Julgranen...

Hade som sagt ett halvt skrivet inlägg innan julafton, som skulle handla om årets julgran... Nu är julen förbi, så vem vill nu mera läsa om julgranar? Jo, JAG vill läsa, framförallt vill jag minnas denna gran! Kommer antagligen aldrig att vara så nöjd över den julgran vi haft i år, så det är minsann värt att dokumentera detta hit till min blogg. Då kan jag åren framöver själv läsa detta och minnas att det faktiskt fanns ett år vi hade en vacker gran...

( följande 3 stycken skrev jag dagen innan julafton, det övriga är skrivet idag...fotona är även egna, bilder jag experimenterat med sonens julklapp, och nu är jag "biten"...jag vill också ha en egen systemkamera... )

Att vi har granen inne redan beror inte på att jag har haft så god tid, utan det har helt enkelt med det att göra att för första gången i mitt vuxna liv så har vi en gran jag är nöjd med :) Trodde verkligen inte detta någonsin skulle ske. Har under åren börjat ge upp hoppet...Det har även gått så långt att jag verkligen i år övervägde att vi skulle köpa en plast gran. Slippa allt elände med en riktig gran, framförallt slippa tjafset med min man ;) Så det var riktigt nära att det blivit så i år, hade tänkt att jag tar in lite grankvistar så att doften finns... Min mor höll på att svimma då jag berättade för henne om mina planer, jag tror att hon rent av skrek till, och frågade om jag var helt från vettet ;)

Nå nu blev det ju ingen plast gran ännu detta år, för jag hittade en gran som nästan motsvarar min dröm gran. Var nog lite skeptisk om den sedan i verkligheten, då den står inne, är så fin som jag trodde. Redan då vi hade den på terrassen visste jag nog att jag skulle vara nöjd. Eftersom jag gick ut för att beundra den var och varannan kväll, så tyckte min man att vi kan väl lika bra ta in den redan, och det gjorde vi. På fredagskvällen fixade gubben in granen och lade lamporna i den. Då kom jag på att jag glömt att laga band i pepparkakorna som skulle hänga i granen.

Har haft riktiga hjärtformade pepparkakor fler år i granen. Vår lokala innebandy förening sålde för många år sen pepparkakor i form av hjärtan och färdiga hål i kakan. Jag sparade pepparkakorna, lade band i dem, varefter jag klädde julgranen med dem. Under åren har de tyvärr gått sönder, så senaste år var det inte många kvar. Visserligen hade vi inte så många kvistar i garnen heller, så pepparkakorna räckte gott och väl till :) Till min glädje sålde Sjöscouterna i år av dessa pepparkakor, så jag köpte en låda och nu har vi nya fräscha pepparkakor i granen, och vad mer behöver man?

Med ljusen och pepparkakorna, och i mina ögon en fullständig gran, var det hela fullbordat :) Med en blandning av doften från granen och pepparkakorna, så tyckte jag att det inte behövdes något mer... så under en dag fick granen vara så, men följande kväll fick nog granen lite mer dekorationer. Så denna jul har jag inte haft ångest över granen, tvärtom så kommer jag att bryta traditionerna än en gång... I vanliga fall slänger jag ut granen innan nyår, men detta år skall granen få vara kvar. Inte nog med att jag tycker den är värd att få stå inne, så barrar den inte heller. Inte ett barr har jag hittat på golvet under hela julhelgen. Undrar om det verkligen är på riktigt det här, eller om jag drömmer...Kanske jag vaknar upp en morgon med en stor hög med barr på golvet och en gran som ser ut som "hej, kom och hjälp mig" ;)

Nu är julen förbi, den bästa årstiden i mitt liv...Fick några timmar / dagar njuta av att ha min familj samlad runt samma matbord. Nu är det full fart och splittrat gäng... Vår äldre son for iväg till "sitt hem" i Ekenäs igår, den yngre vet nog inte var han hör hemma...det är eld i baken hela tiden. Han hinner nog hem och sova en stund och byta kläder. Undrar hur många byten han gör innan han är nöjd? Under 10 minuter är det fullt kaos i hans klädskåp och golvet är täckt med klädhögar... Men i dags läge gillar jag det :) Att varje morgon få sakta öppna dörren till pojkarnas rum, och se att de ligger där och snarkar, det har varit bästa julklappen för mig detta år <3

Nu är det endast några dagar kvar av detta år, dagar jag kommer att njuta av och ta vara på. För inom en vecka står jag igen för stora omställningar i mitt liv, och jag känner redan tårar och ångest...Dagen då min förstfödda skall in till armén.

God Jul...

Hade tänkt en fortsättning på mitt förra inlägg, men har endast halva texten skriven, och nu ger jag mig inte tid att skriva klart, så det får ni läsa om efter jul...

Nu har julfriden infunnit sig i vårt hem <3 Mina tre män sitter och spelar Monopol, jag sysslar på i köket och skinkan är strax klar att tas ur ugnen. En härlig doft i huset, ljusen brinner, julmusiken spelar på i bakgrunden, ingen stress mer över paketerande eller besök till matbutiken. Nu börjar denna familj njuta för fullt av julen. Jag hoppas ni alla andra har funnit er julfrid.

En riktigt God Jul önskar jag er alla, och avslutar detta inlägg med julsången som får mig att rysa... Bortsett från alla traditionella gamla julsånger som jag gillar, är denna nummer 1.

        <3 EN HÄRLIG JUL TILL ER ALLA <3

4 dagar som gått...

Nu har vi inte många dagar kvar innan den stora dagen är kommen, som alla barn väntar så ivrigt på. Visst väntar väl vi vuxna också på julafton, men på ett annat vis... Själv ser jag mest framemot juldagen, för det är nog den bästa dagen på hela året. Då är all stress undan, då kan man inget annat göra än att bara njuta och ta det lugnt :)

Vet inte hur ni andra har det, men hemma hos oss brukar det vara smått kaotiskt dagarna innan den 24:de. Visserligen är det nog bara jag som går på högvarv, medan mina familjemedlemmar mest tar det lugnt och konstaterar att jag borde lära mig att sluta stressa...Nu har jag på känn att denna jul kan bli ett undantag, det finns hopp om att min man och våra söner skall få uppleva en lugn och harmonisk mor. Men som sagt är det endast en känsla jag har, vad verkligheten blir så återstår att se ;) Receptet till känslan jag nu har, är helt enkelt bara det att jag har valt att hålla så många dagar ledigt FÖRE jul och inte bara efter julhelgen. Rekommenderar varm detta till inkommande år, ni som har möjlighet att ta ut några dagar ledigt innan jul, så passa på att pröva på det. Jag kommer i alla fall att försöka med detta koncept igen nästa år.

Onsdagen, min första lediga dag, spärrade jag iväg till Åbo. Endera valde jag den bästa dagen i December, eller så var det något annat som låg i luften...Har aldrig varit med om så lite folk som är igång och julhandlar 6 dagar före julafton. Behövde inte köa i en endaste butik, förutom matbutiken. Startade hemifrån halv 9, klockan 15.00 var jag klar för hemfärd. Så jag fick köra hem medan det var ljust, så som jag planerat. Kvällen, och halva natten paketerade jag alla julklappar. Otroligt vilken tid det tar att packa, fast vi inte har så mycket gåvor. Det här får ni inte berätta...jag kunde INTE hålla mig, jag svek min mans order...En och annan liten julklapp åt våra killar slank med under inköpen i Åbo ;) Usch, vad jag har dålig disciplin på mig själv...

Torsdagen, då stod städningen på min agenda. Den proceduren tog betydligt längre än shopping resan till Åbo :( Det hade väl gått snabbare om det inte varit för vädret. Vet inte hur många gånger jag var ut och bytte plats på alla mattor och sängkläder så de inte skulle bli dyblöta av regnet. Förbannade regn!!! Då jag i anletes svett höll på att dammsuga och nästan var klar, höll på att dra fram och tillbaka med soffan och fåtöljerna i vardagsrummet, kommer min älskade man och frågar om jag behöver hjälp... Jo tack, visst skulle det underlätta om någon annan lyfter på alla möbler!!! I en timmes tid innan hade jag ensam släpat omkring med alla andra möbler i övriga huset, för att komma åt det dammet som lagrat sig där i...ja, vem vet...kanske ett år :) Nå, gubbens tanke var ju väl tänkt, så plus poäng åt honom...

Fredagen, då hade jag det värsta framför mig... matinköpen. Behövs ingen närmare beskrivning, alla som handlar mat inför en julhelg vet vad jag pratar om! Det är HEMSKT, punkt slut... På eftermiddagen fixade jag julgodis. Prövade två nya recept som jag hittade på Cozy Villa bloggen. Lakritskolan är helt underbar, lite saltsmak, då allt annat är så sött och gott. Tredje gången gillt lagade jag gammaldags gräddkola, beslöt att om den inte lyckas i år, eldar jag upp receptet. Lyckades bra med den för tre år sedan, de senaste två åren har det endast blivit en trög smet som runnit ihop i formen, som killarna med våld försökt riva isär med gaffel och kniv... I år blev den mer än bra, likaså lakritskolan, bägge två har en fin konsistens och jag är supernöjd! Antagligen beror det på att jag inte hade någon stress, hade all tid i världen att låta kolan koka i lugn och ro :)

Idag har jag ränt runt byn. Handlat "sista minutens julklappar", det är ett måste, en tradition...Alla år måste jag rusa febrilt omkring och handla några paket till. Jag vet...det låter galet...men sådan är jag. Har levererat julklapparna åt vårt gudbarn <3 Är nog "gudaglad" att vi endast har ett gudbarn, då det gäller julen. En expedit i Åbo berättade att hon hade 7 gudbarn...stackars människa ;) Jag personligen tycker att det är en heder att få vara gudförälder och lägger stor omtanke om att mitt gudbarn skall få fina gåvor. Inte dyra, men ändå något vettigt.

