Let it snow, let it snow, let it snow...

SNÖ <3 SNÖ <3 SNÖ <3...Jag har varit som en liten unge idag, jag svävar på moln! Ingen kan förstå hur jag och mitt humör väntat på denna dag. Äntligen börjar det likna vinter, äntligen är jag omringad av härlig snö. Har utan problem kunnat förbise de kraftiga vindarna som envisas, kylan har jag inte ens tänkt på, för nu suger jag in så mycket positiv energi av den härliga snömängd vi fått idag, och mera har det lovats :) Har säkert åstadkommit några fläckar på fönstren då jag stått med näsan fastklistrad, för att beundra snöfallet. Jag har varit på super gott humör idag...tänk vad vädret kan inverka på människan...

Vädret idag, är kanske inte enda orsaken till min positivitet idag...Det står fredag i kalendern, och det är ju alltid välkommet, eftersom det innebär "tillökning" i familjen :) Denna helg blev det +1, nästa helg hoppas jag verkligen familjen tillökas med minst +2, utöver det några flickvänner som är så hjärtligt välkomna. Men i första hand börjar jag vara i behov av att se mina båda söner under samma tak! Tror bestämt att bröderna också skulle gärna träffa varandra, vet inte när de senast skulle ha växlat några ord sinsemellan... Så nu håller vi alla tummar upp att denna familj är samlad om en vecka :) Vår yngre kommer ju hem alla veckoslut, men skillnaden med att få hem vår äldre är enorm... Vår äldre är bokstavligen hemma, han finns i huset, han deltar vid måltider, han syns och hörs...Alltså han existerar på riktigt :)

Vår yngre kom hem idag, jag drog lättnadens suck då han anlände på gården.Han åkte hem med en kompis som fick sitt körkort för en vecka sedan, så ni må tro att jag som mamma gått med hjärtat i halsgropen hela eftermiddagen. Första snön / halkan torde vara en utmaning för en ny chaufför...eller så är det bara jag som tror så, eftersom jag själv krockade första dagen det kom snö, 8 månader efter att jag fick mitt körkort... Killarna kom tryggt hem, duktig chaufför som tagit det lugnt :) Lättnaden behövde jag inte känna så länge...inom en timme började oron igen. Jag bara ÄLSKAR att vara mamma...

En timme efter att han kom hem var det dags att säga "hejdå" igen...En halv timme av denna timme var jag ute med mina dagbarn, så jag hann "snusa i mig ångorna" av min son 30 minuter. Nu är han i Pargas...så han är på ett räckhåll på ca 90 km, och jag sitter här med min man... IGEN... Visst är jag glad att mina killar har flickvänner, i synnerhet den yngre...hans liv är mer lugnt och stabiliserat om han har någon att tycka om :) Men måste han finna en "kärlek" 90 km hemifrån??? Visserligen skall jag väl vara tyst...kan komma en dag i framtiden han hittar kärleken fast i ett annat land, så 90 km är väl acceptabelt ;) Men i dags läge är alla avstånd mellan mig och mina barn alltför långa, oberoende var de är... Jag skulle helst ha dem inom 1 meters radie ;) Så problemet ligger egentligen inte i mina barn...det är mor i huset som skall se sig i spegeln, och vakna upp till verkligheten! Vet någon om det ordnas en kurs...en kurs hur man skall hantera ett liv med "stora barn"? Kursen måste visserligen ha krav på att man är en "tvättäkta hönsmamma", annars är det onödigt för mig att delta...

Så vår yngre existerar inte "riktigt på riktigt", fast han är hemma...det är inte många timmar vi ser av honom under veckoslutet. Eftersom jag är hönsmamma, och yngsta sonen fortfarandet ännu är "bara barnet", betyder det att han tyvärr måste lyssna på mig! Klargjorde för sonen att varje veckoslut kan han inte åka iväg till Pargas, de måste kompromissa med flickvännen...vartannan helg åt vardera håll! Och det har funkat rätt så bra...denna helg var det flickvännens tur att komma hitåt. Men, men... nu gick det ju inte igen som jag tänkte... Axxell i Pargas har skoldag imorgon, så ALLA, garanterat ALLA (OM jag skulle tro på sonen) från denna ö, lär ska vara i Pargas denna helg! Så även min son är där nu...men då han har en sådan bestämd mor som mig, så visste han att det inte fanns ett annat alternativ än att peta sin rumpa hem imorgon kväll, Och det har han lovat göra! Han lovade att han och jäntan kommer hit imorgon....Återstår att se!

Nog kommer han hem, det vet jag. Fråga inte varför...men jag vet. Jag må ha ett speciellt förhållande gentemot vår katt, men det är inget emot vilket samförstånd vi har tillsammans med yngsta sonen. Man lär sig under åren, man lär varann...och jag om någon, känner, vet och kan mina barn utan och innan...De behöver inte säga något, jag kan "läsa" dem ändå...kanske det är tacken för att vara en hönsmamma? :D Tack och lov kom snön idag, så har jag något att njuta av denna fredag kväll............

Jag älskar vinter...

Nå ja!!! Nu börjar blodcirkulationen så där sakta funktionera i mina fingrar igen så jag kan sitta här vid datorn och knappra en stund på tangenterna. Även tårna börjar få känseln tillbaka, så jag börjar känna mig som en människa igen, även en gladare sådan :) Visst finns det många saker jag inte tycker om eller tål, men bland med det värsta jag vet, är att frysa...

Trots att jag älskar vinter, mer än sommarvärme, så lider jag av att vara frusen. Jag klarar nog av att stå ute rätt länge och frysa, och det finns väl inget skönare än att komma in i värmen efter det, men tiden det tar att få upp värmen i kroppen igen, det är den jag avskyr. Det hettar om kinderna, tillika det värker i fingrar och tår, och hela benmärgen känns iskall. Och allt detta skall jag pina mig själv med bara för att jag inte tar mig i kragen och skaffar ordentlig vinterutrustning. Alla har väl hört uttrycket: "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder"? Och jag håller fullständigt med detta uttryck... I dagens samhälle finns det nog på marknaden allt i klädväg som garanterat håller kylan borta, det är bara det att min ekonomi tillåter inte mig att införskaffa allt jag skulle vilja ha.

Enda sedan jag var liten har jag haft problem med att frysa om mina händer. Åkte slalom vintrarna igenom i min barndom, kunde ha spenderat timtal i backarna, men jag frös alltid om mina händer...Tills min mor en vinter köpte åt mig ett par vita läderhandskar som hade den mest sköna stoppningen. Efter det frös jag aldrig om händerna. Det här hände då jag var runt 13-14 år, och jag som inte har världens ordning och reda med mig, har handskarna kvar i skåpet här hemma. De har funnits med i snart 30 år och klarat av 7 st flyttnings kalas (ja, så många gånger har vi flyttat med min man, innan vi "hittade hem" ) Nu kan jag tyvärr inte använda handskarna mer, de är för små...så varför sparar jag på dem? Ja, det vet inte jag... Och inte har jag aldrig funnit motsvarande som skulle vara lika bra. Förutom de vantar jag nu använt de senaste 10 åren, de är nästan lika bra!

