Positivt och negativt...

Idag är det onsdag, vilket betyder att helgen närmar sig, endast en tråkig torsdag här emellan och sen får jag vakna upp till en fredagsmorgon. Och så som min vardag ser ut idag så slår ingenting fredag och ingenting känns tyngre än söndag... Men jag knagglar sakta men säkert på här i vår "ensamhet" med min man.

Nu har tre dagar gått, som vi prövat på att vara "barnlösa"...Visst går det bra, men nog är det lite fruktansvärt tyst och tråkigt!!! Försöker väl intala mig själv att se det positiva i det hela, för att omvärlden inte skall tro att jag är ett psykfall. Och visst finns det en hel massa positivt med denna situation, helt beroende på hur man vill se på det hela. Det jag verkligen njuter av nu är att slippa alla förbannade klädhögar som ligger längs med ungarnas golv. För att inte tala om disk, tomflaskor och allt annat skit dom mer än gärna lämnar efter sig så att jag har något att sysselsätta mig med under min fritid. Sen ska jag absolut inte glömma hur skönt det är att komma undan all evinnerlig matlagning...att koka och steka enorma mängder mat, bära hem halva matbutiken vareviga vecka. Nu är det slut på alla tallrikar med matportioner som väntar på att någon av sönerna behagar komma hem och äta. Och det bästa av allt...NU kan jag gå och sova precis när jag vill! Nu behöver jag inte sitta och vaka sena kvällar för att hålla koll på att yngsta sonen kommer hem. Så nu är det min tur att njuta, det är nu jag ska ha tid för mig själv och göra det JAG vill...

Enda problemet är ju att: JAG VILL göra nästan allt det jag just rabblade upp! Eller vill och vill...men det är ju så som jag varit van att leva min vardag de senaste 19 åren, så visst måste alla hålla med om att det tar sin lilla tid att ändra på saker som redan vuxit fast i benmärgen. Det som jag ärligt njuter av just nu, är högarna med kläder längs golven, som inte mer existerar. Nu kommer de hem en gång i veckan, och byk maskinen får jobba i ett...men nu ligger de alla på ett och samma ställe, i en väska... En annan sak som jag aldrig trodde att skulle bli sann,har visat sig vara möjlig. Jag kan gå och lägga mig tidigt, och sova en lång natt. Jag behöver inte sitta uppe och vänta på att ungarna kommer hem. Nu ligger jag istället stundvis vaken på nätterna och funderar på hur pojkarna har det, och hoppas i min ovisshet att allt är bra. För nu har jag ju inte längre samma koll, som jag har då de är hemma. Nu är det bara att lita på att allt är ok!

Det värsta är att vareviga morgon se pojkarnas orörda sängar. De ser lika välbäddade ut som de gjorde kvällen innan. Förra helgen fick yngsta sonens säng vara obäddad hela veckoslutet, jag njöt av att se en hög av dynor och ett täcke, och sängöverkastet som låg och samlade damm på golvet. Äldsta sonen är ju borta första veckan nu, och han tänker INTE komma hem inkommande helg...han sätter sin mor på hård inskolning genast i första taget! Vilket betyder att jag första gången på 19 år skall vara ifrån min son 2 veckor... det kommer att resultera i att jag river bort hans sängöverkast nästa veckoslut, råddar om hans täcke och dynor, så att det ser ut som om han vore hemma... ;) Ok, nu skämtar jag om det, men det kan bli verklighet, för saknaden är enorm!

Som sagt är detta bara första veckan av alla otaliga veckor och månader som jag har framför mig med att leva ett liv "utan" barnen här hemma. Kan inte med ord beskriva hur lyckligt lottad jag är att ha det jobb jag har idag! Att just nu då hemmet känns så tomt, ha möjligheten att jobba med andras barn som förgyller min vardag, som ser till att jag har liv och rörelse i runt mig under dagarna. Visst har jag haft det förut också, men nu uppskattar jag det mer än jag kan förklara. Om jag skulle jobba utanför hemmet, betyder det att jag efter arbetsdagen skulle komma hem till ett tyst hem. Nu har jag liv i detta hushåll alla dagar, så kan t.o.m njuta av tystnaden någon timme efter att arbetsdagen är slut. Så den värsta tystnaden och längtan efter mina egna barn kommer först sent på kvällen. Och då kan jag ju gå och lägga mig och sova bort den värsta saknaden... Denna vecka har jag haft möten / program så gott som alla kvällar, så även imorgon kväll och efter det är det fredag, då kommer halva mitt hjärta hem...andra halvan får jag vänta på ännu en vecka <3

