Det närmar sig...

Nu börjar det dra ihop sig...det är bara 5 veckor kvar...veckor som går av bara farten och snart är dagen inne! Dagen då det i kalendern står att jag fyller år...40 år...det är väl inget speciellt med det, men visst skall det firas, med buller o brak...så det börjar vara dags att planera kalas nummer 1 för denna vår...

Känner att jag är så otroligt oförberedd, det kommer att bli ett kaos snart, jag brukar börja planera i mycket god tid, trots att jag oftast lämnar allt till sista minuten...Nu har jag inget planerat, och planeringen är ju halva arbetet! Det enda jag åstadkommit är att fastställa datum för kalaset och bokat lokalen! Men utöver det så har jag noll koll... Tack och lov har jag min svägerska som jag anlitar till hjälp, stackarn, hon har inget val, hon kommer inte undan...vill hon vara med på fest får hon slita lika mycket som mig :) Hon är en mycket bra organiserings människa och hon hjälper mig att hålla kontroll, hon kan hantera stress. Hon var min högra hand då vi ställde till min mans 40-års kalas, nu får hon vara min högra och vänstra hand, hon får även vikariera min hjärna mellan varven... Då vi fyller 50, tar hon säkert en sista minutens resa långt bort...;)

Jag gillar att ställa till fest, men jag borde lära mig att allt behöver inte vara fullständigt. Ingen gäst går väl hem och grubblar över ifall varje servett inte var exakt lika vikt, ett bestick hade en fläck på sig, eller om jag glömt att lägga en persilje-kvist på smör-fatet...Men tyvärr, sån är jag, till vardags bryr jag mig inte, men är det fest så skall det vara "viimosen päälle"... Nu återstår det att se vad resultatet blir...men nog blir det väl bra. Blir det flopp, så har väl mina gäster något att prata om kommande år...;)

Jag räknar ju även med ett 100% stöd av min man, jag ordnade 3 stycken 40-års kalas åt honom, han ville fira i dagarna 3, ni vet så där som kungligheter gör...skämt o sido, det var ett "stort" kalas och två mindre för familjen och släkten... Så om vi nu skulle ta samma arbetsfördelning som till hans kalas (han sköter min uppgift och jag hans ), så blandar jag och svägerskan bålen, smakar av den, min man sköter resten....;) Det betyder att det enda som bjuds på mitt kalas är bål... Ja, det som finns kvar efter att jag och svägerskan provsmakat, antagligen sitter vi och fnittrar i ett hörn då gästerna anländer och min man har flytt fältet... Ja, och musik har vi förstås, den sidan sköter min äldsta son om, och han gör ju ännu som mamma säger...;)

Trots att jag är oförberedd, vet jag att mitt kalas blir ett minne för livet, fast jag inte lyckas med allt, är det ändå en kväll där alla mina goda vänner är samlade, vi skall ha roligt, njuta av varandras samvaro, och det är huvudsaken! Det är en bisak om: det finns mat på bordet, bord överhuvudtaget...drycker...det finns vatten i kranet...dekorationer...JAG är ju där...;) Det blir nog en bra kväll, hoppas jag!

Sova, sova, sova...

Så var vintersemestern slut och imorgon kallar arbetet igen...Känns helt ok att börja jobba, jag har en kort vecka, har fredagen ledig, så det blir en mjuk start...Avslappnad och utvilad är jag, samlat nya krafter, men tyvärr vet jag att jag är som en "trasa" imoron morgon då jag skall stiga upp...

Jag har ett återkommande "problem" då det gäller att återgå till arbetslivet efter en längre ledighet.Jag kan inte sova natten innan jag börjar jobba...Jag somnar nog bra på kvällen och sover 2-3 timmar bra, men sen är det slut på det roliga. Jag vaknar minst en gång i timmen tills väckarklockan ringer, rycker till och ser på klockan och är livrädd att jag försovit mig. Jag kan inte koppla bort det faktum att jag inte får sova ut på morgonen, därför vaknar jag antagligen stup i kvarten. Fattar jag inte att min väckarklocka nog ringer, lika som alla andra övriga morgnar...Där står jag sen första arbetsdagen efter semestern och ser ut som jag inte sovit en blund på en vecka! Och det här händer vareviga gång, och garanterat inatt med...

Nu gör det ju inte saken bättre att jag som aldrig någonsin tar en tupplur på dagen ( händer kanske 5 gånger på ett år), lyckades göra det idag...så jag får väl inte ens sömn ikväll... Har aldrig haft tendensen att kunna sova på dagen, om jag varit ledig, hur trött jag än varit, och är glad för det.  För de få gånger jag gjort det, så  jag blir inte människa efter det mer...Som idag, jag kände mig slut efter maten, la mig i sängen under en filt med lite choklad och skulle se på tv...Och herregud, dit somnade jag! Vaknade av att min man undrade om jag var sjuk, han vet att jag inte brukar ta tupplurer... Första känslan jag hade var att jag vill spy, hade ett lager av choklad i hela munnen, somnade säkert med en bit i munnen...Jag var tung i hela huvudet, och 10 gånger tröttare än före jag somnade...Det kändes som en grym baksmälla...Efter att jag steg upp har jag inte fått någonting gjort, gått som en zombie fram och tillbaka!

Jag förstår nu känslan min man säger att han har alla gånger han stiger upp på dagen efter att ha varit på nattskift...Tänk vad hemskt att ha baksmälla efter att man arbetat ;) (...chokladsmaken antar jag att han inte har...) Men min man kan inte lida så mycket av den känslan eftersom han gladeligen tar en, två eller varför inte tre tupplurer per dag, då han är ledig...;) Oftast säger han att han tänkte somna...då kan man ju bara undra vem som åstadkommit snark-ljuden i en timme...Jag mår i varje fall så dåligt efter att sovit en stund på dagen, så är glad att jag inte klarar av det!

