Urval...

Jag har klarat övergången till 40...jag har klarat det riktigt bra...Ingen panik-ångest, inga märkbara ändringar i min kropp...Det är nog fortfarande samma gamla tråkiga jag...med samma principer, tankar och prioriteringar i livet...Inte ens min inställning till shopping ändrade trots att jag passerade denna ålder...

Har idag varit till Åbo med min svägerska för att inhandla det mesta till kalaset nästa lördag. Allt det, som gick att handla i matväg... material till dukning och allt annat i dekorationsväg...Och vi fick nästan allt vi tänkt oss, så det känns skönt :) Det enda som återstod efter det var att hitta något "nytt" att ha på sig till kalaset... Och det är inte det enklaste...i synnerhet då det inget får kosta men skall se ut för något...Och det vet alla, att inte är den lättaste saken att åstadkomma...

Visst finns det kläder av alla de slag, i alla prisklasser...men inte i alla storlekar...i varje fall i mina storlekar... Efter att jag gått igenom de några få klädställningar med kläder i min storlek...och konstaterat att dagens mode har gått så mycket framåt att jag inte hänger med...hittade jag några plagg jag kunde tänka mig att pröva...Redan tanken att "stuva" in mig i en prov-hytt gjorde mig svettig...Att kön till prov-hytten var obeskrivligt lång, fick mig nästan att ge upp...Jag försökte komma på något klädes plagg där hemma jag kan klä mig i till mitt kalas, för att slippa både köandet och provningen...Men insåg snabbt, att jag behöver köpa något nytt...Då jag äntligen kom in i den minimala prov-hytten...typ 1 x 1 m...och jag hittat en plats att hänga upp handväskan och min rock, då var det dags att "krypa" in i kläderna jag ville pröva... Visst var dom fina, hade ett bra pris, men eftersom dom inte gick att dra över hela kroppen så var det antagligen fel på tillverkaren...vad annat kan det vara fel på? :D

Antagligen är felet i mig, och mina matvanor...men alla behöver vi kläder och alla betalar för sitt...Och om jag måste betala fler euron mer för ett klädesplagg, för att det gått mer tyg åt att sy ihop min storlek, då tycker jag att urvalet skall vara lika stort som kläder i "normal" storlek...Men så är det tyvärr inte...eller så har jag inte hittat dom rätta butikerna...:) I varje fall hittade jag ett plagg idag, ett plagg jag skulle ha betalat vad som helst för...Jag kände varken stress eller svettning då jag prövade det...Jag kände mig som en drottning i den, jag såg nästan smal ut...Det var ett plagg som gjorde mig glad, ett plagg jag kände mig snygg i...Jag fick plagget på mig, det satt som "gjort" på mig...Jag klarade t.om att andas...(och det är rätt så viktigt vad gäller kläder....andningen...) Men där slutade min dröm...jag insåg att om jag ens så lite som böjer mig någon millimeter framåt...ja då, DÅ spricker det...inte bara i en söm, utan i fler...och det är väl inte passande...Och tyvärr fanns det inte fler storlekar...

Om värdinnan står i upprätt ställning hela kvällen, vågar varken sitta, skratta eller röra sig, då är det inte värt priset...Då får jag nöja mig med något annat...Och det fick jag göra idag...hur jag än gillade klädesplagget...fanns det tyvärr inte en storlek större...så jag fick snällt lägga tillbaka det, och pröva nya plagg...Hittade absolut inget motsvarande, men hittade i alla fall något som var tillräckligt stort, bekvämt...något jag både kan andas och röra mig i...om det blir mina kalas-kläder...det återstår att se...Min yngre son har ärvt sin beslutsångest av mig...:D

Nära...

Nu är det nära...riktigt nära...bara några timmar kvar, sen är det dags att byta ut 3:an mot en 4:a... Hur länge har jag inte gått och sagt att det är länge dit ännu, men det kan jag inte mer göra...Nu får jag börja säga att det är långt till 50...Och till dess är det verkligen många år än...:)
Är det nu som jag ska få kris...nu som alla ålderstecken hoppar på mig på en gång...nu som mina barn kommer att säga att dom har en jätte gammal mamma...nu som min man fantiserar att byta ut mig mot två 20-åringar...:)

Kris kan jag väl inte få, mindre eller större kriser tycker jag att jag titt som tätt upplever...ALLA ålderstecken kan väl inte hoppa på mig över en natt, något måste väl sparas till dom kommande 40-åren! Jag har svårt att tro att mitt skinn "skrynklar" till sig på en dag, d.v.s det skinnet som inte redan är skrynkligt...Gråa hår oroar jag inte mig heller för...så många "gråa hår" jag otaliga gånger sagt till mina barn att dom ger mig, så har fortfarande inte ett endast hårstrå blivit på riktigt grått på mitt huvud...;) Att mina barn skulle börja titulera mig som en gammal mamma, det gör dom säkert, men det har dom säkert gjort fler år redan...Är nu inte alla över 20 år, "gamla" i barns ögon...Men i sönernas hjärta vet jag nog att de ser mig som en ung-trendig-häftig-cool morsa...eller är det bara jag som sitter och önsketänker...;)

Vad gäller min mans åsikt om att hans fru blir 40, det vet inte jag...tror absolut inte det berör honom så mycket, han brukar inte ha så stor koll gällande det här med födelsedagar...skulle det inte vara för facebook (där all fakta finns ), skulle jag gott kunna säga min man att jag fyller 39 igen...:D  Och hur han än vänder och vrider på kakan, så har vi samma slutresultat...han är alltid äldre än mig, jag tar aldrig fast honom...så han kan alltid säga att han har en fru som är yngre...:)

Jag spenderar i vanliga fall tre röda sekunder framför spegeln på morgonen, men imorgon skall jag för säkerhets skull se någon sekund extra, studera riktigt noggrant ifall det syns att jag nått den magiska åldern 40...Jag vet ju redan i detta läge att det är bortkastade sekunder, för det är nog "samma jag" som syns i spegeln...Kan istället lägga extra tid, för att pränta in i mitt huvud att jag skall svara rätt nästa gång någon ber om min ålder...Nog för att jag lär ska bli påmind om den fler gånger närmaste dagarna...;)

Begränsningar...

Jag har fler gånger undrat och funderat... och idag har jag blivit påmind om mina funderingar igen... Och ju mer jag funderar desto mer uppretad blir jag...Har verkligen trott att alla människor gått i bilskola för att få sitt körkort, i bilskola där de lärt sig allt vad gäller bilkörning...i synnerhet lärt sig vad fart begränsningar betyder! Men ibland känns det som en del vunnit sitt kort på lotteri, eller hittat det i ett paket med flingor...

Jag har själv alltid varit en liten "fart-dåre", haft lite onödigt tung fot på gaspedalen, men jag har förbättrat mig under åren...Visst kör jag ibland överhastighet, men i rimliga mängder...Jag är ingen fara i trafiken, men tack vare bilister som inte kan hålla fart begränsningarna, så håller jag på att bli en fara... Nu är det inte de som kör för hårt som irriterar mig...utan de som kör för sakta, rent ut sagt "glider sakta fram" på vägen... Och jag anser; finns det fart begränsning, så skall den hållas...man kör varken för hårt ELLER SAKTA... De som väljer att köra sakta, söndags-åkare som jag själv kallar dem, retar ju inte bara gallfeber på mig, de får mig att göra omkörningar, som resulterar i att JAG kör alltför fort... Men min tid är dyrbar, och jag har alltför oftast inte tid att sitta och hänga fast i bak kofångaren åt dessa söndags-åkare...

Som idag...Jag hade ett klockslag jag skulle vara på ett visst ställe...visste att jag inte hade många minuter att förlora...Jag blir bakom en bil på 60-område...inga problem...då det blir 80...fortfarande inga problem...nästa 60-område kommer...varpå bilen framför antagligen fick något fel...för då nästa 80-område kommer, händer det ingenting!!! Där sitter vi och kör 60, ibland 50...i takt med att fart-mätaren sjunker i min bil, stiger pulsen i mig i samma takt...Bilisten framför mig var antagligen ut och kollade vyer, för huvudet var mer svängt åt sidorna än rakt fram. Och vi som har en massa sevärdheter här på vår ö...skog-åker-skog-åker-några hus-skog-åker-skog-åker...Vad som var så intressant kan jag bara undra...i alla fall var bilisten så koncentrerad på det, att han totalt glömde att gasa, totalt ignorerade att han hade en lång kö bakom sig av bilar...totalt ignorerade att jag var halv vägs in i hans baklucka...;)  Då jag äntligen fick chans att köra förbi, kände jag kalla blickar av chauffören i bilen...Det berodde knappast på att jag gjorde en omkörning...antagligen kom jag i vägen för något intressant han just då såg i skogen eller på åkern...