Idag på eftermiddagen har jag nästan blivit smått orolig, jag har inte haft något att göra...Och det är inte alls sig likt. Visst är listan lång ännu, men det är sådant som jag först kan göra imorgon eller på måndagen. En sak har jag visserligen ännu gjort idag...jag har klätt julgranen. Men det hör nog verkligen inte till mina jultraditioner. I denna familj tas granen in dagen innan julafton. Så har det gjorts nu i 21 års tid, men inte detta år...

Friska vindar...

Förbannade blåst...Nu börjar jag ha nog av detta evinnerliga vinande i knutarna var och varannan dag! Som jag tidigare konstaterat är ju inte vädret alls sig likt mer...Är det varmt, är det olidligt hett, regnar det, så regnar det i orimliga mängder, och nuförtiden kan det tydligen inte blåsa normalt mer heller. Nej, det ska storma så in i norden. Helst ska var och vartannat träd blåsa omkull, det ska bli kaos överallt! Och det viktigaste...elektriciteten ska nog mer än gärna vara borta, helst så länge som möjligt.

För tillfället blåser det rätt så friskt där ute, jag hör hur mina ljuslyktor svajar på, är väl en tidsfråga innan de blåser sönder...Nu har jag sen inte tid med något elavbrott, eftersom jag har bröd i ugnen, och skall hinna ha en sättning ännu innan jag tar kväll. Så Herr Blåst, ta och lugna ner dig lite!!! Finns så mycket att göra nu inför jul så jag tror alla uppskattar att få njuta av den lyx att vara omringad av ström. Ingen har väl glömt julen för 2 år sedan, då vi verkligen sattes på prov...Tror att de flesta av oss lärde oss denna gång hur det är att leva utan elektricitet, så vi behöver ingen ny genomgång! Visst älskar jag att bränna ljus, men måtta med allt... ;)

Förra fredagen fick jag uppleva det jag aldrig behövt uppleva tidigare under alla mina år som dagmamma. Att ta emot mina barn till ett kolmörkt hem. Tur att jag alltid är laddad med mycket ljus, för nu behövdes det en hel del för att få ljust i huset. Med alla barn i huset hamnade jag att se till att det fanns "belysning" i farstun, tamburen, lekrummet, vardagsrummet, köket och wc:n. För att inte glömma...alla ljus måste befinna sig på en hög höjd, så inga barn nådde till dem. Tur att gubben var hemma och hjälpte mig tända :) Då belysningen var fixad, kom problem nummer två...maten! Hur löser jag detta? Tack och lov bor vi på "landet", så allting löste sig :) Ett samtal till vår bybutik, som lovade "sälja via bakdörren" eftersom de inte kunde hålla öppet p.g.a elavbrottet. Så till butiken efter färdig mat, som absolut går emot mina principer, men nöden har ingen lag. Hem och elda i bakugnen tills den når rätta temperaturen, in med maten och där var det problemet löst :) Så allt löser sig. Undrar hur enkelt det varit om jag bodde i stan? Har på känn att man inte kan ringa till närmaste matbutik och fråga om jag får komma och handla bakvägen och komma in och betala nästa gång butiken öppnar ;) Härligt med våra "egna" lokala butiker!

Även idag fick jag konstatera att man kan hålla pengarna på ön, och man skall inte underskatta utbudet i våra butiker. Visst finns det butiker av de flesta slag, men en leksaksbutik saknar vi nog, eller det trodde jag... Min demens har igen spelat lite spratt med mig :( I onsdag ska jag åka till Åbo för att julhandla, rätt så sent för mig. Brukar fixa det i början av December, men detta år har det blivit så här. Inget fel med detta, är nöjd att jag kommer iväg en veckodag då det hoppeligen är lite mindre folk i rörelse än på en lördag. MEN...på söndagen slog det mig, som en blixt från klar himmel...Jag jobbar sista dagen på tisdagen, då ska jag ha julklappar åt mina dagbarn. Klart att jag kan leverera paketen hem åt dom i slutet på veckan, men det passar nog inte in i mitt system. Så beslöt att göra det bästa av det hela och försöka få något inhandlat här på ön. Rusade iväg idag efter jobbet, hade 40 minuter på mig innan alla butiker stängdes och var säker på att allt skulle bli en katastrof...

Det blev det inte, fick en överraskning över hur stort och bra sortiment av barn leksaker det fanns  i Kone Wuorio. Så nu har jag barnens julklappar fixade :) Oj, vad det finns härliga leksaker, besöker ju inte så ofta den avdelningen i dagens läge mera. Tyvärr måste jag hålla en liten budget, då jag skall handla åt fem stycken, så försöker köpa något vettigt för en liten slant. Men det är väl tanken som räknas :) Så idag har jag packat de första julklapparna för i år, det var skoj. Har nog det mesta hemhandlat, men inte fått dem paketerade, har ett konstigt lugn inför denna jul...

Börjar mitt jullov i onsdag, d.v.s en arbetsdag kvar. Känns helt ofattbart att vara 6 dagar ledig innan julafton, därav har jag säkert ingen stress...Intalar väl mig själv att jag har all tid i världen med alla förberedelser. Känner jag mig själv rätt, så kommer jag att gå an som en galning just dagarna innan, eftersom jag nu skjuter upp allt, men har väl bara mig själv att skylla, då stressen kryper på. Jag kan trösta mig med att jag har två veckor ledigt ännu efter julafton, så då kan jag säkert njuta och bara vara :) Tycker att jag har en otrolig lyx som får hålla tre hela veckor ledigt runt julen. Men det är tacken för att jag i princip jobbar 9 1/2h varje dag, ibland 10h, så nu är det min tur att plocka ut min övertid :) Så om någon känner avund, så kan jag med gott samvete säga att jag jobbat ihop vareviga timme jag nu tar ut i ledighet :)

Skönt skall det bli, och nu kan jag ju ta det lugnt då jag har allt klappat och klart för mina dagbarns sista dag innan jullovet :) En ny stress tar fart i onsdag då jag börjar min första lediga dag med ett statsbesök, som jag skall försöka få undanstökat under dygnets ljusa timmar, för jag avskyr att köra bil i mörker, i synnerhet längre sträckor. Och alla vet vi att denna årstid är dygnets ljusa timmar rätt så få, och att shoppa i stan kräver rätt så många timmar...Jag önskar mig själv LYCKA TILL :) Dagarna blev ju lite längre om det skulle komma snö. HEJ HALLO DÄR UPPE...HUR SKULLE DET VARA MED LITE SNÖ...DU VET SÅNT DÄR VITT HÄRLIGT SOM LYSER UPP ENS VARDAG!!! Jag tackar på förhand :)

Julklappar...

Det närmar sig, det närmar sig...Om två veckor detta klockslag, sitter jag högst troligt sprängfylld av julmat, njuter av en varm glögg och njuter av hela familjen och halva släkten som sitter runt granen och öppnar julklappar tillsammans <3 Oj vad jag väntar, längtar, räknar dagar...

Julmaten är nog det jag längtar en hel del efter, i denna ålder spelar ju inte julklapparna någon roll mera. Jag glädjer mig åt att ge julklappar åt andra, mina barn kunde jag överrösa med gåvor...om jag hade pengar! Enda sedan barnen var små älskade jag stora högar under julgranen. Nu låter det som om jag skämt bort dem totalt och det inte funnits en begränsning med någonting. Men visst kan man ha en massa paket under granen, de behöver inte vara av något större värde. Det är ju tanken som räknas...  Har jag t.ex köpt tre par kalsonger eller fyra par strumpor åt killarna, så givetvis packas de alla enskilt, bara för att det ska bli fler paket :) Jag kunde ju förstås även packa varje strumpa en och en, då blev det ännu fler paket...men det tror jag inte killarna skulle uppskatta ;)

Då gossarna var yngre var det rätt så enkelt att "fylla upp" med paket. Små grejer värda nästan ingenting, vilka de ändå gillade och hade nytta av...Idag är det inte så enkelt mera. Högarna blir mindre, i synnerhet då båda gossarna tycker att de inget behöver. Eller jo, visst de önskar sig pengar. Där har min princip varit den att till julklapp ger / får man inte pengar. Födelsedagar är helt ok att få en slant, men allt vad bekommer konfirmationer, demissioner eller dylikt, då skall man tyvärr få lite tråkiga gåvor, gåvor som man kan uppskatta då man blir äldre och kanske då minnas när man fick gåvan i fråga. Pengar är visserligen helt ok, om de far till en särskild sak, men om de bara används till vardagliga utgifter så tycker jag det är synd. Men nu har jag väl fått ta lite tillbaka på mina principer...Jag har godtagit, även LITE uppmuntrat släkten att ge en slant istället för att ge något killarna absolut inte behöver. Vår äldre lär väl inte behöva så mycket annat än pengar nästa år, då han skall gå i armén. Och den yngre...ja...han hittar alltid något han kan spendera sina slantar på...ingen risk att hans pengar växer på hög ;)

Om de flesta julklappar kommer i form av kuvert, betyder det tyvärr att högen under granen kommer att krympa maximalt...Visserligen kan jag ju be släkten att de paketerar dessa kuvert i lite olika former och storlekar, då ser det ju trevligare ut, och framförallt så vet inte killarna direkt vad de får :) Tyvärr kan inte jag heller detta år, köpa lite smått och gott för att fylla upp...det gjorde min man klart igår... Och denna gång måste jag kanske eventuellt lyssna på honom, för annars kanske han blir arg... ;) Jag skall göra mitt bästa i alla fall... :)