Nu håller jag tummarna för att jag får en relativt bra nattsömn, nog för att jag vet slutresultatet, jag borde inse att det inte är en så stor katastrof fast jag skulle försova mig, mitt jobb kommer ju hem till mig, jag är på min arbetsplats direkt! Men jag vill ju hinna ta ett varv med tandborsten och hårborsten, och klä på mig innan jag börjar arbeta...att ögonen sen är i kors, det kan jag inte göra så mycket åt...

Back in business...

Så har en vecka gått, och här sitter jag hemma igen framför min älskade dator, och vanliga vardagen rullar på igen... Men jag är en vecka "rikare" på nya upplevelser,massor av fina minnen, nya krafter att leva vidare, tacksam för vad som finns att se ute i världen, men även en stor uppskattning av vad jag har här hemma, mitt liv, mitt hem... Borta bra, men hemma bäst :)

Poolen vid huset

Vi hade en helt underbar vecka hos min mamma, vädrets makter var så gott som hela tiden på vår sida, en dag regn, utöver det sol eller halv mulet. Eftersom det inte är "sommar-säsong" i Spanien nu så var det svala kvällar och nätterna kyliga, och Spanjorerna har ingen värme i sina hus, så kan ni säkert förstå att ett hus med sten väggar och golv inte var det varmaste...Tyvärr drabbades vi även av influensor och febertoppar, men inget av detta fick vårt humör att falla en endaste gång under veckan! Vi njöt till 100%, tog ut allt av hela veckan...vi är så glada för veckan som varit :) Förutom en liten sak som stör mig...

Jag har aldrig förut varit flygrädd, men för 3 år sen då vi flög senast fick jag konstatera att det inte mera var min grej...Så nu då det igen gällde att utsätta mig för ett dylikt "skräck-senario", är jag överlycklig att allt gick bra, och vi alla sitter tryggt här hemma på land-backen :) Nu var det ju jag som skulle vara den starka personen, inte visa mig rädd, finnas stark för barnen...Och visst klarade jag det bra ända till första turbulensen kändes i planet, och skyltarna tändes, för att säkerhetsbälten skulle sättas på... Då började jag sakta "slå" i armen på min sons flickvän och frågade vad som händer, är detta normalt, jag kände hur jag mer och mer blev panikslagen, och hoppades att flygresan snart var över... Ingen av oss hade en armbansklocka och telefonerna får ju inte vara på så jag hade ingen blekaste aning om hur länge vi hade kvar...Har inte flygbolagen märkt att vi lever på 2000-talet och de flesta av oss har telefonen som sin klocka...Kan dom inte ha en allmän klocka i flyget...Höj biljett-priset med 1€ per person, så har dom råd att installera en klocka vid varje bänk, för fan...;)

Vi landade i vilka fall som helst helskinnade, trots att kaptenen hade dålig syn eller inte kunde beräkna avståndet från himlen till marken, och planet hade bra luft i hjulen...Har väl aldrig varit med om en liknande HÅRD landning...antagligen inte de andra i planet heller, efter deras kommentarer att döma i alla fall...Så gällande hemresan var jag fullt och fast besluten att klara utan "panik"...Lite turbulens, eller problem med att lyfta och landa skulle inte stressa mig... Men då hade det helt förbigått mig...FULLA FINNAR...eller rättare sagt EN full finne bland 200 andra passagerare...

Och denna ENA fulla finnen satt 4 bänkrader framför mig...Han blev bara högljuddare och jobbigare för varje minut...Hade sett till att yngsta sonen köpte sig en klocka under veckan så jag stup i kvarten kunde fråga honom vad klockan var...ni vet...var femte minut...är vi framme snart...;) Så länge "orosmomentet" var högljutt, och ville visa sina språk-kunskaper, han hade tydligen lärt sig 2 ord spanska och 2 ord engelska under sin resa, det var han tydlig med, störde det inte mig så mycket...Men då fanskapet går på wc och tänder eld på cigaretten, och blir ertappad, och jag hör ordet MELLANLANDNING...Då jävlar växer mina horn...Till min räddning hör jag att flygvärdinnan tillika hon utfärdar en skriftlig varning åt fanskapet säger att, om han EN gång till röker så blir det mellanlandning...Jag själv satt och tänkte då att:...lilla pojke (tror han var max 25år) tänder du en jävla tobak ännu, så det sista du önskar dig att du någonsin satt dig på samma flyg som mig...Tydligen var gossen så mycket vid sina sinnesfulla bruk eftersom han betedde sig resten av resan...eller så blev han stel av mina iskalla blickar i nacken...

Vi kom hem, utan mellanlandningar, "orosmomentet" vet vi inte om han hittat hem, sin kappsäck fick han i alla fall varefter han bokstavligen kröp upp i trapporna till utgången från terminalen, och jag hoppas verkligen han skämdes och fick sig en tankeställare idag morgon då han såg på sin skriftliga varning... Han borde förstå att det finns såna som mig, som sitter med hjärtat i halsgropen där uppe i luften...

Jag hoppas...

JAG HOPPAS ATT: jag fått allt med packat, klarar mig utan magsjuka (äldsta sonen fick det förra natten...), väglaget är bra till Helsingfors imoron, flyget tar oss tryggt till Malaga, att solen lyser på oss hela veckan, att vi är ordentligt utvilade efter resan, att gubben klarar sig bra här hemma och att alla mina vänner och bekanta har en skön sportlovs vecka som är på kommande :)

Framförallt hoppas jag att ni hittar tillbaka till min blogg om en vecka, för nu tar jag paus med skrivandet under semestern... Må så gott allihop!

Kaos...

