Spela sina kort rätt...

Jag har alltid tyckt om spel, både kortspel och sällskapsspel... Utöver att det är roligt, är det även ofta ett trevligt sätt att umgås med sina vänner. Tyvärr blir det alltför sällan att plocka fram ett spel eller kortpackan... men de gånger det händer brukar det gå inpå småtimmarna innan man kan sluta.

I kortspels väg är vi rätt så enformiga med min man, vi kan något enstaka spel...men vi kan ett som vi båda gillar,och spelar det gärna, men tyvärr är det inte så många i vår bekantskapskrets eller rättare sagt vår generation som kan detta spel. Spelet är mariage...för er som absolut inte vet vad jag pratar om, så har säkert de flesta av er som småbarn, suttit och sett på era föräldrar eller mor och farföräldrar som spelat detta kortspel. I alla fall gjorde jag det...jag satt alltid med vid ett hörn, och följde med det intressanta spelet, oftast fick jag vara den som skrev upp resultaten ;) Jag hade en mormor som absolut ville lära mig detta spel, och visst ville jag det själv...:) Vi spelade två-mans mariage med henne, vilket skiljer sig från att vara 4 spelare, men hon lärde mig även det... Och bra lärde hon mig, då allt fanns kvar i mitt minne då jag blev vuxen och skulle spela det igen... :)

Trodde väl aldrig någon annan kunde detta spel, inte ens min man hade spelat det, trots att hans föräldrar alltid spelat och ännu spelar mariage...Men hör och häpna, till vår glädje råkade ett par i vår närmaste vänskapskrets kunna samma spel, och de gillar att spela :)  Då blev det dags att lära upp gubben min...Och han lärde sig, så nu har det blivit många spelkvällar under åren med våra vänner och med mina svärföräldrar! Tror bestämt jag skall lära mina barn detta kortspel, för att föra traditionen vidare...Och det är faktiskt en finsk tradition, för då jag googlade för att se hur man stavar mariage, kom det fram på wikipedia ett detta är ett finskt kortspel, och det hade inte min mormor berättat för mig...alla dagar lär man sig något nytt :)

Min man delar inte min entusiasm vad gäller spel, kortspel och VISSA sällskapsspel spelar han nog, men inte är han den som skulle föreslå en lördag kväll att familjen skulle sätta sig ned för att spela... ;) Men en aning medgörlig har han varit under åren...han har ställt upp på vår bröllopsdag!

Jag tycker ju om att lösa korsord, så ett av mina favorit spel är Alfapet :) Kunde spela det spelet fast vareviga dag, men då ingen vill spela med mig...Äldsta sonen ställde upp nu som då, tills han kände sig besegrad av sin mor ;) Skämt och sido, han var lika duktig som jag, om inte duktigare. Så då jag inget annat val hade, fick gubben ställa upp... Tills han fick nog...och sa nej, men inte på vår bröllopsdag...då lovade han alltid spela Alfapet med mig, och det har han gjort... har jag en snäll karl, eller... ;)

Utöver allt detta, har jag ännu en sak jag älskar att göra...som jag tyvärr inte har tid eller rum för! Jag älskar att pussla :) Ju mer bitar och svårare motiv, desto mer givande! Förr, då jag ännu hade tid över för att pussla, var det ett jäkla ståhej för att hitta en skiva som underlag, forsla skivan hit och dit, damm samlades i lager på pusslet ifall det blev och ligga en längre tid... Men nu har tekniken gått framåt, tack och lov. Vår äldre son delar mitt intresse för pusslande, så förra julen köpte vi en pussel-matta åt honom. De finns i olika storlekar, det sonen fick rymmer 3000 bitar, måste ju vara ett stort eftersom pussel med 1000 - 3000 bitar ger den största utmaningen för oss :) Mattan rullas ut var som helst, bara att bygga på. Då man vill avsluta byggandet, rullar man ihop den till ett litet "rör", som inte tar något extra utrymme vid förvaring. Nästa gång vi vill pussla är det bara att rulla ut mattan igen och alla bitar som blivit byggda ligger på sin plats. SUPER!!!

Så nu kliar det i fingrarna åt mig, fick ett pussel till julklapp av vår yngre son, och jag är förvånad att jag klarat av att hålla mig så här många dagar utan att ta tag i pusslet...har på känn att jag nog tar fram det efter nyår, har ju hela nästa vecka på mig att pussla. För har jag semester, ska jag väl spendera det med att göra saker jag tycker om istället för alla måsten... ;)

Så var det undan...

Nu har vi vardagen här igen. All julstress är bortglömd, julen är firad, juldagarna gick undan av bara farten, det känns som om jag inte riktigt hann med i år...Nu är det bara att njuta av julens "efterdyningar" innan allt plockas bort i sina lådor för att invänta att ett år har gått och julen är här igen... Nu har vi årets sista dagar framför oss, nedräkningen till nyår har börjat...

Som sagt tyckte jag juldagarna gick fort...nog för att jag hunnit njuta, glädjas av familjens / släktens samvaro och äta, äta och äta...Herregud hur man vräker i sig julmat, det finns ju inte något botten. Ju mättare man är, desto mer tar man åt sig, bara för att det är så himla gott! Fast jag i dagarna tre ska klämma in denna goda mat, måste jag ändå vräka...oftast vill man ju inte se julmat mer på julannandag...så tänk om man åt lite mindre varje dag i stället ;) I år smakade det faktiskt gott med julmat ännu igår, men idag var det nog en höjdare med potatismos och knackorvsås :) Julskinka har vi kvar så det räcker fler dagar, men ingen har frågat efter det idag...

Juldagen och julannandag är LATA dagar, då gör vi absolut inget! Slöar, ser på tv och äter förstås...så har det alltid varit, men inte detta år... Eftersom väderprognosen lovade regn och plusgrader, blev min man orolig för snö mängden på vårt tak. Tror vi aldrig har haft dylika mängder av snö uppe på taket! Verkar som vinden varit så att all snö samlats där...Så gubben sa igår att han skulle gå upp på taket för att kolla läget. Efter en stund hör jag att det börjar hända saker på taket...en kort stund efter det börjar jag se enorma mängder av snö framför alla fönster. Då insåg jag att detta betyder att även jag kommer att hamna ut för att JOBBA! Då jag gick ut, såg min man på taket med snönivån vissa ställen så högt som upp till hans höfter, och bara halva taket var tömt, och gården var proppfull med snö...då väckte jag äldsta sonen. Han fick inte ens ett val...på med kläderna och ut och skotta! Jag trodde aldrig vi skulle hitta våra trappor, infarten till garaget...jag höll på att bli galen. Men med teamwork och god vilja funkar det. Vi fick allt gjort, visserligen med en svordom nu som då och några sarkastiska skämt :)

Nu ser vår lilla gård ut som ett vitt stort fält, med många stora vita berg...lite har det packat ihop sig tack vare det eländiga regnet som kommer ner. Jag ser även framför mig hur hal vår gård blir då det blir minus grader igen. Frågade min man om han är utrustad med sand till nyåret, ifall kylan kommer på, så att våra gäster inte faller i halkan, men det var han ju inte...Jag är i alla fall glad att vi har snön borta från taket, då jag idag hört många som drabbats av att snön kommit ner med våld, och då brukar risken vara stor att det river sönder något...Så nu kan det gott snöa igen, vårt tak är redo för ett nytt lager ;) Idag har jag fått straffet för mitt snö-jobb, eftersom jag är så otränad...måste erkänna att det känns i en och annan kroppsdel idag, då jag hamnade att överanstränga mig igår...

Men det är inget emot hur min käre man känner sig...han som både skuffade ner all snö från taket, och flyttade alla högar på gården! Han borde väl vara mör i kroppen, men det har han glömt, för nu har han fått flunssan jag hade före jul!!! Och vet ni vad... jo, det övervinner ALLT!! Har den senaste timmen hört "ho,ho...suck, pust och stön" säkert mer än 100 gånger! Då han frågade om jag kan bära in ved, då han stackarn är så slut, då klar gjorde jag för honom att jag fixade en HEL JUL för familjen, då jag var i samma tillstånd som honom...så bär du din ved du bara :D :D Tänk om han inte fixat snön från taket igår, och det råkat komma ner idag, då han är SÅ sjuk...Då hade det varit kaos i denna familj... ;)

Nå visst har jag lite sympatier för gubbstackarn, inte för att jag kan minnas att han tyckte så värst synd om mig då jag var sjuk... ;) Men eftersom jag är ledig och får lata mig ännu över en vecka, så kan jag säkert stå ut med att höra på hans jämmer och elände någon dag. Bara han kommer i form till nyåret, så han orkar bidra med att skjuta raketer, för det är det enda jag inte vill / klarar av att göra för att fullgöra nyårsaftonen... :)

GOD JUL...

