Du milde tid, hur jag mitt i allt hittar tid att sitta framför datorn och skriva...I synnerhet nu, då jag verkligen borde syssla med andra saker. Men nu känns det som jag inte har lust med något annat, än att sitta här och hacka på tangenterna. Jag är fortfarande idag som en zombie, har inte funnit startknappen idag heller! Om det nu sen är vädret, som gör att jag går på halv maskin, eller om jag har fått en smitta av yngsta sonens influensa...Men det sista jag behöver nu är att bli sjuk, så jag hoppas jag orkar ta i med nya tag imoron...
Utöver allt som cirkulerar kring studentfesten, har jag tyvärr ännu rollen som "lärare" som tynger på mina axlar. Och nu när andra elever börjar räkna dagar till sommarlovet, så räknar vi hur många prov är oskrivna... Nu är det inte endast skolans fel att det blivit så många prov kvar till slutrakan, till en del är det även vårt fel. Vi har eventuellt legat lite på latsidan nu under våren... ;) Vilket betyder att yngsta sonen var idag och skrev ett prov, och höll även en författarpresentation. I måndag ska han skriva 2 prov och på tisdagen 1 prov...Sen är det äntligen över för hans del, och även för mig :) Mina barn har under åren sagt att de tar vissa prov på talang, vilket retat gallfeber på mig. Men kan inte idag göra något annat än att jag håller med dem, för nu är min ork slut, nu går vi igenom det viktigaste inför proven, resten får ungen ta på talang...
En sak som är säkert...Lärare blir jag aldrig! Inte för att jag haft problem med den enda eleven jag undervisat, han har skött sig hyfsat och varit villig att lära sig. Nog för att sonen i många fall varit den som lärt mig, saker som han minns från tidigare skolår, sådant som tydligen inte etsade sig fast i min hjärna då jag gick i skolan ;) Men herregud så mycket man skall kunna och veta, och det värsta av allt...man ska kunna förklara det, så att en annan lär sig! Visserligen har jag ju hamnat att lägga in mig i nästan alla ämnen, medan en ämneslärare har ett eller två områden dom behöver kunna. Så jag lyfter verkligen på hatten för de lärare som jobbar i småskolor och i princip undervisar i de flesta ämnen i sin egen klass. Ni är verkligen duktiga :) Och ni har ju många elever att lära, jag har nu tack och lov endast haft ett huvud som jag försökt "banka" in lite information i... :)
Må jag nu vara en stolt mor åt vår äldre son, som klarade gymnasiet, så kan jag nog med handen på hjärtat säga att jag är ett strå stoltare för vår yngre! Han har nu klarat av 8 månader av hemskola, och kan med all heder ställa sig i ledet med sina klasskamrater för att få sitt avgångsbetyg från högstadiet. Jag tänker inte på något sätt ta äran åt mig eller min man, trots att det är vi som lärt honom. Han har haft en betydligt mindre möjlighet att ta del av all lärdom som han skulle ha fått i skolan. Vi har fått materialet hem, skolan har gjort proven...inte en chans att vi här hemma skulle veta vad är det viktigaste vi ska gå igenom, vad har de jobbat extra mycket kring i skolan...vi har själva fått fokusera oss på det vi anser varit viktigt att sonen skall lära sig. Med tanke på hans provresultat under dessa 8 månader, så kan jag inget annat konstatera än att det lyckats SKITBRA :D
Så för er som inte räknat ut det...1.6 har jag två mycket viktiga skolavslutningar! Och båda inkluderar mina barn. Att gå ut högstadiet är ju även det en mycket stor händelse, så det vill man absolut inte missa som förälder. Hade jag för 20 år sedan vetat det jag vet idag, hade jag antagligen planerat mitt liv lite annorlunda...
Hade jag vetat att den äldre planerat att ta studentexamen, och den yngre skulle hamna gå igenom allt det han gjort, för att komma ur grundskolan, hade det definitivt inte varit 3 års skillnad mellan killarna :) Då hade jag nog kört på 2 år eller 4 år mellan födslarna. För nu händer allt och ett på samma gång...Och det enda jag kan göra är att hinna med i svängarna! Så om 9 dagar skall jag och min man först bänka oss i högstadiet klockan 8.30, för att vara delaktig då vår yngre får sitt avgångsbetyg. Denna avslutning brukar ta cirka 2 timmar...varpå vi ska befinna oss i följande skola klockan 12 för att följa äldsta sonens dimission. Mellan dessa två avslutningar finns det inte så mycket mer tid än att göra ett besök på wc:n, för att putsa bort mascaran som runnit vid avslutning nummer ett, och fylla på lite mer som sedan kan rinna av vid avslutning nummer två...Redan då jag tänker på "den blomstertid nu kommer..." blir jag tårögd...så kan tänka mig att tårarna ej heller hålls inombords då "sjung om studentens..." ljuder i skolan.
För att inte tala om stress denna underbara dag, våra båda söner tar ett stort steg i livet...så kanske någon förstår min VERKLIGA stress för att få allt att funktionera tidsmässigt, så att vi utöver avslutningarna har allt klappat och klart för festligheter här hemma efter avslutning nummer två...Trots att det är den äldre vi firar så anser jag att den yngre får ta lika mycket delaktighet av den stora dagen, för det är han värd!!! Nog för att det kvittar för honom, han suckar redan för att han måste sitta i gymnasiet FLERA timmar...han har ju stora planer inför den kvällen, då han och alla hans klasskompisar skall och fira traditionellt, att de tagit steget ur högstadiet...Ett stort grattis till alla er som går ut grundskolan och tar en ny riktning i livet :)
torsdag 23 maj 2013
onsdag 22 maj 2013
Stress...
Vädret, vädret, vädret...det samtals ämne alla människor garanterat diskuterar med någon vareviga dag. Hittar man inget annat att prata om, så pratar man om vädret...och åsikterna, tankarna kan vara många. Vädret har t.o.m så stor betydelse att det inverkar på många människors humör. Och den mest betydande roll vädrets makter medför, är att det oftast är det som bestämmer vad / var / hur du kan genomföra vissa saker du tänkt dig...
Efter några dagar av väderlek som heter duga, och vi fått en hel del gjort ute på gården här hemma, så kan jag bara konstatera att idag varit en dag som lagt käppar i hjulen. Till att börja med känner jag mig som en vandrande zombie...efter att spenderat så gott som hela arbetsdagen inomhus. Har börjat vänja mig vid uteliv den senaste veckan, så denna regniga dag har lagt mig i total obalans. Jag har ju knappt vaknat till liv...än mindre har jag fått någonting uträttat. Och det är inte så jätte bra just nu, för nu är det bara så att det finns ingen tid att förlora...För nu är det min tur att leverera!
