2 månader tillbaka...

Den 3:e augusti blev vår yngre son myndig...Jag fick officiellt ta det ännu större klivet ut i vuxenvärlden, eftersom min son tog det stora klivet ut i samma värld. Så nu har jag inga "barn" mera, nu har jag två myndiga söner som har hela livet framför sig, och jag får sitta här hemma och inse att jag börjar bli äldre och rent av tycka rysligt synd om mig själv... Visst är mina killar alltid mina barn, men de är ju liksom inte "mina barn" mera...För all framtid är de nog det dyrbaraste jag har, och mina barn är de alltid, jag måste bara lätta på tyglarna lite, lite grann...

Det har gått två månader sen dagen då minstingen blev stor, månaderna innan var det körkort på gång, mitt i alla semester perioder...och jag minns dagarna som igår! För de flesta är väl körkortet det man längtar mest efter inför sin 18-års dag? Så var fallet i alla fall för vår kille, han längtade sjukt efter sitt körkort...bilen, den superfina,vackra,felfria Volvon från 1990 stod här på vår gård sedan januari och bara väntade på att någon skulle framföra den på landsvägen...

Lyfter hatten för Trexo Bilskola i Karis, ni som har ungdomar i den trakten som skall ta körkort så rekommenderar jag verkligen detta ställe. Jo, betydligt dyrare än många andra ställen, men man kan väl inte heller ta körkort i Pargas om man går i skola i Karis ;) Bilskolan såg till att allt som bara kunde göras innan skolterminen var slut, var gjort. Då det närmade sig teoriprov och körprov för sonen var det semestertider... I ett visst skede såg det mycket dystert ut för sonen, han som ville få sitt körkort så fort som möjligt. En vecka innan han fyllde 18 hade han teoriprovet ogjort, då jag beställde tid visade det sig att han inte hade polis lovet fixat (man får inte göra teoriprov utan polislov). Jag hade ju endast uppmanat honom i några månader att ta sina passfoton och lämna in ansökan...Han hade 3 körlektioner som skulle göras innan körprovet! Vilket slutligen visade sig vara 4 körlektioner (bilskolans lärarens miss)...Så ni kan tro att det gick rätt så hett till inom våra fyra väggar innan det magiska datum 3.8. Vet inte hur ni andra har det, men i vårt hushåll är det nog alltid jag som är syndabocken...Så nu var det helt och hållet MITT fel att sonen skulle få sitt körkort alltför sent! Tänka sig att jag som mor, som gör alltför sina barn INTE förstod att börja bilskolan i tid, för att minstingen skulle ha körkort dagen då han fyller 18?!? Drog nog säkert bottennappet som mamma...

Curling-förälder som jag säkert är i mångas ögon, spenderade jag min sista semestervecka med att köra skytteltrafik mellan vårt hem och Karis...kunde väl inget annat göra då det visade sig att sonens bilskollärare frivilligt ställde upp på sin semester för att påskynda körkortet för vår son... Helt på riktigt så slutförde sonen sitt körkort medan hans "lärare" hade semester. Och då pratar vi om klockslag som 19.00 på kvällen och 07.00 på morgonen. Helt ofattbart att en bilskola bryr sig så mycket om sina elever, och helt ofattbart att jag som mamma fick min son att fira sin 18-års dag i Ekenäs...långt ifrån sina vänner och stället han klargjorde att han aldrig någonsin firar sin myndighetsdag! Minstingen klarade teoriprovet på första försöket vilket han själv aldrig trodde...gossen sa inte ETT ord i bilen på väg till Karis den dagen, då vi steg ur bilen sa han endast att det här kommer inte att gå bra...Bra gick det och jag var en stolt mor. Nu var det endast körlektionerna kvar...Hans bilskollärare fixade allt så att gossen fick ihop lektionerna inom ett dygn så att han skulle få göra körprovet dagen efter hans 18-års dag...och jag höll på att "skita ner mig" av nervositet...

Slutresultatet blev att vi var i Ekenäs och firade yngsta sonens dag, eftersom han skulle göra körprovet klockan 8.00 inkommande morgon. Vi tog äldre sonen med sambo med, yngsta sonens flickvän var också närvarande. Hade fler gånger frågat /konstaterat åt den yngre att han säkerligen är nervös inför morgondagen...Fick hela tiden ett nej till svar! För er som är vänner med mig på Facebook såg säkert fotot jag lade upp från middagen på Santa Fe, suddig som bara den...beror inte på att jag druckit för mycket vin...Så fort jag tog upp telefonen ur väskan så "röt" den yngre åt mig att: "Fotar du så anmäler jag dig..." Så hamnade att fota så där lite i smyg ;) Har ju ingen aning vart han skulle ha anmält mig...men vet ju att det inte är värt att reta upp ungen mer än vad det behövs. Det var ju hans nerver som var på helspänn! Klockan 8.00 följande morgon var det mina nerver som var på helspänn... 45 minuter kändes som fler dygn, då jag satt i bilen och väntade på sonen som gjorde sitt körprov. Tack och lov hade jag sonens flickvän med, hon lugnade mig en hel del, annars hade jag nog tappat konceptet. Nämnas bör att medan vi små-åkte omkring i Karis med svärdottern, så hade yngsta sonen suttit i en trafikkorsning och sett oss köra förbi...Inget illa med det, men då "experten i sätet brevid" hade sagt åt sonen att så där ska man ALDRIG göra.Vad jag gjorde för fel vet jag inte än i denna dag...och vem som skämdes mest, jag eller sonen? Antagligen sonen...för tror ni att han täcktes säga: Att sidu bra, det var ju morsan som gled förbi....

Körkort fick han, dagen efter att han fyllde 18, så bättre kunde det väl inte ha gått :) Så nu har han kört bil i 9 veckor, och lycklig är han :) Lika lyckliga är vi föräldrar kanske inte, men då det gäller vår yngre son, så kan man endast konstatera att han ser nog verkligen till att vardagen inte skall bli alltför tråkig...Första veckorna av sin karriär som chaufför körde han med vår bil, eftersom hans superfina Volvo helt enkelt inte gick att köra med. Konstigt att en bil är i tusen bitar innan den kommer i användning? Efter en punktering på vår bil, och några 100€ remont på Volvon kom dagen då han äntligen fick sin egen bil i trafik. Sonen lös som Nådendals sol :D Nu några veckor senare efter x-antal punkteringar (helt ofattbart att däcken blir så slitna, fast man kör som folk...jag bara inte fattar ;)...) och några till 100€ fattigare p.g.a ännu mer remonter på den där SUPER SUPER fina Volvon, som absolut inte hade något fel då han köpte den, så har sonen redan bytt bil!!! Så nu har han bytt ut första Volvo vraket till en nyare bil, äntligen! Så nu pryds vår gård av en 1993 års bil, av modell....VOLVO!!! Men han har ju verkligen bytt "upp sig"...denna bil har alla mätare som funktionerar, innertaket är helt, den har elhissar till fönstren, den har taklucka och den rostar inte så märkbart! Och inte EN punktering på en vecka! WOW :) Så nu hoppas vi att han har en bil som håller honom rörlig en tid framöver utan bekymmer... Idag kom han hem från Karis, för nuförtiden bor han där under veckorna. Vi har nämligen hunnit med ett flyttlass från Ekenäs till Karis under sommaren...även detta hände under noll röda sekunder...så som allt då det gäller vårt yngsta yrväder :) Eftersom han nu anser sig ha en bil som inte kräver så mycket jobb, så tyckte han säkert att det var dags att annars få lite fart på vardagen! Han kom hem med följande överraskning/projekt...

