Mamma-gänget...

Det var ett tag sen jag skrev något senast, varför vet jag ej men största orsaken beror nog på att jag helt enkelt inte tyckt att jag haft något att skriva om... Finns väl ingen större orsak att dokumentera sida efter sida om min tråkiga vardag, eftersom vareviga dag ser precis lika ut. Större delen av dagen är jobb, lediga tiden sitter jag bokstavligen fastklistrad framför datorn, och gubben framför den andra datorn...så ser vårt liv ut i ett nötskal nuförtiden. Tråkigt som bara den...

...eller så inte...eftersom jag nu nästan strider med mig själv och har beslutsångest över vad jag ska skriva om, för nu visar det sig mitt i allt att jag har en hel massa att berätta. Beslutet föll för att berätta om gamla goda tider, goda tider som fick en liten ny gnista senaste fredag. Vårt "mamma-gäng"...gänget jag nog inte klarat av att leva utan för 19 år sedan!

Vi var fyra mammor som gick samma förlossnings förberedelse kurs. De flesta av oss var obekanta för varann innan denna kurs, men eftersom vi alla befann oss i samma välsignade tillstånd, var det inte så svårt att hitta diskussions ämnen som gjorde oss till vänner. Då vi alla fått våra förstfödda, kom någon av oss på idén att vi skulle börja träffas med barnen. Idén var den bästa tänkbara! Tänk att få sätta sig ner över en kopp kaffe och dela tankar och åsikter om hela den underbara grejen att vara mor till en nyfödd. Att få tips och idéer av de andra mammorna, samtidigt som våra snälla söta babysar låg och sov bredvid oss. Vi var verkligen flitiga och träffades varannan vecka turvis hemma hos varandra. I något skede fick vi "tillökning" i gruppen av ännu en mamma, vars dotter är född samma år 1994, men senare på året, så mamman gick inte samma kurs som oss. Hon och hennes dotter fann sin plats direkt, trots att vi andra fyra hade pojkar. Tror det var därför vi bad henne med, för att få lite girlpower i gänget :)

Åren gick, vi höll fast i våra träffar, vill minnas att vi så gott som alltid var mangrant alla på plats. Det var helt enkelt en grej man verkligen såg framemot, jag i alla fall. Då barnen blev lite större träffades vi ibland utan barnen, för att äta något gott och dricka ett glas vin. Det var då som en och annan av oss blev "fast", då man tackade nej till vinet...då var baby nummer 2 på kommande. Det var nästan spännande att åka på dessa träffar, för att eventuellt höra VEM av oss går i väntans tider nu ;) Och visst ökade barnantalen, i takt med att våra träffar blev mer sällan. För nu befann vi oss i ett skede då det var mer jobbigt än roligt att träffas. Det var mest fråga om skrikiga, jobbiga barn, som var alla andra ställen än runt kaffebordet. Vi mammor hann absolut inte tala en mening till slut innan vi fick rusa för att kolla vad ungarna grejade med. Att dricka kaffe i lugn och ro var ett minne för livet ;)

Visst samlades vi hela gänget nu som då, vi åkte alla iväg till Mumindalen, vi träffades då det var dags för kalas. Och framförallt fortsatte vi att vara vänner, trots att träffarna började lysa med sin frånvaro. Under de senaste 10 åren har vi träffats som "mamma-gänget" endast ett fåtal gånger. Utan barn då förstås...den tiden var nog förbi. Nog för att de äldre barnen ännu på något sätt träffar varann, inte de yngre eftersom de alla är födda på skilda år och inte rört sig i samma "kretsar". Nu har det gått jätte många år sen senast, men förra fredagen var det dags! Då satte vi oss ner för en träff, tyvärr bara 4 av oss kunde komma, men bra så ändå tycker jag! Roligt hade vi, och vi beslöt att nästa gång måste bli inkommande år, för då är det 20 års jubileum :) Och det kan vi inte missa!!! Kanske vi rent av slår på stort och tar våra barn med för att fira... jo, jag vet, jag drömmer igen ;)