De bilister som kör sakta hela tiden, alla ställen på vägen...de går väl an, för i något tillfälle kan jag göra en omkörning...MEN, sen finns det en annan kategori...Till den kategorin hör de som kör långt under tillåten hastighet...på alla ställen det är förbjudet att göra omkörning, eller då mötande trafik kommer emot...men, då det kommer ett passligt tillfälle att göra en omkörning, ja, då...just exakt då...hittar dom gaspedalen i sin bil...tror bestämt dom hittar en turbo-växel i växellådan...för att sen återgå till "ut och glida" läget, då det för mig är omöjligt att köra förbi....Och denna procedur kan pågå fler kilometer... Vid det laget hör jag inte radion i bilen mer, jag hör endast min egen röst, mina svordomar, ser mina vita knogar som krampaktigt håller i ratten...eller så slår jag hysteriskt på växelspaken...mina fötter dansar tango runt pedalerna...Vad som snurrar runt i min hjärna...ja, det sku ni allt vilja veta :)

Nu vill jag klargöra, för att ni inte skall tro att jag är en galning bakom ratten...Jag respekterar och tar hänsyn till allt i trafiken...jag förstår att man kör med en hastighet, som vädret och vägunderlaget tillåter...jag själv är "rädd" i trafiken vid halka, dimma, mörker m.m...Men mitt på ljusa dagen, torr och fin väg och med en bil som fungerar, då kan man köra tillåtna hastigheter...Kan även informera att min egen far är den hopplösaste av alla hopplösa söndags-åkare som existerar...Hur många gånger har jag inte sagt till honom då jag åkt i hans bil, att : kanske du skulle växla, det finns faktiskt mer än 3 växlar i din bil...De gånger det varit fråga om att mina söner skall bli skjutsade av morfar någonstans, brukar de säga: Ok, men det är bäst vi startar dagen innan så vi hinner fram i tid...:D

En viktig pryl...

Nuförtiden har ju de flesta tv:n, digi-boxar, hemmabion och stereon en fjärrkontroll för att fungera... D.v.s i varje hem finns det otaliga mängder av fjärrkontroller... så även i vårt hem, så här snabb räknat rör det sig om 8st som är i användning dagligen...

Nu är allt fast vid denna fjärrkontroll,det är denna lilla pryl som spelar den största rollen, oberoende av hur dyra och moderna själva apparaten är...Går fjärrkontrollen sönder eller du tappar bort den, ja då har man ingen nytta av sina apparater, tills man fixat en ny fjärrkontroll...Dagens tv:n och boxar i alla de slag saknar fullständigt manuella knappar, det finns nästan enbart on/off knappen...Tack och lov går kontrollerna sällan sönder, nästan aldrig, men tendensen att få dom borttappade är mycket större... i varje fall hemma hos oss...och nu kan jag inte skylla på familjen, jag är oftast "boven" till att miss-placera dem...


Jag har ett "sjukligt" beroende vad gäller fjärrkontroller...jag kan inte se på tv om jag inte sitter och håller kontrollen i handen...jag måste justera ljudet hela tiden...i varje reklampaus måste jag bläddra mellan de andra kanalerna...den kan även vara bra att lägga framför ögonen så man bara ser halva tv rutan, ifall det kommer något skrämmande...;) Och visst kan jag göra allt detta fast kontrollen skulle ligga på bordet, men jag bara måste ha den i handen! Är vi fler i familjen som skall se på tv, och jag till min fasa ser att någon av dem sitter med kontrollen i handen, blir jag desperat, jag ber genast att få den...min man och sönerna vet ju hur nojig jag är, så då sitter dom där och retas med mig...men än har det ej hänt att jag inte vunnit "kampen", jag får hålla min fjärrkontroll...;) Eftersom jag har kontrollen i min hand hela tiden, så följer den även med då jag går bort från tv.n...därav är den ofta på villovägar...den kan hittas var som helst...på wc, i klädskrubben, i någon rock-ficka...ja, t.om i kylskåpet :) Där har den visserligen hittats bara en gång, och DÅ var det min man som var den skyldige...:)

Dilemmat med fjärrkontroller som håller på att ge upp, är inget roligt moment...först byter jag batterier gång på gång, som oftast inte hjälper...ju sämre den ger signaler till tv:n, desto hårdare trycker jag på knapparna...så hårt att det nästan gör ont...fortfarande hjälper det inte, någon enstaka gång lyckas jag få kontrollen att ge ut signaler...den ger lite hopp...men slutligen då det tar fler minuter att byta kanal, då dänger jag den jävla kontrollen i bordet några gånger, slår på den hysteriskt...efter det finns det inte hopp mera...Men finns det något värre än saker som inte funktionerar som de ska...jag tappar i alla fall nerverna rätt så fort ;)

För ett antal år sen började fjärrkontrollen till vår digi-box krångla...jag utförde alla ovannämnda procedurer... vilket inte hjälpte så vi var tvungna att beställa en ny, som kostade rätt så mycket...då vi fått den nya, visade det sig att alla problem fanns kvar...så problemet var ju inte i fjärrkontrollen utan i själva digi-boxen...Vi hade garanti kvar på boxen, så iväg med den på reparation...eftersom den nya fjärrkontrollen kostade en hel del, kontaktade jag firman jag beställt den ifrån och undrade om vi får ångra köpet och returnera den. Det fick vi! Digi-boxen kom tillbaka, och allt fungerade bra...i en vecka...då började problemen igen...MEN denna gång VAR det fjärrkontrollen som gav upp...I detta skede täcks jag inte mera beställa från firman jag råddat med tidigare, det var ju bara några dagar sen jag returnerat den förra...så jag sökte febrilt på nätet efter en annan firma som sålde dylika kontroller...

Nu kunde jag ju skaffa mig en universal kontroll som man kan programmera så den passar till fler apparater, men går den sönder, eller jag tappar bort den, ja, då är det långt ifrån roligt...Jag kämpar nog vidare med alla dom som ligger på soffbordet...det är trots allt enklare, än att stiga upp varje gång jag vill byta kanal eller ändra på ljudet, så som förr...

Husmors-semester...

Söndag kväll, ny vecka på kommande... veckorna bara rusar iväg... Jag begriper inte hur tiden ibland går så fort, i synnerhet går dagarna och veckorna i rasande takt, då jag har en massa jag borde göra. Jag skjuter upp allt hela tiden, det kommer ju en ny dag imorgon... Men nu måste jag nog sluta tänka så, för jag har en hel massa att börja förbereda inför kalaset...

Igår var jag och min väninna till grannlandet Estland för att inhandla lite drickbart, "vichyvatten" som vi så vackert kallar det med väninnan...;) Vi hade en riktigt trevlig resa, lite tröttsam...med väckning klockan 4.00 på morgonen och hemkomst vid midnatt, så var vi nog rätt så trötta, men av fnittret att dömma, då vi gick hem från bussen, så fel på humöret hade vi minsann inte...och vårt fnitter hade ingenting med "vichyvattnet" att göra...:D Vi är alltid så anständiga jag och min vän, det kan våra män intyga... En gång då vi var på fest tillsammans med min väninna, fick vi "lite råd" av våra gubbar att vi inte behöver vara hela-halva natten borta, vi kan laga oss hem i tid, vi behöver inte vara siste man på festen... Våra män känner oss, så min väninnas man klämde ännu in med att hon i alla fall skall vara hemma innan han åker iväg på jobbet 7.00... Och visst var vi det...med god marginal...vi kom ju hem 06.30...:D  Vi har minsann "fått höra" om detta, att:så där är det sen att släppa iväg "kärringarna", annat är det med oss, vi kommer nog hem i tid...;) Fattar inte vad gubbarna "piper" om... vi fick ett klockslag och det höll vi...;)

Allt gick bra under resan igår, förutom att min telefon gick sönder, den fick fukt skador i min handväska...Jag hade en vichy-flaska i min väska, och JO, denna gång var det RIKTIGT VICHY! :) Jag hade inte skruvat fast korken ordentligt, så det hade läkt ut vätska i väskan... Där gick jag sen handfallen hela dagen utan telefon, jag kände mig riktigt vilse, jag som inte går en meter utan min telefon... Men jag glömde detta rätt så fort, för jag fick ett ännu värre problem...ett problem som gjorde att jag vägrade gå ett steg till...

Jag, mitt dumhuvud, i brist på skoplagg, lägger på mig stövlar med klack, fantiserar att jag skall klara av att gå med dem i 20 timmar...jag som aldrig annars använder klackskor, högst 1-2 timmar några få gånger under året... Redan i båten på vägen till Tallinn, började det kännas i fötterna, och då var det ju bara BÖRJAN av resan... efter några timmar i Tallinn, medan vi gick i hallen där det säljs allt mellan himmel och jord, gjorde jag klart för min väninna att: Nu räcker det, jag tar inte ett steg till, nu måste vi hitta någon som säljer skor...Kosta vad det kosta vill, utseendet spelar ingen roll, men jag måste få skor utan klack... Vid varje försäljnings-bås såldes som sagt allt, kläder i mängder, väskor, bälten, underkläder och nattsärkar...Trots att mina fötter värkte, skrattade jag gott, då vi med väninnan fantiserade vad våra män skulle säga om vi kommit hem med dessa "sexiga underkläder och nattsärkar" som såg ut som om dom tillverkats i början av 1900-talet...

