Tidspress...

En sak som är säker...jag är evigt tacksam för att jag inte valt kock yrket!!! Har alltid haft en liten fantasi, hur roligt det varit om man haft de där små extra talangerna, klarat av att tillreda lite extra god gourmé mat nu som då, våga pröva sig fram istället för att blint stirra på ett recept...Visserligen hade jag väl lärt mig detta om jag valt att utbilda mig till kock, men skulle jag även då ha blivit skolad till "hur man hanterar stress i köket"...

Har fler gånger själv funderat över hur kockar hinner "få ut mat ur köket" i den takt kunderna beställer...har även varit en sådan kund som suttit och trummat fingrarna i bordet och undrat hur det kan ta så länge att vänta på sin mat...Men börjar sakta men säkert få en klar bild i mitt huvud, börjar ha förståelse att maten inte kan vara klar på noll-tid bara för att jag är hungrig just den stunden... Maten måste ju faktiskt vara ordentligt tillredd innan den serveras!!! Så vill jag i alla fall bli serverad min mat, och så vill jag servera den mat jag lagar...Men idag var det nära att familjen fått äta rå ris...

Då mina barn är hungriga, är dom stackarna SÅ hungriga, så man tror att de inte fått mat på fler dygn...de blir ju halvt hysteriska om inte maten står på bordet inom en kvart från det att dom delgivit sin stora hungers känsla.Vareviga gång mina barn frågade när maten är klar, blev det samma problem...Jag svarade förstås då, att maten är klar om x-antal minuter...Under dom här x-antal minuterna frågade dom minst 10 gånger när maten är klar...de sprang själv och kollade vid spisen om inte maten råkade vara klar...Tror dom faktiskt jag inte vet när en potatis är mjuk??? De som aldrig kokat en potatis i sitt liv...de tror väl att potatisen blir lika fort mjuk som makaroner...för makaroner kan dom koka!! Efter att dom sedan insåg att dom inte kunde fortskynda maten, slutade dom springa i köket...den äldre i alla fall, den yngre har nog tendensen ännu...

Istället började dom ifrågasätta klockslaget...om jag sagt att maten är klar om 20 minuter, så gud nåde mig, om det gick 25 minuter...Då fick jag nog höra, då blev jag tillsagd att jag inte skulle säga ett klockslag som inte stämde! Konstigt hur killarna mitt i allt samman hade koll på klockan... då det gällde för dem att hålla tider som vi föräldrar gav, då var en halv timme INGENTING...kom man en halv timme för sent hem, ja...det är bara sånt som händer!!! I alla fall så lärde jag mig...

Då jag idag får frågan: När är maten klar...då blir svaret, den rätta tidpunkten + 15 minuter till...Jag garderar mig, jag lägger till lite extra tid, så att jag säkert skall bli klar till det utsatta klockslaget. Och det hjälper...INTE...för nu tar det FÖR lång tid...Nu är det ett evigt spring i vareviga köksskåp, dörren till kylskåpet står mer öppen än fast, för att man måste stilla den värsta hungern...innan maten är klar. Och då är det fråga om ca. 5 minuter... Och under de 5 minuter håller jag på att bli tokig!!! För ingen, absolut ingen i denna familj behöver lida av svält, och det finns ingen risk att de gör det heller, för ibland tycker jag att de inte gör annat än tuggar och tuggar... ;)  Och jag står i anletes svett vid spisen, för att mätta mina barn. Så idag kväll då jag fixade mat, kom frågorna från alla håll och kanter:När äter vi... Jag svarade inom en halv timme! Då 5 minuter gått, kom följande fråga...är maten klar? Hade just då lagt riset i det kokande vattnet, så konstaterade att vi äter om 15 minuter... 5 minuter senare kommer den yngre till köket, lyfter på locket, ser på riset, och helt kallt och lugnt påstår att riset är klart...nu kan vi äta!!!

Då for mina proppar...då blev ljudnivån så hög att jag tror taknivån steg med några centimeter...Och det var då jag lekte med tanken...att "smälla" en portion nästan rått ris och tillbehör, på ett fat, och säga: Varsågod, smaklig måltid...Jag kunde ha inflikat med en kommentar: Sköter du kokande av riset härefter?? Kanske jag borde ha gjort de?!? Eventuellt skulle jag härefter få tillreda maten i min egen takt, och familjen skulle vara nöjd med maten, trots att den inte alltid är klar vid utsatt tid... Men en positiv sak måste jag komma med! Kan inte vara mer än nöjd, att jag har så matfriska pojkar, och det har de varit sen födseln...Jag matar dem så gärna :D

Nedräkning...