Har haft stort hopp och stora förväntningar att äldsta sonen skulle dra sitt strå till stacken...nu har han ju gjort det, så nu är det min tur att se till att han får en minnesrik dag för att få fira sina prestationer. Sonen har ju haft 12 år på sig att komma fram till där han är idag...men, men...jag har bara 10 dagar på mig att få ihop till en studentfest. Och för tillfället känns det rätt så lugnt, men vi kan alla konstatera att fallet inte är så inkommande onsdag kväll...Eftersom jag nu redan sitter och börjar känna oro, över hur hysterisk jag är om en vecka, istället för att verkligen börja GÖRA något, börja planera, börja få lite fyr under baken...så undrar jag nog hur denna episod i vårt liv kommer att sluta ;)
Mitt största bekymmer var ju veden, den som ockuperade halva vår gård, är ÄNTLIGEN klar :) Igår radades sista klabbarna, och ett febrilt "städande" av gräsmattan påbörjades...Det här vågar jag inte säga högt, men skriver det så där försiktigt hit istället...jag t.o.m borstade gräsmattan med en däckborste! Hoppas ingen såg mig...Inte för att det hjälpte så mycket, sågspånet är och finns överallt! Och jag måste tyvärr låta spånet vinna denna gång, naturen får sköta sitt, se till att spånet sakta men säkert förmultnar. Vi har i alla fall vedhögen borta, så man kan röra sig fritt. Eftersom ved projektet äntligen var över, så lade jag mitt fokus på alla andra saker som borde göras innan den 1.6...
Men tack vare det dåliga vädret idag, har alla projekt stannat upp. Vi har inte fått någonting uträttat ikväll...absolut ingenting! Enda positiva var att svärmor fyllde år, så vi har fått kaffe och kaka i alla fall. Vilken tur att hon valde att fylla år på en regnig dag, annars hade vår visit varit mycket kort och koncist ;)
Varje lediga kväll som saker blir uppskjutna, medför ju ännu mer stress-artad panik för mig. För att inte tala om hur mina familjemedlemmar kommer att känna sig då de skall vara omringade av detta monster som kommer att ha horn som pekar ut från många andra ställen än huvudet...Min man kommer att tacka gudarna, många gånger om, för att han får vara på jobb under dagarna och inte behöver se sin fru i ett hysteriskt dilemma. Äldsta sonen kommer även han undan dagtid, men vi har ju en kvar...den yngsta och skitigaste ;) Han kommer att få ta allt...han kommer att vara den som får uppleva sin mor i den mest negativa bemärkelsen någonsin! Stackars unge...han kommer inte att få njuta av sina sista "skoldagar" här hemma. Han kommer säkert att önska att han var i skolan på riktigt... ;)
Nu undrar säkert många varför jag tar sådan stress, det är ju bara en vanlig fest med eget hem-folk. Tyvärr så är jag en liten kontroll-freak vad gäller att ställa igång en bjudning. Jag vet att ingen ser på alla små detaljer, ingen bryr sig fast inte allt löper perfekt. Det vet jag...men JAG bryr mig, jag vill att allt skall vara perfekt. Då man firar, oberoende av vad det är man firar, så gör man det endast en gång i livet, och då ska denna dag vara oförglömlig! Och just denna dag ska även vädret vara på min sida...Så nu vill jag inte att det regnar en endast jävla kväll mera på 10 dagar! Och skulle inte min önskan slå in på denna punkt, så ber jag på mina bara knän att solen lyser från klar blå himmel lördagen den 1.6. Inte bara för min skull, utan för alla andra otaliga familjer som firar sina barns skolavslutningar runt om i landet :)
Stressnivån ökar, sakta men säkert...men det blir nog bra, bara det blir färdigt! Nog för att mitt motto känns rätt så skrattretande för tillfället...En annan sak som jag just märkte, som också känns skrattretande...bakgrundsbilden på min blogg! Herregud, det är full vinter där, och inget har jag märkt...någon kunde ha påpekat detta ;) Nu får jag extra stress för att få den ändrad...minns inte mer hur man byter den. Och säkert kräver jag väl att även den skall vara bytt inom en vecka :D
Efter några dagar av väderlek som heter duga, och vi fått en hel del gjort ute på gården här hemma, så kan jag bara konstatera att idag varit en dag som lagt käppar i hjulen. Till att börja med känner jag mig som en vandrande zombie...efter att spenderat så gott som hela arbetsdagen inomhus. Har börjat vänja mig vid uteliv den senaste veckan, så denna regniga dag har lagt mig i total obalans. Jag har ju knappt vaknat till liv...än mindre har jag fått någonting uträttat. Och det är inte så jätte bra just nu, för nu är det bara så att det finns ingen tid att förlora...För nu är det min tur att leverera!
Har haft stort hopp och stora förväntningar att äldsta sonen skulle dra sitt strå till stacken...nu har han ju gjort det, så nu är det min tur att se till att han får en minnesrik dag för att få fira sina prestationer. Sonen har ju haft 12 år på sig att komma fram till där han är idag...men, men...jag har bara 10 dagar på mig att få ihop till en studentfest. Och för tillfället känns det rätt så lugnt, men vi kan alla konstatera att fallet inte är så inkommande onsdag kväll...Eftersom jag nu redan sitter och börjar känna oro, över hur hysterisk jag är om en vecka, istället för att verkligen börja GÖRA något, börja planera, börja få lite fyr under baken...så undrar jag nog hur denna episod i vårt liv kommer att sluta ;)
Mitt största bekymmer var ju veden, den som ockuperade halva vår gård, är ÄNTLIGEN klar :) Igår radades sista klabbarna, och ett febrilt "städande" av gräsmattan påbörjades...Det här vågar jag inte säga högt, men skriver det så där försiktigt hit istället...jag t.o.m borstade gräsmattan med en däckborste! Hoppas ingen såg mig...Inte för att det hjälpte så mycket, sågspånet är och finns överallt! Och jag måste tyvärr låta spånet vinna denna gång, naturen får sköta sitt, se till att spånet sakta men säkert förmultnar. Vi har i alla fall vedhögen borta, så man kan röra sig fritt. Eftersom ved projektet äntligen var över, så lade jag mitt fokus på alla andra saker som borde göras innan den 1.6...