Vi hittade tack och lov ett "bås" som sålde skor...Jag bad min väninna kolla allt hon hittar i min storlek, jag skiter i pris eller hur de ser ut, så länge det inte finns en hög klack...Även försäljaren kom med många förslag, men hon förstod antagligen inte att jag inte var SÅ DESPERAT, med tanke på en del modeller hon visade mig...Till slut hittade jag i alla fall ett par skor jag var nöjd med, gjorde klart åt försäljaren att jag behåller dem på genast... tyvärr var skorna i utseende nästan lika som ett par jag har hemma, men det kvittar, tänkte jag...jag måste få något bekvämt att gå i... Jag betalade, och kände redan då en lättnad i mina fötter, så jag klarade av att själv ta mig en snabb titt vad det fanns på hyllorna... Vilket resulterade i att jag ville köpa ett par andra skor, än de jag just köpte...Så till slut kom jag ut med ett par hög-skaftade stövlar, jätte bekväma och mina fötter mådde bra igen...Försäljaren sitter säkert ännu och funderar vilken knäpp kund jag var...men henne lär jag inte träffa igen, och hon fick ju ett par stövlar sålda i alla fall...;)

Resten av dagen mådde båda min väninna, jag och mina fötter hur bra som helst, vi åt och drack gott... Min väninna har säkert hört till lust och ledan: Har jag sagt hur bra det känns i mina fötter nu...;) Nästa gång hon skall med mig någonstans, kommer hon säkert att poängtera fler dagar i förväg att jag skall se till att ha bekväma skoplagg...;) Jag är i vilka fall som helst nöjd över mina stövlar, har en längre tid tänkt införskaffa mig nya sådana... Så inget ont, som inte har något gott med sig... =)

Hinder och utmaningar...

Texten ovan såg jag på Facebook igår...texten var som skriven för mig...orden fastnade i min hjärna, jag har funderat på dem fler gånger idag... Så kunde inget annat än att kopiera bilden och lägga ut den här på min blogg...

För alla människor är väl livet en berg och dal bana...Alla går vi igenom både höjd och låg punkter under vårt liv...Så även jag... Alla positiva och "enkla" saker i livet, sköter sig såklart smärtfritt och utan onödig stress... Men alla negativa och tråkiga saker... är stora hinder, stora utmaningar som jag hamnar jobba mycket med mig själv för att komma över och gå vidare... Många hinder och utmaningar har jag haft under mitt liv, men tillsvidare har jag alltid hittat tillbaka...kunnat gå vidare, och få livet att se positivt ut igen... Trots att det ibland känts som man varit på det djupaste botten...

Då jag är inne i ett "problem"...försöker jag alltid se något positivt... Har jag en känsla av att allt känns för jävligt just då, och det inte värre kan bli...ja, då kan det ju bara bli positivare efter det...:)  Sen finns alltid tanken, då något känns jobbigt och tungt, att det finns säkert någon ute i världen som har det ännu jobbigare och tyngre... En stor positiv sak med mitt positiva tänkande är att...Min man är ännu mer pessimist än mig, han målar fan på väggen genast, han nästan vägrar att försöka se saker och ting ur andra synvinklar... Så i sådana stunder är det jag som försöker uppmuntra och få honom att förstå att värre saker har väl hänt... Hur ofta har jag inte sagt: Det här klarar vi, det här "blir nog bra,bara det blir färdigt"... Och hur många gånger hade jag inte efteråt kunnat säga åt gubben att: Vad var det jag sa...det har jag förstås inte gjort...det hade ju lett till en ny konflikt, ett ÄNNU större problem...:D

Varje hinder och utmaning jag råkat utför, har säkert lärt mig något nytt, det har stärkt mig...stärkt mig för att klara av nästa utmaning... Trots alla hinder jag råkat utför i livet, har jag ändå tagit mig så här långt, och min resa är inte på långt när slut, jag tänker inte låta något hinder stoppa mig från att fortsätta njuta av det liv jag valt att leva...Leva livet på mina villkor, leva det så som jag ser det bäst för mig och min familj... Hinder och utmaningar som varit eller är på kommande gällande min egen familj, kan aldrig bli för stora eller oöverkomliga...jag klättrar och klättrar så långt det behövs...mitt enda mål är att övervinna dem...

Verklighet...

Nu blev jag påmind igen, att mina barn växer och blir stora... Som om det inte räcker med alla körkort hit och dit som får mig att inse hur gamla mina pojkar är... Nu skall det ännu komma brev hem på posten, som slår som ett slag i ansiktet, som får mig att känna vemod... Jag kan inte, vill inte "klippa av navelsträngen"..
 
Igår kom det med posten ett stort vitt kuvert, adresserat till min äldre son. Avsändare på kuvertet var Försvarsmakten...Jag öppnade inte brevet, men jag visste gott och väl vad det innehöll... kallelse till Uppbåd... Jag tror jag blev lite tårögd...min man tyckte det var häftigt...Det tyckte även sonen då han kom hem och öppnade brevet :) Och det är väl huvudsaken att sonen ser framemot att gå i armén, sen spelar det mindre roll vad mor i huset anser om det... Ni må tro vad resten av kvällens diskussioner gick ut på...jo, det militära. Gubben berättade alla sina minnen och upplevelser från sin armé tid, sonen lyssnade helhjärtat...Jag satt vid datorn och grät inombords ;)

Nu tror ni alla säkert att jag är helt knäpp, att jag inte överhuvudtaget klarar av att hantera situationen att mina barn växer och blir stora... Visst klarar jag det, jag har ju haft 18 år på mig att förbereda mig inför detta... Men tydligen har jag gjort ett dåligt förarbete, eftersom det ändå känns för "jävligt" då verkligheten kommer ifatt mig... Jag ser ju hur pojkarna växer, så kan inte undgå att åldern måste öka i takten med deras längd... Och jag begriper att varje år för med sig nya utmaningar och nya möjligheter för mina barn... Så länge alla kommande händelser hållit sig vid diskussioner, så länge vi suttit och pratat om att: sen då du börjar bilskolan, sen då du skall till armén, sen då...o.s.v... Då har det varit lugnt, det har ju endast varit fråga om sen någon gång...långt in i framtiden...Men nu då jag konkret ser framför mig alla räkningar från bilskolan, papper från armén...Då inser jag att det är här och nu, nu är min äldre son vuxen...

Bilskolan började sonen för 4 månader sen, och har ännu nästan 2 månader kvar tills han fyller 18, så jag har ju haft ett halvt år på mig att förbereda mig mentalt inför detta, till armén kan han tidigast fara om 1 år och 4 månader, så jag hinner väl förtränga den saken fler gånger innan det blir verklighet...:) Så en fördel är det med att viss "kall fakta" blir verklighet för mig långt i förväg, så jag hinner glida mig in i rollen som mamma till en vuxen, självständig karl...

Och den riktiga navelsträngen, den är visserligen avklippt redan vid födseln av pojkarna, men min känslomässiga "navelsträng" kommer ju aldrig att klippas av, finns inte en sax i världen som klarade av detta... Så länge det är fråga om mina barn, hur gamla de än är, kommer jag alltid att vara en "höns-mamma", så som säkerligen alla andra mammor på jorden är... Lite måste jag väl lätta på tyglarna under närmaste decennium, så att mina pojkar ännu "orkar" umgås med sin mor...:D

Minnen...

Ett gott skratt förlänger livet... Det tror jag verkligen det gör, eller jag hoppas det innerligen... I så fall lever jag länge...Om jag nu inte förlänger mitt liv, med alla skratt, så kommer jag i vilka fall som helst att skratta gott åt många gamla goda minnen, minnen jag skrattat åt otaliga gånger förut...

Jag har alltid haft en stor beundran för äldre människor som minns...minns saker som hände i deras barndom, deras uppväxt...saker som hände i deras liv 30-40-50 år tillbaka... De minns datum, klockslag, namn, färger...ja, de minns ALLT... Då mina barn fått som hem läxa i många ämnen, fler gånger under årens lopp, att intervjua någon äldre släkting om, en det ena än det andra, har jag till min fasa blivit häpen över hur mycket våra släktingar egentligen minns...Tillika har en oro börjat sakta gro inom mig...Hur skall jag minnas, ifall den dagen kommer då mina barn-barn (hoppas jag får sådana) kommer och ställer mig en massa frågor om min barndom/uppväxt... Jag som knappt minns vad som hände förra veckan...än mindre för fler år tillbaka...

Då jag var barn, älskade jag att sitta och lyssna på de äldre, då de berättade om sina minnen...Jag var fascinerad...Fascinerad över varje lilla detalj de kom ihåg...detaljer som även dagens äldre generation kommer ihåg och kan föra vidare till mina barn...detaljer, som jag själv är rädd för att jag aldrig själv kommer att minnas från "min tid" och kunna berätta om då jag blir gammal...Men jag har en liten teori, en teori varför äldre människor minns bättre än vad jag gör....