7 dagar kvar...som min vardag ännu ser likadan ut...dagar som jag har en rutin på, dagar som följer sitt gamla recept. Det har tagit tid att hitta ett väl fungerande system, och ha den dags rutin vi har idag, efter att yngsta sonen började hemskola...Nu då systemet fungerar och alla är nöjda och glada, då är det dags för den äldre sonen att "röra" om det välfungerande systemet i familjen...

Nästa vecka onsdag blir även han hemma på "hel-tid"...det är slut för hans del vad gäller skolgång. Eller rättare sagt det är då det börjar! Det är då det är upp till bevis vad han lärt sig under 12 år i skolvärlden. Då han ska läsa inför studentskrivningarna. Nu har jag en liten dröm bild...jag ser framför mig sonen som har klockan att ringa vareviga morgon, varefter han stänger in sig på sitt rum omringad av mängden av skolmaterial han samlat på sig under åren. Jag hör hur hans geniknölar jobbar för fullt, hur han är insjunken i studiernas underbara värld. Han lägger all sin energi och lite till, för att repetera allt han lärt sig, han söker upp mer information för att kunna göra det bästa av det hela. Han har en stor vilja att prestera det bästa och få så fina resultat som möjligt...

Ja, det var den drömmen det...den varade inte längre än den stund jag skrev orden. För verkligheten vet jag!!! Tyvärr, alldeles för bra...jag fasar för de inkommande veckorna! Jag kommer att stå halvt hysteriskt och skaka liv i ungen vareviga FÖRMIDDAG, slänga skolmaterial framför honom, på tangentbordet som är det som ligger närmast hans kropp, mellan honom och hans 2 dataskärmar... förut klarade han sig med en, men nu har tekniken tydligen gått så långt att man ska ha dubbla skärmar...Antagligen för att sköta skoljobb på den ena och SPELA vid den andra!!! Jag kommer att moralpredika...Predika som aldrig förr, han kommer att få höra hur viktigt det är att klara sina skrivningar för att ha en chans att komma till vidare skolor...men inget av detta kommer han säkert att höra, eftersom han sitter med hörlurarna fastklistrade på huvudet, då han chillar och spelar med sina kompisar. Han kommer att sitta som en zombie framför datorn, och någon enstaka gång utbrista att han tänker nog SNART börja läsa...

Denna visa har jag sett på nu i många år, så har mycket svårt att tro att sonen kommer att bryta den nu bara för någon studentskrivning...Och egentligen borde det kvitta mig, eftersom han har tre av fyra obligatoriska ämnen avklarade. De tre skrev han på hösten, så nu "behöver" han i princip endast klara av modersmålet, och det vet jag att han klarar, för att bli student. Så vad gnäller jag om...JO, för de övriga tre ämnen han ska skriva nu på våren är de ämnen som ligger honom närmast hjärtat, de ämnen han behöver med tanke på vad han tänkt fortsätta sin utbildning med. Så jag anser att han skall ge all sin tid, de få veckor han har tid på sig att läsa, för att få ett bra resultat. Jag vill att han ska förstå vikten av att rent ut sagt skita i allt som heter data spel någon vecka och istället lägga sin energi på något som kan betyda hela hans framtida liv!!!

Är det för mycket begärt av mig som mor??? Tillika anser jag att då sonen är snart 19 år så borde han förstå, han borde ha lärt sig av sina föräldrars predikningar under alla dessa år...Jag borde inte behöva uppmana honom mera, men kan tyvärr inte låta bli. Så jag kommer att tjata och gnälla, för varje minut, timme, han ger mer åt skoljobbet, tack vare mammas gnäll, kan ju ge lite lön för mödan... För så bra känner jag min äldre son, han kan om han vill, och han har lätt att lära sig. Bara han själv skulle inse det...nå, han har ju en vecka tid ännu... ;) Jag kan ju inte göra så mycket mer än predika, och hoppas på det bästa. Slut resultatet blir vad det blir och det är endast sonen själv som sitter där med sin penna och sitt papper då det är dags att avgöra hur hans framtid ska se ut...

Jag kommer att ha fullt upp med att vänja mig vid att ha båda sönerna hemma, på heltid, så som det var då de var små...Det kommer inte att vara lika enkelt som då i slutet av 90-talet, början av 2000-talet, då det var enkelt att vara mamma, då som det mesta löpte som jag ville. Visst är det roligt att ha hela familjen samlad igen 24h / dygnet, men tror bestämt dispyterna kommer att flyga både högt och lågt och från höger till vänster...Men nog ska vi klara det, värre saker har väl hänt...