Han har köpt en hamster åt sig...................Så nu har jag 2 "barnbarn" :)

Nollställa vardagen...

Semester!!!

Behöver jag jobba? -NEJ!
Behöver jag lägga klockan på väckning? -NEJ!
Kan jag ligga och "spotta i taket" fyra veckor? -NEJ! Varför inte det...jag har ju semester???

Måste huset städas? -JA!
Måste diskmaskinen laddas? -JA!
Måste bykmaskinen på? -JA!
Måste uteblommorna vattnas? -JA!
Mäste jag gå till butiken och handla? -JA!
Måste jag kolla Facebook, Gmail, textmeddelanden vareviga timme? -JA!
Måste jag se till att vardagen rullar på som vanligt, trots min semester? -JA!

Det var ena jävla "måsten" man egentligen har på sin semester, om man inte råkar höra till den kategorin som helt enkelt kan stänga av, och skita bokstavligen i alla "måsten" och bara njuta av sin lediga tid.(tyvärr hör jag inte till denna kategori...) Helt klart kan man väl åsidosätta alla dagliga "måsten", men det innebär väl att man har ett fullständigt kaos omkring sig då man återvänder till arbetslivet! Jag har blivit äldre och klokare! Det här med att bli klokare är en rikedom som kommer med på köpet allt efter att åldern stiger...Och nu är jag så "rik" att jag kommit på ett sätt, då jag verkligen har LEDIGT på min semester! Jag hyr en stuga, flyr verkliga livet, lever en annorlunda vardag! En vardag där verkligen INGA "måsten" finns....

Jag sover och sover, vaknar, har ingen aning om vad klockan är...kan inte se vad klockan visar på väggen i rummet bredvid, eftersom jag inte besökt specsavers, men det kvittar...fast klockan är 6.00 eller 11.00...jag har ingen tid att passa, jag har inga måsten som måste göras. Jag äter världens morgonfrukost. En riktig hotellfrukost, proppfyllda semlor, ägg & bacon, kaffe, apelsinjuice m.m. Det är ett rätt rejält intag för en som inte annars äter någon frukost över huvud taget!

Resten av dagen spenderar jag endera med att meta fisk på bryggan, läsa en bok, sitta på ett berg och njuta av utsikten...eller så bara njuter jag av min tillvaro av att inte behöva göra någonting! Det ända jag i princip behöver göra är att fixa mat och att diska. För många låter det säkert grymt jobbigt att behöva diska för hand. Än värre att du först måste pumpa vattnet ur en brunn, värma det och ha skillt fat för diskvatten och sköljvatten. För mig är det lyx, att i en vecka få leva så primitivt. För mig är det lyx att få koka vatten, diska för hand, tvätta sig i bastun från vatten i fat, gå på utedasset. Det är rena rama himmelriket! Medan du gör alla dessa sysslor, så det enda du är omringad av är: Hav så långt ditt öga kan nå, ljud av fåglar, någon motorbåt som hörs i bakgrunden! Du är omringad av något som kallas LUGN! Eftersom energin är begränsad till solenergi, så ser man till att vara mycket sparsam med användning av telefon och "plattor". Och det är ju egentligen där som största lugnet i kroppen infinner sig!

Jag inser att världen inte går under trots att jag inte kan kolla mina mail eller Facebook vareviga timme. Jag inser att det verkligen finns ett liv utöver alla dagens sociala forum. Jag inser att man faktiskt kan ha ett normalt liv utan att bära med sig telefonen vart än man går. Jag inser att man kan leva ett betydligt mindre stressfullare liv, än det man lever hemma i sin normala vardag. Jag sa fler gånger under veckan åt min man att jag tror bestämt att jag skall bli en "skärigumma" ;) Skulle minsann trivas med det...med lugnet!

Visserligen vet jag, att efter några veckor skulle jag nog sakna min vanliga vardag. Jag skulle sakna alla bekvämligheter jag är van vid, jag skulle sakna alla sociala forum och all kontakt med omvärlden.Det är ju den värld jag är uppväxt i, det är så mitt liv skall vara... För att inte tala om mina barn, hur sjukligt skulle jag inte sakna dem? Eftersom besöken av de äldre ungdomarna är rätt så glesa redan nu, då det endast är fråga om bilväg, så hur glest skulle det inte bli att ta sig ut till en ö? Och den yngre sonen skulle garanterat lysa med sin frånvaro resten av livet...Livet på en liten ö skulle minsann vara för tråkig för honom ;)

Visst hade vi besök av båda killarna till Viggskär under veckan vi var där :) De äldre spenderade sista dygnet med oss, kom ut på lördag kväll och kom iland tillika vi kom hem på söndagen. Tyvärr var vädret rätt så dåligt medan de var där, men de fick i alla fall bada bastu både lördag kväll och söndag förmiddag. De vågade sig och simma, svärdottern fick även testa på dykning, som hon under våren tagit lektioner i. Nu har hon befogenhet att lära ut dykning åt barn, tummen upp för henne! Jag personligen skulle aldrig i mitt liv frivilligt dyka, urk vad äckligt, då man inte vet vad som finns nere på botten...FY...!!Koda var så klart med! Finaste, finaste Koda <3 Tänkte det skulle vara paradiset för hunden att få springa fritt ett dygn, men det blev inte riktigt så...För lill-killen höll ju på att ge magsår åt mig. Inom 5 minuter efter att han hoppade upp från båten då han anlände till Viggskär, så hoppade han i från första bergsknallen. Tätt påföljd av flera hopp/glidningar i havet från olika ställen. Så det gällde nog flytväst för grabben, eller övervakning i största grad :)

Den yngre sonen som inte förut varit till Viggskär (de äldre var ju med förra året också) slog på stort och kom en kväll och hälsade på, han hade 5 kompisar med sig, och de anlände sakta men säkert efter en 4 timmars färd med sin flotte. Min son är inte delaktig i bygget av flottan, men han har fått vara med under sommaren och delta i deras "seglatser". Lyfter verkligen hatten för killarna som åstadkommit denna farkost, den har gett dem en massa glädje under sommaren, och det är ett bevis på att dagens ungdom nog kan göra vettiga saker!

 Visst har säkert många av oss föräldrar haft hjärtat i halsgropen då de varit ut och åka med flottan, men hastigheten  på framfarten är typ 1 knop, och de har säkerhetsutrustning ombord, och de har för det mesta hållit sig nära land. Denna resa till Viggskär var väl en av de längsta, så då de väl kom iland, såg vi till att mätta deras magar, så de skulle orka deras resa hem tillbaka, d.v.s 4 timmars puttrande i 1 knops hastighet :) Härliga killar, roligt att de kom och hälsade på, och av skratten att döma som hördes från flottan, hade de hur kul som helst :)

Innan jag summerar detta inlägg, vill jag ännu poängtera att detta år hade vi inte vädrets makter på vår sida. (men vem har nu haft det denna så kallade sommar?) Förra året gassade solen nästan för mycket dagarna vi var på Viggskär, detta år upplevde vi mer en höstlik sida. Vilket inte störde oss ett dugg...De två gånger vi tidigare hyrt stugan, har jag och min man båda sagt att det skulle vara mysigt att hyra stugan under hösten, att uppleva den sidan av att vara ute på en ö i höststormarna. Nu kan man säga att vi nästan gjorde det :) I stugan eldade vi varje dag i kaminen, massor med ljus som brann på kvällen för att få belysning, och bastun som värmde oss! Allt är så välplanerat och byggt ute på Viggskär, oberoende av väder så kan man grilla ute, äta ute, sitta ute efter bastun utan att bli störd av vädret :) Helt fantastiskt!

