Söndag kväll...igen...de här veckosluten går nog undan. Man hinner bara tänka tanken att man ska njuta av 2 dagar ledighet och innan man tänkt tanken slut, så är vardagen kommen igen. Nu blir det visserligen 2 korta arbetsveckor, med ett lite längre veckoslut emellan. För i kalendern står det att påsken är här inkommande helg...Jag är ingen större fantast av att fira påsk, jag ser det mer som en förlängd ledighet. En ledighet som ser ut att vara fullplanerad, men endast med trevliga saker...
I fredagst, alltså den bästa dagen i veckan, då som arbetet läggs på hyllan, då som man ser fram emot att bara njuta med familjen...då, den fredagen blev ju inte som andra fredager. För den fredagen spenderarde jag helt ensam. Det var endast jag och katten hemma. Vilken lyx...Jag som bara längtat efter lite "egen tid" de senaste månaderna. Men nu kom ju denna ensamma fredag lite oförväntat...jag visste att min man och äldre son skulle vara ordningsmän vid en lokal fest denna kväll, men min yngre son och hans flickvän hade jag trott att skulle vara hemma. Men på fredag morgon klargjorde yngta sonen att fallet inte var så...de skulle sova över hos flickvännen. Är helt säker på att sonen några dagar tidigare sagt att de skulle vara hos oss, men då jag såg hans blick, då jag tänkte ifrågasätta detta, lät jag bli... ;)
Först blev jag nästan panikslagen, jag vill inte vara ensam hemma. Efter en stund resonerade jag att herregud, det är ju exakt det jag behöver. Jag behöver tystnad, jag behöver lugn och ro, jag behöver bara mig själv och inget annat. Men ändå kändes det konstigt...jag ensam hemma en hel kväll / halva natten... Då slog det mig...snälla vän...hur ofta spenderade jag inte fredag-lördag kvällar ensam, medan min man jobbade skift? Men det var då...då för länge sen! Den tiden har jag förträngt. Otroligt hur människan är ett vanedjur! Man anpassar sig rätt så snabbt efter den livssituation man befinner sig i...
Fredag kvällar var kanske inte "heliga" för oss på den tiden gubben då jobbade skift, endast de gånger han hade ledigt veckoslut. Då han fick jobb på hösten, då kändes fredagen som en efterlängtad dag, då vi båda blev lediga. Under tiden han varit hemma arbetslös, har han mest haft fredag, 7 dagar i veckan...så då den "riktiga" fredagen äntligen kommit, har jag sett framemot att "sparka" bort honom från data stolen, den som han hållit varm i en veckas tid. Oberoende, så har jag vant mig vid att under senaste halvåret ha gubben vid min sida då veckoslutet knackat på dörren. Så därav min chockartade känsla, då jag blev förstådd att jag skulle sitta ensam hemma...
Nu visade det sig att det inte trots allt var så tokigt, att vara ensam hemma en fredag kväll. Hade först lite medlidande för min man. Det var ju trots allt hans "första" fredag kväll inom arbetslivet på en lång evighet...Efter en veckas arbete utomhus och kroppsligt betungande, var ju gubben nästan slut sliten...stackars lilla... ;) Visserligen tyckte jag att han varit värd att fira sin första lediga kväll hemma med bastu och god mat, men han hade ju lovat sig som ordningsman. Nå, hastigt gick mitt medlidande över...jag fokuserade på mig själv istället. Och gjorde ett bra beslut! Jag bestämde mig för att göra något för mig själv...och det gjorde jag, med ett resultat som gjorde att jag magrade några kilo under en timme... ;)
Jag knäppte bastun på, något jag nästan kan påstå att jag inte aldrig gjort förut. Jo visst badar jag bastu fler gånger i veckan, men aldrig ensam. Då jag badar bastu, går det undan, jag orkar inte sitta länge där...men i fredagst, då satt jag långt över en halv timme...men det var nog inte därför jag magrade. Så mycket svettades jag ändå inte...Jag magrade tack vare att jag hade fotbad och rakade bort vinterpälsen från mina ben. Och det fanns en hel del päls... alltså på riktigt, jag skulle ju vara en apa om jag inte rakade mina ben!! Och mina hälar minskade nog även de en storlek. Nu är ju inte det här något trevligt ämne att skriva om, men antar att det finns andra där ute som lider av hårväxt och torra fötter... ;) Nu känns i alla fall mina hälar som len baby hud och mina ben fryser...den där "pälsen" har ju värmt under vinterns kalla dagar. Även vårens kalla dagar! Hoppas min päls växer fort igen, för det ser ju inte ut att bli sommar på länge än...
