TRÅKIGT...

Fy tusan vad tråkigt jag har det för tillfället... Har i dagarna tre nu haft de längsta dygnen i mitt liv och om jag nu den senaste tiden längtat efter fredagen, så är det inget emot hur jag nu VERKLIGEN hoppas att morgondagen går fort och fredagen äntligen står bakom dörren. Visst längtar jag efter mina egna barn som skall komma hem , men det jag mest ser framemot denna fredag är att jag skall få jobba...

Har en längre tid känt att mitt ena ben inte mår bra...speciellt kvällstid har jag haft värk och lite svårt att stöda på benet. Har utan att ens funderat på saken något mer, antagit att det har med ålderdomen och min övervikt att göra. Så jag har varken gnällt eller nämnt om saken åt någon. Visst har min man och söner ibland frågat varför jag inte kan gå normalt... Förra helgen förvärrades läget, på söndagen kom sista droppen. Skulle köra yngsta sonen till hans flickvän, haltade rätt så bra redan då vi gick till bilen. Då jag kom hem tillbaka, visste jag inte hur jag skulle ta mig ur bilen, benet gav totalt vika, det höll inte att stå på. Vilken känsla...då kände jag mig påtittad, då jag skulle "gå" de få stackars stegen mellan vårt garage och vår framdörr. Jag klarade det, med samma nöd och näppe sökte jag mig till soffan...och där blev jag!

Alla vet väl att en kvinna som är sjuk så ger sig inte i första taget :) Så under kvällen gjorde jag mina sysslor, som tog en evighet jämfört med vad det i vanliga fall gör. Att ta sig från plats A till B genom att klamra sig fast vid varendaste möbel du hittar på vägen, varje steg känns som du skulle gå på en spikmatta, men du gör det... eller jag gjorde det i alla fall! Dum som man är... I något av de svagaste ögonblicken sade jag åt min man att måntro jag borde anmäla mig sjuk till måndagen? Vilket jag inte gjorde, jag var helt säker på att en natts vila skulle göra mig återställd. Men det fick jag minsann äta upp...

De som känner mig, vet att jag stiger upp maximalt 15 minuter innan jag börjar jobba. Jag behöver ju endast klä på mig, borsta tänderna och låsa upp dörren innan första barnet anländer. Denna måndag morgon hade jag klockan att ringa 1 timme!!!!! innan första barnet skulle komma. Jag ville vakna och kolla läget i lugn och ro, hur mitt ben verkade. Behövde inte kolla så länge...innan jag kom ur sängen och kom fram till min telefon, hade det gått 15 minuter och några aj, aj, aj skrik. Så hade inget annat val än att meddela alla "mina familjer" att denna dagmamma var tyvärr arbetsoduglig... Önskade verkligen då att jag gjort beslutet på söndagen!

Visst är det krångligt för alla som måste anmäla sig sjuka, ditt jobb blir ju "lidande" och någon annan måste rycka in. Att jobba som familjedagvårdare, känns det som om det vore ett strå värre att bli sjuk, i alla fall då det kommer på kort varsel. Då måste alla förbereda sina barn att de skall till reserv platsen, de måste inom noll röda sekunder packa "reservväskan" med nödvändigheter. Oftast finns ju alla reserv saker hos mig...allt från regnkläder, stövlar och deras vagnar de sover i. Det är då mitt dåliga samvete börjar gro...och som nu på måndagen kände jag mig riktigt skit, VARFÖR tog jag inte beslutet på söndagen??? Då hade familjerna kunnat förbereda sig bättre. Men ville innerst inne tro att mitt ben skulle vara iskick.

Trots att jag vet att barnen har det bra där de är i "reservvård" går jag ändå ständigt här hemma och funderar och har dåligt samvete. Jag kan inte koppla av, jag saknar nog dem så som jag saknar mina egna barn. De hör till min vardag <3 Och att vara sjukledig just denna vecka gjorde ju inte saken bättre...Idag skulle vi ha firat en 1 åring och imoron en 4 åring...Tack och lov är de så små ännu och mer än gärna firar gång på gång, så i fredag då jag TÄNKER jobba igen, då blir det ett hejdundrande kalas :) Det ska bli så roligt att träffa barnen igen, hoppas att de gärna kommer tillbaka till sin "gamla-tråkiga" dagmamma...

Började visst dagens inlägg med att jag är sjuk, men jag lever så in i det jag skriver så allt som oftast bryts väl den röda tråden i det jag skriver... Besökte företagshälsovårdaren på måndagen som konstaterade att jag har inflammation i min höft, fick en dunderkur, som verkar vara bra eftersom jag börjar känna mig i toppform. I alla fall kan jag gå igen, utan en massa hjälp av väggar och möbler. Är nog lite skeptisk mot det här med inflammation, tror nog det har mest har att göra med att jag använt min kropp fel och den fått lite stryk och behövde lite vila!På tal om företagshälsovården så lär läkaren jag var till på måndagen jobbat där sedan 2009, och jag hade aldrig träffat henne, så tydligen är jag inte så rysligt ofta sjuk att jag måste uppsöka läkare.  För att göra inlägget ännu lite längre måste jag ännu skriva om mitt stora tack, som jag verkligen ville komma fram med men inte hunnit här bland allt mitt svammel!