Fyra av oss 5 mammor råkar i dags datum jobba inom barnomsorgen, så vi träffas nu som då inom jobbet. Men då man bor på en sån här liten ort så behöver inte mamma nr:5 känna sig "utanför", henne träffar vi nog också :) Jag hoppas att vi efter fredagens träff, fick en liten puff i baken och inte endast träffas nästa år, vore jätte skoj om kontakten fortsatte, för visst är det givande att sätta sig ner en stund med personer man inte vanligtvis umgås med. Vi 5 har ju många gamla goda minnen, vem vet, kanske vi inom några år får byta namn till "fammo-mommo-träff" ;) Vi ska hoppas det är många år till dess ännu i alla fall...

De fem första barnen, eller barn kan man väl inte kalla dem mer...de har alla satt ett litet spår i mig, känns som jag växt upp med dem i deras första levnadsår, så jag har ett lite speciellt "gott öga" för dem. Tyvärr finns inte en av pojkarna med oss mera, han är en ängel i himmelen <3 Men han lever vidare i minnet, så lever även minnena från våra mamma-träffar. Så mina mamma-vänner... visst ska vi låta minnet leva vidare, eller hur? <3

Min tid...

Nu är det höst :) Behöver jag skriva något mer?

Nej, för alla som känner mig, vet att det är nu som jag vaknar upp i liv, det är nu jag sakta men säkert hittar min energi och känner att jag njuter av livet. Ljusen börjar vara tända i knutarna, varje kväll tänder jag några fler, och det mysigaste av allt...vi har börjat elda i takkan, och jag bara njuter! Men det bästa av allt...jag lider inte av värmen mer! Riktigt snart får jag plocka fram yllesockorna, vilket betyder att MIN årstid är kommen.

Fick nästan chock igår då jag talade med min syster i telefonen, och hon utbrast sin glädje över att hösten var kommen. Hon som älskar sommar och värme. Men även hon deklarerade att det finns måtta med allt, för att citera hennes ord: Vi finländare är inte vana att leva i denna värme hur länge som helst, vi behöver även den kalla årstiden. Och visst har hon så rätt! Så nu har jag fått en spark i baken och känner att jag har tusen och en saker jag borde göra innan vintern kommer. Nu låter jag lite väl ivrig...tror inte hösten är enda orsaken som gör att jag går på högvarv...har på känn att förra lördagen även satt sina spår ;)

För då fick jag dansa till tonerna av Barbados, hela kvällen lång. Eller dansa och dansa...jag var väl mest som en "fjortis"...stod och hängde vid scenkanten och dreglade! Vet att det låter galet, ni behöver inte berätta det för mig, men jag är tyvärr lite galet "förälskad" i detta dansband :) Har gillat Barbados så länge jag minns. Såg dem live i Ekenäs för ca.17 år sedan, då var Magnus Carlsson sångare, och det var väl honom jag gillade bäst. Men trots att bandet bytt sångare fler gånger gillar jag dem ännu. Har två gånger upplevt bandet bakom scenen då de varit och spelat i vår lokala ungdomsförening, vilket gjort att jag gillat dem ännu bättre, då jag har sett den "privata" sidan av artisterna. Dessa två gånger har jag inte haft chansen att uppleva dem på dansgolvet, eftersom jag stått och sålt vid serveringen en våning under dansgolvet... Men förra lördagen fick jag äntligen vara gäst, och jag njöt av fulla muggar :)

Den super lyckade festen avslutades med det mäktigaste av mäktiga fyrverkeri. Detta fyrverkeri slog alla nyårsnätter jag någonsin skådat. Om det sen berodde på raketerna, eller det faktum att denna "fjortis" befann sig med 3 st Barbados medlemmar vid deras buss, och tillsammans med dem skådade fyrverkeriet, så det kan ju alla fundera på ;) Åkte nog hem med min man ifall någon undrar.... :D

