Att glädja någon...

Känslan att vara till nytta, att ge en hjälpande hand, göra något som gläder en annan, att ge av sin egen tid bara för att någon i din närhet uppskattar det du gjort, det är en känsla som gör mig personligen jätte glad. Det är tyvärr inte så ofta jag känner den känslan, att jag hjälpt någon i min omgivning, men idag har jag gjort det, och jag mår så bra av den lilla gest jag bidragit  med idag...

Visserligen har jag inte gjort något bara sådär apropå, jag har fullföljt min födelsedagsgåva åt min far...Min pappa fyllde år i veckan, och vad ger man en karl som har allt vad han behöver, och klargör för varje år att han inget vill ha, han vill att vi ska spara pengarna till något mer vettigt ;) Att inte ha någon gåva, fungerar inte i min värld, det är klart min älskade far skall få något. Och detta år kom vi på en jätte bra idé med min mor...vi ska fixa till hans bil! Bilen är hans käraste ägodel, han älskar att glida sakta omkring runt denna ö, för att gång på gång uppleva alla skogsvägar som går att finna...Min far är en typisk bilist som retar gallfeber på alla sina med trafikanter...Han är garanterat den enda person jag känner som klarar av att köra så sakta med sin bil, utan att bilen börjar knycka och rycka...Man springer ju för tusan snabbare än han kör...Den dag min far skulle säga åt mig att han fått fortkörningsböter, då skulle jag skratta ihjäl mig... :D

Hans bil är hans käraste ägodel, tyvärr skulle man inte tro det då man ser i vilket skick den är... Jag kan inte säga att den får den mest älskvärda behandling...det var då våra geniala planer kom till, nu ska hans bil få en rejäl ansiktslyftning :) Min mor köpte nya torkare till vindrutan, eftersom de förra endast hade metallen kvar, gummit hade gjort sitt för många år sedan...även ny klädsel till säten skaffade hon. Jag och min familj gav ett "presentkort" som innehöll både invändig och utvändig tvätt av hans bil...Hade jag då vetat vad jag lovat, hade det säkert blivit ogjort...eftersom jag idag spenderat 4 timmar för att få min fars bil att se ut som en bil...

Herregud hur mycket skit kan man få in i en bil...efter att jag plockat bort allt löst skräp, så att jag hittade golvmattorna, hade jag inget annat val än att ta en spade från sandlådan och börja ösa ur sand från golven, innan jag ens vågade tänka tanken att ta fram dammsugaren... ;) Vädret idag bidrog med att göra hela jobbet dubbelt värre, jag hamnade att köra in bilen fler etapper i garaget, då det regnade, men eftersom det är så trångt i vårt garage (varför måntro...där skulle det även behövas en ansiktslyftning...) ville jag ha bilen ute, så att det fanns bättre rum. En positiv sak med att städa en bil i "detta skick", är slutresultatet, man ser verkligen den stora skillnaden, och det känns bra :)

Efter 4 timmar var det en helt ny bil, inte det slutresultatet jag hade hoppats, hade velat få den ännu renare, men det var hopplöst, jag skulle ha behövt några dygn till... Visst var det en märkbar ändring, och doften i bilen var ett tecken på att något hänt i denna bil... För att inte tala om att vi "hittade" en baklucka...efter att vi städat bort några kilo havre, och några kilo torkade enris barr, som jag plockade med en pinsett, eftersom de var ingrodda i den ludna mattan... Vad gör man inte för sin far ;)

Gåvan jag gav min far, visade sig vara betydligt mer arbetsdryg än jag räknat med, men att se glädjen i hans ögon då vi körde hem bilen tillbaka, gjorde att vår insats var värd jobbet :) Har på känn att farsgubben kommer att njuta till fullo då han glider iväg på sina turer, med en väldoftande, nytvättad bil... Men ack hur länge...han klargjorde genast att han gärna vill ha samma gåva nästa år då han fyller år, så antar att han inte har några större planer på att själv hålla sin bil i form ;) Men det kvittar, för både jag och min far är glada för stunden, han har en ren bil, och jag känner mig nöjd för min insats till hans glädje!

Jag och min man...

Nu har vardagen rullat på i två veckor, och hösten börjar ge sig till känna...Härligt, jag älskar höst och allt som kommer tillsammans med denna mysiga årstid. Vardagen är kanske inte lika attraktiv, men visst finns det en massa fördelar även med den. Denna höst kommer vår familj visserligen att ta emot med helt nya ögon och nya utmaningar... Vi ska välkomna hösten med positiva känslor, men ändå på ett annat sätt än vi varit vana vid de senaste åren...

Skolan engagerar våra killar, deras vardag är rätt så rutinerad, så även min. Mitt jobb har väl inte ändrats märkbart, jag har världens godaste dagbarn hos mig, barnen som gör att jag fortfarande känner mig som om jag vore 25 år... För ingen kan väl argumentera emot det att barnen håller oss unga. Tänk att 5 dagar i veckan vara omringad av små härliga liv, år efter år få uppleva de stora stegen de små barnen gör...Sina första steg, första ord...Allt detta är jag fortfarande omringad av i mitt liv, den enda märkbara skillnaden i dags läge är att jag har min man bredvid mig, sida vid sida, varje steg jag tar...där är han...

Nå riktigt så bokstavligt är det väl inte, men visst är han där i runt mig...mest hela tiden, nuförtiden...Det är väl nu om någonsin vårt äktenskap läggs på prov,17 år efter att vi sade JA till varann...Tack och lov har jag varit van vid att ha en man som jobbar skift, och spenderar en hel massa tid hemma, så jag har blivit van under åren...Alla längtar väl efter en semester, då man har tid att umgås med hela familjen, men jag som jobbar hemma, och spenderar all min tid tillsammans med familjen, leker väl ibland med tanken att: Herregud, försvinn alla, och ge mig en timme lugn och ro... ;) Den tanken tänker jag fortfarande ibland...

