Hej och hopp...här igen och skall försöka få ihop något...har inget nytt att berätta, och ej heller har telefonen ringt med ett främmande nummer, och snart har en vecka gått, så börjar känna mig lugn. Har visserligen inte funderat på min lilla ovälkomna gäst överhuvudtaget...har haft fullt upp med att fundera på andra tråkiga och slemmiga saker...
Alltså på riktigt...hur mycket snor, ja,a rent ut sagt snor... ryms det i näs kanalerna på en människa? Och vad är det som händer inne i huvudet på en då man har en ordentligt rejäl flunssa? Mitt huvud känns som en fotboll, en fullpackad sådan, för i vanliga fall känns ju mitt huvud betydligt lättare, så det betyder väl att det är rätt så tomt där inne...men nu är det nog långt ifrån tomt...det börjar vara trångt där inne med "saker och ting" som borde hitta sin väg ut.
Ja visst jag har en jävla flunssa, men jag klarar mig, gör väl inte mer än jag måste, försöker orka igenom arbetsdagen, och sen är det that´s it...Nätterna är nästan värst, då jag vaknar av att jag är så täppt i näsan att jag får en känsla av att jag inte kan andas. Så tack och lov finns det näs-spray...utan detta hjälpmedel hade jag nog börja bete mig som en sjuk karl. Men inatt var det nära...riktigt fruktansvärt nära...jag vaknade, kände att jag inte kunde andas via näsan,men var ju väl förberedd...hade näs-sprayet på nattduksbordet. Men till min fasa var burken tom...jag fick en liten puff i ena näsan, som hjälpte så att jag kunde slappna av innan jag greps av en panik känsla...Så idag morgon var det nödsamtal till mina föräldrar, att de skulle fixa åt sin dotter mer spray...Herregud, då jag skriver detta låter det som om jag skulle vara värsta medicin "narkomanen"... ;)
Orsaken till "nöd-samtalet" var det att jag ju nästan aldrig nuförtiden har tillgång till bil under de normala öppethållningstiderna för de flesta instanser. Fram till denna vecka har jag haft möjlighet att låna sonens bil, men TACK OCH LOV har även han börjat jobba...Så nu har jag blivit "av med" 2/3 av karlfolket i huset ;) Nu är det bara jag och den yngsta kvar under dagtid, och vi räknar veckor tills det här lärare-mamma-elev-son stadiet upphör, och vi får återgå till det normala mamma-barn förhållandet :) Har på känn att vi kommer bättre överens från och med 2 juni 2013!
Nå, min far hämtade näs-spray, så nu har jag inkommande natt tryggad :) Jag hoppas att då jag vaknar imoron morgon att mitt huvud mer skulle kännas som en uppblåst tennis boll,så att mina icke existerande hjärnceller har en plats där dom kan bygga bo, den dagen dom vaknar till liv... jag hoppas att fotbollen skulle ha gått på semester...men jag tvivlar...för inget av det där jävla snoret har ju kommit ut någonstans...det festar på mellan min hals och näsa...dit långt bak irriterar det på, men har inte hittat utgången än... Men förr eller senare skall det väl ge sig...men tack vare detta snor hamnade jag idag att hoppa över en annan behandling som jag verkligen varit i behov av...
Se, det är bara att konstatera...ju äldre man blir, desto mer krämpor får man! Har någon/några muskler totalt fastspända på vänstra sidan vid skulderbladet. Måste klargöra att det knappast är fråga om muskler...för något sådant kan väl inte finnas på denna kropp...det måste nog vara någo fettknölar eller liknande som klumpat ihop sig... Har nog haft det fler månader redan, men vem ger sig i första taget...Dagen kom då jag fick ge mig, så var förra veckan på massage. Och det var det värt...klart att jag inte blev återställd av ett besök, men kände i alla fall att det var behövligt. Så idag hade jag inbokat en ny tid, men hade inget annat val än att avboka tiden :( Visste att jag inte klarar av att ligga i en massagestol med huvudet neråt, i synnerhet med den snormängden som hyrt in sig i mig under de senaste dagarna. Den panik jag redan fantiserade mig att hamna i, då jag ligger där och inte kan andas via näsan...såg hur verkligheten hade sett ut, som jag inte ens vill beskriva här
...så jag besparade både mig och massören för en mycket otrevlig upplevelse och framsköt min massage till nästa vecka...
Nu sitter jag här med ett huvud fullt av snor, några "fettknölar" som borde slippa på sträckbänken, och en extra del i min kropp, som antagligen exploderar av sig själv, inom närmaste framtid, och jag hoppas den inte ger sig till känna den dagen den vill avlägsna sig från min kropp! Så nu skall jag gå och ta pannkakan ur ugnen, och försöka få mitt ena öra upplåst som är i ett litet surr tillstånd tack vare flunssan, och lyssna på min man som lider av samma flunssa som mig....Behöver jag berätta mera :D :D
tisdag 23 april 2013
onsdag 17 april 2013
Kvinnliga problem...