Men tack vare det dåliga vädret idag, har alla projekt stannat upp. Vi har inte fått någonting uträttat ikväll...absolut ingenting! Enda positiva var att svärmor fyllde år, så vi har fått kaffe och kaka i alla fall. Vilken tur att hon valde att fylla år på en regnig dag, annars hade vår visit varit mycket kort och koncist ;)
Varje lediga kväll som saker blir uppskjutna, medför ju ännu mer stress-artad panik för mig. För att inte tala om hur mina familjemedlemmar kommer att känna sig då de skall vara omringade av detta monster som kommer att ha horn som pekar ut från många andra ställen än huvudet...Min man kommer att tacka gudarna, många gånger om, för att han får vara på jobb under dagarna och inte behöver se sin fru i ett hysteriskt dilemma. Äldsta sonen kommer även han undan dagtid, men vi har ju en kvar...den yngsta och skitigaste ;) Han kommer att få ta allt...han kommer att vara den som får uppleva sin mor i den mest negativa bemärkelsen någonsin! Stackars unge...han kommer inte att få njuta av sina sista "skoldagar" här hemma. Han kommer säkert att önska att han var i skolan på riktigt... ;)
Nu undrar säkert många varför jag tar sådan stress, det är ju bara en vanlig fest med eget hem-folk. Tyvärr så är jag en liten kontroll-freak vad gäller att ställa igång en bjudning. Jag vet att ingen ser på alla små detaljer, ingen bryr sig fast inte allt löper perfekt. Det vet jag...men JAG bryr mig, jag vill att allt skall vara perfekt. Då man firar, oberoende av vad det är man firar, så gör man det endast en gång i livet, och då ska denna dag vara oförglömlig! Och just denna dag ska även vädret vara på min sida...Så nu vill jag inte att det regnar en endast jävla kväll mera på 10 dagar! Och skulle inte min önskan slå in på denna punkt, så ber jag på mina bara knän att solen lyser från klar blå himmel lördagen den 1.6. Inte bara för min skull, utan för alla andra otaliga familjer som firar sina barns skolavslutningar runt om i landet :)
Stressnivån ökar, sakta men säkert...men det blir nog bra, bara det blir färdigt! Nog för att mitt motto känns rätt så skrattretande för tillfället...En annan sak som jag just märkte, som också känns skrattretande...bakgrundsbilden på min blogg! Herregud, det är full vinter där, och inget har jag märkt...någon kunde ha påpekat detta ;) Nu får jag extra stress för att få den ändrad...minns inte mer hur man byter den. Och säkert kräver jag väl att även den skall vara bytt inom en vecka :D
fredag 17 maj 2013
Det blir nog bra...
Nu visar klockan helt enkelt för mycket...nu är det absolut inte dags att sätta sig ner för att skriva! Nu är det dynan och täcket som gäller...men jag är ju inte så trött ännu att jag inte skulle orka skriva ner någon rad för att få ur mig det jag så gärna vill skriva ner. Nog för att jag hinner bli trött innan jag formulerat mig klart, men jag gör ett gott försök i alla fall... :)
Ni som följt med mitt liv här på bloggen har säkert mer än en gång fått höra mina motton här i livet: "det blir nog bra, bara det blir färdigt", "allt löser sig" eller "lev en dag i taget, njut av stunden"... Och dessa ord står nog faktiskt för hur jag känner det idag. Eller rättare sagt har jag känt det nu i dagarna två :) För det mesta har löst sig inom de senaste 24 timmarna, vilket gör mig till en mycket mer gladare individ! För att citera mina egna ord...Allt blir nog bra, bara det blir färdigt och allt löser sig!
Posten, instansen jag hade nervsläpp på...De måste ha en tendens att "läsa" sina kunders tankar, eftersom alla mina dilemman gentemot dem har löst sig :) Student mössan som var ute och seglade, strandade så vackert igår hemma hos oss. En snäll vän lovade hjälpa till med att avhämta mössan från leverantören om den inte funnit sin rätta väg. Och jag var på väg att börja forska efter den försvunna mössan i samma stund som jag fick meddelande om att paketet fanns att avhämtas hos vårt postombud. Så nu ligger den vita mössan vackert i sin låda i sonens rum. Brevet min man väntade på trodde vi nog inte skulle komma fram...men det gjorde det :) Det hade returnerats till avsändaren, av någon konstig anledning, så idag fick han brevet överräckt personligen av avsändaren :) Så tack till posten, ni skötte er utmärkt...denna gång... ;)
Det här med att leva en dag i taget och njuta av stunden...det har jag verkligen gjort de senaste dagarna! Jag som avskyr sommar värmen, måste nog erkänna att jag lite i smyg dyrkat den igår och idag. Jag har försökt spendera varje möjliga stund ute i solen. De få delar av kroppen jag täcks visa "nakna" för min omvärld, har jag försökt få lite sol på...Jag är ju vit som ett lakan i vanliga fall, och brun blir jag aldrig, men tänkte att lite rödrosig hy kunde vara rätt så bra inför kommande festligheter, så att jag såg lite mer levande ut än död... ;) Så nu har jag bränt på där ute i hettan, tack och lov har det blåst lite idag, annars skulle jag ha förgått i värmen. Jag har lagat sandkakor, shoppat i en butik som säljer allt mellan himmel och jord, där vareviga produkt innehåller sågspån. Jag har målat i målarböcker med kritor som var som gelé, tack vare värmen... Jag har fått motion, medan jag sprungit runt gården och sökt efter teckningar som blåst iväg av vindpustarna. Under tiden jag gjort allt detta roliga, hoppas jag att det kommit en liten sol-bränna på min krit vita kropp.
Och på köpet av allt det här jag sysslar med, så får jag lön för vad jag gör... :D Inte illa...inte illa... ;) Det är nu, denna årstid, ni alla ska vara avundsjuka på mitt jobb ;) Tänk att ha möjligheten att vistas ute nästan hela din arbetsdag, vara omringad av personer som njuter av livet, som inte har några som helst bekymmer som tynger dem. De kan till fullo njuta av sommaren och alla sågspån de är omringade av...och de lyckas t.o.m att få sin dagmamma finna en liten glädje i att ha en gräsmatta fylld av spån...