Våra söner har faktiskt ETT önskemål var, förutom pengar, om vad de skulle vilja få till julklapp. Bägge har pratat om sina önskemål en längre tid, och prismässigt var de båda rätt likvärdiga. Så nu har vi med gubben beslutit att vi införskaffar det de båda önskat sig, och så har min man bestämt, att det är bra med det! Min man såg mig djupt in i ögonen och klargjorde att nu handlas det inte sen något mer åt pojkarna!!! IIIIIKKK, jag fick panik...tror att hjärtat stannade för en kort sekund. Men jag flackade med blicken och sa ja, jo, ja, ja, ok jag lovar... Flikade nog in med en kommentar om att de sedvanliga kalsongerna och strumporna måste finnas med. Tror bestämt jag fick godkännande till det :D Och tack och lov har jag varit lite förberedd i år, så visst finns det redan några andra paket jag köpt åt killarna. Är de redan hemhandlade måste de väl ges... ;)

Får nog lite dåligt samvete med denna julklapps hysteri...Har en vän, som öppnat sitt hjärta totalt denna jul. Hon ber familjer som inte har det så bra ställt skicka privat meddelande åt henne, så lovar hon hjälpa till så att deras barn kommer att få lite gåvor under julgranen. Hon medger att vissa saker eventuellt är begagnade, men de är i alla fall julklappar åt barn som eventuellt annars blir utan gåvor. Hon har fått en massa positiv respons, och folk som erbjudit sin hjälp. Tänk vilken härlig och generös gest, kan inget annat än lyfta hatten för denna vän <3 Hon kommer i alla fall att ha en underbar julafton, då hon vet att hon gett glädje åt många familjer, människor hon inte ens känner. Jag är stolt över att känna dig <3 <3 <3

Så kanske jag skulle sluta drömma om mina stora högar...känna mig super nöjd över att vi har möjligheten att i alla fall införskaffa den gåvan våra barn önskar sig mest av allt. Egentligen är det ju inte gåvorna som är det väsentligaste på julafton...men det hör till och visst har alla barn rätt till att få känna en uns av denna glädje. För mig är det lugnet, stämningen, dofterna och samvaron som gör en riktig JUL <3

Förberedelser...

Efter en mycket trevlig helg i Estland, med verkligt många goda skratt och trevligt sällskap, och en trötthet som kom på köpet, har jag nu varvat ner och sakta men säkert börja infinna ro i kroppen för att förbereda den stundande julen som snart står bakom dörren. Lilla julen har vi om dagarna två, så visst är det dags att börja förberedelserna...

Julen älskar jag, det är väl ingen nyhet för någon mer. Efter att jag fått tända alla ljusstakar, ljusslingor och plockat fram pynt och grejs, då stiger jag in i en helt annan värld. Jag lever i ett litet lyckorus, som jag inte kan beskriva. Har växt upp i ett hem där julen verkligen varit en stor högtid, och hela huset har förvandlats till en "sago-värld". Har så starka känslor av jultiden då jag bodde hemma, så därför har det säkert satt såna spår i mig, som jag vill återuppleva år efter år. Försöker dela vidare denna härliga högtid med sina traditioner, åt mina söner, men de verkar inte förstå vad jag håller på med då jag blir som ett litet barn, så fort december månaden anländer ;)

Har varit strikt med att alla "jullampor" tänds till lilla jul, inte en dag förut...Tack vare den trista mörka tid vi oftast har inför december månad har jag lite ruggat på mina principer. Något år har utebelysningen fått äran att lysa någon dag innan lilla jul, och stakarna i fönstren har kunnat tändas på fredagen istället för lördagen. Det som varit sig lik, år efter år, är att jag stressat som en galning med att få alla lampor och stakar på sina rätta platser, allt har skett inom några timmar...Detta år har jag tydligen blivit klokare! Har under veckan plockat och lagt fram nästan alla slingor, stjärnor och stakar. Det enda som behövs är att tända allt, och vips har jag jul i huset. Så gissa om det kliar i fingrarna ;) Har klarat av att behärska mig, endast "dekorationerna" på bakre terrassen tände jag idag kväll, och en lampa inne i huset.

Fick av yngre sonen till julklapp för några år sedan en lampa som inkluderade två skärmar, en vanlig till vardagen, den andra i form av en stjärna som lyser så vackert under julen. Bytte skärmen idag, så den lampan har fått äran att lysa idag <3 Det övriga tänds nog imoron, orkar inte vänta till lördagen...

En annan sak som är annorlunda jämfört med tidigare år, är vår dörrkrans. Så länge jag minns har det hängt en krans av enris på vår ytterdörr, och där har den hängt nästan fram till påsk. Så inga röda julrosetter eller övriga juldetaljer får finnas på min krans, för den skall som sagt pryda dörren långt inpå våren. Kransen har alla år lagats av min far, det hör till traditionerna. Detta år hade säkert min far lagat kransen, trots att han har vänstra armen gipsad. För tro det eller ej...gubben sitter hemma och fixar kransar på löpande band. Men det är ju betydligt arbetsdrygare att jobba med en hand, så jag var snäll och lät honom skippa vår krans. Så det var bara för mig att gräva fram mina gamla kunskaper och fixa min egna krans. Har väl lagat ett hundratal kransar i mitt tidigare liv,så det borde väl finnas i benmärgen... För er som inte visste det, så är jag utbildad florist, jobbat halva mitt liv i blombutik,därav borde dessa kunskaper finnas inom mig...

Är helt nöjd med min krans, trots att början såg ut som om slutresultatet aldrig hade blivit en krans. Alla svordomar jag utbrast då enriset stack i fingrarna, lämnar jag oskrivet, men kan väl erkänna att jag fler gånger bad att jag hoppas min far fixar kransen nästa år ;) Mina fingrar lämpar sig bättre för att sköta barn...

Nu börjar julen sakta men säkert infinna sig hos oss, men mycket saknas ännu. Doften av pepparkakor och julmat, julmusiken och att hela familjen är samlad. Men allt detta kommer inom sin tid, det är trots allt ännu några veckor till julafton. Hela familjen kommer att vara hemma nu till lilla jul vilket jag glädjer mig enormt av, och doften av pepparkakor fixar jag också på lördagen. Men det som saknas mest, det jag inget kan göra åt är...SNÖ...jag vill ha snö! Jag är säker på att även alla de som inte tycker om vinter, nog mer än gärna hade en vit jul :) Så nu håller vi all tummarna upp att vädrets makter berikar oss med en jul med ett snötäcke som heter duga... <3

Helg sysselsättning...

Nu är det dags att dra i handbromsen, nu får nog någon vänlig individ hitta en knapp där man får tiden att stå still, i alla fall för en stund...Tiden bara rusar iväg, och jag hinner inte med! I min kalender existerar nuförtiden endast: måndag / fredag, måndag / fredag...De övriga veckodagarna rusar förbi innan jag ens hinner blinka...

Visst är det väl bra att arbetsdagarna går undan och veckoslutet kommer fortare än väntat, för det är ju det jag ser framemot hela tiden. Fredagen, då ena sonen, och vartannat veckoslut båda sönerna kommer hem till mamma. Tyvärr så går helgen ännu snabbare än blixten, tycker att jag bara hinner finna ro i kroppen, med att ha mina älskade barn hemma, och i samma stund är det dags att skicka iväg dem inför en ny studievecka...SUCK!

Nu har jag vant mig vid att vara en helg-mamma, men jag har även vant mig vid att vara bortskämd under veckorna, och ärligt talat har jag lite i smyg njutit av det. INTE av det att ungarna är borta, men mina dagliga vardags sysslor har minskat med 80%. Och det njuter jag av! Nu har "stressen" packat ihop sig till helgerna... Förut betydde fredag kväll avkoppling från alla tråkiga hemsysslor, helgen spenderade jag med det jag tyckte bäst om...d.v.s...att göra ingenting :) I dagens läge då fredagen kommer står jag med uppkavlade ärmar, i full beredskap för att sköta mina plikttrogna sysslor. Nu är jag en mycket uppskattad mor under veckosluten! Behöver inte i detalj berätta vad jag gör fredag-söndag, jag visar 2 bilder, som antagligen beskriver det mesta...Beklagar den dåliga bildkvaliteten, fotograf finns inte i min ryggrad, men tack och lov har jag vänner och bekanta som sköter den sidan då jag på riktigt behöver BRA fotografier :) Här på min blogg får ni nöja er med mina suddiga foton ;)

Killarna, som jag aldrig trott att de ens lyssnat / märkt eller förstått att handdukar och sängkläder behöver bytas med jämna mellanrum tycks nog minsann ha haft öronen på skaft i rätta stunder...Och indirekt har de planerat att byta dem exakt samma veckoslut... Utöver klädhögarna som invaderade vårt grovkök, hade jag bykkorgen fullproppad av lakan och handdukar! 7 bykmaskiner senare kunde jag torka svetten, och känna en glädje... Och allt detta med EN torkställning! (bastuvärmen, takkan, och några krokar här och där, gjorde visserligen sin insats) Min mammas torktumlare behövde jag inte anlita denna gång, så bra taktik hade jag ;)