Jag älskar att vara omringad av mina barn och min man,men måste tyvärr erkänna att jag ibland får nog....Jag måste få en andningspaus...Det är ju inte alltid så enkelt...för jag kan ju inta bara be min familj att gå ut för en timme eller två, bara för att mamma vill ha lugn och ro...Förut for min man till sitt jobb, jag fick en andningspaus, så även han, vi hade några timmar ifrån varann, så som de flesta par har det...Idag står vi här tillsammans, vi skall möta hösten vareviga dag, han och jag, vi skall spendera varje stund tillsammans, eftersom jag jobbar hemma och han går hemma arbetslös... Redan innan klockan visar 12.00 har vi ventilerat det vi vill säga varandra...så vad ska vi diskutera de resterande timmarna av dygnet... ;)

Vi kommer att klara det, som en dans på rosor...Vi har ju valt att leva tillsammans, vi ha skapat en familj, ett hem tillsammans, det är ju det här vi skall klara av... Visserligen gjorde jag klart för min man då han blev arbetslös, att jag tänker absolut inte godkänna en man som bara sitter hemma och inget gör... Och de senaste dagarna har han hittat ett nytt intresse, ett tidsfördriv som jag verkligen gillar. Han har hittat en liten plats i köket...han har kockat :) Det positiva med min man är att då han någon enstaka gång tar tag i vardagliga sysslor, så gör han det ordentligt, fullständigt...Dammsuger han, så gör han det grundligt, under / bakom vareviga möbel...inget fuskas, så som jag oftast gör...lagar han mat, gör han det ordentligt, med ett lyckat resultat. Våra barn prisar alltid hans mat, det märks att pappa har lagat detta, brukar de kommentera...Undrar vad gubben "betalat" dem för att uttrycka dessa påståenden...

Igår slog ivern till åt gubben, han hade lite fisk, och tänkte pröva på att laga fisk-biffar...något jag aldrig prövat på. Och tusan vilka goda biffar, och framför allt fina i formen...jag blev nästan sur, hur kan han lyckas...nybörjartur eller...Jag avskyr så gott som allt som heter färdig fabrikat i mat väg, jag tillreder helst allt från början. Men då vi kommer till köttbullar, där går min gräns...har inte stekt egna på fler år. Eftersom mina köttbullar började som små fina bullar i stekpannan, men slutade som en enda stor maletkött biff i pannan, så gav jag upp! Så köttbullar köper jag färdig stekta ;) Efter att jag såg det fina resultatet av min mans fisk-biffar, beslöt jag att det blir hemlagade köttbullar i måndag på menyn, köttbullar min man får fixa :) Jag lovar att de blir lyckade, eftersom det min man ger sig inpå, slutför han med ett gott resultat. Lyckans han med köttbullarna, kommer han att få en stor kram av mig, tillika jag viskar i hans öra: härefter äter vi pappas köttbullar i detta hus :D

Om hans intresse för matlagning fortsätter, kommer jag att vara mycket glad att ha min man hemma på hel tid. Och det bästa av allt var att han t.om klarade av att plocka allt efter sig i köket...jag var ju beredd på ett kaos, efter hans fisk-biffar...men till hans räddning, förstod han att städa undan, annars hade han nog haft det rätt hett om öronen ;) Så nu ser jag framemot många nya och goda maträtter på vårt matbord, tillredda av min man. Är han länge arbetslös, lär han ska få imponera mig med en massa godsaker, för att jag inte skall tappa nerverna... :)

Livets goda...

Andra arbetsveckan efter semestern har börjat, och nu är vi alla inne i de normala rutinerna igen...Visst är det skönt, det måste jag erkänna, för nog är människan så lagd att man ska ha ordning och reda på sitt liv...Och då uppskattar man än mer de få dagar man är ledig under veckan... Veckoslutet som gått har jag verkligen njutit av, det var en super skön ledighet, min första lediga helg efter sommarsemestern... :)

På fredagen passade vi på att genast åka iväg ut på sjön efter att jag blev ledig...min man är ju redo att åka iväg när som helst, eftersom han inte precis har några viktiga tider att passa nuförtiden ;) Våra seglatser i sommar har tyvärr blivit mycket färre än vad jag hade hoppats på, tack vare vädret denna sommar, eller andra inbokade evenemang de få dagar vädret hade varit på vår sida...Visst har det blåst, så in i tusan hela sommaren, men vi som sällan har ett mål då vi seglar, vi är endast ute på havet för att njuta, så ser ingen charm i att fara och segla då det är hård blåst... Då får man ju mest sitta och syda, och då blir det lite problem med det här att lösa korsord och framförallt att få "drickan" att hållas i muggen... ;) Därför passade vi på att åka iväg detta veckoslut, då de lovat ett hejdundrande sommarväder...

Nu var vi så "tråkiga" denna fredag kväll, att vi inte orkade dra fram alla segel, eftersom vi kom iväg rätt så sent på eftermiddagen, så vi körde för motor ut till det ställe vi tänkte övernatta vid... Väl framme, tog jag mig ett glas vin, mitt metspö och satte mig på berget, i den mest lugnaste viken som tänkas kan. Kvälls sol, tyst och lugnt, även stugorna på de närliggande öarna fick njuta av lugnet, vi störde inte deras ro. Annat var de de åren för länge sedan, då våra barn var med, då hördes nog vår familj i hela denna vik... ;) Men nu var det bara jag och min man, mitt metspö och en gångs grillen...