Men även inom ved-jobbet, börjar jag se slutet...det har artat sig med rekord fart! 3 stockar osågade, sedan är högen borta, så kanske det finns en liten minimal chans att det hinner komma fram något enstaka grässtrå innan 1.6...Man kan ju alltid leva på hoppet :) Tror bestämt vi måste införa en större butik med dagbarnen, med ett större sortiment, så att åtgången blir märkbar, för att få bort vareviga spån från gården ;)
Att leva på hoppet har jag ju gjort länge...närmare sagt 12 år! Jag har levt på hoppet att min äldre son någon vacker dag skulle ta livet på allvar, ta fram den kapaciteten jag vet att han har. Nu har han äntligen levererat, han har första gången i sitt liv fått "lön för mödan", vad gäller studier...Han gjorde inte ett dåligt val för tre år sedan, trots att han tvekade. För idag kan han dra en lättnadens suck...han klarade gymnasiet, han är student. Och jag är stolt!!! Han klarade det hans mor aldrig klarade av...och för det lyfter jag hatten för sonen, för redan det är en merit i sig... ;) Sonen själv var mer avundsjuk på hans kompisar som detta år får examen från sina yrkesskolor. De har ju ett yrke nu, och jag har allt framför mig ännu...konstaterade han! Och han har ju så rätt... :) Men de studier han har som framtidsplaner, kräver student examen, därav är jag super stolt mor idag, för att sonen får fortsätta jobba på sina drömmar för framtiden...
Vad det sen blir i framtiden, det återstår att se...men allt blir nog bra, bara det blir färdigt... <3
Ni som följt med mitt liv här på bloggen har säkert mer än en gång fått höra mina motton här i livet: "det blir nog bra, bara det blir färdigt", "allt löser sig" eller "lev en dag i taget, njut av stunden"... Och dessa ord står nog faktiskt för hur jag känner det idag. Eller rättare sagt har jag känt det nu i dagarna två :) För det mesta har löst sig inom de senaste 24 timmarna, vilket gör mig till en mycket mer gladare individ! För att citera mina egna ord...Allt blir nog bra, bara det blir färdigt och allt löser sig!
Posten, instansen jag hade nervsläpp på...De måste ha en tendens att "läsa" sina kunders tankar, eftersom alla mina dilemman gentemot dem har löst sig :) Student mössan som var ute och seglade, strandade så vackert igår hemma hos oss. En snäll vän lovade hjälpa till med att avhämta mössan från leverantören om den inte funnit sin rätta väg. Och jag var på väg att börja forska efter den försvunna mössan i samma stund som jag fick meddelande om att paketet fanns att avhämtas hos vårt postombud. Så nu ligger den vita mössan vackert i sin låda i sonens rum. Brevet min man väntade på trodde vi nog inte skulle komma fram...men det gjorde det :) Det hade returnerats till avsändaren, av någon konstig anledning, så idag fick han brevet överräckt personligen av avsändaren :) Så tack till posten, ni skötte er utmärkt...denna gång... ;)
Det här med att leva en dag i taget och njuta av stunden...det har jag verkligen gjort de senaste dagarna! Jag som avskyr sommar värmen, måste nog erkänna att jag lite i smyg dyrkat den igår och idag. Jag har försökt spendera varje möjliga stund ute i solen. De få delar av kroppen jag täcks visa "nakna" för min omvärld, har jag försökt få lite sol på...Jag är ju vit som ett lakan i vanliga fall, och brun blir jag aldrig, men tänkte att lite rödrosig hy kunde vara rätt så bra inför kommande festligheter, så att jag såg lite mer levande ut än död... ;) Så nu har jag bränt på där ute i hettan, tack och lov har det blåst lite idag, annars skulle jag ha förgått i värmen. Jag har lagat sandkakor, shoppat i en butik som säljer allt mellan himmel och jord, där vareviga produkt innehåller sågspån. Jag har målat i målarböcker med kritor som var som gelé, tack vare värmen... Jag har fått motion, medan jag sprungit runt gården och sökt efter teckningar som blåst iväg av vindpustarna. Under tiden jag gjort allt detta roliga, hoppas jag att det kommit en liten sol-bränna på min krit vita kropp.
Och på köpet av allt det här jag sysslar med, så får jag lön för vad jag gör... :D Inte illa...inte illa... ;) Det är nu, denna årstid, ni alla ska vara avundsjuka på mitt jobb ;) Tänk att ha möjligheten att vistas ute nästan hela din arbetsdag, vara omringad av personer som njuter av livet, som inte har några som helst bekymmer som tynger dem. De kan till fullo njuta av sommaren och alla sågspån de är omringade av...och de lyckas t.o.m att få sin dagmamma finna en liten glädje i att ha en gräsmatta fylld av spån...
Men även inom ved-jobbet, börjar jag se slutet...det har artat sig med rekord fart! 3 stockar osågade, sedan är högen borta, så kanske det finns en liten minimal chans att det hinner komma fram något enstaka grässtrå innan 1.6...Man kan ju alltid leva på hoppet :) Tror bestämt vi måste införa en större butik med dagbarnen, med ett större sortiment, så att åtgången blir märkbar, för att få bort vareviga spån från gården ;)
Att leva på hoppet har jag ju gjort länge...närmare sagt 12 år! Jag har levt på hoppet att min äldre son någon vacker dag skulle ta livet på allvar, ta fram den kapaciteten jag vet att han har. Nu har han äntligen levererat, han har första gången i sitt liv fått "lön för mödan", vad gäller studier...Han gjorde inte ett dåligt val för tre år sedan, trots att han tvekade. För idag kan han dra en lättnadens suck...han klarade gymnasiet, han är student. Och jag är stolt!!! Han klarade det hans mor aldrig klarade av...och för det lyfter jag hatten för sonen, för redan det är en merit i sig... ;) Sonen själv var mer avundsjuk på hans kompisar som detta år får examen från sina yrkesskolor. De har ju ett yrke nu, och jag har allt framför mig ännu...konstaterade han! Och han har ju så rätt... :) Men de studier han har som framtidsplaner, kräver student examen, därav är jag super stolt mor idag, för att sonen får fortsätta jobba på sina drömmar för framtiden...
Vad det sen blir i framtiden, det återstår att se...men allt blir nog bra, bara det blir färdigt... <3
onsdag 15 maj 2013
Orka vänta...
Det finns mångt och mycket som kan irritera upp mig, vissa saker mer än andra...Och fy fasiken hur en liten sak kan bli så förbannat stor, fast det egentligen inte är något att överhuvudtaget tappa humöret över. Men vissa saker ska bara funktionera, och gör det inte det så får jag helt enkelt hjärnsläpp!
