Saker jag inte kan göra åt...

Ett år har gått och snart är den stora dagen inne, dagen man väntar otåligt på vareviga år. Semester, ordet som bara smälter i munnen då man "smakar" på det veckor och dagar innan den dagen äntligen står vid dörren. Och nu har det blivit min tur...en arbetsdag kvar varefter det nalkas 6 veckor ledighet :)

Visst känns det bra, men inte så som det brukar. Jag har inte den där fruktansvärda längtan, då man räknar timmar innan det är dags. Ej heller är jag så där utled på jobbet som man brukar vara dagarna innan en längre ledighet.. Skulle bra kunna tänka mig att jobba vidare nästa vecka... en orsak och säkert den största är det faktum att gubben inte får semester, som jag ju tidigare skrev om. Visst är det många familjer som sällan får semester tillika, men jag har ju varit bortskämd vad gäller detta. Vill inte jubla om mina kommande lediga veckor, eftersom jag vet att det känns för jävligt för honom jag bor med...

En annan sak som jag också antar att är en bidragande orsak är att vi haft lite ledsamma omställningar inom familjen. Under en och samma månad tillbaka har båda våra söners förhållanden med sina flickvänner tagit slut, och kan inget annat säga än att det är mycket tungt att gå igenom. Den äldre hade ett tre års förhållande bakom sig och den yngre ett som varat över ett år. Och tro mig...man fattar ett sådant otroligt tycke för dessa flickor, och det gör så himla ont då man en vacker dag får höra att de inte mera kommer att "finnas i vårt liv". Och då är det ett beslut som jag inte har den minsta chans att påverka. Jag har inget annat val en att vara tyst och tiga, lida med min ledsamhet i tysthet...

Båda flickorna som delat vår vardag under en längre tid, har varit så hjärtliga och verkligen känt sig som hemma hos oss, de har ju blivit som "egna". T.o.m min man som inte är den mest generösa vad gäller att till ord förklara känslor, konstaterade att det kommer att kännas mycket tomt runt matbordet denna sommar... Den äldres flickvän skrev åt mig efter att de gick skilda vägar att hon kommer att sakna mig massor, och det känns bra att höra, men det gör ju inte det lättare för mig. Och först var det bara saknaden efter en, nu är det två... Och inte kan väl jag stå och böla inför pojkarna, det är ju deras val helt och hållet...men nog har jag klargjort åt dem båda att jag är ledsen :( Vet att jag säkert kommer att hamna gå igenom samma saknad många gånger ännu...Borde väl säga åt killarna att de inte får presentera fler flickvänner för mig innan de hämtar hem "den rätta"... ;)

Som om inte det runnit tillräckligt med tårar tack vare sönernas kärleksliv, vet jag att jag har en tung och tårfylld dag imoron ännu, innan min semester börjar. Nu är det igen dags för ett dagbarn att gå vidare, en härlig tjej som jag fått sköta om i 3 års tid. Har även skött om äldre syskonet från familjen så åren har blivit många med denna familj och nu är det dags att tacka och gå vidare...men så enkelt är det inte. Det är exakt samma grymma känsla, som jag känner inför uppbrotten med sönernas flickvänner... Man har glädjen att under en obestämd tid lära känna människor, se barnen växa upp, och mitt i allt klipps banden av. Som om det skulle finnas en on/off knapp som man bara knäpper på och av...Så finns det en avig sida med mitt jobb, så är det nog det här med att ta avsked av "mina" barn.  Och inte känns det bra heller då jag vet att det sista barnet minns är en storgråtande dagmamma. Hoppas de glömmer det fort...

Så nog har jag en hel del tråkigheter att bearbeta den inkommande tiden, värst av allt kommer att vara att att lära mig att laga mat för fyra, både dagtid och kvällstid. Att ha kockat för 9 personer dagtid och allt som ofta  för 5-6 personer under min lediga tid, ser jag ingen utmaning i att endast fixa för mig och mina män...Och de infinner ju sig aldrig hemma tillika, så det blir väl open kitchen hela sommaren.