Fick inget napp, tyvärr, vi brukar grilla fisken, ifall det lyckas komma upp en eller två abborrar, så tur att jag hade packat ned lite kött :) Och hör ni gott folk...finns det något mer rofyllt än att sitta obekvämt på ett hårt berg, som saknar ett endaste rakt underlag där man kan lägga ned sin tallrik, och avnjuta en enkel måltid? Nej, det finns det inte...Inte en krusa på vattnet, solen som värmer sina sista strålar, småfisk som hoppar i vattenytan, någon fiskmås som hörs på avstånd, ingen stress i världen, inga tankar på varken byke eller disk, barnen som klarar sig själv hemma, och jag får njuta till 100 % av min tillvaro... det är livet, kan inte annat säga... LIVET ÄR SKÖNT PÅ LANDET :)

 Lördagen var en lika strålande vacker sommardag, så det härliga livet fortsatte. Lite dåligt samvete hade jag för ungdomarna där hemma, men de vill ju inte komma med, och det skadar väl inte dem att hamna sköta lite hushållssysslor ett dygn...utöver det blir de ju uppassade av mig 24h / dygnet... Och de fick ju plåster på såret på lördag kväll... Då hade vi mys med kräftor och hela köret, nästan hela familjen...Den yngre och hans flickvän kom hem senare så de hade sitt eget kräftkalas på rummet då vi andra var mätta och belåtna :) En mycket trevlig lördag kväll hade vi med familjen i alla fall, jag får vara tacksam så länge ungdomarna ännu trivs / vill umgås med oss "gamlingar", för snart sitter vi väl bara jag och gubben och ser på varann...

På söndagen var jag t.om lite effektiv, jag lade in gurkor och rödbetor, så något vettigt fick jag gjort under mina lediga dagar... Så min första lediga helg var mycket lyckad, nu är måndagen över, så riktigt snart infaller nästa lediga veckoslut,få se vad den inbringar med sig... Det jag känner nu är ett faktum för mig, att få någon timme, en dag, för att bara komma bort från de vanliga rutiner gör att man tankar så mycket ny energi, för att igen orka vidare, så jag rekommenderar er alla att nu och då göra det ni själv njuter mest av och får er att slappna av och njuta av livet :)

Dubbelglädje...

Nu är det hänt, nu är den stora dagen äntligen kommen... Denna dag har varit efterlängtad, både på gott och ont... Dagen då vår yngre känner en stor frihet, en frihet att ta sig fram på egen hand, att klara sig själv... Dagen som för mig innebär åter en stor oro, en oro över att ha båda sina barn ute på landsvägarna... Men ändå en dag, jag igen än gång delar den stora glädjen med min son, att han tagit ett steg närmare vuxenlivet...

Som ni förstår, har vår yngre fått sitt moped-kort idag :) Vilken bra dag för honom, känslan att få sätta sig på sin moped, med kortet i bakfickan, och äntligen få slå på blinken och köra ut på "riktiga" vägen, istället för att gasa på av och an framför vårt hus... Få se  om ungen håller hemkomst tiden idag, det kan ju vara att han helt glömmer bort att se på klockan ikväll. Visserligen hade jag tänkt ge honom en halv timme "extra tid" ikväll, eftersom jag kan tänka mig hur roligt det måste vara att köra omkring i byn...Han har inte begärt om att få vara längre ute, så visst är jag glad om han kommer hem vid utsatt tid, då nämner jag inget om att jag planerat för att vara extra snäll idag ;) Helst skulle han ju få komma hem 1 timme tidigare, bara så jag vet att han är i säkert behåll... ;)

Underligt hur man som förälder lär sig med tiden då barnen växer upp. Jag måste erkänna att jag inte är riktigt lika "hysterisk" nu då son nummer 2 är ute med mopeden första dagen, som jag var då den äldre körde iväg första gången med sin moped...Då följde jag och mannen efter med bil fler kilometer, bara för att se att allt går bra...Stackars pojke, det måtte ha varit mer nervöst för honom då mor och far sitter bakom och synar, istället för att han skulle ha fått köra iväg ensam... Vår yngre har nog kommit en hel del lindriga undan, tack vare att storebror har banat väg för honom... Visst är jag precis lika orolig för att något skall hända vår yngre, men jag är inte hysteriskt orolig :)

Nu måste jag vara lite nostalgisk, tänka tillbaka på åren som gått, och dela med mig av de tankar jag funderat på idag... Jag började min karriär som dagmamma för 14 år sedan, en månad efter att vår yngre fyllt 1 år. I min första barngrupp jag fick, fanns det en liten tjej, nästan på dagen en månad äldre en vår yngsta... Dessa två små liv, fattade tycke för varann direkt...de lekte alltid tillsammans, oberoende om det var fråga om pojk / flick lekar...Båda var som sagt vid detta tillfälle lite på ett år...Åren gick, vänskapsbandet blev bara starkare. Då vi började bygga hus, visade sig inte bättre än att vår sons bästa vän med familj köpte tomten mitt emot oss, så trots att dagbarns tiden för henne var på slutrakan, kunde ändå barnen fortsätta sin vänskap... Och det gjorde den, skulle jag lista upp allt vad de två grejat med tillsammans skulle jag få skriva fler inlägg. De två var oskiljaktiga, de väntade på varann vareviga morgon, för att gå tillsammans till skolan. Genast efter skolan spendera dom all lediga tid tillsammans...