Har haft ledig dag idag, vilket gör att veckan igen blir helt råddig...känns som en evighet sedan jag jobbade en full 5 dagars arbetsvecka. Det var helg dagar kring påsk, jag har varit sjuk i magsjuka en dag under en vecka och tack vare dagens lediga dag, blir det åter en onormal arbetsvecka... Och på kommande är ju både första maj och kristi himmelfärdsdag vilket gör att inkommande arbetsveckor även de blir råddiga...
Men nu är jag även själv lite råddig, bara råddig tack vare att jag inte vet hur eller vad jag skall tänka...innerst inne vet jag att jag inte har något att vara orolig för...eller jag hoppas ju så i alla fall. Och statistiken säger att jag inte har något att grubbla över! Men att första gången i sitt liv höra ordet cellförändring av en läkare gör ju att tankarna i huvudet börjar spela spratt. Jag som alltid varit den som inte tar ut problemen i förhand, utan väntar tills man vet med säkerhet, sitter nu här med tusentals funderingar i hjärnan...
I februari var jag och lade in en ny spiral, då läkaren tyckte att hon kände att min ena äggstock var större än den andra och ville skicka mig vidare på ultra för att kolla upp saken. Jag funderade inget extra på det då, min man blev väl extra orolig, han som är pessimist, såg ju det värsta framför sig...Men han googlade, så som han alltid gör, och kom underfund med att det antagligen rör sig om en kysta, som inte är så farligt. Så han lugnade sig, och jag var ju själv ko-lugn, för jag visste att en kysta inte är något farligt. Och jag var ju säker på att läkaren hade fel, hon kände endast efter med sina egna händer, hon hade ingen ultra att ta till...
Min lediga dag idag hade jag då för att att åka till Åbo för att göra en närmare undersökning...och visst har vi duktiga läkare på ön, det sa även specialisten idag...hon menade att det inte är enkelt att kunna "förutspå" utan ordentlig utrustning, men rätt hade min läkare, då i februari...en kysta har jag...men inte berörde det mig just då så mycket. Och inte berör det mig nu heller egentligen...Vet ju att dessa jävla kystor är ofarliga, men är ju kanske inte så jätte förtjust i tanken att det finns "något" i min kropp som inte hör hemma där...Kunde väl gott och väl leva utan denna överlopps "klimp" eller vad fan det nu är...
Som sagt berörde inte svaret mig ett dugg, läkaren sade att alla kystor under 5cm följer de inte ens upp, och min var 3,9cm, så jag är på den "torra" sidan. Som rutinkontroll, skulle jag ännu gå och ge ett blodprov, som visar ifall det finns cellförändringar...det var också helt ok...Tills jag hörde ett ord, det enda ord jag riktigt minns, som etsat fast sig i min hjärna ...kasvain ( växt )... Då svalde jag kanske en eller två gånger, men det enda jag frågade var: om väntekön till laboratoriet är lång, eftersom mina barn väntar i bilen.... Jag hoppas verkligen att personalen såg att jag var 40+, så att de inte anmälde mig till socialen för att de trodde att jag hade två spädbarn som satt i bilen och väntade... ;)
Verkligheten är ju den att jag vet att en kysta inte är något att oroa sig över, och jag gör inte det heller...men att höra ordet växt, vilket jag tolkar som cancer, så lägger kanske lite rädsla och funderingar i en människa...Och det värsta av allt är att det tar minst en vecka innan jag får svar på blodprovs svaren, och den där väntan är ju värst...De ringer endast om svaren visar någon förändring...så gud nåde mig om det ringer någon försäljare med främmande telefonnummer om en vecka....de kommer att få hett kring öronen!!!
Så nu hoppas jag, eller innerst inne vill jag veta att detta telefonsamtal aldrig kommer...för jag har ju inga bekymmer, jag har inte känt några symptom, jag har bara en onödig, ofarlig kysta som trivs att bo fast vid min äggstock just nu...men snart flyttar den, och sedan är mina bekymmer ur världen :)
Utöver detta, så mår jag jätte bra, ser framemot att få ta emot "mina småttingar" imorgon, och väntar på att få jobba en full 5 dagars vecka. Jag t.o.m mår så bra att jag halvt med våld lade beslag på mina söner idag och krävde att de skulle göra sällskap åt sin mor till Åbo...det gjorde dom, och en rolig 100% kvalitetsdag har jag haft tillsammans med dem...Nog för att den yngre hade så tunga ögonlock idag morgon att han varken visste om det var morgon eller kväll...och den äldre försökte komma ur sin "värsta-någonsin-hosta-feber-halvt-döende-syndrom"... Måste nog säga att jag inte sett min 19-åring i så uselt skick som han nu varit i en vecka, så har nog sympatier för honom!!! Men vi klarade dagen, och roligt hade vi, trots mina funderingar, och inte gjorde det mina tankar lättare då yngsta sonen kunde "kryptera" mitt samtal till min man, då jag ringde honom för att berätta vad läkaren kom fram till idag....
