torsdag 15 maj 2014

ESC...

Nu skall jag igen berätta om en tradition...Alla har vi väl en massa traditioner och alla som läser min blogg vet väl vid dags datum att jag har en hel del traditioner. Många är mina egna...många delar jag med vänner och bekanta. Nu skall jag berätta om en tradition jag haft så länge jag minns, jag har följt den sedan jag var riktigt liten, och kommer säkert att följa den så länge jag lever. Traditionen har fått en ny form sedan 10-12 år tillbaka, som gjort det hela lite mer spännande...

Nu pratar jag om Eurovision Song Contest, alltså Eurovisionerna. Sen barnsben har jag följt detta program årligen, kan inte säga att jag skulle ha missat ett enda år. Då i tonåren som man kanske inte täcktes erkänna att man ville sitta hemma en lördag kväll för att kolla på ESC så hade jag det på bandning, gjorde klart åt min familj att de inte får berätta vem som vann, innan jag dagen efter hade kollat på programmet. Då på den tiden, på det goda 80-talet så funkade det ju i verkligheten, att saker och ting förblev "hemliga" förutsatt att man inte kollade nyheterna eller läste dagstidningen. Idag vet man ju allt innan dagstidningarna ens gått till tryckeriet...allt finns ju på nätet. Man behöver ju inte ens läsa tidningarna på nätet mer, för nog ser Facebook till att all viktig information sprids.


Tillbaka till ESC...Som sagt är jag en trogen tittare, alla år har jag väl haft mina egna favoriter, även låtar jag tyckt mindre om. De senaste 10 åren har i alla fall gjort en stor förändring i hur jag "ser" på bidragen, och jag har även lagt mig mer in i hela programmet och gjort ett stort förarbete innan själva finalkvällen. Detta tack vare att våra grannar och ett par av deras bekanta hade en vadslagning som gällde att tippa de tre länder som skulle komma upp i top tre. Vi blev tillfrågade om vi ville delta i deras vadslagning. Och det ville vi förstås, och det har vi nu gjort i alla fall i 10 år. Så nu gäller det inte mera att bara heja på de låtar jag tycker om, utan de jag TROR att ska bli bland med de tre bästa. Inte så lätt alla gånger, men måste nog skryta och säga att, inte är jag riktigt ute och cyklar, för har nog nästan alla år haft många länder rätt, tyvärr på fel plats... och en del år har jag varit med och kamma hem en del av vinstsumman. Tror bestämt att jag ifjol vann hela potten... :)

Viktigt med anteckningar!
Tyvärr blir vinstsumman mindre och mindre med åren, vi börjar vara nere i samma summa vi började med. Under åren har vi varit uppe i rätt så bra summor, tror den som mest varit 120 €, det var på den tiden som vi var många ivriga som ville delta. De senaste tre åren har det endast varit vi o grannarna och paret som i dagarna kommit på denna vadslagning. Idén är alltså följande: Alla satsar 5€ per person, skriver i hemlighet ner sin " rad", vem man tror blir 1:a, 2:a och 3:a. Har man vinnaren rätt, får man 3 poäng. Andra placeringen rätt, ger 2 poäng och trean ger 1 poäng. Så fast någon har gissat rätt på vilket land som vinner, kan det ändå bli jämnt om någon tippat 2:an och 3:an rätt. Tack vare detta poängsystem, blir det att potten ibland delas bland fler...men inte så ofta...för vi har ju en vinnare i vårt gäng :) Hon är oslagbar...sen vi gick med i denna lek, har hon nog varje år varit med och petat på vinsten, förutom ifjol, vilket hon inte kunde förstå :D :D

De "rätta" raderna...
Fattar inte hur hon alltid kan tippa så rätt, visserligen undrar jag nog hur jag själv allt som oftast har raden rätt så nära. Som detta år...var ju helt klar på att Sverige och Österrike måste finnas med i top tre. Men ännu då vi gick över till grannarna för att se på ESC visste jag inte vilket tredje land jag skulle satsa på... Detta år hade jag inte alls lagt mig in i bidragen, hade endast kollat semifinal 1 & 2. Sveriges bidrag tyckte jag jätte mycket om, Österrikes var inte i min smak (berodde inte på hen som framförde den), men var ju på det klara tack vare media att dessa två länder torde placera sig bra. Eftersom jag inte orkade lägga ner mer tid på att utforska det tredje landet...drog jag det från min magkänsla...jag tippade på den låten som var min absoluta favorit, det bidrag som borde ha vunnit hela ESC, nämligen Holland! Gud, vad bra låt :) Och rätt hade jag ju...de placerade ju sig bland med de tre bästa!