Nu var det ju fråga om en flicka och en pojke, men det var aldrig fråga om att de satt och lekte endera med bilar eller dockor. De här två barnen var de mest uppfinningsrika, natur älskande barn jag kan tänka mig...de byggde, experimenterade, lagade mat utomhus, deras kreativitet var det aldrig något fel på. Och allt de grejade med, gjorde de i fullt samspråk, de stred aldrig... T.om wc-besöken gjorde de som ett gammalt gift par...då den ena satt på byttan, stod den andra och tvättade händerna, medan munnarna gick :) Då de gick i de lägre klasserna i lågstadiet, pratade vi föräldrar sinsemellan ofta om hur länge det kommer att "gå klart", hur länge kommer vänskapen att vara så stark, innan väggen kommer emot att de söker sig för att umgås med vänner av sitt eget kön... hur länge "täcks" de vara så goda kompisar? Vi trodde för varje år skolan började att nu går de nog inte tillsammans till skolan mer på morgnarna...men det gjorde dom...Under 6 år, hela lågstadiet, väntade de på varann på vägen mellan våra hus och så traskade dom iväg :)

Då högstadiet började, då blev det ändring...då var det inte mer samma rutinerade vardag mellan de här två bästa vännerna...Men vad jag insett de senaste två åren, så det ända som ändrat, är det som syns utåt...Invändigt är deras vänskap lika stark som förut, om inte starkare. De pratar aldrig illa om varann, skvallrar aldrig på varann, de håller alltid varann bakom ryggen, oavsett vad som hänt... I mina ögon är de oskiljaktiga som vänner, och det de här två härliga ungdomar gjort de två senaste veckorna, visserligen av en slump, av ett sammanträffande, får mig ännu mer säker på att de här två är själsvänner för livet...

Förra veckan klarade ju vår yngsta sitt teoriprov, hans barndoms tjejkompis gjorde samma sak, samma dag men några timmar tidigare...Idag gjorde flickan sitt hanteringsprov några timmar tidigare än vår son, och klarade det, så båda två har fått sitt moped kort idag, båda två känner säkert samma glädje, och den får dom dela tillsammans, så som dom nästan delat hela sin uppväxt :) Så egentligen känner jag dubbel glädje idag, då både min son och hans bästa vän har samma lyckade dag! Jag kan tänka mig att de båda glider in i vägskälet tillsammans ikväll...lika lyckliga :) Härliga ungdomar, hoppas deras vänskap består...det tror jag den gör, efter allt de gått igenom :)

Konfirmation...

Nu har jag svävat ned från mitt senaste moln, då jag var överlycklig, när yngsta sonen klarat sitt teoriprov... Sedan dess har jag hunnit sväva både högt och lågt på alla tänkbara moln. För det mesta har jag varit och dalat på de lyckliga molnen, någon enstaka gång under veckoslutet tog jag en liten tur längst ned, då allt kändes hopplöst och jobbigt, men det var endast för en kort liten sekund, eftersom jag lärt mig under åren, hur jag kan agera för att undvika vissa stressmoment...

För två dagar sedan hade vi som sagt konfirmation, den sista i vår familj, nu är även den yngsta "torr bakom ena örat"...Har faktiskt aldrig förstått vad det egentligen betyder det här med att bli torr bakom öronen, men jag citerar det, eftersom alla andra använder sig av samma uttryck... ;) Antagligen vet alla andra vad det handlar om, så jag får väl känna mig dum ett tag nu då...

Då vår äldre blev konfirmerad, gick jag an som en galning...Jag stressade med städning, mat, dekorationer och allt som tänkas kan, för att se till att hans dag skulle bli oförglömlig... Dagen innan hans konfirmation, gick jag i säng runt 1 på natten...steg upp 6, och befann mig på gränsen till nervsammanbrott...Hans dag blev lyckad, alla var nöjda och allt löpte som det skulle, förutom att jag var helt slutkörd... Samma koncept hade jag inplanerat nu inför vår yngsta sons konfirmation. Men något har hänt med mig, vet inte om det är åldern, eller om jag äntligen insett att allting behöver inte vara perfekt...less is more... Med tanke på hur dagen blev för vår yngre, kan jag inget annat konstatera än att hans dag var precis lika perfekt och lyckad som hans brors konfirmation var, med den enda stora skillnaden, att denna gång var jag inte slutkörd...

Visst har vi ett relativt stort hem, absolut tillräckligt med kvadratmetrar att det räcker till att umgås med sina nära och kära...Men då ALLA nära och kära är bjudna för att samlas under samma tak på en och samma gång, ja då finns det inget annat alternativ än att samlas ute i det fria... Fram till denna sommar har jag alltid litat på vädergudarna...t.om dagen jag ingick äktenskap med min man...Bröllopsfesten skulle firas hemma hos mina föräldrar, ute på deras gård...Min mor tog det lugnt, för henne föll aldrig tanken in, TÄNK OM DET REGNAR...så några dagar innan vår vigsel, ringde jag min mor hysteriskt och frågade vad hon hade för reservplaner, ifall det regnar, vart tänker hon stuva in 100 personer...Jag grät av oro...min mor var lugn som en filbunke och sa till mig: De har lovat sol till lördagen, så ta det lugnt, och blir det regn, så löser det sig alltid...Ni förstår säkert nu, varifrån jag lärt mig att leva en dag i taget ;) Och allt löste sig...15 juli 1995, var en av de varmaste och soligaste dagarna denna sommar :)

Samma känsla levde jag med då vår äldre blev konfirmerad, men nu inför förra söndagen var jag mer skeptisk...Jag har ju på nära håll följt med den verkliga/ bittra sanningen hur vädret kan ändra från timme till timme denna sommar... Så jag garderade mig...jag hyrde ett stort fint partytält, bara för säkerhets skull...i något skede förra veckan undrade min man om inte det var onödigt att vi sökte detta tält, de hade ju lovat fint väder...Men envis som jag är, så hade vi tältet upprest på vår gård redan på fredag kväll... Tack vare detta tält, hade jag allt dukat och pyntat tidigt på lördag kväll :) Klockan 23.00 gick jag i säng, och väntade förväntansfullt på söndagen... Hela söndags förmiddagen ösregnade det...ingen mängd vatten som kom ned från himmelen denna förmiddag, hade överröst den mängd vatten mina tårar hade åstadkommit, om jag inte varit så hård på min sak att vi skulle hyra tält... ;)