Varma och sköna!

Det är fråga om hederliga hemstickade vantar, som jag fick av ett syskonpar som var mina dagbarn. De är/var så där härligt ludna stickade med yvigt garn, under åren har garnet "tovat" till sig, så de är varma som bara den. OM jag skulle få hålla dem på hela tiden...men i mitt jobb måste jag ta bort vantarna rätt så ofta, för att snyta en näsa, rätta till mössa och vantar, justera gummiband under stövlarna m.m :) Så i vanliga fall tar det inte så länge innan jag börjar ha stelfrusna fingrar, för att inte tala om tårna...Till det kan jag kort och gott säga att det är ju omöjligt att hitta varma skoplagg som passar mig. Även här hade jag ett par kängor MÅNGA år som jag aldrig frös med, men dagen kom då det var dags att slänga dem då skobottnet knappt fanns kvar. Efter det har jag inte hittat motsvarande...

Kanske jag skulle hitta, om jag skulle leta...Men, men...i denna familj är det så som det säkert är i många andra familjer. Barnen går i förtur...Jag är så funtad, att räcker inte mina pengar till allt, så ser jag till att mina ungar har det bra, och jag klarar mig på det jag har. Med två söner som växt i en takt som heter duga, har det betytt att det årligen behövts förnyas både sommar och vinter garderob för dem. Har nog fler vintrar sagt åt min man att nu jävlar skall jag ha nya vinterkläder...här står jag fortfarande med samma rock och byxor som jag gjorde förr...ja...minns inte mera vilket århundrade jag skaffade dem...Men de är still going strong, men nu är det nog dags att börja förnya dem. Det hade tydligen ifjol lyckats smyga in ett mörkt plagg i bykmaskinen, som nu färgat av sig på min gamla goda vinterrock :( Vissrligen är väl vintern snart slut, så nog kan jag gott ännu denna vinter slita på min urtvättade rock, i hopp om att nästa vinter få en ny :)

Nu kommer vi till det största dilemmat...MÖSSAN...Så länge jag levt och kommer att leva, så finns det inte en mössa som passar på mitt huvud!!! Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas!!! Visst finns det mössor som ryms och sitter på mitt huvud, men dom bara inte passar! Jag ser ut som en galning med allt jag drar över öronen. Och detta har jag lidit av sedan barnsben! Min mor var sträng med att jag skulle använda mössa, den ena fulare än den andra! Vet inte hur många mössor jag "tappat", grävt ner i snödrivorna, eller på flit glömt efter mig (nu vet du mamma, vart alla mina mössor försvann ;) för att slippa bära dessa spektakel på mitt huvud. Vägrade använda mössa i nästan 15år av mitt vuxna liv...men senaste åren har jag varit tvungen att ta mitt sunda förnuft till fånga, för att skona mina öron och det lilla jag har kvar mellan öronen.

Horribel...

I dags läge använder jag en mössa som är arvegods av mina barn. För många år sedan var det pop med mössor som ser ut som "håret" står upp ovanför mössan...och just en sådan har jag valt att jag täcks gå med! Herregud, gumman är 40+ och springer omkring med en ton-års "pipo". Inte att glömma...båda sönerna hade likadana mössor, men EN (ni kan ju gissa om det var den yngre eller äldre) av sönerna valde att "trimma och frisera" om mössorna, så "håret" på mössan ser rätt så vanskapt ut... Mina dagbarn brukar säga: "Nu tar Hanna den där tassiga mössan igen" :) Och föräldrar till barnen, föräldrar som känt mig många år, brukar säga att NU är det kallt då även Hanna tagit mössan på sig :) Tack och lov jobbar jag hemma, jag vistas på min egen gård, jag kan gå klädd bäst jag vill, huvudsaken att jag själv trivs...

Och visst trivs jag med mina kläder, enda problemet är att jag fryser...Denna vinter behövde jag endast skaffa nya kläder åt vår yngre, staten sköter om att vår äldre har det varmt, så kanske...kanske jag nästa vinter har möjlighet att piffa upp mig själv :) Nu hoppas jag att bastun är klar, så jag får ta in den sista värmen min kropp behöver för idag. Min man tog mig inte på orden då jag undrade om han kunde lägga bastun på medan jag stod ute med barnen...antagligen ropade jag inte tillräckligt hårt, för innerst inne menade jag allvar, för så mycket frös jag...

Militärmamman...

Efter besöket till Dragsvik för 2 veckor sedan, kände jag mig lättad, tänkte väl att... nu klarar jag som mor av resten av militär tiden utan större problem. Haha, det fick jag nog äta upp, förra veckan var jag igen ett nervvrak... Har nog vetat att en mammas hjärta ska tåla en hel del, men undrar nog var gränsen går. Måtta med allt! För en vecka sedan då sonen var hemma på permission, meddelade han att de skulle åka första gången på läger. I den stunden kände jag väl ingen större stress över detta. Har ju vetat att det är helt normalt att man åker på fler läger under sin armé tid...

Under början av veckan, började klumpen sakta men säkert gro i magbottnet. Inte för att jag fortfarande ansåg att det var något onormalt med ett läger, trots att det är vinter och kallt. Herregud i dagens läge har de varma och fina kläder, sovsäckar och annan lyxutrustning som inte fanns då för länge sedan. Då på den tiden jag inte ens visste vad dom sysslade med i armén, eller rättare sagt, på den tiden jag inte brydde mig... Så lägret för sonen var på kommande, likaså kylan...

Min man...han är helt besatt med att följa väderleks prognoser. Vi har mängder av mätaren i huset,endast i vårt sovrum finns det tre stycken...vi har en jävla propeller på taket (vet ej vad den heter) som ger oss svar på allt från vindriktningar, vindstyrkor, luftfuktighet och t.o.m inkommande prognoser. Vad jag vet så äger min man EN bok...VÄDRET, heter den... Så ni kan tro att jag inte behöver följa så mycket med väderleksprognoserna, min älskade man håller nog mig "up to date" hela tiden. Och jag lyssnar oftast så där med ett öra...Förutom förra veckan! Då var hela mitt hjärta med, ja, t.o.m så mycket att jag även själv kollade på nätet väderprognosen, för inte trodde ni väl att jag enbart litar på min mans prognoser ;)

Första gången på permission.

