Nattligt äventyr...

Morgonnatten mellan lördagen och söndagen vaknade jag med ett ryck, till ett ljud jag inte var van vid att höra i vårt hem. Det var ett ljud som jag inte direkt visste vad som var, men nu efteråt då jag vet, är jag säker på att jag inte vill vakna till samma ljud fler gånger...

Klockan var närmare sex, då jag vaknade av ett prasslande-klösande-rivigt ljud någonstans i vardagsrummet.Yrvaken, trodde jag först att det var katten som låg och klöste mot en rotting korg, där hon oftast ligger och sover, men insåg snabbt att det inte kunde vara det, eftersom ljudet var mycket "högre och mer hysteriskt". Så jag låg tyst och väntade ifall ljudet skulle upprepas...det gjorde det, samma krafsiga ljud, men tillika hör jag ett jävla pip-pip-pip ljud... Då var min reaktionsförmåga snabbare än blixten! Jag bokstavligen SLOG min man så hårt i hans arm,att det inte fanns en chans att han inte skulle ha vaknat, tillika jag ropar :STIG OPP, Mollie (katten) har en mus, INNE I HUSET!!! Nu var ju inte gubben så på alerten, han mumla något, och vände sida...Då slog jag andra gången, och undrade om han fattar dåligt... en mus och en katt inomhus i vårt hem, är inte min dröm precis, så jag höll på att få panik!

Tur för gubben, så kravlade de han sig upp ur sängen, tillika han mumlar och svär över den jävla katten som stör vår nattsömn...Han tände lampan i sovrummet, vilket gjorde att vår katt reagerade och kommer lunkandes in i sovrummet men en jävla, äcklig, vidrig och rätt så stor mus i mungipan. Vid det här laget hade inte gubben ännu fattat varför jag väckte honom, han trodde han skulle släppa ut katten ;) Men då jag ser att Mollie kommer med sitt byte och stannar vid min sida av sängen, flyger jag som en missil över på gubbens sida, och ropar att den HAR JU EN MUS FÖR FAN! Då blev det fart i gubben...jag låg panikslagen i sängen, var bombsäker på att katten skulle hoppa upp i sängen, för att visa sitt byte, och jag visste ju inte om fanskapet var dött eller levande... Bort från sängen vågade jag inte gå, ifall katten skulle tappa musen och den började springa runt mina fötter... fy farao säger jag...

Tack och lov hölls katten på golvet, och musen i hennes mun! Min man började locka på henne, för att få ut både katten och musen. Då katten var i köket rusade jag till wc:n...Katten hade släppt tag om musen på golvet i köket, den levde inte då, så min man fick musen utslängd på terrassen, men då blev katten helt vimsig... Stackarn, letade efter sitt byte kors och tvärs, tills vi lade på utelampan, och lyfte katten till dörren. Då rusade hon iväg, nappade musen i munnen och for iväg. Vilken lättnad...eller så inte...för efter att jag gick och lade mig igen, fick jag inte sömn eftersom jag låg och funderade varifrån musen sluppit in och hur länge hade den varit inne...

Under alla dessa år vi bott här, har vi fått 3 eller 4 möss i fällan, då vi hört att de "sprungit" i mellantaket, och då har vi fått dem i fällan uppe på ett högt skåp, vi har aldrig sett spår av dem på golv nivå...Jag tackar gudarna att Mollie var inne denna natt, senaste månaden har hon konstant begärt ut runt 4 tiden på morgonen, och det här hände 6 på morgonen...Och jag tackar gudarna att jag vaknade, annars hade vi haft en hög med inälvor någonstans i huset följande dag, de delar av musen katten inte äter upp...Då hade det blivit huvudbry, med att komma fram till vad denna "hög" var för något...

Katten fick ett hav av beröm och godis då hon kom in på morgonen, inte för att hon säkert förstod vad hon blev tackad för ;) Även jag fick beröm av min man, att jag vaknat och reagerat, han var inte ens arg för att jag slagit honom... :) Händer det här en gång till i vårt hus, att vi har möss inne, då skaffar jag till katter, en katt för varje mus som springer på vårt golv...För jag HATAR möss och råttor...

Längtar...

Nu räcker det, nu har jag fått nog...! Av detta evinnerliga mörker, jag lever i, som jag är omringad av från morgon till kväll. Mitt humör börjar täras att detta elände, så nu måste jag göra något åt det...

Och nu pratar jag förstås om vädret...nog för att min vanliga vardag även den är rätt så grå och tråkig, men den kan jag ju själv göra något åt, för att få den mer intressant. Men vädret, det kan ingen människa påverka på...men man kan göra en hel del, för att pigga upp sig själv, och bilda en egen uppfattning, om att allt är så mycket bättre än vad det egentligen är... Så som jag gjorde på fredagen, något jag redan tänkt göra fler dagar, tillika jag har försökt behärska mig...