Nu börjar paniken sakta krypa fram...nu känns det som jag inget får gjort, allt bara blir på hälft... Jag rusar från den ena saken till den andra, har tusen saker som snurrar i hjärnan...Panik, eller resfeber...inte vet jag, men måste få ordning på mig själv nu...;)

Har idag fått det mesta i klädväg framplockat inför resan, hinner nog väl tömma och fylla kappsäcken ännu ett par tre gånger innan jag har allt vi skall ha med...Vissa kläder var ännu fuktiga på sträcket, vilket harmade eftersom jag beslutit att idag få allt i klädväg packat. Då slog det mig att mina föräldrar har torktumlare, och eftersom jag skulle dit idag så slängde jag kläderna i en kass för att få dem torra snabbt...Det första jag gjorde då jag kom dit lade jag igång torktumlaren, medan jag skulle söka upp lite saker min mamma vill att jag skall hämta till Spanien åt henne. Själv skulle jag låna ett par crocs av henne, så dom skulle jag också söka upp... ja, och mellan varven var jag ute och matade djur och jämnade ut en hög med hästskit bakom deras ladugård...Lite nu och då kollade jag tumlaren, men fick starta om den eftersom byket ännu var fuktigt...min far undrade säkert vad jag höll på med då jag irrade kors och tvärs i hela huset...Men jag säkrade honom att allt är lugnt, jag har allt under kontroll...;)

Visst hade jag allt under kontroll...det min mor bett mig hämta, det ligger så vackert bredvid kappsäcken... Crocsen jag skulle låna är fortfarande hemma hos dem, och byket hänger tillbaka på sträcket... Våtare än då jag satt det i torktumlaren...Om du mamma läser det här: Ta det lugnt, jag har inte söndrat er tumlare, jag bara inte förstod vilka knappar jag skulle trycka på, så jag prövade alla :D Så nu kan jag inte färdigställa packandet av alla kläder eftersom en del av kläderna är våta... För övrigt hade jag tänkt att vi tillsammans med pojkarna idag skulle ha gått igenom allt inför resan, ni vet, ha lite kvalitetstid... Medan jag var borta meddelade den yngre att han far till ungdomsgården, och den äldre mötte jag i dörren, han for och skrinna...

Då kan väl jag sitta och skriva blogg, om ingen annan tar stress, varför skall jag göra det...;) Kvalitetstid med pojkarna får jag väl ha på resan, där kan dom minsann inte springa undan mig... Nu måste jag i vilka fall som helst ta itu med min kropp, vinterpälsen skall bort och... ja,det är det enda jag kan fixa för att få min kropp i semester form...det andra bara hänger med det...;) Det lär skall vara vändagen idag, det har jag tyvärr inte hunnit förbereda mig för, men vill i alla fall skicka en stor kram till alla mina vänner!

Ny vecka...

Måndag igen och en ny vecka framför...En vecka vi väntat på länge, men nu är den här... Det var inte alls så tokigt med måndag idag, för det blir bara en tre dagars arbetsvecka, sen är det dags för vintersemester 10 dagar! Och i torsdag åker vi till Spanien för en vecka, så det ser vi framemot :)

Nu är det så att jag inte alls gillar att flyga, har haft det lilla oros moment som hela tiden snurrar i min hjärna...Men nu har jag ett ännu större moln av oro som bekymrar mig inför resan... Vår yngsta son blev magsjuk igår, den sorten där det bokstavligen sprutar ut ur båda ändorna, och en hög febertopp som avslutning! Enda positiva, det verkar gå fort över, för idag är han helt återställd :) Det som oroar mig nu är att han var första i familjen som fick det, och vi andra har endast 2 dagar på oss att både insjukna och tillfriskna...så nu håller jag tummarna att vi hoppeligen slipper undan smittan eller insjuknar NU!!!

 Eftersom sonen var i form idag, men hemma från skolan så bad jag honom att se igenom vilka kläder han skall ha med på resan...Varför det, vi far ju först i torsdag...fick jag till svar! Men herregud, det skall hinna tvättas, torkas, strykas och packas innan vi far, försökte jag få honom att förstå... Antagligen förstod han inte eftersom jag inte ännu sett en skymt av en klädhög...Jag lovar att han på onsdag kväll inser att han borde ha plockat kläderna fram i god tid...Måste erkänna att jag själv har inte ens ägnat den minsta tanke åt vad jag själv skall ha med...men, det finns inte så mycket att välja mellan, tar dom kläderna som är minst fläckiga eller urtvättade...;)

 Min man kommer inte att följa med på resan, jag brukar bestämma ett och annat, men han har helt själv valt att bli hemma! Vår äldsta sons flickvän fick ta hans plats, vilket sonen säkert är glad för...I den åldern KUNDE man ju inte vara ifrån sin käraste en hel vecka...annat är det idag... ;)Vår resas mål är att fara och hälsa på min mamma som hyrt ett hus i Spanien under ett halvt år, så vi bor hos henne, ska bli roligt att träffas, även min syster och hennes dotter flyger ner på fredagen... Eftersom min man blir hemma så betyder det att jag inte bara har stress över packande till vår resa...Jag skall ju "packa" kylskåpet och frysen här hemma...

Visst, han kan laga mat bara han vill...De gånger han lagar, säger ju pojkarna att det är godare en mammas...(kanske han mutat dem med en slant före ;) Men, snäll som jag är, så vill jag förbereda lite mat åt gubben så han inte behöver "slita ut" sig medan vi är borta...han kommer ju att ha fullt upp med alla andra hushållssysslor...byka, städa, diska, bädda, föra rosket m.m...Men allt det här klarar han av, det som blir en större utmaning för honom är att: få byket i byk-korgen, från byk-korgen till maskinen, byket ur maskinen, disken i diskmaskinen / ur maskinen...o.s.v... ni fattar vad jag menar...Jag vet att jag inte behöver komma hem till ett kaos, som jag skrev han kan om han vill...och han skall ju för tusan bara hålla ordning efter EN människa, medan jag plockar upp efter 4...

Trots att jag vet att jag har mycket att stå i med nu innan torsdagen, så tar jag det med ro, jag får "betalt" för mödan då jag ligger en vecka i solen och inte gör ett skvatt... Och min man har även han semester här hemma, ingen gnällig fru, inga "jobbiga" söner...han får ta dagen som den kommer, göra allt i sin egen takt...Oj vad han kommer längta efter att vi kommer hem :D

Tråkigt...

