Sjuklingen...

Min yngsta son är 6 månader ifrån att fylla 18 år och bli myndig, d.v.s riktigt snart är han en stor karl. Och visst har jag länge redan sett de där typiska karl syndromen. Allt faller ur händerna exakt där var han står, söker han något så står han som pinnen mitt i skiten och stirrar in i skåpet. Efter 5 sekunder gormar han och undrar vart JAG lagt hans saker...Ni vet såna där typiska grejor de flesta karlarna har medfött...i alla fall dom jag bor med :) Och hos många män finns ju den där mest ömma punkten, punkten som kan reta gallfeber på vilken kvinna som helst! Då dom är sjuka...Du milde!!! Och nu har då min yngsta varit drabbad av en hård influensa, i nästan en vecka...

I början av sportlovet fick han sjuk hals, JÄTTE sjuk...i alla fall dagtid. Mot kvällarna då det började bege sig att fara ut och träffa kompisarna, ja då var nog halsen betydligt bättre. Det här pågick i 4 dagar...alltså att halsen bara var sjuk på dagarna. Som jag berättat förut så största delen av hans vakna tid som han spenderar här hemma, så hänger han i kylskåpsdörren,mellan varven frågar han 711 gånger NÄR vi ska äta... ( vi har faktiskt hamnat att förnya handtaget en gång, eftersom det brast )  Senaste söndag satt jag vid datorn, då min man mitt i allt undrar när jag har tänkt laga mat. Ser på klockan och inser att nu blir det nog en sen middag...Hur i all sin dar har inte sonen ännu haft sina "kylskåpshäng" eller gnäll efter mattider? Det är ju han som minsann ser till att maten kommer på bordet i vettiga tider. Började hastigt röra ihop mat, meddelade sonen då det var klart...Fick till svar att han är inte hungrig. Jag bokstavligen stegade med stora steg till hans rum och innan sonen hann reagera stod jag med handen på hans panna, och frågade om han är sjuk? Gossen behövde inte svara, han var så brännhet i pannan så det var bara att konstatera att NU är han faktiskt sjuk.

39 grader feber hade han, som tack och lov avtog till måndag kväll, på tisdagen ringde han mig till jobbet och sa att han har någon form av ögoninflammation...Hade i vanliga fall skyllt på att han suttit för länge och för nära datorn, men han låg faktiskt nästan orörlig i sin säng hela söndagen och måndagen så kunde inte skylla på det. Och dessa dagar hade han nog också ännu sjukt i halsen, t.o.m på kvällarna...Nu kunde han erkänna det ;) Så i ärlighetens namn kan jag säga att min son har verkligen varit jätte sjuk i fler dagar, men det jag vill komma fram med är att han är helt olik andra män som är sjuka...(syftar väl mest på min man nu i detta fall) :D

Min son varken suckar, pustar, oijar/voijar sig, än mindre tycker han synd om sig själv. Det är ju jag som gått och passat upp och pysslat om honom. Jag har tyckt att han borde tycka mer synd om sig själv...är jag vrickad eller??? Då feberglaset visade över 39, blev jag smått orolig. Sonen fnös till och undrade vad det nu är för hemskt med det. Kan med handen på hjärtat säga att han inte en gång under de dygnen han var sjuk, varken begärt eller klagat på någonting .Faktum är också det, att han är ledig från skolan ännu denna vecka, så han har nog inte bara varit tyst och nöjd för den skull att han skulle ha sluppit skolan. Han har efter omständigheterna mått riktigt bra i sin "sjukstuga"...