Och nu har jag ett riktigt ordentligt hjärnsläpp på allt som heter Posten...Tamme go´moron, postdistributionen SKALL funktionera...det är väl därför Posten finns till! Nu är det tredje gången under en kort period som inte utdelningen riktigt funkar enligt mina önskemål. Missförstå mig inte nu, det är inte själva postutdelaren jag är förbannad på, utan alla dom där mellanhänderna mellan avsändaren och vår postlåda. Den vägen tycks i vissa fall vara mycket lång och besvärlig...eller helt och hållet spårlöst försvunnen.
Visserligen var en paketförsändelse ända från Holland, så det tar väl sin lilla tid. Idag är det ju lyx eftersom man i många fall kan följa med på internet, var ditt paket befinner sig, och på det viset rätt så bra veta när det är dags att vänta sig att leveransen kommer. Paketet från Holland innehöll en massa moped delar (som om vi inte har tillräckligt av såna förut) som yngsta sonen och en av hans kompis hade beställt. Pojkarna väntade ivrigt på delarna, medan jag satt dagligen och följde med var paketet befann sig. Allt gick bra och fort ända tills paketet stranda i Danmark. Där firade posten säkert en längre siesta, eller så hade dom gått under jorden, eftersom paketet inte rörde sig ur fläcken på 6 jävla dagar...Och enligt yngsta sonen var detta MITT fel ;)
Dag 7 skickade jag ett mindre vackert e-mail till firman i Holland, bad dem ta reda på vad folket i Danmark sysslar med...Poängterade även hur viktiga delar och framförallt dyra delar det rörde sig om för killarna som beställt dem. Hotade dock inte med konsumentskyddet denna gång (vilket jag några gånger gjort i andra fall) eftersom jag inte orkade googla vad det heter på engelska ;) Inom noll röda sekunder, fick jag svar: "We will start an investigation immediately"...Tack för det, bra att det gick hem! Och deras utredning var av högsta kvalitet, de borde absolut anställas som privatdetektiver, för hör och häpna...Detta mail skickade jag en torsdag morgon...nästa dag klockan 13 står postiljonen bakom dörren med mopodelarna! Inte illa, eller vad säger ni... :D Så tänk, på ett litet dygn hann paketet komma från Danmark till vår lilla ö, och då pratar vi inte om fågelvägen. Så den lastbilen vill jag definitivt inte möta i trafiken ;)
Nå alla fattar vi väl att fallet inte nu riktigt kan ha varit så...men var paketet legat i en vecka, och hur det så himla snabbt efter min frustation anlände på vår trappa, det lär väl bli ett mysterium. Huvudsaken att delarna kom, pojkarna glada och nöjda, och en mamma som slapp att känna sig som syndabocken då posten inte är medgörlig...;) Men, men...den glädjen var kort! För nu sitter jag i samma helvetes båt igen, och min man börjar känna av samma syndrom. För hans del gäller det ett brev, som han vet att med säkerhet postades förra fredagen från vår egen kommun, och än har inte det lilla kuvertet hittat hem, trots att en annan som skulle få samma brev, fick sitt på måndagen...Det är nu inte någon världslig sak vad gäller brevet som är på villovägar, annat är det med paketet jag, eller rättare sagt äldre sonen väntar på!
Hans studentmössa...den är ute och seglar någonstans, och det gillar inte jag! Jag hoppas verkligen vindarna vänder och mössan tar sig iland. Nu råkar ju inte denna leverans ha det där lilla lyxet, så att jag kan följa med resan...det enda jag vet att jag fått ett text meddelande förra fredagen att paketet är skickat, men inte har vi sett skymten av det. Den här beställningen har vi inte betalat på förhand, så som det gjordes med moped delarna, så i princip kvittar det om det blir på villovägar, men tyvärr börjar inte tiden räcka till för att beställa en ny mössa. Visst får man köpa av dem i många butiker, men sonen ville ha sitt namn "ingraverat" inuti mössan, så därför måste vi beställa. Så snälla, snälla Post, kan ni vara så vänliga och försöka lägga i en lite snabbare och effektivare takt i det som tillhör ert jobb...så att inte denna gumma behöver få ett mindre trevligt nervsammanbrott... Och som bonus kan ni ju försöka finna brevet min man väntar på, så slår ni två flugor i en smäll!
Det var min avreagering för denna gång, tur att jag kan göra det här, eftersom min man redan tyckte jag var tillräckligt sur då han kom hem från jobbet, då hade jag inte ens börjat berätta om mina känslor för Posten... Han påstod att han endast varit en minut hemma, innan jag överröste honom med skit o skäll...Det tycker ju inte jag, men kanske jag var lite på dåligt humör just då, och han stod närmast, så vad annat kunde jag göra än låta honom ta det hela ;) Vi får hoppas han kommer över det...och så hoppas vi att posten också har en bra dag imoron!
Visserligen var en paketförsändelse ända från Holland, så det tar väl sin lilla tid. Idag är det ju lyx eftersom man i många fall kan följa med på internet, var ditt paket befinner sig, och på det viset rätt så bra veta när det är dags att vänta sig att leveransen kommer. Paketet från Holland innehöll en massa moped delar (som om vi inte har tillräckligt av såna förut) som yngsta sonen och en av hans kompis hade beställt. Pojkarna väntade ivrigt på delarna, medan jag satt dagligen och följde med var paketet befann sig. Allt gick bra och fort ända tills paketet stranda i Danmark. Där firade posten säkert en längre siesta, eller så hade dom gått under jorden, eftersom paketet inte rörde sig ur fläcken på 6 jävla dagar...Och enligt yngsta sonen var detta MITT fel ;)
Dag 7 skickade jag ett mindre vackert e-mail till firman i Holland, bad dem ta reda på vad folket i Danmark sysslar med...Poängterade även hur viktiga delar och framförallt dyra delar det rörde sig om för killarna som beställt dem. Hotade dock inte med konsumentskyddet denna gång (vilket jag några gånger gjort i andra fall) eftersom jag inte orkade googla vad det heter på engelska ;) Inom noll röda sekunder, fick jag svar: "We will start an investigation immediately"...Tack för det, bra att det gick hem! Och deras utredning var av högsta kvalitet, de borde absolut anställas som privatdetektiver, för hör och häpna...Detta mail skickade jag en torsdag morgon...nästa dag klockan 13 står postiljonen bakom dörren med mopodelarna! Inte illa, eller vad säger ni... :D Så tänk, på ett litet dygn hann paketet komma från Danmark till vår lilla ö, och då pratar vi inte om fågelvägen. Så den lastbilen vill jag definitivt inte möta i trafiken ;)
Nå alla fattar vi väl att fallet inte nu riktigt kan ha varit så...men var paketet legat i en vecka, och hur det så himla snabbt efter min frustation anlände på vår trappa, det lär väl bli ett mysterium. Huvudsaken att delarna kom, pojkarna glada och nöjda, och en mamma som slapp att känna sig som syndabocken då posten inte är medgörlig...;) Men, men...den glädjen var kort! För nu sitter jag i samma helvetes båt igen, och min man börjar känna av samma syndrom. För hans del gäller det ett brev, som han vet att med säkerhet postades förra fredagen från vår egen kommun, och än har inte det lilla kuvertet hittat hem, trots att en annan som skulle få samma brev, fick sitt på måndagen...Det är nu inte någon världslig sak vad gäller brevet som är på villovägar, annat är det med paketet jag, eller rättare sagt äldre sonen väntar på!