Jag ser redan framemot nästa sommar, ni kan säkert tänka er vart jag styr kosan en vecka av min semester...gärna två...om det vore möjligt! I måndag börjar jag jobba, ska bli hur kul som helst! Har ju fått ladda batterierna en vecka på det bästa stället i världen, i alla fall i mina ögon! Vi firade vår 20 års bröllopsdag under veckans vistelse, orka leta efter ett bättre ställe? NEJ! Denna vecka var precis allt min kropp och själ var i behov av, mer behöver jag inte. Nu är jag NÖJD!

22 april skrev jag senast, efter det stannade mitt liv upp. I alla fall här på bloggen...men nu skall jag göra en redovisning för de senaste månaderna!

- Jobbat

- Städat

- Bykt

Utöver det så har jag:

- Kört skytteltrafik mellan Kimitoön och Karis, för att se till att yngsta sonen kommit till/från skolan. Stort tack till grannarna vars son studerar i samma skola, och delat körturerna med oss.

- Besökt Ramsholmen i Ekenäs. TACK till son nummer 1, det var det finaste stället han tagit sin mor till <3

- Betalat mig sjuk på yngsta sonens körkort...Men nu är det värsta undan!

- Varit flytthjälp åt äldsta sonen med sambo, som flyttat till en betydligt större lägenhet som befinner sig i ett egnahemshus i Ekenäs. Nu har de mer svängrum, egen terrass och lite gård. Är glad för deras skull <3

- Tillbringat ett veckoslut hos min syster. Vår årliga Tallinn resa! Ett veckoslut som medför allt jag behöver för att ladda upp mina batterier :)

- Fått mitt arbetskontrakt där jag är placerad på lekis förlängt med ett år, vilket jag tackar för, eftersom jag trivs utmärkt!

- Tagit mig an ett städjobb! Min bror har blivit krögare, så hjälper till med städandet. Har aldrig haft så tät och bra kontakt med min bror som jag haft de senaste månaderna. Lyfter hatten för dig brorsan, som vågade ta steget och satsa på något i vår lilla kommun. Jag ställer upp till 100% för dig!

-Firat midsommar i det bästa sällskapet! Trotsade det kyliga vädret och satt ute under bar himmel till 2.30 på natten. Midsommaren skall firas ute!

- Konstaterat att jag kommit undan värsta hjärtskärande sorgen. Tack vare mitt byte av arbetsplats, kom jag undan det värsta avskedet...då två härliga småttingar, som hade gått vidare denna sommar, nu hamnar att dras med mig ett år till på lekis och jag får fortsätta existera i deras vardag. Så nu har jag sparat en hel mängd tårar och näsdukar!

-Dragit lättnadens suck över att mina barn efter många omständigheter fått sommarjobb. Den äldre går jag väl mest och är orolig över,och försöker ge tips åt, utan att jag egentligen kan göra något åt hela situationen.  Medan jag ännu kan lite styra och ställa med den yngre, som helst inte vill ha varken tips eller råd av oss föräldrar, så känns det ändå jätte bra att de båda nu jobbar och förtjänar egna pengar!

-Fått erkänna en helt sjuklig sak! Jag kan inte skala potatis lika bra som jag gjorde för ett halvt år sedan...Potatisen bara slinker ur händerna!

-Träffat min barndomskompis efter 17 år. Hon kom, höll ett klädparty hos mig, stannade övernatt. Jag skickade iväg gubben som ordningsvakt till min brors pub. Vi hade kvalitetstid med min kompis, pratade gamla minnen inpå småtimmarna. Nästa träff är bokad i september! Tacka vet jag gammal vänskap!

-Inte tvättat fönster sedan hösten! Oj nej!

-Ett stort dilemma! Har två rum som lyser av tomhet...Äldsta sonens rum där det endast finns en säng i, eftersom han tog de sista möblerna i samband med hans flytt. Lekrummet som bara består av leksaker och en bilmatta. Hur skall jag återanvända rummen? Planer finns, men ekonomin tryter!

- Fyndat senaste veckan lite möbler på Bytesbörsen, som hjälper mig att fylla de tomma rummen!

- Kommit underfund med att mitt hem är ett kaos! Har nog aldrig haft så ostädigt som jag har idag. T.o.m min man konstaterade det för någon vecka sedan, men han lät bli att säga det högt innan jag själv tog upp det till tals. Därav lever han idag ännu!

- Glädjen är enorm över att ha yngsta sonen hemma hela tiden, även hans flickvän som "bor" hos oss i sommar, eftersom hon lyckades få sommarjobb här på ön. Enda nackdelen är att jag inte riktigt kommit ikapp med bykandet...Nu finns det högar överallt! Kanske det är bra med två tomma rum i huset?

- Sorgen över att äldsta sonen med sambo inte visar sig så ofta är ännu större. Men det är väl något jag måste lära mig leva med! Kan ju inte kidnappa människor, så hoppas verkligen jag får kidnappa Koda några dagar under min semester :)

- Försöker finna ro i själen över att min yngsta fyller 18 år om 37 dagar!!! Snyft!

- Mitt hem är ett kaos, finns ingen ordning eller rutin på någonting! Jag intalar mig själv att jag skall fixa allt detta på min inkommande semester! Om inte det händer, så då är det bara att konstatera att det blev ogjort! Oj oj! Värre saker händer...

Utöver det jag nu skrivit ner så finns det en sak jag ännu inte gjort men skall göra!Viggskär!!! En vecka, sju dagar...där jag trivs bäst!!! Trevlig sommar till er alla!

Jag hinner inte med...

Nu är jag tillbaka igen, i den där känslomässiga världen jag upplevde för 3 år sedan! Blockerar fullständigt att tre år har gått så här fort, men de måste nog ha gått i rekordfart, eftersom jag inget lärt mig eller ens på ett litet "sådär" skulle ha vuxit till mig och lite lättat på tyglarna med det här att vara mamma! Vår yngre son har ju oftast kommit lite lättare undan, då storebror banat väg...men vägen till 18 års dagen för mina barn är nog lika lång, kurvig och gropig än idag! Det är nog det steget som jag tycks ha svårast att hantera...

Här sitter jag igen hemma med en bunt papper som bokstavligen gör att jag måste inse att vår lilla baby tänker bli myndig om mindre än 4 månader. Inte ens den här gången kan jag stoppa det faktum att mina barn sakta men säkert glider ifrån mig! Ok, yngsta sonens bil har ju stått på gården en längre tid, jag vet att han en dag skall få körkort...men då han inledde bilskolan på skärtorsdagen skar det nog i mitt hjärta. Då blev det på riktigt! Då han hämtade hem räkningarna, då VAKNADE jag nog minsann, nu var det nog riktigt på riktigt :D Drog visserligen en liten lättnads suck då det visade sig att första skedets räkningar kom i 3 rater. Sonen meddelade nämligen då han fått räkningen att det var EN räkning och EN summa, 1885€... Då tänkte jag nästan kissa på mig, och det var långt till skratt! Jo, jag vet...vi har vetat i 17 år att yngsta sonen skall ha körkort, och vi har ju lovat att betala korten åt dem, så vi har haft all tid i världen att lägga undan pengar. Men av någon mycket mystisk, en helt oförklarad anledning så har det nu helt enkelt inte blivit verklighet, att vi har 3000€ undansatt... (hela kostnaden innan alla eviga skeden i bilskolan är undan) Jag har visserligen inte skurit upp madrasserna, kanske gubben har stuvat in någon tia dit nu som då :D

Till min lättnad var det då fråga om tre LITE mindre summor, 651,66€ per månad nu i tre månader framöver...tack och lov att gubben min har jobb just nu! Det är bara att leva MYCKET snålt nu, men vad gör man inte för sina barn <3 Nu har vi då körkortet som en påminnelse att det är någon som tänker bli stor i familjen...men innan bilskols rumban började, kom ju det där jävla brevet från Försvarsmakten...suck, pust och stön... Alltså på riktigt! Ska jag och mitt hjärta klara av att ännu en gång skicka iväg en son till armén?