För två dagar sen trodde jag inte jag skulle ha tid att sätta mig ner för att skriva på min blogg mera före julen...men hör och häpna, undrens tid är inte förbi ännu...Och denna gång sitter jag inte här, för att jag inte skulle orka göra något annat...nej, jag sitter här för att jag har fullständig kontroll på allt, och jag har en stund över för att sitta ner och ta det lugnt :)

Min flunssa börjar sakta men säkert ge med sig, lukt och smaksinnet börjar återvända...och det bästa av allt, min hörsel börjar vara normal ;) Har haft öronen i lås nu fler dagar tack vare flunssan, och det är så jobbigt, men idag "låste" de upp sig :) Och idag morgon kände jag doften av granen, vilket var härligt, eftersom jag inte igår hade något luktsinne alls! Bakade limpor, och de hade garanterat blivit brända om inte min man frågat när jag skulle ta dem ut ur ugnen...Jag hade totalt glömt bort bröden, för jag kände inte minsta lilla doft av dem...

Överlag så gick gårdagen ut på att vara mycket effektiv...jag låg ju två dagar efter i tidtabellen, tack vare min flunssa...Fick en liten minimal panik känsla att nu har jag FÖR mycket att hinna med, hur ska allt bli klart? Men fan den som ger sig! I med sjätte växeln, jag klarar det nog...Och det gjorde jag, tydligen betydligt bättre än vad jag gjort åren innan, för tror nog inte jag denna tid på dygnet, kvällen före julafton, kunnat sätta mig ner klockan 20.30 och ha det mesta gjort...

Men nu har julfriden lagt sig i vår familj...granen står pyntad, alla paketen ligger under granen, julbordet är färdig dukat, alla fiskar uppsatta och dekorerade på sina fat, skinkan har just anlänt ur ugnen och spridit en härlig doft i huset, alla tomtar har hittat sina platser i huset och julmusiken spelar i bakgrunden...Så nu är det JUL i detta hus. Och jag är så glad att allt fixat sig, för den stora dagen imorgon, då det är kvalitetstid med familj och släkt :) Fast våra pojkar är "stora" ser man ändå ett litet "pirr" i dem, trots att de låtsas som julen inte är så märkvärdig, men nog väntar de på sina paket ändå...och julmaten...det har ändrat med åren, förr var inte maten så viktig för dem, men nu väntar de nog på den med :)

Enda motgången igår var tyvärr...GRANEN...den visade sig tyvärr vara ful som bara den, då den kom inomhus. Även mannen ansåg att den var ful, pojkarna skakade på huvudet och kunde även de bara konstatera att granen var bland med det fulaste dom sett...;) Ja, a den var så horribel att orden som jag aldrig trodde jag skulle säga, faktiskt kom ur min mun...Jag konstaterade åt min man att jag börjar vara medgörlig med att överväga ett köp av en plastgran!!! Kan vara att jag är av annan åsikt om ett år... Så årets gran i vår familj, har genomgått den värsta ansiktslyftningen för att få stå inne i vårt vardagsrum över julen. Den är både trimmad och friserad...det har borrats in kvistar på fler ställen i stammen, så nu liknar det ett träd i alla fall :D Enda positiva sidan var att den faktiskt doftar starkt gran...och det är ju därför jag vill ha en äkta!

Jag må ha en ful gran...det är väl det minsta av alla problem. Jag har alla mina nära och kära med mig, och det är det viktigaste för mig! Med tanke på all sorg som många drabbats av nu före julen...skolskjutningen i USA och den lilla 8-åriga pojken i Tammerfors, så tycker jag att vi alla ska vara så himla tacksamma för allt vad vi har. Och det gör jag, för att jag vet att det finns så många där ute som inte gläds av julen idag...

            JAG SÄNDER ALLA EN JULKRAM, OCH ÖNSKAR ER FRIDFULL JUL <3

Inte nu...

Här sitter jag nu, framför datorn, och det är bara några dagar kvar till julafton. Så tycker minsann jag hade vettigare saker att göra än att spendera dyrbar tid med att skriva blogg...Men nu gör jag det, eftersom det just nu är det ända jag orkar göra,och för att vara ärlig så tycker jag synd om mig själv...för nu är jag sjuk!!! Och det är det värsta straffet jag kan få så här dagarna före jul...

Har befarat att det blir min tur, det har snurrat en massa bland med barnen...men jag hade redan en släng av flunssa förra veckan, och tyckte det var på övergående...men nej, igår slog det till riktigt ordentligt. Världens hosta, täppt näsa och feber. Jag hade tänkt göra en hel del igår kväll, men de planerna fick bli på planeringsskede, jag gick i säng 19.30, sov en mycket orolig natt, och kände mig lika dålig imorse då klockan ringde...fan tänkte jag! Men jag gav mig inte, jag skulle handla all julmat idag så jag steg upp och jobbade. Visste att jag bara hade 2 barn idag och en mycket kort dag, så tänkte inte sjukskriva mig, då hade jag inte haft natur att fara och storhandla på eftermiddagen. Började känna mig lite bättre under dagen, men nu har jag fått tacken för det...Slut som en trasa, fryser och värk i hela kroppen. Ja,a, kan inget annat säga än att jag känner mig som en sjuk karl... ;)

Jag som så har sett fram emot denna dag, nu då mitt jullov börjar och jag får fixa hela veckoslutet så att allt blir klart till måndagen. Men med denna takt ser det dåligt ut...jag hoppas verkligen jag är i bättre skick imoron morgon då jag vaknar. Visserligen har jag så gott som all mat hemhandlat, julgranen ute på terassen, och NÄSTAN alla julklappar klara, så nog blir det jul på ett eller annat vis...Städande har jag ju inte planerat lägga så mycket tid på, så NÅGON annan person i denna familj kan säkert bjuda till och fixa dammsugandet ifall mor i huset inte orkar... Det enda jag måste orka är att släpa iväg mig imoron för att dela ut lite julklappar och köpa julblommor. Visst, nog kan säkert nån av männen sköta det med, men är rädd att det resulterar i att fel julklapp far till fel mottagare, och jag får säkert hem en blomma, men det är inte sagt det är en julblomma... ;)

Nu tänker jag vara positiv, det är bara fredag idag ännu, så jag har lagt in alla odds på att jag hinner tillfriskna till måndagen. För jag vill ha mitt lukt och smak sinne i skick, tänk vad hemskt att inte känna smaken på all god julmat... Och efter julafton har jag tid att vila upp mig ordentligt, jag har ledigt ända till 7 januari, vilken lyx säger jag! Första gången jag har så länge ledigt kring jul och nyår. Nu hoppas jag att inte nån annan i familjen blir sjuk, och inte nån annan heller förstås...Vill att alla ska få njuta av julhelgen, friska och krya!!
Så nu ska jag preparera mig med alla preparat jag införskaffade hem från apoteket...försöka sova en lång natt och hoppas på att jag imoron har funnit lite kraft för att ta tag i de sista julförberedelserna :)

Det närmar sig...

Mindre än en vecka kvar...då julafton är kommen :) Det är nu som stress nivån borde börja vara maximal, nu som alla klappar borde vara köpta, all stor städning vara gjord och all sista minutens planering under kontroll...Och nästan så ser min vardag ut nu...men bara nästan...

Eller egentligen känner jag inget av det ovannämnda, eller kanske en sak... alla klappar köpta...tyvärr har jag inte lyckats med det. Men det hör väl lite till julen att man alltid ska ha de där sista minutens paket...De få paket, jag har oköpt, fixar jag nog, men gällande en persons gåva, har jag lite panik...vårt gudbarn...Och alla år har jag samma bekymmer! Men det beror absolut inte på att vårt gudbarn skulle förvänta sig något extra, det är jag som vill ge något extra till honom. Men tyvärr börjar mina ideér vara slut, vi får helt enkelt börja hålla oss till de där "tråkiga" paketen, saker han har nytta av i sin framtid, då han bildar ett eget hem...men det "hör" väl lite till då man är fadder, man ska vara lite tråkig... ;) Men jag och min man har fått den turen att vårt gudbarn är så rysligt tacksam och glad för allt :) Härlig kille!