På fredagen fick det vara nog, jag bara måste göra det jag längtat efter...Och nu harmar det att jag inte gjorde det för fler dagar sedan, eftersom jag blev så glad och mitt humör ändrades med en gång :) För länge sen, ja, evigheter sen, bytte jag ut mina "döda" sommarblommor till kvistar av tall.Från den dagen har jag bara väntat på snö, eller lilla jul...Snön kan jag bara hoppas på, jag kan inte göra underverk för att det på riktigt skall komma något vitt ner från himlen...lilla jul kan jag däremot lita på, för den återkommer år efter år, oberoende om jag vill det eller inte...Men jag vill, jag längtar efter allt som heter jul! Det är absolut den bästa högtiden på året...det är då jag vaknar upp,det är då jag älskar att pynta och pyssla :D Och till lilla jul plockar jag fram alla härliga ljusstakar i fönstren och utebelysningar. Men detta år kunde jag inte vänta, så i fredagst plockade jag fram utebelysningen, och lade dem på plats i sina krukor med kvistar.

Tänk att en så enkel liten sak, 3 små ynkliga ställen med julbelysning, kunde pigga upp mig så enormt. Känslan då jag kopplade på dem, se de härliga små lamporna lysa upp i den trista mörka kvällen...det var otroligt, jag fick sån längtan efter jul. Skulle nästan ha velat ta fram ljusstakarna i fönstren, men de får nog hålla sin tradition, de kommer fram till lilla julen, och det är ju nästa helg så jag klarar mig säkert ;) Nog för att det idag lite kliat i fingrarna, eftersom den lilla jul gnistan som tändes tack vare min utebelysning, fick en stor kick igår, då vi var med min man och 17 andra trevliga människor och firade julfest, på ett av de ljuvligast platser som finns.

Stället vi var till heter Farmors Café, och jag lovar att en mysigare plats får man leta efter, för att inte prata om deras underbara mat. Stället var så julpyntat in i det sista, varje minsta detalj är igenom tänkt. Det känns som man skulle befinna sig i en sagovärld. Och maten ja, förutom att den är så god att den smälter i munnen, är ögonfröjden minst lika givande. Att se på de vackert uppsatta mat arrangemang, gör att man helst inte skulle röra maten.

Och många av oss igår ångrade för stunden att man rörde maten...;) För så som vi "vräkte" i oss, vi åt som om vi trodde det var sista gången vi skulle få mat. Så känslan någon timme senare, då magen var så stinn att man knappt orkade gå, var inte så skoj, men vem kan man skylla på ;) Jag var proppmätt ännu idag morgon...det enda jag kände saknad av var den härliga julstämning jag fick av besöket. Så nu längtar jag ännu mer på att få ställa igång vår egen jul här hemma. Nu börjar det även visa svalare temperatur där ute, och enligt preliminära prognoser har det lovats snö under veckan, så nu gäller det att hålla tummarna uppe, så att fallet faktiskt blir så! Det skulle vara pricken på i, både för mitt humör, och för att få den rätta känslan till lilla jul... :)

Allt är inte så enkelt...

Hur svårt kan det egentligen vara, att lära sig en enkel vanlig sak? För mig personligen visar det sig vara en omöjlighet att lära mig ett och annat, efter många års övningar... Så jag får väl hitta på ett nytt system, en ny strategi, för att min vardag ska rulla på med lite mindre stressmoment...

Vi har i vårt hem, i varje rum, brytare till lamporna...så som garanterat alla andra har i sina hem. I de flesta rum är det två brytare bredvid varann, i något rum upp till 4 brytare i rad...så som säkert många andra har. Men det som säkert inte så många andra av er har, är det stora problemet att lära sig vilken brytare är till vilken jävla lampa!!! Men detta "flummiga" problem lider jag av, och eftersom jag inte på 9 år ännu lärt mig, så undrar jag om jag någonsin kommer att göra det...

Från vårt sovrum kan man gå direkt till duschen, vid dörr öppningen finns då såklart 2 stycken brytare...ena till taklampan i sovrummet, den andra till lampan i duschrummet. Vareviga gång jag ska tända lampan till duschen, står jag och stirrar på brytarna och funderar...var det den övre eller den nedre...och jag har ju bara 50% chans att välja fel. Av 10 gånger...väljer jag 10 gånger fel...och det här är riktigt på riktigt, det är kalla fakta, jag är stendum!!! Men nu har jag ju då tröstat mig själv med den teorin, att vi hade i 7 års tid en sådan horribel taklampa i vårt sovrum, en lampa jag försökte glömma att den över huvudtaget existerade i vårt hem, så jag tände den aldrig, och de få gånger min man gjorde det, fick han minsann höra, så lampan levde nog i total mörker de senaste 6 åren av sitt liv ;) Den hade inte ens lyst trots att någon försökt tända den, för alla lampknoppar var sönder :D  Då jag äntligen fick en ny lampa till sovrummet, som verkligen mer än gärna får vara tänd rätt så ofta, så gjorde det ju att jag fick ett val då jag skulle välja mellan brytarna... Visst valde jag fel förut, men då förblev det mörkt, eftersom sovrums lampan var död...