Efter bastun njöt jag av god mat, en thaikub som jag värmde i micron...tänk att jag inte behövde stå vid spisen halva kvällen...nog för att jag gärna gjort det. Njöt väl ett tag av tystnaden och lugnet, men hade nog hellre haft någon i familjen hemma. Trots att jag längtar ibland efter en egen tid, ett eget lugn, så väljer jag nog ändå att ha lite liv och rörelse. Så igår på lördag kvällen, då vi satt 6 stycken runt matbordet, tv:n och datorer som surrade på i var och varannat rum, ja då kände jag mig hemma!! Fast ingen märkte att jag "magrat" några kilo.... :D
söndag 24 mars 2013
tisdag 19 mars 2013
Fantasin som blev verklighet...
10 dagar har gått sen jag senast skrev...10 dagar som jag ännu levt i min fantasi värld... 10 dagar som jag levt på hoppet, och hoppats att jag ska se ljuset i tunneln. Levt med hoppet att någon skall "rädda" mig ur denna förträngda vardag jag funnit mig inne i sedan början av Januari...För ett par veckor sedan kändes det som hoppet inte mera fanns...Men mitt motto i livet är: Allt löser sig, förr eller senare... Så har det åter igen en gång visat sig göra för mig... :)
Min älskade lilla gubbe, han som höll på att göra mig galen, han som sett till att min gråa vardag varit ännu mer gråare än vad man kan tänka sig att en grå vardag kan bli...Han fick ÄNTLIGEN jobb igen!!! Och det är det bästa som någonsin kunde hända, för inom ett par veckor, om gubben fortsatt att trassla runt omkring mig ,så hade jag endera "dängt" honom några varv i väggen, eller så hade jag själv skrivit in mig på närmaste "dårhus"... Och hade inte jag gjort detta, så sku nog våra söner ha börjat fundera på samma sak ;) Antagligen hade dom väl skickat oss båda föräldrar på "närmare undersökningar" för att ta reda på om vi är helt normala...eller om vi klarar av att hantera daglig stress...
Visst klarar vi av det, jag och min man...daglig stress...det är ju det som är vardagsmat för var och varannan familj. Det där vanliga dilemmat som gäller: barn, bilar, ekonomi, städning, åsikter, sysslor om vem gör vad...ja alltså allt som gäller att få en familj att funktionera! Det är väl inte det som varit det största problemet, för dessa konflikter har vi haft i snart 20 års tid, och dem har vi hanterat :) Största problemet senaste tiden, sedan gubben blev arbetslös, har ju varit den att vi har haft samma dilemman,men inte fått en endaste jävla paus i allt "grubblande" hit och dit... Medan han hade jobb fick vi i alla fall en liten "time out", men nu den senaste tiden så har vi endast gått här hemma och tärt och nött på varann så gott det bara går! För många är det säkert svårt att förstå min frustation, många önskar säkert att de sku ha mera tid att spendera tillsammans med sin man...
Så för er som inte delar mina tankar, så rekommenderar jag er att ta långledigt från jobbet, be er man att göra lika, lås in er mellan 4 väggar i 12 veckor, inkludera ett av era barn alla dessa veckor, sen då måttet börjar vara nästan rågat, då inkluderar ni barn nummer 2 de sista 4 veckorna. Och försök sedan leva ett normalt liv...som One Happy Family... ;) Och glöm absolut inte det att era barn inte längre är barn, de är två fullt hormonstinna karlar!!! Om någon känner sig frestad att testa detta, och klarar av det utan problem, så tar jag mer än tacksamt emot tips på hur man ska hantera en dylik situation i 3 månader, lugnt och sansat... Förut kunde jag vissla, men tror inte jag klarar det mer...