Storstädningen, ja vad ska jag säga om den...Jo, det är något som inte mer existerar i min värld då det kommer till julstädning! Med handen på hjärtat...Under 364 dagar på året vet jag att ingen kommer att kolla mina köksskåp, ingen går omkring med vita handskar för att kolla mitt dammlager, ingen bryr sig om våra wc:n eller duschrum är skurade från golv till tak...så varför i fridens namn skulle någon människa kolla om allt detta är fixat, på julafton...Varför skall hela huset vara skinande rent 1 dag på året? För mig veterligen smakar julmaten lika bra, alla julklappar hittar under granen, och alla har lika bra julstämning TROTS allt skit som gömmer sig i knutarna... Visst, jag hörde till dem, som slavade på hysteriskt, städade vareviga vrå inför varje jul. Till vilken nytta? För att konstatera att allt var lika eländigt någon vecka efter jul! Så som jag konstaterade med en väninna idag,som även hon kommit fram till samma sak, gällande städning inför jul. Men hon undrade om det har med lathet eller ålderdomen att göra...Ålderdomen så klart, vi har blivit mer förståndiga med åren, vi har lärt oss av våra "misstag" och insett att julen kan man fira precis lika bra fast det finns oreda i skåpen, eller dammtussar som smyger i något vrå... Så ingen stress hos mig, vad gäller julstädning...

Sista minutens planeringar...då tänker jag mest på allt som ska handlas och fixas i matväg. Men har jag nu i många år lyckats få allt i ordning, alla sorter har funnits på matbordet, så varför skulle jag inte lyckas i år? Jag har ju även lärt mig under åren att man kan halvera mängden på allt som tillreds, för man har ändå för mycket av alla sorter. Så jag ids inte ens ta stress över detta...Kan garantera att ingen behöver stiga upp hungrig från matbordet på julafton, fast jag skulle "glömma eller misslyckas" med en eller annan rätt som ska finnas uppdukad... Nog för att jag hoppas allt jag tänkt mig ska finnas, för i år är första året på många år som jag inte alls ätit julmat, så det blir premiär på julafton, och då vill jag ha av alla sorter :)

Idag har det spridit sig en juldoft i huset...bakade pepparkakor med mina småttingar, första pepparkakorna denna jul, och det är unikt...men bättre sent än aldrig! Har även idag bakat våra egna pepparkakor till julen,
med den hemlagade degen, och fy nu tusan vad de blev goda. Fick fullt godkänt av familjen, så antagligen blir det hemgjord deg jularna framöver...Jag har ju tid till det nu, då jag strukit så många andra "måsten" från min jul-lista... :)

Det som ändå varit pricken på i, inför julhelgen...är att idag var yngsta sonen och skrev sista provet för denna termin, så vi tänker tjuvstarta med jullovet för hans del...Han får börja sitt jullov imorgon, 2 dagar före alla andra ;) Och det är han värd, han har verkligen gjort stora framsteg i samtliga ämnen. Har aldrig under hans skolgång sett så fina resultat i hans prov som han gjort nu då han studerar hemma...Så tycker att även jag, min man och vår äldre son som axlat rollen som "lärare" är väl värda ett långt jullov... :)

Årligt bekymmer...

Julens viktigaste sak, den som man måste ha, utan den blir det ingen jul... Tyvärr är denna sak den som oftast ger den största huvudbryn, och den orsakar nästan varje jul meningsskiljaktigheter mellan mig och min man...Tror inte det kommer en jul då vi är överens om denna sak...

Julgranen...detta härliga lilla träd, vacker som bara den med sina pynt och ljus. Tät och fin, doftar gott, en ögonfröjd som pryder upp hela rummet. På bilder i tidningar, JO...i verkligheten, NEJ... I alla fall inte i min verklighet, har aldrig ännu lyckats få min gran att se så fin ut som jag tusentals gånger skådat runt om i medierna. Jag bara drömmar om den perfekta granen...som jag aldrig kommer att få :(

Att skaffa julgran hör till min man, vad jag inte förstår är hur han fortfarande utsätter sig själv för detta efter att i 20 års tid endast fått skäll och klagomål då han kommer hem släpande med gran eländet...Jag tror inte jag ett endast år sagt WOW, den var fin...Nej, jag erkänner, jag har vareviga år haft något att påpeka. Hur jävla svårt kan det vara att hitta en fin, tät gran? Världen är ju full av granar... Min man är snäll, han skaffar gran vareviga år, trots att han nuförtiden redan säger att han vet att granen inte duger, före han åkt iväg. Stackars gubbe...Det har t.o.m gått så långt, att då jag varit riktigt extra missnöjd med granen, då har gubben fått skaffa lösa kvistar som han sedan borrat in längs med stammen ;) Dom granarna har ju barrat sig nakna innan julaftons kvällen var slut...

De senaste 5-6 åren har min man börjat insistera på att vi ska skaffa en plast gran, han prisar dem till skyarna. Då jag nu sitter här och skriver, och lämnar oskrivet alla de hemska kommentarer min man fått höra gällande valet av julgran...begriper jag honom, jag fattar varför han vill ha en plast gran. Inte bara för att han tycker de är alltid lika fina,man kan böja kvistarna efter eget önskemål, de behöver inte vattnas och de barrar aldrig...största orsaken är nog att han vill få julfrid, han vet att han aldrig kommer att lyckas med att uppfylla mina krav vad gäller julgranen :)

Två år tillbaka, var det jag själv som skaffade vår gran, varför det blev så minns jag inte mer... Jag åkte iväg för att köpa av Lions, de säljer granar varje år (min man har även han vissa år köpt gran). Nu var jag säker på att vi äntligen får en snygg gran...om jag var så säker på min sak, varför har jag då inte alla år innan varit med då granen ska införskaffas? Har väl tyckt att det är väl det enda min man kan fixa, då jag fixar allt annat... Urvalet var rätt så knappt då jag kom till platsen, fick en klump i halsen, insåg att det här blir inte bra... Köpte en gran, grät nästan en skvätt då jag kom hem, insåg vad min man skulle säga. Jag tror bestämt jag fick tillbaka allt det jag kommenterat honom alla år...han slutade med: Vad var det jag sagt, DET ÄR INTE SÅ ENKELT ATT HITTA EN BRA GRAN... :) Och vad annat kunde jag göra än att hålla med gubben, för jag hade verkligen dragit botten nappet...granen var så fruktansvärt ful, så jag började skratta till sist, av hysteri eftersom jag visste att denna gran inte skulle få sin fot in i vårt hem. Jag firar hellre jul utan gran...Denna jul hade vi nog en gran inne, men inte den jag köpt...min mor och far hade en överlopps som vi fick ta...

Så ifjol var jag rätt så tyst, visste att jag skulle få mun full om jag var negativ mot den granen gubben hämtade hem... ;) I år hade jag planerat allt, i år skulle vi ha en FIN gran...jag hade tänkt ringa och kolla med äldsta sonens flickvän om vi skulle få "köpa" en gran från deras skog. Få gå i lugn och ro, välja och vraka tills vi hittar just DEN granen... Då jag planerade fanns det inte snö...nu finns det...men jag hade liksom ändå tänkt fullgöra mina planer. Min man sade till på skarpen i slutet av förra veckan att han kommer inte en meter in i skogen tack vare all snö...men han önskade mig lycka till om jag var på väg... På lördagen sålde Lions sina granar, min man frågade på morgonen hur jag hade tänkt...Jag fick svälja min stolthet, sa att det kanske är bäst att han åker iväg och köper en gran. Jag var redan sur då jag hörde att han kom på terrassen...ville inte ens se ut. Men hör och häpna, granen var ju fin, den har jätte mycket kvistar, ser tät och fin ut. Än är den inte inne, så min åsikt kan ändra. Men i år, med den mängd snö vi har, så har säkert många hamnat köpa sin gran, så jag får vara tacksam över att vi överhuvudtaget har en gran :)

Trots att granen medför bekymmer, och hur ful den än är, har vi nog ändå julfrid i familjen :) Med pynt och ljus i granen får man den att se bättre ut än vad man tänkt. Och oberoende av utseende, doftar den i alla fall gran och det är redan en stor bidragande orsak till att få den rätta julstämningen. Och den doften får jag inte av en plastgran (nog för att jag kan erkänna att de ÄR fina) så för att få njuta av en äkta gran ännu många år framöver, är det kanske bäst att jag tackar och är tyst, oberoende av hurdan gran min man hämtar hem...