Idag, nu blinkar det titt som tätt i alla rum, då jag står och spelar "gissa vem" leken vid mina brytare... Och eftersom jag har exakt samma problem då det gäller brytaren i mitt kök, där vi har haft samma lampor ända sedan begynnelsen i detta hus...och för att klargöra: Det är det rum jag spenderar mest timmar av mitt liv i...Så kan jag endast dra den slutsatsen att jag kommer aldrig, aldrig någonsin att lära mig detta mysterium... Visserligen brukar jag få 4 rätt av 10 då jag spelar i detta rum... Där det finns fyra brytare att välja mellan...det tänker jag inte ens gå inpå...Men utebelysningen, ja den, den är jag en mästare på, där brukar det bli fullträff vareviga gång :)

Det beror säkert på det att jag är mörkrädd, måste klara av att tända de lampor på noll röda sekunder...som nu i dessa mörka tider måste utelamporna vara tända för att jag ska våga gå ut och röka...Och i samband med detta infaller moment nummer två, där jag har svårt att lära mig. Nu pratar vi om tändare...Mitt tobakspaket hålls nog minsann i min ficka, men tändaren,den har en konstig tendens att försvinna. Jag lämnar den oftast ute på bordet, men tror ni jag minns det nästa gång jag ska ut och röka? Nej, det gör jag verkligen inte...så då letar jag igenom halva huset för att hitta en annan tändare...och denna procedur upprepar sig gång på gång, tills jag inte mera kan hitta en tändare inomhus. Då letar jag fram en tändsticksask, jag som avskyr att tända eld på en tobak med tändsticka...man kan nästan lika bra vara orökt då ;) Hör och häpna om min glädje då jag upptäcker min hög av tändare ute på bordet...vem kan ha lämnat dem där? Visst suckar jag vareviga gång jag går ut, då jag ser att det var DÄR jag lämnat dem...

Ändå lär jag mig inte...visserligen är det kanske inte fråga om en lärdom, det är bara en vanesak...och alla har väl svårt att bryta en daglig ovana. Vore det inte svårt, hade väl jag slutat röka, bita på naglar, ha ett " ha begär" över fjärrkontrollen, slutat med ohälsosam mat o.s.v för evigheter sedan... ;) Men det här med att lära sig vilken brytare är till vilken lampa...det är ingen vanesak, det är ett stort dilemma för mig...så är tacksam om någon kunde ge mig  goda råd... råd, som inte är att jag ska skriva på vareviga brytare vart de hör. Nog för att den tanken mången gång gått igenom min hjärna :D

Närmare än man tror...

Så har vi ett veckoslut undan igen...ett veckoslut som det varit full rulle, som gjort att jag var mer trött idag morgon än vad jag var på fredag morgon, men det kvittar, för det har varit en rolig helg, med många goda vänner jag hunnit umgås med :) Att jag mest tillbringade dagen som en zombie igår, det får jag stå för...kanske lika bra att jag inte var vid mina sinnesfulla bruk, för då hade min reaktion varit en annan...Idag har jag insett hur farlig värld vi egentligen lever i...

Jag läser nyheter om alla hemska saker som pågår...fasar över det som hänt, men som så många andra tänker jag att detta händer aldrig mig... Inte har det heller nu hänt något åt varken mig eller någon bekant, men då jag funderar på vad som kunde ha hänt, blir jag nästan panikslagen... Jag vet att man inte ska grubbla och fundera på "tänk om..." men ibland gör jag det bara.

Då vi igår låg med min man framför tv:n och mest tyckte synd om oss själva och vårt tillstånd, kollade gubben min Facebook på sin telefon. Då ser han att vår äldre son lagt in ett inlägg tidigt på morgonnatten, angående poliser med mp5:or som griper en kille, som är beväpnad, på den plats vår son befinner sig just då!! Då för stunden tänkte jag väl inte det var så farligt, poliserna hade ju gripit pojken, så det är lugnt... Senare på kvällen och nu idag har min hjärna börjat jobba mer effektivt, och nu har jag insett att det kanske inte var ett "skämt", och tänk hur det kunde ha slutat...