Sonens läger närmade sig, och kylan såg ut att ge med sig lite, så jag var på den lugnare sidan. På onsdagen, dagen innan sonen skulle iväg på läger, sa min man att det såg lovande ut, det skulle bli mildare väder natten mellan torsdag och fredag. På torsdag förmiddag läser jag i media att det lovas den värsta kylan i södra Finland natten mellan torsdag och fredag. Då startade mitt intresse för våra vädermätaren... Det lovades upp till -25 grader...Sprang som en galning mellan alla mätaren, gubben blev nästan svettig av mina order med att kolla upp all fakta han kunde komma med. Hade endast en tanke i huvudet... Ingen, d.v.s INGEN pinar min unge på läger 24h då det är -20 grader ute! Än mindre skall han behöva sova i ett tält! Alltså ingen kan begripa hur frustrerad jag var här hemma...tyckte så fruktansvärt synd om alla gossar som skulle vistas ett dygn ute i skogen :( Ansåg minsann att det måste finnas en köldgräns! Jo, jag vet...det är Finska försvarsmakten vi pratar om och inget daghem, så tror inte det ens diskuteras kring köldgränser innanför dessa murar ;) Men man kan ju alltid hoppas...

Tack och lov vet meteorologerna sällan vad dom pratar om, och sällan stämmer något in med vad dom säger. Måste vara ett bra yrke, att få betalt för att dra lögner ;) Nå denna gång var det bra, eftersom det inte blev så kallt som det lovades. Det var lite mildare, endast -15 grader. Nog tillräckligt kallt för att jag kände vemod, då jag fick krypa under ett varmt täcke, medan jag visste att sonen låg i ett tält i en mörk skog, och skulle stå vakt mellan 3-4 på morgonen.Tur att inte sonen ärvt sin mors rädsla för mörker...jag skulle bokstavligen skita ner mig, om jag skulle hamna och stå ensam i en mörk skog! För att inte tala om ifall någon skulle smyga sig fram till mig...jag skulle vifta hysteriskt omkring mig, skulle galant konkurrera ut alla vindmöllor :)

Jag behöver INTE byka :)

Nu med facit på hand, så kan jag bara igen en gång konstatera att jag oroade mig i onödan. Sonen klarade lägret bra, varmt och skönt hade det varit i tältet, förutom när en som hade vakt av kaminen hade somnat ;) Humöret hade sonen hållit uppe med tanken på att han skulle slippa hem och sova i egen säng på fredagen. Visserligen hade nog lägret säkert tagit på krafterna, eftersom han sa på fredag kväll då vi ringde honom, att han inte tänkte göra ett skvatt på hela helgen. Han skulle bara ligga och ta det lugnt. Han orkade inte ens komma hem till oss, han blev i Ekenäs. Så nu har jag lite abstinens besvär efter att få träffa honom...Har inte sett honom på en vecka nu och visste att han inte slipper på permission inkommande helg, så har förberett mig mentalt på en tre veckors paus :( Igår då jag ringde åt honom, bara för att säga hej (vilket sonen tyckte var super löjligt, stackars unge som fått en sån här mor) meddelar han att det eventuellt ser ut att han kanske hamnar att sitta inne två veckoslut...Och då snörde det ihop sig i mitt hjärta igen...

Den längsta tiden jag varit utan att träffa min son är 2 veckor, blir det nu så att han inte har permission på två veckoslut, betyder det att jag inte ser honom på 1 månad...fattar ni...1 månad!!! Det sägs ju att armén gör pojkar till män...kan lugnt säga att armén även lär hönsmammor att lätta på tyglarna :) Nu har jag klarat en ny etapp som militärmamma, vad som är på kommande, återstår att se...

Trassel...

Så har en ny vecka kommit igång, helgen är förbi, en helg som jag har fått njuta av med huset fullt av folk. Från fredag till lördag var vi 6 st individer i detta hus, båda sönerna hemma med sina respektive flickvänner. Tyvärr gick det ju inte som äldsta sonen sade för en vecka sedan, att han skulle vara hemma hela helgen...Han åkte iväg till Ekenäs redan på lördag eftermiddag, så honom fick jag se endast ett dygn. Men får väl se det som: "bättre än ingenting!" :) Yngsta sonens flickvän åkte även hon hem på lördagskvällen, så det blev rätt så tyst och tomt på en gång. Tur att yngsta yrvädret ändå var hemma ännu på söndagen, så hade vi lite liv i lådan...

Men nu är det bara jag och min man här hemma igen, och vår lilla kattfröken :) Är nog så glad idag att vi har vår lilla Mollie, så har jag nu någon annan att prata med på kvällarna, än med gubben ;) Och JO, jag pratar med katten, jämnt och ständigt. Jag och Mollie har nog en relation som inte går att förklara, det är endast hon och jag som förstår den :D Undrar om katten varit en hund i sitt förra liv, för hon har vissa beteenden som mera skulle passa in på en hund än på en katt...? Jag har aldrig blivit stressad på Mollie,hon är fullständigt rumsren, har aldrig rivit/klöst på några möbler, jamar och gnäller inte i onödan. Hon sover, äter eller är ute och jagar :) Men nu har hon hittat en ny hobby, och nu är det första gången jag inte riktigt gillar frökens nya aktivitet...Nu är det första gången jag är lite stressad mellan varven.

Jag har ju min nya hobby, att sticka, och vareviga lediga stund jag hittar så vill jag sätta mig ner och sticka. Nu har Mollie valt att dela min hobby...hon vill också vara med då jag stickar...och det är inte så givande :(

Då mitt intresse för stickning tog fart på hösten, då kunde Mollie nu som då komma och leka med garnnystan som låg på golvet, så det gick väl an...Men nu...nu ser hon inte på garnnystan mer, nu stirrar hon på garnet som hänger mellan nystan och min stickning. Och nu pratar vi inte mera om "nu som då"...nej nu är det fråga om en sekund efter att jag satt mig ner och tagit stickningen i mina händer. Så fort jag stickat ett par maskor, oberoende VAR i huset katten befinner sig, så hör jag hur hon kommer tassande...Jag känner en stirrande blick, och då jag ser ner på golvet ser jag en stelnande katt med stirriga ögon som fokuserar på garnet. Jag ser även en tass, som är i färd för att göra attack vid närmaste rörelse av garnet...Då garnet fått sin beskärda del, då fokuserar hon sig på stickorna! Kan berätta att det inte är så enkelt att sticka, då en sticka är inne i kattens mun...eller så får man vara livrädd att hon får stickan i ögat.