Det här är verkligen en tuff period i mitt liv, jag vet att allt blir bra, och jag kommer att njuta av att ha självständiga barn. För mig som i princip varit hemma med mina barn i hela deras liv, tack vare att jag jobbat hemma, så vill inte några meddelanden och något telefonsamtal per vecka, räcka för mig...men jag kämpar och knagglar på, och vet nog i mitt hjärta att allt detta blir nog bra bara det blir färdigt!

Panik...

Nu är det nära...kan någon vänlig själ stanna klockan? Dygnet har precis övergått till söndag...söndagen den 25 augusti, dagen jag fasat för. Paniken börjar vara mycket påtaglig...

Fredag...

Fredag och jag är här igen. Tydligen tycks min tid räcka till på fredagskväll för att sätta mig ner och skriva... Antagligen rinner all stress ur mig och jag känner mig lycklig med en arbetsvecka i bakfickan och hela familjen samlad några dagar framöver. Börjar nog mer och mer tycka om dessa fredagar, de innebär så mycket mer i dags läge, nu då jag väntar hem mina familjemedlemmar. Och det övervinner nog allt det övriga  en "vanlig" fredag gjorde förut.

Visserligen har nog denna fredag även hunnit medföra vissa tråkigheter också. Eller tråkigheter låter väl för lindrigt, vi kan kalla det fanskaper istället...För 4 timmar sedan hade jag nog mest lust att svära och domdera allt vad jag orkade!Men det hade inte hjälp, vi hade inget annat val än tacka och ta emot. Så som vi människor oftast hamnar att göra...inse att detta är kalla fakta och så är vi glada och nöjda. Men hur glad kan man vara efter att man hamnat att betala en bit över 1000€ för en jävla satans helvetes bil remont??? Och det värsta av allt...de fick inte allt fixat idag, så bilen skall tillbaka till verkstaden om en vecka... Jag tror jag blir galen!

Om en vecka ja...inom denna vecka går vår besiktningstid ut, så alla vet väl slutresultatet...Det blir back, eftersom vi inte hinner få det sista fixat på bilen innan vi måste "visa upp" den. Så det betyder att vi måste plocka fram lite pengar igen, och jag bara JUBLAR! Nog är det tur att vi har dessa plåthögar som slukar våra pengar, som ser till att vi tar oss från plats A till B, i samma veva dom suger våra plånböcker torra. Och ju mindre det finns i plånboken, ju mer suger dom av oss. För att inte tala om då man öppnar tankkorken till denna härliga mojäng på fyra hjul...man riktigt ser hur den njuter av att svälja bensinet, lika mycket som jag hatar att se pengarna som försvinner av mig. Usch vad jag hatar bilar just nu i denna stund...Men en bil behöver man!

Tack och lov behöver vi endast en bil, tack vare att jag jobbar hemma. Och bara denna episod vad gäller vår plåthög är över för denna gång så hoppas jag det bara är att tuta och köra igen några år framåt. Visserligen kan mycket hända på ett år, eller så händer det ingenting...

April 2012 var jag ett par gånger till tandläkaren. Inget underligt med detta, alla besöker väl tandläkaren nu som då. Eller så som mig...endast vid MYCKET AKUTA behov, då när värken är som värst :) För tandläkar mottagningen har nog samma tendens som en bil...Så länge allt är i ordning är det ok, men gud nåde då det börjar krångla, och du måste besöka denna mottagning, ja, då kostar det. Och det kostar skjortan...Då det gäller bilreparationer, då får du ett kostnadsförslag, och räkningen då arbetet är gjort. Vad gäller tandläkarbesök, får du inget kostnadsförslag, utan räkningen kommer som en stor överraskningen i efterhand. Men i vår lilla kommun, där planerar dom, dom ser till att inget blir glömt, allt de debiterar för skall vara noggrant igenom gått. De planerar i över 1 år...