Vår son var tillsammans med sina kompisar och spelade natt futsal turnering i Ekenäs. Matcherna spelades under hela natten och inkommande förmiddag. Under turneringen fanns det en viss pojkspoling som kommit i gräl med någon / några, går iväg för att hämta en pistol, som han sedan visar öppet bland med folk i bollhallen. Poliserna ingriper och får bort pojken utan problem. Skönt, men nu efteråt tänkt, så snurrar ju mina tankar kring, vad som kunde ha hänt ifall pojken valt att använda sitt vapen... I synnerhet då vår äldre berättade att han satt precis bakom den person som filmat videon som finns publicerad i dagstidningarna, då polisen griper pojken. Och då är det bara fråga om några meter mellan min son och pojken med pistol...

Nog är det skrämmande då man tänker på hur nära en olycka kan vara, utan att man själv vet om det. Ingenting hände denna gång, och ingen hysteri utbröt i bollhallen, som var fylld av folk, men jag bara funderar på att...tänk om... Tack och lov slutade allt bra, men det känns nog lite konstigt att veta att min son och många av hans bekanta varit så nära en pistol, som ingen av dem visste om :( Men denna händelse stoppade inte i alla fall min son och hans lagkamraters kämpe anda, för de vann sin serie och tog hem segern :) Duktigt gjort pojkar, att spela fotboll från midnatt till 12 följande dag är inte illa gjort...trots nattens äventyr med polis pådrag...

Då planerna ändrar...

Det behövs bara en sak, som gör att allt inte blir som man tänkt sig... Fler års planeringar rinner ut i sanden tack vare ett litet beslut, ett beslut som inte man själv kan göra något åt.Så nu kan jag gott citera det välkända uttrycket, "det går inte alltid som i Strömsö"... Eller egentligen är det väl min äldre son som får tänka så...

Han går ju sista året i gymnasiet, och hade sina framtidsplaner rätt så klara. Visserligen kan han inte i detta skede veta vilken utbildning han kommer in på, men det han planerat var att ta militären genast efter gymnasiet, sedan fortsätta studera...Han hade lämnat in önskan om att komma in i militären sommaren 2013, på så sätt skulle det bli ett mellan år i studierna. Men nu blir det inte riktigt så...tyvärr :( Han var idag på Uppbåd, och alla pojkar får samma tråkiga besked...ingen -94 född (i alla fall från denna ö) tas in under sommaren, de börjar sin tjänstgöring i januari 2014. Så detta beslut satte lite käppar i hjulet för sonens planer. Visserligen kommer han ju ut till sommaren 2014 om han är kortaste tiden i militären, men blir det en längre vistelse där, så betyder det att hans studier skjuts upp med 2 år. Och det är inte så skoj...

Utöver det så betyder det även att min son ska gå hemma och dra fötterna efter sig från februari nästa år fram till januari 2014. Visserligen ska han läsa på studentskrivningarna februari-mars, men efter det så... Nu blir det nog intensivt sökande efter jobb, det bestämmer jag... ;) Visst är jag glad att få hålla sonen längre hemma, men är rädd att han blir "förslöad" av att inget göra...i och för sig, undrar om man kan bli mer slö än vad han är  ;) Jag får ju snart känna mig som heltids mamma åt mina barn, så som jag var då de var små, då de var mest hemma...för som det nu ser ut, har jag båda mina juveler hemma hela nästa vår.

Då vi tog beslutet att ta vår yngre hem från skolan, var det prat om att se fram till julen och efter det ta ett nytt beslut angående vårterminen. Vi kommer nog att fortsätta studierna hemifrån även nästa termin, för så lugnt och skönt har det varit, både för sonen och oss föräldrar. Jag var idag till skolan, medan vår yngre skrev Kemi prov, och det var riktigt roligt att gå dit, behövde inte oroa mig ett dugg, för att jag skulle få höra än det ena, än det andra om vad sonen skulle ha gjort fel. De första två proven han skrev i skolan efter att han studerade hemma, gjorde han på skoltid...Han var tydligen under sådan uppsikt de 30-45min han vistades i skolan, eftersom listan var lång av klagomål på vad han hunnit säga eller göra under tiden han skrev prov...Så dagen den listan skickades hem, då beslöt vi att vår son lägger inte sin fot i skolan mer utan en annan vuxen hemifrån med sig. Så nu är vi med och "övervakar" så att vi själva ser vad han sysslar med :) Sen dess har det varit tyst från skolan...

