Första träffen...

Idag har Koda fått bekanta sig med stranden, bilden fick jag av min svärdotter.

Nu har vi gått igenom eldprovet, provet jag fasade för och var nervös över. Nämligen dagen då lilla Koda första gången skulle komma hem till oss och träffa vår kattfröken Mollie. Det är ju det viktigaste för mig att dessa fyrbenta varelser kommer överens, för annars är det katastrof. Jag kan ju inte neka ungdomarna att ta hunden med sig till oss, för då får jag nog minsann aldrig hem dem. Och det sista jag vill att Mollie tar på näsan, eller inte känner sig trygg... Så jag har både googlat och frågat råd av vänner och bekanta, hur man bäst går till väga då katt och hund ska presenteras för varandra.

Mollie är fundersam...

Koda visste jag att inte skulle bry sig så mycket om Mollie eftersom han hamnade att bli van med katt så fort han flyttade hem till sonen & svärdottern. De har nämligen en innekatt, så där var det bäst att vänja sig med katt från första början. Mollie, som enligt min yngre son är den mest bortskämda katten som finns, var ju nog den jag oroade mig mest över. Min största fasa var att hon inte kommer hem... Men nu är jag betydligt klokare, och känner mig mer lugn efter att första besöket gick över mina förväntningar. "Träffen" skedde på farsdagen, och alla kunde avnjuta farsdagsmiddagen i lugn och ro, trots att både katt och hund var inne under samma tak :)

Som sagt, Koda brydde sig inte ett dugg om Mollie, vet inte om han överhuvudtaget märkte att det fanns en katt i huset :) Mollie blev mycket stor i ögonen då hon såg Koda först, men burrade inte upp sig, och inte fräste hon heller. Hon sökte sig upp på kanten i köket, där hon säkert i en halv timme iakttog lilla yrvädret som for fram på golvet. Fröken höll sig hela dagen på högre nivå en hunden, men i ett skede glömde hon säkert bort att Koda fanns i huset, för då for hon på sin favorit plats. Hon lade sig bredvid takkan, och då råkade Koda tydligen komma för nära för då fräste Mollie till ett par gånger. Utöver det gick allt jätte bra :) Efter att sonen och Koda for hem gick Mollie och snusade runt hela huset, vem vet kanske hon saknade sin nya kompis...vi får hoppas det :)

Jag älskar vår katt, över allt här på jorden, och jag måste väl lite hålla med yngsta sonen...hon är bortskämd som tusan. Eller bortskämd och bortskämd, inte kanske man ska säga så. Hon blir helt enkelt behandlad mycket älskvärt <3 Hon är egentligen lite "knasig" hela katten :) Jag tycks vara hennes mentor...Om jag är på väg ut på "lite frisk luft" på trappan och Mollie råkar komma in tillika jag går ut, så trots att alla andra är inne i huset så sitter hon bakom dörren och ser på mig. Blir jag för länge så börjar hon jama. Först då jag kommer in så kan hon gå till matskålen, eller lägga sig någonstans. Hon följer mig då jag är ute. Går jag till postlådan, kommer hon efter. Hur många gånger har vi inte med dagbarnen haft henne med till parken...där har hon trippat efter oss på gångbanan. Suttit på staketet i parken ett par timmar och gått hem med oss igen :) Nu har byns park blivit förflyttad så vi hamnar att gå över bilvägen, så nu vägrar jag att låta henne följa oss. Oftast springer hon fast oss några meter hemifrån, så då svänger vi om med barnen och jag bär in katten. Så nu vet ni grannar, vad jag håller på med då jag går upp och ner i backen på morgnarna med mina småttingar :D

Lillebror gillade Koda mer än vad han erkände :)