Julförberedelser...

Idag har säkert det flesta varit sysselsatta med snöjobb, eftersom det igen ökat med många centimeter snö där ute. Fortfarande älskar jag denna snö, ju högre vallar det blir, desto vackrare blir naturen...Kanske inte så många delar min åsikt för tillfället, i alla fall de som hamnar att skotta och jobba för att få gårdar och vägar i skick. Jag har den turen att jag inte behöver befatta mig så mycket gällande skottande av snö...

Vi har en "tyst överenskommelse" med min man, snöjobbet är hans...så som dammsugandet hör till mig ;) Det är "jobb" som måste bli skötta, och vi har väl kommit underfund med vem som sköter vad bäst... Visst hjälper jag till om gubben är på jobb, men denna vinter har jag den turen att yngsta sonen kan sköta skottandet de dagar min man är på jobb. Han får räkna det som sina gymnastik lektioner, eller en hjälpande hand här hemma... Enda problemet med denna snömängd börjar vara dilemmat med VART vi ska få all snö att rymmas, det som ska skottas bort...Men en sak som gläder mig, som jag kan vara 100% säker på, är att vi får garanterat fira en vit jul i år :D

Medan min man spenderat hela dagen ute,har jag spenderat min i köket. Har grejat på sen klockan 11, satte mig nu ner första gången idag (förutom då jag åt mat förstås...) Jag har haft julförberedelser för fulla muggar, fixat lådor, julgodis och knådat ihop en pepparkaks deg...första gången i mitt vuxna liv jag lagar egen deg, så jag hoppas det blir lyckat. Fick receptet via Facebook av en vän, mycket bra med FB då man kan dela med sig av saker och ting :) Degen smakade jätte gott, så bara jag lyckats få rätt konsistens på den, blir det säkert super goda pepparkakor.

Julgodis lagar jag alla år, i mängder...vi brukar äta av dem ännu långt in på våren...men då det finns så många olika godsaker och man vill ha av dem alla. Idag fixade jag 3 olika sorter. Då vi hade glöggsmakar kväll med grannarna för en vecka sedan, hade en av grannfruarna lagat en jätte god godis, Leilas Rocky Road. Godis med både sött och salt smak, nam,nam...Receptet hittar ni på Cozy Villas blogg. (vet inte hur jag kan dela länken till deras blogg, en till sak jag måste lära mig) Men för er som inte är bekant med Cozy Villa så googla namnet, så kommer ni till deras blogg. Så detta godis var nummer ett på min lista idag, och jag lyckades få samma goda smak, men utseendemässigt...ja, det går att diskutera. Jag har aldrig varit super bra på att skära fina symmetriska bitar, men det spelar ingen roll. Är det hemlagat, får det se ut bäst det vill, jag är ju ingen konditor... ;)

För två år sen hittade jag ett recept på gammaldags gräddkola, och den var god och jag lyckades få kokpunkten rätt, kolan var seg och härlig. Ifjol då hände det något...kolan verkade bra, jag skar den i små fina bitar, la den tillbaka i kylskåpet, på julafton då den skulle tas fram, hade alla bitar runnit ihop tillbaka, till en enda stor seg platta...så den kolan blev i kylskåpet, mina barn åt av den, med våld rev de bitar ifrån den med en gaffel...Idag ville jag ändå pröva igen, så nu har jag den och stelna i kylskåpet, jag hoppas jag lyckades detta år... Ett traditionellt julgodis vi inte haft på fler år i vårt hem, är knäck. Det är egentligen det julgodis jag förknippar fullständigt med julen, som barn var det alltid knäck jag längtade efter på julen...och havreflarn :) Men då det hela tiden kommer nya goda recept, så glöms vissa gamla bort...Så idag bestämde jag mig för att laga knäck, har ett recept på micro-knäck, det tar 10 minuter att koka det, snabbt och enkelt, jag slipper stå vid spisen i all evighet och röra, röra, röra i kastrullen...

Det jobbigaste med knäck är att få smeten in i dom minimala formarna...och fort ska de gå undan, eftersom smeten stelnar rätt så fort. Jag har inte nerver att stå med två skedar och peta med den kokheta smeten, men idag kom jag på ett nytt sätt :) Jag hällde allt i Tupperware "grädd-skakaren" (ni vet den där mojängen man vispar grädde för hand på noll sekunder) Och det underlättade, det var så behändigt att hälla ut knäcken i formarna, inget spill och inga brända finger toppar... Vår yngsta har säkert brännskador på fingret, för han skulle provsmaka, doppade fingret ner i smeten sekunden efter att jag tagit ut skålen från micron... Han sa inget,men jag såg på hans min att det sved...

I mat väg har jag fixat kålrots låda och batat låda. Batat låda är en nyhet på vårt julbord sen två år tillbaka, men en uppskattad sådan. Den slår inte min personliga favorit, kålrotslådan... denna låda kunde jag äta året om :) Min man som inte alls killar kålrotslåda, tycker i sin tur jätte mycket om batatlådan. Mina killar är ju allätare, de äter faktiskt de mesta, vilket jag är tacksam för, har även de prisat batatlådan. Kanske det är bra att införa någon nyhet på julbordet nu som då... Morotslådan, den köper jag, för den är så arbetsdryg, och måste erkänna att jag inte lyckats få ett bättre resultat än de köpta. Potatis lådan lagar jag inte mer på förhand, tycker den inte är lika god då den varit fryst, så den fixar jag dagen före julafton, just före skinkan skall in i ugnen...

Och vet ni vad, det gör jag om en vecka...för nästa söndag, det är då den riktiga juldoften kommer, då skinkan är i ugnen, granen har sin egen barrdoft, ja...hela huset bara doftar jul :) Och nu längtar jag så, jag väntar att en vecka ska gå fort, för nu har jag kommit in i den rätta jul stämningen, jag är som ett litet barn på julafton.... :D

Lucia...

Imorgon är det 13 december, Lucia-dagen. En stor dag för många flickor runt om i världen, en spännande dag, en dag som säkert finns kvar i minnet resten av ditt liv. För visst är det ett heders uppdrag att bli krönt till Lucia, oberoende om det är fråga om dagvårdens- lekskolans-skolans-ortens eller riks Lucia... Att få stå där med sin ljuskrona på huvudet är garanterat lika mäktigt vareviga gång, oberoende av ålder eller plats...

Jag personligen är ingen "lucia-människa", har inte nämnvärt tänkt på denna dag...I min barndom, då vi bodde i stan, var vi varje år och såg på riks-lucia då hon tillsammans med sitt följe gick ner för de många trapporna vid Domkyrkan. Minns ännu idag hur mäktigt jag tyckte det var, och det fanns väl ingen vackrare flicka än just Lucia...jag var riktigt avundsjuk...Vi gick längs gatorna och följde med då Lucia åkte iväg med häst och kärra...då var det stämning. Men då var jag ett litet barn...under åren jag blev äldre och vi flyttade till "landet" dalade mitt intresse gällande Lucia firandet...

Visst, jag ställde upp i Lucia röstningen då jag gick i 9:an, så har en gång i mitt liv varit delaktig vid en Lucia kröning, då som tärna förstås... ;) Måste erkänna, att jag hade nog inte den riktiga Lucia "personligheten", dessutom är jag ju tondöv...Men roligt var det att vara med, och minns ännu idag den glädje vi spred då vi besökte ålderdomshem och bäddavdelningar.Minns att det var svårt att hålla tårarna borta, trots att jag var en "tuff" tonåring på den tiden...

Fast jag inte är en Lucia-människa, vilket säkert till stor del beror på att min familj mest består av manliga hormoner, d.v.s, ingen som väntade på att få klä sig i vit klänning med en krona på huvudet, då de var små...Tvärtom, pojkarna suckade mest då det var dags för Lucia i skolan, det var mest pinsamt att gå som stjärngosse, med en strut på huvudet... Oberoende, så får jag nog alltid en liten tår i ögat vid dylika stämningsfulla ceremonier. De mest rörande är ju de minsta flickorna i dagis, lekis...Man ser hur saliga de är, de vet vilken viktig uppgift de har. Klänningen kanske lite för lång, kronan på sned, men det kvittar, för de är ändå så hjärtans söta och goda, så jag kan inget annat än gråta en skvätt...Imorgon får jag uppleva det igen...Vi dagmammor med våra barngrupper är alla år inbjudna till byns lekskola för att se på deras Luciatåg,  så vilken tur jag har att få år efter år skåda dessa små fina barn, på deras stora dag...