Suck...

Ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig, ibland går inte livet som man förväntat sig...Varför skriver jag ibland? Då allting allt som oftast går precis tvärtemot. Och sällan går någonting som man tänkt sig...så det är bara att ta skeden i vacker hand och ta vardagen som den kommer...Och försöka se det bästa av det hela!

Har de senaste dagarna varit rätt så stressad på en hel massa saker. Saker jag gått och retat upp mig på nu i en längre tid...Det är kanske fråga om små bagateller, saker alla familjer genomgår, men ibland så kommer ribban bara så högt, så att tålamodet ger vika...Så gjorde mitt igår, men är orolig för mig själv...Då mitt mått är rågat, brukar jag överreagera , jag slår till som blixten och låter allt komma ur mig. Gapar och skriker så taket lättar! Men inte igår...då gjorde jag klart min åsikt, lugnt och sansat,för alla 3 karlar i huset... Sa egentligen inte så mycket, men det jag sa, bet tydligen på dem, för idag har jag känt en helt annan gemenskap i huset...Men ack, HUR länge...

Hur mycket jag än älskar min familj, så skulle jag ibland sälja dem alla rätt så billigt...Då barnen var små, trodde jag att problemen skulle bli mindre med åren. Men de blir ju bara värre och värre, och mer kostsamma...Och gubben i huset blir bara surare och surare, ju "dyrare" ungarna blir...;) Och där skall jag vara som en mellanhand! Vill mina barn väl, tillika jag vill lära dem...den sämsta kombination någonsin...Så jag försöker hitta en gyllene väg, som inte alltid är så enkel. Vet att jag i ett tidigare inlägg skrivit, men skriver det igen: VARFÖR delades det inte ut en handbok på BB...om hur en BRA förälder skall vara?

Med en nästan 19-åring i huset tänker säkert någon, att han är vuxen, han ska sköta sig själv...Så tänker minsann inte jag. Tycker att jag är mer orolig och fundersam över honom nu, än jag var för 10 år sedan. Det är ju snart han skall skapa sin egen framtid...det är snart han skall ta det stora steget i sitt liv och bli vuxen "på riktigt"... Han ska vakna upp ur verkligheten att mamma inte finns där dagligen och plockar upp efter honom, en mamma som inte påminner och ser till att allt  löper som det ska.. Och JO, jag vet, det är mitt fel att ungen forfarande är så bortskämd då han är 18+...

En blivande 16-åring i familjen...behöver jag berätta mer? Det betyder huvudbry, och ännu mer huvudbry...förutsatt att man inte kan svälja vissa saker, och bara konstatera att vi pratar om normala pojkfasoner i den värsta tonårsåldern Trodde väl hans tonår skulle "glida" på utan värre bekymmer eftersom vi redan har genomgått en tonårs period i familjen. Jag har nog klarat det bättre än min man, jag har fortfarande klart för mig att han är ung och hormonerna exploderar i sonens kropp... Det har min man lite svårt att förstå, även det att vi under åren borde lärt oss att det vår yngsta son rör, går oftast sönder... ;) Och JO, jag vet...det är mitt fel att ungen är bortskämd då han är 15+...

Att ha en man som just fyller 43 i huset...är inte heller så enkelt. I synnerhet med tanke på hans ålder...han börjar vara så "gammal"  så att jag inte mera kan lära honom! Han är ju äldre än mig...det är han som borde lära mig! Och det har han säkert försökt...förgäves nu i 22 års tid...och jag lär mig ALDRIG! Jag är en envis besserwisser... Han har lärt sig, han vet min svaga punkt...våra barn...då blir jag en ragata...Och JO, jag vet, det är JAG som skämmer bort våra barn...

Visst hoppas jag att jag lärt mina barn rätt och fel, att de kommer att klara sig här i livet. Jag har kanske inte alltid valt den strängaste metoden, men jag försöker så gott jag kan. Jag tillrättavisar dem, jag lär dem, jag skäller på dem, gapar och skriker...Jag vet att jag försvarar dem, för att jag älskar mina barn och det finns inget här i världen de kunde göra som de inte skulle kunna komma hem och berätta åt mig...de är trots allt MINA barn, och blod är tjockare än vatten...

Här igen...

Har kommit fram till att jag måste ha magiska krafter, jag utstrålar säkert ibland sådan ondska, de gånger jag är på riktigt dåligt humör... För ibland tycks dåliga saker förvandlas till goda ting, även utan att man vet om det eller ens påverkar det själv...