<3

Hon är så älskvärd vår lilla Mollie, och jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska ett annat djur lika mycket, samtidigt i alla fall ;) Otroligt att man kan ha så mycket kärlek i sitt lilla hjärta <3 Inte nog med att jag älskar min familj och vår katt så nu finns det ännu plats i mitt hjärta att dela med sig av kärlek åt lilla Koda <3 Alltså jag älskar den här hunden så att jag håller på att spricka. Och då har jag bara sett honom två gånger. Årets farsdag blev allt annat en vett och etikett...det var tur att jag hann få all mat klar i tid. Jag satt ju helst på golvet och lekte med hunden! Dukningen blev inte festlig, men inte var vårt hushåll så festligt heller ;) Tidningspapper längs golven och en massa löv och skräp som släpades in alla gånger vi var ute med Koda. Observera VI...jo, då sonen gick ut på gården med hunden, det är ju fråga om många men korta stunder, så trampade jag och min man efter :) Yngsta sonen tyckte vi var barnsliga ;) Han klargjorde även åt storebror att det kommer att barka åt helvete med alla regler och principer den dagen Koda blir lämnad hos oss... "mamma kommer att låta den sova i sängen, mata en massa gott i den, o.s.v..." Vad tror dom om mig riktigt??? :)

Bus med husse :)

Jag mår bra :)

Två trötta fyrbenta hjärtan <3

 Nej, trots att jag smälter som choklad då jag ser Koda, så kommer jag att vara mycket hård på att följa ungdomarnas regler och principer vad gäller Koda. Jag har ju själv sagt åt sonen fler gånger att jag vill att hunden ska bli väl dresserad, det underlättar så mycket under hela deras tid tillsammans med hunden. Och en mycket bra början har dom...blev helt faschinerad över att Koda redan kunde "sitt och ligg" kommandot. Duktig pojke är han <3 Fick idag veta att jag imoron skall få träffa Koda igen, och min son och svärdotter <3 De kommer hem under dagen, jag har lovat mina dagbarn att de ska få träffa valpen, och sonen tyckte också det var bra att Koda lär sig med småbarn. Så nu är jag lite pirrig i magen igen. Hoppas att det går lika bra för Mollie och Koda att träffas igen, och hoppas att mitt hjärta håller ihop då det är så många älskvärda individer som kommer att vistas under vårt tak, på en och samma gång :)

Avreagering...

Oj,oj, oj...det såg lovande ut idag morgon. Temperaturen just under nollsträcket, och en härlig liten vit nederbörd, som fick min värld att se helt annorlunda ut. Inte bara mina ögon njöt av vad de såg, hela jag kände mig som en ny människa. Redan då jag såg de första snöflingorna falla, började jag längta efter julen, längta efter att få lägga jullampor och ljusstakar i fönstren. Hela morgonen var jag full av energi och glädjen var på topp...Mina dagbarn tittade ivrigt ut genom fönstret, förväntansfulla att komma ut. Väl ute på trappan var vi alla lika ivriga av snön och stegade iväg mot parken.

Två timmar senare, då vi kom hem tillbaka var väl barnen lika ivriga...Det samma kan man inte säga om mig. Snön hade förvandlats till vatten, ingen hade regnkläder på sig, så vi var en skock med dyblöta och sandiga kläder, älskvärt... ;) De våta kläderna störde mig inte alls, det som rubbade mitt humör var att min dröm om vinter höll på att regna bort. Och det har den minsann gjort...regnet öser fortfarande ner där ute och jag är bitter. Jag vill ha vinter, nu genast!!!

Eftersom jag är smått irriterad på regnet där ute, kan jag väl lika bra skriva ner en annan sak som irriterar mig riktigt fruktansvärt för tillfället. Män, pojkar, karlar, gubbar...ja, ni vet, det där andra könet, könet som nog inte tilldelades alla "behövliga verktyg" i hur man ens så där lite minimalt försöker upprätthålla ordning och reda! Det finns säkerligen en massa karlar där ute som har bättre koll än många kvinnor, men de män jag är omringad av för tillfället har nog varit på semester den dagen som ordning och reda verktygen delades ut...Före jag börjar min klagovisa, så erkänner jag att JO...JO jag har skämt bort dem jag bor med, jag har en hel del att skylla mig själv. Jag plockar efter dem, jag "serverar" dem med ett och annat, jag passar upp dem till en viss gräns...Så vad fan har jag att klaga på då, jag har tydligen själv format dem till vad de är idag...