Så har halva söndagen gått, och inget har jag fått gjort... Hade väl tänkt göra något vettigt, men började dagen med att betala räkningar, och ditt for mitt humör...Min inspiration försvann bland räkningarna! Finns väl ingen som blir glad och lycklig av att betala räkningar...


Först sliter man och gnor på en hel månad, för att få sin lön. Man börjar räkna dagarna till lön, långt före den egentligen infaller... Dagen före är man redan på rätt så bra humör, och på själva lönedagen är humöret strålande, livet ler igen, allt känns bra...redan innan dagen är slut är man på dåligt humör igen, efter att man betalat sina räkningar...Man sitter och ser hur lönen bara minskar och minskar för varje räkning man knäpper in, och då allt är betalat är det bara att konstatera att det som blev kvar skall räcka till mat...och inget annat...Så nu är det bara att slita o gno igen 4 veckor för att få uppleva samma procedur igen!!!

Visst är det skönt då man får bort räkningshögen, men då den tyvärr fylls lika snabbt igen...Och tänk om det kunde bli lite mer kvar av lönen än det som går till matuppköp...Har man lyckats få ihop sparat lite nu som då, ja då minsann är det något som går sönder som behöver förnyas, eller så måste bilen på remont...Så är man där på startlinjen igen! Och inte vinner man på lotto heller...;)

Inte blir man glad av att betala räkningar, än mindre att skriva om dom, så nu slutar jag "babbla" om dom... Nu skall jag ta itu med mina söner, vem av dom som skall gå ut och skotta snön som kommit ner inatt! Gubben är på jobb, så han slapp undan det, min rygg säger nej till att skotta snö, så nu faller det på pojkarna. Efter första gången jag frågade imorse, tyckte den äldre att den yngre skall göra det, och förstås tvärtom då jag frågade den yngre... Nu kvittar det mig vem av dem som gör det, det får dom jämnt strida om själva, börjar dom strida mycket, slänger jag ut dom båda, så kan dom skotta halva gården var...utan betalt, det har jag inte råd med, jag har ju betalat räkningar idag...:)

Önskedrömmar...

Igen fick jag konstatera att den här veckans önskedröm inte gick i uppfyllelse, samma önskedröm jag har varje vecka, haft fler år och kommer att ha hela livet ut... Alla veckor blir jag lika besviken, jag får landa med båda fötterna på jorden, jag får helt enkelt ge upp hoppet att en dag vinna på lotto...

 Varje vecka då jag sätter mig ner och skall kolla den rätta raden, har jag samma känsla, jag känner att nu är det vår tur, jag tycker att det inte kan vara för mycket begärt att dom där förbannade lotto-bollarna EN GÅNG skulle ha de nummer jag tippat...Hur svårt kan det vara att tippa 7 nummer rätt av 39? Andra har lyckats med det, då måste väl jag också klara av det! Tyvärr ser det ut att vara en omöjlighet, eftersom det inte heller lyckas för mig att få 5 eller 6 rätt heller...Att få 4 rätt har jag väl lyckats med 2-3 gånger under de senaste 10 åren...så jag ligger en hel del på minus ännu...

Jag har alltid tyckt att istället för att ha såna enorma summor då man har full träff, så skulle det minskas på huvudvinsten och delas ut lite större summor på de lägre vinsterna. Om nu huvudvinsten är 10 miljoner, så kan väl vinnaren nöja sig med 8 miljoner och så delas 2 miljoner på oss mindre lyckligt lottade...Det här skulle förstås inte få ske om JAG vore den med 7 rätt...;) Nu har ju systemet gått framåt, nu vinner man även med 3 och reserv, så nu har t.om jag chans att vinna :) Det har jag gjort hela två gånger, och säkert många andra av er med...Jag antar att ni andra fick er ett lika gott skratt som mig...1 euro...skrattretande!!! Tur att man får utbetalningen till sitt konto, jag personligen skulle glömma att lösa ut den...

Varför utsätter jag mig själv för detta önskedrömmande, varför envisas jag med att varje vecka lägga in lotto, varför kan jag inte satsa lotto pengarna på något vettigare... Därför för att jag för fler år sen var så dum i huvudet, och lagade "egna rader" med nummer jag kan utantill...Och minsann glömmer jag ett och annat, har super dåligt minne periodvis, men dom här lotto raderna kommer jag säkert aldrig att få raderade ur mitt minne...så jag har inget annat val än att lotta varje vecka. Visst kan jag sluta och låta bli att kolla den rätta raden, men tror ni verkligen jag skulle kunna låta bli... garanterat skulle jag kolla, för jag är ju så säker på att jag aldrig ändå skulle ha fullträff...Men herregud i himlen om jag då skulle ha vunnit...

Så nu lottar jag vidare, får väl tänka positivt, de här 1€ vinsterna är väl början på en miljon, förutsatt att jag sparar dem...:) Imorgon är det ny lotto dragning, ni andra kan låta bli att lotta, för NU känns det som det är min tur att vinna...;)

Problemlösning...

Det löser sig alltid, på ett eller annat sätt, jag ger mig inte, jag försöker med alla tänkbara utvägar för att få mitt "problem" löst...oftast löser det sig, det kan ta sin lilla tid, men jag ger mig inte...

Vi tycks ha en tendens i vår familj att saker och ting inte alltid är "up to date", då syftar jag till saker som vi inte kollat upp innan just någon dag före vi skulle behöva dylika saker... Reagerade på att jag sitter och skriver VI...vad som är verklighet är JAG...  JAG har ingen som helst koll på om vinterkläderna från ifjol passar åt mina söner, eller om shortsen blivit för små sen förra sommaren... Efter varje årstid "plockar "jag bort allt, och lever i den goda tron att allt passar om ett år igen... Har minsann insett att det inte är så... Vad beträffar mig, så kan jag inte förstå hur jag fortfarande växt ur kläderna, jag är minsann inte i "växande ålder" mera...det måste vara fel på något annat... ;)

Eftersom det visar sig att det mesta blivit för smått under året, står jag handfallen då mina söner, oftast en vecka eller i värsta fall ett dygn före, behöver något som jag till min fasa inser att de vuxit ur under året... Och vi bor ju inte mitt i stan, vi har inte butiker med det bredaste sortiment då det gäller kläder eller övrig "utrustning", så vad skall jag göra... Då det gäller bara en sak, hoppar jag inte i bilen och kör till Åbo, det har jag varken råd eller lust med... Nej, då börjar djungeltelefonen fungera...