För två dagar sedan fick jag min tandläkar räkning från 2012. Hamnade läsa räkningen några gånger innan jag förstod att det verkligen var min. Jag kunde ju inte förstå att det kommer en räkning från tandläkaren just nu, NU då jag igen är i behov att besöka denna instans. Ett par veckor sedan började några av alla mina dåliga tänder krångla...Exakt samma tänder som jag fixade i april 2012! Eftersom vår tandvård inte mera har möjlighet att kalla en på kontroll en gång i året, så gör dom det säkert indirekt via en räkning. Då räkningen kommer ett år senare då blir man påmind om att ens tänder bör fixas...har de måntro någon garanti, eftersom senaste "lappningarna" nu gett vika? Skickar de räkningen över ett år senare och samma tänder behöver lappas igen, kan de gott se sig i baken och vänta på sina pengar...Har just betalat en dyr bilremont, och mina tänder sitter trots allt kvar i käken, så tar ingen stress över att betala räkningen. Antagligen har jag väl ett års betalningstid...Usch vad jag hatar tandläkare just nu...

Verkar mest pessimistisk just nu, trots att det är fredag. Men nu börjar nog humöret svänga. Medan jag suttit här och knapprat på tangenterna har jag haft fler avbrott och hunnit med en god fredagsmiddag och bastu. Yngsta sonen är på ön, vilket betyder att han är nästan hemma, trots att han lyser med sin frånvaro, men han är nära <3 Gubben har lagt eld i takkan, hör hur det sprakar och några ljus brinner, doften av skärgårdslimpa  som gräddas i ugnen känns i hela huset... Herregud...dom har jag nästan glömt...hoppas dom inte är brända... så nu blir det tack och hej =)

Äntligen...

Äntligen!!! Nu...just nu känns allt så jätte bra. Nu känns det som bitarna håller på att finna sin rätta plats. Och jag hoppas att denna känsla fortsätter, att det vecka efter vecka kommer att kännas lika bra. Detta är bara början, men har en stark tro på att det blir en bra fortsättning...Äntligen!!!

Äntligen verkar det som vår yngre har funnit glädjen i ordet skola. Äntligen, ser han skolan som en glädje sak, ett ställe han ser framemot att fara till. Vet att det bara gått en vecka och detta är bara början...men det vi såg i vår son som idag kom hem, är något vi inte sett på 9 år. Vet inte vad han ätit under den gångna veckan, men en förbytt son hade vi :) För de flesta är väl ett nytt skolår eller i varje fall ett skolbyte oftast en rolig sak, i alla fall i början...För vår son har denna glädje aldrig funnits, inte i alla fall efter de första 3-4 åren i skolvärlden. Så med facit på hand var jag och min man beredda på det värsta även nu, då sonen började yrkesskola...Hans inställning redan förra veckan innan skolan började, var negativ. Han tyckte väl att det var roligt att flytta till internat, och visst såg han framemot att börja studera vvs, det han helst vill. Men utöver det hade han mest taggarna utåt, i alla fall vad gällde teoriämnen och läraren...

Idag då han kom hem, sken han som Nådendals sol :) Inom loppet av 10 minuter plockade han fram allt studiematerial han fått under veckan. OBSERVERA! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi drömt om att han skulle en endaste gång hämta hem något som hade med "läxläsning" att göra. Gubben undrade om det var läxor han hade, men nej...han hade tagit hem det endast för att han ville bekanta sig med materialet. Vid den stunden kände jag en liten glädje. Efter det var jag säker på att ungen rusar iväg för att träffa sina kompisar... Hör och häpna: En och en halv timme senare sitter han lugnt vid köksbordet och munnen går i ett. Han bara berättar och berättar. Och det bästa av allt...han bara berömmer och berömmer :) Han har inte en negativ sak att säga om hela skolan. Han gillar allt!!! Han var så positiv och glad, de sidor vi inte sett av honom på evigheter då det gällt skola. NU har han fått sin andra chans, nu har han fått börja "från noll", fått börja med ett rent skrivbord, INGEN som dömer...