Och det är ju nu jag igen måste konstatera att han är en "riktig karl"...Ingen kan förstå hur hans rum såg ut efter att han isolerat sig där i 3 dygn...På måndagen svalde jag, teg och var tyst. På tisdagen såg han säkert på mitt ansiktsuttryck att nu tänker mamma agera...Innan jag hann skrida till verket, bad han mig låta bli! Men snälla, kan jag ens få plocka bort 7 av 10 tomflaskor, hälften av alla äppelskrutt, en liten del från högen av näsdukar eller pappren från alla halstabletter? Kan jag få plocka bort så mycket att du blir medveten om att du har ett nattduksbord? Eller laga tomt utrymme bredvid sängen, så att du kan träffa golvet då du stiger upp från sängen? Till svar fick jag: Nej, låt det vara nu, så här skall det se ut i en sjukstuga... (jag ber till gudarna att jag aldrig blir inlagd på sjukhus)... Valde att inte ta en dispyt med sonen just då, så jag svängde om, tillika jag obemärkt nappade med mig smutsbyke som låg så där passligt framför mina fötter. Min stress faktor sjönk lite i vetskap om att det nu fanns en yta på 50cm x 50cm där man faktiskt kunde se det verkliga golv materialet! I samma veva jag gick ut ur rummet, mumlade jag att bara du blir frisk så ska detta rum städas från topp till tå...

Igår var dagen då sonen äntligen var på fötters igen. Det visste jag direkt jag kom hem från jobb...hann knappt få upp ytterdörren innan jag hörde den välbekanta rösten...jag är hungrig, när ska vi äta. Då jag steg in i köket såg jag en massa spår efter NÅGON som redan hunnit inta fler måltider under förmiddagen...Och ändå var han hungrig än, så det kunde inte betyda annat än att killen är i toppform :) Efter att han ätit, kände han för att få lite frisk luft, så han skulle fara ut och tvätta sin bil. Den som är så jätte smutsig...Volvon har varit på stå-försäkring sedan Januari...men det är klart att den fått lite stänk på sig då sonen kört och backat den fram och tillbaka framför vårt hus 1 miljon gånger :D Han har säkert däcken slutslitna innan Augusti då han får körkort...och vi har inget sepel kvar på vår gård! Då han nu skulle släpa fram alla slangar och tvättmedel, så flikade jag in som veckans skämt att: Kanske du tvättar vår bil också? Fick ett svar, men hamnade att be honom upprepa svaret, eftersom jag inte riktigt uppfattade vad han svarade. Han svarade nämligen JO, visst kunde han tvätta vår bil också...

Då blev jag nog lite orolig och fundersam, blev lite osäker ifall han verkligen är feberfri...Idag på eftermiddagen hade den värsta chocken lagt sig över att mitt barn frivilligt, utan en massa skrik och "hot" gör något för att glädja sin mor :) Men just nu är jag nog ännu mer övertygad om att min son lider av någon allvarlig följdsjukdom efter sin influensa, och nu är jag mer än orolig...Han hoppade nämligen på cykeln för någon timme sedan för att fara ut på byn och träffa kompisar! Behöver väl inte gå närmare inpå mina egna tankar, än sonens egna kommentar innan han stängde dörren: Jag vet inte om jag kan cykla mera, något år sen sist... :D  Nå, cykla kan han, hoppas bara att cykeln håller ihop tills han kommer hem. Men hinner väl inte fundera på det så mycket, eftersom min älskade man just kom hem efter sin arbetsvecka...Det första han sa då han steg innanför dörren: Guuud hur jag har sjukt i halsen!!!! Ge mig styrka............................................................................

Från den ena ytterligheten till den andra...

Hade någon för två månader sedan berättat hur mitt liv/min vardag ser ut idag, hade jag högst antagligen skrattat, skakat på huvudet och tagit det som ett skämt. Nu får jag bara konstatera att mycket kan hända på en kort tid, saker och ting förändras. Förändringar som sätter helt nytt perspektiv på en vardag som rullat på i samma banor i många år. En vardag som varit gråare än grå, en vardag som nästan höll på att ta kol på mig...

Min man har ju sedan FnSteels konkurs för snart 3 år sen, jobbat och varit arbetslös om vartannat. Det har vi lärt oss leva med, vi vet att det inte finns någon som helst säkerhet vad gäller hans arbetsläge. Glädjen har alltid varit lika stor då han fått/haft jobb. I alla fall för mig...Har ju skrivit förut, hur mina nerver inte riktigt klarar av att hantera min man som svansar på här hemma dag ut och dag in. Och jag har INTE ännu lärt mig leva med det, att jag och min man lever 24/7 under samma tak, jag behöver få en andningspaus mellan varven! Från mitten av December blev gubben hemma, jag själv hade ett långt jullov, det klarade vi bra...Mot slutet av Januari, var jag på bristningsgränsen, jag höll bokstavligen på att gå i väggen här hemma. Tror bestämt även min man började vara frustrerad. Det lilla vi diskuterade slutade mest med strid...Visst har vi lovat varann "I nöd och lust" för många år sen, men nöden började nog kännas mer påtaglig en lusten...