Alla har vi väl redan som barn fått bilden i huvudet från sagoböcker om en katt som leker med en garnnystan? En rosen skön bild med en harmlös katt som leker...Jag själv har haft en liknande bild i mitt undermedvetna, men inte nu mera, nu är det mera fråga om en skräckbild... Förstå mig inte fel, jag är inte rädd för Mollie, hon skulle inte göra en fluga förnär, men hon har jätte vassa tänder och klor, och jag njuter inte av att ha dylika i mina lår eller mina fingrar. Men tyvärr är det så att detta får jag uppleva vareviga gång jag vill sticka. Ingen skillnad var jag försöker hålla garnnystan, så lyckas hon se en skymt av garnet som rör sig, och då jag minst anar det så hänger hon fast i både mig och garnet. Då jag försöker rädda situationen med att slita bort garnet från hennes mun och klor, ja då greppar hon tag i mina fingrar. Och det är rätt drastiskt det här, för det är inte bara en och annan gång som blodet sprutar från mina fingrar ;)

Tillika jag blir "stressad" på Mollie, så vet jag ju att hon bara vill leka. Hon har världens tråkigaste liv för tillfället. Hon avskyr kyla, och efter att någon jäkel bitit/rivit i hennes svans för 2 år sedan så att svansen måste amputeras så har hon blivit en mera "hemma-katt". Hon vistas mest runt knutarna, så nu vintertid vill hon inte ens lämna trappan. Därav ligger hon mest inne och blir fet ;) Jag har en hel låda med leksaker åt henne, dom har hon aldrig brytt sig om, men nu har hon hittat sin nisch...Hon skall vara med då jag stickar :) Jag har prövat med att laga en egen liten nystan åt henne, men hur skulle den vara rolig...garnet rör ju sig inte om ingen drar i ena ändan. Så nu får jag helt enkelt stå ut med en liten "krigs-lek" vareviga gång jag skall sticka :)

Som tur är ger hon sig efter en liten stund, efter att jag stirrat henne djupt i ögonen några gånger och sagt att det räcker nu! Och visst är hon så söt då hon sitter där med huvudet på skaft och väntar på att få göra nästa angrepp <3

Lättnad...

Äntligen kom dagen som jag väntat på...Jag har väntat så att jag nästan fått ont i magen! Det har äntligen kommit snö, men det är inte det jag denna gång sett framemot...Snön har endast varit ett extra tillägg till denna positiva dag :) Idag har jag varit gladare än glad, igår föll en stor sten från mitt hjärta, nu kan jag andas igen...

Detta kan jag tacka Finska armén för, som har så förstående personal som ordnade att det var möjligt för hysteriska mammor att komma och träffa sina söner. Vet nog att syftet säkert var något annat, men jag är i alla fall super nöjd att vi fick chansen att besöka vår son :) Kunde väl aldrig tro att detta skulle hända, endast 5 dagar efter att sonen ryckte in. Då han meddelade det här åt mig på onsdagen, trodde jag att jag skulle spricka av glädje.

Vaknade tidigt igår, hade inga problem med att stiga upp ur sängen. Tyckte att klockan gick snigelfart innan det var dags att bege sig iväg. Efter några stopp på vägen för att införskaffa saker sonen hade begärt efter, kom vi fram till Dragsvik och jag var nervös, kände ett litet pirr i magen. Varför, det vet jag inte?!? Antagligen för att jag skulle komma in till en "värld" helt ny för mig. Jag visste ju inte alls vad som väntade mig innanför portarna, framförallt visste jag inte hur min son skulle vara...

 Väl innanför portarna såg allt lika ut. Hela min omgivning var omringad av unga grönklädda gossar och alla såg dom lika ut ;) Tog inte många sekunder innan min man sa att där framme står vår son. För mig tog det en god stund innan jag fick syn på honom, trots att gubben pekade mot sonens håll ;) Då jag äntligen urskilde sonen i mängden och vi gick fram till honom, kände jag en värme. Han var så stilig, såg fräsch, utvilad och välmående ut. Det bästa var att han såg glad ut :) Fast vem skulle inte vara glad att se andra ansikten än de man sett på i 5 dygn? Största glädjen för sonen kom nog då hans flickvän anlände. Då han kramade henne kom mina tårar..Den tyngsta känslan måste ju vara då man är ifrån sin käraste, i synnerhet när det är en riktigt ny och färsk förälskelse. Tur att jäntan bor i Ekenäs så har hon nära väg att fara och hälsa på sonen sen då det blir dags att han får ta emot besök på kvällarna.

Då vi alla var samlade tog sonen oss på rundvandring. Vi började i hans stuga, sedan såg vi runt oss i de allmänna utrymmena, varefter vi började gå runt området. Vi tog kaffepaus i soldathemmet, som förstås medförde den världsberömda syltmunken :) Så nu har jag klämt in en armé munk, och god var den. Det var även sonens första munk, hans kompani har inte ännu fått lov att gå till soldathemmet på deras lediga tid. Men nog lär han väl ska hinna klämma in munkar så det kommer ut ur öronen :) Vi träffade fler av sonens gamla klasskompisar under dagen, det tog en stund för mig innan jag såg vem dom var...de såg ju fortfarande lika ut allihop :D Sonen var glad och pratsam hela tiden, det var så härligt att se. Det han ansåg jobbigast var att han inte kan träffa sin flickvän och sina kompisar. Han glömde säkert bara bort att nämna mamma... :D Hade förberett mig på att avskedet skulle bli svårt för mig, men jag klarade det perfekt. Efter en kram var det en glad mor som åkte iväg hem.

Min mor frågade av mig i veckan, vad jag tyckte var värst med att ha sonen i armén. Hon undrade om jag trodde att han lider och mår dåligt? Hon träffade huvudet mitt på spiken...Jag har haft mest ångest för att jag fantiserat att ungen legat vaken på nätterna, haft ledsamt och att alla som är högre i graderna går ann med dessa gossar. Jag har sett framför mig "mobbning" och en son som inte vill vara där. Därför är jag så himla glad att vi i ett så här tidigt skede fick fara och kolla läget, för nu har alla mina funderingar fått ett svar. Besöket i Dragsvik var för min man mest en nostalgitripp, för mig var det en nyttig händelse. Nu har jag en klar bild på var och hur min son spenderar sin närmaste framtid. Och nu fick jag se att min son mår hur bra som helst. Han tar det hela med humor och en inställning med att det är så här det skall vara i armén. Hans psyke verkar starkt, och trots att jag inte har någon erfarenhet av det militära så kan jag bara tro att värsta dagarna måste vara i början, varefter det lättar med tiden.

Vår son har hela tiden gått med den inställning att han vill göra armén den långa vägen, att han blir där ett år. Nu var jag inte så säker på vilket svar jag skulle få, då jag ställde frågan åt honom igår? Men inget har ändrat, han strävar fortfarande efter att vara ett år där. Det skulle även passa bäst gällande hans studier. Han kan fortsätta först våren 2015, eftersom han nu läst bort höstterminen. Så vi får allt se hur det löser sig, det är bara att vänta.

Visst funderar jag på sonen ännu hela tiden, men inte mera med klumpen i magen. Nu vet jag att han har det bra <3 Herregud om vi hade mötts av en son som varit helt nere, och bara velat hem, då skulle jag ha blivit förstörd. Vet inte hur jag skulle ha hanterat det. Såg även en liten lättnad i min man, för han har ju gått igenom samma sak, och fast en karl anser att varje pojke ska igenom detta, så är ens egen son alltid ens egen son och då kan man nog känna lite sympatier ;) Så nu räknar jag bara dagar till fredagen, för till min förvåning meddelade sonen att han kommer hem hela veckoslutet. Alltså hem, hem...inte till hans hem i Ekenäs. Var säker på att han i alla fall blir första natten i Ekenäs och eventuellt skulle ha kommit på lördagen hem. Men kanske han längtar efter mammas mat, och många diskussioner med sin far. För nu har de något gemensamt som jag inte förstår ett skvatt av...