Och det tror jag är orsaken som gör att vi fick hem en ombytt son idag. I många år har vi sagt åt honom att det kommer en dag då han får en ny start, men han har tydligen inte trott på oss, eftersom han var negativ inför skolstarten, men antagligen har han fått en känsla av det nu, då han under en vecka totalt ändrat inställning. Eftersom sonen är mer praktisk, så gissar man ju att det är mer roligt i en yrkesskola då inte allt går ut på teoriämnen. Men denna vecka har de endast haft teori, likaså inkommande vecka. Så om ungen var så här positiv efter denna teorivecka, hur sprudlande glad skall han inte vara efter de veckor de "studerar" i verkstaden? :) Kan det bli bättre... :D Jag tror att jag drömmer...

Antagligen gör jag det, för allt detta låter för bra för att vara sant. De flesta tycker väl att jag är skrattretande som redan nu i detta skede målar upp allt som en rosen skön drömbild. Många tänker väl att: vänta bara...vad var det vi sa! Högst troligt har väl alla andra rätt, men i detta skede tänker jag inte gräva ner mig, jag tänker inte måla fan på väggen. Jag tänker njuta och suga in av vareviga minut som ger mig denna lyckliga känsla, känslan av att se sin son njuta av livet, en son som för en gångs skull njuter av sin skolgång. En vardag han skall genomgå i tre års tid, så vad är inte bättre för ens mammas hjärta än att se sitt barn vara glad och nöjd...

Hur denna historia slutar, återstår att se. Hoppas på det bästa! Kändes hopplöst då vi valde hemskola för honom, vilket i slutändan visade sig för att vara det bästa beslut vi någonsin gjorde. Något jag aldrig kommer att ångra! Ej heller ångrar jag det att jag varit en "hönsmamma" hela mitt vuxna liv. En mamma som "kräver" kontakt och information av sina barn, då de ränner runt världen. Kan väl ännu förstå att vår 19-åring inte tycker det är så kul, men så länge hans föräldrars pengar duger, så anser jag att det duger att vara lite medgörlig... :D Denna vecka då vår yngre varit "borta" har jag ju ringt dagligen. Tills jag insåg att det måste vara pinsamt för honom då mamma ringer vareviga kväll då han sitter samlad med sina kompisar. Trevligt att kolla på telefonen och säga: Se du mamma ringer... IGEN!!! Så idag gav jag honom ett förslag...Om vi bestämmer att här framöver ringer jag tisdag och torsdag kväll, så att du kan vara förberedd. Till det svarar mitt älskade yrväder: Inte har jag någon skillnad fast du ringer varje dag, ring när du vill <3

Äntligen!!! Äntligen har vårt "lilla yrväder" funnit en plats där han känner sig som hemma, en plats hemifrån, där han får ta ansvar över sig själv. Äntligen ser han positivt på framtiden och vi håller tummarna upp för att allt ska gå bra...Äntligen kan jag ta det lugnt en vecka efter en skolstart...Och framför allt...Äntligen blev det veckoslut, och sonen kom hem <3

Nu for den första...

Nu var dagen här...

Nu sitter jag här med ett rum tomt, doften av ett bekant rakvatten finns. En salig röra på skrivbordet och några hjälmar som ligger längs golvet. Egentligen är allt som det brukar vara...enda skillnaden att sängen är orörd. Ingen svettig lukt från lakanen, ingen som ligger där som jag halvt hysteriskt måste "banka" liv i, då klockan börjar närma sig eftermiddag. Nej...denna lilla unge har sovit sin första natt i Karis, i sitt "nya hem" på internatet, och min saknad börjar känna av sig.