Min räddning kom, tack vare att jag fick byta arbetsplats :) Jag fick "utrymme" 8 timmar per dag, timmar jag verkligen var i behov av. Då vi diskuterade med min man om mitt eventuella arbetsplats byte, så sa jag till honom: Tänk vad roligt att få hem en nöjd fru, en som inte är arg och sur. Tillade också att det säkert är skönt för honom att få lite egentid här hemma på dagarna. Till svar fick jag: Nå jo, istället för att du gått här hemma och varit arg från morgon till kväll, så behöver du ju bara vara arg och sur på kvällarna... Ni förstår kanske nu hur kritiskt läge vi levde i :D Jag "bytte" ju jobb, och visst blev det bättre på hemma fronten...vi klarade av vardagen igen :) För en och en halv vecka sen, fick min man jobb, 200km hemifrån...Så hur klarar vi vardagen nu?!?

Många har ställt frågan...hur känns det? Tänker absolut inte ljuga, säger vad jag t.o.m vågat säga högt...SKÖNT, SKÖNT, SKÖNT!!! Är det inte nu som någon borde rycka i min man och be honom slänga ut mig, för så här elak fru kan man inte behöva leva med! Ni behöver inte ödsla er tid...han är medveten, jag har berättat själv åt honom, och han lever och mår bra fortfarande :) Det långa avståndet betyder att min man är helt frånvarande hemifrån från måndag till torsdag!  Min entusiast och lycka över att gubben inte snurrade här i mina fötter varade i dagarna 3...Sen smög det nog fram en liten längtan efter den där "irriterande" individen <3 Orkade verkligen sitta och höra och diskutera med honom hela kvällen lång då han kom hem. Det var t.o.m riktigt roligt att se honom! Då våra pojkar flyttade till sina studieorter, var det många som sa att det är nu som jag och min man skulle finna varann på nytt...ja, ha...vi är säkert unika, för ni ha säkert förstått att denna gnista inte blivit tänd. Men kanske det är nu som det ska ske?

Nej, nu ska vi nog ta det lilla lugna...Visst var det roligt att få hem gubben senaste torsdag kväll. Men vi talar nog inte om ett möte som går att jämföras med "kärlek vid första ögonkastet". Inga fyrverkerier eller gelé i benen. Inte sprang jag heller fram och kramade musten ur gubben...Men ett litet småleende på läpparna hade jag nog då jag sa hej...Ett småleende min man säkert inte sett i det syftet sen före millennium skiftet ;) Inte fällde jag några tårar heller då han åkte iväg i måndags om morgonen. Han åkte ju iväg 05.00, så jag sov nog som stocken då...så riktigt SÅ efterlängtad är han inte ännu i alla fall...Men vem vet hur jag beter mig efter några veckor? Tror knappast det blir så drastiska ändringar framöver. Detta är endast fråga om en tillfällighet. Han har fått jobb hos en lokal byggnadsfirma, men de har nu ett byggprojekt som är borta från vår ö. Efter en tid jobbar han nog vanligt här hemma igen. Då den dagen kommer så får jag hoppas att vi kommit så långt på rätt väg, att det känns bra att dela varje vardagskväll med varandra igen. Och det tror jag nog bestämt att det kommer att göra.