Jag behöver inte förstå, jag kommer säkert att lära mig en hel del inom närmaste framtid. Jag är bara nöjd att jag nu förstått att jag oroat mig lite för mycket, men vilken mamma gör nu inte det! Nu är hela min värld ljusare igen, och snön som faller där ute gör ju det hela ännu ljusare. Nu mår jag super bra!!!

Vardagen anländer...

Vardagen har sakta men säkert kommit ikapp mig nu... Än har jag ingen aning vilken veckodag jag lever i, har aldrig varit så råddig som jag är nu. Min hjärna kom nog ordentligt ur balans under jullovet, fick fler gånger under ledigheten kolla upp vilken dag det var. Eftersom jag började jobba igår, är jag två dagar efter med verkligheten, så ni kan tro vilken glädje jag kände då jag riktigt på riktigt har förstått att det är torsdag idag, vilket i sin tur betyder att det är fredag imorgon, och efter fredag kommer lördag... :)

Och fredag betyder att jag får hem ett barn :D Tyvärr bara ett, men det är minsann bättre än ingenting <3 Har på känn att yngsta sonen gärna kommer hem och tar sig en ordentlig dusch...rättare sagt ser han väl mer framemot att få torka sig efter en dusch. Efter kaos morgonen på tisdagen, visade det sig att allt annat nog blev nerpackat åt sonen, förutom hans handduk. Onsdag morgon fick jag reda på detta, då ungen meddelar att han torkat sig i "gårdagens" kläder...usch hur jag fick illa att vara, stackars pojke :( Tänkte redan att jag skulle skicka iväg gubben till Karis med en handduk åt sonen...men sen tog jag mitt sunda förnuft i fånga :) Tillika lade jag en påminnelse i min telefon, så inkommande söndag piper telefonen till och påminner om en handduk, härligt med dagens teknologi :)

Vad gäller vardagen, har jag inte än hittat rätt dygnsrytm. Har bestämt varje morgon att ikväll skall jag gå och lägga mig vettiga tider...då klockan ringt på morgonen, inser jag att jag INTE hållit mitt löfte, och inte ser det lovande ut idag kväll heller...Yngsta sonen har nog haft mer problem än mig, eftersom jag inatt vaknade klockan 2 och blev störd av lampan från gubbens sida av sängen. Herregud, släck lampan, klockan är 2, mumlade jag åt gubben...Fick till svar att han håller på att "messa" med sonen för att få honom att förstå att han skall sova! Så yngsta sonen var vid medvetandet ännu halva natten, gubben hade huvudbry över det idag, eftersom sonen skulle utföra sitt arbetssäkerhet-kort prov idag, och gubben var säker på att sonen inte skulle klara det, p.g.a trötthet. Men en kille som trivs och mår bra i skolan och verkligen vill klara det han nu studerar, ser såklart till att han fixar det. Provet godkänt och kortet i fickan :) Grattis till sonen <3

Min arbetsvecka har varit rätt så lätt hittills, vem kan klaga efter två dagar?  Igår hade jag nästan full bemanning, 4 av 5 var på plats. Härligt att se de små liven igen <3 Idag skulle styrkan ha sett lika ut, men ett barn blev sjukt så hade bara 3 barn. Dessa tre hör till dem som sover dagsömn ute i sina vagnar, vilket betydde att jag mitt i allt hade två timmar på dagen som jag i princip jobbade, men inte "kunde jobba", om ni förstår vad jag menar... ;) Under dessa två timmar fick jag dubbelt mer gjort än vad jag åstadkommit under mina tre veckor jag var julledig. Jag plockade bort det sista av julen (vilket jag ångrat bittert ikväll då jag mer än gärna tänt alla stjärnor och stakar som lyser upp den mörka årstiden där ute), jag fick ordning och reda i såväl grovkök och skrubbar. Det har nämligen hunnit bli ett litet kaos i knutarna under helgerna, jag som skröt om att allt hållits i skick en längre tid efter att pojkarna lyst med sin frånvaro under veckorna. Men nu har de ju varit hemma en längre tid, så var är felet...Ja INTE hos barnen, det är mor i huset som prioriterar sina barn före städning ;)

Trots att jag inte än tycker att jag är i behov av ledigt, har ju knappt infunnit mig i arbetslivet, så visst är det skönt med fredag imorgon. Brukar vanligtvis i början av veckan kolla med vår yngre om han har chans att få skjuts hem på fredagen med någon kompis...sent idag kväll insåg jag att det är imorgon han kommer hem, kollade upp med sonen och han hade allt under kontroll. Tillika fick jag panik med att kolla bykkorgen...även den har haft semester en tid. Den var halvfull, så nu snurrar andra omgången i bykmaskinen på, måste ju ha allt tömt tills yngsta sonen kommer hem med sin smutstvätt.

Visst är det härligt med fredag imorgon, visst längtar jag efter helg, fast jag bara jobbat tre dagar. Jag ser framemot att byka en hel kass med svettiga kläder, jag längtar efter en son som lägger fart på detta hushåll, jag går på högvarv, för efter fredag kommer lördag och då gott folk.............<3 <3 <3

Familjen kaos...

Så var vardagen här igen, vilket känns tudelat för tillfället... Visst är det bra med rutiner, och efter en längre ledighet saknar man dem. Har nu haft min tre veckors ledighet, vilket i verkligheten känts som sex veckor. Antagligen har jag lärt mig att njuta av min lediga tid, inte stressa eller utföra sådant som känns tråkigt. Därav känner jag mig riktigt ordentligt utvilad, och känner att det är dags att börja göra något vettigt...

Ärligt talat, så visst skulle det vara skönt att ännu imoron morgon få sova så länge jag vill, att idag kväll inte behöva stirra hysteriskt på klockan och försöka inse att det är dags att gå och sova.Vet att det inte spelar någon roll fast jag skulle gå och lägga mig tidigt, jag vet ju ändå att det blir en rastlös natt. Så som alltid efter en längre ledighet. Visserligen hade vi idag väckning av väckarklockan, och det var en mardröm för denna familj...tror inte jag förut upplevt 3 stycken halvdöda zombier under ett och samma tak. Men efter några veckor med en dygnsrytm som totalt svängt om, med vakande till 1-2 på natten och uppstigning 11-12 tiden på dagen, så gör nog det super svårt att komma in i vardagsrutinerna.