Igår skrev jag ju om min söndriga tv, och hur det leder till att min insomnings-procedur gått åt fanders. Men envis som jag är, och försöker alltid hitta en lösning eller något positivt, så tänkte jag bara på skoj kolla om den söndriga dvd spelaren hade gjort en come back...ifall den hade ångrat sig, och tyckte den kunde glädja mig en tid ännu. Varför jag gjorde det vet jag inte, antagligen kände jag mig för att få en extra aggression inför nattsömnen...Gnisslade redan tänder, svordomarna cirklade i huvudet...utöver det hade jag lite dåligt samvete. Dåliga samvetet berodde på att jag på söndag kvällen, efter att jag konstaterade att dvd:n sagt tack och hej, gjorde klart för äldsta sonen att han får be sin flickvän hämta "sin" dvd spelare tillbaka. Hon har sonens dvd spelare hos sig, men jag ansåg i nödens stund att jag är mer berättigad till den än flickvännen...fy skäms på mig :(

I vilka fall som helst, knäppte jag på tv:n, la in dvd skivan och var beredd på det värsta...men, men, men...den lilla jäveln hade tydligen kommit på andra tankar, eftersom den var tyst som en mus,tog emot skivan, och innan jag hann spotta och svära, så funktionerade den som den skulle. Bara att hoppa under täcket och somna framför tv:n...Gissa om jag var glad, för att inte nämna min man...Han sken som Nådendals sol, han insåg ju att han kom undan med blotta förskräckelsen innan svärdottern hämtat sonens dvd, och han skulle stå och koppla och lära mig hur allt funkar...Nog för att jag är lite mer teknisk än han...ok, det är jag inte, men jag har bättre nerver än honom då det gäller att få vissa saker att funktionera. Han om någon ger upp genast, jag "flyter på" och prövar på allt...Vad gäller tv:n´s dvd spelare, krävdes det endast att jag avreagerade på min blogg och så var det problemet ur världen... :D Inte illa...kanske jag ska rekommendera min man att skriva av sig... ;)

Det finns även andra saker som irriterat mig de senaste dagarna,för i vår familj finns det inte en dag utan bekymmer... Mopeder!!! Vem har uppfunnit detta fordon??? Jo, säkert någon som trodde att alla köper en moped och sen är det bra med det...bara att tuta och köra, glad i hågen...Då visste nog inte denna individ att det finns pojkar som bara älskar att skruva lite här och där...och gärna skruvar och fixar man ännu lite mer, så länge det finns något man ännu kan skruva på... Lyckans er som har döttrar, som verkligen förstår innebörden med en moped. Den ska ta dig från plats A till B, utöver det så kvittar det hur den ser ut...Men med killar i huset är melodin helt annan...

Yngsta sonens moped har stått i garaget nu i några månader...den om någon är stendöd!!! Men till hans fördel måste jag säga att denna gång har det inte med sonen att göra...det är fråga om ett el-fel, något som gör att mopeden inte startar. Nu TROR jag ju att han inte kunnat åstadkomma felet, men vem vet. Min man svävar mellan sina egna åsikter...ena dagen anser han att det är fel på mopeden, andra gången skyller han på sonen. De gånger han skyller på sonen, syftar han väl på alla andra 10-tals "operationer" ungen själv skruvat och fixat på sin moped...så bäst att dra allt under samma kam...Nämn ordet "söndrig moped" i vårt hem, då kan jag vara beredd på hysteri...Men har lärt mig under åren, i dags läge tar jag det rätt så lugnt, agerar väl mest som skiljedomare mellan far och son...och än lever vi och mår bra :)

Nu har då yngsta sonen fått "låna" äldsta sonens moped...tack och lov...annars hade nog jag övergått från lugn till hysterisk...Så det finns ett fordon den yngsta kan ta sig fram med. Men tyvärr, så hålls inte allt helt på denna moped heller...Tror bestämt att snart hälften av yngsta sonens moped är "flyttad" till äldre sonens moped...Och ändå vill det inte räcka...nej, utöver det skall det köpas nya delar. Tycker absolut att tillverkaren till Derby mopeder kunde bifoga en sopsäck med reservdelar som bonus då man gör affär med dem... ;)

Respekt för sin storebror har i alla fall vår yngsta son, eftersom han fick lov att låna hans moped med de villkor att det han söndrar så fixar han! Och det har han gjort, han har minsann fixat...eftersom han fått sönder en hel del...Har inte gjort mig besväret att fråga vem som fått sönder än det ena än det andra, eftersom han är den enda som använder mopeden. Hade väl högst troligt fått till svar...DET VAR INTE JAG,FÖR SE DU MAMMA DET VAR SÅ ATT..............FRÅGA FAST DEN OCH DEN...