Oftast har någon bekant råkat ha just den grejen vi behöver, det kan vara fråga om allt från kläder, skoplagg, idrottsutrustning och cyklar...Cyklar har vi minsann köpt åt vår yngre, han brukar förbruka 2-3 cyklar per år...Han "äter" cyklar, så det har varit bra att vi fyndat begagnade åt honom, skulle aldrig haft råd att hålla honom med en cykel annars...;)  Även gällande andra grejer, tycker jag man gott och väl kan köpa begagnat så länge barnen är i växande ålder, och för vår del har vi haft bra tur då det gällt skridskor, skidor och allt möjligt i kläd väg...

Men nu höll det på att bli panik, trots mina fler dagars evinnerliga jakt... Vår äldre son behöver skridskor till nästa vecka då dom skall skrinna i skolan... Nu visade det sig mycket svårt att hitta begagnade i så stor storlek som han behöver, det är helt förståeligt, vem skulle göra sig av med skridskor du själv behöver och din fot har slutat växa... Jag var säker på att min bror skulle ha haft ett par vi kunde ha fått låna, men nej... så jag fortsatte fråga runt...min son tyckte vi skulle "stritta till stan" och köpa, men det tyckte inte jag med tanke på att jag vet att de få gånger han kommer att använda skridskorna så är det inte resan värd... Förra veckoslutet fick jag äntligen "napp"...en bekant hade ett par som var överlopps, oj vad skönt :)

 Tyvärr hittade hon inte skridskorna, trodde hon redan sålt dem vidare...så nu var jag desperat igen och sonens nerver höll på att ta slut... Som på beställning ringde min svärfar till min man och undrade om han vill komma med som sällskap då han skall till Åbo :) Vad bra, nu får vi skridskor åt sonen!! Antagligen hade min man följt mycket noggrant med min jakt på skridskor, eftersom han själv genast konstaterade att han kan se om han hittar skridskor...Jag blev nästan stum, min man avskyr att gå i butiker, än mindre vill han handla...för en gångs skull förstår jag honom, för jag tycker inte heller om att göra dom där stadsresorna! Så nu skulle han offra sig, han visste väl vilket liv det skulle bli i huset nästa vecka om jag ej funnit skridskor...

Nu gällde det bara att få rätt storlek, vi hade varken tid eller möjlighet att misslyckas med det. Vi resonerade att den storleken som verkar bra på min mans fot, så väljer han en nummer större. Nu fick jag äntligen chansen att klämma in med repliken han alltid säger åt mig då jag åker till stan: KÖP INTE NÅGOT DYRT SEN...;) Och det löd han till punkt och pricka, han kom hem med skridskor, som passade perfekt åt sonen och super billiga var dom, så nu är hela familjen glad igen, båda killarna for t.om och skrinna igår kväll 2h...

Som jag skrev, allting löser sig alltid :) Hur den här historien hade slutat om sonen meddelat behovet av skridskor först dagen före...Det vill jag inte ens fundera på...

Tiden går...

Nu får historien om Mollie´s svansamputation bli till ett senare skede, eftersom jag tänkte bifoga några bilder på henne, men det klarade inte min korkade hjärna av, och jag har ingen som kan hjälpa mig just nu...jag borde kanske anmäla mig till någon dator-kurs...inte för att det skulle hjälpa, för hur otaliga gånger har inte mina familjemedlemmar lärt mig ett och annat gällande dator användning, men det är som bort blåst efter ett tag...in i ena örat och ut i det andra...

 Vår familj har på kommande en mycket händelserik vår och sommar. Det skall firas 40 år, 18 år och den efterlängtade moped åldern 15 år... den åldern innebär även konfirmation så ett sådant "kalas" skall vi också klämma in i kalendern... jag tycker om att ställa till kalas så tar egentligen ingen stress över det här, ännu i alla fall... Verkligheten kan bli en annan, det får ni kanske läsa om sen då tiden är inne... DET jag mest börjar känna små fjärilar av i magen är det som pojkarna mest längtar efter nu då dom skall fylla 15 och 18...

Den yngre längtar efter att få börja köra moped, medan den äldre väntar på att få sitt körkort. Nu har jag ju redan gått igenom ett moped-stadie, stått med hjärtat i halsgropen då äldre sonen första gången for iväg körande, varit som ett nervvrak då jag väntade hem honom och han blivit lite försenad! Höns mamma som jag är, har vi ett bra fungerande system, han skall meddela då han kommit fram och då han startar hemåt! Så länge vi betalar pojkarnas telefon räkningar kan jag gott kräva vad dom skall skicka för meddelanden...;) Det blir säkert lite lättare (...knappast...) då den yngre börjar köra, jag har blivit lite varmare i kläderna och kan hantera det faktum att mina barn kör och klarar av att hantera en moped...Annat var det med mig, jag prövade en gång köra en moped , med närmare eftertanke minns jag att det var min mans moped (...visste nog inte på den tiden att han skulle bli min man...) Jag startade den och körde den rakt in i en vägg, och efter det har jag inte kört moped!!! Men min man ville ändå gifta sig med mig många år senare, trots att jag inte kunde köra moped...men vem vet hur nervös han är varje gång jag är igång med bilen...;)

Det är först i augusti den yngre fyller år så än får jag vara lugn, men i maj gäller det för den äldre... Redan nu då jag hör att hans kompisar fått körkort, håller jag på att flippa ur...Tack o lov har jag inte mött någon av dem på vägen ännu, jag kan liksom inte se framför mig att dom skall sitta bakom en ratt och köra bil...Dom var just 10 år... Så hur i hela friden skall jag klara av att se min egen son köra bil, och hur nervös skall jag inte sen vara...Antagligen så nervös, att jag sitter i baksätet dom första veckorna han skall ut och köra... Då andra ungdomar "piffar" upp sin bil med doftgranar och annat krims o krams, så får min son "piffa" upp sin bil med sin mor...Jag kan vara hans maskot...