Nu kommer jag inte att syfta på dagens teknik, som svar på min teori...Nog för att jag gärna skulle göra det, och indirekt är det svaret på mitt dilemma... Jag vill ju tro/skylla på att dagens människor inte mera behöver anstränga sin hjärna så mycket, tack vare alla moderna "manicker" som finns på marknaden, och visst är det en bidragande orsak... Men jag har resulterat i det faktum, att...Man minns med åren!!! Man kommer ifatt tiden efter hand... Så länge man är inne i en viss period av sitt liv, så hinner man inte med, man hinner inte registrera det i sin hjärna...men då några år gått, märker man att man lagrat det, det finns där... Jag märker själv att jag minns bättre idag, sådant jag inte hade det minsta lilla minnet av för några år sen...

Men för att få lite klaga på dagens teknik, så måste jag erkänna att de godaste skratten och de bästa minnen kommer från den tiden jag inte ägde mobiltelefon eller dator... Då var jag tvungen att registrera allt i min hjärna för att minnas det för resten av livet!

Känslor...

Så var det dags för mig och min man och ca. 45 andra glada människor att sätta sig i bussen imorgon och vara kulturella...Äntligen dags, att åka och se på den mycket omtalade teaterföreställningen Kristina från Duvemåla. Många har varit till Sverige och sett den versionen, jag har inte gjort det så har inget att vänta eller jämföra med...


Vad jag förstått, kan man behöva lite näsdukar med sig, det lär ska komma en tår eller två om man är sentimental, och lätt fäller tårar... Och det gör jag... Finns ingen måtta med hur lätt jag börjar gråta... Jag är helt hopplös vad gäller detta. Nu menar jag tårar som kommer vid glädje, i samband med något jag ser i tv eller i övriga andra sentimentala tillfällen... Tårar förknippad med riktig sorg, det fäller vi väl alla! Nu hoppas jag att teatern imorgon är endast lite ledsam...Inte så sorgsen att jag behöver gråta hysteriskt... För det har jag gjort, på allmän plats, bland med 100 andra människor, och jag kunde inte sluta...


För 15 år sedan då Titanic filmen började visas på bio, det var på den tiden jag och min man ännu gav oss tid att åka till Åbo för att se på bio, ha kvalitetstid med varandra...det var goda tider då...kanske det kommer igen ;)  För er som aldrig sett filmen, begriper inte det jag just skall skriva om, ni som sett filmen har säkert förståelse för mig...Att en film kan inverka så mycket på mig, att det fanns så mycket tårar, det trodde jag aldrig...

Vi kom bland med de sista till biljettluckan och fick därmed de sämsta biljetterna...på rad ett... typ 3 meter ifrån filmduken... duken såg ut som ett fotbollsplan... för att kunna läsa texten , for huvudet som en radare fram och tillbaka, göra med att man kunde följa med filmen... Jag var inte så förtjust för tillfället och blev nästan sur av situationen... hur skall jag orka sitta här i 3 timmar... 2,5h satt jag och följde med filmen, med huvudet som vankade fram och tillbaka... men efter det var det slut, då visste jag inget av hela världen... Mitt huvud var prick stilla, jag såg varken filmduken eller texten, det enda jag såg var tårar... det bara rann, i mängder! Nu var det inte mera fråga om snyftningar eller gråt...nej, nu var det HYSTERISK gråt...det värkte i halsen, eftersom jag inte kunde "böla" ut min gråt, jag försökte dämpa mig så gott jag kunde, men det var inte lätt... min man skäms säkert över mig nu... Det gjorde han inte, för han berättade efteråt att kvinnan som satt bredvid honom på andra sidan, grät dubbelt värre än mig... Då filmen var slut, tänkte jag dra lättnadens suck...NU kan jag sluta gråta...MEN det klarade jag inte av... Vi har en timmes bilfärd hem från Åbo, då halva resan var gjord, grät jag ännu... Det var då min man poängterade åt mig att: det var BARA en film, visserligen baserad på verklighet, men snälla du...Leonardo Di Caprio lever ännu...han dog bara i filmen... Då grät jag ännu mera...;)



Har sett Titanic filmen otaliga gånger efter denna händelse, gråter vareviga gång... Inte lika mycket, inte lika länge, men tårarna kommer... Vad gäller vår yngsta son, han som är tuff och kaxig, har säkert ett ännu blötare och större hjärta än mig... Då han var liten, satt han tillsammans med storebror och såg på filmen Lejonkungen...Då filmen var slut, satt han fortfarande fastklistrad vid tv:n, jag gick fram och undrade varför han fortfarande sitter kvar...Då ser jag hur pojken gråter, tårarna bara rinner... Och vad har storebror gjort nu då, var min första tanke... Nu hade det inte hänt något mellan bröderna...tårarna rann p.ga av att Lejonkungen dog, lilla lejonungen Simba misstade sin far... Och de tårarna min son då fällde, kom från hjärtat... Några år senare då uppföljaren, Lejonkungen 2, fanns på video, vägrade min son att se på den...

Kan bara konstatera hur starkt vissa "händelser" kan påverka på människan, trots att det bara är fiction... Men det gör ju bara oss till bättre individer, jag tycker att det ibland är rätt så skönt att få gråta ut ordentligt, rensa kroppen...fast övriga familjen undrar vad jag håller på med då jag "tjuter"...Dom är bara avundsjuka för att dom inte själv vågar "ge utlopp" för sina känslor...;) Nu hoppas jag morgondagens teater inte framhäver så starka känslor för mig att jag skämmer ut mig...:D

Årstider...

Nu börjar jag faktiskt längta efter våren och sommaren... Jag som älskar höst och vinter med mörka kvällar och svala temperaturer...så undrar var denna längtan efter sommaren uppenbarat sig? Jag får väl sätta det under kategorin "40-års" kris... Allt annat som inte stämmer överens med mitt rätta jag, den senaste tiden, så har jag "skyllt" på de kommande 40-åren...;)

En bidragande orsak till vår känslorna kan bero på att vi har en del av gräsmattan framme redan på baksidan av huset, planteringar har kommit fram... Och inte minst, så har äldsta sonen idag grävt fram vårt stockbord och ute-grillen/köket... Att få se det framför mig, fick jag en grym längtan av sommar kvällar då maten tillreds och avnjuts ute... Men än är det långt tills dess, så jag får hålla mig till drömmar i detta skede :) Orsaken till att sonen grävde sig fram till ute-platsen, var att han inkommande lördag skall passa på att ha några kompisar till sig, då jag och min man åker till Helsingfors på teater... För en gångs skull föräldrafritt i huset ;) Så sonen tyckte det skulle vara enkelt att bjuda på grillkorv... och det tycker jag med...renare hålls mitt kök på det viset :D

För att återgå till fullständig vinter känsla behöver jag endast se ut i fönstret på framsidan av huset... där ligger för tillfället snö i mängder... För några timmar sedan skrällde det till i hela huset, och ALLT snö från taket kom ner... Ojdå, tänkte jag... det borde väl jag göra något åt eftersom min man är på jobb... Att han ändå alltid har den turen att vara på jobb då det finns snöjobb...tror bestämt det är någon konspiration bakom det hela...;) Men, men...varför stressa i onödan... jag säger ju åt gubben då han kommer hem, att snön rasade för 10 minuter sen, och jag tänkte just gå ut och skotta bort det, men eftersom du nu är hemma så är du säkert snäll och gör det själv...:D Nå nej, inte tänker jag ljuga, gubben vet gott och väl att min rygg inte klarar av att få bort snön, så han fixar det nog...om han är att glad att göra det, så knappast... Eller så får det väl bli där, nog lär det skall vara borta innan midsommar, naturen sköter väl sitt...;)

Med närmare eftertanke då jag börjar fundera på vad våren/sommaren innebär... Allt från vårstädning (vem har hittat på det...) fönstertvätt, bort plockande av vinter kläder, och det värsta av det hela...konstaterande av att jag IGEN växt ur alla sommar kläder... Allt detta får mig att bli så deppig... Så nu längtar jag inte mera till våren, nu får det gott vara vinter länge ännu...;)

Igen...

Nu är jag här igen, nu skall det skrivas för fullt... Det har varit dåligt med inlägg de senaste dagarna, jag har inte gett upp, ej heller slutat skriva...Inte har jag flytt fältet, och inte har jag haft semester, till saken hör att jag varit sjuk...IGEN...

Alltså på riktigt...hur mycket "bobbor" finns det i vårt hus, när tar det slut??? Med tanke på hur mycket jag skrivit på min blogg över våra sjukdomar, så låter det ju som om vi inget annat är än sjuka... Men så är inte fallet, vi har faktiskt hört till dem som sällan drabbats av alla smittor som snurrar på. Pojkarna var mycket sällan sjuka då dom var mindre, min man tror jag bestämt hade max 1-2 sjukdagar på fler år... Men nu, ja, nu tycks vi drabbas av allt som bara går att drabbas av...