Från en kämpig vardag, har vårt liv förändrats till helt något nytt, något vi aldrig upplevt de senaste 16 åren. Nu står vårt hus mitt i allt helt tomt dagtid, vi har fått lite distans från varandra...det är som om vi börjat om från början. Jag ser framtiden nu med mycket positivare ögon, och hoppas verkligen att alla ändringar som skett inom våra väggar de senaste veckorna är början på något nytt :) Min man tvivlade en aning om hur jag skulle klara av att bära ved och elda, skotta snö (om det skulle ha snöat) nu då han är borta...Jag klargjorde åt gubben...Orsaken till att jag INTE gjort dessa saker förut, har absolut inte att göra med det att jag inte skulle klara det...jag har med flit lämnat det ogjort, eftersom jag anser att vissa sysslor HÖR till honom :D Snö har det ju inte kommit, men varmt i huset har vi. Kvinna som jag är så har jag ju både klarat av att jobba, fixa hushållssysslorna, bära ved och elda. Utöver det här, i min ensamhet i en och en halv vecka, har jag hunnit fixa en ytlig remont i ett av rummen i vårt hem, plus att jag skött om en mycket, mycket, mycket sjuk son som drabbats av influensa...Mer om detta :)

Mitt sportlov...

Vecka 8 betyder sportlov för många, så även för mig. Rättare sagt heter det väl vintersemester för min del, jag hör ju inte till dom sportigaste typerna, så ingen dylik aktivitet har funnits i planerna under denna vecka. Många reser bort för att fira sitt sportlov, finns väl en del som verkligen tar en tripp till vintrigare klimat för att faktiskt idka vintersport , men de flesta reser nog till solen och värmen skulle jag tro. Personligen åkte jag till Ekenäs igår, så kan väl räkna det som min semester resa för denna vecka :) Trivs så bra där i Ekenäs, börjar tycka mer och mer om staden varje gång jag är dit...skrämmande ;)

Koda <3

Min vintersemester började i alla fall bättre än bra. På lördagen var hela familjen samlad, ÄNTLIGEN! Båda killarna och svärdöttrarna, alla samlade runt matbordet på en och samma gång, första gången detta år, så det var minsann på tiden! Otroligt men sant, så hölls t.o.m de yngre ungdomarna hemma hela lördag kvällen...sällsynt i detta hushåll. Koda gubben hade ju vuxit otroligt igen, stor kille börjar han bli. Men lika god och härlig är han för det. Rumsren har han blivit, skönt för alla parter :) Hade lagt in en både muntlig och skriftlig anhållan om att få "behålla" Koda här några dagar, eftersom äldsta sonen & sambo inte har sportlov, så tyckte jag att han kunde bli här då jag ändå är ledig. Och visst fick han bli, hela 2 dygn fick jag ha kvalitetstid med gossen <3

Kompisar <3

Så lite mer motion än vanligt har jag väl fått denna vecka, tack vare alla länkar med hunden. På söndagen släpade jag med mig svärdottern och Koda för att delta i Idrottsföreningens motionsbingo. Man fick välja mellan tre olika sträckor att gå, vi valde den kortaste, förstås :) Skyllde på att Koda inte ännu "orkar" gå hur långt som helst... Men huvudsaken var väl att vi deltog och Koda fick lära sig att vara i en större samling av människor. Vann inget på Bingon, men det visste jag ju redan innan jag deltog, har sällan tur ;) De hade dragit några vinster bland alla deltagare, då var Fru Fortuna på min sida. Vann en fribiljett med gratis inträde till vårt lokala badhus...så om någon känner sig hugad för att fara och simma, så är det bara att komma efter biljetten, annars samlar den nog endast damm på kylskåpsdörren ;) För övrigt var det ett strålande väder på söndagen, ett äkta vintrigt vårväder. Vädret bidrog säkert till att faktiskt rätt så mycket folk deltog i motionsjippot, vilket var glädjande att se. Tycker det är bra att folk ställer upp för en liten by-förening som jobbar på frivillig basis för att få lite liv i byn :)

Isande kallt...