Det bästa av allt... våra killar hade allt i topp skick söndag kväll då det var dags att packa inför nästa vecka :) Men HUR skall det se ut inkommande söndag? Jag småler redan, skrattar ironiskt inom mig själv... För vet ni vad? I lördag morgon drar jag iväg till Tallinn, kommer hem sent söndag kväll och då skall alla fina rentvättade klädhögar finnas uppradade. Lycka till gubben...nu är det upp till bevis :) Han har turen på din sida då endast ena av våra söner kommer hem, och inte har lakan eller handdukar med sig denna helg. Så han borde klara sig undan med 2 maskiner... Men nu sitter jag här och överväger saker och ting... Jag är ju hemma imoron kväll, så istället för att rita en massa bilder bifogade med text över hur bykmaskinen fungerar, hur tvätt / sköljmedlet ser ut, och framförallt göra en noggrann beskrivning över HUR man hänger byket på rätt sätt, så tror jag bestämt att jag tar den enklare vägen... Trots att jag har tidig väckning lördag morgon så sitter jag hellre uppe och vakar imoron så att jag får allt byke tvättat och upphängt. Har på känn att mina nerver mår bättre av detta, än att jag ska vara i Tallinn hela helgen och fundera på om yngsta sonen har rena kläder till måndagen. Risken finns ju att kläderna vore en helt annan färg eller storlek efter att min man skulle ta tag i bykandet ;)

Ok, min man är ingen höjdare på att sköta hushållet, men han har väl en hel del andra sidor han är bra på :) Han kunde förstås till min glädje plocka fram några dolda talanger och se till att vårt hem inte är ett fullt kaos då jag kommer hem sent på söndag kväll. Men jag är väl förberedd...har måndagen ledig... ;)

Det skall bli riktigt kul att komma bort några dagar igen, väntar på många goda skratt och mycket gott att äta och dricka. Lite drar det i hjärtat då jag inte alls hinner se yngsta sonen förutom någon timme imoron kväll. Men visst gör det gott att far och son får ha lite kvalitetstid, hoppas bara att de drar jämnt, för oftast är det dom två i detta hushåll som har mycket olika åsikter. Fast jag tycker att veckorna går allt för fort så får nog nästa vecka gärna ha ett snabbt tempo, för nästa helg kommer båda pojkarna hem och det är lilla jul...NU börjar bästa årstiden för mig!!!

Tänkvärda ord...

Hade inga planer på att skriva ett inlägg idag, men då jag just checkade Facebook och läste en text en vän till mig hade delat på sin logg, fick jag ett ryck och beslöt att kopiera texten hit. Texten gick rakt in i mitt hjärta så jag måste helt enkelt skriva hit den för att inte glömma orden. Texten var på finska och visst kunde jag kopiera den så, men jag vill få budskapet fram på svenska så översätter den nu med mina egna ord...

Det kommer en dag, mamma, då jag inte gråter då du lämnar mitt rum.
Det kommer en dag, då du inte hör mig krångla under handelsresan i butiken.
En dag, pappa, begär jag inte dig mera att komma och krama mig på natten.
En dag minns du inte mer, när du senast hamnade att torka choklad från mina kinder.
Det kommer en natt, då du inte behöver vakna bara för att inse att jag sover tvärs över din dyna.
Det kommer en natt, då jag inte sovande behöver bli inburen från bilen till min egen säng, eller bli buren i famnen, bara för att mina små fötter inte orkade hela vägen fram.
Så lev med mig i stunden, mamma.
Ta ut glädjen varje dag, pappa.
För det kommer en dag då jag inte mera är liten.

Mina egna pojkar är ju stora redan, så jag kan ju inte följa dessa råd. Men som en mamma till stora barn kan jag erkänna att jag glömt alla dom sakerna som kändes "jobbiga" just då när de var små. Då jag läste texten, fick jag en längtan...en längtan av mina barn då de var små <3 Så alla ni där ute som har små härliga individer i runt er, njut av varje sekund, för tiden rusar iväg . Hur jobbigt det kan kännas ibland som småbarns förälder, så lovar jag att den tiden är ett himmelrike jämfört med då era barn blir stora.

Trevlig helg!

Nya tag...

Jaha! Denna blogg har minsann stått och samlat damm en längre tid, vet inte om det kommer att bli någon värre rusning nu heller med mina inlägg, om nu inte ivern svänger efter detta, och jag blir riktigt hurtig i fingertopparna...

Bloggen har inte varit orörd på grund av lathet. Nej tvärtom, jag har faktiskt haft så mycket annat för mig att jag helt enkelt inte funnit tid att sätta mig ner och skriva. Nu har jag antagligen hittat en ny växel, efter att jag gick här hemma och deppade och tyckte mest synd om mig själv då våra barn tagit steget ut i stora världen. Nu har jag som mål att få detta hushåll i topp skick. Jag håller inte på att skura eller gno rent i alla knutar, för det är ingen idé! Det jag sysslar med är att slänga, slänga och slänga onödiga saker som bara samlat sig under åren. De mesta av sakerna har flyttat plats otaliga gånger, och fått fler chanser att bli sparade med tanken att "kanske vi behöver det här någon gång ännu". Nu har jag äntligen tagit mitt vett till fånga och insett att man faktiskt kan leva utan prylar som man inte ens rört det senaste decenniet. Så nu har jag helt kallt kastat en hel massa bråte utan att ens blinka på ögat.

4 sopsäckar körde jag till avstjälpningen förra veckan, otaliga kassar med kläder har jag skickat iväg till behövande länder, och då har jag endast gått igenom halva huset. På riktigt...borde jag kalla mig en hamstrare? Vissa saker jag nu slängt, har jag en längre stund stått och sett på och undrat vad jag egentligen tänkt på då jag sparat det från första början... Visst har jag städat och rensat i skåp / skrubbar förut, men inte med så grov hand som jag nu gjort. Som tack har jag fått en hel del tomma hyllor i var och varannat rum. Vilken känsla! Det nästan ekar då man går in i våra skrubbar, och man kan ju andas där inne då luften slipper och cirkulera :) Och det bästa av allt...

Nu måste jag för första gången erkänna att det nästan är lite skönt då killarna är borta. Förstå mig inte fel, jag saknar dem nog, men NU märker jag vilken skillnad det är då de inte finns här 24/7. Alla ställen jag rensat och röjt, har hållits i samma skick nu i några veckor. Och det är helt ofattbart. För tyvärr är det ju så att det mesta jag sparat är sådant pojkarna släpat hem. Saker jag tänkt att de kommer att behöva. Vet ju inte riktigt hur jag tänkt då jag sparat ett par innetossor storlek 32, visserligen var det en autograf skriven på dem men mina barn har ju storlek 42 respektive 46 i dagens läge. Inte för att tala om militärkläder de älskade att springa med då de var under tonåren. Benskydd och målvakts handskar då de spelade knattefotboll... Har jag trott att mina barn skall krympa med åren, eller har jag väntat på att någon skall uppfinna en tidsmaskin dit vi skall kliva in och gå tillbaka i tiden? Ja, a man kan ju bara undra vad jag håller på med...

Men nu är den tiden förbi och jag är på god väg att få ordning och reda i knutarna, och som sagt...det bästa av allt: Nu känns det härligt att få ordning då det verkar hållas en längre tid. Förutom det som gubben sen släpar hem och lämnar i alla knutar...men det får jag väl leva med resten av mitt liv ;)

Städandet har väl ändå inte tagit all min lediga tid...nej! För något man tycker är roligt måste man också hinna med. Nu har jag slagit slag i saken och börjat en ny hobby. Något jag länge velat göra, men inte bara kommit mig för att börja. Det bor någonstans långt inne i mig en liten handarbets människa. Jag har alltid tyckt om handarbete, gick på sykurs då pojkarna var små och sydde en massa kläder åt dem. Korsstygn var min stora passion, har en massa arbeten jag gjort (dem nämndes jag inte slänga nu då jag grovstädat) och sedan kommer vi till vävning! Gick på vävkurs fler år och gud vad det var roligt, det är något jag gärna skulle göra igen. Och till alla dessa handarbeten och kurser hade jag tid, då när pojkarna var små och behövde barnvakt för vareviga gång jag skulle på kurs. Men nu...de senaste åren då jag utan problem hade haft möjlighet att gå alla världens kurser, då hittar jag inte tid! Hur konstigt låter inte det...

Har på känn att det var en andningspaus jag behövde då jag var småbarnsförälder. Fast det var jobbigt med en skiftesjobbande man och det skulle fixas med barnvakter, så var det ändå just det vad jag behövde då. Att komma bort en stund och göra något jag tyckte om. Bra så! Nu då jag har alla möjligheter, så min enda orsak att jag inte väljer att springa på alla kurser är att jag trivs så fruktansvärt bra hemma. Lugnt och skönt då arbetsdagen är slut, ingen stress med att rusa hit och dit...tänk hur man ändrar med åren. Men som sagt har handarbetet hela tiden malt i mina baktankar, så för att stilla det behovet började jag sticka...

Herregud, jag har stickat ett par babysockor i högstadiet, och efter det har jag nog inte rört en stickning. Men drömmen om att kunna sticka yllesockor var så stor så jag gav mig inte, utan köpte garn och stickor och så var det dags...Min svärmor stickar och tack vare henne har vår familj haft glädjen att ha varma fötter året om. Ville absolut inte trampa henne på tårna, så då jag bad om hennes hjälp för att komma igång, gjorde jag klart att hon är den som skall förse denna familj med sockor även framöver, jag i min tur stickar åt min släkt. Mitt intresse för handarbete undrar jag nog var jag ärvt, för med handen på hjärta, ingen i min släkt kan ens så här grovt sagt lägga en tråd på en nål ;) Men visst älskar jag er för det, ni är så himla bra på något annat istället, sådant som jag sen inte alls är bra på! Jag är nog familjens svarta får... :D

Så med stor hjälp av min svärmor och min kollega, har jag nu stickat och stickat så att stopporna yr... Mitt mål är att få ett par yllesockor till julklapp åt min kära släkt, och jag är på god väg. Visserligen är de inte perfekta eller felfria, men de är i alla fall handgjorda av mig, och jag är stolt över mig själv för att ha åstadkommit dessa sockor, som finns på bilden intill :)

Varje lediga stund jag har så kliar det i fingrarna och jag vill sticka, det känns som ett nytt projekt för varje nytt par jag börjar med, tack vare alla härliga garn det finns. Har börjat hamstra hem garn i mängder...tur att jag har en massa tomma städade hyllor där det finns rum att förvara material till min nya hobby!