Hade tydligen använt min röstkapacitet till maximalt denna lördag kväll, eftersom jag lät som en kråka på söndagen, även på måndagen...och tisdagen. Vet inte när jag varit så hes senast. Men det var det värt :) Skulle väl vara ännu hesare idag om inte det funnits facebook... utan FB hade jag nog gapat och skrikit eller grävt ner mig redan! På måndag kväll ringde min telefon med ett främmande nummer...tänkte låta bli att svara, då jag antog att det var en jävla försäljare. Tur att jag trots allt svarade, det var ju yngsta yrvädret som ringde för att meddela att han tappat sin telefon...Måste nog ha levt på ångorna av Barbados då ännu eftersom jag inte blev hysterisk och galen, tvärtom talade jag lugnt och tyckte det inte var så farligt. Visserligen var det ju absolut inte FÖRSTA och knappast SISTA telefonen den killen tappar, så jag är rätt så härdad... Men en par minuter efter att vi slutade prata fick jag panik, jag slogs in i verkligheten! Jag kan på inga vis nå ungen på en hel vecka, och det låter inte bra i mina öron...

De gånger vår yngre på ett eller annat vis "lyckats" tappa eller söndra sin telefon har han fått stå sitt kast. Han har fått leva utan telefon en viss tid. Men inte NU...nu var jag en curling förälder! På tisdag morgon beställde jag nytt sim-kort och involverade hela halva släkten för att få en ny telefon inhandlad. I fredag då sonen kommer hem finns allt serverat på en bricka...för denna mor tänker inte leva en vecka till utan att ha möjligheten att kontakta sin son! Och jo jag vet...förr...då fanns inga mobiltelefoner, och då hamnade föräldrarna att leva med det. Men det var då det, och nu är nu :D Mitt lilla hjärta skulle aldrig ha klarat av att vara förälder innan mobilen uppfanns...

Så tack och lov finns det facebook, där har jag kunnat chatta med sonen, men då han ju inte gillar att skriva så blir det rätt så enformigt. Vad än jag frågar, eller hur mycket jag än skriver så det enda svar jag får av honom är: JO...i bästa fall JOJO...Sen ska jag sitta där och analysera och tolka: till vilken av mina 10-tals frågor svarade han JO på? Så ni må tro att jag har abstinens besvär med att få prata med ungen :) Tror bestämt jag övervinner denna abstinens, det är endast två dagar kvar innan vårt älskade yrväder kommer hem och jag får förse honom med en telefon igen! Tills dess lever jag på lyckan av att fått uppleva Barbados och den härliga finska hösten!

Så var det fullt igen...

Du söta öde...jag som svettades i fler timmar första veckan av min semester med att STOR städa i vårt förråd och garage. Röjde och tömde, slängde allt mellan himmel och jord...saker som vi endast sparat för att spara under åren. Kände mig så super nöjd då jag fick se resultatet, och kände glädje över att ha lite tomma ställen där det fanns plats för att fylla upp igen.

Dom stackars få tomma utrymmen har idag blivit fyllda, till bristningsgränsen och lite utöver det med. Så nu är inte vårt välorganiserade förråd och garage välorganiserat mer...och denna gång kan jag inte ens skylla på pojkarna! Egentligen kan jag inte skylla på någon annan än mig själv...det är tack vare min demens som vi har fullt med "bråte" i knutarna igen. Visserligen kan jag inte kalla allt för bråte eftersom vissa saker som hämtades hit idag har så mycket känslovärde att de helt enkelt inte kan slängas bort. Inte ännu i alla fall...men kanske om 20 år ;)