Men nu är jag även själv lite råddig, bara råddig tack vare att jag inte vet hur eller vad jag skall tänka...innerst inne vet jag att jag inte har något att vara orolig för...eller jag hoppas ju så i alla fall. Och statistiken säger att jag inte har något att grubbla över! Men att första gången i sitt liv höra ordet cellförändring av en läkare gör ju att tankarna i huvudet börjar spela spratt. Jag som alltid varit den som inte tar ut problemen i förhand, utan väntar tills man vet med säkerhet, sitter nu här med tusentals funderingar i hjärnan...
I februari var jag och lade in en ny spiral, då läkaren tyckte att hon kände att min ena äggstock var större än den andra och ville skicka mig vidare på ultra för att kolla upp saken. Jag funderade inget extra på det då, min man blev väl extra orolig, han som är pessimist, såg ju det värsta framför sig...Men han googlade, så som han alltid gör, och kom underfund med att det antagligen rör sig om en kysta, som inte är så farligt. Så han lugnade sig, och jag var ju själv ko-lugn, för jag visste att en kysta inte är något farligt. Och jag var ju säker på att läkaren hade fel, hon kände endast efter med sina egna händer, hon hade ingen ultra att ta till...
Min lediga dag idag hade jag då för att att åka till Åbo för att göra en närmare undersökning...och visst har vi duktiga läkare på ön, det sa även specialisten idag...hon menade att det inte är enkelt att kunna "förutspå" utan ordentlig utrustning, men rätt hade min läkare, då i februari...en kysta har jag...men inte berörde det mig just då så mycket. Och inte berör det mig nu heller egentligen...Vet ju att dessa jävla kystor är ofarliga, men är ju kanske inte så jätte förtjust i tanken att det finns "något" i min kropp som inte hör hemma där...Kunde väl gott och väl leva utan denna överlopps "klimp" eller vad fan det nu är...
Som sagt berörde inte svaret mig ett dugg, läkaren sade att alla kystor under 5cm följer de inte ens upp, och min var 3,9cm, så jag är på den "torra" sidan. Som rutinkontroll, skulle jag ännu gå och ge ett blodprov, som visar ifall det finns cellförändringar...det var också helt ok...Tills jag hörde ett ord, det enda ord jag riktigt minns, som etsat fast sig i min hjärna ...kasvain ( växt )... Då svalde jag kanske en eller två gånger, men det enda jag frågade var: om väntekön till laboratoriet är lång, eftersom mina barn väntar i bilen.... Jag hoppas verkligen att personalen såg att jag var 40+, så att de inte anmälde mig till socialen för att de trodde att jag hade två spädbarn som satt i bilen och väntade... ;)
Verkligheten är ju den att jag vet att en kysta inte är något att oroa sig över, och jag gör inte det heller...men att höra ordet växt, vilket jag tolkar som cancer, så lägger kanske lite rädsla och funderingar i en människa...Och det värsta av allt är att det tar minst en vecka innan jag får svar på blodprovs svaren, och den där väntan är ju värst...De ringer endast om svaren visar någon förändring...så gud nåde mig om det ringer någon försäljare med främmande telefonnummer om en vecka....de kommer att få hett kring öronen!!!
Så nu hoppas jag, eller innerst inne vill jag veta att detta telefonsamtal aldrig kommer...för jag har ju inga bekymmer, jag har inte känt några symptom, jag har bara en onödig, ofarlig kysta som trivs att bo fast vid min äggstock just nu...men snart flyttar den, och sedan är mina bekymmer ur världen :)
Utöver detta, så mår jag jätte bra, ser framemot att få ta emot "mina småttingar" imorgon, och väntar på att få jobba en full 5 dagars vecka. Jag t.o.m mår så bra att jag halvt med våld lade beslag på mina söner idag och krävde att de skulle göra sällskap åt sin mor till Åbo...det gjorde dom, och en rolig 100% kvalitetsdag har jag haft tillsammans med dem...Nog för att den yngre hade så tunga ögonlock idag morgon att han varken visste om det var morgon eller kväll...och den äldre försökte komma ur sin "värsta-någonsin-hosta-feber-halvt-döende-syndrom"... Måste nog säga att jag inte sett min 19-åring i så uselt skick som han nu varit i en vecka, så har nog sympatier för honom!!! Men vi klarade dagen, och roligt hade vi, trots mina funderingar, och inte gjorde det mina tankar lättare då yngsta sonen kunde "kryptera" mitt samtal till min man, då jag ringde honom för att berätta vad läkaren kom fram till idag....
onsdag 10 april 2013
Äntligen...