Nu var det ju endast papper gällande datum och information om uppbådet som kom, men det räcker gott och väl! Herregud, den äldre kom ju just därifrån, jag har knappt hunnit komma över värsta chocken, och nu är han yngre inne i samma rullor! Ge mig styrka! Vad gäller det militära, så där har jag nog inte vant mig ännu vid tanken...blev nog inte ett dugg lugnare trots att den äldre nu har det undan! Där har han nog inte lyckats bana väg för lillebror, för mig känns det lika hemskt denna gång. Visst är det ännu över 1 år innan minstingen skall rycka in, men fortfarande har ingen lyckats uppfinna den där stop knappen...knappen då tiden står still, eller i alla fall saktar in. Så innan jag hinner pusta ut, så har det ju gått ett halvt år och lika hastigt ett halvt åt till...och sen sitter jag här hemma och tjuter då det är dags för nummer 2 att rycka in!

Inte nog med att allt det här är jobbigt, så är det dubbelt jobbigare än då äldsta sonen hade det här framför sig...Yngsta sonens all post kommer ju till Ekenäs, eftersom han är skriven där för tillfället. Hans postlåda finns i trappuppgången, posten kommer inte in i en brevlucka i dörren. Vilket betyder att vi varje vecka måste påminna honom att kolla postlådan. Han är en gosse med en curling mamma, så man kan inte kräva alltför mycket på en gång :D Då han väl lyckats tömma postlådan, måste man ha tålamod några veckor innan han minns att lägga viktig post i sin väska och hämta hem det till mig :D Under dom här veckorna jag väntar på posten ska jag hoppas på att inga viktiga datum hinner passera, typ förfallodatum på räkningar, tandläkartider, eller läkargranskningar inför uppbåd...En tandläkartid hade nog gått förbi om inte storebror råkat vara och hälsa på lillebror, och textade mig att han sett en kallelse till tandläkaren på brorsans skrivbord. Tydligen känner äldre sonen sin bror rätt så bra ;) Men detta med körkort och armén är rätt så intressanta grejor för yngsta sonen, så dom pappren har nog hittat hem i god tid!

Utöver att få hem all post, så händer ju allt det praktiska i Nyland. Vilket betyder en massa telefon samtal och ordnande för mig här hemifrån. Inte lätt att ha en minderårig som bor ensam i Ekenäs. Säger det igen...är super tacksam över att lotten fallit så att båda killarna bor på samma ort. Vi har nog haft så mycket hjälp av äldsta sonen och hans sambo sedan yngsta sonen hamnade att skaffa egen lokal. Nu t.ex med bilskolan. Yngsta sonen valde att ta körkort i Karis, eftersom han går där i skola, och en av hans klasskompis skulle börja samma kurs. Vi gjorde inga protester med min man, eftersom det var några hundra € billigare där än i Ekenäs. Det ingen av oss kollade INNAN sonen började bilskolan, var buss eller tågtidtabeller! Det visade sig att bilskolan slutar 19.30, och nästa förbindelse till Ekenäs var endera 22.00 eller 22.30... Då var den enda utvägen att ringa storebror och fråga om han kan ställa upp med att köra 8 gånger skytteltrafik mellan Ekenäs och Karis. Visst lovade han göra det, men tror nog det är med långa tänder ibland...Den äldre har säkert inte märkt ännu att de på köpet fått lite kvalitetstid bröder emellan, under en halvtimme per gång det tar att köra mellan kommunerna ;)

Visst ska vi ersätta äldsta sonen för bensinkostnaderna, för den varan är verkligen dyrbar i dagens läge. Hade vi vetat om de dåliga buss/tåg förbindelserna, hade yngsta sonen lika väl kunnat ta sitt körkort i Ekenäs, eftersom prisskillnaden egentligen inte var så stor. Men betalar nog hellre lite extra åt äldre sonen, än åt bilskolorna ;) Och det här är bara början hur storebror får ställa upp för lillebror...Vänta bara då den yngre skall in i armén och denna mor kommer att kräva ett och annat för att minstingen skall ha det bra ;) Jag har minsann kört kors och tvärs, hamnat att pussla och organisera för att killarna skulle komma till alla sina "program" på fritiden. Gjorde det så gärna, och skulle garanterat göra det än idag, men att kunna ställa upp nu då avstånden är rätt så långa, så kan jag endast vara rysligt tacksam över att ha killarnas adress inom samma kommun, och en svärdotter som hjälper till och ser till att allt funktionerar till 100% :D

Så nu försöker jag finna lite uppmuntran och glädje i att jag inom närmaste halv året har 2 myndiga söner...Ni som har lite överlopps av allt detta, ni som inte känner smma vemod av att era barn blir stora, så skicka gärna lite styrka åt mig...kan behövas i dubbeldoser :D

Här igen....

Min blogg lever ännu...

Hej och hå, länge sen sist! Men bättre sent än aldrig, så nu ska vi se om jag får något ut ur min tomma hjärna, om det finns något smått som jag kan arkivera hit i min dagbok. Egentligen har jag inte lyst med min frånvaro för att jag inte velat skriva...nej orsaken är nog endast det att det absolut inte hänt något i mitt liv den senaste tiden. Hur andefattigt låter inte det? Så tråkig individ har jag väl inte förvandlats till? Visst har det väl hänt ett och annat, men just då har väl skrivinspirationen varit trög, därav inga inlägg. Hela jag har nog varit rätt så seg och trög en längre tid...

Jag har dragits med en jävla flunssa nu i snart två månader, någon enstaka dag har jag väl känt mig frisk...eller frisk har jag väl aldrig riktigt varit, men nu har det nog varit jobbigare att leva med mig själv. Tar verkligen både på orken och nerverna det här! Men idag har jag fixat till en sjudundradens thaisås, en riktigt dynamit bomb med en massa vitlök och chili! Bara gubben kommer hem ikväll, så ska minsann alla snorkanaler få sig en omgång, med hopp om att bobborna försvinner ur min kropp! Kommer väl att stinka som en vandrande vitlök imorgon, ursäkta mina kollegor :)

Koda med sin bästa leksak!