Nu råkar det sig så att även en annan kär individ har en mycket stor dag framför sig imorgon...vilket innebär att även jag ska släpa iväg mig till kyrkan för att se på kröningen av vår orts Lucia. Och inte bara jag, även min man och min yngsta son medföljer. Yngsta sonen behövde jag inte ens tillfråga, tvärtom, han frågade oss, om vi kommer med honom till kyrkan... :) Som ni säkert förstår, är det hans flickvän som blivit utsedd till årets Lucia här på vår ort :) Så imorgon gäller det att vara uppladdad med näsdukar hela långa dagen, de kan behövas. Hela Lucia följet består ju av flickor som han haft som klasskamrater / vänner i 9år, så hela situationen gör det så rörande...jag kommer att se flickorna framför mig då de var små, och då rinner tårarna ännu mer...

Det är Folkhälsan som ordnar allt kring Lucia, och jag sitter med i styrelsen, så jag är första gången med och ordnar och bestyr inför festligheterna imorgon, och det har gjort att mitt intresse för Lucia lite vaknat till liv, jag ser framemot morgondagen. Och jag önskar all lycka åt ALLA flickor som på ett eller annat sätt ska delta i Lucia, runt om i världen...Ni ska ha en minnes rik dag :)

Dyrbar tid...

Förra fredagen bar det iväg till Åbo...Eftersom torsdagen var helg, var fredagen en passlig dag att ta ledigt för att få understökat det enda tråkiga, jobbiga och nerv påfrestande inför julen...nämligen: julklapps handlandet... Det är det enda moment jag inte gillar då det kommer till julen. Visst, jag gillar att ge paket, att packa paket, och visst skulle det vara roligt att handla dem med, om man hade allt klart för sig...vad man ska köpa åt vem...och sen skulle det ju underlätta en hel del om man hade pengar i överflöd... ;)

Nu visade det sig att det inte var så smart drag att åka iväg denna dag för att handla, eftersom tydligen halva södra Finland hade tänkt lika som mig. Visserligen var jag förberedd på att det skulle vara ett kaos,trots allt var ju dagen en passlig mellandag att hålla ledigt, för att inte tala om att skattepengarna hade återburits dagarna innan, för dem som alltså hade turen på sin sida och fick skattepengar tillbaka...Jag råkade vara en av dem :) Men inte kunde jag tänka mig att det var så mycket folk i farten... Det kryllade ju av dem överallt, köerna blev bara längre och längre och mitt tålamod kortare och kortare...

Jag läste en gång om tips hur man ska hantera sin stress över att hamna köa...Det tipset har jag ingen aning om mera, kan inte minnas den minsta detalj om hur jag ska göra för att stå i en kö, och känna mig glad... På riktigt, jag avskyr att köa, det är att slösa bort min dyrbara tid! Då jag står där i min kö, börjar jag reta upp mig på det ena efter det andra...jag retar upp mig på de som står framför mig, måste de handla så jävla mycket...jag retar upp mig på personen som sitter i kassan, kan personen inte lägga lite mer fart på sina händer och dra varorna lite snabbare genom maskinen...och måste vareviga klädesplagg vikas så vackert innan den läggs i påsen? Herregud, plagget ska bort ur kassen, och skall den ges som gåva, viker man väl den själv innan den paketeras in! Och hur kan en minut i en kö, kännas som 10 minuter? Jo, för att jag vet att inne i nästa affär ska jag genomgå samma helvete, tillika svetten rinner och jag känner hur jag börja lukta mer illa och mitt tålamod är på botten...

Och det var så här hela dagen såg ut för mig, då jag skulle julhandla...känns som jag mest köade, handlandet kom i andra hand. Så jag tappade helt lusten, min motivation försvann och mina hjärna var på noll. Jag kom inte på något mer jag kunde ha köpt, allt kändes lika tråkigt. Jag gav upp och åkte hem! Visste att jag fått köpt de viktigaste sakerna, som jag inte skulle kunna handla hemma på ön, så resonerade att de resterande paket handlar jag i mina "egna" närbutiker. I dessa butiker behöver jag inte spendera halva tiden med att köa.

Idag då jag satte mig ner för att packa paket, kom jag underfund med att jag nog trots allt hunnit handla en hel del. Jag hade saker som jag inte ens mindes att jag köpt ;) I min ilska hade jag väl slängt vara efter vara i korgen, för att även jag kunde ställa mig i kö med en massa varor så att alla andra som köade, fick bli irriterade på mig... Då jag grävde ännu längre in i skrubben idag, hittade jag julklappar som jag hade införskaffat långt tidigare, så då allt var packat och klart, kunde jag konstatera att jag har nästan alla julklappar köpta :) Så kanske det trots allt inte var så farligt att vara bland med tusentals andra köpgalna individer och julhandla...för nu har jag lugnat ner mig, och nu har jag årets värsta stress bakom mig...om ett år gör jag det igen...

Skulle jag komma på att jag behöver något från stan ännu inför julen, så kan jag skicka en lista med mina söner, för de ska åka in nästa lördag och julshoppa... Stackars barn...önskar dem all lycka ;)

Hänt i veckan...

För en vecka sedan klagade jag på det mörker som jag var omringad av...och önskade snö och ett ordentligt vinter väder. Kan bara konstatera att jag måste ha varit mycket snäll i år, då mina önskningar blev sanna, jag har fått en tidig julklapp :) För nu mina vänner, nu är vädret där ute exakt i min smak...

Kylan kanske är lite i högsta grad, då tänker jag mest på mina småttingar jag jobbar med, -14 grader är lite väl kallt för att vistas någon längre tid ute med dem, så temperaturen kunde hållas vid ca -5. Men snö täcket vi fått, det bara älskar jag, kunde inte bättre bli... :) Så nu hoppas jag vi har vitt länge, länge, länge...jag lovar att jag inte klagar i första taget. Hoppas i alla fall vi får en vit jul!!!

Mycket har hänt sen jag senast skrev...Förra veckans onsdag var jag och se på musikalen Hair. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, hade läst / hört så varierande åsikter om vad folk tyckt om den. Det verkar som man endera tycker den är jätte bra, eller så inte...Det har inte framkommit kommentarer om att den skulle vara "så där mitt i världen"...Så om jag ska falla in i någondera kategori, så blir det nog: Jag gillar :) Tyckte faktiskt den var sevärd, jätte fin musik, duktiga sångare, helt enkelt en bra teater :) Var inte alls på "hugget" att åka iväg, mitt i veckan, hade ordnat med barnens föräldrar så jag fick sluta lite tidigare, så tyckte allt var en enda stress,ångrade nästan att jag valt att fara med...Nu efteråt är jag glad att jag for :)

Fredags kvällen spenderade jag och min man på ett helt annat sätt än vi brukar göra. Bastu, god mat och vin fick vänta...Att avstå från de normala fredags rutinerna var värt mödan. Vi var och hjälpte en vän med hennes flyttning. En vän som vi hoppas får ett lugnare och bättre liv nu då hon får "starta om" på ett nytt ställe. Och bra kommer det att bli för hennes del, bara hon får allt uppackat och inrett i sitt och sin sons nya hem :)

Lilla jul...där avvek även rutinerna från det normala. Jag och jul traditioner = en kombination som inte går att "lösa upp" utan en magisk nyckel. Jag har mina principer, mina egna traditioner...allt ska vara som det alltid varit. Trodde jag...nu blev det inte riktigt så... Visst har vi ifrån gått vissa traditioner, det här med tomten och julgubben, men utöver det har var sak sin egen plats under julen, i alla fall är hela familjen samlad...Denna lilla jul var jag och min man samlad...hemma hos mina föräldrar...och mina barn lös med sin frånvaro :( Det var nog inte så farligt, som jag trodde... Den äldre var hos hans flickväns familj, och det unnar jag dem, för jag har fått ha ungdomarna hos mig nästan vareviga veckoslut sedan juni månad :) Vår yngre var även han tillsammans med hans flickväns familj, och jag vet att han hade det lika bra (om inte bättre) med dem, än vad hade haft här hemma. Hemma hade han bara varit sur, för han vill mest vara med sin flickvän, och det unnar jag honom :)

Det var riktigt roligt att fira lilla jul med min familj, eftersom både min bror och syster med familj var på plats. En av mina största principer angående julen, är att jag inte flyttar på mig på julafton. Efter åratal, då barnen var små och vi, VI som hade ungar, paket i mängder, skulle ränna land och riket runt för att umgås med hela tjocka släkten, så beslöt jag att då vi får ett eget hus, firar denna familj sin jul hemma. Och den som vill umgås med oss så är varmt välkommen!!! Och det är ett beslut jag hållit fast vid, ett av de bästa beslut jag gjort i mitt liv :) Nu visar det sig att jag ärvt min envishet och mina traditioner av min mor...hon rör sig inte heller ur fläcken på julafton...Vilket resulterat i att jag inte varit tillsammans med min släkt en endaste julafton på 9 år. Men är vi envisa så är vi...men det gör inget, för vi är helt överens om det här med min mor, och ingen lider av detta koncept :) Det betyder inte att vi inte skulle samlas en annan dag under julhelgen för det...