Natten mellan söndag och måndag började jag spy...härligt... Jag låg bokstavligen hela måndagen i sängen, förutom wc-besöken... Mitt på dagen bad jag min äkta hälft att fara till butiken efter gul jaffa, det var det enda jag kunde tänka mig att få i mig... Efter några påminnelser att han SKALL fara efter drickan, och han lovade fara, då tillade jag att han gärna får köpa glass, för det kände jag att min mage klarade av... så tyckte gubben att det var onödigt, han ansåg att jag klarar mig utan glass... ( innerst inne vet jag att han visste att jag vill ha glassen, men han tycker ju inte om att handla så....;) Då tillfrisknade jag så mycket att jag röt till och sa: Jag klarar mig även utan jaffa, så du behöver inte fara till butiken överhuvudtaget... Hur mycket jag än ville ha min gula jaffa, så gav jag mig inte... Det bor ju en liten martyr i mig...;) Men denna gång gav inte gubben sig heller...han for till butiken...och jag fick både dricka och glass :)

Där låg jag sen hela dagen i sängen med min jaffa och glass...och mina desperata hemmafruar... tror jag malde igenom en hel box... Mot kvällen började det värka i ryggen, närmare sagt övre ryggen, mellan skulderbladen... Det kändes som "skinnet brann"... Håller jag på att få liggsår eller, tänkte jag...Efter ett dygn säng liggande kan man väl inte få liggsår... Men då jag äntligen orkade stiga upp igår, så kände jag mig som jag varit i liggande ställning fler år... Det värkte både här och där... Det var tacken för att jag varit sjuk och spenderat 24h i sängen... Hur i fridens namn skulle jag se ut om jag verkligen skulle bli sjuk och bli sängliggande fler veckor... Jag bara undrar...

Men idag är alla de bekymren ur världen, jag har varit i topp form :) Allt jag gjort har löpt undan av bara farten...Jag har t.om städat såna knutar jag inte annars rör på evigheter... Även mitt prat tycker jag har gått i high-speed idag, känns som ingen annan fått mun tur med mig idag...;) Så kanske det finns något positivt med att vara sjuk, man samlar nya krafter för att orka vidare igen... Oavsett om det är fallet, så hoppas jag, ja, jag ber att alla "bobbor" nu försvinner, för nu orkar jag inte vara sjuk mera, orkar inte med sjuka familje-medlemmar... Jag vill att vi skall vara friska och njuta av livet :D

Ilska...

Nu har jag varit den värsta mamman igen, nu har jag tagit det sämsta botten-nappet jag som mor kan göra... Jag har blivit utskälld till max, jag har fått skuldkänslor, men jag har stått emot min svaga sida och hållit fast vid mitt beslut... Och jag är stolt över det, för även denna gång fick jag ett "tack"... Ett tack i form av en son som trots allt var glad nu i efterhand fast han inte fick som han ville...

I början av veckan frågade yngsta sonen om han på fredag kväll skulle få fara till en kompis på "fest"... Han klargjorde att det inte var "fest-fest", närmare några kompisar som skulle umgås... Vid det tillfälle svarade jag: kanske, vi får se, jag skall fundera på saken... Funderade inte så mycket på frågan, tog inte ens upp det med min man, eftersom jag visste att sonens planer hinner ändra 100 gånger innan fredagen... Men då sonen frågade på nytt på onsdagen om han fick fara, så var jag tvungen att börja fundera på ett svar.Till en början tänkte jag att det vore väl på sin plats han första gången skall få fara på "fest"... Men eftersom kompisen han skulle till var helt obekant för mig, så började jag mitt "spionarbete"... Tack och lov gjorde jag det...

Nu visade det sig att det eventuellt inte var passande att låta min son fara dit, med tanke på att det skulle ha varit hans första "fest"...Så jag gjorde ett enhälligt beslut ( utan att tillfråga min man) att svaret blir NEJ...  Så på torsdagen då jag skulle informera sonen att svaret blir nej, och gubben var på jobb, så bad jag min äldre son att vara min "back up"... Även han ansåg att det inte vore lämpligt för brorsan att fara till ovannämnda "fest"... Nu tar jag det kort och gott... Jag sa NEJ, yngsta sonen skrek i en halv timme, äldsta sonen satt knäpptyst och jag visste inte vad jag skulle göra... Försökte så gott jag kunde förklara för min yngsta varför han inte fick fara...Till sist fick den äldre "luft" och började resonera med lillebror, och fick honom att lugna ner sig... Jag var lättad och hoppades att problemet var ur världen...

Följande morgon då jag väckte den yngsta fick jag förstå att problemet inte var över... nej nu började det...Det var fel på allt... kläder, skola, klockslag, bussar, väskor...You name it, you got it... Då jag till slut tappade nerverna och undrade varför han var på så dåligt humör, fick jag till svar: Du vet nog... Jag visste vad jag hade framför mig då han kommer hem från skolan... Jag var inte hemma då han kom hem från skolan, min man sa att sonen nog varit rätt så sur först då han kom hem, men efter att gubben förklarat ett o annat för honom så hade t.om ungen skrattat...:) Jag själv har fått sonen att skratta och vara sig själv, han har t.om "erkänt" att det sist och slutligen inte var så hemskt att han inte fick fara... Jag gjorde klart åt sonen att han kan gott o väl kan säga åt sina kompisar att han har så jävliga föräldrar, att dom säger nej till nästan allt...Och det hade han gjort...skulle vara roligt att veta vilka alla öknamn jag fick då han förklarade för sina kompisar...;)

Idag är det annat liv i huset, jag gav lov att han får ha filmkväll hemma med några vänner, så nu är han eld och lågor för att fixa till det :) Och inte stör det honom fast vi andra är hemma heller. Så denna "fight" med sonen, fick ju trots allt ett bra slut och alla parter är nöjda...:D

Fredag...

Fredag kväll igen, och även denna fredag sitter jag ensam hemma... Blåsten viner på där ute och regnet slår mot fönstren. Känns riktigt skönt att få sitta inne i värmen, med ett glas vin och ljusen som brinner :) För mig har det känts som lördag idag, har igen varit ledig... Oförberedd ledighet, det kan ibland hända i mitt jobb, i synnerhet nu då det går runt en massa olika sjukdomar... Så nu börjar jag vara lite bortskämd med 4 dagars arbetsvecka, hoppas nästa vecka blir normal!

Borde kanske ha försökt uträtta en hel del, tack vare ledig dag, men inte har jag gjort det... Nu börjar mina helger vara rätt så bokade fram till mitt kalas, så vet inte riktigt hur jag skall hinna med allt. Imoron kväll kommer svägerskan hit och vi skall pröva på att tillaga en maträtt som eventuellt jag kunde tänka mig att bjuda på mitt kalas... Vi skall förstås hinna dricka lite vin, det måste även provsmakas före kalaset ;) Kanske bäst att vi lagar maten före vi börjar smaka av vinet... Annars kanske vi inte minns mera på söndagen om maten var bra eller ej...:D  Nästa lördag skall vi iväg till Helsingfors på teater, Kristina från Duvemåla, så dit far det veckoslutet...Och om två veckor strittar jag iväg till Tallinn, så är det veckoslutet tryggat...

Tallinn resan blev planerad idag, på 5 minuter... Då jag vaknade imorse, slog det mig att jag igår läste på tidningen att det ordnas en dagskryssning till Tallinn, 24 mars... Den resan borde jag fara på, och "bunkra" lite dryck till mitt kalas, tänkte jag några sekunder, orkade inte fundera så mycket mer på det så jag slog gubben i armen och undrade om det är okey att jag far... Jag fick klartecken direkt, han började rabbla upp allt HAN vill ha...Jag undrar om han tror att jag är den enda passageraren i bussen...det finns väl begränsning på HUR mycket jag fyller bussen med...;) Ensam ville jag inte fara, så jag ringde en väninna och frågade om hon ville göra mig sällskap. Och till min glädje passade dagen henne, så hon följer med :) Så det blir lite husmorssemester tillika... Så nu har jag tre roliga lördagar att se framemot!

Inbjudningarna har jag fått iväg skickat denna vecka, så om maten blir lyckad imoron, och jag får det mesta i dryck-väg inhandlat i Tallinn, så börjar jag se ljuset i tunneln, då börjar jag ha lite ordning på mitt kalas... Det är bara lite små saker som behöver fixas efter det... Nja, kanske inte bara småsaker, men i varje fall såna saker jag tycker om att göra. Att planera dukning, dekorationer, fixa sånghäften m.m :) Så tror nog det blir bra, bara det blir färdigt... :D

Måtta med allt...

Nu blommar löken...nu är jag rent ut sagt förbannad! Tänk att ett brev kan få min puls att stiga till max, under några få sekunder... Trodde inte det var möjligt att något dylikt får ske, men nu har det hänt... Tror inte det är slut diskuterat än, jag vet många fler som tagit illa vid sig av samma brev...