Det var min avreagering för denna gång, tur att jag kan göra det här, eftersom min man redan tyckte jag var tillräckligt sur då han kom hem från jobbet, då hade jag inte ens börjat berätta om mina känslor för Posten... Han påstod att han endast varit en minut hemma, innan jag överröste honom med skit o skäll...Det tycker ju inte jag, men kanske jag var lite på dåligt humör just då, och han stod närmast, så vad annat kunde jag göra än låta honom ta det hela ;) Vi får hoppas han kommer över det...och så hoppas vi att posten också har en bra dag imoron!
måndag 13 maj 2013
Ska man skratta eller gråta...
Våren,våren...den efterlängtade våren är äntligen på kommande, och jag välkomnar den varmt! Har väl aldrig längtat så mycket efter denna grönska som sakta men säkert håller på att träda fram. För en månad sen kändes det som vintern aldrig skulle ta slut, att se en grön gräsmatta inom maj månad kändes som en dröm som aldrig skulle bli sann...Men det börjar arta sig, tyvärr känns det ändå som tiden inte räcker till...
Jag brukar väl mest gnälla och klaga på min man här i min blogg, men nu får jag nog erkänna att karln faktiskt gjort någon nytta här i sitt liv...förutom att han gifte sig med mig och gett mig två underbara barn... ;) Han är ju faktiskt den som skött om våra "ytor" utanför huset. Det är han som krattat, plockat ogräs och överlag sett till att våra minimala ägor sett något hyfsade ut... Inte för att jag någonsin berömt eller gett honom tacken för det. Inte fan tackar han mig heller då hans kalsonger är ren tvättade, och inte märker han då han kryper ner i rena lakan i sängen. Herregud, han märker ju inte ens då jag varit till frissan...undrar om han skulle lägga märke till om jag flyttade köksbordet till vardagsrummet...Men gud nåde om jag skulle byta ut dator stolen till en träpall, eller ändra på stället där ölen förvaras. Ja det skulle nog gubben notera inom fem röda sekunder... ;)
Nu har jag då fått axla över rollen som "trädgårdsmästare"...och visst går det väl an...så länge ingen kommer och kritiserar mitt jobb. Än mindre förstöra det arbete jag lagt ut för att få vår trädgård att likna en tomt där man kan bo och existera på...Och det har väl sett lovande ut, enda tills för en vecka tillbaka! Men det som "förstört" min idyll, är något som jag inte kan kommentera eller reagera negativt emot, i alla fall inte så gubben min hör...För han har äntligen hittat en ny växel i sin växel-låda...den där växeln jag väntat på i några veckor.Så nu ska jag vara tyst och inte klaga, trots att det kokar inom mig... För nu ser halva vår bakgård ut som ett slagfält, och jag får helt enkelt stå ut med det.
Ved, ved, ved, bark, bark, bark, sågspån i miljoner utspritt längs gräsmattan, runt och inuti alla buskar och blomrabatter. Jag krattar och krattar, ju mer jag gör det, desto mer sprider sig sågspånet längs med gräsmattan. Det ser ju nästan ut som ett snötäcke, och gräset har inte en chans att gro...och jag småler och visslar...och krattar lite till ;) För visst i tusan är det bra att ha ved, få lagret fyllt till vintern, så därför kan jag inte klaga. MEN att ha detta kaoset just nu...mindre än tre veckor före vi ska ha studentfest...UTE på gården!! Det är orsaken till min lilla frustation just nu...Men jag är snäll och tiger och är tyst! Jag deltar aktivt i vedjobbet för att påskynda denna process så att jag kanske kan se en relativt uppstädad gräsmatta 1.6...
Då vedhögen anlände på vår gård, ansåg jag att den aldrig hinner bli bort huggen innan skolavslutnings dagen, så jag hade redan psykat mig själv med att klara av att se på högen, den som total blockerade den gaveln av huset där vi alltid går för att komma till baksidan av huset. Den andra gaveln ser ju ut som en vildvuxen djungel...för där går aldrig någon, allra minst våra gäster... ;) Men hade som sagt lärt mig leva med tanken att nu är det bara så att gästerna den 1.6 får ta djungelvägen... Fram tills för en vecka sedan då motorsågen plockades fram och kaoset tog sin början...
Var förstås glad att vedhögen började bli mindre...och nämnde i något skede att det hade varit bra om arbetet börjat tidigare och högen varit borta innan studentfesten. Då fick jag till svar att de lovar nog mina män här i huset, att högen är borta tills dess...Så nu är det full talko på att få högen bort :) Ungarna sågar och klyver, svärfar står i anletes svett och hugger nästan dagligen,gubben ger an och jag försöker få en och annan stock kluven då jag har tid...men jag måste ju hinna kratta bort allt sågspån emellan...tror vi snart har fått en liten kvadratmeter till på tomten, av allt spån och bark jag kippar bakom vedlidret ;)
Ja, skulle jag ännu bära ut allt spån jag sopar upp inomhus...då skulle det kanske öka med två kvadratmeter. För nu är det ju inte bara gården som är ett kaos, det finns ju av eländet i vareviga knut inomhus med! Mattor, bykkorgen, bykmaskinen, golven och ja, a t.o.m i sängen har jag hittat spån...jag tror jag drömmer om spån! För att inte tala om alla jävla strumpor och skoplagg, från dem lossnar ju inte fanskapet, spånet har helt enkelt etsat sig fast i dem...men ännu är jag tyst och inte klagar. Jag krattar och sopar...det är ju trots allt nästan 3 veckor kvar tills vi ska ha "fest"...
