? Eftersom besöken av de äldre ungdomarna är rätt så glesa redan nu, då det endast är fråga om bilväg, så hur glest skulle det inte bli att ta sig ut till en ö? Och den yngre sonen skulle garanterat lysa med sin frånvaro resten av livet...Livet på en liten ö skulle minsann vara för tråkig för honom ;)

Visst hade vi besök av båda killarna till Viggskär under veckan vi var där :) De äldre spenderade sista dygnet med oss, kom ut på lördag kväll och kom iland tillika vi kom hem på söndagen. Tyvärr var vädret rätt så dåligt medan de var där, men de fick i alla fall bada bastu både lördag kväll och söndag förmiddag. De vågade sig och simma, svärdottern fick även testa på dykning, som hon under våren tagit lektioner i. Nu har hon befogenhet att lära ut dykning åt barn, tummen upp för henne! Jag personligen skulle aldrig i mitt liv frivilligt dyka, urk vad äckligt, då man inte vet vad som finns nere på botten...FY...!!Koda var så klart med! Finaste, finaste Koda <3 Tänkte det skulle vara paradiset för hunden att få springa fritt ett dygn, men det blev inte riktigt så...För lill-killen höll ju på att ge magsår åt mig. Inom 5 minuter efter att han hoppade upp från båten då han anlände till Viggskär, så hoppade han i från första bergsknallen. Tätt påföljd av flera hopp/glidningar i havet från olika ställen. Så det gällde nog flytväst för grabben, eller övervakning i största grad :)

Den yngre sonen som inte förut varit till Viggskär (de äldre var ju med förra året också) slog på stort och kom en kväll och hälsade på, han hade 5 kompisar med sig, och de anlände sakta men säkert efter en 4 timmars färd med sin flotte. Min son är inte delaktig i bygget av flottan, men han har fått vara med under sommaren och delta i deras "seglatser". Lyfter verkligen hatten för killarna som åstadkommit denna farkost, den har gett dem en massa glädje under sommaren, och det är ett bevis på att dagens ungdom nog kan göra vettiga saker!

 Visst har säkert många av oss föräldrar haft hjärtat i halsgropen då de varit ut och åka med flottan, men hastigheten  på framfarten är typ 1 knop, och de har säkerhetsutrustning ombord, och de har för det mesta hållit sig nära land. Denna resa till Viggskär var väl en av de längsta, så då de väl kom iland, såg vi till att mätta deras magar, så de skulle orka deras resa hem tillbaka, d.v.s 4 timmars puttrande i 1 knops hastighet :) Härliga killar, roligt att de kom och hälsade på, och av skratten att döma som hördes från flottan, hade de hur kul som helst :)

Innan jag summerar detta inlägg, vill jag ännu poängtera att detta år hade vi inte vädrets makter på vår sida. (men vem har nu haft det denna så kallade sommar?) Förra året gassade solen nästan för mycket dagarna vi var på Viggskär, detta år upplevde vi mer en höstlik sida. Vilket inte störde oss ett dugg...De två gånger vi tidigare hyrt stugan, har jag och min man båda sagt att det skulle vara mysigt att hyra stugan under hösten, att uppleva den sidan av att vara ute på en ö i höststormarna. Nu kan man säga att vi nästan gjorde det :) I stugan eldade vi varje dag i kaminen, massor med ljus som brann på kvällen för att få belysning, och bastun som värmde oss! Allt är så välplanerat och byggt ute på Viggskär, oberoende av väder så kan man grilla ute, äta ute, sitta ute efter bastun utan att bli störd av vädret :) Helt fantastiskt!

Jag ser redan framemot nästa sommar, ni kan säkert tänka er vart jag styr kosan en vecka av min semester...gärna två...om det vore möjligt! I måndag börjar jag jobba, ska bli hur kul som helst! Har ju fått ladda batterierna en vecka på det bästa stället i världen, i alla fall i mina ögon! Vi firade vår 20 års bröllopsdag under veckans vistelse, orka leta efter ett bättre ställe? NEJ! Denna vecka var precis allt min kropp och själ var i behov av, mer behöver jag inte. Nu är jag NÖJD!