TRÅKIGT...

Fy tusan vad tråkigt jag har det för tillfället... Har i dagarna tre nu haft de längsta dygnen i mitt liv och om jag nu den senaste tiden längtat efter fredagen, så är det inget emot hur jag nu VERKLIGEN hoppas att morgondagen går fort och fredagen äntligen står bakom dörren. Visst längtar jag efter mina egna barn som skall komma hem , men det jag mest ser framemot denna fredag är att jag skall få jobba...

Har en längre tid känt att mitt ena ben inte mår bra...speciellt kvällstid har jag haft värk och lite svårt att stöda på benet. Har utan att ens funderat på saken något mer, antagit att det har med ålderdomen och min övervikt att göra. Så jag har varken gnällt eller nämnt om saken åt någon. Visst har min man och söner ibland frågat varför jag inte kan gå normalt... Förra helgen förvärrades läget, på söndagen kom sista droppen. Skulle köra yngsta sonen till hans flickvän, haltade rätt så bra redan då vi gick till bilen. Då jag kom hem tillbaka, visste jag inte hur jag skulle ta mig ur bilen, benet gav totalt vika, det höll inte att stå på. Vilken känsla...då kände jag mig påtittad, då jag skulle "gå" de få stackars stegen mellan vårt garage och vår framdörr. Jag klarade det, med samma nöd och näppe sökte jag mig till soffan...och där blev jag!

Alla vet väl att en kvinna som är sjuk så ger sig inte i första taget :) Så under kvällen gjorde jag mina sysslor, som tog en evighet jämfört med vad det i vanliga fall gör. Att ta sig från plats A till B genom att klamra sig fast vid varendaste möbel du hittar på vägen, varje steg känns som du skulle gå på en spikmatta, men du gör det... eller jag gjorde det i alla fall! Dum som man är... I något av de svagaste ögonblicken sade jag åt min man att måntro jag borde anmäla mig sjuk till måndagen? Vilket jag inte gjorde, jag var helt säker på att en natts vila skulle göra mig återställd. Men det fick jag minsann äta upp...

De som känner mig, vet att jag stiger upp maximalt 15 minuter innan jag börjar jobba. Jag behöver ju endast klä på mig, borsta tänderna och låsa upp dörren innan första barnet anländer. Denna måndag morgon hade jag klockan att ringa 1 timme!!!!! innan första barnet skulle komma. Jag ville vakna och kolla läget i lugn och ro, hur mitt ben verkade. Behövde inte kolla så länge...innan jag kom ur sängen och kom fram till min telefon, hade det gått 15 minuter och några aj, aj, aj skrik. Så hade inget annat val än att meddela alla "mina familjer" att denna dagmamma var tyvärr arbetsoduglig... Önskade verkligen då att jag gjort beslutet på söndagen!

Visst är det krångligt för alla som måste anmäla sig sjuka, ditt jobb blir ju "lidande" och någon annan måste rycka in. Att jobba som familjedagvårdare, känns det som om det vore ett strå värre att bli sjuk, i alla fall då det kommer på kort varsel. Då måste alla förbereda sina barn att de skall till reserv platsen, de måste inom noll röda sekunder packa "reservväskan" med nödvändigheter. Oftast finns ju alla reserv saker hos mig...allt från regnkläder, stövlar och deras vagnar de sover i. Det är då mitt dåliga samvete börjar gro...och som nu på måndagen kände jag mig riktigt skit, VARFÖR tog jag inte beslutet på söndagen??? Då hade familjerna kunnat förbereda sig bättre. Men ville innerst inne tro att mitt ben skulle vara iskick.

Trots att jag vet att barnen har det bra där de är i "reservvård" går jag ändå ständigt här hemma och funderar och har dåligt samvete. Jag kan inte koppla av, jag saknar nog dem så som jag saknar mina egna barn. De hör till min vardag <3 Och att vara sjukledig just denna vecka gjorde ju inte saken bättre...Idag skulle vi ha firat en 1 åring och imoron en 4 åring...Tack och lov är de så små ännu och mer än gärna firar gång på gång, så i fredag då jag TÄNKER jobba igen, då blir det ett hejdundrande kalas :) Det ska bli så roligt att träffa barnen igen, hoppas att de gärna kommer tillbaka till sin "gamla-tråkiga" dagmamma...

Började visst dagens inlägg med att jag är sjuk, men jag lever så in i det jag skriver så allt som oftast bryts väl den röda tråden i det jag skriver... Besökte företagshälsovårdaren på måndagen som konstaterade att jag har inflammation i min höft, fick en dunderkur, som verkar vara bra eftersom jag börjar känna mig i toppform. I alla fall kan jag gå igen, utan en massa hjälp av väggar och möbler. Är nog lite skeptisk mot det här med inflammation, tror nog det har mest har att göra med att jag använt min kropp fel och den fått lite stryk och behövde lite vila!På tal om företagshälsovården så lär läkaren jag var till på måndagen jobbat där sedan 2009, och jag hade aldrig träffat henne, så tydligen är jag inte så rysligt ofta sjuk att jag måste uppsöka läkare.  För att göra inlägget ännu lite längre måste jag ännu skriva om mitt stora tack, som jag verkligen ville komma fram med men inte hunnit här bland allt mitt svammel!

Tack till dig som skjutsade mig till läkaren, under tiden jag var där så handlade du mat åt oss <3 Jag hoppas verkligen alla jag känner har så goda grannar som jag har, de ställer upp i vått och torrt. Säkert hade jag kunnat beställa taxi, men visst föredrog jag att åka med grannfrun :) Ifall någon funderar, så i vår granngemenskap finns det inget att kritisera om. Ena dagen får man skjuts, andra dagen har man leverans av klädesplagg, som man inte ens "beställt". Kan det bättre bli...

Nej, inte på den fronten...men jo, bättre kan det bli bara jag får jobba i fredag och min vardag ser ut som den skall :)

Det går inte alltid som man tänkt...

Härliga fredag, äntligen är du här! Du är så hjärtligt välkommen! Jag är verkligen i behov av några dagar ledigt och sovmorgnar! Jag har inte riktigt varit överens med min väckarklocka den senaste tiden, så det gör gott att vi får ett par dagars paus. Och fredagen betyder förstås att jag får hem lite barn, av den orsaken går jag säkert på högvarv nuförtiden denna magiska dag...

Det har varit lite dåligt på den fronten de senaste veckosluten...Yngsta sonen har ny flickvän på gång, så några helgar såg vi inte skymten av honom, förutom då han hämtade hem klädkassen, för att endast visa sig då det var dags att packa väskan på söndag kväll. De gånger det behagade att vara hemma då hade vi program med gubben, så då gick vi också om varandra. Den äldre har ett system att han i princip kommer hem vartannat veckoslut, men det systemet verkar inte riktigt funktionera...i hans ögon JO, i mina NEJ ;)

Denna helg var det meningen att han skulle komma hem... Förra söndagen kom han på att han skulle på ett möte...ungen kör hem från Ekenäs, är hemma en halv timme innan mötet och en timme efter mötet, och tillbaka till Ekenäs igen. Inget fel i detta, som bonus hämtade han hem lite byke åt mig. MEN, att han sen resonerar att den en och en halv timmes vistelse räcker för att säga: jag var ju hem, så nästa helg kommer jag inte. Så där är han nu...Tack och lov kan jag ännu "kräva" av vår yngre gällande hur han kommer och går...så han och flickvännen lovade att de skulle vara hos oss denna helg :)

Har bäddat rent i sängen åt yngsta sonen, städat och feijat, planerat en av hans favoriträtter till kvällsmål idag. Försöker faktiskt fixa sån mat på veckosluten som jag vet att pojkarna gillar, bara för att de inte ska glömma sin gamla mor  ;) Då jag äntligen avslutade alla dagens måsten, satte jag mig ner och väntade på att sonen med flickvän skulle komma. Han blev hos henne då han kom hem från Karis. Klockan 19.00 ringer han... Måste vi komma idag? Vi sku inte orka köra, vi kommer hellre imoron... Mitt hjärta sa: NEJ, nu tammetusan hoppar ni på den där jävla mopeden och lagar er hit ögonaböj!!! Jag har faktiskt väntat 5 dagar på att få se dig!!! Men det som kom ur min mun var: Nog går det riktigt bra, bara ni kommer hem mitt på dagen så att jag hinner få ditt byke torrt till söndagen. Ni ska ha det så bra...Där rök mitt motto om att jag kan "kräva" en hel del av vår yngre ;)

Så här sitter jag och min man...vad roligt! Honom har jag ju inte sett så ofta den senaste tiden, så vad häftigt att han är hemma idag. Vi har ju säkert en hel massa att prata om, då vi knappt diskuterat med varann de senaste veckorna...Så vilken lyckträff att få kvalitetstid med min man, vi kan ju ta favorit i repris, och prata samma sak vi pratat om och om och om igen sedan dagen vi blev här hemma på tumanhand... ;) Fast vem vet, kanske vi har något att diskutera om, för verkligheten är ju den att vi mest sitter framför varsin dator på kvällarna, så gör vi även nu... :D

Det planerade kvällsmålet fick jag skippa, eller skjuta fram tills imorgon kväll, då HOPPELIGEN två ungdomar befinner sig inom våra fyra väggar. Jag lovar...de befinner sig nog, försöker de slingra sig ur med att komma hit imorgon, då söker jag dem personligen ;) Visste inte vad jag skulle kocka åt bara mig och min man, så det fick bli pizza. Ingredienser till det finns alltid i mina skåp, jag bara älskar pizza. Kunde äta det fler gånger i veckan, och fyllningarna kan man ju variera för varje gång, så en pizza blir aldrig tråkig!