Jag behöver ibland kraft för att orka vara mamma...för ju äldre barnen blir desto krävande är dom. Men kanske jag skulle dela min blogg med dem, så kanske de sku få upp sina ögon ibland... Eftersom min dvd blev rädd för min text i min blogg, så kanske jag kan "skrämma" mina barn med...Nej, det vill jag inte göra, för de lär nog sig av livet, de lär sig av sina misstag, så som jag gjort :)

Inte mitt fel...

Herregud hur jag kan bli galen på saker som går sönder, i synnerhet då de helt enkelt bara går sönder utan att någon så mycket som ens rört eller sett på saken... Alla vet ju att det måste finnas en förklaring bakom, så  har nog alltid jag trott i alla fall. Det har jag i alla fall alltid krävt av mina barn,en förklaring, då de "fått" något sönder...

Hur många är inte gångerna jag stått som en rabiat och gapat med ungarna då de lyckats söndra sina saker? Hur många gånger har inte jag fått till svar, att de inte har en blek blåaste aning...De har då minsann inte rört något, de kan inte förstå att saken gått sönder, eftersom den funktionerade hur bra som helst sist de använde den...Inget av detta har jag trott på...det är ju helt klart att de varit syndabocken själv...

För några år sedan gick yngsta sonens TV sönder...Ena kvällen funkade den, följande dag var den kaputt...den var totalt stendöd! Det fanns inte en gnista i den mer. Och inget hade han gjort...jag hade mycket svårt att tro på honom just då, eftersom även hans cykel och telefon gick sönder under samma vecka! Tror barn faktiskt vi vuxna är födda utan hjärna... ;) Cykeln och telefonen kunde jag ännu begripa att han fått sönder, för det var varken första eller sista gången han lyckades med det...Gällande tv:n, ville jag nog lite tro att berodde på något annat missöde...

För ett par år sedan gick äldsta sonens dator sönder. På morgonen funkade den innan han for till skolan...då han kom hem från skolan, var den oanvändbar. Den gick inte ens att få igång! Sonen konstaterade klart och tydligt att hans fel var det inte, han hade inte gjort något...Jag höll på att tappa konceptet, datorn var endast 5 månader gammal...Denna gång tappade faktiskt även sonen lite nerver, eftersom han hade köpt datorn för egna pengar...Garantin var i kraft, så iväg med datorn på reparation. 5 veckor senare...OBS 5!!! VECKOR, kom datorn tillbaka. Det hade väl dröjt ännu längre om inte mor i huset lagt eld under baken på firman som sonen köpt sin dator ifrån. Det var andra gången i mitt liv jag "hotade" med konsumentskydd och dylika drastiska åtgärder. Men det hjälpte, eftersom de inte under de första 4 veckorna ens rört datorn, den låg i kö...under mindre än 4 dagar hade de reparerat datorn och postat den runt halva Finland! Så ibland är det bra med hysteriska fruntimmer ;)

Men fortfarande kvarstår det faktum att ingen är skyldig till att något gått sönder...Hur kan det vara möjligt? Ja,a nu börjar jag faktiskt tro på att fallet kan vara så...IBLAND... Detta beror kanske på att jag nu själv råkat ut för samma sak. Och jag lovar och svär...jag har inget med detta att göra, jag har inte sett eller rört...

Förra veckans torsdag kväll, lade jag mig i sängen och såg på tv...(jo,jo det var Desperate Housewives som rullade på...) På söndag kväll skulle jag göra samma procedur...trodde jag! Knäppte på tv:n, skulle precis lägga mig i sängen då jag hör ett jävligt ljud. Det gnisslar, skrapar och knakar...och ingen bild kommer i tv:n, det står endast att jag ska lägga in dvd skivan... Tv:n har inbyggd dvd box, och skivan visste jag att fanns där. Det gjorde den, prövade lägga in den på nytt om och om igen, likaså 100 andra dvd skivor jag prövade med...Utan resultat, det bara skrek i ett från den jävla apparaten. Så nu var den sönder med, utan förvarning...och jag har mina kvällar förstörda :( Största dilemmat nu är ju: Hur kan den ha gått sönder??? Jag har inte rört den sen den funkade sist, och tyvärr så är jag den enda i familjen som använder denna tv... Ofattbart...spökar det eller...