Så jag kan nog glömma allt som heter fönstertvätt, storstädning eller upp-piffande av trädgården...För NU SÅGAR VI VED!!! Kanske jag kan hitta på några vackra dekorationer av spånet och barken...Varför inte köra på ett riktigt ute-tema till studentfest...lite barkbåtar som flyter omkring i skålar med vatten, sågspån utstrött på borden, kan väl låna lite höbalar av mor och far som vi kan sitta på...kanske vi kan ta deras får hit med, som betar mellan borden och bräker gästerna i öronen. Låter det inte bra...lite annorlunda skulle det ju vara... :D
Men inte ska jag klaga så mycket, är nog evigt tacksam då det sprakar i vedspisen i vinter, att jag får ha varmt i huset :) Och visst doftar det gott där ute runt all ved, för ny kluven ved doftar faktiskt himla fräscht! Så nog ska det bli så bra det här med, bara det blir färdigt... :D
Då vedhögen anlände på vår gård, ansåg jag att den aldrig hinner bli bort huggen innan skolavslutnings dagen, så jag hade redan psykat mig själv med att klara av att se på högen, den som total blockerade den gaveln av huset där vi alltid går för att komma till baksidan av huset. Den andra gaveln ser ju ut som en vildvuxen djungel...för där går aldrig någon, allra minst våra gäster... ;) Men hade som sagt lärt mig leva med tanken att nu är det bara så att gästerna den 1.6 får ta djungelvägen... Fram tills för en vecka sedan då motorsågen plockades fram och kaoset tog sin början...
Var förstås glad att vedhögen började bli mindre...och nämnde i något skede att det hade varit bra om arbetet börjat tidigare och högen varit borta innan studentfesten. Då fick jag till svar att de lovar nog mina män här i huset, att högen är borta tills dess...Så nu är det full talko på att få högen bort :) Ungarna sågar och klyver, svärfar står i anletes svett och hugger nästan dagligen,gubben ger an och jag försöker få en och annan stock kluven då jag har tid...men jag måste ju hinna kratta bort allt sågspån emellan...tror vi snart har fått en liten kvadratmeter till på tomten, av allt spån och bark jag kippar bakom vedlidret ;)
Så jag kan nog glömma allt som heter fönstertvätt, storstädning eller upp-piffande av trädgården...För NU SÅGAR VI VED!!! Kanske jag kan hitta på några vackra dekorationer av spånet och barken...Varför inte köra på ett riktigt ute-tema till studentfest...lite barkbåtar som flyter omkring i skålar med vatten, sågspån utstrött på borden, kan väl låna lite höbalar av mor och far som vi kan sitta på...kanske vi kan ta deras får hit med, som betar mellan borden och bräker gästerna i öronen. Låter det inte bra...lite annorlunda skulle det ju vara... :D
Men inte ska jag klaga så mycket, är nog evigt tacksam då det sprakar i vedspisen i vinter, att jag får ha varmt i huset :) Och visst doftar det gott där ute runt all ved, för ny kluven ved doftar faktiskt himla fräscht! Så nog ska det bli så bra det här med, bara det blir färdigt... :D
fredag 3 maj 2013
Tiden rusar iväg...
Nog är det fruktansvärt hur tiden går fort, hur åren ändrar...det känns som jag alls inte hinner med. Visst hänger jag med i svängarna, och en massa händer under åren som går. Men tillika som jag sätter mig ner och funderar, så tycker jag att tiden nog passerar mig med racer fart. Vissa saker känns som de hände igår, trots att det i verkligheten är fler månader sedan...
För det kan verkligen inte ha gått ett år sedan jag satt här och skrev över min oro då äldsta sonen skulle fylla 18...all oro det skulle innebära med en son som skulle få körkort och få en helt annan frihet än han hade som minderårig. Tyvärr måste jag bara erkänna för mig själv att året har gått, för imorgon fyller han 19... och om 3 månader fyller den yngsta 16. Så snart har det även gått 1 år från den dagen vår yngre blev "stor" och fick sitt moped kort, vilket också bidrog med sin oro i mig...
Sammanfattningen av året som gått, är rätt så enkelt och tråkigt...och så himla vardagligt! Om vi utesluter äldsta sonens utkörning dagarna efter att han fick sitt körkort, så kan jag endast konstatera att allt gått rätt så bra för killarna. Den äldre har hållits på vägarna, inte brutit mot några trafikregler, så han tutar och kör... Utöver det har han ju inte heller så värst mycket agerat som en nybliven 18-åring...Han sitter ju mest hemma, de gånger han varit ute och festat går att räkna på en hand. Bra så, tycker jag väl ibland, men visst kunde han ju ta vara på sin ungdom också...Men inte klagar jag, för jag är ju betydligt lugnare då jag vet var han befinner sig. Och visserligen har han inte heller den ekonomiska möjligheten att festa var och varannat veckoslut. Visst hjälper vi honom ekonomiskt, men inte får han pengar till bensin för att varva runt i byn varje dag, ej heller till att festa...
Vår yngre, ja...han har ju inte heller råkat ut för något under året som gått. Alltså inte något utöver det vanliga...d.v.s mopeden som har något fel minst 3 gånger i veckan, nya delar som måste köpas nu som då...och bensinen som absolut måste läka ut i någon slang, eftersom tanken är tom vareviga dag...Tror minsann den där moped-tanken rymmer mer bensin än vår bil gör... Och utöver alla tankningar han tankat i denna förbannade moped, så har han även tömt vår bensindunk som vi har i båten...den var så gott som full då vi tog hem den på hösten...nu är den kruttorr! Är det förklaringen på att jag hittat en och annan tomflaska med ett tejpat rör inuti flaskan...
Han förbrukade ju cyklar som andra förbrukar strumpor, och min värsta mardröm var att han skulle förbruka mopeder i samma takt...visserligen hade det aldrig varit ekonomiskt möjligt för oss, eller honom... men tack och lov tycks yngsta sonens specialitet vara skruvande på mopeder. För fram tills idag, har han lyckats fixa alla fel själv, och envis är han då det gäller hans moped...i vanliga fall ger han upp direkt, men inte då han står i garaget...han trivs där och ger sig inte före han hittat och fixat problemet. Och ju oljigare han är om händerna och ju smutsigare hans kläder är, desto nöjdare är han...och mamma tvättar och tvättar...
Så egentligen har det första året med en bil / moped chaufför i huset löpt riktigt bra. Jag hoppas inkommande år fortsätter lika, visserligen kunde ju yngsta sonens moped gå en vecka utan bekymmer...men det tror jag inte kommer att ske. Det han rör, lyckas han söndra... ;) Tur att hans dator är hel i alla fall, ännu...annars skulle inte detta inlägg blivit skrivit...jag börjar nämligen vara bannlyst från alla datorer. Det är endast yngsta sonens jag har tillgång till på kvällarna, förutsatt att han inte är hemma...