Nu har i alla fall gubben funnit ett arbetsliv igen, han är tillbaka där han hör hemma. Han har kommit ut ur detta ingrodda skit inom våra fyra väggar...och då pratar jag inte bara om skit som jag inte städat, utom om allt skit som kommer då 4 individer ska försöka komma överens 24 / 7. Han hade tur att få fortsätta inom byggbranschen, åt samma arbetsgivare han jobbade för innan årsskiftet. Skulle läget vara bättre inom byggbranschen på denna ö, hade han säkert inte behövt sitta hemma så här länge arbetslös. Vilken tur att han fick återgå, kan inte nog tacka (tyst inom mig själv) hans arbetsgivare som gav min man jobbet tillbaka...Han räddade ju mitt liv, eller närmare sagt min mentala hälsa...
Min man frågade på söndag kväll då han plockade fram sina arbetskläder och gjorde sig klar för jobbet. om jag tyckte det skulle vara skönt att "slippa se honom" nu på dagarna, då han skall på jobb. Jag såg honom i ögonen och svarade ärligt, rakt från mitt hjärta...JO, det kommer att vara så himla skönt att slippa se dig, för i alla normala förhållanden är det meningen att man är ifrån varandra några timmar per dygn... Kanske det var elakt sagt, men gubben min smålog, och sade att han själv tyckte det skulle vara så skönt att fara på jobb! Han var säkert bara finkänslig...han vågade inte säga som det var...Gud vad skönt att slippa "kärringen" en stund... :D
Min älskade lilla gubbe, han som höll på att göra mig galen, han som sett till att min gråa vardag varit ännu mer gråare än vad man kan tänka sig att en grå vardag kan bli...Han fick ÄNTLIGEN jobb igen!!! Och det är det bästa som någonsin kunde hända, för inom ett par veckor, om gubben fortsatt att trassla runt omkring mig ,så hade jag endera "dängt" honom några varv i väggen, eller så hade jag själv skrivit in mig på närmaste "dårhus"... Och hade inte jag gjort detta, så sku nog våra söner ha börjat fundera på samma sak ;) Antagligen hade dom väl skickat oss båda föräldrar på "närmare undersökningar" för att ta reda på om vi är helt normala...eller om vi klarar av att hantera daglig stress...
Visst klarar vi av det, jag och min man...daglig stress...det är ju det som är vardagsmat för var och varannan familj. Det där vanliga dilemmat som gäller: barn, bilar, ekonomi, städning, åsikter, sysslor om vem gör vad...ja alltså allt som gäller att få en familj att funktionera! Det är väl inte det som varit det största problemet, för dessa konflikter har vi haft i snart 20 års tid, och dem har vi hanterat :) Största problemet senaste tiden, sedan gubben blev arbetslös, har ju varit den att vi har haft samma dilemman,men inte fått en endaste jävla paus i allt "grubblande" hit och dit... Medan han hade jobb fick vi i alla fall en liten "time out", men nu den senaste tiden så har vi endast gått här hemma och tärt och nött på varann så gott det bara går! För många är det säkert svårt att förstå min frustation, många önskar säkert att de sku ha mera tid att spendera tillsammans med sin man...
Så för er som inte delar mina tankar, så rekommenderar jag er att ta långledigt från jobbet, be er man att göra lika, lås in er mellan 4 väggar i 12 veckor, inkludera ett av era barn alla dessa veckor, sen då måttet börjar vara nästan rågat, då inkluderar ni barn nummer 2 de sista 4 veckorna. Och försök sedan leva ett normalt liv...som One Happy Family... ;) Och glöm absolut inte det att era barn inte längre är barn, de är två fullt hormonstinna karlar!!! Om någon känner sig frestad att testa detta, och klarar av det utan problem, så tar jag mer än tacksamt emot tips på hur man ska hantera en dylik situation i 3 månader, lugnt och sansat... Förut kunde jag vissla, men tror inte jag klarar det mer...