Kommer väl aldrig att få svar på hur vissa saker går sönder, kanske de bara blir gamla och inte orkar mer. Men att de från en stund till en annan bara slutar funktionera, utan att någon gjort något, låter lite märkligt... Det enda jag vet är att samma dag äldsta sonens dator gick sönder, och dagen efter att "min" tv var sista gången hel, torkade jag damm från ifrågavarande apparat. Kan inte minnas om jag råkade göra det den dagen yngsta sonens tv gick sönder...Nog för att jag avskyr att torka damm, så tror jag inte jag är så våldsam och hårdhänt de gånger jag gör det...men vem vet, kanske jag själv har orsakat mina egena huvudbryn under åren... ;)

1 års tillbaka blick...

1 år...Jag gratulerar mig själv, jag trodde aldrig jag skulle ha åstadkommit detta! Jag endast kände för att skriva en blogg, jag kände för att skriva av mig. Jag var helt säker på att detta var en tillfällighet, något jag förr eller senare "glömde" bort... Men nu visar det sig, att jag för en gångs skull gjort ett bra val i mitt liv...

Många kanske skriver dagbok, eller skriver små notiser i almanackan, eller helt enkelt har ett minne av guld...Minne av guld har jag inte, korta notiser skriver jag, dagbok har jag aldrig skrivit...Men det gör jag idag ,via min blogg...och tack vare den kan jag återuppleva mitt. Jag kan med några få klick sätta mig ner och läsa vad som hänt i mitt liv...och jag hoppas jag håller fast vid att fortsätta skriva många år framöver, för att även då kunna ta till vara vad som skett omkring mig, då jag känner för att läsa mina äldre inlägg...

Som sagt, har min tanke med min blogg varit helt personligt, jag ville helt enkelt dokumentera ner händelser i mitt liv. Visst är jag mycket glad att jag fått en liten läsarkrets som vill följa mitt liv, att det finns folk där ute som även ni finner glädje att läsa om min tråkiga vardag. Mina inlägg kommer inte att ändra riktning, det kommer även i framtiden att endast handla om mig och mitt liv, för så mycket annat har jag inte att skriva om...

Ser jag tillbaka på det jag skrivit under ett år, då jag ibland lusläst bland med mina inlägg, vet jag att det här är det ända jag vill fortsätta skriva om. Som jag skrev, jag har inte ett minne av guld...Visst minns jag händelser som hänt, jag kommer ihåg vissa detaljer bättre, andra sämre...Så som jag alltid förut gjort. Men nu idag, då jag kan sätta mig ner och läsa mina tankar, mina känslor, läsa händelser skrivna i mina egna ord...det är ett strå vassare, det tar mig tillbaka till "platsen och känslan". Jag minns händelsen på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjorde.

Då jag tänker tillbaka på det gångna året, minns jag alla stora händelser vi firat inom familjen. Jämna kalas, körkort, mopedkort och konfirmation... Jag minns även de tråkiga sakerna som hänt under året. Men då jag under senaste månaden verkligen läst igenom vissa av mina inlägg, så har jag dragits tillbaka till själva händelsen, så att det nästan känts som jag upplevt dem på nytt. Låter säkert helt knäppt, men det är rätt så svårt att beskriva detta i ord, det här är en situation som vore enklare att förklara med prat än i en text...

De händelser som jag upplevt som starkast, var dagen vår äldre körde ut med sin bil, och dagen vår yngre fick sitt mopedkort. Sorg gentemot glädje...två starka känslor, helt olik varandra, men båda har stärkt mig! Visst är de händelser jag alltid kommer ihåg, men då jag läser om dem, tar de mig tillbaka, så som om det hände just nu. Nu undrar ni säkert varför jag vill uppleva smärtan pånytt, då äldre sonen körde ut? Inte vill jag minnas den sorgen jag kände då, jag vill endast bli påmind om hur fort saker kan ändra, hur viktigt det är att ta vara på dagen...Stoltheten jag kände den dagen vår yngre klarade sitt moped teoriprov, är också en stolthet många inte förstår. Men för mig var den enorm, en känsla endast jag kan förstå...och jag är glad att jag kan uppleva den om och om igen :)

En annan sak som jag är glad att jag kan återkalla tack vare min blogg, är yngsta sonens skolgång. Nu har det gått så lång tid att jag börjat lägga bakom mig tråkigheterna gällande skolan. Har glömt bort hur det kändes att vara orolig dag ut och dag in, magont har jag inte haft på månader... Men då jag läser om tiden då det var som värst är jag så tacksam över det beslut vi gjorde. Har en helt annan kille här hemma nu, och det är det viktigaste för mig, att han mår bra! Så finns inget tvivel på att vi skulle tänka annorlunda denna vårtermin, han sköter resten av skolåret hemma, hoppeligen med lika lysande resultat han gjorde hela höstterminen :)

Jag rekommenderar alla som ens känner en liten lust att skriva ner om sitt liv, för att kunna se tillbaka på det då det känns för det, börja skriva... Inte behöver det vara en blogg, men för guds skull skriv ner era tankar och funderingar. Jag lovar att det är värt det. Jag ångrar inget i alla fall, och tänker absolut fortsätta med detta, för min egen skull! Får se om jag känner lika efter 1 år igen...