Tack till dig som skjutsade mig till läkaren, under tiden jag var där så handlade du mat åt oss <3 Jag hoppas verkligen alla jag känner har så goda grannar som jag har, de ställer upp i vått och torrt. Säkert hade jag kunnat beställa taxi, men visst föredrog jag att åka med grannfrun :) Ifall någon funderar, så i vår granngemenskap finns det inget att kritisera om. Ena dagen får man skjuts, andra dagen har man leverans av klädesplagg, som man inte ens "beställt". Kan det bättre bli...

Nej, inte på den fronten...men jo, bättre kan det bli bara jag får jobba i fredag och min vardag ser ut som den skall :)

Det går inte alltid som man tänkt...

Härliga fredag, äntligen är du här! Du är så hjärtligt välkommen! Jag är verkligen i behov av några dagar ledigt och sovmorgnar! Jag har inte riktigt varit överens med min väckarklocka den senaste tiden, så det gör gott att vi får ett par dagars paus. Och fredagen betyder förstås att jag får hem lite barn, av den orsaken går jag säkert på högvarv nuförtiden denna magiska dag...

Det har varit lite dåligt på den fronten de senaste veckosluten...Yngsta sonen har ny flickvän på gång, så några helgar såg vi inte skymten av honom, förutom då han hämtade hem klädkassen, för att endast visa sig då det var dags att packa väskan på söndag kväll. De gånger det behagade att vara hemma då hade vi program med gubben, så då gick vi också om varandra. Den äldre har ett system att han i princip kommer hem vartannat veckoslut, men det systemet verkar inte riktigt funktionera...i hans ögon JO, i mina NEJ ;)

Denna helg var det meningen att han skulle komma hem... Förra söndagen kom han på att han skulle på ett möte...ungen kör hem från Ekenäs, är hemma en halv timme innan mötet och en timme efter mötet, och tillbaka till Ekenäs igen. Inget fel i detta, som bonus hämtade han hem lite byke åt mig. MEN, att han sen resonerar att den en och en halv timmes vistelse räcker för att säga: jag var ju hem, så nästa helg kommer jag inte. Så där är han nu...Tack och lov kan jag ännu "kräva" av vår yngre gällande hur han kommer och går...så han och flickvännen lovade att de skulle vara hos oss denna helg :)

Har bäddat rent i sängen åt yngsta sonen, städat och feijat, planerat en av hans favoriträtter till kvällsmål idag. Försöker faktiskt fixa sån mat på veckosluten som jag vet att pojkarna gillar, bara för att de inte ska glömma sin gamla mor  ;) Då jag äntligen avslutade alla dagens måsten, satte jag mig ner och väntade på att sonen med flickvän skulle komma. Han blev hos henne då han kom hem från Karis. Klockan 19.00 ringer han... Måste vi komma idag? Vi sku inte orka köra, vi kommer hellre imoron... Mitt hjärta sa: NEJ, nu tammetusan hoppar ni på den där jävla mopeden och lagar er hit ögonaböj!!! Jag har faktiskt väntat 5 dagar på att få se dig!!! Men det som kom ur min mun var: Nog går det riktigt bra, bara ni kommer hem mitt på dagen så att jag hinner få ditt byke torrt till söndagen. Ni ska ha det så bra...Där rök mitt motto om att jag kan "kräva" en hel del av vår yngre ;)

Så här sitter jag och min man...vad roligt! Honom har jag ju inte sett så ofta den senaste tiden, så vad häftigt att han är hemma idag. Vi har ju säkert en hel massa att prata om, då vi knappt diskuterat med varann de senaste veckorna...Så vilken lyckträff att få kvalitetstid med min man, vi kan ju ta favorit i repris, och prata samma sak vi pratat om och om och om igen sedan dagen vi blev här hemma på tumanhand... ;) Fast vem vet, kanske vi har något att diskutera om, för verkligheten är ju den att vi mest sitter framför varsin dator på kvällarna, så gör vi även nu... :D

Det planerade kvällsmålet fick jag skippa, eller skjuta fram tills imorgon kväll, då HOPPELIGEN två ungdomar befinner sig inom våra fyra väggar. Jag lovar...de befinner sig nog, försöker de slingra sig ur med att komma hit imorgon, då söker jag dem personligen ;) Visste inte vad jag skulle kocka åt bara mig och min man, så det fick bli pizza. Ingredienser till det finns alltid i mina skåp, jag bara älskar pizza. Kunde äta det fler gånger i veckan, och fyllningarna kan man ju variera för varje gång, så en pizza blir aldrig tråkig!