 Maten ja...när hann jag fixa den...det var ju tack vare maten som jag vakade halva natten då vår äldre blev konfirmerad...Ja, även det misstaget lärde jag mig av...Så denna gång beställde jag mat...Okay, det låter lyxigt, men vet ni, det må låta lyxigt, men det var värt det, till 100%. För det första slapp jag all stress, jag behövde varken stressa över allt inköp, än mindre allt jobb att tillreda, och det bästa av allt, jag behövde inte oroa mig över det att maten skulle smaka bra. För det visste jag att den skulle göra, eftersom jag många gånger ätit av den goda mat denna person / catering service bjudit på :) Och mina förväntningar blev sanna. Super god mat, våra gäster gick hem mätta och belåtna, och jag satt endast och tog emot tacken :) Min syster, svägerska och äldsta son bakade alla kakor, så även där kom jag lindrigt undan, det var endast gästernas glada miner jag kunde ta äran åt mig av...

Vår yngsta sons gudföräldrar var även de så hjärtans vänliga, så de lovade åka iväg till kyrkan före oss, de lovade hålla plats åt oss, så vi inte behövde rusa iväg hemifrån "fler timmar" innan konfirmationen började... Och vilken lyx vi hade, vi satt bänkraden bakom alla konfirmander :) Så jag fick ha närkontakt med sonen som försökte sitta vackert med sin alba, i en  kyrkbänk, där han inte trivs... Men han klarade det, och nu har han en milstolpe undan i sitt liv...så även jag...

Trots att jag valde den "enklare vägen" denna konfirmation, resulterar det inte i att yngsta sonens konfirmation skulle ha varit något sämre än hans brors...Båda mina söners konfirmationsdagar har varit lyckade, på olika vis, för mig har det varit lyckat, då jag insett att man kan göra det lättare för sig själv, bara man vågar avstå från sina egna förväntningar... :)

Sväva på moln...

Att leva en dag i taget, det har varit mitt motto. Att inte oroa sig i onödan och försöka se det positiva, det kommer man långt med här i livet. Att försöka sitt bästa, då har man redan gjort ett stort steg i rätt riktning, om det sedan inte ger resultat, så kan man i alla fall inte ångra att man inte gjort ett bra försök...Men man skall alltid chansa, om man har möjlighet, för slutresultatet kan bli det man önskat sig...

Så har fallet varit i vår lilla familj idag. Och jag är garanterat en av de stoltaste mammor som kan tänkas, även gubben min är en stolt och nöjd far till vår yngsta son :) Stoltheten, glädjen och lättnaden vår son känner idag, överträffar säkert det mesta han genomgått på en längre tid. Vet inte när vi skulle ha sett en så glad kille senast, förutom förra veckan då han fick sin moped...Orsaken till denna stora glädje är att han idag klarat sitt teoriprov inför mopedkortet. För de flesta är väl detta ingen större prestation, men i vårt fall är det en stor händelse, eftersom förväntningarna inte funnits i den grad som slutresultatet visade sig...

Eftersom vår yngre har det rätt så kämpigt med allt som gäller inlärning, och hans intresse brukar vara på noll då det gäller att öppna en bok, så var vi beredda på att hans chanser att klara detta teoriprov kunde innebära en massa stress, och fler tillfällen att göra provet. Dagens teoriprov inför moped / körkort görs ju med tidsbegränsning. Med handen på hjärtat kan jag medge, att jag aldrig skulle klara av att förnya mitt körkort, eftersom jag själv testat på dessa prov på internet, så som barnen kan göra inför deras prov, och jag har blivit UNDERKÄND vareviga gång...Men än har jag inte orsakat någon fara i trafiken, så tack och lov går mitt körkort ut först 2042... Tack vare denna begränsning av tid, har vår son fått ett intyg, som berättigar honom att genomföra teoriprovet utan tidsbegränsningen. Intyget är han berättigad till, eftersom han "jobbar" bättre utan press, och kan prestera bättre då han får göra saker och ting i lugn och ro.

Så intyget hade vi, så även alla andra papper, pengar och passfoton som krävs innan man för göra sitt teoriprov. Vi var lite sent ute med alla dessa papper åt bilskolläraren, vi lämnade in allt 2 dagar innan sonen fyllde 15. Egentligen får man göra teoriprovet på dagen då man fyller år, men det tar några dygn innan allt registreras via datorn. Så vi visste att han inte kunde genomföra provet samma dag han fyller år, men vi hoppades att det kunde ske i början av denna vecka... Igår fick vi klart för oss att det var betydligt längre väntetid till teoriprov som görs utan tid...Så första chansen vår son skulle få var 20.8...den nyheten var inte den bästa sonen fick höra...Efter några hetsiga diskussioner här hemma, efter en hel massa åsikter vad som skulle vara rätt eller fel, beslöt vi att sonen skulle pröva en gång att göra teoriprovet MED tid, inte använda sig av sina intyg...