Jag vet själv hur jag längtade efter att få körkort och känslan då jag fick det, vilken frihet :) Så trots att jag är orolig och kommer att vara ett nervvrak då dagen är inne för sonen att börja köra bil, så väntar jag nästan lika mycket på att han skall få sitt kort som han själv gör! Jag vill att han skall få känna samma frihets känsla och känna sig vuxen. Tänk att få hoppa in i bilen och vrida stereon på fullt, så som vi gjorde då vi var unga... Nog för att jag vrider stereon på fullt än i denna dag om jag är ensam i bilen...

Alla kalas och kör/mopedkort innebär inte bara glädje och oro, det innebär även en hel massa utgifter, så eftersom min man varken fyller jämt, eller skall skaffa sig kort av något slag, så tycker jag det är helt rättvist att han står för "fiolerna"...Pappa betalar... Vad tror ni han tycker...??? :D

Mollie...

Mollie... vår kattfröken, min lilla baby eller rättare sagt min ögonsten :) Hur kan ett litet lurvigt paket betyda så mycket, ge så mycket glädje, få mig att bli galen av oro, uppta så mycket av min känslosamma sida? Hur kan jag som en längre tid inte kände någon glädje av att se en katt, nu vara så fullkomligt överväldigad av alla emotionella känslor jag känner då det gäller vår lillfröken, även alla andra sällskapsdjur berör mig helt på ett annat sätt än förut...

Svaret på detta är att jag vuxit till mig, blivit mognare, ni vet det där som händer alla tonåringar...;) Mollie skaffade vi för 4 år sen, helt och hållet emot min mans vilja, jag själv var tudelad, äldsta sonen hade ingen skillnad, men vår yngsta son hade önskat ett husdjur enda sen han lärde sig prata...och vi såg ju vilken djurvän han var och fick alltid glimten i ögat då han fick rå om andras husdjur. Så efter några långa diskussioner med min man, med många löften om att han absolut inte behöver befatta sig ett skvatt angående katten, beslöt vi att överraska yngsta sonen med en katt till hans födelsedag...

Glädjen var enorm, första besöken vi var och hälsade på Mollie innan vi fick ta hem henne var så rörande, han ville inte lämna henne... men dagen vi sökte hem henne och hon "grät" hela vägen i bilen så tror jag även  sonen grät, han tyckte vi var grymma som "slet" bort Mollie från hennes mamma...Jag grät också, det var då dom första "moders-instinkterna" vaknade i mig gällande husdjur...Och dom instinkterna har bara växt och växt med åren...Blir riktigt "rädd" ibland och undrar om jag skötte lika bra om mina barn då dom var små, som jag sköter katten idag... ;)

Som sagt så var jag "såld" från dag ett då fröken flyttade in i vårt hem, min man var "såld" från dag två...( trodde det skulle ta längre...men, men, inget är väl omöjligt då det gäller karlar ) Så efter det började vårt nya liv som småbarnsförälder... Det skulle passas upp med mat, lära Mollie var hennes sandlåda fanns, få henne att göra bestyren där, och duktig som hon är har hon endast en gång på 4 år gjort ett bestyr inomhus utanför sin låda... Vi vaknade fler gånger per natt då hon skulle ut-in-ut-in-ut-in...Ögonen var i kors då väckarklockan ringde på morgonen...Men var gör man inte för sin baby...;)

Hur många gånger har jag inte fått höra av mina barn att:... Det är bara en katt...Herregud, klart att jag vet att det är en katt, men det är ju för tusan VÅR KATT! :) Hur många sömnlösa nätter har jag haft, hur mycket tårar har jag gråtit då Mollie varit spårlöst borta 1-2 dygn, och värsta tragedin var då hon var borta 4 dygn...Då var denna gumma HYSTERISK!!! Då hamnade hela familjen, släkt och vänner att agera, det skulle finslipas i alla diken, alla garage och förråd skulle kollas, alla trädtoppar gick vi och synade, konstigt att vi inte fick nackspärr hela familjen... Sista utvägen var att lägga upp lappar, om någon möjligtvis sett vår katt... Gud hur jag grät då jag lade upp lappar...Duktig som hon är, 2 timmar efter att lapparna lades upp satt fröken på trappan, oberörd över att hon varit borta 4 dagar, oberörd övar att jag haft de värsta dagarna i mitt liv... Men hon kom hem och det var huvudsaken... :D

Att ett litet lurvigt paket kan få mig igenom alla dessa känslor, det är ofattbart, men så självklart...Djur är  levande varelser, djur är till 100% beroende av oss människor, de kan varken prata eller skriva, vi som deras "husse och matte" måste kunna se deras behov, det är oss dom kan lita på, det är vi som skall ge dem den trygghet de behöver... oberoende vad för husdjur vi pratar om...alla husdjur är lika älskvärda och behöver samma mängd av kärlek och omtanke!

Nu kommer ni att få läsa lite mer om mitt liv med vår katt för nästa inlägg kommer även att handla om Mollie...veckan då vi hamnade göra beslutet att amputera bort hennes svans... Det var en vecka jag kommer att minnas länge...Inte lätt att jobba hemma med en katt som inte får gå ut på 10 dygn...;)

Varmt och skönt...