Idag skjutsade vi yngsta sonen till Karis, med start klockan 7.30...Inatt sov jag mellan 1.00-3.30, gubben hade fått sömn först 4-tiden och yngsta sonen visste inte om han överhuvudtaget sovit... Ingenting hade sonen packat på förhand...så idag morgon skulle tv, dator, sängkläder och klädkassen packas. Kan ju inte säga att sonen är värre än sin mor...jag hade hälften av hans rena kläder hängande på torkställningen, ingen mat hade jag handlat hem på förhand. Så ni kan fantisera vilken yrsel det var hemma hos oss innan vi kom iväg. Och inte var det så omtyckt av männen att jag skulle handla sonens mat, på vägen till Karis...och jo, sen var ju tanken i bilen nästan tom. Men vi har ju bara vetat 3 veckor om att sonen skulle iväg idag, så hur skulle vi ha kunnat förbereda oss bättre... ;)

Bilresan till Karis gick ut på en halvsovande mor, som inte orkade prata, en far som munnen gick i ett på, med kloka ord åt sonen, beträffande tips om hur han skall orka studera, framförallt tips om hur han skall ORKA stiga upp på morgnarna, och en son som mest suckade på baksätet, med några kommentarer: ja, ja...jag vet nog. Tur att jag var för trött för att orka blanda mig i diskussionerna... Väl framme i Karis, fick vi föräldrar med nöd och näppe delta med att hjälpa bära sonens all packning. Vi fick bära dem till internat trappan, men där var det stopp. Tänk vad pinsamt...vissa av hans kompisar hade redan anlänt till internatet, så vad skulle nu vi "gamlingar" komma med upp till hans rum. TÄNK att jag inte förstod det själv... ;) Här hade jag planerat att jag skulle få en stund umgås med sonen på hans internat rum. Tyckte väl att det varit skönt att få sträcka på benen en stund efter bilresan. Men icke sa nicke...vi körde ca 200 km för att få vistas 2 minuter vid sonens internat. Vad bra att vi dög som chaufförer i alla fall :D Inget av detta stör mig, jag är så nöjd över att sonen for gladeligen tillbaka till skolan, han var på toppen humör då vi lämnade honom vid internatet <3

Hemvägen körde vi via Ekenäs, med en sur man i bilen...Hans största förväntning inför dagen var att få klämma in en Hesburger hamburgare i Karis. Finns väl ingen som älskar dessa hamburgare mer än min man...eller jo...hans bror, han tar nog priset :) Nu visade det sig att Hesburger öppnade först klockan 10, och vi var där 9.15. Det kunde min man inte begripa...men snälla lilla gubben, HUR många människor vill klämma in en flottig hamburgare klockan 9 på morgonen? Så gubben fick nöja sig med en torr semla från bensinstationen, och jag fick lida för detta...

Ekenäs rutten valde jag, för att ta en tur förbi garnisonen, bara för att känna att jag var nära äldsta sonen <3 Och en liten tripp förbi hans "hus" där han bor...där stod hans bil så fint parkerad vid hans motorvärme stolpe. Ok, jag vet att jag är galen...men, men...sådan här är jag :) Nog för att jag hade andra planer med Ekenäs rutten...Eftersom vi hade hela dagen ledig, ingen brådska hem, hade jag tänkt stanna och shoppa lite. Det finns ju faktiskt ett bra urval med butiker i Ekenäs. Då vi anlände till första butiken, hade min mans ilska gentemot Hesburger stigit i sådana grader att han vägrade stiga ur bilen...han skulle inte komma med in i någon jävla butik. Ni kan tänka er, då jag vill gå i lugn och ro inne i butiken, men vet att jag har en karl som sitter i bilen var rutorna immar fast p.g.a regnet, så beslöt jag att dra ett maratonlopp igenom hyllorna. Ute ur butiken på några minuter, med tanken att gubben lugnat ner sig. Det hade han ju INTE gjort, det enda han sa då jag klev in i bilen var: "Ja,ha. far vi hem nu då???"

Då spelade min trötthet upp...JO vi far hem! Sen kom det väl några väl valda ord under några kilometer, innan jag tystnade. Var tyst ända tills vi kom till ön, och jag hamnade be gubben att stanna vid matbutiken. DÅ, ja jävlar, DÅ frågar han om han skall komma med in och handla...Jag sa inte ett ord, han förstod nog då han kände kraften av då jag smällde fast bildörren...

Jag har lugnat ner mig, vi diskuterar igen med gubben <3 Han var nog den som fick över sig hela lasset spydigheter, tack vare min ångest av äldsta sonens situation idag, och mest av allt längtan av båda sönerna som nu igen lyser med sin frånvaro. Jag hade hunnit vänja mig med en hel familj nu under några veckor, och nu känns tomheten igen :( Så det enda positiva med att vardagen börjar igen är att jag får huset full av småttingar imoron, så tystnaden och tomheten bryts. Nog för att jag kommer att vara trött som en trasa... :)

Måndagen den 6:e januari...

Idag är det den 6:e januari 2014. Det här datumet kommer jag att minnas så länge jag lever! Jag har ett jätte dåligt tidsbegrepp, är inte den som kan berätta när / var / vilket år något hänt... Utan en kalender skulle jag inte komma någon vart. Men vissa datum finns och kommer alltid att förbli i min hjärna...så som dagens datum!

04.05.1994 och 03.08.1997 är de mest betydelsefulla datum för mig. Dessa två datum har format mig till den jag är idag, på de här två dagarna har jag åstadkommit det som idag gjort mig till en mamma till två underbara individer. Två söner som jag älskar så mycket att det gör ont i kroppen, och jag skulle ta ner månen för deras skull <3 Det finns inget hinder i hela världen som inte jag skulle överstiga för mina barns skull, men jag har även fått inse att det kommer en dag då jag inte mera kan kontrollera hindren mina barn skall genomgå. Vissa saker måste de klara av på egen hand, och det hjälper inte att jag sitter här hemma och känner ångest...

Idag har vår äldre son inlett sin tjänstgöring...och hur bra jag än tycker att det är, och jag vet att han bara blir en starkare person efter detta, så tycker jag att det är hemskt! Denna dag har jag haft möjlighet att förbereda mig inför i 19 års tid, men tyvärr är inte det så enkelt. Minns att jag fick panikångest då kallelse brevet till uppbåd kom hem på posten, men då kunde jag skjuta upp "problemet". En massa har ju hänt sedan detta brev...Sonen har flyttat hemifrån, vilket jag upplevde mycket svårt. Då han flyttade tyckte jag att det var det värsta som kunde hända. Och visst var det hemskt, men på ett annat vis...