Påsk har det varit, IGEN, det var ju just...Vi hade full späckat program, påsken har blivit en helg då vi verkligen försöker träffa hela tjocka släkten och lite vänner därtill. Till tradition hör skärtorsdagens middagskväll med grannfruarna.I år var USA som tema, det såg jag framemot! Men var gör inte jag...jo, insjuknar ordentligt på onsdag, ligger med 39 graders feber och mår pyton. Tyckte verkligen synd om mig själv...jag var värre än en karl! Låg i fosterställning under en hög med täcken, oijade och voijade mig de få stunder jag orkade vara vaken. Kroppen värkte, kändes som om jag blivit påkörd minst 5 gånger. Det var grymt, men jag överlevde! Vilken tur att min man inte fått samma smitta, för han hade nog sett ljuset i tunneln då feberglaset RIKTIGT PÅ RIKTIGT hade visat 39 grader...På torsdagen fick jag ringa återbud till grannarna, och önska dem en trevlig kväll. Men mina grannfruar är ju bara bäst, de gjorde ett enhälligt beslut! Kan inte alla delta, så deltar ingen :) Så nu har jag att se framemot en ny kväll, då vi får kocka tillsammans och umgås. Love you guys <3

Husse & Matte och en "galen hund" <3

På långfredagen kände jag mig bättre, en stor del av mina krafter fick jag nog av vetskapen att son nummer 1, svärdotter och Koda skulle komma hem. Hade inte träffat dem på 4!!! veckor...grymt sa grisen! Kanske mitt immunförsvar är så lågt nuförtiden, då jag har abstinensbesvär efter Ekenäs gänget ;) Det kan jag väl alltid skylla på i alla fall ;) Ungdomarna och Koda kom, dom yngre ungdomarna var även de hos oss. Kunde väl aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle lyckas att alla var samlade under samma tak då middagen var klar, men än är inte undrens tider förbi...6 stycken individer satt vi runt matbordet och hade kvalitetstid tillsammans. Att jag älskar påsk! ( detta år i alla fall ). För övrigt är det ju en massa myror i byxorna på den yngre generationen av ungdomar i detta hushåll, så efter middagen var det nog endast jag, min man och de äldre ungdomarna som umgicks. De åkte tillbaka hem till Ekenäs på lördagen runt 15 tiden, DÅ hade de yngre inte vaknat än!!! Vadå världen opp och ner? Eller är det fel på uppfostran? Nå, dom må nu sova så länge dom kan, för dom kommer ju till min ålder en vacker dag :)

Pizzafyllningar, mums!

Kvällen på påsklördagen samlades vi hemma hos mina föräldrar. Båda mina syskon var hemma, roligt att träffa hela gänget. Vi körde pizza kväll...långt ifrån påskmat...men tusen gånger godare :) Det hade eldats fler timmar i bakugnen, graderna steg sakta men säkert. Då stenklimpen värmts till 480 grader var det dags att slänga ihop pizzor på löpande band. Alla får komponera sin egen pizza, medan min bror står i anletes svett och uppfyller våra önskningar :) Han är suverän på att laga supergoda pizzor! Hur illa det än tar att säga detta, så är han bättre än mig :D Bakugnen är ju så het, så det tar cirka 2-3 minuter för en pizza att bli klar, med kraspigt gott botten och supergod fyllning! Oj, nu blev jag pizzasugen...slurp! Vi passade även på att fira min födelsedag, av någon konstig anledning har jag åter tagit ett steg närmare 50! Men än är det lugna puckar, jag är nog betydligt närmare 40 än 50...värsta ungdomen ju :D Av paketmängden att döma, som jag blev uppvaktad med, hade man väl trott att jag fyllde jämnt, gud vad bortskämd jag är ;) Men jag älskar paket, så inte gnäller jag :)

PIZZATIME :)

Har på känn att min familj känner mig rätt så bra, för igen blev kvoten större, med nya härliga tavlor med texter att fylla väggarna med :) Och min man jublar!!! Min syster delar lite samma intresse som mig, att fylla väggarna med "kloka/roliga" ord, förutom att hon har ett 50-tal väggklockor, det är hennes största fetisch :) Då hon ändra klockorna till sommartid, höll hon säkert på 2 timmar ;) Vi konstaterade i alla fall, att det finns så mycket fina texter vi skulle vilja hänga på väggarna, men då väggytorna börjar ta slut...
Syrran är ju inte så dum hon heller, så hon har ju redan kommit på en superbra lösning. Hon gav mig till födelsedagen en text som var som handskriven för mig, men på en matta! Så nu kan jag fylla golven också med roliga citat, inte så tokigt :) Texten på mattan fick mig att gapskratta, det är ju jag i ett nötskal, inte för att jag väl är desperat på något sätt, men jag älskar ju tv-serien, men det visste ni väl i dags läge...Nu är största dilemmat att vid vilken dörr skall jag placera mattan? Den får absolut inte bli förstörd, men ändå synas?!? Inte lätt det här med heminredning...Men det tar väl sig med tiden :)

GILLAR!!!

Påskhelgen avslutades på söndagen med middag hos svärföräldrarna. Dit orkade även de yngre ungdomarna släpa sig med, visserligen med nöd och näppe. Maten serverades klockan 14.30...yngsta sonen steg upp 14.15 (flickvännen var nog klar många timmar tidigare, kan inte begripa hur hon orkar dras med sömntutan ;) ) En otrolig aptit har yngsta sonen 15 minuter efter att han fått upp ögonlocken, en talang jag aldrig blivit klok på ;) Efter att ungdomarna och min svåger med son tackat för sig, så spelade vi kort hela halva långa natten med svärföräldrarna, alltid lika roligt :) Trots den envisa flunssan var denna påsk fylld med många trevliga sammankomster och minnesrika stunder, kan man mer begära... <3 <3 <3

Desperat...

Nu har jag verkligen blivit torr och tråkig...har absolut inget vettigt att skriva om, så nu har jag suttit här och svarat på en massa frågor. Såna här listor snurrar ju på många bloggar, och nu var jag så desperat att få ihop ett inlägg, så jag har nu svarat på en massa korkade frågor och lägger nu upp mina svar här! Det enda som snurrar i min hjärna just nu är...GET A LIFE HANNA!!!!!!!


1. Vem är din bästa vän? Är lyckligt lottad med att ha MÅNGA goda vänner <3

2. Vad har du för skostorlek? 40-41, enda storleken jag kan skryta med att vara minst med i vår familj :)

3. Brukar du skratta för dig själv? Såklart, men inte lika ofta som jag pratar högt för mig själv, det gör jag oroväckande ofta!

4. Vilket är ditt favoritnummer? Kan ju inte avslöja dem här, men det är nog siffrorna till lösenordet på iPaden :D Älskar nog min (läs=yngsta sonens) iPad över allt här i världen!

5. Vad var det senaste du åt? En salig blandning av allt skräp som finns i kylskåpet...väntar på att gubben kommer hem, då blir det nog en ordentlig middag...Äntligen någon att dela en måltid med :)

6. Om du var en krita, vilken färg skulle du vara då? Brun,grå,svart...brun...grå...svart. Måste jag välja en? Ja då måste jag nog säga att just nu skulle jag välja grå...granitgrå!

7. Hur är vädret just nu?  Långt ifrån mitt favoritväder...(solen idag gjorde mig nog rätt glad)

8. Vem var den senaste personen du pratade med i telefon? Försäkringsbolaget! Att ringa dem gör att man oftast blir besviken, men idag steg de nog högt upp på min lista :)

9. Vad är det första du ser hos det motsatta könet? I min ålder börjar synen tryta, så jag ser nog inte så mycket...borde skaffa glasögon!

10. Tv eller dator? Dator, bara den funktioner problemfritt!

11. Favorit TV-program? De som jag oftast missar...

12. Har du några syskon? En storasyster och en lillebror <3

13. Längd? 170cm är sista måttet jag registrerat någon gång på 80-talet. Om jag krympt eller vuxit sen dess, så vete gudarna....