Inte ska denna helg bli tråkig den heller, tack vare motgångar vad gäller mina barns hemkomster. Måste bara inse att det är så nu...mina barn kommer och går! Får väl vara glad för alla de stunder de ännu kommer hem :) Det enda som ingen får förstöra för mig denna helg är mina sovmorgnar! Herregud hur jag ska sova! Efter att jag sovit ordentligt, tänker jag inte göra ett skvatt. Denna helg tänker jag bara vara ledig och njuta, och göra just det jag känner för stunden!

Avstånd...

Usch, nu vill jag fara till Karis...

Då jag äntligen sakta lärt mig leva med att sönerna är borta på veckorna och märkt att de faktiskt klarar sig riktigt bra utan sin mor, så nu kom den här ångesten att jag skulle absolut behöva vara hos vår yngre just nu. För den stackars lilla är sjuk...flunssa och feber :( Hur ska han någonsin klara detta utan mig? Ingen som passar upp honom då han ligger där i anletes svett och känner sig så dålig och svag. Stackars lilla lilla baby...

Herregud skulle han läsa det jag skriver, skulle han eliminera mig från hans omvärld. Han har ju bara lite stegring och halsen sjuk, och inte har det gått någon nöd på honom heller. Det är ju bara mina höns mamma syndrom som spelar spratt i mig ;) Idag morgon efter att han meddelade att han var sjuk och jag skötte min plikt med att meddela skolan att han blir borta, då fick jag "ångest". Han har inga "medikamenter" för att hjälpa hans tillstånd, han ligger ensam på internatet, han får ingen mat och det värsta av allt: mamma kan inte trösta honom ;) 

Så telefonlinjerna har gått heta idag...efter att jag vågade tro på att ungen var sjuk. Trots att jag är höns mamma, är jag ändå för det mesta skeptisk då det gäller sönerna. Då sonen meddelade att han har feber, ringde jag genast upp och undrade hur han kunde veta att han har feber, då han inte har ett feberglas? Tydligen finns det ett litet medicinskåp fylld med vissa nödvändigheter ( inte piller ) på internatet, så därifrån hade han fått ett feberglas. Hörde även på rösten att han verkligen inte var frisk, så uppmanade honom att vila hela dagen. Mat från skolan hade hans rumskamrat lovat att hämta, och för det mesta har han sovit eller spelat på iPaden. Så han klarar sig riktigt bra!

Det är ju bara jag som går här hemma och tycker synd om honom. Stackars liten som legat HELT ENSAM på internatet en hel dag. Och nu på kvällen då jag ringde var han också ensam, alla andra var ute, och så tyckte jag då igen ännu mer synd om honom ;) För då visste jag minsann att han var sjuk...om han verkligen hölls inomhus trots att alla andra var på byn. Han har tydligen lärt sig något...har alltid varit sträng med det att om man är borta från skolan, då visar man sig inte heller ute på kvällen! Eftersom han vet att jag inte kan kolla upp om han på riktigt är sjuk så kunde han ju gott vara ute nu som bäst. Så inte är han i toppform,eftersom han ligger inne. Och snart får han "hjälp"...

Vilken tur att vi har båda killarna rätt så nära varann där i Nyland :) Äldsta sonen sitter som bäst på väg till Karis, han ska föra lite mediciner åt brorsan. Äldsta sonen var sjuk i sin tur för en vecka sedan då han for till Ekenäs, så då skickade jag med allt tänkbart som skulle lindra hans tillstånd. Nu måste jag vara ärlig...den dagen hade aldrig hänt som vår äldre hade frivilligt satt sig i bilen och kört ca. 20km för att hjälpa sin bror. Sådan syskon kärlek råder inte för tillfället i denna familj... Äldsta sonen hade andra VIKTIGARE saker som han skulle sköta i Karis, så på köpet kunde han leverera lite första hjälp åt brorsan. Gud nåde, vore rollerna ombytta, då skulle säkert vår äldre kräva att lillebror fast skulle krypa mellan Karis och Ekenäs ;)

Så mitt motto igen: Allt blir nog bra bara det blir färdigt...Nu vet jag att vår yngre får lite mediciner, han får även lite sällskap, en bråkdels sekund...antagligen ringer väl vår äldre då han är utanför internatet och säger: Om du ska ha någo mediciner så laga dig ut efter dom!!! Nog är dom så härliga våra killar. Oberoende om dom inte drar jämnt så ofta nuförtiden, så kan jag i alla fall vara lugn. Nu kan jag inse att mina barn faktiskt klarar av att vara sjuka fast inte mamma finns i närmaste närhet...

Så jag behöver inte fara till Karis...

Mamma-gänget...

Det var ett tag sen jag skrev något senast, varför vet jag ej men största orsaken beror nog på att jag helt enkelt inte tyckt att jag haft något att skriva om... Finns väl ingen större orsak att dokumentera sida efter sida om min tråkiga vardag, eftersom vareviga dag ser precis lika ut. Större delen av dagen är jobb, lediga tiden sitter jag bokstavligen fastklistrad framför datorn, och gubben framför den andra datorn...så ser vårt liv ut i ett nötskal nuförtiden. Tråkigt som bara den...

...eller så inte...eftersom jag nu nästan strider med mig själv och har beslutsångest över vad jag ska skriva om, för nu visar det sig mitt i allt att jag har en hel massa att berätta. Beslutet föll för att berätta om gamla goda tider, goda tider som fick en liten ny gnista senaste fredag. Vårt "mamma-gäng"...gänget jag nog inte klarat av att leva utan för 19 år sedan!

Vi var fyra mammor som gick samma förlossnings förberedelse kurs. De flesta av oss var obekanta för varann innan denna kurs, men eftersom vi alla befann oss i samma välsignade tillstånd, var det inte så svårt att hitta diskussions ämnen som gjorde oss till vänner. Då vi alla fått våra förstfödda, kom någon av oss på idén att vi skulle börja träffas med barnen. Idén var den bästa tänkbara! Tänk att få sätta sig ner över en kopp kaffe och dela tankar och åsikter om hela den underbara grejen att vara mor till en nyfödd. Att få tips och idéer av de andra mammorna, samtidigt som våra snälla söta babysar låg och sov bredvid oss. Vi var verkligen flitiga och träffades varannan vecka turvis hemma hos varandra. I något skede fick vi "tillökning" i gruppen av ännu en mamma, vars dotter är född samma år 1994, men senare på året, så mamman gick inte samma kurs som oss. Hon och hennes dotter fann sin plats direkt, trots att vi andra fyra hade pojkar. Tror det var därför vi bad henne med, för att få lite girlpower i gänget :)

Åren gick, vi höll fast i våra träffar, vill minnas att vi så gott som alltid var mangrant alla på plats. Det var helt enkelt en grej man verkligen såg framemot, jag i alla fall. Då barnen blev lite större träffades vi ibland utan barnen, för att äta något gott och dricka ett glas vin. Det var då som en och annan av oss blev "fast", då man tackade nej till vinet...då var baby nummer 2 på kommande. Det var nästan spännande att åka på dessa träffar, för att eventuellt höra VEM av oss går i väntans tider nu ;) Och visst ökade barnantalen, i takt med att våra träffar blev mer sällan. För nu befann vi oss i ett skede då det var mer jobbigt än roligt att träffas. Det var mest fråga om skrikiga, jobbiga barn, som var alla andra ställen än runt kaffebordet. Vi mammor hann absolut inte tala en mening till slut innan vi fick rusa för att kolla vad ungarna grejade med. Att dricka kaffe i lugn och ro var ett minne för livet ;)

Visst samlades vi hela gänget nu som då, vi åkte alla iväg till Mumindalen, vi träffades då det var dags för kalas. Och framförallt fortsatte vi att vara vänner, trots att träffarna började lysa med sin frånvaro. Under de senaste 10 åren har vi träffats som "mamma-gänget" endast ett fåtal gånger. Utan barn då förstås...den tiden var nog förbi. Nog för att de äldre barnen ännu på något sätt träffar varann, inte de yngre eftersom de alla är födda på skilda år och inte rört sig i samma "kretsar". Nu har det gått jätte många år sen senast, men förra fredagen var det dags! Då satte vi oss ner för en träff, tyvärr bara 4 av oss kunde komma, men bra så ändå tycker jag! Roligt hade vi, och vi beslöt att nästa gång måste bli inkommande år, för då är det 20 års jubileum :) Och det kan vi inte missa!!! Kanske vi rent av slår på stort och tar våra barn med för att fira... jo, jag vet, jag drömmer igen ;)

Fyra av oss 5 mammor råkar i dags datum jobba inom barnomsorgen, så vi träffas nu som då inom jobbet. Men då man bor på en sån här liten ort så behöver inte mamma nr:5 känna sig "utanför", henne träffar vi nog också :) Jag hoppas att vi efter fredagens träff, fick en liten puff i baken och inte endast träffas nästa år, vore jätte skoj om kontakten fortsatte, för visst är det givande att sätta sig ner en stund med personer man inte vanligtvis umgås med. Vi 5 har ju många gamla goda minnen, vem vet, kanske vi inom några år får byta namn till "fammo-mommo-träff" ;) Vi ska hoppas det är många år till dess ännu i alla fall...