Inte ska denna helg bli tråkig den heller, tack vare motgångar vad gäller mina barns hemkomster. Måste bara inse att det är så nu...mina barn kommer och går! Får väl vara glad för alla de stunder de ännu kommer hem :) Det enda som ingen får förstöra för mig denna helg är mina sovmorgnar! Herregud hur jag ska sova! Efter att jag sovit ordentligt, tänker jag inte göra ett skvatt. Denna helg tänker jag bara vara ledig och njuta, och göra just det jag känner för stunden!

Avstånd...

Usch, nu vill jag fara till Karis...

Då jag äntligen sakta lärt mig leva med att sönerna är borta på veckorna och märkt att de faktiskt klarar sig riktigt bra utan sin mor, så nu kom den här ångesten att jag skulle absolut behöva vara hos vår yngre just nu. För den stackars lilla är sjuk...flunssa och feber :( Hur ska han någonsin klara detta utan mig? Ingen som passar upp honom då han ligger där i anletes svett och känner sig så dålig och svag. Stackars lilla lilla baby...

Herregud skulle han läsa det jag skriver, skulle han eliminera mig från hans omvärld. Han har ju bara lite stegring och halsen sjuk, och inte har det gått någon nöd på honom heller. Det är ju bara mina höns mamma syndrom som spelar spratt i mig ;) Idag morgon efter att han meddelade att han var sjuk och jag skötte min plikt med att meddela skolan att han blir borta, då fick jag "ångest". Han har inga "medikamenter" för att hjälpa hans tillstånd, han ligger ensam på internatet, han får ingen mat och det värsta av allt: mamma kan inte trösta honom ;) 

Så telefonlinjerna har gått heta idag...efter att jag vågade tro på att ungen var sjuk. Trots att jag är höns mamma, är jag ändå för det mesta skeptisk då det gäller sönerna. Då sonen meddelade att han har feber, ringde jag genast upp och undrade hur han kunde veta att han har feber, då han inte har ett feberglas? Tydligen finns det ett litet medicinskåp fylld med vissa nödvändigheter ( inte piller ) på internatet, så därifrån hade han fått ett feberglas. Hörde även på rösten att han verkligen inte var frisk, så uppmanade honom att vila hela dagen. Mat från skolan hade hans rumskamrat lovat att hämta, och för det mesta har han sovit eller spelat på iPaden. Så han klarar sig riktigt bra!

Det är ju bara jag som går här hemma och tycker synd om honom. Stackars liten som legat HELT ENSAM på internatet en hel dag. Och nu på kvällen då jag ringde var han också ensam, alla andra var ute, och så tyckte jag då igen ännu mer synd om honom ;) För då visste jag minsann att han var sjuk...om han verkligen hölls inomhus trots att alla andra var på byn. Han har tydligen lärt sig något...har alltid varit sträng med det att om man är borta från skolan, då visar man sig inte heller ute på kvällen! Eftersom han vet att jag inte kan kolla upp om han på riktigt är sjuk så kunde han ju gott vara ute nu som bäst. Så inte är han i toppform,eftersom han ligger inne. Och snart får han "hjälp"...

Vilken tur att vi har båda killarna rätt så nära varann där i Nyland :) Äldsta sonen sitter som bäst på väg till Karis, han ska föra lite mediciner åt brorsan. Äldsta sonen var sjuk i sin tur för en vecka sedan då han for till Ekenäs, så då skickade jag med allt tänkbart som skulle lindra hans tillstånd. Nu måste jag vara ärlig...den dagen hade aldrig hänt som vår äldre hade frivilligt satt sig i bilen och kört ca. 20km för att hjälpa sin bror. Sådan syskon kärlek råder inte för tillfället i denna familj... Äldsta sonen hade andra VIKTIGARE saker som han skulle sköta i Karis, så på köpet kunde han leverera lite första hjälp åt brorsan. Gud nåde, vore rollerna ombytta, då skulle säkert vår äldre kräva att lillebror fast skulle krypa mellan Karis och Ekenäs ;)

Så mitt motto igen: Allt blir nog bra bara det blir färdigt...Nu vet jag att vår yngre får lite mediciner, han får även lite sällskap, en bråkdels sekund...antagligen ringer väl vår äldre då han är utanför internatet och säger: Om du ska ha någo mediciner så laga dig ut efter dom!!! Nog är dom så härliga våra killar. Oberoende om dom inte drar jämnt så ofta nuförtiden, så kan jag i alla fall vara lugn. Nu kan jag inse att mina barn faktiskt klarar av att vara sjuka fast inte mamma finns i närmaste närhet...

Så jag behöver inte fara till Karis...