Ja,ha så sitter jag här med den stora frågan...att sova eller inte sova? Med tanke på morgondagen borde jag absolut gå och lägga mig, men det känns inte riktigt som att jag skulle få sömn...För inatt kommer äntligen min lilla baby hem... ;)
Nå så liten är han ju inte, men för tillfället känns han nog som min efterlängtade baby! Tyckte först att dagarna gick fort efter att gänget åkte iväg, men nu har nog dagarna släpat sig fram och det känns som en evighet sen jag följde honom till bussen. Men inom några timmar får jag slänga mig i bilen och fara och möta honom <3 Och det bästa av allt...jag får prata med ungen! Jag har faktiskt klarat av att hålla mig i skinnet och inte ringt till honom. Ett meddelande per dag är enda kontakten vi haft, och det har nog varit lite för lite för denna mor...
På 19 år har jag aldrig varit så här länge utan att prata med min son, så inatt lär väl munlädret löpa bra för mig...Visserligen tror jag nog att både mor och son är så trötta om några timmar, så vi stupar nog isäng båda två. Och imoron sover sonen väl halva dagen och efter det måste han antagligen stilla sitt abstinens gentemot hans frånvaro från datorn i 7 dygn, så när det sen blir tid över för att umgås 100% med mig, ja det återstår att se...Antagligen får jag väl med halvt våld tvinga ur honom lite information om hur resan har varit, för att bli något klokare än vad jag är just nu... ;)
Min man meddelade precis nu, att planet har landat...han följer med via internet. Så nu kan jag andas lugnt, nu är min son och hans 26 kompisar tryggt hemma i Finland, endast bussresan kvar... Och nu meddelade min son att de landat :) Antagligen sitter dom i flyget ännu! Nu hoppas jag bara att alla får sina kappsäckar fort, så hemresan kan börja :)
Jag tyckte jag var trött tidigare, och tänkte sova någon timme, men nu längtar jag bara så massor efter att få hem ungen, så känner mig piggare än pigg...Kanske lika bra att hållas vaken, annars får jag väl absolut inte sömn efter att jag varit ute i den friska luften, då jag far och möta bussen...Men kan nog bli jobbigt att hållas vaken till 2-3 tiden, för nu skickade sonen meddelande att de antagligen stannar och äta på vägen, och innan 27 människor har fått mat, far det hastigt en timme extra... Nå jag är väl inte enda föräldern som är trött imoron för säkert är det många andra som måste åka iväg för att möta sina barn :)
Det brukar ju inte vara problem att få timmarna att gå åt framför datorn, så jag kan ju spendera min tid här nu och se hur länge mina ögon hålls uppe...måste skriva åt sonen att han ringer då de närmar sig, så att jag säkert vaknar... Till er andra önskar jag god natt, och sov gott.
Nå så liten är han ju inte, men för tillfället känns han nog som min efterlängtade baby! Tyckte först att dagarna gick fort efter att gänget åkte iväg, men nu har nog dagarna släpat sig fram och det känns som en evighet sen jag följde honom till bussen. Men inom några timmar får jag slänga mig i bilen och fara och möta honom <3 Och det bästa av allt...jag får prata med ungen! Jag har faktiskt klarat av att hålla mig i skinnet och inte ringt till honom. Ett meddelande per dag är enda kontakten vi haft, och det har nog varit lite för lite för denna mor...
På 19 år har jag aldrig varit så här länge utan att prata med min son, så inatt lär väl munlädret löpa bra för mig...Visserligen tror jag nog att både mor och son är så trötta om några timmar, så vi stupar nog isäng båda två. Och imoron sover sonen väl halva dagen och efter det måste han antagligen stilla sitt abstinens gentemot hans frånvaro från datorn i 7 dygn, så när det sen blir tid över för att umgås 100% med mig, ja det återstår att se...Antagligen får jag väl med halvt våld tvinga ur honom lite information om hur resan har varit, för att bli något klokare än vad jag är just nu... ;)
Min man meddelade precis nu, att planet har landat...han följer med via internet. Så nu kan jag andas lugnt, nu är min son och hans 26 kompisar tryggt hemma i Finland, endast bussresan kvar... Och nu meddelade min son att de landat :) Antagligen sitter dom i flyget ännu! Nu hoppas jag bara att alla får sina kappsäckar fort, så hemresan kan börja :)
Jag tyckte jag var trött tidigare, och tänkte sova någon timme, men nu längtar jag bara så massor efter att få hem ungen, så känner mig piggare än pigg...Kanske lika bra att hållas vaken, annars får jag väl absolut inte sömn efter att jag varit ute i den friska luften, då jag far och möta bussen...Men kan nog bli jobbigt att hållas vaken till 2-3 tiden, för nu skickade sonen meddelande att de antagligen stannar och äta på vägen, och innan 27 människor har fått mat, far det hastigt en timme extra... Nå jag är väl inte enda föräldern som är trött imoron för säkert är det många andra som måste åka iväg för att möta sina barn :)
Det brukar ju inte vara problem att få timmarna att gå åt framför datorn, så jag kan ju spendera min tid här nu och se hur länge mina ögon hålls uppe...måste skriva åt sonen att han ringer då de närmar sig, så att jag säkert vaknar... Till er andra önskar jag god natt, och sov gott.