Mina svärföräldrar kommer inom snar framtid att flytta, vilket betyder att dom börjat gå igenom sina förråd med alla förvaringar. Och till min stora förvåning, alltså det är nu min demens spelar in, så har jag och min man totalt förträngt hur mycket saker även vi haft förvarat i deras hushåll. Så nu är vi tvungna att gå igenom våra grejer utöver det att vi fick se över svärföräldrarnas saker som de inte mer vill ha, men vi så gärna får ta om vi vill. Det fanns ju en hel massa härliga gamla verktyg, rostiga men ack så fina :) Jag har en liten fetisch på gamla och i synnerhet handgjorda gamla verktyg. Vi har en hel hylla i vardagsrummet fyllt av verktyg som min mans farfar delvis lagade själv i hans ungdom. Allt från hyvlar till vattenpass...Det ligger inget värde i sakerna, men i mina ögon är de vackra och har en stor betydelse. Idag fick jag lagret fyllt med sågar och en gammal härlig rostig spade :) Min gudson har tydligen märkt mitt intresse, eftersom han denna sommar förgyllde min samling med en underbar gammal såg, som han hade hittat hemma i knutarna och direkt han hade sett sågen hade han sagt att han vet vem som skall få den <3

Våra egna saker, som vi hade glömt bort, hade vi inget annat val än att släpa hem. Det mesta kommer att hamna till avstjälpningen, förutom en sak! Spjälsängen mina barn sov i sina första år. Den har jag inte hjärta att kassera. Låter väl helt galet...en säng hit eller dit. Jag tycker inte det är galet, eftersom sängen även är samma säng min man sov i sina första år. D.v.s sängen är över 40 år gammal, och ser nästan ut som ny idag. (inte modern, men ny, som om den inte vore 43 år gammal) Fortfarande är den inget värd, men hallo...det är ju fråga om nostalgi! Minns ännu idag då min man kom hem och föreslog att vi kunde få hans gamla barnsäng, då vi väntade vårt första barn. Jag trodde jag skulle dö! Aldrig i världen, hur kunde han tro att jag skulle lägga vår första ögonsten i en gammal äcklig säng...Tills jag såg sängen och min man föreslog lite tips om hur vi skulle fixa till den, då var jag såld :) Så visst har sängen fått ny färg och nya gavlar, men oberoendet så har mina söners far legat och sovit på samma spjälbotten som de gjort.Så sängen får lov att hitta ett utrymme eftersom jag vill behålla den, lever väl på tanken att generation 3 eventuellt kan få sova någon gång i den :)

Min man var en brinnande entusiast av surfing i sin mogna ungdom, antagligen enda sportgrenen han någonsin idkat (förutom skidning i barndomen), så nu har vi även halva garaget fyllt med surfbräden och alla tillbehör. Så om någon vet någon som är intresserad av dylik sport, så säljer vi billig utrustning :) Tyvärr är väl detta sämsta årstiden att sälja sådant, så jag hamnar väl att trolla för att skapa utrymme för att förvara allting. Min man tyckte det skulle vara dags att kunna lägga in bilen i garaget, nu då hösten och vintern är på kommande. Typiskt att han säger det just nu...nu då garaget ser ut som jerusalems förstöring...han kunde väl ha kört in bilen hela sommaren då det var snyggt och rymligt! Aja...då var ju garaget översvämmat av mopeddelar!

Tror nog vi får ordning och reda på kaoset, förr eller senare...Surf grejerna kan vi fast elda upp, men barnsängen består! Bilen kan fast stå ute hela vintern, det kvittar mig. Den bara kostar och krånglar. Babysängen i sin tur, den har inte kostat många cent, men den är värd miljoner <3

Tisdag kväll...

Idag har det äntligen varit temperaturer som börjar likna min smak, förutom en liten minimal stund på dagen då solen gassade så där lite obehagligt varmt, men det kan jag förlåta. Första dagen på länge som jag känt mig fräsch från det att jag steg upp tills nu ikväll. För att fira detta ska det bli bastu om en liten stund, bara gubben kommer hem. Bastun kommer äntligen att bli mer använd, nu då hösten och vintern är på kommande.