22 april skrev jag senast, efter det stannade mitt liv upp. I alla fall här på bloggen...men nu skall jag göra en redovisning för de senaste månaderna!

- Jobbat

- Städat

- Bykt

Utöver det så har jag:

- Kört skytteltrafik mellan Kimitoön och Karis, för att se till att yngsta sonen kommit till/från skolan. Stort tack till grannarna vars son studerar i samma skola, och delat körturerna med oss.

- Besökt Ramsholmen i Ekenäs. TACK till son nummer 1, det var det finaste stället han tagit sin mor till <3

- Betalat mig sjuk på yngsta sonens körkort...Men nu är det värsta undan!

- Varit flytthjälp åt äldsta sonen med sambo, som flyttat till en betydligt större lägenhet som befinner sig i ett egnahemshus i Ekenäs. Nu har de mer svängrum, egen terrass och lite gård. Är glad för deras skull <3

- Tillbringat ett veckoslut hos min syster. Vår årliga Tallinn resa! Ett veckoslut som medför allt jag behöver för att ladda upp mina batterier :)

- Fått mitt arbetskontrakt där jag är placerad på lekis förlängt med ett år, vilket jag tackar för, eftersom jag trivs utmärkt!

- Tagit mig an ett städjobb! Min bror har blivit krögare, så hjälper till med städandet. Har aldrig haft så tät och bra kontakt med min bror som jag haft de senaste månaderna. Lyfter hatten för dig brorsan, som vågade ta steget och satsa på något i vår lilla kommun. Jag ställer upp till 100% för dig!

-Firat midsommar i det bästa sällskapet! Trotsade det kyliga vädret och satt ute under bar himmel till 2.30 på natten. Midsommaren skall firas ute!

- Konstaterat att jag kommit undan värsta hjärtskärande sorgen. Tack vare mitt byte av arbetsplats, kom jag undan det värsta avskedet...då två härliga småttingar, som hade gått vidare denna sommar, nu hamnar att dras med mig ett år till på lekis och jag får fortsätta existera i deras vardag. Så nu har jag sparat en hel mängd tårar och näsdukar!

-Dragit lättnadens suck över att mina barn efter många omständigheter fått sommarjobb. Den äldre går jag väl mest och är orolig över,och försöker ge tips åt, utan att jag egentligen kan göra något åt hela situationen.  Medan jag ännu kan lite styra och ställa med den yngre, som helst inte vill ha varken tips eller råd av oss föräldrar, så känns det ändå jätte bra att de båda nu jobbar och förtjänar egna pengar!

-Fått erkänna en helt sjuklig sak! Jag kan inte skala potatis lika bra som jag gjorde för ett halvt år sedan...Potatisen bara slinker ur händerna!

-Träffat min barndomskompis efter 17 år. Hon kom, höll ett klädparty hos mig, stannade övernatt. Jag skickade iväg gubben som ordningsvakt till min brors pub. Vi hade kvalitetstid med min kompis, pratade gamla minnen inpå småtimmarna. Nästa träff är bokad i september! Tacka vet jag gammal vänskap!

-Inte tvättat fönster sedan hösten! Oj nej!

-Ett stort dilemma! Har två rum som lyser av tomhet...Äldsta sonens rum där det endast finns en säng i, eftersom han tog de sista möblerna i samband med hans flytt. Lekrummet som bara består av leksaker och en bilmatta. Hur skall jag återanvända rummen? Planer finns, men ekonomin tryter!

- Fyndat senaste veckan lite möbler på Bytesbörsen, som hjälper mig att fylla de tomma rummen!

- Kommit underfund med att mitt hem är ett kaos! Har nog aldrig haft så ostädigt som jag har idag. T.o.m min man konstaterade det för någon vecka sedan, men han lät bli att säga det högt innan jag själv tog upp det till tals. Därav lever han idag ännu!

- Glädjen är enorm över att ha yngsta sonen hemma hela tiden, även hans flickvän som "bor" hos oss i sommar, eftersom hon lyckades få sommarjobb här på ön. Enda nackdelen är att jag inte riktigt kommit ikapp med bykandet...Nu finns det högar överallt! Kanske det är bra med två tomma rum i huset?