Man hör ju ett och annat på byn, så kan inget annat än att vara lite skadeglad, då jag hör att det ännu "händer saker och ting" i skolan, trots att "största boven och hjärnan bakom alla hyss" inte längre är där. Nu är jag inte skadeglad för de andra elever som blir utsatta för samma utpekande som min son var, jag tycker mer synd om ungdomarna, som ingen har förståelse över att de faktiskt är hormonstinna ungdomar, prövar på lite ett och annat, så som även jag och många andra gjorde i vår ungdom... :) Visst ska man skilja på rätt och fel, men sen finns det en gräns över hur man tolkar det övriga. Min son har sagt åt sina kompisar att de kan ju skylla på honom, om det händer något i skolan, för säkert skulle han få felet fast han inte vistas i skolan  mera :D Om jag är ärlig, så skulle det inte förvåna mig heller om han blev beskylld...

Jag blev i alla fall glad då jag var till skolan idag, då sonens klassföreståndare sa att de nog saknar honom i klassen, så något positivt har han väl medfört under sin skolgång... Men jag saknar inte den tråkiga sidan som skolan medgav, så jag ser nu framemot att ha mina killar hemma, det är trots allt de sista åren vi alla klämmer oss under samma tak. Så fast inte allt går som på Strömsö, så tror jag nog det blir bra ändå...

Jag...

Hör och häpna...jag är här igen, tredje dagen i rad...är nästan lite stolt över mig själv. Jag ska försöka komma mig för att skriva lite oftare än vad jag under de senaste månaderna åstadkommit. Nu då kvällarna är mörka, det känns som dagen slutar efter klockan 17, så har jag igen infunnit mig i stadiet där jag njuter av kvällen, med ett tänt ljus här och där, värmen inomhus och ett inre lugn, som gör att jag inte behöver gå an som en galning...

Inte för att jag aldrig gått an som en galning...jag är inte den typen som behöver ha allt i tipp topp skick. Jag kan ha lite damm-tussar som ligger i knutarna, jag kan lämna saker ogjorda, utan att det stör mig.... Visst stör det mig, innerst inne, men jag har lärt mig att leva med att allting inte behöver vara perfekt...I synnerhet behöver inte allt vara så som alla andra förväntar sig, eller har det... Jag läste en blogg idag som fick mig att tänka...

Måste man göra som alla andra, för att vara uppskattad...Kan man avvika från majoriteten, göra sina egna beslut...Blir man dömd, om man inte följer med flödet, tiger och är tyst...Blir hela familjen, ens nära och kära drabbade, om man väljer att ta en annan väg än de flesta...Får man ha egna åsikter, utan att man blir överkörd, innan någon ens lyssnat på min åsikt...

Säkert får man göra allt det ovannämnda...vad slutresultat sen blir, det är en annan fråga. Alla gör som man vill, man delar med sig det man vill, håller inom sig saker man inte vill dela med andra. Det enda jag, personligen kan säga, är att, jag själv väljer att "komma ur skåpet". Jag skriver inte ALLT på min blogg, men jag berättar för dem jag anser att är mina vänner, om saker och ting som händer i mitt liv. Jag har ett behov att få lätta på mitt hjärta, oberoende om det är bra eller dåliga saker...jag bara måste få det ur mig. Vad mina vänner sen tycker om det jag anförtror dem för, det är deras sak...Tack och lov har jag vänner som kan säga rakt ut och inte slätar mig på ryggen, bara för att vara "vänliga"...

Att köra, styra, leva ditt eget liv...det kan ingen annan påverka än du själv... Hur mycket du än försöker vara alla dina medmänniskor till lags, så är det ändå du själv som förr eller senare drar botten nappet...för en vacker dag får du "äta upp" det du sagt, och måste stå till svars för det du uttryckt dig om tidigare, det har jag fått uppleva många gånger. Bor man i en liten kommun, så som jag, så kommer "nyheterna" fram till omgivningen långt innan man själv hör dem, så det gäller att välja vilken väg man tar...skitprat eller fakta... Under åren har jag lärt mig...det är lika bra att säga som det är, jag står för det jag säger, och jag står för de tabbar jag och min familj gör. Gillar inte min omgivning det, så kan jag inte göra så mycket åt den saken...för jag är den jag är född till, och jag tänker inte ändra på det...

Kan erkänna, att en del stora beslut, stora "saker" jag valt i mitt liv, utan att tänka på vad andra människor tänkt / tyckt om mina beslut...har gjort mig till den person jag är idag! Så tack till alla mina vänner, som stärker mig, leder mig i rätt riktning, för att våga vara mig själv, våga göra mina egna beslut...Men ändå vara uppskattad av er, att ni godtar mig som vän, som den person jag verkligen är...mitt rätta jag :)

Min man...

Trodde väl aldrig jag skulle skriva ett inlägg om enbart min man, men så blir fallet idag...Jag har nämligen ett behov att få skriva av mig om arbetande män...och hur mycket kan man skriva om detta ämne? En man jobbar, inget märkbart med det, det är ju så det ska vara...