Nej tusan, nu får jag nog ta mig i kragen och försöka ställa in mig för att imoron kväll se framemot min semester. På lördagen ska väckarklockan ännu pina mig, jag ska hjälpa min mor på mitt "sommarjobb" men på söndag kväll kanske jag känner en lättnad då jag inte behöver ställa klockan på ringning, för det är nog det tyngsta med att jobba...att höra på den jäveln varje morgon. Till er alla vill jag säga att ta vara på allt varje dag, för tyvärr tar det roliga slut, många gånger innan du själv anar det!

Klagovisa...

Får man börja klaga på värmen redan? Eller löper alla värmedyrkare amok, och börjar jaga mig till världens ände...Måste jag ännu låtsas älska denna hetta, jubla över värmegraderna som snart stiger i den höjd att gradstocken exploderar? Ska jag se glad och fräsch ut, trots att svetten rinner längs alla tänkbara ställen på kroppen, och jag känner mig som en urvriden tvättsvamp...JO, jag får nog klaga nu, har jag bestämt, eftersom jag riktigt på riktigt lider av dessa värmegrader som jag hamnat att överleva igår och idag!

Visst kan jag tänka mig att jag skulle njuta av denna värme om jag hade möjligheten att sitta blickstilla på en och samma punkt, från det jag vaknar tills jag somnar. Eller om jag bara skulle ligga på en sandstrand invid havet, och få svalka av mig var och varannan minut. Om jag skulle existera i en omgivning som aldrig hört talas om vardagssysslor, skulle hettan säkerligen vara på sin plats. Hade jag ett hem med fullständig luftkonditionering, för att inte tala om bilen där det vore välkommet med en AC som funktionerar, då skulle det också underlätta mina tankar om gassande, stickande, brännande solvärme. Men, men, men...nu råkar det sig så illa att jag inte har något av det jag just räknade upp. Det är väl endast stranden och havet jag i princip just nu skulle kunna anförtro mig till. Men eftersom jag verkligen inte gillar att simma, jag lider av någon konstig form av "skräck" för allt som heter havsbotten och sjögräs. Fy attan vad äckligt... Att ha denna konstiga "noja", så förstår väl alla att sandstranden är totalt utesluten för min del.

Inte nog med att jag hela dagen ska pina mig igenom värmen, förnya deodorant lagret gång på gång, för att inte personer i min omgivning ska få kräknings symptom, då börjar "nattskiftet"! Då jag känner mig som en ny människa efter en kall dusch, och njutit av de få timmarna på kvällen som känns relativt normala i temperaturen, och jag klarar av att röra mig några steg utan att överväldigas av all svett som rinner, då ska jag instifta när bekantskap med mitt täcke...och finns det något behagligare än det? Känslan att snurra runt med ett material som klibbar sig fast i ens kropp värre än vad lim tar fast på papper...att svänga dynan från sida till sida minst en gång i timmen för att den just då för stunden känns svalare. En vetskap om att ha en man som ligger närmare än nära, klibbigare än klibbigaste, rädslan att han kommer ännu närmare, så att jag måste dela även hans värme...Fy attan vad äckligt! Men inte ska jag klaga, det är ju sommar och då ska det vara varmt och skönt!


Då klockan ringer, drar jag en lättnadens suck, för att få stiga upp ur eldhavet jag befunnit mig under några få timmar och det enda jag behövt av dessa timmar, är vila. Tyvärr kan jag ju inte påstå att jag känner mig utvilad, jag är långt ifrån redo att stiga upp och möta en ny dag i denna tropiska värme. Men jag måste, jag har inget annat val, jag drar mig igenom en ny dag av värme och alla underbara kräk som medföljer. Börjar nästan gilla myggor, de börjar kännas oskyldiga i dags datum gentemot deras andra flygande vänner. Herregud, från vilken planet har alla parmor / brömsar (kärt barn har många namn) invaderat? Ni vet dom där söta nätta flugorna som landar på din kropp, biter bort minst 50g av ditt kött, avlägsnar sig glad i hågen, och själv står man kvar med en grym klåda och en rodnad som heter duga! Men allt detta hör sommaren till, så vad klagar jag över. Nej hör ni gott folk, nu ska vi njuta av sommaren... :D