Igår var yngsta sonens bästa dag i hans liv. Han har så sett framemot att börja sin yrkesskola, och framförallt att "flytta" tillfälligt hemifrån. Senast igår då vi var i full action med att packa hans saker, och jag inflikade med en och annan (i mina ögon) vettig kommentar, fick jag höra: "Herregud vad skönt att flytta till Karis och slippa höra ditt gnäll..." TROR han verkligen han kommer undan mig, fast han flyttar till ett internat och är bara 16 år? Oj,oj hur han har misstolkat sin mor, det är ju NU jag kommer att "trakassera" honom. Att ringa stup i kvarten, meddelande var och varannan timme...det är bara förnamnet :D

Ok, jag bara saknar mina barn, jag är inte galen ännu...så jag kommer inte att trakassera honom dagligen. Visserligen ringde jag, 2 timmar efter att vi lämnade honom på internatet, men jag förvarnade att jag kommer att göra det. Vår äldsta son höll på att spricka, han tyckte jag var den mest pinsammaste mor som existerar på denna jord... Jag ringde, och yngsta sonen svarade så glatt, var t.o.m medgörlig att prata 1 minut. Jag hade väl tänkt ett lite längre samtal ;) Men under den minuten jag hade sonen på tråden, fick jag bekräftelse på att allt var ok, och han var super nöjd med sin tillvaro. Från hans klass i högstadiet var det förutom han själv, 2 andra killar som börjar samma skola. Efter önskemål och en massa tur fick dessa tre pojkar dela samma internat enhet, utöver en pojke till från grannkommunen. Så nu är det 4 svettiga, hormonstinna, trotsiga ungdomar som skall dela rum tillsammans ett år framöver.

Det kommer dom att klara med glans. För så superfint internat dom har, så måste de helt enkelt trivas och må bra. Blev så positivt överraskad av internatet...hade aldrig fantiserat mig dylikt. Utvändigt såg väl huset ut som ett gammalt slitet höghus. Invändigt...Snyggt, rent, modernt, och bra med utrymme. Dessa 4 killar delar på ett stort fint kök, som t.o.m inkluderar en micro, 2 badrum som båda har dusch, en massa skåp från topp till tå, sängar som heter duga och ordentliga skrivbord där det ryms hur många tv:n och datorskärmar som helst. T.o.m gardinerna var från 2000-talet :D Att få inse hur snyggt och fint våra ungdomar får bo, gjorde det redan lättare för mig att lämna sonen dit. Och han fick glädjen att dela sovrum med sin bästa kompis, det han varit mest fundersam över hela sommaren ( ett rum är dubbelrum, de två andra i enheten är enkelrum ) Hade gärna delat med bilder från internatet, men glömde totalt bort att ta foton...var mer fokuserad på att se till att ungen blir "installerad".

Och där är han nu hoppeligen installerad, trivs och har det bra. Och framförallt hoppas jag att han kommer ihåg att sova...Visst vet jag att man orkar en tid utan ordentlig sömn, och jag begriper att ett liv på internat är en rolig tid i ens liv. Men jag hoppas dom alla ändå tar skolgången på fullaste allvar.

Som jag skrev tidigare skulle jag ju inte bara "mista" mina barn, även datorerna i huset skulle ryka iväg med samma fart...Vår yngre son har redan fler veckor gjort harm åt mig om hur jag skall klara mig utan hans dator...den som är min favorit ännu till! Har nog tänkt på samma sak en tid...hur skall jag och min man klara oss med en dator, då vi båda är exakt lika datanördar. Men jag är väl inte en mamma för skojs skull heller :) Jag medger att med eget intresse i bakhuvudet, gav jag ett förslag åt yngsta sonen. Ett förslag om att han skulle satsa lite av sina egna pengar, och jag skulle "köpa" hans dator, så att han kunde köpa en laptop eller en tablett åt sig. Tyckte det vore betydligt enklare att frakta en sådan mellan hemmet och internatet, och på det viset skulle han inte bli datorlös under veckosluten. Och framförallt...då skulle jag få behålla "min" dator. Tog väl ett tag innan sonen var med på noterna, men i alla fall slutade det så att mitt förslag vann :) Så nu är han lycklig ägare till en ny iPad och jag får äntligen ha en "egen" dator :D

Tror det är en större märkbar skillnad nu då den yngre är borta, för han hörs och syns då han är hemma. Full fart hela tiden. Den äldre för inte så mycket väsen av sig, så då hans skola börjar om 1 och en halv vecka, kommer inte tystnaden att vara annorlunda än vad den är nu då minstingen varit borta ett dygn. Imorse då jag vaknade, låg jag en stund i sängen och funderade att: visst var jag ju vaken då sonen kom hem igår kväll / natt. De senaste veckorna har nämligen gott ut på att vaka i takt med att ungen ränt ute på byn. Först efter några minuter slog det mig att herregud, ungen är ju i Karis. Hoppas dagarna går fort så att det blir fredag, så att vårt yrväder kommer hem...LÄNGTAR!!!