Vår yngsta son skall ju bli konfirmerad i sommar, skriftskolan har han gått i länge redan och allt har löpt bra! Nytt för i år är att det skulle ordnas skriftskolsläger, vilket jag tyckte verkade bra, själv var jag på läger då jag gick skriftskolan, och skojigt var det.. Förra veckan skulle man anmäla sitt barn till lägret som skulle gå av stapeln i augusti... Konfirmationen skulle vara 12 augusti... Och alla dessa datum och tider har vi fått för länge sedan. Men som ni säkert förstår, då jag skriver SKULLE framför varje datum, så brevet som kom hem idag, medförde information om att allt, precis allt gällande skriftskolan har ändrats...

Inget läger i augusti... Nej, nu skall det ordnas dagläger...2 första veckorna i juni, måndag till fredag, mellan klockan 10-21...Herregud, tänker dom att alla som går skriftskolan skall sitta 9 timmar per dag inne i ett försmlingshem 2 första veckorna av sitt sommarlov??? Aldrig i livet, om nu allt "kyrkliga" annars är rätt så ointressant för tonåringar, så hur skulle dom klara av detta...Jag tycker det är fel mot ungdomarna, skolavslutning på lördag, och genast på måndagen skall du sitta på bänken igen i två veckor... Nu är inte det här det som stör mig mest, det som tydligen förbigått dem som gjort detta beslut har tydligen inte tänkt på att många 14-15 åringar har ett sommarjobb...Ett jobb dom säkert redan tackat ja till! Detta gäller i vårt fall, vår yngsta son har ett jobb, vi har sagt till hans arbetsgivare att han kan jobba hela juni och juli men i augusti skall han vara på skribaläger... Jag har pratat med fler andra berörda föräldrar idag och många har samma problem, deras barn har ett jobb dom räknat med att kunna utföra i juni månad...

Ingen konfirmation i augusti heller... Nej, den är flyttad till 17 juni... Och fortfarande tror de som gjort beslutet att det är en bagatell det här, alla anpassar sig efter det... Tror dom man ställer till en konfirmation på en dag? Inte klarar jag av det i alla fall... Jag har för länge sedan informerat släkten om konfirmations-datumet, det i augusti alltså...Jag har planerat min sommar semester utgående från augusti datumet... Hade tänkt börja semestern lite senare i år, för att ha ledigt runt konfirmationen... I mitt jobb har jag fler familjer att ta hänsyn till, så att min semester så långt det går skulle infalla tillika med deras...Jag har redan pratat med de flesta om att jag tar senare semester i år... Nu behöver jag ju ledigt i mitten på juni.... Jag hoppas ni förstår nu att jag håller på att bli galen...

Fler av dem jag pratat med idag, har berättat att alla ändringar gör att det krockar med: släktens inbokade resor, andra läger de anmält sina barn till, släkt som bor långt borta eller rent av utomlands som redan bokat in detta datum i augusti, och som sagt det här med sommar jobbet... Visst är det lång tid kvar ännu till juni månad, men en konfirmation är en händelse man inte ställer i gång på några timmar och som berör så många inom släkten, och man vill att det skall passa för alla att delta, så jag anser att man inte bara kan ändra på allt, utan att tro att det inte ställer till problem... Tycker absolut inte man kan "bolla" med folk på det här viset, alla vill väl minnas sin konfirmation med glädje, för mig personligen känns det som ett rent helvete just nu, hoppas sonen inte tar lika mycket stress... Har ej ännu hunnit berätta åt honom om dessa 9-timmars dagar han skall spendera i församlingshemmet...Tror bestämt det kan bli en livlig diskussion, då jag tar upp det...

Avslutar med att säga att jag anser att denna ändring är under all kritik, oberoende av vad orsakerna är till att ändringen skett, så skall inte konfirmanderna eller deras familjer lida av detta... Sånt här måste kunna organiseras, och i synnerhet borde de som gör besluten inse att det finns ett annat liv utöver skriftskolan... ett liv som kanske är planerat för länge sedan!

Att minnas...

Jag har kommit fram till att jag börjar bli dement på hel tid...Förut var jag bara periodvis dement... Vissa veckor kom jag inte ihåg någonting, medan jag andra veckor hade rätt så bra koll på saker och ting. Nu tycker jag att det under en längre tid varit hopplöst med mitt minne...

Nu är jag ju inte SÅ dement att jag behöver läkar vård, men hjälpmedel behöver jag, i form av lappar, påminnelser, familjen som "pickar" i mig att jag skall komma ihåg vissa saker... Nå det sist nämnda har jag ingen nytta av, över hälften av sakerna jag skall komma ihåg är ju deras saker jag bör komma ihåg att påminna dem om... Så inte undra på att min hjärna tagit lite semester, den har gått på högvarv fler år redan...:)

Förr, alltså riktigt då för länge sedan som jag var ung och varken ägde en telefon, dator eller knappt en kalender,  då ritade jag ett litet kryss på min hand... Krysset påminde mig om att det var något jag skulle minnas att göra... Nu, om jag inte hade alla tekniska hjälpmedel, skulle min hand, arm, ja halva kroppen vara fullt inristad med kryss... Inte så lätt att veta vilket kryss påminner mig om vad.  Skulle väl ha fått införa ett system...högra armen = yngsta sonen, vänstra armen = äldre sonen o.s.v... För gubbens del hade det väl räckt med lilltån...han har inte så mycket på gång som behöver kommas ihåg ;) Sina arbetstider håller han tillsvidare koll på själv...Den dagen han glömmer dom, ja då får han ta pension...:D

Idag, för att minnas allt, har jag kylskåps dörren täckt med lappar, lappar ungarna bär hem med en massa datum, klockslag som jag måste minnas. Även mina egna lappar hänger där... Jag skriver in alla tider i min kalender, men sparar lapparna ifall jag blir osäker... MYCKET viktiga saker skriver jag även upp på min lilla krittavla som hänger i köket, för den kan jag inte missa, ser den alla gånger jag äter...och äter, det gör jag ofta :) För att nu ännu vara riktigt på den säkra sidan, programmerar jag ALLT in i min telefon, så att den påminner mig ... och det gör den...vissa dagar tjuter telefon fler gånger per dag, ibland med bara 10 minuters mellanrum... Och jag blir lika stressad varje gång den påminner mig, utbrister ofta att: va fan skall jag komma ihåg nu igen då... Måste erkänna att EN påminnelse i telefonen oftast inte räcker... ett exempel är: om min yngsta skall till frissan... Första påminnelsen är kvällen innan, då måste jag ju komma ihåg att påminna sonen att han imoron skall och klippa sig...nästa påminnelse är följande morgon, då måste jag påminna sonen att han skall raka vägen hem efter skolan för att inte missa frissa tiden... 3:e påminnelsen är en timme före, så att JAG kommer ihåg att skicka iväg ungen till frissan... Det är ju inte klokt hur mycket man skall bli påmind om...

Nu förstår ni säkert varför jag anser att jag är dement, och hur skulle min vardag se ut om min telefon ger upp och alla mina påminnelser "försvinner"... Jag har ju många veckor framöver inprogrammerat i telefonen... Men håller nog med om vad min äldre son sa åt mig för några dagar sedan...Han bad mig komma ihåg en grej som jag skulle påminna honom... Jag lovade att göra det men undrade om han inte för säkerhets skull kan lägga en påminnelse i sin egen telefon... Han svarade: Nej, vi har just diskuterat i skolan att man tränar inte upp sitt minne, om man skriver / lägger påminnelser...bästa sättet är att bara komma ihåg...Och visst har han rätt, men blir hans minne bättre då han ber mig komma ihåg hans grejer...;)

Än är det väl ingen panik med mitt minne... Jag kommer ihåg att stiga upp om morgnarna, jobba, äta, sova... allt det viktiga för att "överleva"... missar jag ett föräldramöte, tandläkartid, frissa, ja, sånt händer, även för dom som inte "lider av demens"...:D

Skola...

Varför fattar inte mina barn hur viktig skolgången är, varför tar dom det mesta med ro, varför förstår dom inte att deras framtid hänger på vad dom presterar nu i skolåldern...Varför ger dom inte skolarbetet fler timmar i veckan, varför sitter dom inte insjunkna i läxböckerna och läser, läser, läser...Dom gör inte det, antagligen för att dom brås på sin mor!!!