Då min semester börjar, hoppas jag att vi har en normal sommar, temperaturer som är normala för en vanlig sommar...allt behöver inte vara så himla extremt. Men så tycks ju Finlands klimat kommit till, att alla årstider är så fruktansvärt "överdrivna". Snöar det, är det i orimliga mängder. Regnar det, regnar det oavbrutet tills marken inte orkar svälja mer.  Är det varmt, är värmen olidlig. Det verkar inte finnas en måtta med något... Så därför har jag all rätt att klaga. Alla gillar någon årstid mer än en annan, tack och lov....Visst tycker jag om sommar och min semester har inte börjat än, trots det börjar jag längta efter mörka och mysiga höstkvällar. Blir värmen lite mer behaglig att leva med, då kan även jag säga att det är skönt med sommar...

Nu har dygnet äntligen kommit till det stadiet att jag kan njuta en stund, och jag klarar av värmen, så nu ska jag lätta på baken, förflytta mig till utegrillen och fixa hamburgare åt min familj...som tydligen har minskat sedan jag satte mig ner och skrev. Det ser ut att vara bara jag och min man som ska äta, pojkarna har sökt sig till andra platser...stranden...är det först den här tiden på dygnet behagligt att vara där? Njut av värmen ni alla som älskar den, ni får så gärna klaga sen i höst och vinter, då när jag njuter som bäst :D

Nya tag...

Här sitter nu en skribent men nya krafter, nytt ork med att köra vardagen som den är. En som igen fått ladda batterierna och njutit av varenda sekund...och med full energi räknar dagarna! Nedräkningen till semestern har sakta men säkert börjat. Tänk vad lite man egentligen behöver, för att nollställa den vardagliga stressen, för att igen kliva in i den med nya friska tag...

Vår årliga Tallinn resa tillsammans med min syster är undan för detta år, ser redan framemot nästa år... mycket skratt och igen en gång oförglömliga minnen...Skall skriva mer om resan, men inte nu eftersom jag åter igen sitter vid fel dator...Vet att ni fått höra till lust och ledan om mina dator problem, men vad göra...det är ett dilemma för mig vareviga kväll ;) Nu har jag lilla lyxen att skriva vid yngsta sonens dator, den jag gillar bäst. Men eftersom jag tänkte bidra med lite foton från Tallinn resan, fotona som finns i min mans dator, som jag inte just nu har tillgång till och inte orkar kämpa med en sticka, så lämnar jag denna berättelse till ett senare inlägg...

Idag har jag konstaterat att nu börjar det minsann vara dags för semester...för nu räcker inte timmarna till under dygnet. Jag har helt enkelt inte tid att sova! Jag har sådan energi på kvällarna, skulle kunna få hur mycket som helst uträttat, men har hela tiden den lilla onda jäveln som snurrar i mitt huvud...väckarklockan... Har nog aldrig fattat tycke för denna grej...har verkligen någon blivit rik med att uppfinna en tortyr sak som väckarklockan? Lyckans den som gjort det i så fall...i och för sig behöver väl inte den personen bli väckt på morgonen för att jobba ihop till en lön...Jag känner inte den längtan jag annars brukar göra inför semestern, vilket säkert beror på att jag kommer att spendera alla mina 6 veckor ensam. Första gången på 14 år som inte jag och min man har semester tillika. Aja...gubben har ju ingen semester över huvudtaget detta år...men det kvittar, han har ju ett jobb i alla fall. Och det är jag fortfarande tacksam för :)