Vem måntro han tänker rösta på...

Min felsvängda rad... :(

Men tyvärr så lyckas jag alltid rådda till alla länder i slutändan...jag skriver egentligen ner en rad som ser helt annorlunda ut än vad jag tänkt från början. I år så "visste" jag ju att Österrike skulle vinna, men vad gör jag...jo, lägger Sverige som etta... I år var det igen vår tursamma vän som vann, hon var den enda som hade Österrike som vinnare. Jag kan trösta mig med, att jag var den enda som faktiskt hade alla tre länder rätt, men i fel ordning ;) Ingen annan hade t.ex Holland med på sin lista...Men det kvittar, det är lek, och vi har så roligt då vi sitter med spänning och följer med poängställningarna. Och jag kan ju vara stolt för att i alla fall komma lite ditåt...vissa av våra gubbar har nog så skrattretande tippningar :) Tror att de endast ser på kvinnornas klädsel, och de som har största urringningen står nog högt upp på listan, Och sen har vi ju en trogen fan av Finland, allt som oftast står Finland som etta :D

Årets vinnare, både i och utanför Tv:n. ESC ska tas på allvar :)

Skojigt är det med traditioner, jag hoppas att vi fortsätter vår vadslagning många år framöver. Många minnen får man, och många skratt. Bästa skrattet vi fått vad gäller denna "tävling" var för x-antal år sen, då när potten var som störst, så ringde granngubbens far åt sin son för att ge hans tippning. Då vi gick igenom alla lappar, för att se vem som vunnit, så hade herremannen i fråga lagt ett land till vinnare som inte ens deltog i finalen...Herre du milde hur vi skrattade :D Men alla vet vi ju att: Ett gott skratt förlänger livet!

söndag 4 maj 2014

20 år...


20 år...idag har jag varit mamma 20 år <3 Tycker att det känns som igår då jag låg på BB med vår förstfödda lilla "klimp" i famnen. Idag, dagen till ära då vår äldsta fyllt år, så har väl tankarna gått till dagen då vi fick se vår älskade kille för första gången. T.o.m min man har varit lite nostalgisk hela helgen, även han börjar väl inse att nu har gossen blivit stor och vi föräldrar har gjort "vårt jobb". Vårt barn kommer han alltid att vara, och vi hans föräldrar, men inte på samma sätt som de senaste 20 åren...


Sonens första skor <3
4.5.1994 klockan 13.17 såg vår äldsta dagens första ljus. 56cm lång och med en vikt på 4kg630g kom han till världen med buller och brak. Han föddes med akut kejsarsnitt, inom loppet av en timme efter att vi skulle skickas hem från BB för att vänta tills det var dags för killen att födas normalt av hans egen vilja. Så min första förlossning var egentligen ett enda kaos... Allt hände så fort, då sonen äntligen låg i mina armar, kände jag att jag inte gjort ett knyst för att få denna härliga individ till världen. Hur hemskt detta nu låter, så måste jag ändå skriva hit det. Då jag fick sonen i mina armar kände jag ingen moderskärlek. Det kändes inte så som jag hade trott, jag var inte överväldigad av några extra känslor :( Tack och lov såg jag en stor kärlek i min mans ögon, då han fick hålla sin son i famnen första gången. Men jag var likgiltig, visst var det min son och jag var glad och super lättad att han var frisk, men var fanns moders känslorna???