lördag 6 april 2013
En moders tankar...
Natten mellan tisdag och onsdag var det dags för äldsta sonen att åka iväg med sina klasskamrater söderut för en vecka...Resan de samlat ihop pengar till under tre år, resan de sett framemot, för att få nollställa allt vad heter studier. Att tillsammans få uppleva en hel vecka av sol och värme, vara tillsammans som kompisar, inte som elever... Roligt har de, det är jag säker på...Och jag hoppas verkligen de njuter av varje minut de har sin semester, för inom kort har de hela sitt liv framför sig, som inte innebär semester eller skoj. Det är då hela deras fortsatta liv ska formas...Tillika som jag är lite avundsjuk på dem just idag, så är jag det ändå inte...
Jag är avundsjuk på deras resa, jag vill också njuta av sol och värme...jag som avskyr sommarhetta...men efter denna super långa vinter, så saknar även jag sommaren! Det jag inte är avundsjuk på är deras framtidsplaner...För dessa blivande studenter har ju ännu en hel massa studieår framför sig, innan de får ett yrke! De har allt det framför sig som många andra i deras ålder redan har avklarat. Många som får/fått ett yrke under åren som gått sedan dom gick ut högstadiet. Allt detta har min son och hans klasskompisar framför sig...Men de är ju unga individer ännu, fulla av ork och entusiasm, så mån tro de inte ska fixa sina inkommande år av studier.
Nu är det som sagt fjärde dagen sonen är borta, och det är väl ingen ovanlighet. Han har ju varit fler gånger borta en hel vecka hos sin flickvän i Ekenäs. Men det är väl lite skillnad på Ekenäs och Spanien, tycker jag för tillfället...Det känns som han är så himla långt borta och så himla frånvarande...Visst är han frånvarande fast han sitter i sitt eget rum, där i sin data värld och sina hörlurar. MEN han är ju ändå där...och jag kan ha chansen att få prata med honom någon minut per dygn ;) Samma gäller då han är i Ekenäs, då kan jag ringa honom...Och herregud, visst kan jag ringa honom nu också fast han är utomlands, nog för att det kostar lite extra...men jag kan ju bara inte ringa sonen dagligen, för han skulle få något fel då...
Tror inte det skulle vara så uppskattat då han ligger vid poolen, på stranden, sitter på en restaurang eller njuter på balkongen om hans telefon skulle ringa dagligen...Tänk vad pinsamt att säga åt sina kompisar att: se bara, MAMMA ringer igen...511 gången på fyra dagar... Så jag har hållit mig i skinnet, jag har inte ringt, ej heller har jag bett honom ringa. Jag vet ju att om något skulle hända så ringer han nog. Så nu sitter jag här hemma och har en stor längtan att dagarna skall gå fort tills gänget kommer hem från sin resa. Jag tror inte det går en timme utan att jag funderar över vad de gör, hur de har det...Hur svårt kan det riktigt vara för mig att inse att det är 27 vuxna ungdomar som är på resa, de kan ta hand om sig själva och ser garanterat även efter varandra... Det är väl bara så enkelt, en gång mamma, alltid mamma... :)
Nu ska ni ju inte tro att jag helt och hållet klarat av en noll kontakt med min son...så enda ultimatet pojken fick inför resan var att jag kräver ETT meddelande per dag. Jag måste få ett "livstecken" av honom dagligen för att klara min mentala hälsa...;) (detta kräver jag inte då han är i Ekenäs, så ni ska nu inte tro att jag är helt galen...) Men nu befinner han sig så långt borta, och alla kan vi väl räkna ut vad syftet med en dylik resa är...Party, party, party...hela veckan lång. Så det där enda stackars lilla meddelande jag fått per dag, gör ju att jag vet att han ännu vet vem han är, vad han heter och klarar av att skriva några ord åt sin mor :D
Stackars unge som fått en sån här hönsmamma...han tycker säkert inte det är så lätt alla gånger. Men tyvärr får han bara lov att leva med det ;) Tror nog han själv kommer att förstå det någon dag i livet, om inte förr så sen då han själv är förälder till ett barn. Nå nu är det ju inget att göra åt situationen jag befinner mig i, jag vet innerst inne att allt löper bra för sonen där han nu befinner sig, och han klarar sig mer än bra utan sin mor :D Och visst klarar jag mig också riktigt bra, fast oron och saknaden finns inom mig vareviga minut...Snart har jag ungen här hemma igen, och reta gallfeber på mig...räcker väl då han dumpar av sin kappsäck i en knut och inte har den minsta tanken på att göra något åt hans skit byke som ligger inuti...Ha det så bra där i söderns sol, min "lilla" gris <3
fredag 5 april 2013
Hejsan hoppsan...