Som sagt väntar jag hem gubben, har suttit helt ensam här hela långa kvällen. Det har känts mycket konstigt...jag som förut tyckte det var skönt om gubben någon enstaka gång "fattade" att lämna detta hus för några timmar någon kväll. Men nu är han ju mitt enda sällskap kvällstid, så jag har t.o.m lärt mig att uppskatta att se på samma tryne kväll ut och kväll in ;)  Visserligen saknar jag nu inte honom sååå fruktansvärt nu denna kväll, det som antagligen irriterar mig mest är att jag är avundsjuk på honom! Han har varit till Ekenäs och hälsat på vår äldre son, UTAN MIG!!! Jag hoppas alla i min omgivning tycker det är mycket orättvist att inte jag slapp med... För det tycker jag och nu sitter jag här och tycker så fruktansvärt synd om mig själv, så synd att det inte finns ord att beskriva denna enormt grymma känsla jag känner just nu... :D Sista meningen kan ni läsa med ironi...så hemskt är det väl inte ändå ;)

Orsaken till att jag inte åkte med, var för att sonens farmor och farfar och hans farbror skulle åka och hälsa på, och då ville de att min man skulle komma med, han som vet (hoppas jag i alla fall) var sonen bor i Ekenäs. Säkert hade jag också fått åka med, men kände ingen större lust att klämma min stora bak in i ett baksäte mellan två vuxna karlar, så jag valde att bli hemma. Kvällen har gått fort, det är minsann inga problem med att få timmarna att gå framför Facebook med alla spel jag ÅTER igen en gång fastnat vid.

Candy Crush och Words of Pic...det är mina nya "droger". Jag som lovat och lovat att inte bli spelberoende mer... Men dessa spel kan man låta bli att inte spela fast hur länge, utan att "gå miste om något". Och det har jag tydligen lärt mig med åren, eftersom jag galant kan låta spelen vara fler dagar utan att spela. Candy crush spelar jag nog lite oftare då jag har spelet i telefonen med, så då kan jag ju i princip spela det när och var som helst, för jag rör mig inte många meter utan min telefon. Det är nog endast "navelsträngen" som fattas mellan mig och min telefon :) Vad gäller spelen, så har de sysselsatt mig många kvällar nu efter att pojkarna inte är hemma och jag känner att jag inte har något vettigare att göra...

Nu fick jag just meddelande av min man att de snart är hemma, men de stannar på vägen för att äta. TYPISKT...jag som suttit här vrålhungrig och väntat på gubben så att vi skulle ha ätit tillsammans! Så nu är det synd om mig igen. Hungrig och hamnar att äta ensam...Tack och lov hade jag planerat rester från gårdagen, så behöver i varje fall inte ställa mig och kocka :) Säger tack och hej för idag, går och slänger i mig lite rester och hoppas att gubben är hemma snart, eftersom bastun börjar vara klar, och efter en hel ensam kväll vore det roligt med lite prat sällskap på laven!

Suck, pust och stön...

I min kalender visar det att dagens datum är 6 september, men det skulle man verkligen inte tro då man ser vad gradstocken visar för temperaturer under dagarna. Och nu är det inte roligt längre, jag lider faktiskt av denna hetta! Ni får alla hata mig nu, men den här värmeböljan har nog riktigt på riktigt nått sina gränser, och nu tammefan får det börja ge sig...

Nu förstår jag alla som avskyr vinter, jag har fulla sympatier för er som tycker att den kalla årstiden räcker allt för länge. Jag har ännu kunnat kompromissa och försöka leva med sol och värme under några veckor, men nu herregud har ju detta helvete varat i en evighet. Denna vecka har vi haft så olidligt hett på vår terrass och bakgård att jag knappt klarat av att existera där. Mina dagbarn undrar säkert vad jag håller på med då jag far omkring med min stol, som en gal höna, för att finna skugga... På sommaren led jag inte på när lika mycket som jag lider nu!!! Ända glädjen i detta elände är att det blir härligt svalt genast då solen går ner.