Måndagen tillägnade jag all min energi åt Koda, ville få ut allt av den tid han var hos oss. Lite av min energi och mycket av mina nerver försvann visserligen på måndag morgon, då jag satt 1 timme och 20 minuter i bilen och väntade på yngsta sonen som var till tandläkaren. Alltså på riktigt...Om man har tid klockan 9.30 och kommer in först 9.50 så betyder det att något gott riktigt jävligt snett i tidsbokandet...Om tandläkarna redan ligger efter 20 minuter efter 1 1/2 timme från att de öppnat klockan 8...Då måste de ju betyda att innan klocka 16.00 så ligger dom efter fler timmar...jobbar dom övertid alla dagar, eller har dom inga patienter inbokade efter klockan 12??? Klagar inte på tandläkarvården, men systemet med deras tidsbeställningar verkar ha barkat rakt upp åt helvete... Nå, sonen fick sin granskning gjord och jag klarade mig från ett grövre nervsammanbrott! Då vi kom hem, tog vi Koda med oss och åkte till Ölmos simstrand. Där finns långa fina stränder, tänkte att Koda skulle få springa av sig ordentligt. Men gossen var mer intresserad av havet, herre du milde, han var och simma...jag tänkte få hjärtsnyrp. På kvällen var vi och träffa en kompis och deras hund, så att Koda skulle få busa med en annan fyrbent. I en timme rullade de runt på gräsmattan, innan det var dags att åka hem. Koda sov som stocken efter det, tänkte knappt få liv i honom då jag ville ha honom ut en sista gång före natten!

Theo och Koda <3

<3<3<3

Vändag var det ju på lördag, den har jag blivit dålig på att uppmärksamma. Förut skickade jag kort och dom närmaste fick en liten gåva. Trots att jag inte gör det mera så hoppas jag att mina vänner vet vad dom betyder för mig <3 Själv fick jag faktisk två handgjorda vändagskort på posten, det värmer mitt hjärta. Det ena var av en liten tös, ett av mina "gamla" dagbarn. Gissa hur glad jag blev! Utöver de här korten, står mitt i allt en av mina bästa vänner i tamburen med en gåva till mig. Texten på tavlan jag fick av henne, beskriver vår vänskap till 100 procent! <3 Förutom allt detta var ju ändå pricken på i:et att jag hade alla mina hemma, vändagen till ära.

Så riktigt bra början på vintersemestern, några dagar kvar ännu så hoppas dessa dagar också blir lika bra. Saknar förstås redan de äldre ungdomarna och Koda, men tack och lov surrar den yngre på här hemma ännu. Och så har jag ju Mollie, som idag äntligen märkt att hennes rival åkt hem till Ekenäs, så nu vågar hon röra sig på golvnivå igen :) Men lite lång i nacken är hon nog varje gång hon kommer in...tassiga katt <3

Nya jobbet...

I en och en halv vecka har jag nu prövat på mitt "nya" jobb, hade väl tänkt uppdatera lite snabbare hur jag trivs med förändringen i mitt liv...Orsaken att jag lyst med min frånvaro beror absolut inte på att nya arbetet tagit kål på mig, eller att jag inte känt för att skriva. Tiden har helt enkelt inte hunnit till, för om jag hittills tyckt att veckorna gått av bara farten, så är det inget jämfört med hur jag känner nu. Dagarna helt enkelt flyger iväg, hinner knappt komma till jobbet innan arbetsdagen är slut och det är dags att återvända hem.

Som ni förstår så trivs jag verkligen på min nya arbetsplats, och känner att jag gjorde ett bra beslut då jag valde att pröva på detta. Känslan att få stänga dörren efter mig och gå iväg till jobbet, känslan att ha arbetskamrater runt omkring mig, känslan att ha betydligt kortare arbetsdagar än jag varit van vid och känslan att ha skillnad på hem och arbetsplats...Känslan är BRA! :)

Jobbet går ju så gott som ut på samma sak jag sysslat med i 15 års tid, den största märkbara skillnaden är matlagningen. Den biten föll ju totalt bort nu. Och där märker jag ju en total förändring. Från att ha burit hem matkassarnas matkassar, kylskåpet som alltid varit proppat, har nu minimerats till så gott som ingenting...Två vuxna individer hemma, varav jag äter dagligen på jobbet, så innebär att det känns som jag inte alls lagar mat mera. Nu sitter vi här med gubben och äter samma mat fler dagar i rad, så i princip kockar jag två gånger under veckan. Så nu har jag fått "bita ihop och lära mig"...Är nämligen ingen fantast för att äta samma maträtt fler gånger...men nog går det. Det är ju faktiskt inte så lätt att mitt i allt fixa mat för två personer, då man varit van att kocka för ett halvt fotbollslag under åren ;) Men man lär sig väl med tiden, och tack och lov kommer det veckoslut emot, då yngsta sonen kommer hem, han som mest hela tiden står och hänger i kylskåpsdörren och undrar när det skall bli mat ;) Med att kocka sällan och endast 2 individer som äter så betyder det ju även att diskmaskinen inte fylls i samma takt som förut...så den är mest tyst nuförtiden. Att tömma den har nästan varit det första jag gjort på morgnarna, så nu står jag där och skrapar mig i huvudet efter att jag bäddat sängen...vad ska jag göra nu då?