Äldsta sonen jobbar, den yngre har inte jobb i juli mera, endast några timmar i veckan som han lyckades få utöver det andra sommarjobbet han har nu i juni. Så mest ensam kommer jag att vara, eftersom den yngre garanterat sover bort alla förmiddagar...och knappast har något behov av att umgås med sin mor ;) Men idag fick han nog erfara att det märks då mor i huset varit borta! På morgonen då han skulle iväg till jobbet, undrade han var hans arbets-collage fanns. Den är i bykmaskinen som bäst, svarade jag. Men herregud, jag har ju inte använt den sen fredagen...har du inte hunnit tvätta den? -undrade ungen. Snälla lilla vän, jag har varit borta 2 dygn, hur sku jag ha hunnit tvätta...Sonen var tyst, det kom inget mothugg, så tydligen insåg han att mor i huset verkligen gör någon nytta, nu som då :)

För övrigt hade nog karlfolket skött sig riktigt bra medan mor i huset var ut i stora vida världen och sög i sig ny energi. De var inte ens hungriga då jag kom hem...disken var diskad, vår säng var bäddad...ungarnas rum blundade jag för, då jag gick förbi...byket var det enda som blivit orört. Men jag har lärt mig, man kan inte få allt i ett paket ;) Visserligen ser det lika ut igen...golven i pojkarnas rum är täckta av kläder! Hur många kläd omgångar kan en individ använda på ett dygn? Och nu pratar jag om killar, så hur i fridens namn ser det ut hos er som har flickor i huset? Eller är det våra killar som är onormala...

Behovet av semester börjar verkligen vara stor, eftersom jag lämnat en massa ogjort, med tanke på att jag ska göra det grundligt under mina lediga veckor. Eftersom gubben kommer att jobba, så har jag bestämt mig att göra en massa nytta. Av erfarenhet vet jag att jag funktionerar nästan till 100% effektivare om alla andra i huset är borta, så jag har verkligen en liten prestationsångest framför mig. Nog för att jag tänker njuta av min ledighet, för då behöver jag ju inte ha väckarklockan inställd...jag får sova mina behövliga timmar vilken tid på dygnet som helst... :D

Sommar och sol...

Nu sitter jag här igen vid köksbordet med "min" mini laptop, och har på känn att vi kommer att bli riktigt goda kompisar innan sommaren är slut. För det verkar som jag kommer att förbli den som har minsta chansen att hinna ockupera nån av de andra datorerna. För av någon underlig anledning kan de övriga familjemedlemmarna ta kväll långt innan jag ens hinner tänka tanken...Kom i varje fall underfund med att denna lilla laptop är ju betydligt större än min telefon, så vad klagar jag över...

Det jag skulle skriva om igår gällde vårt sommarväder. Med tanke på hur vädret ser ut just nu där ute, passar det sig kanske bättre att detta inlägg kommer idag istället. Som jag tidigare nämnt är jag ingen dyrkare av hetta, solen tackar jag inte nej till, men hetta...det kan jag gott leva utan. Förra veckan hade vi verkligen varmt här i våra knutar,ja så varmt att svetten rann redan vid tanken av att gå utanför dörren. Men jag överlevde...Jag t.o.m tyckte det var rätt så skönt, eftersom jag nu denna vecka då värmen kommit ner till temperaturer som passar mig bättre, gått och frusit lite grann och väntat att vädret skulle bli bättre. De dagar som var varmast förra veckan låg jag på kvällen i solstolen och läste en bok!!! De som känner mig väl, vet att nu ligger inte allt rätt till, om JAG ligger i gassande sol och än värre...LÄSER EN BOK!

Kan ärligt medge att de böcker jag läst i mitt 40 åriga liv går att räkna på två händer och lite till. Jag har läst de flesta av Sidney Sheldons böcker, och inget mer...Hans böcker är även de enda böcker jag äger och har. Nu ska ni inte tro att jag slog på stort och gick till biblioteket för att låna en ny bok, denna unika kväll jag valde att läsa en bok. Nej, jag tog en av mina Sheldons böcker och läste den på nytt. Det var väl som att läsa en ny bok eftersom det är över 20 år sen jag läste dem senast...Så mig kan man inte kalla bokmal.