Jag hoppas att det finns någon medsyster som känner igen sig och sympatiserar med mig :) Det som redan är vardagsmat för mig, det jag inte mera orkar gnälla eller skrika om, än mindre försöka få mina "män" efter x-antal år att FÖRSTÅ, är ju dilemmat med att lämna klädhögar efter sig. Var som helst, hur som helst, när som helst...Bäst är det då dom är utspridda längs hela huset. Helst på golvnivå, förstås! Jag har även lärt mig att matbordet i köket är ett jävligt bra ställe att placera en massa verktyg, väskor och dylikt på. Vet inte vad ni andra tycker, men i mitt tankesätt  hör matbordet till att sitta och äta ifrån. Och i roskisen lägger jag alla sopor, i diskmaskinen all smuts disk...helt naturligt :) Antagligen har vi i detta hushåll dagligen roskisen överfull, och diskmaskinen blir aldrig tömd på ren disk, eftersom inget hamnar dit om inte jag själv fixar det. Det bästa med det hela är: JAG får alltid felet för då något inte finns där de lämnat det. För dom vet nog minsann att de lämnat det just "där och där"... Herregud, det är klart att dom vet! Dumpar man av alla ägodelar i en liten ruta på 1 x 1 meter, så är det väl rätt självklart att man vet var man har sina grejer!

Och NU kommer vi till mitt riktiga stressmoment för denna gång. Allt det jag just skrev om, det liksom hör till mitt liv, jag får helt enkelt inse att jag bor med en bunt "töntar" :D Senaste tiden har mina "töntar" hittat ett nytt sätt att reta gallfeber på mig. Dom råddar i vårt kylskåp!!! Alltså på riktigt...jag har ett heligt rum i vårt hus, och det är givetvis köket...det är mitt territorium...inte har jag nu valt det själv, men av någon konstig anledning har det blivit så ;) I detta rum har jag min ordning, och så ska det förbli. Samma gäller kylskåpet! Jag är absolut ingen princip människa, än mindre pedant, men vad gäller vissa saker, så där vill jag ha mitt egna system. Och i kylskåpet har jag en viss ordning och den skall följas. Punkt slut! Vi har 6 hyllor i kylskåpet, och varje hylla har sin funktion över vad som ska finnas där. ( kanske jag ändå är lite pedant...fick den känslan nu då jag skrev ner det här ) Nå, i alla fall...i vårt kylskåp finns det ett "system" som jag planerat, vissa varor ska finnas på en viss hylla, och jag får nästan ångest om det ändras på detta! Det har funkat jätte bra i många år, men senaste tiden har det här motsatta könet i vårt hushåll fått för sig att mixtra om allt i mitt heliga skåp! Helvete säger jag... :)

Det dom tar ut från kylskåpet, lägger de ALDRIG tillbaka på samma ställe, Ok, inte har jag kartlagt skåpet så noggrant att varje sak har en viss plats, men varje hylla har vissa saker. Av 6 hyllor är det 2 som mina "töntar" använder mest...den där det finns pålägg och förstås den där det finns dricka. Yngsta sonen använder påläggshyllan mest. Då han dukar fram till morgonmål, så tas var evigaste pålägg ut från skåpet, IFALL man vill smaka på dem alla...Och jag lovar att hyllan i kylskåpet ropar på hjälp eftersom den är så tom, då när sonen ska plocka tillbaka alla pålägg. Han som helst lämnar allt i en hög efter sig, borde ju tycka att det vore enklast att lägga tillbaka påläggen, smör etc. på den TOMMA hyllan, men NEJ! Han stuvar in allt på alla tänkbara ställen som bara går att finna på de övriga 5 hyllor, kors och tvärs, hit och dit!!! Alltså borde jag beställa läkartid åt killen? Ögonläkare i första hand då kanske? :D Min man har tyvärr lite samma syndrom, det verkar mycket svårt för honom att hitta rätt hylla i kylskåpet...kanske det vore dags igen att rita en karta, lägga den på kylskåpsdörren, och hoppas att dom där manliga individerna i alla fall fanns i kön då när navigationsförmågorna delades ut! Borde väl rita på kartan en väg till roskisen...Ni vet den där kartongbiten som håller ihop två dricksflaskor...den brukar ha tendensen att förbli i kylskåpet...vem måntro lämnar den där???