Nu var dagen här...

Nu har 6 veckor och 2 dagar gott. Nu är min semester äntligen slut. Skriver faktiskt äntligen, för jag ser verkligen framemot att börja jobba. Träffa mina småttor och deras föräldrar. Få en normal dygnsrytm och lite annat att tänka på, än att mina barn lämnar boet. Det jag fasar mest för är inkommande natt...Senaste veckorna har jag gått och lagt mig mellan 1-2 tiden och sovit till 10-tiden. Imoron skall klockan ringa 6.30...jag tror jag dööör!  Så antagligen står jag imoron morgon och ser ut som en vandrande zombie som inte sovit en blund under sin semester. Somnar hoppeligen betydligt bättre imorgon kväll...

Uppdatering...

Oj vad dagarna går, oj vad mycket har hänt sedan jag skrev senast, och oj...hur skall jag få allt dokumenterat hit "kort och gott", utan att det blir världens längsta blogginlägg. Jag har svårt att skriva i korthet, jag vill få fram allt så att jag själv om x-antal år, då jag läser mina inlägg, kan känna igen det jag skrivit ner... Får väl göra ett försök nu i alla fall!

Äldsta sonen har vi fått installerad i Ekenäs. Efter två långa och tunga dagar, har han nu sitt hem där. Förra veckans onsdag åkte han och jag dit, med ett mindre flyttlass som rymdes i hans bil, för att ta emot hans nycklar till lägenheten, varefter vi städade grundligt hela lägenheten. Hej hallo...JAG städade medan ungen kopplade sin tv, och satt på golvet och planerade hur han skulle möblera ;) På torsdagen hoppade vi i paketbilen, riktning mot Ikea där vi tillbringade FLER timmar. Sonen har inte ärvt sin far, hans far skulle aldrig spendera mer en några andetag i detta underbara varuhus. Sonen handlade de "dyra" möblerna, medan jag bidrog med de mera hemtrevliga och billigare sakerna, så som mattor, gardiner, lampor och någon grönväxt... Även i detta handlingsförfarande har inte sonen ärvt sin far...gubben hade handlat det billigaste... ;)

Efter Ikea styrde vi kosan mot Ekenäs, under resans gång kom sonen på att han glömt sin skrivbordsstol och cykel hemma...Jag hade ju endast poängterat 25 gånger att han skulle se till att få alla stora saker med sig, då vi hade tillgång till paketbil...Väl framme trodde jag att min sista stund var kommen, efter den värsta, värsta , VÄRSTA motionen då vi sprungit gång efter gång upp till tredje våningen med alla saker. Vet inte hur många gånger jag klargjorde åt sonen att jag är faktiskt 40+. Första gången jag hade nytta av min ålder... Lägenheten såg ut som ett kaos, men då kvällen var kommen och far i huset kom för att hjälpa till var det mesta redan på sin plats. Men han kom som en räddande ängel, för det enda vi hade kvar i paketbilen var en bäddsoffa, och hade jag hamnat bära upp den,ja....då hade inte detta inlägg blivit skrivit ;) Och till vår allas glädje, kom lillebror med, för att kolla upp brorsans lägenhet. Det hade jag aldrig trott, han har mest bråttom med sina kompisar...men tydligen var han lite nyfiken på hur storebror skall ha det. Kvällen slutade bra, då sonens hem var i ordning, beställde vi pizza och avnjöt dem som en hel "happy family" i sonens första hem.