Påsk = en helg som har traditioner...måste det vara så? En tradition kan brytas, det behöver inte alltid vara som det varit förut. För vad annat i livet är som alltid förr? Allting ändrar under åren...
Påsken har vi överstökad. Har inte behövt röja undan efter denna helg, eftersom jag inte nuförtiden påskpyntar på något vis. Gjorde det nog då pojkarna var mindre, då kändes det roligt, det var viktigt att gömma påskägg, som killarna sökte med stor entusiasm...ibland hittades påskägg fler dagar efteråt, då jag gömt dem så bra, att jag inte ens själv visste vart jag lagt dem ;) Den tiden har vi kommit över, med en viss vemod i mina egna ögon...Därför kunde jag inte avstå från att ännu detta år köpa något choklad ägg åt mina ungdomar. Visserligen gömda jag inte dem, då hade jag väl blivit utskrattad, och hade väl fått söka dem själv på morgonen... ;) De senaste åren har jag gett Mignon ägg och någon påse med små choklad ägg åt sönerna. I år slog jag på stort, och köpte varsit Kinder ägg åt dem, endast på skoj, för att retas med dem :) Hade samma uppsättning åt pojkarnas flickvänner. Hör och häpna...Kinder ägget var bäst...och då talar jag inte om chokladen, utan vad som fanns inuti. De var ju alla lika "spända" på vad som fanns att bygga inuti, och de tyckte det var lika roligt att peta med de små delarna, som i alla fall mina pojkar tyckte då de var små. Och nu pratar vi om 15-20 åriga "barn"...Härligt att se att barnasinnet finns kvar :D
Själv började mitt påsklov bättre än bra!!! Skärtorsdagen packade jag och min väninna iväg oss till hennes föräldrars "sommar-stuga" där vi hade husmors semester. Åt gott, drack vin, och badade tunna. Jag har badat tunna några gånger förut, men inte under riktigt kalla vinter kvällar. Eftersom vi har den äran att ännu i början på April få njuta av en fullständig vinter, men metervis av snö, som antagligen inte hinner smälta före det är dags för inkommande vinter att anlända, så fick jag uppleva en kväll/natt i härligt varmt vatten i en tunna, under en stjärnklar himmel, och gradstocken som visade många minusgrader... Efter denna upplevelse kan jag endast konstatera och rekommendera...Ta en god vän med dig, god mat och dryck, glöm allt som heter vardag och hushållssysslor, slappna av och njut av tillvaron :) Det gjorde jag och min vän i fler timmar, vi satt så många timmar i baljan, så min vän tyckte att vi började vara så "kokta" så hon jämförde oss som kannibal-mat... :D Utöver att kvällen var 10+, fick jag även stiga upp till ett full dukat morgonmål...
Vi sov över i "stugan", och eftersom jag beklagligt nog igen en gång fyllde år, hur jag än försöker stoppa denna process...så fick jag känna mig besegrad av dessa födelsedagar. Min väninna hade fixat en super god frukost, och jag fick helt enkelt inse att jag nu är officiellt 40+...Men det var inte så farligt, jag har ju konstaterat att jag är inte äldre än jag känner mig. Den där själva åldern har väl ingen betydelse, man lever och ter sig exakt precis efter hur man tycker och vill. Och jag tycker att jag lärt mig njuta av livet på ett helt annat sätt än jag gjorde för 10 år sedan...
Nu lever jag av de stunder, som jag får ett avbrott från den gråa vardagen. Jag kan t.om erkänna att jag njuter av stunder jag kommer bort från mitt hem och mina nära och kära. Jag älskar och uppskattar allt det jag har här hemma, men fy tusan vad skönt att slippa hela ruljansen ibland och bara få tänka på sig själv...visst har jag njutit av samma känsla förut, under många år. Men då förr, då pojkarna var små, var det fråga om korta stunder, en timme eller så...men nu kan jag med gott samvete lämna hela "herra-väldet" hemma i ett dygn eller längre...och fortfarande njuta. Jag vet ju att de klarar sig, och har det hur bra som helst, utan mor i huset...