De fem första barnen, eller barn kan man väl inte kalla dem mer...de har alla satt ett litet spår i mig, känns som jag växt upp med dem i deras första levnadsår, så jag har ett lite speciellt "gott öga" för dem. Tyvärr finns inte en av pojkarna med oss mera, han är en ängel i himmelen <3 Men han lever vidare i minnet, så lever även minnena från våra mamma-träffar. Så mina mamma-vänner... visst ska vi låta minnet leva vidare, eller hur? <3

Min tid...

Nu är det höst :) Behöver jag skriva något mer?

Nej, för alla som känner mig, vet att det är nu som jag vaknar upp i liv, det är nu jag sakta men säkert hittar min energi och känner att jag njuter av livet. Ljusen börjar vara tända i knutarna, varje kväll tänder jag några fler, och det mysigaste av allt...vi har börjat elda i takkan, och jag bara njuter! Men det bästa av allt...jag lider inte av värmen mer! Riktigt snart får jag plocka fram yllesockorna, vilket betyder att MIN årstid är kommen.

Fick nästan chock igår då jag talade med min syster i telefonen, och hon utbrast sin glädje över att hösten var kommen. Hon som älskar sommar och värme. Men även hon deklarerade att det finns måtta med allt, för att citera hennes ord: Vi finländare är inte vana att leva i denna värme hur länge som helst, vi behöver även den kalla årstiden. Och visst har hon så rätt! Så nu har jag fått en spark i baken och känner att jag har tusen och en saker jag borde göra innan vintern kommer. Nu låter jag lite väl ivrig...tror inte hösten är enda orsaken som gör att jag går på högvarv...har på känn att förra lördagen även satt sina spår ;)

För då fick jag dansa till tonerna av Barbados, hela kvällen lång. Eller dansa och dansa...jag var väl mest som en "fjortis"...stod och hängde vid scenkanten och dreglade! Vet att det låter galet, ni behöver inte berätta det för mig, men jag är tyvärr lite galet "förälskad" i detta dansband :) Har gillat Barbados så länge jag minns. Såg dem live i Ekenäs för ca.17 år sedan, då var Magnus Carlsson sångare, och det var väl honom jag gillade bäst. Men trots att bandet bytt sångare fler gånger gillar jag dem ännu. Har två gånger upplevt bandet bakom scenen då de varit och spelat i vår lokala ungdomsförening, vilket gjort att jag gillat dem ännu bättre, då jag har sett den "privata" sidan av artisterna. Dessa två gånger har jag inte haft chansen att uppleva dem på dansgolvet, eftersom jag stått och sålt vid serveringen en våning under dansgolvet... Men förra lördagen fick jag äntligen vara gäst, och jag njöt av fulla muggar :)

Den super lyckade festen avslutades med det mäktigaste av mäktiga fyrverkeri. Detta fyrverkeri slog alla nyårsnätter jag någonsin skådat. Om det sen berodde på raketerna, eller det faktum att denna "fjortis" befann sig med 3 st Barbados medlemmar vid deras buss, och tillsammans med dem skådade fyrverkeriet, så det kan ju alla fundera på ;) Åkte nog hem med min man ifall någon undrar.... :D

Hade tydligen använt min röstkapacitet till maximalt denna lördag kväll, eftersom jag lät som en kråka på söndagen, även på måndagen...och tisdagen. Vet inte när jag varit så hes senast. Men det var det värt :) Skulle väl vara ännu hesare idag om inte det funnits facebook... utan FB hade jag nog gapat och skrikit eller grävt ner mig redan! På måndag kväll ringde min telefon med ett främmande nummer...tänkte låta bli att svara, då jag antog att det var en jävla försäljare. Tur att jag trots allt svarade, det var ju yngsta yrvädret som ringde för att meddela att han tappat sin telefon...Måste nog ha levt på ångorna av Barbados då ännu eftersom jag inte blev hysterisk och galen, tvärtom talade jag lugnt och tyckte det inte var så farligt. Visserligen var det ju absolut inte FÖRSTA och knappast SISTA telefonen den killen tappar, så jag är rätt så härdad... Men en par minuter efter att vi slutade prata fick jag panik, jag slogs in i verkligheten! Jag kan på inga vis nå ungen på en hel vecka, och det låter inte bra i mina öron...

De gånger vår yngre på ett eller annat vis "lyckats" tappa eller söndra sin telefon har han fått stå sitt kast. Han har fått leva utan telefon en viss tid. Men inte NU...nu var jag en curling förälder! På tisdag morgon beställde jag nytt sim-kort och involverade hela halva släkten för att få en ny telefon inhandlad. I fredag då sonen kommer hem finns allt serverat på en bricka...för denna mor tänker inte leva en vecka till utan att ha möjligheten att kontakta sin son! Och jo jag vet...förr...då fanns inga mobiltelefoner, och då hamnade föräldrarna att leva med det. Men det var då det, och nu är nu :D Mitt lilla hjärta skulle aldrig ha klarat av att vara förälder innan mobilen uppfanns...

Så tack och lov finns det facebook, där har jag kunnat chatta med sonen, men då han ju inte gillar att skriva så blir det rätt så enformigt. Vad än jag frågar, eller hur mycket jag än skriver så det enda svar jag får av honom är: JO...i bästa fall JOJO...Sen ska jag sitta där och analysera och tolka: till vilken av mina 10-tals frågor svarade han JO på? Så ni må tro att jag har abstinens besvär med att få prata med ungen :) Tror bestämt jag övervinner denna abstinens, det är endast två dagar kvar innan vårt älskade yrväder kommer hem och jag får förse honom med en telefon igen! Tills dess lever jag på lyckan av att fått uppleva Barbados och den härliga finska hösten!

Så var det fullt igen...

Du söta öde...jag som svettades i fler timmar första veckan av min semester med att STOR städa i vårt förråd och garage. Röjde och tömde, slängde allt mellan himmel och jord...saker som vi endast sparat för att spara under åren. Kände mig så super nöjd då jag fick se resultatet, och kände glädje över att ha lite tomma ställen där det fanns plats för att fylla upp igen.

Dom stackars få tomma utrymmen har idag blivit fyllda, till bristningsgränsen och lite utöver det med. Så nu är inte vårt välorganiserade förråd och garage välorganiserat mer...och denna gång kan jag inte ens skylla på pojkarna! Egentligen kan jag inte skylla på någon annan än mig själv...det är tack vare min demens som vi har fullt med "bråte" i knutarna igen. Visserligen kan jag inte kalla allt för bråte eftersom vissa saker som hämtades hit idag har så mycket känslovärde att de helt enkelt inte kan slängas bort. Inte ännu i alla fall...men kanske om 20 år ;)

Mina svärföräldrar kommer inom snar framtid att flytta, vilket betyder att dom börjat gå igenom sina förråd med alla förvaringar. Och till min stora förvåning, alltså det är nu min demens spelar in, så har jag och min man totalt förträngt hur mycket saker även vi haft förvarat i deras hushåll. Så nu är vi tvungna att gå igenom våra grejer utöver det att vi fick se över svärföräldrarnas saker som de inte mer vill ha, men vi så gärna får ta om vi vill. Det fanns ju en hel massa härliga gamla verktyg, rostiga men ack så fina :) Jag har en liten fetisch på gamla och i synnerhet handgjorda gamla verktyg. Vi har en hel hylla i vardagsrummet fyllt av verktyg som min mans farfar delvis lagade själv i hans ungdom. Allt från hyvlar till vattenpass...Det ligger inget värde i sakerna, men i mina ögon är de vackra och har en stor betydelse. Idag fick jag lagret fyllt med sågar och en gammal härlig rostig spade :) Min gudson har tydligen märkt mitt intresse, eftersom han denna sommar förgyllde min samling med en underbar gammal såg, som han hade hittat hemma i knutarna och direkt han hade sett sågen hade han sagt att han vet vem som skall få den <3

Våra egna saker, som vi hade glömt bort, hade vi inget annat val än att släpa hem. Det mesta kommer att hamna till avstjälpningen, förutom en sak! Spjälsängen mina barn sov i sina första år. Den har jag inte hjärta att kassera. Låter väl helt galet...en säng hit eller dit. Jag tycker inte det är galet, eftersom sängen även är samma säng min man sov i sina första år. D.v.s sängen är över 40 år gammal, och ser nästan ut som ny idag. (inte modern, men ny, som om den inte vore 43 år gammal) Fortfarande är den inget värd, men hallo...det är ju fråga om nostalgi! Minns ännu idag då min man kom hem och föreslog att vi kunde få hans gamla barnsäng, då vi väntade vårt första barn. Jag trodde jag skulle dö! Aldrig i världen, hur kunde han tro att jag skulle lägga vår första ögonsten i en gammal äcklig säng...Tills jag såg sängen och min man föreslog lite tips om hur vi skulle fixa till den, då var jag såld :) Så visst har sängen fått ny färg och nya gavlar, men oberoendet så har mina söners far legat och sovit på samma spjälbotten som de gjort.Så sängen får lov att hitta ett utrymme eftersom jag vill behålla den, lever väl på tanken att generation 3 eventuellt kan få sova någon gång i den :)

Min man var en brinnande entusiast av surfing i sin mogna ungdom, antagligen enda sportgrenen han någonsin idkat (förutom skidning i barndomen), så nu har vi även halva garaget fyllt med surfbräden och alla tillbehör. Så om någon vet någon som är intresserad av dylik sport, så säljer vi billig utrustning :) Tyvärr är väl detta sämsta årstiden att sälja sådant, så jag hamnar väl att trolla för att skapa utrymme för att förvara allting. Min man tyckte det skulle vara dags att kunna lägga in bilen i garaget, nu då hösten och vintern är på kommande. Typiskt att han säger det just nu...nu då garaget ser ut som jerusalems förstöring...han kunde väl ha kört in bilen hela sommaren då det var snyggt och rymligt! Aja...då var ju garaget översvämmat av mopeddelar!