14. Hårfärg? Har inte en blekaste blå aning! Min frissa blandar bort mig...

15. Ögonfärg? Ett ögonblick, måste kolla i spegeln! Det är ju ett tag sen jag såg mig själv i ögonen..det enda jag vet är att det finns en brun fläck i ena ögat. Går i släkten det här med en brun fläck i ena ögat :)

16. Använder du kontaktlinser?  Nej! Optikern skulle säkert ha en annan åsikt...

17. Favorit högtid? Ja,a vilken skall jag dra till med...JULEN förstås <3

18. Favorit månad? Kan inte peka ut en viss månad, alla har väl sin charm.

19. Har du gråtit någon gång utan någon anledning? Är lungorna viktiga? Är vatten nödvändigt? JA det har jag :D

20. Vilken var den senaste filmen du såg? Minns inte vad den hette, men bra var den :D

21. Favoritdag på året? Alla dagar mina söner kliver in i tamburen <3

22. Är du för blyg för att fråga ut någon på dejt? Dejt...vad är det? Kanske jag är lite väl gammal för att göra såna här "listor", då det ploppar upp dylika frågor ;)

23. Kan du stå på huvudet (utan att luta dig mot en vägg)? Jo säkert kan jag, men lär nog få åka ambulans efter det...

24. Kramar eller kyssar? En varm och hjärtlig kram är aldrig fel!

25. Choklad eller vanilj? Choklad!!! såklart.

26. Har du tatueringar? Jo, 2 stycken...men det kan bli fler ;)

27. Vad lyssnar du på just nu? Ljudet av bykmaskinen.

28. Är du kär i någon kändis? Har kommit över dom värsta kändis förälskelserna.

29. Vilka böcker läser du just nu? Läst cirka 20 böcker i mitt 40 åriga liv, så denna fråga lämnar jag obesvarad!

30. Piercingar? Nej, och så kommer det att förbli!

31. Vad gör du just nu? Svarar på dom här löjliga frågorna... 

32. Smöriga, naturella eller saltade popcorn? Smöriga och massor med salt!

33. Hundar eller katter? Båda! <3

34. Favoritblomma?  Tulpaner, tulpaner! I alla fall denna årstid, men annars är nog Gerbera en av mina favoriter!

35. Har du blivit påkommen att göra något du inte får göra? Är det här ett polisförhör? Säkerligen har jag blivit påkommen fler gånger i mitt liv, men sådana händelser förtränger man...i alla fall skriver man inte ut dem på sin blogg!!!

36. Har du en bästa kompis i det motsatta könet? Om min man och söner räknas, så javisst, då har jag tre bästa kompisar av det motsatta könet <3

37. Har du älskat någon nångång? Såklart, älskar många personer!!!

38. Vem vill du träffa just nu? Mina pojkar, svärdöttrar och Koda!

39. Är du fortfarande vän med folk från skolan? Jo, det finns några enstaka som orkat stå ut med mig i alla dessa år :)

40. Har du någon gång skjutit med en pistol? Herregud NEJ!!! 

41. Gillar du att flyga med flygplan? Jo i mina drömmar...i verkliga livet så är det nog något jag gärna avstår ifrån!

42. Höger eller vänster-hänt? Höger.

43. Hur många kuddar sover du med? Två...en under huvudet, den andra mellan benen. Nu då gubben varit borta har jag haft en tredje som jag kramat om. Varför det? För inte kramar jag nu så värst mycket om gubben då han ligger där bredvid...

44. Saknar du någon? JO, finns en fin dam bland molnen som jag ofta tänker på <3 <3 <3 Saknaden kommer och går, men den finns nog alltid där!

45. Längtar du efter sommaren? Den kommer väl oberoende av vad jag tycker...

Sjuklingen...

Min yngsta son är 6 månader ifrån att fylla 18 år och bli myndig, d.v.s riktigt snart är han en stor karl. Och visst har jag länge redan sett de där typiska karl syndromen. Allt faller ur händerna exakt där var han står, söker han något så står han som pinnen mitt i skiten och stirrar in i skåpet. Efter 5 sekunder gormar han och undrar vart JAG lagt hans saker...Ni vet såna där typiska grejor de flesta karlarna har medfött...i alla fall dom jag bor med :) Och hos många män finns ju den där mest ömma punkten, punkten som kan reta gallfeber på vilken kvinna som helst! Då dom är sjuka...Du milde!!! Och nu har då min yngsta varit drabbad av en hård influensa, i nästan en vecka...

I början av sportlovet fick han sjuk hals, JÄTTE sjuk...i alla fall dagtid. Mot kvällarna då det började bege sig att fara ut och träffa kompisarna, ja då var nog halsen betydligt bättre. Det här pågick i 4 dagar...alltså att halsen bara var sjuk på dagarna. Som jag berättat förut så största delen av hans vakna tid som han spenderar här hemma, så hänger han i kylskåpsdörren,mellan varven frågar han 711 gånger NÄR vi ska äta... ( vi har faktiskt hamnat att förnya handtaget en gång, eftersom det brast )  Senaste söndag satt jag vid datorn, då min man mitt i allt undrar när jag har tänkt laga mat. Ser på klockan och inser att nu blir det nog en sen middag...Hur i all sin dar har inte sonen ännu haft sina "kylskåpshäng" eller gnäll efter mattider? Det är ju han som minsann ser till att maten kommer på bordet i vettiga tider. Började hastigt röra ihop mat, meddelade sonen då det var klart...Fick till svar att han är inte hungrig. Jag bokstavligen stegade med stora steg till hans rum och innan sonen hann reagera stod jag med handen på hans panna, och frågade om han är sjuk? Gossen behövde inte svara, han var så brännhet i pannan så det var bara att konstatera att NU är han faktiskt sjuk.

39 grader feber hade han, som tack och lov avtog till måndag kväll, på tisdagen ringde han mig till jobbet och sa att han har någon form av ögoninflammation...Hade i vanliga fall skyllt på att han suttit för länge och för nära datorn, men han låg faktiskt nästan orörlig i sin säng hela söndagen och måndagen så kunde inte skylla på det. Och dessa dagar hade han nog också ännu sjukt i halsen, t.o.m på kvällarna...Nu kunde han erkänna det ;) Så i ärlighetens namn kan jag säga att min son har verkligen varit jätte sjuk i fler dagar, men det jag vill komma fram med är att han är helt olik andra män som är sjuka...(syftar väl mest på min man nu i detta fall) :D

Min son varken suckar, pustar, oijar/voijar sig, än mindre tycker han synd om sig själv. Det är ju jag som gått och passat upp och pysslat om honom. Jag har tyckt att han borde tycka mer synd om sig själv...är jag vrickad eller??? Då feberglaset visade över 39, blev jag smått orolig. Sonen fnös till och undrade vad det nu är för hemskt med det. Kan med handen på hjärtat säga att han inte en gång under de dygnen han var sjuk, varken begärt eller klagat på någonting .Faktum är också det, att han är ledig från skolan ännu denna vecka, så han har nog inte bara varit tyst och nöjd för den skull att han skulle ha sluppit skolan. Han har efter omständigheterna mått riktigt bra i sin "sjukstuga"...