Eller så inte...Jag kan ju inte helt släppa tyglarna, jag kan ju inte bara lämna allt och försvinna...så jag förbereder...så som jag gjorde denna skärtorsdag. Innan jag for iväg på min mini-semester, fixade jag förstås mat till kvällen åt mitt hem-kompani...Gubben blev underrättad över vad de skulle äta...likaså yngsta sonen. Vid samma tider jag skulle iväg kom äldsta sonen hem efter en veckas frånvaro, satte sig genast framför datorn och hans hörlurar "sög och klistrade" sig fast vid hans öron innan sonen hann ta ytterrocken av sig...(helt vanlig återkommande procedur) Eftersom dessa hörlurar avstänger vår äldre son från allt som heter verklighet, hade han ju inte hört mina "direktiv" om vad som bjöds på menyn denna kväll...Ej heller hade han hört att jag skulle vara borta hela kvällen...Så han hade inte ätit något...
Han hade nog undrat fler gånger under kvällen varför jag inte kommit innanför dörren men de välbekanta orden, "maten är klar"...Han hade ätit lite chips, och tänkt att vi äter nog säkert snart...Vid midnatt hade han äntligen lyckats lösgöra sig från sin dator och hörlurar, det måste ha varit ett tufft jobb för pojken... ;) Då, ja just då, 6 timmar efter att jag farit, då märkte han att jag ju inte ens var hemma, han hade frågat sin far:Var är mamma... ;) Bara att igen en gång konstatera att ungen är bortskämd! Jag går ju fram till sonen och "skakar" om honom, säger typ att "earth calling", så han fattar att det finns ett liv utöver dator världen...Min man hade kanske gjort samma sak denna kväll, då mat-mor i huset var på spa-semester...men den stackars lilla gubben låg ju i foster ställning i sängen tack vare den värsta magsjukan han någonsin hade upplevt...Han var i sämre skick än han någonsin varit förut...hans suck och pust stöningar nådde säkert både våra grannkommuner i väst och öst.... Min mans miserabla tillstånd gjorde att det kändes ännu mer skönare att fara på en liten "semester-tripp"... ;) Även det har jag lärt mig under åren...man kan faktiskt lämna en sjuk man några timmar...han klarar sig nog! Fast han inte själv tror det... ;) Och rätt hade jag...för varken mannen blev sämre, han överlevde sin sjukdom, och äldsta sonen lever och mår bra, trots att han missade ett måltid... :D
Tror att det är bra att "övergiva" sin familj ibland...då lär alla parter att uppskatta varandra igen...dock endast för några timmar...för sen är det full rulle igen, och allt löper på som det alltid gjort. Det är egentligen ganska svårt att bryta en gammal vana / tradition...för visst känns allt så mycket bättre då allt är som man är van att det ska vara...
Påsken har vi överstökad. Har inte behövt röja undan efter denna helg, eftersom jag inte nuförtiden påskpyntar på något vis. Gjorde det nog då pojkarna var mindre, då kändes det roligt, det var viktigt att gömma påskägg, som killarna sökte med stor entusiasm...ibland hittades påskägg fler dagar efteråt, då jag gömt dem så bra, att jag inte ens själv visste vart jag lagt dem ;) Den tiden har vi kommit över, med en viss vemod i mina egna ögon...Därför kunde jag inte avstå från att ännu detta år köpa något choklad ägg åt mina ungdomar. Visserligen gömda jag inte dem, då hade jag väl blivit utskrattad, och hade väl fått söka dem själv på morgonen... ;) De senaste åren har jag gett Mignon ägg och någon påse med små choklad ägg åt sönerna. I år slog jag på stort, och köpte varsit Kinder ägg åt dem, endast på skoj, för att retas med dem :) Hade samma uppsättning åt pojkarnas flickvänner. Hör och häpna...Kinder ägget var bäst...och då talar jag inte om chokladen, utan vad som fanns inuti. De var ju alla lika "spända" på vad som fanns att bygga inuti, och de tyckte det var lika roligt att peta med de små delarna, som i alla fall mina pojkar tyckte då de var små. Och nu pratar vi om 15-20 åriga "barn"...Härligt att se att barnasinnet finns kvar :D
Själv började mitt påsklov bättre än bra!!! Skärtorsdagen packade jag och min väninna iväg oss till hennes föräldrars "sommar-stuga" där vi hade husmors semester. Åt gott, drack vin, och badade tunna. Jag har badat tunna några gånger förut, men inte under riktigt kalla vinter kvällar. Eftersom vi har den äran att ännu i början på April få njuta av en fullständig vinter, men metervis av snö, som antagligen inte hinner smälta före det är dags för inkommande vinter att anlända, så fick jag uppleva en kväll/natt i härligt varmt vatten i en tunna, under en stjärnklar himmel, och gradstocken som visade många minusgrader... Efter denna upplevelse kan jag endast konstatera och rekommendera...Ta en god vän med dig, god mat och dryck, glöm allt som heter vardag och hushållssysslor, slappna av och njut av tillvaron :) Det gjorde jag och min vän i fler timmar, vi satt så många timmar i baljan, så min vän tyckte att vi började vara så "kokta" så hon jämförde oss som kannibal-mat... :D Utöver att kvällen var 10+, fick jag även stiga upp till ett full dukat morgonmål...