Min brors dotter är 6 år...att få vara med och uppleva gamla minnen, då våra pojkar var små...att se spänningen, ivern, väntan på att tomten skall komma med paket. Att få se glädjen då hon öppnar sina paket, vara glad för allt som finns i paketen, oberoende av innehållet...det var guld värt :) Det kompenserade det att mina barn inte mera är lika ivriga, inte mer sitter och väntar på att det skall "ha ljud" på trappan då tomten lämnar sina paket... glädjen i hennes ögon övervann även det att jag inte bakade pepparkakor denna dag, så som till traditionen hört. Lilla juls lördagen bakas de första pepparkakorna...men traditioner kan väl ändras och brytas, bara man hittar något bra som ersätter det gamla...

Nattligt äventyr...

Morgonnatten mellan lördagen och söndagen vaknade jag med ett ryck, till ett ljud jag inte var van vid att höra i vårt hem. Det var ett ljud som jag inte direkt visste vad som var, men nu efteråt då jag vet, är jag säker på att jag inte vill vakna till samma ljud fler gånger...

Klockan var närmare sex, då jag vaknade av ett prasslande-klösande-rivigt ljud någonstans i vardagsrummet.Yrvaken, trodde jag först att det var katten som låg och klöste mot en rotting korg, där hon oftast ligger och sover, men insåg snabbt att det inte kunde vara det, eftersom ljudet var mycket "högre och mer hysteriskt". Så jag låg tyst och väntade ifall ljudet skulle upprepas...det gjorde det, samma krafsiga ljud, men tillika hör jag ett jävla pip-pip-pip ljud... Då var min reaktionsförmåga snabbare än blixten! Jag bokstavligen SLOG min man så hårt i hans arm,att det inte fanns en chans att han inte skulle ha vaknat, tillika jag ropar :STIG OPP, Mollie (katten) har en mus, INNE I HUSET!!! Nu var ju inte gubben så på alerten, han mumla något, och vände sida...Då slog jag andra gången, och undrade om han fattar dåligt... en mus och en katt inomhus i vårt hem, är inte min dröm precis, så jag höll på att få panik!

Tur för gubben, så kravlade de han sig upp ur sängen, tillika han mumlar och svär över den jävla katten som stör vår nattsömn...Han tände lampan i sovrummet, vilket gjorde att vår katt reagerade och kommer lunkandes in i sovrummet men en jävla, äcklig, vidrig och rätt så stor mus i mungipan. Vid det här laget hade inte gubben ännu fattat varför jag väckte honom, han trodde han skulle släppa ut katten ;) Men då jag ser att Mollie kommer med sitt byte och stannar vid min sida av sängen, flyger jag som en missil över på gubbens sida, och ropar att den HAR JU EN MUS FÖR FAN! Då blev det fart i gubben...jag låg panikslagen i sängen, var bombsäker på att katten skulle hoppa upp i sängen, för att visa sitt byte, och jag visste ju inte om fanskapet var dött eller levande... Bort från sängen vågade jag inte gå, ifall katten skulle tappa musen och den började springa runt mina fötter... fy farao säger jag...

Tack och lov hölls katten på golvet, och musen i hennes mun! Min man började locka på henne, för att få ut både katten och musen. Då katten var i köket rusade jag till wc:n...Katten hade släppt tag om musen på golvet i köket, den levde inte då, så min man fick musen utslängd på terrassen, men då blev katten helt vimsig... Stackarn, letade efter sitt byte kors och tvärs, tills vi lade på utelampan, och lyfte katten till dörren. Då rusade hon iväg, nappade musen i munnen och for iväg. Vilken lättnad...eller så inte...för efter att jag gick och lade mig igen, fick jag inte sömn eftersom jag låg och funderade varifrån musen sluppit in och hur länge hade den varit inne...

Under alla dessa år vi bott här, har vi fått 3 eller 4 möss i fällan, då vi hört att de "sprungit" i mellantaket, och då har vi fått dem i fällan uppe på ett högt skåp, vi har aldrig sett spår av dem på golv nivå...Jag tackar gudarna att Mollie var inne denna natt, senaste månaden har hon konstant begärt ut runt 4 tiden på morgonen, och det här hände 6 på morgonen...Och jag tackar gudarna att jag vaknade, annars hade vi haft en hög med inälvor någonstans i huset följande dag, de delar av musen katten inte äter upp...Då hade det blivit huvudbry, med att komma fram till vad denna "hög" var för något...

Katten fick ett hav av beröm och godis då hon kom in på morgonen, inte för att hon säkert förstod vad hon blev tackad för ;) Även jag fick beröm av min man, att jag vaknat och reagerat, han var inte ens arg för att jag slagit honom... :) Händer det här en gång till i vårt hus, att vi har möss inne, då skaffar jag till katter, en katt för varje mus som springer på vårt golv...För jag HATAR möss och råttor...

Längtar...

Nu räcker det, nu har jag fått nog...! Av detta evinnerliga mörker, jag lever i, som jag är omringad av från morgon till kväll. Mitt humör börjar täras att detta elände, så nu måste jag göra något åt det...

Och nu pratar jag förstås om vädret...nog för att min vanliga vardag även den är rätt så grå och tråkig, men den kan jag ju själv göra något åt, för att få den mer intressant. Men vädret, det kan ingen människa påverka på...men man kan göra en hel del, för att pigga upp sig själv, och bilda en egen uppfattning, om att allt är så mycket bättre än vad det egentligen är... Så som jag gjorde på fredagen, något jag redan tänkt göra fler dagar, tillika jag har försökt behärska mig...

På fredagen fick det vara nog, jag bara måste göra det jag längtat efter...Och nu harmar det att jag inte gjorde det för fler dagar sedan, eftersom jag blev så glad och mitt humör ändrades med en gång :) För länge sen, ja, evigheter sen, bytte jag ut mina "döda" sommarblommor till kvistar av tall.Från den dagen har jag bara väntat på snö, eller lilla jul...Snön kan jag bara hoppas på, jag kan inte göra underverk för att det på riktigt skall komma något vitt ner från himlen...lilla jul kan jag däremot lita på, för den återkommer år efter år, oberoende om jag vill det eller inte...Men jag vill, jag längtar efter allt som heter jul! Det är absolut den bästa högtiden på året...det är då jag vaknar upp,det är då jag älskar att pynta och pyssla :D Och till lilla jul plockar jag fram alla härliga ljusstakar i fönstren och utebelysningar. Men detta år kunde jag inte vänta, så i fredagst plockade jag fram utebelysningen, och lade dem på plats i sina krukor med kvistar.

Tänk att en så enkel liten sak, 3 små ynkliga ställen med julbelysning, kunde pigga upp mig så enormt. Känslan då jag kopplade på dem, se de härliga små lamporna lysa upp i den trista mörka kvällen...det var otroligt, jag fick sån längtan efter jul. Skulle nästan ha velat ta fram ljusstakarna i fönstren, men de får nog hålla sin tradition, de kommer fram till lilla julen, och det är ju nästa helg så jag klarar mig säkert ;) Nog för att det idag lite kliat i fingrarna, eftersom den lilla jul gnistan som tändes tack vare min utebelysning, fick en stor kick igår, då vi var med min man och 17 andra trevliga människor och firade julfest, på ett av de ljuvligast platser som finns.