Det vi inte räknat med, var att ungen fick tid att utföra provet idag, 21 timmar senare...och han hade inte läst något märkbart inför detta... Vi beslöt att ändå chansa, han får i alla fall en vetskap om hur själva provet genomförs i verkligheten, han får känna hur det känns att sitta inklämd i den lilla vrå där provet görs, han som lider av cellskräck...Och ingen blir en sämre människa av att bomma i provet, det bara stärker en...Vi bad genast ungen att läsa, läsa, läsa och öva, öva, öva på internet... Tack och lov var hans flickvän här igår (vad skulle jag göra utan dessa härliga tjejer som kommit in i vårt hem och lagt ordning på mina killar ) för hon peppade min son hela kvällen att läsa och kämpa...hon förhörde honom, och hjälpte honom, så tack till dig :) Trots flickvännens och våra peppande ord, gav vår son upp, han var inställd på att han inte klarar detta och begärde mig att annullera hans tid, han ville göra provet utan tidsbegränsning... Jag gjorde klart att jag inte kan göra det, han får minsann åka iväg och göra ett försök...Värre resultat kan det inte bli, än att han inte blir godkänd, och efter det får han ett nytt försök...

Idag före han skulle iväg, var inte jag hemma, min man kämpade med honom de sista timmarna...Vi var alla inställda på att han åker iväg, gör sitt bästa, får en lärdom varefter han inser att han måste läsa mycket mer... Och vad gör inte vår älskade lilla kille, han som fått kämpa sig fram här i livet för att visa att han är så bra som han är...Jo, han åker iväg, gör sitt teoriprov, med samma förutsättningar som alla andra, med en klocka som tickar ner vid varje fråga, och HAN KLARAR DET!!!!  Han kan om han vill, han klarar av att prestera, även vid stress...Det sa jag till honom igår kväll, då han kände att allt bara kom emot honom...jag sa att jag visste hur mycket han vill klara detta, hur mycket han längtar efter denna frihet att få kortet så han får börja köra med sin moped och jag klargjorde åt honom att det man strävar efter riktigt mycket kan man uppnå, bara viljan finns :) Och det gjorde vår älskade unge :) Och han är den stoltaste pojken idag!

Så fortfarande håller jag fast vid mina värderingar i livet...lev idag, tänk imorgon...allt blir bra bara det blir färdigt... Så glad som jag varit idag för att vår son överbeträffade både sina egna och våra föräldrars förväntningar, är en glädje jag kommer att leva på många dagar framöver...Det behövs egentligen inte så mycket för att hålla mig glad :)

Tisdag...

Tisdag idag...en veckodag som i vanliga fall är en dag i veckan som är rätt så intetsägande. Det är en dag påföljd av måndagen, som är den jobbiga dagen, då en ny arbetsvecka börjar. Det är även dagen som infaller före onsdagen, som i sin tur är en relativt bra dag eftersom det innebär att fredagen är på kommande...

Då jag själv tänker på vad som hände förra tisdagen och vad som är på kommande nästa veckas tisdag, ser jag denna veckodag både med glädje och fasa...För en vecka sedan, alltså tisdagen den 31.7, kommer jag att minnas som en glädje dag. Som jag berättat i mina få inlägg under sommaren, har vi haft en hel massa "dispyter och bråk" angående införskaffande av moped, även av en bil åt vår äldre. Han äldre har visserligen gått på lite lägre varv, eftersom han hamnat att stå sitt kast, efter att han demolerade sin första bil, men visst har han kollat upp alla tänkbara objekt på internet, under hela sommaren. Men han har fått nöja sig med att köra vår bil... Men söndagen för en vecka sedan, hittade han en bil han absolut ville köpa, om den visade sig motsvara förväntningarna. Han var så "hård på sin sak", att vi inte kunde motarbeta honom, pengarna var ju trots allt hans egna. Bilen fanns i utkanten av Helsingfors, så då gav vi klartecken åt vår yngre att även han kan leta efter en moped runt de trakterna. Tidigare hade vi bett honom leta relativt nära vår ö...med dagens bensin priser vill man inte köra land och rike runt, i synnerhet med en man som är arbetslös...

Till vår glädje, hittade vår yngre inom en timme en moped, en som verkligen såg ut att vara ett bra köp. I alla fall i jämförelse med många fler varianter han visat oss föräldrar och meddelat att just den vill han köpa...Tack vare fler av de exemplar han visat oss under de senaste veckor, har dispyterna blivit lite högljudda...Men denna moped han nu hittat, ansåg t.om min skeptiska man, vara värd att göra ett försök på...Efter många telefon samtal denna söndag, råkade vi få alla pusselbitar att passa ihop...vi fick paketbil lånad, det passade både för bil och mopedsäljaren att vi kunde komma och se på objekten samma dag. Jag kunde inte tro det var sant...alla diskussioner gick lugnt och sansat här hemma, och nu hade vi äntligen två fordon som vi hoppades skulle vara värda att köpa, och alla var glada och nöjda...det här lät helt enkelt för bra för att vara sant. Jag gjorde klart, om allt går som vi tänkt så korkar jag en champange flaska...

Och det fick jag glädjen att göra...visserligen inte på tisdag, vi kom så sent hem, men på onsdag kväll korkades flaskan :) Vi kom nämligen hem med både bilen och mopeden, och hade garanterat de mest gladaste pojkarna i södra Finland denna kväll...inte att glömma, VÄRLDENS LYCKLIGAST MAMMA :) Äntligen var tjafset slut i denna familj, för denna gång...Och det har det varit...nu är det bara ett evigt gnäll att den yngre ska läsa inför det skriftliga moped provet...

Men detta gnäll, är väl bara början på vad som väntar efter nästa veckas tisdag...för då börjar det igen...då är det slut på detta härliga sommarlov...Trots att vädret inte varit något att skryta om denna sommar, så har vi i alla fall alla varit lediga, vi har inte behövt fundera på läxor, prov eller något av det andra tråkiga skolgången för med sig...Jag tycker att skolan slutade just, nu är vi här igen...och jag ser det tyvärr med tråkiga ögon...jag vet att jag kommer att uppmuntra, jag gnäller om läxor och allt det andra som krävs av mig, men innerst inne skulle jag vilja trolla, jag skulle trolla bort ett år...vips, skulle kalendern igen visa juni 2013...men nu är det tyvärr inte så enkelt...så nu är det bara att samla krafter den sista veckan av detta sommarlov, och hoppas att alla tar i med nya krafter, och resultatet visar sig efter det.