Men då vi är inne på tredje veckan min man skrider iväg tidigt på morgonen till sitt arbete, då finns det nog en del jag kan dela med mig... ;) En man som jobbat många år i en fabrik, med ett mycket ansvarsfullt jobb (så berättade han för mig i alla fall), men kanske inte så kroppsligt betungande...En man som i mina ögon var mera ledig än vad han jobbade...tack vare skiftesjobb. En man som skyllde alla "motgångar" gällande hans humör, ork och motivation, på att han jobbade skift...har nu förändrats till...

En man som måste ha klockan att ringa fem dagar i veckan...så som de flesta av oss som befinner oss i arbetslivet. En man som verkligen måste utföra kroppsligt tungt arbete, för att få arbetsdagen att löpa. En man som jobbar mer än vad han är ledig. Han är ju för fan aldrig hemma ;) Det är bilen jag saknar mest i detta fall... :D En man som inte mer skyller på någonting, han har blivit rätt så normal i hans humör svängningar, kan det bero på tröttheten, då även han nu har rutiner...Jobbar samma tider varje dag, så hans dygns rytm har kommit till rätta...

Så vad kan jag dra för slutsatser...Jo, det är rätt så bra att min man fått ett jobb, och att jobbet är ett vanligt dagsjobb, han är hemma alla kvällar och båda längtar vi lika mycket efter veckoslutet. Då han jobbade i fabriken, var det oftast så att han var ledig medan jag jobbade och då helgen kom, ja då började hans arbetsvecka. Så jag personligen gillar denna sits vi nu befinner oss i :) Att veta att alla veckoslut kan vi spendera tillsammans, vi kan boka in vad som helst, utan att alltid kolla arbetslistan först. Bara vi ännu får pojkarna att förstå. att deras far faktiskt har ett måndag-fredag jobb...de frågar fler gånger i veckan: -Var är pappa?

Tyvärr finns det en nackdel med detta annars så underbara stadiet vi befinner oss i... Nämligen jag...jag och mina behov... Jag har ett grymt behov att få vara för mig själv, i tysthet en liten stund under kvällen. En stund då jag inte orkar vara social, jag vill sitta i mina egna tankar, oftast framför datorn...Detta behov fick jag mer än bra stillat medan min man jobbade i fabriken, han var ju mer hemma än på jobb, så vi hann diskutera nu som då. Då han var arbetslös, då ville han prata mest hela tiden, men då kvällen kom, svarade jag bara jo, ja, jo, jo, ja,ha, just det...o.s.v. Lyssnade med ett öra, för att lite hänga med, men det mesta gick väl förbi...Ok, jag låter väl som en fru som inte bryr sig, men det är ju inte det som det är frågan om...jag tyckte bara att då jag i 7-9 timmar lyssnat på gubben, så kunde mina öron gott och väl få en paus ;)

Men nu idag, så har vi ju endast några få timmar per kväll, som vi kan kommunicera med varann, och det kan ju bli lite jobbigt, för mig då alltså...Jag behöver då min lugna stund, men vill även höra allt min man har på hjärtat...Så nu har jag försökt öva in en ny teknik...att kunna göra MER än två saker i gången...jag försöker lyssna helhjärtat på min man, försöka kommunicera med honom, tillika jag försöker njuta av tystnaden...Och bra går det...för min man är även han mer utmattad på kvällarna, så han ligger gärna och slö ser på tv, eller sitter framför datorn, så vi har hittat en bra harmoni i familjen :)

Så tacka vet jag systemet, där båda vuxna i familjen jobbar, så gott som samma tider...Då uppskattar man ännu mer dom korta stunderna man är ledig tillsammans :) Fast vi har olika behov av hur vi spenderar den lediga tiden, så gör vi det ändå tillsammans...endera i tysthet eller i full konversation.

Mörker...

För er som eventuellt inte vistats ute under kvällen, eller råkat se ut genom fönstret, inte för att man ser något då det är bäckmörkt, så tänkte jag bara informera om att det regnar...igen...och nu är jag så förbannat trött på det jävla regnande! Ursäkta mitt ordval, men nu börjar mina nerver och humör tära tack vare detta evinnerliga vatten som öser ner från skyarna...