Nu har i alla fall gubben funnit ett arbetsliv igen, han är tillbaka där han hör hemma. Han har kommit ut ur detta ingrodda skit inom våra fyra väggar...och då pratar jag inte bara om skit som jag inte städat, utom om allt skit som kommer då 4 individer ska försöka komma överens 24 / 7. Han hade tur att få fortsätta inom byggbranschen, åt samma arbetsgivare han jobbade för innan årsskiftet. Skulle läget vara bättre inom byggbranschen på denna ö, hade han säkert inte behövt sitta hemma så här länge arbetslös. Vilken tur att han fick återgå, kan inte nog tacka (tyst inom mig själv) hans arbetsgivare som gav min man jobbet tillbaka...Han räddade ju mitt liv, eller närmare sagt min mentala hälsa...
Min man frågade på söndag kväll då han plockade fram sina arbetskläder och gjorde sig klar för jobbet. om jag tyckte det skulle vara skönt att "slippa se honom" nu på dagarna, då han skall på jobb. Jag såg honom i ögonen och svarade ärligt, rakt från mitt hjärta...JO, det kommer att vara så himla skönt att slippa se dig, för i alla normala förhållanden är det meningen att man är ifrån varandra några timmar per dygn... Kanske det var elakt sagt, men gubben min smålog, och sade att han själv tyckte det skulle vara så skönt att fara på jobb! Han var säkert bara finkänslig...han vågade inte säga som det var...Gud vad skönt att slippa "kärringen" en stund... :D
torsdag 7 mars 2013
Fantasi...
Nu har nog min frånvaro från denna sida pågått så länge att jag bara måste sätta mig ner och få ihop något...Vad som blir nedskrivet, vet jag inte ännu. För jag har absolut inget jag känner för att skriva "av mig" eller dokumentera hit till min blogg...och inget nytt har hänt som jag vill berätta om. Så varför sitter jag då här och försöker få ihop ett inlägg?
Antagligen sitter jag här, för att jag i fler dagar velat sätta mig ner och skriva, men helt på riktigt, med handen på hjärtat...Jag har INGET att skriva om...hur fans tråkigt liv har jag riktigt??? Har jag kommit till det stadiet nu, då det bara är min gråa vardag och jag...Händer det inget mera i min vardag, något som skulle ge mig behov att få avreagera mig här i min "dagbok"? Tydligen är det så, att inget speciellt varken retat upp mig eller gjort mig extra glad den senaste tiden...Allt har väl varit som vanligt, så som det väl är bäst att livet ska vara. En trygg och bekant miljö, med rutiner och inga oväntade överraskningar...
Eftersom de största bekymren jag haft under åren, då det gällt yngsta sonens skolgång, är ett minne blott, och den äldsta sonen har valt att spendera sina "läsveckor" hos sin flickvän i Ekenäs, så har jag ju inget större huvudbry vad gäller sönerna. Om den äldre verkligen läser riktigt på riktigt där han befinner sig, så det vet jag ju inte...men jag behöver ju i alla fall inte reta upp mig på det, eftersom jag kan gå här hemma och fantisera att han läser :) Man kan ju alltid få verkligheten att se bättre ut, med fantasier och drömmar...
Jag fantiserar ju nästan dagligen om den dagen min man får ett jobb igen...Här har han ju gått hemma igen sedan julen...Och det känns som en evighet! Och om min fantasi inte snart blir verklighet, att gubben slipper ut och lufta av sig dammet från detta hus, så går jag in i väggen...Alltså, en kvinna klarar av mycket, kan göra många saker på en gång...och jag själv personligen försöker alltid se det bästa av situationen. Men nu...nu börjar nog ribban vara för hög! Att vara omringad av tre karlar som lider av samma syndrom...
Finns väl inget namn på syndromet, men alla vet säkert vad jag menar...Typiska karlar som varken ser, hör eller vet... Inte ser dom allt skit som dom lämnar efter sig, inte hör dom om man ber dem göra något, och inte har de en aning om någonting!!! Men ändå anser dom att allt ska rulla på som vanligt...Vilken jävla tur att mina "tre män" fått äran att bo med mig, för jag tiger och tuggar rätt så länge, innan jag brister...och min bristningsgräns har varit rätt så nära de senaste veckorna...tror att de känt en liten förvarning på min irritation, eftersom jag sett en liten bättring de senaste dagarna... Äldsta sonen tog den lättaste vägen...han "flydde" till sin flickvän på måndagen... ;) Trots att jag sett en liten ljusning i tunneln, så vet jag att det behövs en hel del ännu, för att få mig normaliserad...