Tror nog vi får ordning och reda på kaoset, förr eller senare...Surf grejerna kan vi fast elda upp, men barnsängen består! Bilen kan fast stå ute hela vintern, det kvittar mig. Den bara kostar och krånglar. Babysängen i sin tur, den har inte kostat många cent, men den är värd miljoner <3

Tisdag kväll...

Idag har det äntligen varit temperaturer som börjar likna min smak, förutom en liten minimal stund på dagen då solen gassade så där lite obehagligt varmt, men det kan jag förlåta. Första dagen på länge som jag känt mig fräsch från det att jag steg upp tills nu ikväll. För att fira detta ska det bli bastu om en liten stund, bara gubben kommer hem. Bastun kommer äntligen att bli mer använd, nu då hösten och vintern är på kommande.

Som sagt väntar jag hem gubben, har suttit helt ensam här hela långa kvällen. Det har känts mycket konstigt...jag som förut tyckte det var skönt om gubben någon enstaka gång "fattade" att lämna detta hus för några timmar någon kväll. Men nu är han ju mitt enda sällskap kvällstid, så jag har t.o.m lärt mig att uppskatta att se på samma tryne kväll ut och kväll in ;)  Visserligen saknar jag nu inte honom sååå fruktansvärt nu denna kväll, det som antagligen irriterar mig mest är att jag är avundsjuk på honom! Han har varit till Ekenäs och hälsat på vår äldre son, UTAN MIG!!! Jag hoppas alla i min omgivning tycker det är mycket orättvist att inte jag slapp med... För det tycker jag och nu sitter jag här och tycker så fruktansvärt synd om mig själv, så synd att det inte finns ord att beskriva denna enormt grymma känsla jag känner just nu... :D Sista meningen kan ni läsa med ironi...så hemskt är det väl inte ändå ;)

Orsaken till att jag inte åkte med, var för att sonens farmor och farfar och hans farbror skulle åka och hälsa på, och då ville de att min man skulle komma med, han som vet (hoppas jag i alla fall) var sonen bor i Ekenäs. Säkert hade jag också fått åka med, men kände ingen större lust att klämma min stora bak in i ett baksäte mellan två vuxna karlar, så jag valde att bli hemma. Kvällen har gått fort, det är minsann inga problem med att få timmarna att gå framför Facebook med alla spel jag ÅTER igen en gång fastnat vid.

Candy Crush och Words of Pic...det är mina nya "droger". Jag som lovat och lovat att inte bli spelberoende mer... Men dessa spel kan man låta bli att inte spela fast hur länge, utan att "gå miste om något". Och det har jag tydligen lärt mig med åren, eftersom jag galant kan låta spelen vara fler dagar utan att spela. Candy crush spelar jag nog lite oftare då jag har spelet i telefonen med, så då kan jag ju i princip spela det när och var som helst, för jag rör mig inte många meter utan min telefon. Det är nog endast "navelsträngen" som fattas mellan mig och min telefon :) Vad gäller spelen, så har de sysselsatt mig många kvällar nu efter att pojkarna inte är hemma och jag känner att jag inte har något vettigare att göra...

Nu fick jag just meddelande av min man att de snart är hemma, men de stannar på vägen för att äta. TYPISKT...jag som suttit här vrålhungrig och väntat på gubben så att vi skulle ha ätit tillsammans! Så nu är det synd om mig igen. Hungrig och hamnar att äta ensam...Tack och lov hade jag planerat rester från gårdagen, så behöver i varje fall inte ställa mig och kocka :) Säger tack och hej för idag, går och slänger i mig lite rester och hoppas att gubben är hemma snart, eftersom bastun börjar vara klar, och efter en hel ensam kväll vore det roligt med lite prat sällskap på laven!

Suck, pust och stön...

I min kalender visar det att dagens datum är 6 september, men det skulle man verkligen inte tro då man ser vad gradstocken visar för temperaturer under dagarna. Och nu är det inte roligt längre, jag lider faktiskt av denna hetta! Ni får alla hata mig nu, men den här värmeböljan har nog riktigt på riktigt nått sina gränser, och nu tammefan får det börja ge sig...

Nu förstår jag alla som avskyr vinter, jag har fulla sympatier för er som tycker att den kalla årstiden räcker allt för länge. Jag har ännu kunnat kompromissa och försöka leva med sol och värme under några veckor, men nu herregud har ju detta helvete varat i en evighet. Denna vecka har vi haft så olidligt hett på vår terrass och bakgård att jag knappt klarat av att existera där. Mina dagbarn undrar säkert vad jag håller på med då jag far omkring med min stol, som en gal höna, för att finna skugga... På sommaren led jag inte på när lika mycket som jag lider nu!!! Ända glädjen i detta elände är att det blir härligt svalt genast då solen går ner.

Visserligen är det en enorm lättnad i mitt jobb, att ännu komma undan alla lager av kläder som skall kläs på barnen. Fortfarande klarar vi oss med att klä på skorna och sen ut och leka. På förmiddagen behövs lite mer kläder tack vare att det är så himla vått överallt...men här på vår gård, här som solen gassar i ett, så inom en halv timme efter att vi kommit ut med barnen, är allt torrt och fint och barnen håller på att förgås av värmeslag av alla deras gummistövlar och galonbyxor. Och jag har svettats några liter innan vi klätt av alla extra lager...Snälla vinter, kom hit snart...jag orkar inte svettas mer! Jag klär hellre på 5 barn tonvis med kläder bara jag slipper denna värme...

En annan positiv sak med värmen i dags läge är det faktum att byket torkar bra ute! I och för sig spelar det inte så stor roll under veckorna...den enda stackars maskin byke jag tvättar med min mans och mina kläder hinner nog minsann torka innan följande tvätt blir av. Men nu är jag nog rent ut sagt ute i blåsväder...nu ber jag att solen skall lysa från klar blå himmel i dagarna två! Idag kom äldsta sonen hem efter två låååånga och tuuunga veckor (i mina ögon sett) och hade två stora kassar fulla med byke. Han var t.o.m så omtänksam att han hämtade hem både lakan och handdukar...Yngsta sonen kommer först imoron, men även han har en nästan lika stor hög som skall tvättas. Ok, tvättande hinner jag nog med, men torkandet? Hur i hela fridens namn ska jag få 4-5 maskiner torrt på 2 dygn? Och på en minimal torkställning? Den är nu redan full till bristningsgränsen efter bara en maskin som tvättat... Så jävla sol, nu fan ska du lysa för brinn kära livet både imorgon och söndag... Hade jag pengar, skulle jag köpa en klädgarderob stor som universum åt mina barn, då skulle det inte vara panik med tvättande, och då skulle det gott kunna vara vinter året om, och jag skulle trivas och slippa allt svettande. För visst är det svettigt att hänga byke och vika byke...

På tal om mitt "stress" med att hinna få allt rent och torrt innan söndag kväll, och jag var i tagen med att fylla första maskinen ikväll genast efter att sonen kom hem, klämmer min man in med en kommentar... Ska du inte vänta tills nattströmmen slår på??? Då var det nära...riktigt nära att han hade fått känna hur det känns att ha en fru som totalt mist konceptet...

Äntligen fick vi hem äldsta sonen, som för tillfället inte är hemma, men han finns i närheten, vilket känns bra. Tyvärr kommer vi att vara borta nästan hela dagen imoron, yngsta sonen har skoldag och det är öppet hus för föräldrarna så vi åker iväg till Karis imoron morgon med mannen. Och till kvällen ska vi ha gäster, och då tyckte vår äldre att han far ut på byn, så det känns som jag inte riktigt hinner umgås med äldsta sonen denna helg. Han har säkert inte tänkt så heller, men jag kan ju alltid drömma :) Han la in med en kommentar om att det var ju typiskt att då han kommer hem så far vi bort...Det sa han ju bara för att det skulle låta bra, hade vi varit hemma så skulle han ha flytt fältet :) Det han i alla fall uppskattade ikväll var att få sätta sig till färdigt dukat bord, och vad gott det var med Coca-cola och lite choklad. Det som studielivet tydligen inte bidrar med... ;)

Härligt med fredag kväll, nu då solen äntligen gått och lagt sig och jag kan njuta av svalka och mörker. Nu väntar jag på att den riktiga hösten ska komma, med lite regn och rusk. Och framförallt väntar jag på ett veckoslut då hela denna familj ska vara samlad, i alla fall någon timme. Nu har jag hemma den halvan av mitt hjärta som saknades senast, men tyvärr är den andra halvan i Karis. Sku kännas skönt att ha hela hjärtat fullständigt...det känns som en evighet sen sist!

Trevligt veckoslut till er alla, njut av värmen, vet att de flesta av er gör det :) Och ni får så gärna klaga sen i vinter, då mår jag bäst :)