- Sorgen över att äldsta sonen med sambo inte visar sig så ofta är ännu större. Men det är väl något jag måste lära mig leva med! Kan ju inte kidnappa människor, så hoppas verkligen jag får kidnappa Koda några dagar under min semester :)

- Försöker finna ro i själen över att min yngsta fyller 18 år om 37 dagar!!! Snyft!

- Mitt hem är ett kaos, finns ingen ordning eller rutin på någonting! Jag intalar mig själv att jag skall fixa allt detta på min inkommande semester! Om inte det händer, så då är det bara att konstatera att det blev ogjort! Oj oj! Värre saker händer...

Utöver det jag nu skrivit ner så finns det en sak jag ännu inte gjort men skall göra!Viggskär!!! En vecka, sju dagar...där jag trivs bäst!!! Trevlig sommar till er alla!

Jag hinner inte med...

Nu är jag tillbaka igen, i den där känslomässiga världen jag upplevde för 3 år sedan! Blockerar fullständigt att tre år har gått så här fort, men de måste nog ha gått i rekordfart, eftersom jag inget lärt mig eller ens på ett litet "sådär" skulle ha vuxit till mig och lite lättat på tyglarna med det här att vara mamma! Vår yngre son har ju oftast kommit lite lättare undan, då storebror banat väg...men vägen till 18 års dagen för mina barn är nog lika lång, kurvig och gropig än idag! Det är nog det steget som jag tycks ha svårast att hantera...

Här sitter jag igen hemma med en bunt papper som bokstavligen gör att jag måste inse att vår lilla baby tänker bli myndig om mindre än 4 månader. Inte ens den här gången kan jag stoppa det faktum att mina barn sakta men säkert glider ifrån mig! Ok, yngsta sonens bil har ju stått på gården en längre tid, jag vet att han en dag skall få körkort...men då han inledde bilskolan på skärtorsdagen skar det nog i mitt hjärta. Då blev det på riktigt! Då han hämtade hem räkningarna, då VAKNADE jag nog minsann, nu var det nog riktigt på riktigt :D Drog visserligen en liten lättnads suck då det visade sig att första skedets räkningar kom i 3 rater. Sonen meddelade nämligen då han fått räkningen att det var EN räkning och EN summa, 1885€... Då tänkte jag nästan kissa på mig, och det var långt till skratt! Jo, jag vet...vi har vetat i 17 år att yngsta sonen skall ha körkort, och vi har ju lovat att betala korten åt dem, så vi har haft all tid i världen att lägga undan pengar. Men av någon mycket mystisk, en helt oförklarad anledning så har det nu helt enkelt inte blivit verklighet, att vi har 3000€ undansatt... (hela kostnaden innan alla eviga skeden i bilskolan är undan) Jag har visserligen inte skurit upp madrasserna, kanske gubben har stuvat in någon tia dit nu som då :D

Till min lättnad var det då fråga om tre LITE mindre summor, 651,66€ per månad nu i tre månader framöver...tack och lov att gubben min har jobb just nu! Det är bara att leva MYCKET snålt nu, men vad gör man inte för sina barn <3 Nu har vi då körkortet som en påminnelse att det är någon som tänker bli stor i familjen...men innan bilskols rumban började, kom ju det där jävla brevet från Försvarsmakten...suck, pust och stön... Alltså på riktigt! Ska jag och mitt hjärta klara av att ännu en gång skicka iväg en son till armén?

Nu var det ju endast papper gällande datum och information om uppbådet som kom, men det räcker gott och väl! Herregud, den äldre kom ju just därifrån, jag har knappt hunnit komma över värsta chocken, och nu är han yngre inne i samma rullor! Ge mig styrka! Vad gäller det militära, så där har jag nog inte vant mig ännu vid tanken...blev nog inte ett dugg lugnare trots att den äldre nu har det undan! Där har han nog inte lyckats bana väg för lillebror, för mig känns det lika hemskt denna gång. Visst är det ännu över 1 år innan minstingen skall rycka in, men fortfarande har ingen lyckats uppfinna den där stop knappen...knappen då tiden står still, eller i alla fall saktar in. Så innan jag hinner pusta ut, så har det ju gått ett halvt år och lika hastigt ett halvt åt till...och sen sitter jag här hemma och tjuter då det är dags för nummer 2 att rycka in!