Vi sov över i "stugan", och eftersom jag beklagligt nog igen en gång fyllde år, hur jag än försöker stoppa denna process...så fick jag känna mig besegrad av dessa födelsedagar. Min väninna hade fixat en super god frukost, och jag fick helt enkelt inse att jag nu är officiellt 40+...Men det var inte så farligt, jag har ju konstaterat att jag är inte äldre än jag känner mig. Den där själva åldern har väl ingen betydelse, man lever och ter sig exakt precis efter hur man tycker och vill. Och jag tycker att jag lärt mig njuta av livet på ett helt annat sätt än jag gjorde för 10 år sedan...
Nu lever jag av de stunder, som jag får ett avbrott från den gråa vardagen. Jag kan t.om erkänna att jag njuter av stunder jag kommer bort från mitt hem och mina nära och kära. Jag älskar och uppskattar allt det jag har här hemma, men fy tusan vad skönt att slippa hela ruljansen ibland och bara få tänka på sig själv...visst har jag njutit av samma känsla förut, under många år. Men då förr, då pojkarna var små, var det fråga om korta stunder, en timme eller så...men nu kan jag med gott samvete lämna hela "herra-väldet" hemma i ett dygn eller längre...och fortfarande njuta. Jag vet ju att de klarar sig, och har det hur bra som helst, utan mor i huset...
Eller så inte...Jag kan ju inte helt släppa tyglarna, jag kan ju inte bara lämna allt och försvinna...så jag förbereder...så som jag gjorde denna skärtorsdag. Innan jag for iväg på min mini-semester, fixade jag förstås mat till kvällen åt mitt hem-kompani...Gubben blev underrättad över vad de skulle äta...likaså yngsta sonen. Vid samma tider jag skulle iväg kom äldsta sonen hem efter en veckas frånvaro, satte sig genast framför datorn och hans hörlurar "sög och klistrade" sig fast vid hans öron innan sonen hann ta ytterrocken av sig...(helt vanlig återkommande procedur) Eftersom dessa hörlurar avstänger vår äldre son från allt som heter verklighet, hade han ju inte hört mina "direktiv" om vad som bjöds på menyn denna kväll...Ej heller hade han hört att jag skulle vara borta hela kvällen...Så han hade inte ätit något...
Han hade nog undrat fler gånger under kvällen varför jag inte kommit innanför dörren men de välbekanta orden, "maten är klar"...Han hade ätit lite chips, och tänkt att vi äter nog säkert snart...Vid midnatt hade han äntligen lyckats lösgöra sig från sin dator och hörlurar, det måste ha varit ett tufft jobb för pojken... ;) Då, ja just då, 6 timmar efter att jag farit, då märkte han att jag ju inte ens var hemma, han hade frågat sin far:Var är mamma... ;) Bara att igen en gång konstatera att ungen är bortskämd! Jag går ju fram till sonen och "skakar" om honom, säger typ att "earth calling", så han fattar att det finns ett liv utöver dator världen...Min man hade kanske gjort samma sak denna kväll, då mat-mor i huset var på spa-semester...men den stackars lilla gubben låg ju i foster ställning i sängen tack vare den värsta magsjukan han någonsin hade upplevt...Han var i sämre skick än han någonsin varit förut...hans suck och pust stöningar nådde säkert både våra grannkommuner i väst och öst.... Min mans miserabla tillstånd gjorde att det kändes ännu mer skönare att fara på en liten "semester-tripp"... ;) Även det har jag lärt mig under åren...man kan faktiskt lämna en sjuk man några timmar...han klarar sig nog! Fast han inte själv tror det... ;) Och rätt hade jag...för varken mannen blev sämre, han överlevde sin sjukdom, och äldsta sonen lever och mår bra, trots att han missade ett måltid... :D
Tror att det är bra att "övergiva" sin familj ibland...då lär alla parter att uppskatta varandra igen...dock endast för några timmar...för sen är det full rulle igen, och allt löper på som det alltid gjort. Det är egentligen ganska svårt att bryta en gammal vana / tradition...för visst känns allt så mycket bättre då allt är som man är van att det ska vara...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)