Visserligen är det en enorm lättnad i mitt jobb, att ännu komma undan alla lager av kläder som skall kläs på barnen. Fortfarande klarar vi oss med att klä på skorna och sen ut och leka. På förmiddagen behövs lite mer kläder tack vare att det är så himla vått överallt...men här på vår gård, här som solen gassar i ett, så inom en halv timme efter att vi kommit ut med barnen, är allt torrt och fint och barnen håller på att förgås av värmeslag av alla deras gummistövlar och galonbyxor. Och jag har svettats några liter innan vi klätt av alla extra lager...Snälla vinter, kom hit snart...jag orkar inte svettas mer! Jag klär hellre på 5 barn tonvis med kläder bara jag slipper denna värme...

En annan positiv sak med värmen i dags läge är det faktum att byket torkar bra ute! I och för sig spelar det inte så stor roll under veckorna...den enda stackars maskin byke jag tvättar med min mans och mina kläder hinner nog minsann torka innan följande tvätt blir av. Men nu är jag nog rent ut sagt ute i blåsväder...nu ber jag att solen skall lysa från klar blå himmel i dagarna två! Idag kom äldsta sonen hem efter två låååånga och tuuunga veckor (i mina ögon sett) och hade två stora kassar fulla med byke. Han var t.o.m så omtänksam att han hämtade hem både lakan och handdukar...Yngsta sonen kommer först imoron, men även han har en nästan lika stor hög som skall tvättas. Ok, tvättande hinner jag nog med, men torkandet? Hur i hela fridens namn ska jag få 4-5 maskiner torrt på 2 dygn? Och på en minimal torkställning? Den är nu redan full till bristningsgränsen efter bara en maskin som tvättat... Så jävla sol, nu fan ska du lysa för brinn kära livet både imorgon och söndag... Hade jag pengar, skulle jag köpa en klädgarderob stor som universum åt mina barn, då skulle det inte vara panik med tvättande, och då skulle det gott kunna vara vinter året om, och jag skulle trivas och slippa allt svettande. För visst är det svettigt att hänga byke och vika byke...

På tal om mitt "stress" med att hinna få allt rent och torrt innan söndag kväll, och jag var i tagen med att fylla första maskinen ikväll genast efter att sonen kom hem, klämmer min man in med en kommentar... Ska du inte vänta tills nattströmmen slår på??? Då var det nära...riktigt nära att han hade fått känna hur det känns att ha en fru som totalt mist konceptet...

Äntligen fick vi hem äldsta sonen, som för tillfället inte är hemma, men han finns i närheten, vilket känns bra. Tyvärr kommer vi att vara borta nästan hela dagen imoron, yngsta sonen har skoldag och det är öppet hus för föräldrarna så vi åker iväg till Karis imoron morgon med mannen. Och till kvällen ska vi ha gäster, och då tyckte vår äldre att han far ut på byn, så det känns som jag inte riktigt hinner umgås med äldsta sonen denna helg. Han har säkert inte tänkt så heller, men jag kan ju alltid drömma :) Han la in med en kommentar om att det var ju typiskt att då han kommer hem så far vi bort...Det sa han ju bara för att det skulle låta bra, hade vi varit hemma så skulle han ha flytt fältet :) Det han i alla fall uppskattade ikväll var att få sätta sig till färdigt dukat bord, och vad gott det var med Coca-cola och lite choklad. Det som studielivet tydligen inte bidrar med... ;)

Härligt med fredag kväll, nu då solen äntligen gått och lagt sig och jag kan njuta av svalka och mörker. Nu väntar jag på att den riktiga hösten ska komma, med lite regn och rusk. Och framförallt väntar jag på ett veckoslut då hela denna familj ska vara samlad, i alla fall någon timme. Nu har jag hemma den halvan av mitt hjärta som saknades senast, men tyvärr är den andra halvan i Karis. Sku kännas skönt att ha hela hjärtat fullständigt...det känns som en evighet sen sist!

Trevligt veckoslut till er alla, njut av värmen, vet att de flesta av er gör det :) Och ni får så gärna klaga sen i vinter, då mår jag bäst :)