Borde väl vara glad att jag fått en ny sysselsättning, då jag för övrigt har så andefattigt liv. Finns väl inget trevligare än att leka sök och finn leken i kylskåpet var och varannan dag. Det går ju där på sidan om, då jag plockar efter karlfolket här i huset. Trots att jag är fruktansvärt irriterad på detta just nu, så övervinner nog glädjen, över det att jag har yngsta sonen hemma på praktik och han må nu rådda i mitt kylskåp bäst han vill, för om två veckor blir det tyst i huset igen :( Med facit på hand, kan jag ju säga att båda mina söner verkar i dags datum ha ordning och reda med sig själv i sina egna hem, så tydligen är det endast här hemma man inte "orkar bry sig". De är så väl medvetna om att: mamma plockar och fixar. Min äldsta son sa för många år sen, då jag hade en konflikt med honom om ordning och reda, att varför skulle han "stressa" nu, då han har hela livet framför sig, då han måste plocka och fixa själv... Så något har jag väl lyckats med som förälder om de har det på grej utanför mina väggar. Nu är det då bara min man som är och lär ska bli ett hopplöst fall... :D

Så med allt detta som tynger mina axlar just nu, så är det väl inte för mycket begärt att det det enda jag önskar är SNÖ :D

En glädjefull och tung dag...

Nu har jag då officiellt blivit "farmor" åt världens godaste, sötaste och älskvärda fyrbenta lilla hundvalp. Trots att jag bara fått tillbringa några timmar med detta underbara mirakel, så har hunden tagit mig med storm. Jag saknar den så, och bara väntar tills vi ska få träffas igen <3 Hoppeligen blir det om en vecka, på farsdagen, för då har sonen lovat preliminärt att han kommer till hemknutarna.

Första träffen med matte <3

Jag fick den stora äran att fara med min svärdotter och söka hem deras hund. Visst hade min son velat göra det, men tyvärr hade hund uppfödaren en affärsresa inbokad, och var tvungen att bli av med valparna under senaste vecka. Och man får ju inte ledig dag från militären så där bara, mitt i veckan, så jag anmälde mig genast frivillig att hoppa in som ersättare. Samtidigt fick jag ju kvalitetstid med svärdottern en hel dag, och hon fick umgås med mig, oberoende om hon ville det eller ej ;) En riktigt bra resa hade vi, och tryggt kom vi hem med hunden, trots att jag som chaufför höll på att tappa nerverna ett få tal gånger...

Strongline´s Okey, alias Koda <3

Jag avskyr att köra bil, i alla fall längre sträckor...att glida omkring här på vår ö går väl an, så länge det är bra före på vägarna. Nu börjar dom årstiderna som jag helst inte vill vistas så mycket bakom ratten. Det börjar bli värre och värre med åren, det här med att köra bil i mörker och halka. Det kan absolut inte ha med åldern att göra, så jag skyller på det att jag jobbar hemma och inte behöver köra så mycket bil ;) Förra torsdagen var inte ett undantag, då jag skulle iväg på en lång bilfärd...Under dagen fick jag uppleva alla negativa sidor med att köra bil, jag var slut som en trasa då jag äntligen kom tillbaka hem...

Hade tänkt att jag skulle ha åkt till Ekenäs redan på onsdag kväll, kunde ha sovit i yngsta sonens lägenhet. Men valde att fara på torsdag morgon för att få köra medan det är ljust. Visst var det ljust, men då jag kom över bron, var vägen vit och temperaturen visade på -1 grad. Jag höll i ratten så att knogarna blev vita och vågade knappt andas i kurvorna. Jag hade frågat gubben fler gånger dagarna innan ifall det fanns risk för halka denna dag...Nej, nej hade han svarat...så ni kan tänka er vem som fick sin beskärda del i mina tankar, medan jag satt och körde med hjärtat i halsgropen. Då jag var halvvägs blev det plusgrader och vägarna var torra. Skönt! Men då blev det dimma, en dimma som jag aldrig skådat förut. Såg inte många meter framför mig...mysigt...så det var ju nästan som att köra i mörker :( Kom i alla fall helskinnad fram till Ekenäs. Därifrån startade vi vår 2,5 timmes bilresa mot Heinola. Svärdottern körde, så jag fick pusta ut och ta det lugnt :)

Söta som chokladknappar...