I detta extremt-överdrivna-inte roliga, iskalla vinterväder har jag kommit fram till att yllesockor och ljus, det är "min grej"... Jag blir så glad av dessa två saker, skulle inte klara mig utan dem. Och jag skulle aldrig kunna ha för mycket av dem hemma, för det är bra åtgång på vardera :)

Jag väntar hela dagen på att det skall bli skymning ute så jag får tända alla ljus, och för varje ljus jag tänder blir jag bara gladare, det sprider sig ett härligt sken i hela huset, hela hemmet blir mysigt... Tänder även något doft-ljus, så får jag en trevlig doft som sprider sig :) Jag är inte speciellt förtjust i ljus med doft, jag är rätt så kräsen gällande såna, för en del ljus luktar rent ut sagt för jävligt. Party-lite ( ljus som säljs via hemma partyn, typ Tupperware) har ljus med en doft som kallas "snöbär", och den doften är obeskrivlig, den doftar så otroligt gott, inte alls för starkt. De är de enda doft-ljusen jag bränner, högst ett i gången och absolut inte varje dag, för dom är enormt dyra :( Dom har oftast äran att få brinna under veckoslut och andra helger...

 Jag har under årens lopp samlat på mig ljusstakar i minut och parti, det finns i alla storlekar och former, har ett helt skåp fullt av sådana, skulle gärna plocka fram fler av dem som jag tycker om, men jag har inte plats för dem, alla ytor är redan fyllda med ljusstakar...Kanske jag börjar rada ut dem längs med golvet...Tänk vad roligt att dammsuga och tvätta golv sen... Dom får nog tyvärr hållas i skåpet, jag gör personlig konkurs om jag börjar bränna mera ljus...

Ljus är egentligen rätt så dyra, med tanke på hur kort stund de brinner, i synnerhet värmeljus... Blockljus har man ju längre glädje av, men de passar inte att ha alla ställen. Oj vad jag älskar dom här super höga (25-30cm) blockljusen man får nuförtiden, och dem har man minsann länge glädje av :)  Kvaliteten på ljus är också mycket varierande, fy, vad det harmar då man köpt dyra ljus och sen blir det ingenting av dom, dom rinner, eller så har veken fått något fel så att du hamnar slänga ett halv-brunnet ljus... Jag har i alla fall hittat ljus med bra kvalitet och mycket prisvärda...

IKEA...tacka vet jag denna underbara affär :) Dom säljer absolut dom bästa ljusen, värmeljusen går inte att jämföra med andra, blockljusen är super förmånliga och brinner garanterat helt slut... Så på hösten är min Ikea-kundvagn proppfull med ljus, ljus, ljus...Var före julen och fyllde mitt lager till max, men nu börjar det lagret sina mot sitt slut, inte kunde jag i november veta att vi skulle råka utför en storm under julen, som innebar att vi var utan ström ett och ett halvt dygn...den mängd ljus vi brände då, hade vi njutit av fler veckor ännu... Och jag som inte har planer på att åka till Åbo inom snaraste framtid, så vädjar nu till mina vänner och bekanta: ÄR NI PÅ VÄG TILL IKEA SÅ KÖP LJUS ÅT MIG!!!!! ;)

Yllesockor...yllesockor...finns det något varmare och skönare? Nej, inte har jag hittat ett vanligt hederligt klädesplagg som gör så stor nytta som dessa ljuvliga yllesockor! Förr använde jag endast sockor då jag var ute och det var svinkallt...Idag använder jag sockor nästan året om, t.om svala sommar kvällar drar jag dem på fötterna...Jag blir så glad då jag ser att så många, oberoende av ålder går med yllesockor, och vilka härliga sockor det finns, förr var dom gråa... Nu finns dom i alla färger och roliga mönster :) Jag brukar lägga in önskemål åt svärmor som är snäll och stickar sockor åt oss... Måste ha sockor som "matchar" till festkläderna...för så beroende har jag blivit av dem att jag även går med dem fast det är en högtidligare dag...

Jag skulle själv vilja lära mig att sticka sockor, men, men...jag och handarbete...Det kanske ni får läsa om i ett senare skede...;) Nu skall jag och mina yllesockor gå och tända de sista ljusen jag ännu inte tänt idag :) Jag önskar er alla en riktigt varm och skön lördag kväll!

Irriterad...

Nu håller jag på att bli tokig...Inte så tokig att jag behöver buras in eller dylika drastiska åtgärder... Bara sådär lätt galen som jag kan bli på vissa saker som händer i mitt vardagliga liv så gott som dagligen... Saker vi kvinnor oftast retar upp oss på... Då man skaffar sig en ny apparat, medföljer det alltid en bruksanvisning, som berättar hur apparaten fungerar, hur du skall underhålla den...m.m...Vad bra, för oftast behöver du läsa igenom anvisningarna för att få apparaten att funktionera...

Nu är min stora fråga, VAR finns bruksanvisningen gällande hur en KARL fungerar? Eller en anvisning (rättare sagt en 800 sidors bok)  skriven endast för män; Så här SKALL du fungera... Dessa "goda råd" borde vara obligatoriska, som delas ut redan på BB för varje pojke som föds...;) Nu skulle säkert alla män tycka att dylika föreskrifter borde medfölja oss kvinnor...men jag har inte frågat deras åsikt nu...Vi kvinnor har en talang, vi ser/vet/gör det som behöver göras, utan att någon lärt oss...

Mitt irritations objekt för denna gång är skåp-dörrar och lådor...Det här med att mina "gubbar" inte vet var i huset diskmaskinen, byk-korgen, klädskåpet, befinner sig, ja, det har jag lärt mig leva med...Får väl skylla mig själv att jag inte ritat en karta åt dem...Fast jag skulle ha gjort det så hade dom väl inte förstått sig på den...Endast om jag skulle ha fått den med i registret på Google-maps eller på navigatorn... Men för att hitta våra skåp och lådor behöver mina gubbar ingen karta...för det har jag bevis på att dom hittat...