Allt vad gäller skola och läxläsning, har mina barn tyvärr endast fått ärva dåliga gener av mig, tack och lov har min man kunnat bistå med bättre gener vad gäller detta... Allt det andra positiva mina barn fått är förstås ärvt av mig ;) Det enda jag minns av högstadiet var att det var ett ställe jag kunde träffa mina vänner dagligen, ha skoj med dem och busa med killarna förstås...Ja, nå ett och annat lärde jag väl mig ändå under lektionerna... Jag som avskydde allt som hette skola då redan, valde ändå att söka till gymnasiet,  hur dum får man vara ? Tack och lov sa min mor hela tiden att hon äter upp sin gamla hatt om jag blir student, så för att skona henne från detta, hoppade jag av gymnasiet efter 1 1/2 år... ;)

Nu verkar dagens skola vara mycket lindriga än på min tid, i alla fall OM jag TRODDE på mina barn... Inga läxor på fler veckor, prov behöver man inte läsa på för det har man fått göra i skolan fler timmar... Något mina barn tycks ha lärt sig är att dom har ett jävla bra självförtroende! Dom känner liksom i magen att ett prov kommer att gå bra, dom behöver inte läsa...Då dom skrivit provet, kommer dom hem med samma stora självförtroende, det gick bra, det blir ett bra resultat... Då jag inte sett ett jubel inom närmaste veckorna, än mindre hört ett provresultat, frågar jag försiktigt hur det gått...Siffran kommer så där i ett "mummel" påföljd av en rad förklaringar och absolut glöms det inte bort att berätta ifall någon i klassen lyckats få ett sämre resultat...Jag var ju ändå bättre en den o den o den... Och det här tror dom att jag går på...Antagligen gör jag det efter som samma procedur upprepat sig nu i många år...;)

Trots att jag vet hur "tråkigt" skolan känns i den åldern mina barn är nu, kan jag inte säga det åt dem...Jag moral predikar, uppmuntrar, tvingar dem att sköta sina läxor...Hur ofta tänker jag inte tyst för mig själv, då jag suttit timtal och förhört till prov att: Vem i helvete behöver veta allt detta... men tyvärr måste barnen veta det just då för att klara skolan... Jag trivs bättre i den här rollen, då det är jag som får vara den som predikar, men jag känner med mina barn, jag ser deras ångest, jag ser mig själv för 25 år sedan...Hur jobbigt det var, det fanns ju så mycket roligare att göra på sin fritid...

Vår yngre son har det mycket kämpigare i skolan än vår äldre, men han klarar sig, och jag hoppas han blir mer intresserad då han efter högstadiet får börja studera något han är intresserad av, något praktiskt... Vår äldre har alltid haft lätt i skolan, bara han följt med på timmarna så har allt fastnat i huvudet... Så han har egentligen klarat sig så här långt med "talang"... Men nu börjar jag bli orolig, för om ca. ett år skall han skriva studenten, och det är jag garanterad på att man inte klarar av med talang... Jag har hotat fler år att dra ur internet, ta bort telefonen, kasta ut tv:n, eftersom ALLA dessa 3 störande moment snurrar på tillika läxboken ligger på tangentbordet... Jag LOVAR att då det är dags för sonen att läsa till studentskrivningarna, ryker alla tekniska grejer ut ur hans rum... Han får sitta där med sin hög av böcker, mat o dricka tillförser jag honom med...Och en massa uppmuntrande ord förstås...;)

Oberoende vad för examen eller yrke mina barn får med sig i bakfickan, är jag ändå en stolt mor, jag gläds med allt dom presterar, för mig räcker det att de är mina barn :) Jag vill ju bara det bästa för dem och hoppas de kommer långt här i livet, därför vill jag att de skall förstå hur viktigt det är att lägga energi på sina studier, det är ju deras framtid de satsar på...

Beroende...

Jag har ett stort beroende, jag är helt "såld"...Jag kan helt enkelt inte sluta se, jag har sett samma serie otaliga gånger och jag får aldrig nog... Och idag började äntligen en ny säsong, men till min fasa har jag förstått att efter det här är det slut...definitivt slut...Hur skall jag klara mig, hur skall jag kunna leva utan Bree, Gabrielle, Lynette och Susan...Mina "älskade" Desperate Housewives...;)

Nu låter det väl som jag är helt galen, men jag gillar faktiskt denna tv-serie skarpt, jag har följt med fler serier under mina år, men ingen har väl etsat fast sig i min hjärna som dessa underbara "fruar", dom är för härliga :D Jag skrattar, gråter, jag lever liksom in i deras värld, och en hel del i "deras värld" är ju så sant, så sant...Ja, inte alla mord och överkörningar av folk förstås, det händer inte i min värld...

Nu är jag ju alltid lite sen tänd...så då denna serie började sändas i tv, och jag hörde hur många prisade den och uppmanade mig att börja se på den, då var jag inte det minsta intresserad, men för några år tillbaka, då jag satt och slöade framför tv:n och knäppte fram och tillbaka mellan kanalerna, så fastnade jag vid ett avsnitt av Desperate Housewives, tror det var någonstans runt säsong 4 eller 5 som sändes på den tiden... Jag visste varken in eller ut, vem som var vem, men jag blev såld... Denna serie skall jag minsann se! Då blev det panik för gubben min, jag ordade honom att nu skall det "laddas ner" varenda ett avsnitt från seriens början... ( okey, ingen lägger på minne att vi laddat ner...;) Desto mer han ladda ner, ju mer fastklistrad satt jag vid tv:n... Och jag fick aldrig nog... Hann inte gubben ladda ner i den takt jag "plöjde" igenom avsnitten, då var det liv i lådan...;)

Då min stackars man gjort allt för att jag hade sett alla avsnitt så att jag var "up to date" med sändningen som kom i tv, då var jag nöjd...Enda tills det blev paus i sändningen, och jag tyckte att jag skall se alla avsnitt en gång till från början... Och då blev det jobbigt att för varje avsnitt stiga upp från fåtöljen och byta skiva, var 45:e minut...Och nu var det ju inte fråga om 10-20 skivor...det var faktiskt fråga om fler säsonger... Och inte var det så enkelt att hålla reda på alla skivor heller...Så jag gick in på nätet och beställde ALLA "boxar" som fanns till nämnda serie... Vad dom kostade ids jag inte gå närmare inpå just nu...;)


Med tanke på hur många gånger jag "plöjt" igenom alla mina boxar, så är dom nog prisvärda, för jag ljuger inte då jag säger att jag nu håller på att se 4:e gången igenom serien, och då alltså från första avsnittet! Nu har jag alla boxar inhandlade förutom de två sista säsongerna, men har nog alla de avsnitten bandade på digi-boxen! Väntar lite med att köpa boxarna, de brukar bli billigare med tiden... Men jag skall ha dem, för om det faktiskt stämmer att serien skall sluta, så måste jag se till att ha alla avsnitt så jag ännu fler år får njuta av "gummorna"...;)

Fast jag sett serien fler gånger om, så skrattar jag o gråter vareviga gång lika mycket, och för er som inte följt med serien så rekommenderar jag att göra det om ni får möjlighet till det... Jag vet att det är ett litet "beroende" för mig, men jag kanske är lite desperat själv ibland och därför "lever" jag mig så in i denna härliga serie...:)

Jag vill...

Jag vill, jag vet vad, men jag vet inte var... Det gör ont, men det är värt smärtan... Jag har velat det länge, men inte gjort slag i saken... Kanske det vore dags nu, snart är det för sent, jag börjar bli för gammal! Min man vill inte, men han får bara lov att acceptera det igen, det gjorde han sist också... Alltså jag vill inte skaffa barn, jag vill tatuera mig... ;)

Ända sedan jag var tonåring, drömde jag om att skaffa en tatuering, men på den tiden var det lite tabu ännu, tatueringar kopplades till sjömän och fyllon... I dagens läge tatuerar både kvinnor och ungdomar sig, och det är jag glad för, för det är inget fult eller fel med det. Visserligen skall man verkligen veta vad man vill ha för motiv och vara säker att man inte ångrar sig, för då du väl gjort det är det bestående... ( finns väl någon laser teknik som kan ta bort, men...) Då jag var i 20-års åldern jobbade jag en kort tid på båtarna, där jag träffade en flicka som hade en tatuering som jag blev imponerad av, då bestämde jag att EN dag skall jag ha samma "bild" på min kropp...Och det har jag idag, 20 år senare...:D

Då jag bodde hemma skulle det aldrig ens kommit på tal att jag skulle ha tagit en tatuering, fick låta den drömmen vänta tills jag blev självständig och gjorde mina egna beslut... Glömde väl bort denna dröm för några år, tills den vaknade vid liv och jag berättade om min dröm åt min man...Men det svaret var kort och gott...ALDRIG, han tänker inte ha en fru som går och tatuerar sig...Ja,ha, jag drömmer vidare då...Har respekt för min mans åsikter ( ibland ;)... Men för 5 år sen bestämde jag att nu jävlar skall jag uppfylla min dröm, jag gnällde och gnällde med gubben, gjorde klart för honom att jag inte ändrar som människa fast jag har en bild fastklistrad på min kropp... Han gav med sig :) Och visst erkände han att den var snygg då jag kom hem...

Jag behöver alltid lite moraliskt stöd då jag gör vissa saker, och visste att min man inte skulle ställa upp denna gång, så jag "trakaserade" en väninna som jag visste var villig att tatuera sig själv. Hon ställde upp, vi bokade tid och for iväg någon vecka senare... Jag hade motivet klart så det var inga problem, men herregud jävlar då nålen gjorde sina första tryck i mitt skinn...jag trodde jag skulle dö...det var det värsta jag varit med om...Aldrig mer utsätter jag mig frivilligt för dylik smärta... Jag föder fast barn varje vecka, den smärtan är som en bagatell mot nålen som hysteriskt slår mot min kropp... Tack och lov lagade jag min först, det lär skall ha tagit 15 min, trots att det kändes som 5 timmar... Min väninna satt 2 och en halv timme, och då jag såg hennes smärta och tårar, så insåg jag att jag kommit hem utan tatuering om jag valt att laga min efter hennes...