Fel rutiner...

Så var det slut med latmask livet...16 dagar har förflutit, dagar som egentligen inte fört med sig något annat än att jag, eller rättare sagt hela familjen lyckats svänga dygns rytmen helt fel väg... Ja, den har blivit så fel att jag fasar för de inkommande dagar! Undrar hur denna familj ser ut imoron morgon...

I vanliga fall är det ju ungdomarna som lever nattliv då de har ledigt från skolan, men nu har även föräldrarna i detta hus gjort samma sak. Även jag som under senaste året blivit mer kvällstrött och morgonpigg... Men nu har det blåst in något konstigt damm i vårt hus, eftersom jag varit världens natt uggla hela jullovet. Har inte kommit isäng före halv 2 - 2 tiden på natten, och därav har jag sovit galant långt in på förmiddagen. Likaså min man... helt sjukt...med tanke på de otaliga gånger vi predikat med våra söner, om detta med att sitta och vaka på nätterna! Kan man inte spela, se på filmer, chatta med vänner under normala tider på dygnet...måste allt ske nattetid? Nå, vad ska jag säga till detta nu, då jag själv hållit på med samma sak i två veckor...

Inatt har jag sovit dåligt...säkert en förvarning på hur inkommande natt kommer att bli. En natt då jag vaknar stup i kvarten, då jag har en inre ångest för att väckarklockan skall skrämma halvt livet av mig imoron... Vaknade idag halv 8 då katten ville ut, då beslöt jag att NU blir jag uppe, hur trött jag än var. Men tänkte det var bäst så, för att framkalla en trötthet nu ikväll lite tidigare än under semesterdagarna... Men då sängen såg så fruktansvärt lockande ut, alla andra snarkade djupt i huset, beslöt jag mig att bara krypa en liten stund tillbaka under täcket...bara en liten stund, tills jag vaknat ordentligt! Det tog ända till klockan 11 innan jag vaknade ordentligt...så dit for min dröm om en tidig kväll idag...

Ändrade även klockslaget igår för nattsömnen...Gick och lade mig före midnatt, visserligen lade jag tv:n på med mina "desperata hemmafruar"...tänkte att jag skulle se en stund och sen somna gott. Klockan 02.00 steg jag upp för att byta dvd-skiva, eftersom jag fortfarande var pigg som en mört... Undrar hur många avsnitt jag hinner se ikväll / inatt...för vad ordet trötthet bekommer, gäller det inte på mig just nu...imorgon ser jag säkert ut som en zombie med ögonen i kors :( men antar att tröttheten ger med sig mot slutet av veckan, så kanske jag kommer i rätt balans!

Rutinerna välkomnar jag helhjärtat, vill få ordning och reda i torpet! Har idag redan försökt normalisera detta hushåll...Har ett eget lekrum för dagbarnen, som endast är deras, rummet används inte till annat...förutom då jag har semester... Då har jag tendensen att forsla allt och lite till i just detta rum. Tycker det är ett bra ställe att lägga allt som är i min väg, som jag inte vet vart jag annars ska lägga. Fram till dagen innan semestern är slut och arbetet kallar. Så idag har jag i anletes svett tömt bort allt som inte hör lekrummet till...tillika jag gjorde det, funderade jag över när jag ska lära mig att inte fylla detta rum, eftersom det ändå måste tömmas...tror jag är för gammal att lära mig...

Tillika jag städade upp i lekrummet slog ivern på att städa ut julen...vilket jag ångrar djupt! Saknar inte tomtarna, eller andra julpynt, men alla ljusstakar...Usch vad mörkt och dystert det känns :( Tror inte jag någonsin tagit bort ljusstakarna så här tidigt, men nu är det gjort i alla fall, så jag får nöja mig med vanliga ljus istället. Och bra går det, för inte tar det så länge tills julen här igen, då det blir dags att plocka fram allt pynt igen...Men innan dess ska jag ta emot den härliga vardagen igen :)

2013...

Gott Nytt År! Så har vi ett år bakom oss igen, nu gäller det att komma ihåg att skriva 2013...för mig brukar det vara lite svårt att de första veckorna inpå året minnas vilket årtal det är... ;) Det är väl den lilla demensen som smyger på med åldern... Men i alla fall har vi ett nytt år med nya utmaningar.