Mollie <3

Två andra saker som vi ser skillnad på efter att huset blivit tomt, är inomhus temperaturen och katten Mollie. Med ett välfungerande system att elda i takkan regelbundet både förmiddag och kväll har så klart betytt att det alltid varit varmt och skönt inne. Nu har ju förmiddags eldandet fallit bort, så visst är det betydligt kyligare att komma hem till kvällen, men det finns ju yllesockor, och dom klarar man sig långt med :) Mollie i sin tur är helt förvirrad...från att ha spenderat hela sitt liv med folk omkring sig och i princip har fått komma och gå som hon vill, ligger nu största delen av dygnet inne och sover. Inte slipper hon ut dagtid om hon blivit inne på morgonen, tyst och tråkigt måste det kännas för fröken. Förra veckan åt hon nästan ingenting, var allmänt konstig och stirrig i blicken. "Gömde" sig under köksbordet, sökte sig till alla konstiga ställen hon nog inte annars gjort :( Mat situationen blev lite oroväckande för mig, så tog till hjälpmedel...fixade en kväll hemtransport av färska strömmingsfileér, för fisk kan inte Mollie motstå :) Och visst åt hon den kvällen och nu har hon börjat äta relativt bra igen av vanlig kattmat :) Så tycker nog lite synd om vår lilla fröken som har blivit övergiven här hemma...men det ändrar säkert bara det blir vår och hon har mera sysselsättning utomhus :)

Trots att det mesta känns bra just nu, så har väl allt ändå en avig sida, så även i detta fall. Jag ljuger om jag inte erkänner att samhörigheten med barnen blir nog inte riktigt den samma som man får då man jobbar ensam med en liten grupp. Det här visste jag att garanterat skulle ske, men måste nog säga att den är mer märkbar än jag trodde. Att vara många vuxna som delar ansvaret om barnen, gör att man inte spenderar lika mycket tid med varje enskilt barn. Visst finns dom alla där, men det är nog inte samma sak som att ha dem i eget hem. Märker redan nu efter en och en halv vecka att jag inte på när haft samma kontakt med mina "egna dagbarn" som jag hade innan vi "flyttade" till dagiset. Samma gäller föräldrakontakten, den blir tyvärr mer ytlig nu. Man blir nog så mycket mer bekant med hela familjen då man jobbar hemma.  Men får väl inse att det är så här nu, och jag är trots allt jätte glad att jag ännu träffar min barngrupp/föräldrar dagligen, det är ändå så mycket bättre än ingenting :)

Koda <3

Så nog kan jag väl summera att det mesta känns bra nu, snö har jag fått njuta av nu i fler dagar, nu hoppas jag på lite minusgrader, så det vackra vita vädret håller i sig. Skulle jag ännu få hem mina RIKTIGT EGNA barn, så vore jag supernöjd :) Den yngre var hemma 3 timmar på fredagen, varefter han åkte iväg till Åland, kom hem på söndag kväll men blev i Pargas och kommer hem först i fredag. Åt de äldre ungdomarna måste jag nog säkert skicka en karta, så att de hittar hit till ön, tycker de lyst med sin frånvaro alltför länge nu ;) Även min man sa idag att han "saknar" hela högen från Ekenäs, han var t.o.m fundersam över hur stor Koda måste ha blivit, eftersom han inte sett hunden på evigheter. Jag träffade som tur var dem alla förra veckoslutet då jag var till Ekenäs, lyckans mig ;)