Ja visst, jag älskar höst...men inte regn! Jag älskar då kvällarna blir mörka, då man kan tända ljus inne...men jag tycker inte jag ska behöva tända ljus ute, runt hela huset, för att få någon sikt i detta svarta regniga väder. Och jag avskyr då allt är vått och klottigt!!! Jag avskyr då yngsta sonen kommer hem på kvällen med ner dränkta kläder och skoplagg, bara för att han tycker att det är roligt att vara ute och köra moped i regnet. Vi har faktiskt dåligt med torknings möjligheter, i alla fall såna som gör att allt vore torrt följande morgon...Så snälla regn...dra så långt pepparn växer, och kom tillbaka då du förvandlats till snö :)

Snö...oj vad jag längtar efter det, och några minus grader till på köpet. Så att världen skulle bli torrare, renare, och framför allt LJUSARE. Så mörkt och dystert det nu är, gör ju att var och varann blir mer eller mindre deppig... I mörkret ser man ju inget heller, vem eller vad som helst kan mitt i allt sammans stå framför dig, utan minsta förvarning...spooky... ;)

Det hände mig förra veckan...Enda nackdelen med höst och vinter, förutom mörkret, är alla "kräk" som börjar vandra längs / över vägarna, medan sikten är minimal. En av mina värsta mardrömmar är att krocka med en hjort eller älg... Har en gång under min karriär som chaufför påträffat en älg, men kom undan med blotta förskräckelsen. Älgens ena hov (heter det så?) snuddade lite i kofångaren, så det var inte så farligt...
Det som var värre, var att jag i paniken tillika jag tvär bromsade hade svängt på ratten fullt till höger...så då jag släppte på bromsen, studsade jag som en gummiboll med bilen rakt ner i ett dike, och där satt jag fast... Halv 3 på natten, utan telefon (de var inte påtänkta då ännu), och det värsta av allt...det var kolmörkt, jag var mitt inne i ingenstans, på en skogsväg jag aldrig kört förut, och jag har en stor tendens att vara mörkrädd...

Jag steg ut ur bilen, lade benen på ryggen och sprang för brinn kära livet...jag sprang åt det hållet jag var på väg annars, visste att vägen skulle komma ut till en by...jag sprang fler kilometer, var helt säker på att jag hade älgen i hälarna, eller någon annan som spanade mitt i natten...Vem i fridens namn skulle ha lust att vara ute och jogga på en ödslig skogsväg halv 3 på natten, förutom mig ;) Då jag äntligen kom fram till ett hus, bankade jag hysteriskt på dörren, tog ett tag innan personerna vågade öppna...Det fattar jag bra nu efteråt...sku någon banka på vår dörr 3 tiden på natten, sku jag ringa 112!!! Fick ringa min man, och lyckligtvis hade gubben i huset, där jag fick ringa, en bil med dragkrok och alla andra attiraljer som behövdes för att få upp min bil från diket. Så allt slutade bra...det mest komiska med incidenten, var att då vi kom tillbaka till platsen där jag hade närkontakt med älgen, då hade det börjat ljusna ute, och vad ser jag då...Jo, hade jag valt att springa åt andra hållet, skulle jag ha hittat hjälp på 50 meters avstånd... Men är man mörkrädd så är man...

Detta hände för 20 år sedan, sen dess sitter jag med hjärtat i halsgropen då det blir mörka tider och jag ska vistas på vägarna...men inte ett "kräk" har visat sig...tills förra veckan. Jag har varit helt säker på att jag inte upptäcker djuret före det är för sent...Men jag reagerade, trots att jag var i full konversation med min medpassagerare...jag tvär nitade, jag kände hur allt från bakbänken flög i våra ryggstöd, jag hörde hur allt i bakluckan slungades framåt. Men inget hände, älgen som var stor som fan, var en gentleman, den valde att gå snett över vägen...hade den gått rakt över, kan det vara att jag fått testa på om våra airbags i bilen funktionerar. Bromsarna i bilen kan jag övertyga om att de är i topp skick, tur att det inte var halt, eftersom vi FORTFARANDE har sommar ringar...visserligen hade vi väl inte haft många nabbar kvar på vinterdäcken, ifall vi haft dem under bilen, de hade nog etsat fast sig i asfalten efter min tvär bromsning...

Så nu är jag lika skräckslagen igen, 20 år framöver...jag ber att alla djur hålls i skogen eller på åkrarna och låter bli att ta en promenad framför min bil, eller någon annans...Skulle det komma lite snö, som gjorde världen lite ljusare, så skulle säkert min sikt vara bättre, men då är jag istället rädd för att köra i snö och halka...så kanske jag skulle överväga att inte alls köra bil det mörka halvåret... ;) Oberoende, så önskar jag nu snö istället för allt vatten som jag skall umgås med dagligen!

Fredag...

Fredag kväll...för en timme sedan var jag smått stressad över denna kväll...och det är rätt så onormalt, att JAG är stressad en fredag kväll. På fredagen ska man ju bara njuta, ta sig ett glas vin, koppla bort från arbetsveckan, och helt enkelt bara vara och må bra... Men då min man frågade vilken tid vi skulle ha bastu, då, ja just då insåg jag att det blir stress...