Och det är ju nu jag igen måste konstatera att han är en "riktig karl"...Ingen kan förstå hur hans rum såg ut efter att han isolerat sig där i 3 dygn...På måndagen svalde jag, teg och var tyst. På tisdagen såg han säkert på mitt ansiktsuttryck att nu tänker mamma agera...Innan jag hann skrida till verket, bad han mig låta bli! Men snälla, kan jag ens få plocka bort 7 av 10 tomflaskor, hälften av alla äppelskrutt, en liten del från högen av näsdukar eller pappren från alla halstabletter? Kan jag få plocka bort så mycket att du blir medveten om att du har ett nattduksbord? Eller laga tomt utrymme bredvid sängen, så att du kan träffa golvet då du stiger upp från sängen? Till svar fick jag: Nej, låt det vara nu, så här skall det se ut i en sjukstuga... (jag ber till gudarna att jag aldrig blir inlagd på sjukhus)... Valde att inte ta en dispyt med sonen just då, så jag svängde om, tillika jag obemärkt nappade med mig smutsbyke som låg så där passligt framför mina fötter. Min stress faktor sjönk lite i vetskap om att det nu fanns en yta på 50cm x 50cm där man faktiskt kunde se det verkliga golv materialet! I samma veva jag gick ut ur rummet, mumlade jag att bara du blir frisk så ska detta rum städas från topp till tå...

Igår var dagen då sonen äntligen var på fötters igen. Det visste jag direkt jag kom hem från jobb...hann knappt få upp ytterdörren innan jag hörde den välbekanta rösten...jag är hungrig, när ska vi äta. Då jag steg in i köket såg jag en massa spår efter NÅGON som redan hunnit inta fler måltider under förmiddagen...Och ändå var han hungrig än, så det kunde inte betyda annat än att killen är i toppform :) Efter att han ätit, kände han för att få lite frisk luft, så han skulle fara ut och tvätta sin bil. Den som är så jätte smutsig...Volvon har varit på stå-försäkring sedan Januari...men det är klart att den fått lite stänk på sig då sonen kört och backat den fram och tillbaka framför vårt hus 1 miljon gånger :D Han har säkert däcken slutslitna innan Augusti då han får körkort...och vi har inget sepel kvar på vår gård! Då han nu skulle släpa fram alla slangar och tvättmedel, så flikade jag in som veckans skämt att: Kanske du tvättar vår bil också? Fick ett svar, men hamnade att be honom upprepa svaret, eftersom jag inte riktigt uppfattade vad han svarade. Han svarade nämligen JO, visst kunde han tvätta vår bil också...

Då blev jag nog lite orolig och fundersam, blev lite osäker ifall han verkligen är feberfri...Idag på eftermiddagen hade den värsta chocken lagt sig över att mitt barn frivilligt, utan en massa skrik och "hot" gör något för att glädja sin mor :) Men just nu är jag nog ännu mer övertygad om att min son lider av någon allvarlig följdsjukdom efter sin influensa, och nu är jag mer än orolig...Han hoppade nämligen på cykeln för någon timme sedan för att fara ut på byn och träffa kompisar! Behöver väl inte gå närmare inpå mina egna tankar, än sonens egna kommentar innan han stängde dörren: Jag vet inte om jag kan cykla mera, något år sen sist... :D  Nå, cykla kan han, hoppas bara att cykeln håller ihop tills han kommer hem. Men hinner väl inte fundera på det så mycket, eftersom min älskade man just kom hem efter sin arbetsvecka...Det första han sa då han steg innanför dörren: Guuud hur jag har sjukt i halsen!!!! Ge mig styrka............................................................................

Från den ena ytterligheten till den andra...

Hade någon för två månader sedan berättat hur mitt liv/min vardag ser ut idag, hade jag högst antagligen skrattat, skakat på huvudet och tagit det som ett skämt. Nu får jag bara konstatera att mycket kan hända på en kort tid, saker och ting förändras. Förändringar som sätter helt nytt perspektiv på en vardag som rullat på i samma banor i många år. En vardag som varit gråare än grå, en vardag som nästan höll på att ta kol på mig...

Min man har ju sedan FnSteels konkurs för snart 3 år sen, jobbat och varit arbetslös om vartannat. Det har vi lärt oss leva med, vi vet att det inte finns någon som helst säkerhet vad gäller hans arbetsläge. Glädjen har alltid varit lika stor då han fått/haft jobb. I alla fall för mig...Har ju skrivit förut, hur mina nerver inte riktigt klarar av att hantera min man som svansar på här hemma dag ut och dag in. Och jag har INTE ännu lärt mig leva med det, att jag och min man lever 24/7 under samma tak, jag behöver få en andningspaus mellan varven! Från mitten av December blev gubben hemma, jag själv hade ett långt jullov, det klarade vi bra...Mot slutet av Januari, var jag på bristningsgränsen, jag höll bokstavligen på att gå i väggen här hemma. Tror bestämt även min man började vara frustrerad. Det lilla vi diskuterade slutade mest med strid...Visst har vi lovat varann "I nöd och lust" för många år sen, men nöden började nog kännas mer påtaglig en lusten...

Min räddning kom, tack vare att jag fick byta arbetsplats :) Jag fick "utrymme" 8 timmar per dag, timmar jag verkligen var i behov av. Då vi diskuterade med min man om mitt eventuella arbetsplats byte, så sa jag till honom: Tänk vad roligt att få hem en nöjd fru, en som inte är arg och sur. Tillade också att det säkert är skönt för honom att få lite egentid här hemma på dagarna. Till svar fick jag: Nå jo, istället för att du gått här hemma och varit arg från morgon till kväll, så behöver du ju bara vara arg och sur på kvällarna... Ni förstår kanske nu hur kritiskt läge vi levde i :D Jag "bytte" ju jobb, och visst blev det bättre på hemma fronten...vi klarade av vardagen igen :) För en och en halv vecka sen, fick min man jobb, 200km hemifrån...Så hur klarar vi vardagen nu?!?

Många har ställt frågan...hur känns det? Tänker absolut inte ljuga, säger vad jag t.o.m vågat säga högt...SKÖNT, SKÖNT, SKÖNT!!! Är det inte nu som någon borde rycka i min man och be honom slänga ut mig, för så här elak fru kan man inte behöva leva med! Ni behöver inte ödsla er tid...han är medveten, jag har berättat själv åt honom, och han lever och mår bra fortfarande :) Det långa avståndet betyder att min man är helt frånvarande hemifrån från måndag till torsdag!  Min entusiast och lycka över att gubben inte snurrade här i mina fötter varade i dagarna 3...Sen smög det nog fram en liten längtan efter den där "irriterande" individen <3 Orkade verkligen sitta och höra och diskutera med honom hela kvällen lång då han kom hem. Det var t.o.m riktigt roligt att se honom! Då våra pojkar flyttade till sina studieorter, var det många som sa att det är nu som jag och min man skulle finna varann på nytt...ja, ha...vi är säkert unika, för ni ha säkert förstått att denna gnista inte blivit tänd. Men kanske det är nu som det ska ske?