Inte nog med att allt det här är jobbigt, så är det dubbelt jobbigare än då äldsta sonen hade det här framför sig...Yngsta sonens all post kommer ju till Ekenäs, eftersom han är skriven där för tillfället. Hans postlåda finns i trappuppgången, posten kommer inte in i en brevlucka i dörren. Vilket betyder att vi varje vecka måste påminna honom att kolla postlådan. Han är en gosse med en curling mamma, så man kan inte kräva alltför mycket på en gång :D Då han väl lyckats tömma postlådan, måste man ha tålamod några veckor innan han minns att lägga viktig post i sin väska och hämta hem det till mig :D Under dom här veckorna jag väntar på posten ska jag hoppas på att inga viktiga datum hinner passera, typ förfallodatum på räkningar, tandläkartider, eller läkargranskningar inför uppbåd...En tandläkartid hade nog gått förbi om inte storebror råkat vara och hälsa på lillebror, och textade mig att han sett en kallelse till tandläkaren på brorsans skrivbord. Tydligen känner äldre sonen sin bror rätt så bra ;) Men detta med körkort och armén är rätt så intressanta grejor för yngsta sonen, så dom pappren har nog hittat hem i god tid!

Utöver att få hem all post, så händer ju allt det praktiska i Nyland. Vilket betyder en massa telefon samtal och ordnande för mig här hemifrån. Inte lätt att ha en minderårig som bor ensam i Ekenäs. Säger det igen...är super tacksam över att lotten fallit så att båda killarna bor på samma ort. Vi har nog haft så mycket hjälp av äldsta sonen och hans sambo sedan yngsta sonen hamnade att skaffa egen lokal. Nu t.ex med bilskolan. Yngsta sonen valde att ta körkort i Karis, eftersom han går där i skola, och en av hans klasskompis skulle börja samma kurs. Vi gjorde inga protester med min man, eftersom det var några hundra € billigare där än i Ekenäs. Det ingen av oss kollade INNAN sonen började bilskolan, var buss eller tågtidtabeller! Det visade sig att bilskolan slutar 19.30, och nästa förbindelse till Ekenäs var endera 22.00 eller 22.30... Då var den enda utvägen att ringa storebror och fråga om han kan ställa upp med att köra 8 gånger skytteltrafik mellan Ekenäs och Karis. Visst lovade han göra det, men tror nog det är med långa tänder ibland...Den äldre har säkert inte märkt ännu att de på köpet fått lite kvalitetstid bröder emellan, under en halvtimme per gång det tar att köra mellan kommunerna ;)

Visst ska vi ersätta äldsta sonen för bensinkostnaderna, för den varan är verkligen dyrbar i dagens läge. Hade vi vetat om de dåliga buss/tåg förbindelserna, hade yngsta sonen lika väl kunnat ta sitt körkort i Ekenäs, eftersom prisskillnaden egentligen inte var så stor. Men betalar nog hellre lite extra åt äldre sonen, än åt bilskolorna ;) Och det här är bara början hur storebror får ställa upp för lillebror...Vänta bara då den yngre skall in i armén och denna mor kommer att kräva ett och annat för att minstingen skall ha det bra ;) Jag har minsann kört kors och tvärs, hamnat att pussla och organisera för att killarna skulle komma till alla sina "program" på fritiden. Gjorde det så gärna, och skulle garanterat göra det än idag, men att kunna ställa upp nu då avstånden är rätt så långa, så kan jag endast vara rysligt tacksam över att ha killarnas adress inom samma kommun, och en svärdotter som hjälper till och ser till att allt funktionerar till 100% :D

Så nu försöker jag finna lite uppmuntran och glädje i att jag inom närmaste halv året har 2 myndiga söner...Ni som har lite överlopps av allt detta, ni som inte känner smma vemod av att era barn blir stora, så skicka gärna lite styrka åt mig...kan behövas i dubbeldoser :D

Här igen....