Denna vecka har jag haft en känsla av att sommaren börjar vara över, och att det är dags att se framemot hösten. Jag som älskar hösten, borde väl glädjas, men det kan jag inte skriva under att jag gjort. Tvärtom har jag nästan fått en lindrig panik känsla...jag vill ju att sommaren ska vara här länge ännu. Alltså på riktigt...vad lider jag av? Hormonrubbningar, ålders syndrom, eller håller jag endast på att tappa konceptet om mig själv? För nu känner inte ens jag själv igen mig...Men allt annat ändrar ju med åren, så lika väl kan väl jag och mitt tankesätt ändra...Tillika som jag haft min lilla ångest över att sommaren eventuellt var över med denna ena superfina "sommar-vecka" vi hade, blev jag nästan arg... För inte kan jag väl gå omkring och tro att sommaren är slut, då jag har hela sommarsemestern kvar! Skall ju för guds skull jobba ännu 2 hela veckor innan min semester börjar, så inte finns det en chans att sommaren är över...den har bara inte börjat än!

För sommar kommer det att vara länge i alla fall om jag tänkt ha fint väder under min semester. Och nu bara måste jag skriva det...jag skall vara ledig 6 veckor och 2 dagar :) Känns så skönt att veta att jag har all denna ledighet framför mig ännu. Så nu kan jag vara lugn, sommaren har inte börjat än, det har endast varit ett smakprov på det som är på kommande... Och nu kan jag nog med lättnad vänta på lite värme igen, för tack vare dagens regn och blåst har jag kommit underfund med mig själv igen :) Det är ju ett riktigt äkta höstväder där ute, och jag GILLAR! Nu har jag kommit i balans, jag fullständigt älskar regnet som piskar mot fönstren och vinden som viner i knutarna. Pojkarna har varit hemma hela kvällen, och katten ligger och sover så skönt i vår säng. Och gubben...ja han är väl där han är oberoende av årstid...framför datorn. Men han är nu närvarande i alla fall... ;) Så trots att jag nu lite börjat tycka om en riktig sommar, kan jag ändå konstatera att hösten är min favorit årstid!

Så nu ser jag framemot en välförtjänt sommar semester under mina kommande 6 veckors ledighet, de två dagarna jag har ledigt utöver det, tog jag för säkerhets skull för att kunna köra och installera vår yngre son i hans nya skola. Tur att jag tog dem, för idag kom glädje beskedet att han kom in till Karis yrkesskola på vvs-linjen :) Är så stolt och glad för honom. Han har själv gått i ett lyckorus hela dagen...för det första kom han in på den linjen han hade på första plats, för det andra får han börja i en ny skola med samma förutsättningar som alla andra, utan en "stämpel"...Han får en ny färsk start i livet, och det unnar jag honom av hela mitt hjärta <3 Men innan dess ska vi alla njuta av sommaren, hoppas på lite sol och värme så att vi är klara att ta emot den härliga hösten som innebär många nya ändringar i vårt liv.

Ja, och före allt detta ska jag packa iväg mig imoron efter jobbet, till min syster, för i lördag smäller det...då invaderar vi Tallinn, med buller och brak. Så lite solsken önskas till lördagen, så vi kan njuta av ett glas vin i gamla staden vid en uteservering... :D

Ett gott försök...

...FÖR HELVETE, HUR SVÅRT KAN DET VARA...

Har hela dagen bestämt mig för att äntligen ge mig tid att skriva här på min blogg...Egentligen har jag tänkt det fler dagar redan, men då tiden inte tycks räcka till dessa sommarkvällar. Då stunden kommer att jag äntligen har tid att sätta mig ner och skriva, så då visar klockan att det är dags att tänka på refrängen...har en arbetsvecka som innebär att jag måste stiga upp 6.00 varje morgon, och det är absolut inte något som hör till mina favoriter. Så har försökt komma i säng i något normala tider...