Allt annat som varit svårt för mig som mamma att genomgå fram till detta, har ju ändå varit positivt från mina söners perspektiv. De har ju sett fram emot alla omställningar i deras liv, det är bara jag som haft svårt att släppa taget. Men nu är det första gången vår äldre son hamnar inför något han inte själv valt, och än mindre något han kanske inte riktigt längtat så mycket efter heller. Men där är han nu i alla fall, och jag känner mig så hjälplös då jag inte på något vis kan veta hur han mår, vad han känner inom sig och vad han tänker... Det enda jag vet är att alla killar som nu befinner sig i Dragsvik, upplever något som är så långt ifrån deras liv de varit vana vid att leva. Och det blir säkert en sömnlös natt för de flesta, kan bara tänka vilka frågor och funderingar som snurrar i deras vimsiga huvuden. Så för mig har det nog varit en kamp med tårarna idag, har inte gått en minut som inte sonen funnits i mina tankar <3

Saken har väl inte blivit lättare av att gubben och yngsta sonen så gott som hela dagen sett på Youtube på gamla avsnitt av serien "Drakan" som snurra i tv för några år sen. Har själv sett lite med ett öga nu och då, men får ju sån himla klump i magen, då jag tänker att det är just det där sonen nu skall gå igenom.

Han åkte iväg redan igår till Ekenäs, efter att jag fick äran att klippa honom. Den saken var inte så svår eftersom han valt att klippa sig i etapper. Lite kortare för varje gång, så det blev ingen drastisk ändring med en gång. Han var stressad och på dåligt humör då han for iväg, humöret var ju dåligt hela helgen, men jag fick nog reda på att det hade med nervositeten att göra. Och det förstår jag till 100 procent! Det sista jag bad honom var att han skulle höra av sig idag kväll, vilket han ansåg vara jobbigt...men han lovade skicka och berätta vilket kompani han hamnar till. Vi hade nog lite kontakt på förmiddagen, fram tills klockan 13, för då bar det iväg för honom... Och då började min värsta oro...

Men tack gude gud för den människa som uppfann telefonen!!! För en par timmar sen skickade han meddelande åt sin far :) Redan då min man sa att det var sonen som skickar, kände jag en liten uns av lugn. Sonen som inte ville skicka, skrev ändå fler meddelanden... Han är nu stationerad i 1Kust kompaniet, har fått alla kläder och tillbehör och råkar ha en kille från Pargas i samma stuga som han visste vem som var. Men det som känns bäst för mig är att av 700 som ryckte in, råkar 5 av hans gamla klasskompisar vara på samma kompani :) Trots att de inte bor i samma stuga, så är de ändå "nära varann". Fast de kanske inte slipper att prata med varandra, så tycker jag att det måste kännas som en trygghet att se ett bekant ansikte i ledet bredvid.Vår son har aldrig haft problem med att stifta nya bekantskaper, han har rätt så lätt att komma överens med folk, så tror inte det tar länge innan han har nya vänner i sin stuga. Men nu till en början är det säkert skönt med gamla bekanta inom sin närhet :)

Så för en liten stund kände jag lättnad, men den har försvunnit igen...Hur kan jag reagera så här, varför tycker jag att det är så jobbigt? Är andra mammor som mig? Herregud pojken är ju snart 20 år, och kommer garanterat att klara av det militära livet, så varför ska jag gå här och tycka synd om honom? Har ju endast en bekant som kunnat ge mig lite tips och råd, hon har gått igenom detta tre gånger och har en gång kvar ännu, stackars människa ;) Tack till dig <3 Utöver det har ingen i vår vänskapskrets pojkar som ännu gått armén, visserligen är vi nu en handfull mammor som sitter i samma båt, så vi får säkert stötta varandra. Och om några månader är både vi mammor och i synnerhet våra söner mycket klokare, och denna situation känns säkert lättare för alla parter. Som jag sa åt sonen: "Allt kommer att gå riktigt bra, bara några dagar gått och du blir van med systemet."

Så nu har vi igen inlett en ny fas i vår familj, en av dom tyngre... Och som sagt kommer 6:e januari vara ett datum jag alltid minns, lika väl som jag kommer att minnas det datum sonen blir civil igen. Men dit är det en lång tid ännu, och ingen vet när det blir ännu...Tills dess knagglar vi vidare och glädjer oss över att dagens beväringar har tillgång till sina egna telefoner :)

Missförstånd...

Nu kom jag på att det var en grej jag skulle skriva om. Jag tänkte berätta om hur tok-roligt ett enkelt missförstånd kan bli...Oftast resulterar väl missförstånd i en mer negativ bemärkelse, men detta missförstånd fick ett positivt slut. Egentligen kanske det inte är fråga om missförstånd, det har mer att göra med dålig hörsel... ;)

Min mormor hade dålig hörsel, hon var även envis med att inte använda sin hörapparat, så ibland var det rätt svårt att kommunicera med varandra. Min mor har tyvärr "ärvt" samma problem, visserligen är det inte så grovt ännu, nog för att jag ibland uppmanar henne att fara till en öronläkare för att putsa sina öron ;) Min man påstår att jag lider av samma "sjukdom"...det bestrider jag. Jag har selektiv hörsel, jag hör det jag vill höra :D Nog för att jag märkt att min hörsel har blivit sämre med åren, men hör nog det mesta i alla fall. Nu är det min kära mor som får stå för "bekostnaden" av detta inlägg, för nu är det hennes hörsel som gav vår familj ett gott skratt.

Fler veckor innan jul diskuterade vi julklappar med min mor. Jag berättade då vad vi hade i planerna att införskaffa åt sönerna. Den äldre skulle få en systemkamera och den yngre en el-svets. Svets maskinen var yngsta sonens enda önskan inför jul, eftersom han går vvs utbildning och där har chansen att svetsa och ville därav ha tillgång att öva hemma. Min mor tyckte det var bra att pojkarna skulle få vad de önskat sig, eller SÅ sade hon till mig DÅ i alla fall. Stackars mor...hon gick ju i helt andra tankar fler veckor efter det!

På juldagen, då jag pratade med min mor, berättade hon om hennes tankar...På julaftons kvällen hade hon diskuterat med min syster och bror om julklappar i allmänhet. Min syster hade nämnt att mina pojkar blir säkert glada då dom får det dom önskat, en systemkamera och en svetsmaskin. Då hade min mor ifrågasatt vad vår yngre skulle få? En svetsmaskin hade mina syskon sagt...I detta skede föll bitarna på plats åt min mor, då kände hon en lättnad. Stackars mormor...hon hade i fler veckors tid gått och trott att vår yngre skulle få en TVÄTT-maskin :D

Min mor hade alla dessa veckor tyckt synd om sitt barnbarn som skall få en tvättmaskin till julklapp. Hon hade undrat varför han över huvudtaget önskat sig en sådan. Men hon hade resonerat att kanske han inte orkar släpa sitt byke från Karis, utan väljer att tvätta själv på internatet. Hon hade förstått om det varit vår äldre som önskat en sådan, han som har ett eget hem och har mer behov av en tvättmaskin. Ett flertal gånger hade hon funderat på detta, men ifrågasatte aldrig mig, hon ville inte "såra" oss med att undra hur i hela fridens namn vi köper en tvättmaskin till julklapp åt en 16-åring??? Hon hade t.o.m tänkt att om barnbarnet verkligen behöver en tvättmaskin så kan man väl köpa den en annan gång under året och inte till julklapp...