Resan hem gjorde vi endast 3st... Far och lillebror kom till Ekenäs med äldsta sonens bil ( i vilken dom stuvat in datorstolen, så nu återstår cykeln... ) så att han kunde stanna kvar i Ekenäs. Och dit blev han 2 nätter. Det var grymt att stänga dörren och säga hej, men ärligt talat var jag så slut både fysiskt och psykiskt efter dessa intensiva 2 dygn, jag bara längtade hem till min säng, så i denna stund blev jag inte så ledsam. Tänkte väl att det släpper bara jag sätter mig i bilen. Och det hade det säkert gjort om inte vi haft pratkvarn nummer 1 med oss. Vår yngre...herre du milde! Finns det en individ som kan prata så mycket som han gör? Han skulle säkert bli rik på att bli telefonförsäljare, för om någon KAN prata så kan han... ;)

Och denna pratkvarn, vårt älskade lilla yrväder blev ett år äldre igen <3 På lördagen var det hans tur att fylla 16. Den dagen kom och gick, den firades inte denna dag. Imorgon skall vi fira honom, så har idag stått i anletes svett med att försöka knåpa ihop något att bjuda åt gästerna. Kan inte begripa vart ett år igen tagit vägen? Minns det som igår då jag var överlycklig / orolig då han fick sitt mopedkort. Nu för tillfället har han endast ett mopedkort...hans egna moped gav upp, så han köpte sin brors moped, som var i jätte bra skick och gick som klockan. Men tyvärr var inte yngre sonen nöjd med "utseendet" av sin brors moped, vilket har resulterat i att han för tillfället har två mopeder skruvade till minimala partiklar utöver hela garaget. DET GARAGE JAG FINSTÄDADE FÖRSTA VECKAN AV MIN SEMESTER!!!! Har alltid haft tro om att yngsta sonen fixar allt med sitt skruvande, men nu har även jag tappat tron...har endast bett honom städa efter sig innan skolan börjar...

Lördagen avslutade vi med traditionell kräftskiva. En toppen härlig kväll, t.o.m äldsta sonen gav upp sin vistelse i sitt nya hem för att närvara vid kräftskivan :) Tyvärr fick söndagen lida av efterdyningarna av kräftkalaset, så den dagen spenderade jag i viloläge framför tv:n. Inget ont med detta, eftersom jag utfört en hel del av mina projekt jag tänkt hinna med under min semester. Men hade nog planer för söndagen...som sköts upp till måndagen. Men måndagen visades sig att ta all min tid att reda ut detta hushåll som blivit misskött alla dagar jag flyttade med sonen, och helgen som gick i mer trevliga tecken än hushållsarbete... Så på tisdagen skulle jag riva i...då skulle jag göra det jag lovade min man att jag gör.

Jag har krävt hela våren/sommaren att vi skall ha nytt sepel till framgården. Min man har fler gånger sagt att vi måste göra en massa förberedelser innan det lönar sig att ta hem sten-lasset. Men jag...jag hörde inte på honom, skall jag ha något gjort skall det ske meddetsamma...Sagt och gjort, jag beställde sepel-lasset, lovade hederligt att jag brer ut allt!!! Gubben fixade halva gården på lördagen, då tänkte jag att resten fixar jag galant... Men efter ca. 10 lass med skottkärran fick jag se mig besegrad. Trodde slutet var nära då jag hjälpte sonen att flytta men nu VISSTE jag att slutet var nära! Ett jävla lass till och så svimmar jag bland alla högar... Tog vackert i telefonen, ringde svärfar och bad om hjälp. Han hade nämligen erbjudit sig fler gånger att komma och hjälpa då han sett att vi fått hem högen med sepel. Idag sitter jag förstummad...gubben som är en hel del äldre än mig, bredde på några timmar ut alla stenar. Jag hade antagligen stått ännu i oktober och svettats. Kan inte förklara min tacksamhet åt svärfar som underlättade bördan som jag hade fått dras med i veckotal...Och nu är jag så nöjd då vår lilla gårdsplan ser lite fräschare ut än den gjort på många år :D

Nu är det en vecka kvar av semestern, och under denna vecka skall vår yngre lämna "boet"...Vet inte var jag skall hitta den kraften och energin, men skall försöka mitt bästa. Det känns som att jag håller på att förtränga alla dessa flyttningar och förändringar i mitt liv... Har nog en hel del andra projekt som blivit ogjorda denna sommar, men allt har sin tid, och allt blir nog bra bara det blir färdigt... Bara jag lär mig leva med att vara bara "en halv familj" framöver...