Kläderna på 1-års foto <3
På kvällen då jag flyttats till avdelningen och min man var på väg hem, kom en sköterska och sa att de nu kan flytta vår son till rummet där alla nyfödda ligger, så att mammorna får sova. Ok, sa jag, utan att blinka på ögat. Jag själv låg i rummet bredvid där alla nyfödda fanns. Somnade till natten, men vaknade på morgonnatten och hörde en massa gråt från alla nyfödda från rummet intill...Min första tanke var att: herregud tänk om ett av gråten kommer från min son...tryckte hysteriskt på alarmklockan, en sköterska kom till mig, varpå jag klargjorde att jag vill ha min son hämtad till mig nu...inte just, utan NU...Tog inte många minuter innan jag hade sonen vid min sida, och från den stunden har han funnits vid min sida <3 Jag låg 7 dygn på BB och vareviga sekund och minut fanns han i mitt rum, bredvid mig tills vi åkte hem tillsammans. Sista natten på BB frågade sköterskorna om de skulle flytta honom till rummet bredvid, så att jag skulle få sova en ordentlig natt och vila upp mig inför hemfärden. ALDRIG I LIVET, svarade jag!

Vår äldre hörde till dem som minsann höll igång mig på nätterna, han åt stup i kvarten. Då han minskade med natt ätningen, då höll han oss igång på kvällarna...han var en kvällsmänniska, tack och lov sov han länge på morgnarna. Han har samma rytm än idag, 20 år senare <3 Och bra har jag orkat, trots att jag valde bort att sova utan mitt barn på BB, sista natten innan jag åkte hem för att klara mig själv som mamma 24/7 ;)


Första ylletröjan, stickad av farmor, från garn av mormors lamm och får <3

Det "sägs" att om man som förälder måste vaka med sitt barn på natten då de är små, så får man sova lugnt då de är i tonåren...Det kan jag hålla med om! I vår familj har det i alla fall blivit så. Vår äldre som höll oss (läs: mig) vakna hela halva nätter då han var liten, så har verkligen inte orsakat oss många sömnlösa nätter under de senaste 15 åren. Vår yngre sov som stocken då han var baby, tack vare honom blir inte alla mina nätter så långa idag... ;) Det berättar jag mer om dagen vår yngre fyller 20 :D Kan bara konstatera att jag är super glad att ha två så olika söner, det har satt sprätt på min vardag, tänk hur tråkigt mitt liv skulle vara om allt och alla går efter samma koncept...


Första gången jag åt av dessa, var då min syster hämta åt mig till BB <3


För 20 år sedan, då vi blev föräldrar, fick vi givetvis en massa gratulationer av alla nära och kära. På ett kort hade en nära vän skrivit något i stil med detta, minns inte ordagrant efter 20 år..."Grattis, nu har ni det över, eller egentligen är det väl nu som det börjar"... Då jag var 22 år så tänkte jag väl inte så mycket på de orden, men idag då jag är 42 år, mor till en 20-åring, så kan jag inget annat säga än att de orden träffa mitt i prick <3 För 20 år sedan började min stora färd inför ett liv som jag inte hade en aning om hur det skulle bli och se ut...Idag vet jag...men tyvärr måste jag också inse att nu 20 år senare är det för sent att tänka i de banor att: Tänk om...tänk om jag gjorde så...tänk om jag sagt si...Nu får jag bara leva med det som varit och hoppas att jag och min man i alla fall gjort ett medel måttligt jobb som föräldrar.

Jag har fortfarande "skuldkänslor" för att jag inte fick moders känslor direkt efter sonens födsel, jo jag vet att det är 20 år sen, men det finns etsat i min hjärna...Men jag lovar min son: De första 12-13 timmar i hans liv, som jag inte var den perfekta mamman, så ska han aldrig mer få uppleva! Det kommer inte att komma en minut som inte jag finns vid min sons sida, så länge jag lever <3 (samma gäller vår yngre...idag var äldsta sonens dag, i augusti "gråter mitt hjärta" för vår yngre, som tar steget 1 år närmare sin dag från att bli myndig...) Min äldre lär nog inte klandra mig för de första 12 timmarna i hans liv, han borde väl inte minnas dom... ;) Idag har vi firat 20-åringen, och han åkte gladeligen iväg till Ekenäs med bilen fylld av gåvor. I skrivande stund håller han troligtvis på att byta om till statens gröna kläder, för en inkommande tjänstgörings vecka... Grattis till min stora karl <3 <3 <3


Min baby <3