Inga nyårslöften har jag givit, det har jag inte gjort på åratal...med närmare eftertanke har jag väl aldrig riktigt på fullaste allvar gett ett nyårslöfte jag haft som tanke att fullgöra. Varför gå och lova något, som jag aldrig ändå håller...Och varför skall man just till ett nytt år ge ett löfte, varför är det just då som man skall ändra på sina vanor eller rutiner? Vill man göra något annorlunda än vad man tidigare gjort, är det väl bäst att göra det just den dagen det känns bäst att göra en förändring...

Jag har i alla fall börjat detta år, med att vara fullständigt lat och gjort precis det jag haft lust att göra. Och gud vad skönt! Sådan stress man har dagarna innan jul, så är det riktigt skönt att bara slappa. Två hela dagar  har jag bara suttit och pusslat, jag tog tag i pusslet jag fick till julklapp...Fick det klart igår, jag kan helt enkelt inte sluta då jag börjar... De övriga dagarna har jag suttit framför tv:n och plöjt igenom en miljontals program jag har haft bandat som jag inte hunnit se under de senaste veckor. Enda programmet jag gett mig tid att se under sändningstid är X-factor. Gud vilka bra sångare, och jag har min favorit med i finalen, så har väntat med spänning inför fredagen, då det blir klart vem som vinner...

Men den spänningen slapp jag...råkade idag klicka på en väns länk på Facebook, där någon kommenterat vem som vann årets X-factor...Ta det lugnt, ni kan läsa vidare, jag berättar inte resultatet! Vill inte ta glädjen av er andra som ännu väntar med spänning på vinnaren. Visst harmar det lite att jag vet hur det går, men det är så med dagens moderna, sociala net-work...får skylla mig själv, borde ha låtit bli att klicka...

Idag har det anlänt en ny möbel i vårt hem. En möbel som tillhör min man, det är en möbel han drömt om i fler år...antagligen den ända möbel han någonsin haft en åsikt om vad gäller möblerna i vårt hus ;) Han har länge önskat sig en gungstol! Jag har absolut inte haft något emot en sådan, har endast tyckt att vi har dåligt utrymme för en sådan i vardagsrummet. Så det har aldrig blivit av att skaffa en. Jag hade tydligen berättat detta åt min mor, som lagt det bakom örat, så till min mans stora glädje fick han en gungstol av sin svärmor till julklapp :) En riktigt gammal hederlig gungstol! Den är i behov av en liten ansiktslyftning , lite ny färg, vilket får ske i sommar, tills dess får den se ut som den gör, den uppfyller sin funktion i alla fall... Har på känn att det kan bli lite kiv om vem som får sitta och njuta i den framför brasan en kall vinter kväll, eftersom jag redan idag tyckt att min bak passar rätt så bra i den... För visst är det en lugn och harmonisk känsla att sitta i en gungstol :)

Det har faktiskt varit riktigt skönt att ha ledigt så här länge kring jul och nyår, känns som en evighet sen jag jobbade och än har jag 3 dagar ledigt. Men insåg att jag börjar bli råddig med dagarna...Tack vare alla heldagar vet jag inte om det är måndag-tisdag-onsdag... Inte har jag kunnat kolla i någon kalender heller, eftersom alla ännu var från 2012. Så idag tog jag mig i kragen och fixade upp vägg-kalendern för detta år, Familjens Kom-ihåg kalender, från jultidningarna, ett måste vareviga år! För er som inte har den, rekommenderar jag den varmt! En egen spalt för varje familjemedlem, enkel och bra att hålla reda på allas "måsten". Till min "privata" kalender, köpte jag nya sidor (har en filo-fax,så köper bara ny årskalender varje år) för länge sedan, men fick dem idag först insatta. Till min fasa ser jag att jag i misstag köpt den finska versionen... Vilket ju inte spelar så stor roll...datumen är ju de samma på alla språk, men namnsdagar stämmer inte och sen är ju de finska namnen på vissa helgdagar lite "hebreiska" så jag måste fundera en stund... Men de är i alla fall röd märkta så jag vet att det är HELG... ;) Och namnsdagar har jag aldrig varit en heijare på...så ingen kommer att märka om jag missar dem i år heller...

2013 har börjat bra för mig, efter 3 dagar av detta år har jag inget att klaga över, inget jag skulle ändra på. Jag är nöjd och glad, mina familjemedlemmar är säkert även de nöjda eftersom de fortsatt sina intensiva stunder framför datorn, så som de slutade år 2012... Jag önskar er alla en riktigt god fortsättning på detta år!!!