Men idag ger jag mig inte, idag ska jag få ner några rader...och har jag bestämt mig, så ska det så bli...För snart en timme sen skulle jag börja skriva! Mina favorit datorer var förstås upptagna, så enda alternativet jag hade var äldsta sonens dator, som hör och häpna...VAR LEDIG!!! Satte mig ner, hade tanken klar om vad jag skulle skriva, bara att börja! Loggade in på Facebook, eftersom det är enklaste vägen för mig att komma till min blogg. Ja, eller innan jag kunde göra detta, måste jag ju knäppa på båda skärmarna sonen har till sin dator, komma underfund med vilken skärm jag fick upp en sida på, varefter jag måste logga ut honom och logga in mig som "gäst"...Har strikta order om att jag har en egen sida då jag vistas vid hans dator, och det respekterar jag...Då jag äntligen kom så långt,insåg jag att jag inte kan sitta på sonens datorstol, jag såg ju för fan knappt tangenterna på tangentbordet! Fattar inte hur ungen kan sitta på denna stol, den är så nersutten, och låg...Visst är han mycket längre än mig men ändå undrar jag nog...

Så jag gick efter en köksstol, då kände jag mig mer bekväm, hade full kontroll över tangentbordet :) Hade min bloggsida framför mig och började skriva. Skrev ett par meningar, tittade upp på skärmen, och tänkte att nu är fan lös...Visst fanns det text, en hel massa, men allt var sammanbundet som en hel mening...Märkte visserligen att mellanslaget på sonens tangentbord förde ett konstigt hårt ljud medan jag skrev, men vem bryr sig...Men tydligen funktionerade inte mellanslaget som det skulle! Det funktionerade överhuvudtaget inte alls. Eller visst fick jag det att funktionera, då jag använde all kraft. Men herregud jag kan väl inte sitta och skriva blogg och väcka var och varannan individ i grannhuset då jag vill ha mellanrum mellan orden...

Då började det en aning ånga kring öronen åt mig...Loggade ut från eländet, förde köksstolen tillbaka, tog tag i sonens mini laptop och beslöt att använda den...hör och häpna...även den var ledig... ;) Startade laptoppen, då jag får konstatera att det absolut inte fanns en uns av liv i denna lilla mojäng. Den stackarn hade inte sett en skymt av sin laddare säkert på fler dygn. För att göra detta i korthet kan jag berätta att jag hann dra en och annan giftpinne innan jag hittade laddaren. Då jag väl fann den, kopplade jag den till datorn tillika jag bad till Gud att sonen inte ändrat lösenord till datorn. För då vore mina planer för ett blogginlägg vara förgäves... För en gångs skull hade jag tur...lösenordet stämde så det var fritt fram att fullfölja mina planer :)

Då jag äntligen var uppkopplad till nätet och skulle söka mig fram till min blogg sida, insåg jag ju att denna lilla, fruktansvärt lilla mojängen, inte har en datormus för fan...och jag är den mest värdelösa människa som existerar på denna jord, med att klara av att "rulla pilen" endast med hjälp av den där "plattan" som finns på laptopen...Vet ju inte ens vad det kallas, men hoppas ni förstår vad jag menar! Så upp igen från stolen, iväg efter trådlösa musen från den andra laptopen...den som borde ha fått gå i pension för 5 år sedan...den som ingen annan i familjen ens vill se åt, men tycker att jag gott och väl kan använda, då de andra datorerna är upptagna. Hittade musen...satte mig ner och skulle koppla den...men ni kan ju tro att "stickan" som tillhör musen inte fanns där den skulle. NEJ, då skulle jag söka den, och visste ju inte var eller i vilken dator den var kopplad....