Året har gått, vilket också betyder att vi har en till i familjen som blir äldre...och det är min älskade lilla Mollie ! Hon fyller 5 år idag...Dom andra i familjen såg på mig med stora ögon då jag frågade om de gratulerat katten :) Jag hade själv lite glömt det hela...skulle väl ha köpt hem fisk åt henne annars. Men hade bacon hemma, och det älskar kattfröken. Vet att det är lite väl saltigt åt en katt, men i små mängder någon gång nu och då så går det väl för sig.Så bacon har funnits serverat i fler timmar... Men nu har tydligen fröken en ordentlig lång födelsedagsfest på gång, eftersom hon inte kommit in sedan 10 idag morgon...visst har hon snurrat på här på gården så vi sett henne, men hon går bara krok förbi dörrarna, hon vägrar komma in. Kanske 5 år i djuråldern är samma som 18 år i människolivet? Kan tyvärr inte det här med hur man räknar åldern på djur i jämförelse med oss tvåbenta...
Trots att åren går och man lär sig med tiden, så tycks inte jag göra det...I söndag skall vi ha kalas för den äldre och jag har inget förberett...har inte ens funderat på vad jag skall baka. Jag är ju ingen vän av att baka sött, så det blir säkert samma torra, tråkiga kakor som det blivit de senaste 19 åren... Om våra kalas-gäster tycker att tiden går lika fort som jag tycker...ja,då lär de ska sucka och pusta, och anse att denna mor aldrig lär sig att baka något nytt, eller våga pröva på andra recept...
För det kan verkligen inte ha gått ett år sedan jag satt här och skrev över min oro då äldsta sonen skulle fylla 18...all oro det skulle innebära med en son som skulle få körkort och få en helt annan frihet än han hade som minderårig. Tyvärr måste jag bara erkänna för mig själv att året har gått, för imorgon fyller han 19... och om 3 månader fyller den yngsta 16. Så snart har det även gått 1 år från den dagen vår yngre blev "stor" och fick sitt moped kort, vilket också bidrog med sin oro i mig...
Sammanfattningen av året som gått, är rätt så enkelt och tråkigt...och så himla vardagligt! Om vi utesluter äldsta sonens utkörning dagarna efter att han fick sitt körkort, så kan jag endast konstatera att allt gått rätt så bra för killarna. Den äldre har hållits på vägarna, inte brutit mot några trafikregler, så han tutar och kör... Utöver det har han ju inte heller så värst mycket agerat som en nybliven 18-åring...Han sitter ju mest hemma, de gånger han varit ute och festat går att räkna på en hand. Bra så, tycker jag väl ibland, men visst kunde han ju ta vara på sin ungdom också...Men inte klagar jag, för jag är ju betydligt lugnare då jag vet var han befinner sig. Och visserligen har han inte heller den ekonomiska möjligheten att festa var och varannat veckoslut. Visst hjälper vi honom ekonomiskt, men inte får han pengar till bensin för att varva runt i byn varje dag, ej heller till att festa...
Vår yngre, ja...han har ju inte heller råkat ut för något under året som gått. Alltså inte något utöver det vanliga...d.v.s mopeden som har något fel minst 3 gånger i veckan, nya delar som måste köpas nu som då...och bensinen som absolut måste läka ut i någon slang, eftersom tanken är tom vareviga dag...Tror minsann den där moped-tanken rymmer mer bensin än vår bil gör... Och utöver alla tankningar han tankat i denna förbannade moped, så har han även tömt vår bensindunk som vi har i båten...den var så gott som full då vi tog hem den på hösten...nu är den kruttorr! Är det förklaringen på att jag hittat en och annan tomflaska med ett tejpat rör inuti flaskan...
Han förbrukade ju cyklar som andra förbrukar strumpor, och min värsta mardröm var att han skulle förbruka mopeder i samma takt...visserligen hade det aldrig varit ekonomiskt möjligt för oss, eller honom... men tack och lov tycks yngsta sonens specialitet vara skruvande på mopeder. För fram tills idag, har han lyckats fixa alla fel själv, och envis är han då det gäller hans moped...i vanliga fall ger han upp direkt, men inte då han står i garaget...han trivs där och ger sig inte före han hittat och fixat problemet. Och ju oljigare han är om händerna och ju smutsigare hans kläder är, desto nöjdare är han...och mamma tvättar och tvättar...
Så egentligen har det första året med en bil / moped chaufför i huset löpt riktigt bra. Jag hoppas inkommande år fortsätter lika, visserligen kunde ju yngsta sonens moped gå en vecka utan bekymmer...men det tror jag inte kommer att ske. Det han rör, lyckas han söndra... ;) Tur att hans dator är hel i alla fall, ännu...annars skulle inte detta inlägg blivit skrivit...jag börjar nämligen vara bannlyst från alla datorer. Det är endast yngsta sonens jag har tillgång till på kvällarna, förutsatt att han inte är hemma...
Året har gått, vilket också betyder att vi har en till i familjen som blir äldre...och det är min älskade lilla Mollie ! Hon fyller 5 år idag...Dom andra i familjen såg på mig med stora ögon då jag frågade om de gratulerat katten :) Jag hade själv lite glömt det hela...skulle väl ha köpt hem fisk åt henne annars. Men hade bacon hemma, och det älskar kattfröken. Vet att det är lite väl saltigt åt en katt, men i små mängder någon gång nu och då så går det väl för sig.Så bacon har funnits serverat i fler timmar... Men nu har tydligen fröken en ordentlig lång födelsedagsfest på gång, eftersom hon inte kommit in sedan 10 idag morgon...visst har hon snurrat på här på gården så vi sett henne, men hon går bara krok förbi dörrarna, hon vägrar komma in. Kanske 5 år i djuråldern är samma som 18 år i människolivet? Kan tyvärr inte det här med hur man räknar åldern på djur i jämförelse med oss tvåbenta...
Trots att åren går och man lär sig med tiden, så tycks inte jag göra det...I söndag skall vi ha kalas för den äldre och jag har inget förberett...har inte ens funderat på vad jag skall baka. Jag är ju ingen vän av att baka sött, så det blir säkert samma torra, tråkiga kakor som det blivit de senaste 19 åren... Om våra kalas-gäster tycker att tiden går lika fort som jag tycker...ja,då lär de ska sucka och pusta, och anse att denna mor aldrig lär sig att baka något nytt, eller våga pröva på andra recept...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)