Det finns väl en hel del olika former av depression...en jag hört nämnas är höst-depression...har väl tänkt att jag i min tur lider av vår-depression...men antar att jag endast lider av "för mycket familj" depression... ;) Tänk att jag kan känna så...jag som skulle gå genom eld och vatten för min familj. Eller så lider jag av något annat, något jag inte ännu kunnat lägga fingret på...
Vilken tur att jag satte mig ned och skriva idag, för jag kom ju fram till att mitt liv är inte så jävla tråkigt egentligen...det är bara så himla enformigt :) Men vad mer kan jag begära då jag är 40 år...enda kvinnan i huset med tre bekväma, envisa besserwisser?? Inte kan jag begära något, men jag kan ju alltid fantisera... :D
Antagligen sitter jag här, för att jag i fler dagar velat sätta mig ner och skriva, men helt på riktigt, med handen på hjärtat...Jag har INGET att skriva om...hur fans tråkigt liv har jag riktigt??? Har jag kommit till det stadiet nu, då det bara är min gråa vardag och jag...Händer det inget mera i min vardag, något som skulle ge mig behov att få avreagera mig här i min "dagbok"? Tydligen är det så, att inget speciellt varken retat upp mig eller gjort mig extra glad den senaste tiden...Allt har väl varit som vanligt, så som det väl är bäst att livet ska vara. En trygg och bekant miljö, med rutiner och inga oväntade överraskningar...
Eftersom de största bekymren jag haft under åren, då det gällt yngsta sonens skolgång, är ett minne blott, och den äldsta sonen har valt att spendera sina "läsveckor" hos sin flickvän i Ekenäs, så har jag ju inget större huvudbry vad gäller sönerna. Om den äldre verkligen läser riktigt på riktigt där han befinner sig, så det vet jag ju inte...men jag behöver ju i alla fall inte reta upp mig på det, eftersom jag kan gå här hemma och fantisera att han läser :) Man kan ju alltid få verkligheten att se bättre ut, med fantasier och drömmar...
Jag fantiserar ju nästan dagligen om den dagen min man får ett jobb igen...Här har han ju gått hemma igen sedan julen...Och det känns som en evighet! Och om min fantasi inte snart blir verklighet, att gubben slipper ut och lufta av sig dammet från detta hus, så går jag in i väggen...Alltså, en kvinna klarar av mycket, kan göra många saker på en gång...och jag själv personligen försöker alltid se det bästa av situationen. Men nu...nu börjar nog ribban vara för hög! Att vara omringad av tre karlar som lider av samma syndrom...
Finns väl inget namn på syndromet, men alla vet säkert vad jag menar...Typiska karlar som varken ser, hör eller vet... Inte ser dom allt skit som dom lämnar efter sig, inte hör dom om man ber dem göra något, och inte har de en aning om någonting!!! Men ändå anser dom att allt ska rulla på som vanligt...Vilken jävla tur att mina "tre män" fått äran att bo med mig, för jag tiger och tuggar rätt så länge, innan jag brister...och min bristningsgräns har varit rätt så nära de senaste veckorna...tror att de känt en liten förvarning på min irritation, eftersom jag sett en liten bättring de senaste dagarna... Äldsta sonen tog den lättaste vägen...han "flydde" till sin flickvän på måndagen... ;) Trots att jag sett en liten ljusning i tunneln, så vet jag att det behövs en hel del ännu, för att få mig normaliserad...
Det finns väl en hel del olika former av depression...en jag hört nämnas är höst-depression...har väl tänkt att jag i min tur lider av vår-depression...men antar att jag endast lider av "för mycket familj" depression... ;) Tänk att jag kan känna så...jag som skulle gå genom eld och vatten för min familj. Eller så lider jag av något annat, något jag inte ännu kunnat lägga fingret på...
Vilken tur att jag satte mig ned och skriva idag, för jag kom ju fram till att mitt liv är inte så jävla tråkigt egentligen...det är bara så himla enformigt :) Men vad mer kan jag begära då jag är 40 år...enda kvinnan i huset med tre bekväma, envisa besserwisser?? Inte kan jag begära något, men jag kan ju alltid fantisera... :D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)