När jag nu efter allt om och men hade allt i skick och skulle skriva, då hör jag ett mycket välbekant ljud, Ett ljud som jag vet att inte slutar före jag lättar på min rumpa från stolen. Katten...då, just då när jag äntligen funnit ro, då står fröken och skriker bakom dörren. Inget fel i detta, jag kunde ju ha bett min man släppa in henne, men det hade tyvärr inte hjälpt mig. Eftersom fröken endast kommit in och ställt sig bredvid mig och fortsatt skrika, och sett på mig med sina tiggande ögon. Som om det inte räcker att jag skämt bort mina ungar, så har jag även lyckats göra det med katten. Hon vet precis vilka strängar hon ska dra i. Släpper jag in henne, men själv går ut tillika, så sitter hon bakom dörren och jamar tills jag kommer in tillbaka, oberoende om alla mina män är hemma. Hon går inte till sin matskål om inte jag följer henne dit...Om inte jag är hemma funktionerar det nog bra, men ser hon mig, så är det kört... :)

Katten fick mat, gick gladeligen ut igen, för att hålla mig vaken titt som tätt under natten, med sitt eviga rännande in och ut...hon är ju nästan värre än vad pojkarna var då de var små. Och jag fick äntligen sätta mig ner och skriva...och nu sitter jag fortfarande här, och kan endast konstatera att det inte är någon enkel match att skriva en längre text på en mini laptop. Mina knubbiga fingrar slår ju hela tiden fel, så halva tiden har gått ut på att trycka på "backspace" och radera, och skriva igen. Så ber om ursäkt ifall här är många skrivfel som jag inte hunnit notera.

Som ni säkert förstått har vi en hel massa datorer i familjen, men ingen som jag kan kalla min egen, en som JAG kan säga att övriga familjemedlemmar ska lämna ifred, för att jag skall använda dem. Så sa åt min man idag, då jag var som mest stressad att nästa inköp jag gör är en dator åt mig själv...en som är bara MIN!!! Han hade tydligen inte märkt mina problem under kvällen eftersom hans enda svar var : Vad har du för problem då? Vi har ju fler lediga datorer....Och jag räknade till 10 några gånger igen... :)

Nu räknar jag bara timmar, för snart är det dags för min årliga husmorssemester med min syster :) Tack och lov, för jag behöver bort för att nollställe läget igen för en tid framöver <3 Nu var det ju inte alls det här jag hade tänkt skriva om idag, hade nog helt andra tankar jag skulle arkivera...försöker på nytt igen då jag får en stund ledig och hittar en dator som jag kan använda. Tack och godnatt!

Den stora dagen...

Måste väl skriva ner några rader för att bevisa att jag ännu lever efter förra helgens festligheter. Det känns faktiskt som en evighet sedan förra lördagen, vilket antagligen beror på att jag helt enkelt igen en gång gick på högvarv för att få allt att löpa som det skulle...och nu denna vecka kunnat slappna av och bara njuta av dagen. Så dagarna denna vecka har känts super långa då jag inte har haft någon som helst stress i världen.

Tyckte väl på fredag kvällen att jag verkligen hade läget under kontroll, i mycket rimliga och normala klockslag. Då min vän som hjälpte mig med maten åkte hem, hade jag ju hela långa kvällen kvar. Jag hade t.o.m alla mina mäns skjortor strukna, alla skor polerade och de övriga kläderna framplockade. Det låter väl som en självklarhet, att kläderna är i ordning fler dagar före...men inte då det gäller mig. Jag brukar ha en tendens att stryka kläder en halv timme innan de ska användas. Så allt verkade bra...men något måste ha gått snett...eftersom jag kom i säng först 01.30, och då hade jag ännu en hel massa att uträtta. Men klockan stod ju på ringning 05.30 så jag hade ju hela långa morgonen på mig innan jag skulle befinna mig klar och redo vid  yngsta sonens avslutning klockan 08.30... Och det gjorde jag :)

Trots att vi hade ett tält lånat, som skulle underlätta vid dåligt väder och för alla förberedelser, så kunde jag tyvärr inte duka kvällen innan. Tack vare allt jävla tall-pollen som så behagligt just dessa dagar valde att förpesta hela min omgivning...Allt var ju gult, och inte hjälpte det att torka, för inom kort var allt lika gult igen. Så det fanns inget annat alternativ än att duka först på morgonen och se till att alla tält väggar var ordentligt fast. Klockan 6.00 var jag i full fart med dukningen, ögonen var ju kanske inte helt vidöppna, men det gick an. Men ögonen blev nog stora då jag insåg att jag kommit ihåg att hyra alla andra kärl förutom kakassietter...Herregud...vad ska jag göra? Räknade hastigt mina egna assietter, hade 18st, och tack och lov har min granne och svåger av samma sort, så detta klarar jag :) Kunde ju förstås inte ringa dem den tiden på dygnet, så fort iväg med ett meddelande att jag BEHÖVER assietter. Och det ordnade sig :)