Idag, denna regniga grådaskiga tisdag, har jag inte gjort ett skvatt...jag har legat halva dagen på sängen och sett på mina desperata hemmafruar...jag börjar nästan bli orolig över mig själv...inkommande söndag blir vår yngre konfirmerad, och jag ligger på sängen och gör inget...men jag har ju fler dagar på mig att komma in i en mindre panik situation, så varför inte njuta av vardagen, så länge jag förmår...det är ju trots allt min sista semestervecka och då ska man ta det lugnt...återkommer närmare söndagen... ;)

Vår "lilla baby"...

Efter 5 veckor semester, som känts som en hel evighet, eftersom jag verkligen tycker att jag nästan glömt bort vad jobb är, jag har glömt bort känslan att vakna till väckarklockan 5 dagar i veckan, glömt bort att lägga mig i normal tid om kvällarna och framför allt har jag glömt bort att utföra saker och ting under tidspress... Efter dessa 5 veckor, med en vecka semester kvar, börjar det bli dags att normalisera sitt liv, anpassa sig att följa klockan och hinna utföra vissa saker inom en viss tid...

Det har jag blivit erfaren av igår och idag,eftersom vi har firat 15-års kalas idag och då har det varit fullt upp med att baka, städa, passa tider hit och dit ;)... Idag har vår lilla baby, okay frågar vi sonen, så är han inte vår baby, men i mammas hjärta är han, och kommer alltid att vara "min minsta", fyllt 15 år... Herregud, vår lilla kille, han som just var 3år, han som älskade sina 10-tals tuttar som han hade i en skål...en tutt i mun, en han doftade på och en han bara höll i handen... Och flaskan...tuttflaskan, den som gav mest tröst då han var riktigt trött och sur...då han satt med sina långa ögonfransar och såg på mig, sugande på sin tutt...jag glömmer det aldrig. Min svägerska sa åt mig, då vår yngsta var liten att: tack och lov är inte er yngsta en flicka med så långa ögonfransar, för då sku det bli dyrt med mascara i framtiden ;)

Dagen som vi föräldrar bestämde att nu ska både tutt och flaska bort, lade jag hela ansvaret på min man...Jag visste att mina känslor skulle ge vika, jag skulle inte klara av att se de långa ögonfransarna fyllda av tårar, med en grym önskan, av sonens begäran, av hans mest efterlängtade "vän"... Till min fasa, bestämde vi, utan att jag riktigt tänkt efter, att hans kära ägodelar skulle elimineras från hans liv på hans födelsedag... Jag har varit bestämd, på den tiden mitt ord ännu hade betydelse, att i vårt hem fanns inte en "leksaks-pistol" i någon form medan pojkarna var små...Den dagen pojkarna vet vilken skada en pistol kan göra, då kan man "leka" med dem...Visst, de var pojkar, de lekte med käppar, som såg ut som pistoler...men ingen leksak som såg ut som en riktig pistol köptes till vårt hus... Då det blev diskussion om att vår yngre skulle lämna tutten,lovade vi att han eventuellt kan få sin första leksakspistol... hans gudföräldrar skulle få äran att ge som gåva en sådan. Jag minns hur salig sonen var, då han fick "pistolen", den första någonsin i vår familj. Men då hade ungen säkert glömt bort vad han hade framför sig inför kvällen...att lämna tutten och flaskan... det hade även jag glömt, jag tänkte väl att vi kan inte vara så elaka på hans födelsedag, vi genomför det nästa dag...

Men så tänkte inte min man, vi skulle genomföra det vi planerat...jag kände redan hur mitt hjärta slets i bitar, då jag visste att min lilla baby skulle gå och sova utan sin älskade tutt...det var säkert i detta skede jag fick en minnesblick...en blick från min barndom, då jag var liten och klen, och gjorde mina bestyr i en tygblöja... Det var på den tiden jag var en dyrkare av tuttar, jag hade en värre / djupare fetisch av att vara beroende av tutt... Det jag hört berättas av mina föräldrar, kan jag ju inte dokumentera hit, eftersom det bara är deras version...för vem i hela världen sitter med en tutt i vardera öra, en i mun och en i näsan...ja, det påstår mina föräldrar att jag gjort...Och vem tror på dem??? :) Och vem trodde att min lilla baby klarade av att lämna sin tutt utan värre bekymmer...inte jag...

I mindre än en timme grät han...mitt hjärta grät mer...ungen somnade, och efter den dagen begärde han aldrig mer sin tutt...så de påföljande dagarna for jag runt som en hysterisk individ i hela vårt hem...jag kröp under soffor och sängar...jag finslipade hela huset, bilen blev synad till fullo, jag ringde mor/far föräldrar för att de skulle finslipa sina hem...INGA tuttar får finnas kvar...tutten begärde han aldrig, men någon kväll senare, trött och ledsen, satt han på köksgolvet efter sitt kvällsbad, med sina ögonfransar som var än längre en vanligt då de var våta, och bad till mig som hans mamma efter hans tuttflaska...min "flacka",bara en gång, en gång till vill ja ha de, sen aldri mer, snälla... Jag stod emot, jag klarade det, jag var stolt över mig :)

Idag 14 år senare, älskar jag denna unge nästan mer än vad mitt hjärta klarar av ...han är den kille som ser till att vi föräldrar hela tiden skall vara på alerten med honom, han är en kille man måste förstå / ta på rätt vis för att se hans verkliga jag. Det som betyder mest, det är min älskade son, och jag ser det goda i honom, så avslutar detta inlägg med... GRATTIS PÅ 15-ÅRS DAGEN :)

Åska...