Håller nog helt med min mor...och som jag sa åt henne efter att hon berättade om sitt missförstånd, att hade vår 16-åring fått en tvättmaskin, hade han säkert spruckit av ilska ;) Det som fick det hela att bli ännu roligare i mina ögon, var tanken på hur tokigt det hela kunde ha slutat. I vanliga fall ger man tips åt släktingar vad för julklappar de eventuellt kan handla. I vårt fall hade vi säkert tipsat om tillbehör till svetsmaskinen. Handskar, svetshjälm, svetselektroder, tänger, o.s.v... Nu var äldsta sonens systemkamera mer värdefull, så vi skaffade själv alla tillbehör till svetsmaskinen, så tipsade aldrig någon annan. Om jag hade gjort det åt min mor, hade vi säkert alla suttit som ett stort frågetecken på julafton. Jag ser framför mig yngsta sonens min, då han öppnar paket med bykpulver, sköljmedel och bykknipor... :D Antar nog att min mor hade fått sig en tankeställare om jag tipsat att hon skall handla något av de tillbehör jag nyss räknade upp. Visserligen kunde det ha gått så att jag tipsat henne om att köpa tänger, och hon hade hört stänger, så hade väl killen fått en bykställning :D

Slutet gott, allting gott... Yngsta sonen fick det han önskade, och mormor är nöjd då hon fått klarhet i vad som var på gång i verkligheten :D Nu får hon endast vara beredd på att hennes barnbarn kommer och gräva i knutarna för att hitta bråte som han kan svetsa på. Och nästa gång hoppas jag att min mor ifrågasätter mig, ifall hon hört tokigt och går i tankarna att jag håller på att göra något "galet"... <3

Nytt år...

GOD FORTSÄTTNING PÅ ÅR 2014!

Så har det igen blivit dags att vända ett nytt blad i kalendern, inse att ett år igen har gått. Det är nu som alla ivrigt ser framemot nya utmaningar, försöker hålla sina nyårslöften och har en massa förväntningar inför ett nytt år. Jag hör tyvärr inte till denna kategori, jag är och kommer att förbli den jag är... :)

Har lärt mig under åren att inte ens utsätta mig själv för några nya utmaningar, varför utmana mig själv i något som jag vet att jag aldrig klarar? Jag klarar inte av att börja banta, jag älskar mat. Jag klarar inte av att börja motionera, jag älskar att sitta stilla och njuta i soffan eller framför datorn. Jag orkar inte städa, pynta eller inreda var och varannan dag, jag älskar mitt hem som det är. Och det värsta av allt...jag klarar inte av att sluta röka, jag älskar mina familjemedlemmar och övriga medmänniskor så mycket, att jag inte kan utsätta dem för risken att jag "har ihjäl" dem p.g.a mitt nikotinbehov! 

Nyårslöften...går väl ut på samma sak som utmaningar? Varför göra löften just denna kväll...hur många är i sina sinnesfulla bruk vid midnatt den 31.12? Herregud, man kan ju fast lova vad som helst denna natt ;) Sen får man bara hoppas att ingen annan heller minns vad som blivit lovat och sagt... :D

Förväntningar...ja det har jag nog. Det har väl alla människor. Men inte vet jag om mina förväntningar är något större då vi byter årtal, mina förväntningar har väl samma värde hela tiden. Det jag lärt mig med att ha förväntningar, är att de sällan blir som man tänkt. Kanske jag rentav detta år borde ge ett löfte. Ett löfte om att ge mig själv en utmaning där jag förväntar mig mindre... Tror det blir för invecklat så håller mig till verkligheten istället... ;)

Mollie älskar sin avlånga rottingkorg uppe på tv-skåpet

Nyårs kvällen firades i goda vänners sällskap, för mycket mat, för mycket vin och för lite sömn :) Egentligen kunde jag slappna av först efter tolv slaget, därav blev det sent in på småtimmarna. Min oro berodde på att yngsta sonen firade sitt nyår långt borta från ön. Första nyåret han har fått lov att vara borta, så ni må tro min nervositet... Hade kontakt fler gånger under kvällen, när jag efter raket skjutandet fick bekräftat att han var där han skulle sova över, då kunde jag pusta ut. Mitt andra orosmoment var katten... Hon som inte alls velat vara ute senaste månaden, förutom korta knyckar för att sköta sina bestyr, valde förstås att lysa med sin frånvaro denna kväll. Klockan 16 for hon ut, vilket vi tyckte var bra för då kommer hon in innan det börjar smälla. Fröken hade varit ute ca. 20 minuter, då smäller det en ordentlig raket i knutarna...såg inte en skymt av katten före 1.30 på natten. Tur att våra gäster hade förståelse för mitt evinnerliga rännande vid dörrarna för att locka på katten. Henne kunde jag ju inte skicka textmeddelande åt ;) Tur att det bara är nyår en gång i året!!!

Äldsta sonen firade lugnt i Ekenäs med sin flickvän. Hon har en innekatt som endast är ett halvt år gammal, så de valde att vara sällskap till katten, eftersom de inte visste hur den reagerar på raketer. Borde kanske ha skickat Mollie med till Ekenäs... ;) Idag har han kommit hem, sur som en citron... Jätte trevligt då jag själv står där med öppna armar och med Nådendals sol strålande på läpparna, så möts man av en sur, inåtvänd och tvär individ. Humöret har nog lättat lite efter att han fått bada bastu och mättat magen. Nu vet jag ju att han inte är sur på mig...herregud hur skulle ungen kunna vara sur på sin trevliga mor? ;) Egentligen är han kanske inte sur...tror bestämt det är något annat som tynger hans axlar. Det är ju bara 2 dagar kvar av hans "frihet". I måndag bär det iväg till armén. Finns väl ingen karl som skulle erkänna att de är fundersamma, oroliga och eventuellt lite nervösa inför att ta steget innanför portarna! Men som mamma både ser och känner jag det, herregud det är väl helt normalt att känna oro för något nytt som skall hända i ens liv...

Jag som inte ens är på väg till armén, känner inte bara oro...Nej jag känner panik, ångest, ledsamhet, magsmärtor, andningssvårigheter...det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva det som min kropp bearbetar just nu för att förbereda mig inför måndagen. Kanske jag trots allt skulle utmana mig själv de två inkommande dagarna för att förbereda mig själv med en förväntning om att allt kommer att gå bra. Visst vet jag att allt går bra för sonen, och jag vet att det gör gott för honom, han lär sig ordning och reda. Nu får han lära sig den hårda vägen, den vägen jag som mamma aldrig valt att lära mina barn. Nu blir det en karl av honom! Och jag sitter väl här och stor tjuter i måndag...men kommer över det, så som jag kommit över alla andra stadier, att vara en mamma. 

Ni lär nog ska få läsa om hur jag hanterar livet som en mamma till en tjänstgörande son... :D