Nej, nu ska vi nog ta det lilla lugna...Visst var det roligt att få hem gubben senaste torsdag kväll. Men vi talar nog inte om ett möte som går att jämföras med "kärlek vid första ögonkastet". Inga fyrverkerier eller gelé i benen. Inte sprang jag heller fram och kramade musten ur gubben...Men ett litet småleende på läpparna hade jag nog då jag sa hej...Ett småleende min man säkert inte sett i det syftet sen före millennium skiftet ;) Inte fällde jag några tårar heller då han åkte iväg i måndags om morgonen. Han åkte ju iväg 05.00, så jag sov nog som stocken då...så riktigt SÅ efterlängtad är han inte ännu i alla fall...Men vem vet hur jag beter mig efter några veckor? Tror knappast det blir så drastiska ändringar framöver. Detta är endast fråga om en tillfällighet. Han har fått jobb hos en lokal byggnadsfirma, men de har nu ett byggprojekt som är borta från vår ö. Efter en tid jobbar han nog vanligt här hemma igen. Då den dagen kommer så får jag hoppas att vi kommit så långt på rätt väg, att det känns bra att dela varje vardagskväll med varandra igen. Och det tror jag nog bestämt att det kommer att göra.

Från en kämpig vardag, har vårt liv förändrats till helt något nytt, något vi aldrig upplevt de senaste 16 åren. Nu står vårt hus mitt i allt helt tomt dagtid, vi har fått lite distans från varandra...det är som om vi börjat om från början. Jag ser framtiden nu med mycket positivare ögon, och hoppas verkligen att alla ändringar som skett inom våra väggar de senaste veckorna är början på något nytt :) Min man tvivlade en aning om hur jag skulle klara av att bära ved och elda, skotta snö (om det skulle ha snöat) nu då han är borta...Jag klargjorde åt gubben...Orsaken till att jag INTE gjort dessa saker förut, har absolut inte att göra med det att jag inte skulle klara det...jag har med flit lämnat det ogjort, eftersom jag anser att vissa sysslor HÖR till honom :D Snö har det ju inte kommit, men varmt i huset har vi. Kvinna som jag är så har jag ju både klarat av att jobba, fixa hushållssysslorna, bära ved och elda. Utöver det här, i min ensamhet i en och en halv vecka, har jag hunnit fixa en ytlig remont i ett av rummen i vårt hem, plus att jag skött om en mycket, mycket, mycket sjuk son som drabbats av influensa...Mer om detta :)

Mitt sportlov...

Vecka 8 betyder sportlov för många, så även för mig. Rättare sagt heter det väl vintersemester för min del, jag hör ju inte till dom sportigaste typerna, så ingen dylik aktivitet har funnits i planerna under denna vecka. Många reser bort för att fira sitt sportlov, finns väl en del som verkligen tar en tripp till vintrigare klimat för att faktiskt idka vintersport , men de flesta reser nog till solen och värmen skulle jag tro. Personligen åkte jag till Ekenäs igår, så kan väl räkna det som min semester resa för denna vecka :) Trivs så bra där i Ekenäs, börjar tycka mer och mer om staden varje gång jag är dit...skrämmande ;)

Koda <3

Min vintersemester började i alla fall bättre än bra. På lördagen var hela familjen samlad, ÄNTLIGEN! Båda killarna och svärdöttrarna, alla samlade runt matbordet på en och samma gång, första gången detta år, så det var minsann på tiden! Otroligt men sant, så hölls t.o.m de yngre ungdomarna hemma hela lördag kvällen...sällsynt i detta hushåll. Koda gubben hade ju vuxit otroligt igen, stor kille börjar han bli. Men lika god och härlig är han för det. Rumsren har han blivit, skönt för alla parter :) Hade lagt in en både muntlig och skriftlig anhållan om att få "behålla" Koda här några dagar, eftersom äldsta sonen & sambo inte har sportlov, så tyckte jag att han kunde bli här då jag ändå är ledig. Och visst fick han bli, hela 2 dygn fick jag ha kvalitetstid med gossen <3

Kompisar <3

Så lite mer motion än vanligt har jag väl fått denna vecka, tack vare alla länkar med hunden. På söndagen släpade jag med mig svärdottern och Koda för att delta i Idrottsföreningens motionsbingo. Man fick välja mellan tre olika sträckor att gå, vi valde den kortaste, förstås :) Skyllde på att Koda inte ännu "orkar" gå hur långt som helst... Men huvudsaken var väl att vi deltog och Koda fick lära sig att vara i en större samling av människor. Vann inget på Bingon, men det visste jag ju redan innan jag deltog, har sällan tur ;) De hade dragit några vinster bland alla deltagare, då var Fru Fortuna på min sida. Vann en fribiljett med gratis inträde till vårt lokala badhus...så om någon känner sig hugad för att fara och simma, så är det bara att komma efter biljetten, annars samlar den nog endast damm på kylskåpsdörren ;) För övrigt var det ett strålande väder på söndagen, ett äkta vintrigt vårväder. Vädret bidrog säkert till att faktiskt rätt så mycket folk deltog i motionsjippot, vilket var glädjande att se. Tycker det är bra att folk ställer upp för en liten by-förening som jobbar på frivillig basis för att få lite liv i byn :)

Isande kallt...

Måndagen tillägnade jag all min energi åt Koda, ville få ut allt av den tid han var hos oss. Lite av min energi och mycket av mina nerver försvann visserligen på måndag morgon, då jag satt 1 timme och 20 minuter i bilen och väntade på yngsta sonen som var till tandläkaren. Alltså på riktigt...Om man har tid klockan 9.30 och kommer in först 9.50 så betyder det att något gott riktigt jävligt snett i tidsbokandet...Om tandläkarna redan ligger efter 20 minuter efter 1 1/2 timme från att de öppnat klockan 8...Då måste de ju betyda att innan klocka 16.00 så ligger dom efter fler timmar...jobbar dom övertid alla dagar, eller har dom inga patienter inbokade efter klockan 12??? Klagar inte på tandläkarvården, men systemet med deras tidsbeställningar verkar ha barkat rakt upp åt helvete... Nå, sonen fick sin granskning gjord och jag klarade mig från ett grövre nervsammanbrott! Då vi kom hem, tog vi Koda med oss och åkte till Ölmos simstrand. Där finns långa fina stränder, tänkte att Koda skulle få springa av sig ordentligt. Men gossen var mer intresserad av havet, herre du milde, han var och simma...jag tänkte få hjärtsnyrp. På kvällen var vi och träffa en kompis och deras hund, så att Koda skulle få busa med en annan fyrbent. I en timme rullade de runt på gräsmattan, innan det var dags att åka hem. Koda sov som stocken efter det, tänkte knappt få liv i honom då jag ville ha honom ut en sista gång före natten!

Theo och Koda <3

<3<3<3

Vändag var det ju på lördag, den har jag blivit dålig på att uppmärksamma. Förut skickade jag kort och dom närmaste fick en liten gåva. Trots att jag inte gör det mera så hoppas jag att mina vänner vet vad dom betyder för mig <3 Själv fick jag faktisk två handgjorda vändagskort på posten, det värmer mitt hjärta. Det ena var av en liten tös, ett av mina "gamla" dagbarn. Gissa hur glad jag blev! Utöver de här korten, står mitt i allt en av mina bästa vänner i tamburen med en gåva till mig. Texten på tavlan jag fick av henne, beskriver vår vänskap till 100 procent! <3 Förutom allt detta var ju ändå pricken på i:et att jag hade alla mina hemma, vändagen till ära.

Så riktigt bra början på vintersemestern, några dagar kvar ännu så hoppas dessa dagar också blir lika bra. Saknar förstås redan de äldre ungdomarna och Koda, men tack och lov surrar den yngre på här hemma ännu. Och så har jag ju Mollie, som idag äntligen märkt att hennes rival åkt hem till Ekenäs, så nu vågar hon röra sig på golvnivå igen :) Men lite lång i nacken är hon nog varje gång hon kommer in...tassiga katt <3