Åska...ett ord som framhäver en massa tankar och känslor. Detta väder fenomen, får människor att reagera på många olika sätt. Åskan medför för det mesta rädsla för många, och det är helt förståeligt eftersom detta "blixt och dunder" verkligen är ett väder man inte skall underskatta...Annat är det i vår familj...

Jag var som yngre, även de första åren tillsammans med min man, livrädd för åska, så som de flesta...Så var även våra barn då de var små. Men att bo tillsammans med en karl som är så fascinerad av åskväder, att det inte finns ord att beskriva, så har gjort att vi andra i familjen kommit över våra värsta rädslor. Rättare sagt har våra söner blivit lika stora entusiaster av åskan som deras far. Det är endast i mig det ligger en liten rädsla långt in i kroppen.

Då pojkarna var yngre, och det drog ihop sig till åska, ja då satte gubben fart på denna familj. Han själv stod ute och avvaktade, för varje blixt som kunde skådas på himmelen, stack han in huvudet i dörröppningen, och berättade hur fint och häftigt det var...Då blixtarna ökade, då var hans mellanrapporter så täta, i takt med att han uppmanade oss andra att komma ut och se...Då ingen av oss mer orkade höra på hans "gnäll" om att vi skulle komma med ut, så packade vi oss vackert med ut på terrassen och såg på de skrämmande blixtrarna och hoppade till för varje åsk-smäll. Men efter fler gånger, då vi samlats som packade sillar med filtar i runt oss, började vi alla, eller rättare sagt pojkarna dela "intresse" med sin far, angående åskväder...

Så i dagens läge, då det börjar vankas till oväder, då är det samma fart på alla karlar i detta hus...Fram tills det att alla stöpslar bör dras ur, sitter de alla fastklistrade vid sina datorer, och ropar till varann, hur läget ser ut på alla internet sidor de följer med, för att kolla hur åskvädret rör sig...Jag sitter och gör mitt, och väntar endast på signalen, då strömmen skall kopplas bort, och vi har samling på terrassen ;)

Vid senaste åskväder, föregående veckoslut, fick jag konstatera, att det är ju endast jag som sitter och ser upp mot himmelen...karl-folket står ju fortsättningsvis och följer med läget på internet...via sina telefoner...!!! Jag har inte ens skaffat internet till min telefon, så omodern är jag...Men om någon hittade på ett sätt, så jag kunde sitta och se på mina favorit tv-serier i min telefon, så det skulle jag skaffa direkt. Då sku jag slippa se på blixtrarna... Visserligen var mina tre åsk-fantaster lika ivriga över det riktiga pågående "dundret, trots att de hade telefonen framför näsan var och varannan minut... Den yngsta for runt som en gummiboll, tyckte det var så häftigt, han var mer "ivrig" än ett litet barn på julafton. Den äldre ropade mest: wau, tillika han filmade och fotade allt han hann. Och den äldsta...ja...hans huvud for runt som på en radare, han var mäktigt imponerad, eftersom det verkligen var en ordentlig åska lördagskvällen. Jag har en väninna, vars man delar samma brinnande intresse gentemot åska som min man, så hon skickade ett meddelande åt mig, under åskvädret, och frågade om min man klättrat upp i äppelträdet redan, för att se bättre :D

Båda våra pojkars flickvänner var här på lördagen, båda lika rädda för åska. Och vad hamnar de stackars flickor att göra...JO, sitta ute på terrassen med övriga "knäppa familjen"...Hoppas de inte fick värre trauma av det skedda...

Åskan som kom natten till måndagen, det är en åska som heter duga... Jag har aldrig i mitt liv sett sånt blixt-spel på himmelen, som vi fick uppleva under ett par timmar. Höjden av allt denna kväll var...då det börjar närma sig, då åskan är nästan ovan oss, ja då, då hoppar karl-folket i bilen, eftersom de hörde sirener och ville fara och se vad som hänt, och lämnar mig och min äldsta sons flickvän ensamma hemma...det sista de ropar i dörren...stäng alla fönster! Vid det här laget hade min man redan dragit ut huvudströmmen, så här stod vi, två ensamma kvinnor, med en telefon till ficklampa, i ett kolmörkt hus, och ett sju jävla blixt-kalas utanför... Men kvinnor, vi löser allt...vi skrek lite mellan varven medan vi gick runt, rum för rum och kollade att fönstren var stängda...vi tände några ljus...tog varsitt glas vin och gick ut på terrassen och såg på "disco-ljuset" uppe på himmelen. Flickvännen i fråga fick väl ingen större skada från kvällen innan eftersom hon vågade sig ut igen... :)

Tack och lov kom gubbarna hem i grevens tid, just då de värsta "smällarna" small i knutarna, för de tycker jag inte om. Till min förvåning, bad min man oss alla att gå in...han som alla år uppmanat oss att komma ut... Efter 2 timmar, med ögonen sjuka av allt ljussken i alla fönster, från alla håll och kanter och en man och två söner som tyckte det inte längre var roligt med detta väder, så förstod jag varför vi blev ombedda att sitta inomhus denna gång...Men tro mig, vid nästa åska, är vi alla på terrassen igen...den ena ivrigare än den andra ;)

Detta inlägg började jag skriva på söndagen, just innan det var dags att dra ur stöpslarna...så här länge tog det att få det skrivet klart....men jag har ju semester, och då skall man inte stressa ;)