Är rätt så snabb på att skala potatis, men gjorde nog rekord denna morgon. Tog nog även priset i snabbhet med att bädda, torka, sopa, duscha, laga mig klar...Underligt hur bra en människa egentligen funktionerar under stress. Skulle förstås fixa lösnaglar, dagen till ära...dem blev det lite brått med. Limmade sista nageln minuten innan vi rusade i bilen. Tur att jag kom ihåg att slänga limmet i handväskan, eftersom ett par naglar lossnade då vi var i högstadiet. Men dem limmade jag så vackert och diskret inne i min handväska medan jag lyssnade på stipendie utdelningen ;)

Tack och lov tog yngsta sonens avslutning betydligt kortare tid än jag räknat med, så vi hann alla hem och äta en liten saltbit för att klara av följande 3 timmar i gymnasiet. Vi hann även studera yngsta sonens betyg, det som jag väntat med spänning på. Och kan nog inget annat än vara stolt och nöjd! Pojken har höjt från 8:ans betyg sitt medeltal från 6,7 till 7,6. Så inte var det bortslösad tid att ha honom i hemskola :) Så han var verkligen värd sin skål vi skålade för honom efter att storebror blev skålad. Jag var verkligen stolt över mina barn förra lördagen :) Nog för att jag alltid är stolt över dem <3

Studentdimissionen gick bra. Nog för att jag fick en liten panikkänsla av både värmen och allt folk, jag lider av cellskräck så tyckte jag kände mig instängd. Och svetten som började rinna längs tinningarna gjorde ju inte saken bättre. Tur råkade jag ha ett programblad på min stol som jag kunde använda som fläkt. Vår yngre son hade nog behövt något annat för att stilla hans ångest av att sitta i gymnasiet...men det får bli en annan historia ;) Tårar kom det förstås en och annan gång, för nog såg de så fina och lyckliga ut alla ungdomar med sina vita mössor. Mitt i all glädje jag kände hade jag ändå en tickande bomb inom mig...jag hade ju hela festen framför mig ännu. Och var inte riktigt säker om jag hade allt under kontroll...Men det hade jag, för jag hade ju en vän hemma som var i beredskap :) Hon bara väntade på ett meddelande från mig så knäppte hon på potatisen, korkade champangen och hällde upp och förberedde för all mat som skulle plockas fram.

Egentligen nu efteråt då jag tänker på den dagen, så fick jag själv inte mycket gjort...jag irrade mest runt som en gal höna. Men allt löpte bättre än bra, tack vare mina hjälpsamma vänner. Och de känner mig så bra så de vet nog hur jag vill ha det :) Utöver att de hjälpte mig med allt det praktiska har de även sett till att fotografera. Jag är en usel fotograf, så även min man, så idag är jag tacksam för att våra gäster har fotat, så att vi har något att se tillbaka till då vi vill minnas den stora dagen, och som jag kan dela med mig här. Och en stor dag var det...för våra söner och för mig och min man. Och vädret hade väl inte kunnat vara bättre. Solen sken från klarblå himmel hela eftermiddagen, värmegraderna blev väl lite väl, eller så var det endast jag som upplevde det tack vare min "nervositet". Men igen en gång lyckades allt, dagen blev som planerad, alla var glada och nöjda, och ingen lade märke till att våra terrasser inte var oljade, eller att vi hade otvättade fönster och inte började någon rensa ogräs i rabatterna så tydligen störde inte det heller någon att jag inte hunnit med det....

      <3 <3 ETT STORT TACK TILL ER ALLA SOM BIDROG TILL EN LYCKAD DAG <3 <3