Inte med bastun förstås, men med allt det andra jag ska hinna göra ikväll...Viktiga saker som jag inte kan lämna ogjort...det jag borde hinna med är följande: fixa en efterrätt tills imorgon då vi får gäster, spela SongPop, kolla Facebook, laga mat, bada bastu, se på X-Factor, kommunicera med de övriga familjemedlemmarna, skriva blogg och det värsta av allt...se på Big Brother! Ok, nu kom sanningen fram...jag har även detta år hamnat i träsket, jag erkänner...jag följer med Big Brother...har gjort det fler år, och kan helt enkelt inte sluta. Men det verkar som man är lite "udda" då man följer med detta program, men vem bryr sig...jag betalar tv-licens som alla andra, då får jag se på vad jag vill :)

Att hinna göra allt det jag tänkt, visade sig att vara lite svårt, så jag prioriterade...Efterrätten är fixad, lite sött och gott kan man inte avstå ifrån. Facebook och SongPop hinner jag ta senare. Bastun ska just på, så maten borde jag börja med, men försöker få ett inlägg till min blogg under tiden. Jag klarar säkert av att springa mellan datorn och spisen, en kvinna kan ju faktiskt göra mer än en sak i gången...X-factor och Big brother ser ut att bli inspelade i digi-boxen...programmen kan jag sen på söndagen ligga i soffan och se på, ifall lördagens efterrätt ger en sådan effekt att jag inte orkar göra så mycket annat denna dag ;)

Så nu har jag varvat ner, nu har jag insett att man inte behöver hinna med allt. Man måste sätta sig ner, ta en andningspaus, och göra det som är viktigt. Maten måste fixas, i synnerhet då jag har huset fullt igen :) Hela familjen samlad och utöver det två tjejer som "tillhör" mina söner, så mat på bordet måste det finnas, det andra klarar vi oss utan. Nog för att de äldre ungdomarna ville ha bastu före maten, så det ger mig någon minut extra att skriva blogg :) Jag sku ha så mycket att skriva om, det har hänt en massa sedan jag sist var här och berättade om min vardag. Men får väl uppdatera mina senaste dagar i etapper, för allt kan jag inte skriva om idag.

Min far har kommit hem, känslan att se honom traska på där hemma igen, var härlig :) Fick höra av en vän att hon mött honom på landsvägen i början av veckan, då visste jag att "gubben" är i form...Nog för att jag gärna sett honom "utanför bilen" ett tag ännu. Idag träffades vi i matbutiken, han såg så fräsch ut, han hade varit till frissan, och skägget som växt fler cm under veckorna var borta.... så min far såg ut igen så som jag är van att se honom, och det är jag glad för :) Jag visste att han skulle ta sig ur denna olycka. Visst märker jag att hans minne inte är som förut, men...han lever och mår bra, vad mer kan jag begära :)

Denna vecka har varit en vecka med minutspel...3 dagar har jag inom noll sekunder haft tid att "klä upp" mig från mina mjukis-byxor till något annat, för att ändra mitt utseende från dag-mamma till mamma...Det är faktiskt inte så svårt, eftersom min klädgarderob mest innehåller kläder som jag trivs i...och något enstaka plagg jag täcks visa mig i, ibland folk. Så har jag två blusar jag väljer mellan då jag ska vara "officiell" så tar jag den ena först och den andra följande gång...och sen upprepar jag proceduren! Känner redan hur alla kommer att kolla vilken blus jag har på mig nästa gång jag "inte är dagmamma" ;)

Igår var jag på gymnasiets föräldramöte...Det enda jag kan konstatera, tack och lov är inte jag 18 år och studerande... 18 år, det sku väl vara helt okey....men studerande... Det var kurser hit och dit, datum, poäng, planeringar, läseteknik och krav på en hel del. Det jag blev klok på under mötet var att,jag skulle ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN orka studera mera. Jag lyfter hatten för alla ungdomar som studerar idag, oberoende av skola. Ni är duktiga! Så är även min man och min son, de som lärt sig en massa under sin skolgång. Utöver det har det även fastnat i deras minne efter några/många år... Vår yngsta, han som går i hemskola, hade matematikprov i veckan...Han var till skolan och skrev det, efter provet sa han att det kändes som det var en klockren 9... Tyvärr, så blev det inte, det blev "bara" 8 1/2 :D Han som hade 6 i matematik... Så hemskola kanske inte är så dåligt trots allt...

Nu anlände de yngre ungdomarna hem, så nu  måste jag dra mig till spisen, nu måste jag fixa mat...Det är väl inte acceptabelt att 5 individer går hungriga bara för att mor i huset vill sitta framför datorn... ;) Men jag är ju inte hungrig.... ;) Trevlig helg till er, Happy Halloween...Personligen gillar jag den amerikanska varianten. Tänk att en hel kväll få glädja utklädda barn med godis...tänk att få "spöka"...jag skulle ju gärna både klä ut mig och tigga godis...  :D