Öppnar jag en dörr, stänger jag den, men inte mina gubbar...Ytterdörrar nog, men inte inne i huset...alltså jag lovar, av 10 gånger någon av dem sökt något från ett skåp eller en låda, så garanterar jag att skåpdörren eller lådan blir öppen 8 gånger...VARFÖR? Hur tungt kan det vara att stänga efter sig, det kan väl för tusan inte vara tyngre än vad det var att öppna den...Hur många gånger har jag inte poängterat om detta, utan resultat...måste jag laga en anvisningsbok...Rita en bild , hur man stänger en skåpdörr eller en låda, vi kan även ha praktiska övningar en par gånger i veckan...

De värsta tänkbara dörrarna som alltid står öppna är dörrarna till yngsta sonens klädskåp...Hans klädskåp är så beläget i hans rum att alla som går förbi eller kommer till oss, ser rakt in i skåpet...vad trevligt...Det innebär att jag måste dagligen se till att hans klädskåp är i ordning, alla kläder ligger i fina högar, det kan inte vara samma kaos som i mina övriga skåp... Och alla som råkat se en glimt av hans klädskåp, har förstått att samma kaos befinner sig även där...tänk om sonen kunde stänga dörrarna efter sig...Kanske det rent av är därför dom inte stänger efter sig, dom vill att jag skall se i vilken oordning jag har i skåpen, och hoppas att jag skall städa...

Eftersom mina gubbar inte "märker" att dom lämnar dörrar och lådor öppna efter sig, eller helt enkelt inte kommer sig för att att stänga dem...och absolut inte förstår varför jag blir stressad över att detta sker... så har jag tänkt, en "vacker dag" då jag vet att jag är på väg bort, och att gubbarna kommer hem under tiden, skall var endaste en skåpdörr, låda vara på vid-gavel, jag hoppas dom stupar omkull, att dom märker en skillnad...Nu vet jag att detta är önsketänkande, även fast alla dörrar och lådor är på vid-gavel så stör det inte dem...Dom skulle säkert fråga om jag har blivit helt galen, och be mig stänga dörrarna...

Trevligt veckoslut till er alla!

Konflikter...

Som förälder till två tonåringar, båda av det manliga könet, har det inneburit många "gråa hår" för mig... Vilka otaliga "roller" har jag inte fått äran att agera under de senaste 17 åren...Jag har blivit nominerad till den mest stränga, dumma, snåla, orättvisa, jobbiga, gnällande, krävande mamma som finns i världen...Och det här var bara en bråkdel, alla som är/har varit mamma till en tonåring vet vad jag pratar om...Listan med positiva "roller" är så obefintlig, så låter den bli oskriven...;)

Då pojkarna var små, var det betydligt enklare att vara den där "sura, gnällande mamman" för då var mitt ord lagen och löd inte pojkarna, tog jag dem under varsin arm och satt dem på sin plats...Varefter en ordentlig moral-predikan följde! Det enda jag fick tillbaka var gråt, och på den tiden var jag så immun mot det så jag tog ingen stress... Efter några minuter var allt glömt och så var vi alla vänner igen...

För några år tillbaka, fungerade ännu taktiken att leda dem i sina egna rum, med en moral-predikan som utvecklats en hel del under åren och min ljudnivå hade även den avancerat rätt så hyfsat...Trodde jag verkligen att ju högre jag skrek desto bättre effekt? Pojkarna hölls i sina rum, men nu var det inte gråt mera jag fick höra, nej, nu skulle det testas hur långa nerver mamma har, det skulle gnällas tillbaka... Det var inte så enkelt att få sista ordet, men inte gav jag mig...mitt ord var ju lagen... Sen var vi sura på varann fler timmar...

Idag, då äldsta sonen är mer en huvudet längre än mig och den yngre nästan lika lång som jag, så kan ni säkert tänka er vem som leder vem om det skulle behövas ta i "handgripligen"... Det skedet har vi nog kommit över, pojkarna väljer av egen vilja att stänga in sig i sina rum, med en smällande dörr framför min näsa...Nu har jag gett upp med allt som gäller moral-predikan, för tyvärr så kommer pojkarna med sådana argument och förklaringar att jag helt enkelt inte kan ge svar på tal alla gånger...Så jag står tyst utanför den stängda dörren, väntar att pojkarna skall ta första steget...det kan jag få vänta på länge, eftersom konflikten kan finnas i "luften" fler dygn, beroende på vad saken gäller...

Vad gäller vår äldre son, har jag hamnat att ändra lite "taktik" då det gäller att "lyda" mamma...  Jag har alltid gjort klart för honom, att så länge han är underårig så bestämmer jag och hans far... Tills jag konstaterade att han om 3 månader fyller 18, då jag till min fasa såg framför mig att han tror att han får göra vad han vill efter det... Så nu lyder regeln; så länge han bor hemma så bestämmer vi... Tror bestämt att han kommer att ha rätt så "fria regler" för det sista jag vill är att han flyttar hemifrån!

Våra pojkar har tyvärr alltid haft tendensen att vara med där det händer, oftast haft ett litet finger med i spelet...den äldre har tack och lov vuxit till sig och förstår bättre... den yngre är väl i den "värsta" tänkbara tonårs åldern nu...vilket innebär en massa extra gnäll och meningsskiljaktigheter här hemma...under vissa perioder tycker jag att allt bara är negativt vad gäller barnuppfostran... Denna vecka har båda mina barn fått beröm, helt på skilda håll av helt olika personer, det har inte varit frågan om större saker, men känslan som mamma, att någon enstaka gång få höra det positiva gällande ens barn, det ger helt ny vind i seglen för mig...

Nu hoppas jag pojkarna en dag inser att vi som föräldrar endast menar gott och vill dem allt väl, trots att vi ALLTID säger nej och ALLA andra får... Det är tyvärr den negativa sidan med att vara förälder, men i långa loppet vinner alla på det, fast det ibland under åren känts som vi haft dom "värsta" ungarna, och vi varit dom sämsta föräldrarna... Vet nog innerst inne att mina barn tycker jag är VÄRLDENS BÄSTA MAMMA, det är bara så himla svårt att säga det..;)