Stället vi var till heter Farmors Café, och jag lovar att en mysigare plats får man leta efter, för att inte prata om deras underbara mat. Stället var så julpyntat in i det sista, varje minsta detalj är igenom tänkt. Det känns som man skulle befinna sig i en sagovärld. Och maten ja, förutom att den är så god att den smälter i munnen, är ögonfröjden minst lika givande. Att se på de vackert uppsatta mat arrangemang, gör att man helst inte skulle röra maten.

Och många av oss igår ångrade för stunden att man rörde maten...;) För så som vi "vräkte" i oss, vi åt som om vi trodde det var sista gången vi skulle få mat. Så känslan någon timme senare, då magen var så stinn att man knappt orkade gå, var inte så skoj, men vem kan man skylla på ;) Jag var proppmätt ännu idag morgon...det enda jag kände saknad av var den härliga julstämning jag fick av besöket. Så nu längtar jag ännu mer på att få ställa igång vår egen jul här hemma. Nu börjar det även visa svalare temperatur där ute, och enligt preliminära prognoser har det lovats snö under veckan, så nu gäller det att hålla tummarna uppe, så att fallet faktiskt blir så! Det skulle vara pricken på i, både för mitt humör, och för att få den rätta känslan till lilla jul... :)

Allt är inte så enkelt...

Hur svårt kan det egentligen vara, att lära sig en enkel vanlig sak? För mig personligen visar det sig vara en omöjlighet att lära mig ett och annat, efter många års övningar... Så jag får väl hitta på ett nytt system, en ny strategi, för att min vardag ska rulla på med lite mindre stressmoment...

Vi har i vårt hem, i varje rum, brytare till lamporna...så som garanterat alla andra har i sina hem. I de flesta rum är det två brytare bredvid varann, i något rum upp till 4 brytare i rad...så som säkert många andra har. Men det som säkert inte så många andra av er har, är det stora problemet att lära sig vilken brytare är till vilken jävla lampa!!! Men detta "flummiga" problem lider jag av, och eftersom jag inte på 9 år ännu lärt mig, så undrar jag om jag någonsin kommer att göra det...

Från vårt sovrum kan man gå direkt till duschen, vid dörr öppningen finns då såklart 2 stycken brytare...ena till taklampan i sovrummet, den andra till lampan i duschrummet. Vareviga gång jag ska tända lampan till duschen, står jag och stirrar på brytarna och funderar...var det den övre eller den nedre...och jag har ju bara 50% chans att välja fel. Av 10 gånger...väljer jag 10 gånger fel...och det här är riktigt på riktigt, det är kalla fakta, jag är stendum!!! Men nu har jag ju då tröstat mig själv med den teorin, att vi hade i 7 års tid en sådan horribel taklampa i vårt sovrum, en lampa jag försökte glömma att den över huvudtaget existerade i vårt hem, så jag tände den aldrig, och de få gånger min man gjorde det, fick han minsann höra, så lampan levde nog i total mörker de senaste 6 åren av sitt liv ;) Den hade inte ens lyst trots att någon försökt tända den, för alla lampknoppar var sönder :D  Då jag äntligen fick en ny lampa till sovrummet, som verkligen mer än gärna får vara tänd rätt så ofta, så gjorde det ju att jag fick ett val då jag skulle välja mellan brytarna... Visst valde jag fel förut, men då förblev det mörkt, eftersom sovrums lampan var död...

Idag, nu blinkar det titt som tätt i alla rum, då jag står och spelar "gissa vem" leken vid mina brytare... Och eftersom jag har exakt samma problem då det gäller brytaren i mitt kök, där vi har haft samma lampor ända sedan begynnelsen i detta hus...och för att klargöra: Det är det rum jag spenderar mest timmar av mitt liv i...Så kan jag endast dra den slutsatsen att jag kommer aldrig, aldrig någonsin att lära mig detta mysterium... Visserligen brukar jag få 4 rätt av 10 då jag spelar i detta rum... Där det finns fyra brytare att välja mellan...det tänker jag inte ens gå inpå...Men utebelysningen, ja den, den är jag en mästare på, där brukar det bli fullträff vareviga gång :)

Det beror säkert på det att jag är mörkrädd, måste klara av att tända de lampor på noll röda sekunder...som nu i dessa mörka tider måste utelamporna vara tända för att jag ska våga gå ut och röka...Och i samband med detta infaller moment nummer två, där jag har svårt att lära mig. Nu pratar vi om tändare...Mitt tobakspaket hålls nog minsann i min ficka, men tändaren,den har en konstig tendens att försvinna. Jag lämnar den oftast ute på bordet, men tror ni jag minns det nästa gång jag ska ut och röka? Nej, det gör jag verkligen inte...så då letar jag igenom halva huset för att hitta en annan tändare...och denna procedur upprepar sig gång på gång, tills jag inte mera kan hitta en tändare inomhus. Då letar jag fram en tändsticksask, jag som avskyr att tända eld på en tobak med tändsticka...man kan nästan lika bra vara orökt då ;) Hör och häpna om min glädje då jag upptäcker min hög av tändare ute på bordet...vem kan ha lämnat dem där? Visst suckar jag vareviga gång jag går ut, då jag ser att det var DÄR jag lämnat dem...

Ändå lär jag mig inte...visserligen är det kanske inte fråga om en lärdom, det är bara en vanesak...och alla har väl svårt att bryta en daglig ovana. Vore det inte svårt, hade väl jag slutat röka, bita på naglar, ha ett " ha begär" över fjärrkontrollen, slutat med ohälsosam mat o.s.v för evigheter sedan... ;) Men det här med att lära sig vilken brytare är till vilken lampa...det är ingen vanesak, det är ett stort dilemma för mig...så är tacksam om någon kunde ge mig  goda råd... råd, som inte är att jag ska skriva på vareviga brytare vart de hör. Nog för att den tanken mången gång gått igenom min hjärna :D

Närmare än man tror...

Så har vi ett veckoslut undan igen...ett veckoslut som det varit full rulle, som gjort att jag var mer trött idag morgon än vad jag var på fredag morgon, men det kvittar, för det har varit en rolig helg, med många goda vänner jag hunnit umgås med :) Att jag mest tillbringade dagen som en zombie igår, det får jag stå för...kanske lika bra att jag inte var vid mina sinnesfulla bruk, för då hade min reaktion varit en annan...Idag har jag insett hur farlig värld vi egentligen lever i...

Jag läser nyheter om alla hemska saker som pågår...fasar över det som hänt, men som så många andra tänker jag att detta händer aldrig mig... Inte har det heller nu hänt något åt varken mig eller någon bekant, men då jag funderar på vad som kunde ha hänt, blir jag nästan panikslagen... Jag vet att man inte ska grubbla och fundera på "tänk om..." men ibland gör jag det bara.

Då vi igår låg med min man framför tv:n och mest tyckte synd om oss själva och vårt tillstånd, kollade gubben min Facebook på sin telefon. Då ser han att vår äldre son lagt in ett inlägg tidigt på morgonnatten, angående poliser med mp5:or som griper en kille, som är beväpnad, på den plats vår son befinner sig just då!! Då för stunden tänkte jag väl inte det var så farligt, poliserna hade ju gripit pojken, så det är lugnt... Senare på kvällen och nu idag har min hjärna börjat jobba mer effektivt, och nu har jag insett att det kanske inte var ett "skämt", och tänk hur det kunde ha slutat...

Vår son var tillsammans med sina kompisar och spelade natt futsal turnering i Ekenäs. Matcherna spelades under hela natten och inkommande förmiddag. Under turneringen fanns det en viss pojkspoling som kommit i gräl med någon / några, går iväg för att hämta en pistol, som han sedan visar öppet bland med folk i bollhallen. Poliserna ingriper och får bort pojken utan problem. Skönt, men nu efteråt tänkt, så snurrar ju mina tankar kring, vad som kunde ha hänt ifall pojken valt att använda sitt vapen... I synnerhet då vår äldre berättade att han satt precis bakom den person som filmat videon som finns publicerad i dagstidningarna, då polisen griper pojken. Och då är det bara fråga om några meter mellan min son och pojken med pistol...