Nu vet vi alla att man glömmer smärta med tiden...Så nu har jag igen börjat drömma om en ny tatuering, jag kan tänka mig att utsätta mig för en stunds pina...jag vet att det är värt mödan, förutsatt att jag är nöjd med resultatet! Som sagt vet jag vilket motiv jag vill ha denna gång, men jag vet inte var på kroppen jag vill ha det, och så vet jag inte vilken väninna jag skall "tvinga" med mig denna gång... Och inte vet jag om gubben accepterar en till tatuering, men varför skulle han inte det, han har väl märkt att den första tatueringen inte ändrade mig, och han är knappast störd av den heller...Jag väljer ju trots allt att bli tatuerad på såna ställen det går att gömma dem med kläder...

Rädsla...

Fredag kväll och här sitter jag ensam i kåken...gubben på jobb, äldsta sonen hos sin flickvän, yngsta sonen kommer tack och lov hem efter klockan 23 så att jag inte behöver sova ensam i huset... Under de 9 år vi bott i vårt hus har jag endast hamna att sova 2 gånger helt ensam, är glad för det, men vet ju att det blir oftare då pojkarna inte längre bor hemma och ifall min man ännu jobbar nattskift i framtiden. Så det är bara att börja vänja sig med tanken...

Jag "lider" av både höjd och cellskräck, men det är sådant jag själv kan undvika, jag behöver inte utsätta mig för trånga utrymmen eller höga höjder... Men att jag är mörkrädd, det kan jag inte undvika, jag kan inte trolla så att dygnets alla timmar är ljusa...Jag har faktiskt blivit mycket mer du med mörker de senaste åren, men innan vi flyttade till vårt hus var jag skräckslagen att vara hemma sena kvällar och nätter om min man inte var hemma. Stället vi bodde på innan vi flyttade in i vårt hus, var beläget rätt så ensamt, inga hus nära och en tät skog runt omkring. Huset hade jätte stora fönster, så jag hade inte gardiner jag kunde dra för och täcka hela fönstret med...Så då min man for iväg på nattskift, hängde jag upp filtar, lakan, ja vad som helst bara jag fick fönstren förtäckta. Jag har alltid haft värst med fönster då det är mörkt ute, jag ser ju inte vad som händer på andra sidan, tänk om någon står där och stirrar in på mig...fy vad hemskt!

Andra nackdelen med huset var att vi sov på övre våningen, då hade jag ingen koll på vad som hände i nedre våningen, tänk om någon bröt sig in och jag och pojkarna är på övre våningen, hjälplösa, ingen telefon, och aldrig i världen att jag skulle ha vågat gå ner om jag skulle ha hört något ljud därifrån... Så tro det eller ej, men jag hade alltid en sax i nattduksbordet ifall att...Sax är väl bättre än en kniv, saxen kan man alltid bortförklara om någon hade undrat varför den var där...;)) Värst var ju att jag skulle ha lugnat ner mig under de mörka timmarna med en tobak eller två, men om ni trodde att jag skulle ha ställt mig ute på trappan i mörknet, ENSAM...nej, aldrig i livet... Så då vi började planera att bygga eget, var mitt enda krav att vi inte köper en tomt någonstans i skogen, mitt i ingenstans...Bygger vi, så skall det vara bland med andra människor...

Så blev det, där vi nu bor har vi grannar runt om hela huset :) Till en början var jag lika mörkrädd, då gubben for på nattskift, hade jag samma procedur: Dubbel kollade att alla dörrar var i lås, alla persienner för i varje fönster... Saxen lämnade jag bort, vi har en-plans hus, så jag har koll över alla rum ;) Ut på tobak vågade jag, visserligen tätt fast tryckt vid dörren, och så länge jag såg att det lös hos grannarna, och vägbelysningen var tänd klarade jag det bra... Nu 9 år senare, som idag då jag sitter här ensam, är alla dörrar olåsta, alla persienner öppna, jag vågar gå ut på tobak även fast det vore mörkt hos alla grannar...Efter att vägbelysningen släcks är det en aning obehagligt, men det går an...Så jag tycker att jag gjort jätte stora framsteg med min fobi för mörker...

Så långt har jag ej ännu kommit att jag skulle sätta mig och se på en skräckfilm, eller lämna dörrarna olåsta till natten...Och så långt kommer jag aldrig att komma heller ;) Tänk att mina grannar har gjort så stor nytta för mig, dom vet det säkert inte själv, så passar på att tacka er för att ni hjälpt mig komma undan den värsta "rädslan" :) Min man säger alltid åt mig, att allt där ute i mörknet är precis samma som i dagsljus, att det är inget att vara rädd för, och visst vet jag att han har rätt, men jag tycker om att ha koll på vad som händer, i synnerhet SE vad som händer...

Medan jag suttit och skrivit har jag "skrämt" upp mig själv, så jag hamnade att lägga på radion, så det blev lite ljud i huset, det gör jag inte annars...;) Nu skall jag vänta att yngsta sonen kommer hem och håller mamma sällskap, fast han sitter tyst framför datorn, eller går och lägger sig, vet jag ju att han finns i huset, jag är inte helt ensam, och det räcker gott och väl för mig!

Fel planerat...

Nu har det varit lite tyst här igen några dagar, jag har varken haft ork eller inspiration att sätta mig ner och skriva, men nu skall jag ta mig i kragen igen...Jag har gått i slow motion hela veckan, har egentligen inte fått något uträttat, men idag har jag haft full fart på och känner mig som en ny människa...

Jag har ledig dag imoron, och hade hela dagen färdig planerad...Jag har ett läkarbesök klockan ett på dagen, så tänkte städa hela förmiddagen (skönt att en gång få det gjort dag-tid ), sen handlar jag mat till veckoslutet efter läkar besöket, varefter jag får njuta av fredag kvällen med ny städat hus, ingen stress på kvällen med handlandet, bara mysa...Nu kan ni tänka er att det ju inte alltid blir som man planerat...Det slog mig idag på dagen att min man skall på nattskift nu inatt, vilket innebär att han sover hela förmiddagen imoron, och då går det inte ens att tänka tanken att ta fram en dammsugare, en mindre att få städat i vårt sovrum, tror inte det vore så uppskattat om jag "hoppar runt" i sovrummet med dammtrasor och golvmoppen...Han är tillräckligt uppirriterad och sur tack vare natt jobbet, så vill inte förvärra saken...;)

Skrev ju tidigare om hur jobbiga män är då dom är sjuka, men funderar nog ibland om inte män som jobbar nattskift är ett strå värre...Fler av mina väninnor har män som också jobbar nattskift, och vi har kommit fram till att dom alla har samma "syndrom" då de hamnat och vaka några nätter...vi har nog en hel del att stå ut med ;) Nu är det i alla fall bättre då min man har endast två nätter i rad, men för många år tillbaka hade han 5!!!! Då var det inte lätt skall jag berätta, men vi överlevde det...;)

Eftersom jag absolut inte vill städa en fredag kväll, så började jag hysteriskt städa idag kväll...Ut med mattorna och dammtrasan fram, jag fick det att löpa bra undan. Då jag var klar med att börja dammsuga, hör jag snarkningar från vårt sovrum...Min man hade gått och tagit sig en tupplur inför nattskiftet, och då skall man ju inte heller störa honom...Fan, tänkte jag...Kan inte hans telefon ringa, kan inte någon komma till oss och ropa för fullt HEJ i dörren...hur skall jag få honom att vakna utan att han förstår att det är jag som väckt honom...Mitt i allt hör jag att han mumlar någonting från sovrummet, jag rusar dit och säger; vad bra, du är vaken, jag tänkte dammsuga...Innan han hinner svara är jag fullt upptagen med snabeldraken bakom mig...

Då jag hade städningen klar, konstaterade jag åt min man, att det var rätt så roligt att städa då det är mörkt ute, allt ser så rent och fint ut, inget damm som flyger i luften...Då klämmer min käraste in med någon lustig kommentar om hur han sett TJOCKT damm som flög i luften idag då solen lös in...Ett ord till gubbe, så har du munnen full med dammtrasor, tänkte jag tyst för mig själv...( jag kan behärska mig ibland)...  Men gud nåde, jag vet redan hur besviken jag blir imoron då jag ser resultatet av min städning i dags-ljus, och min man får glädjen att konstatera att han hade ju rätt, HÄR ÄR TJOCKT MED DAMM...eller så är han för trött för att märka det...;) Vi skall ha gäster i lördag, men då tänker jag skylla på att min jobbat nattskift torsdag-fredag, så jag har inte haft möjlighet att städa...;) Min man skyller nämligen oftast på nattskiftet då jag ifrågasätter honom något, så någon gång får jag väl dra nytta av att ha en skiftes jobbande karl...