Väl framme hos uppfödaren, efter att jag fick kliva in i rummet med 7 underbara små valpar, glömde jag allt vad bekommer bilkörning. Det var i samma ögonblick som "någon" injicerade mig med en spruta full av valp-sjuka :D Alltså på riktigt, jag skulle ha kunnat ta hem var och en av dom där små knyten. Skämtade med svärdottern, att inte märker väl någon om jag stuvar in ett par valpar i kameraväskan ;) Så söta var dom, men tror nog bestämt att vi fick med oss hem det sötaste exemplaret :) Då vi satte oss i bilen, med mig som chaufför, hade vi med oss labrador valpen "Strongline´s Okey", eller Koda (uttalas kååda) som sonen och svärdottern har valt till namn :) Det skar i mitt hjärta, att inse att vi tar hunden från hans hem och trygghet, att den hamnar inför en helt ny resa i sitt liv.

Då satt jag där bakom ratten igen, vi hade ungdomarnas bil, en bil jag aldrig kört så redan det var ovant.Efter en stund började Koda få ledsamt, den gnydde och gnydde. Jag försökte behärska mig, men trodde ni att jag klarade det...NEJ...tårarna rann åt mig med. Tillika jag var så superglad över hunden, tyckte jag så fruktansvärt synd om den. Efter en timme lugnade han ner sig och somnade, så resten av hemfärden var lugn, för hunden i alla fall...annat var det med mig. Jag skrev ju att jag tycker om att köra medan det är ljust...jo tack bara, jag tar det nästan tillbaka. I 2 timmar hade jag solen i ögonen, det hjälpte varken med solskyddet eller solglasögon. Alltså det var så ofattbart jobbigt...jag var totalt förbländad fler gånger. Fick fråga svärdottern om hon ser bilen framför, eller när vägskälet kom jag skulle svänga in i...Jävla sol, inte hade den lyst dagarna innan, än mindre dagarna efter, men just denna dag, då skulle den lysa med sin prakt! Hade jag haft ett gevär, skulle jag ha skjutit ner den!!!

Bäst att märka sitt revir genast :)

Vi kom fram till Ekenäs, jag hade sjuka ögon...och visste att jag ännu hade en timmes bilfärd hem i beckmörker :( Fick en välbehövlig andningspaus, medan jag fick vara med och uppleva Koda´s första stunder i sitt nya hem. Oj, oj, hade kunnat bli kvar där. Han var nyfiken och glad, svansen gick i ett. Maten smakade, och bestyren funkade...på alla andra ställen än på tidningspappren ;) Lycka till husse och matte, med att lära upp Koda att bli rumsren ;) Det skar i mitt hjärta då jag tackade för mig och startade min hemfärd. Glad och lycklig var jag, för att jag fick chansen att vara med denna dag. Hemresan var mörk och eländig, livrädd för älgar och hjortar som kan ploppa upp på vägen, även halkan fanns i mina tankar... Nog för att min äldsta son var den som upptog det mesta av mina tankar. Vet inte, men tror bestämt att det är en kille som har haft mycket långa och tunga dagar just nu. Tyvärr har han inte ännu fått ta del av sin hund...armén står i vägen...Visst, han var förberedd på det här, att han inte kunde vara delaktig från början, men tror det ändå slog honom hårdare än vad han väntat sig. Tack och lov, med dagens teknik, har han nog fått så mycket foton och filmklipp dagligen så att han kan "känna sig närvarande", men inte är det ju samma sak som att VARA delaktig hela tiden.

Jo jag vet, JAG ÄR SÖT <3

Men sonen har varit slug och "snål", han har sparat alla sina personliga införtjänade ledigheter under hela sin armé tid, så i tisdag kväll kommer han hem för att få vara husse på heltid, i 3 veckor! Gossen har blivit beviljad 19 dagars ledighet, så då har han nog all tid att ta tillbaka det han nu gått miste om i fem dagar. Svärdottern har fått dra det tyngsta lasset med att sköta Koda ensam de första dygnen, men tror nog bestämt att sonen kommer att få sin beskärda del med att torka kiss och bajs under sina lediga dagar :) Är så glad för mitt lilla "barnbarn", lånar honom mer än gärna så ofta jag får :) Alla moment bakom ratten denna dag var nog värda att göra, för att få hem lilla Koda <3