Nog är det skrämmande då man tänker på hur nära en olycka kan vara, utan att man själv vet om det. Ingenting hände denna gång, och ingen hysteri utbröt i bollhallen, som var fylld av folk, men jag bara funderar på att...tänk om... Tack och lov slutade allt bra, men det känns nog lite konstigt att veta att min son och många av hans bekanta varit så nära en pistol, som ingen av dem visste om :( Men denna händelse stoppade inte i alla fall min son och hans lagkamraters kämpe anda, för de vann sin serie och tog hem segern :) Duktigt gjort pojkar, att spela fotboll från midnatt till 12 följande dag är inte illa gjort...trots nattens äventyr med polis pådrag...

Då planerna ändrar...

Det behövs bara en sak, som gör att allt inte blir som man tänkt sig... Fler års planeringar rinner ut i sanden tack vare ett litet beslut, ett beslut som inte man själv kan göra något åt.Så nu kan jag gott citera det välkända uttrycket, "det går inte alltid som i Strömsö"... Eller egentligen är det väl min äldre son som får tänka så...

Han går ju sista året i gymnasiet, och hade sina framtidsplaner rätt så klara. Visserligen kan han inte i detta skede veta vilken utbildning han kommer in på, men det han planerat var att ta militären genast efter gymnasiet, sedan fortsätta studera...Han hade lämnat in önskan om att komma in i militären sommaren 2013, på så sätt skulle det bli ett mellan år i studierna. Men nu blir det inte riktigt så...tyvärr :( Han var idag på Uppbåd, och alla pojkar får samma tråkiga besked...ingen -94 född (i alla fall från denna ö) tas in under sommaren, de börjar sin tjänstgöring i januari 2014. Så detta beslut satte lite käppar i hjulet för sonens planer. Visserligen kommer han ju ut till sommaren 2014 om han är kortaste tiden i militären, men blir det en längre vistelse där, så betyder det att hans studier skjuts upp med 2 år. Och det är inte så skoj...

Utöver det så betyder det även att min son ska gå hemma och dra fötterna efter sig från februari nästa år fram till januari 2014. Visserligen ska han läsa på studentskrivningarna februari-mars, men efter det så... Nu blir det nog intensivt sökande efter jobb, det bestämmer jag... ;) Visst är jag glad att få hålla sonen längre hemma, men är rädd att han blir "förslöad" av att inget göra...i och för sig, undrar om man kan bli mer slö än vad han är  ;) Jag får ju snart känna mig som heltids mamma åt mina barn, så som jag var då de var små, då de var mest hemma...för som det nu ser ut, har jag båda mina juveler hemma hela nästa vår.

Då vi tog beslutet att ta vår yngre hem från skolan, var det prat om att se fram till julen och efter det ta ett nytt beslut angående vårterminen. Vi kommer nog att fortsätta studierna hemifrån även nästa termin, för så lugnt och skönt har det varit, både för sonen och oss föräldrar. Jag var idag till skolan, medan vår yngre skrev Kemi prov, och det var riktigt roligt att gå dit, behövde inte oroa mig ett dugg, för att jag skulle få höra än det ena, än det andra om vad sonen skulle ha gjort fel. De första två proven han skrev i skolan efter att han studerade hemma, gjorde han på skoltid...Han var tydligen under sådan uppsikt de 30-45min han vistades i skolan, eftersom listan var lång av klagomål på vad han hunnit säga eller göra under tiden han skrev prov...Så dagen den listan skickades hem, då beslöt vi att vår son lägger inte sin fot i skolan mer utan en annan vuxen hemifrån med sig. Så nu är vi med och "övervakar" så att vi själva ser vad han sysslar med :) Sen dess har det varit tyst från skolan...

Man hör ju ett och annat på byn, så kan inget annat än att vara lite skadeglad, då jag hör att det ännu "händer saker och ting" i skolan, trots att "största boven och hjärnan bakom alla hyss" inte längre är där. Nu är jag inte skadeglad för de andra elever som blir utsatta för samma utpekande som min son var, jag tycker mer synd om ungdomarna, som ingen har förståelse över att de faktiskt är hormonstinna ungdomar, prövar på lite ett och annat, så som även jag och många andra gjorde i vår ungdom... :) Visst ska man skilja på rätt och fel, men sen finns det en gräns över hur man tolkar det övriga. Min son har sagt åt sina kompisar att de kan ju skylla på honom, om det händer något i skolan, för säkert skulle han få felet fast han inte vistas i skolan  mera :D Om jag är ärlig, så skulle det inte förvåna mig heller om han blev beskylld...

Jag blev i alla fall glad då jag var till skolan idag, då sonens klassföreståndare sa att de nog saknar honom i klassen, så något positivt har han väl medfört under sin skolgång... Men jag saknar inte den tråkiga sidan som skolan medgav, så jag ser nu framemot att ha mina killar hemma, det är trots allt de sista åren vi alla klämmer oss under samma tak. Så fast inte allt går som på Strömsö, så tror jag nog det blir bra ändå...

Jag...

Hör och häpna...jag är här igen, tredje dagen i rad...är nästan lite stolt över mig själv. Jag ska försöka komma mig för att skriva lite oftare än vad jag under de senaste månaderna åstadkommit. Nu då kvällarna är mörka, det känns som dagen slutar efter klockan 17, så har jag igen infunnit mig i stadiet där jag njuter av kvällen, med ett tänt ljus här och där, värmen inomhus och ett inre lugn, som gör att jag inte behöver gå an som en galning...

Inte för att jag aldrig gått an som en galning...jag är inte den typen som behöver ha allt i tipp topp skick. Jag kan ha lite damm-tussar som ligger i knutarna, jag kan lämna saker ogjorda, utan att det stör mig.... Visst stör det mig, innerst inne, men jag har lärt mig att leva med att allting inte behöver vara perfekt...I synnerhet behöver inte allt vara så som alla andra förväntar sig, eller har det... Jag läste en blogg idag som fick mig att tänka...

Måste man göra som alla andra, för att vara uppskattad...Kan man avvika från majoriteten, göra sina egna beslut...Blir man dömd, om man inte följer med flödet, tiger och är tyst...Blir hela familjen, ens nära och kära drabbade, om man väljer att ta en annan väg än de flesta...Får man ha egna åsikter, utan att man blir överkörd, innan någon ens lyssnat på min åsikt...

Säkert får man göra allt det ovannämnda...vad slutresultat sen blir, det är en annan fråga. Alla gör som man vill, man delar med sig det man vill, håller inom sig saker man inte vill dela med andra. Det enda jag, personligen kan säga, är att, jag själv väljer att "komma ur skåpet". Jag skriver inte ALLT på min blogg, men jag berättar för dem jag anser att är mina vänner, om saker och ting som händer i mitt liv. Jag har ett behov att få lätta på mitt hjärta, oberoende om det är bra eller dåliga saker...jag bara måste få det ur mig. Vad mina vänner sen tycker om det jag anförtror dem för, det är deras sak...Tack och lov har jag vänner som kan säga rakt ut och inte slätar mig på ryggen, bara för att vara "vänliga"...

Att köra, styra, leva ditt eget liv...det kan ingen annan påverka än du själv... Hur mycket du än försöker vara alla dina medmänniskor till lags, så är det ändå du själv som förr eller senare drar botten nappet...för en vacker dag får du "äta upp" det du sagt, och måste stå till svars för det du uttryckt dig om tidigare, det har jag fått uppleva många gånger. Bor man i en liten kommun, så som jag, så kommer "nyheterna" fram till omgivningen långt innan man själv hör dem, så det gäller att välja vilken väg man tar...skitprat eller fakta... Under åren har jag lärt mig...det är lika bra att säga som det är, jag står för det jag säger, och jag står för de tabbar jag och min familj gör. Gillar inte min omgivning det, så kan jag inte göra så mycket åt den saken...för jag är den jag är född till, och jag tänker inte ändra på det...

Kan erkänna, att en del stora beslut, stora "saker" jag valt i mitt liv, utan att tänka på vad andra människor tänkt / tyckt om mina beslut...har gjort mig till den person jag är idag! Så tack till alla mina vänner, som stärker mig, leder mig i rätt riktning, för att våga vara mig själv, våga göra mina egna beslut...Men ändå vara uppskattad av er, att ni godtar mig som vän, som den person jag verkligen är...mitt rätta jag :)

Min man...

Trodde väl aldrig jag skulle skriva ett inlägg om enbart min man, men så blir fallet idag...Jag har nämligen ett behov att få skriva av mig om arbetande män...och hur mycket kan man skriva om detta ämne? En man jobbar, inget märkbart med det, det är ju så det ska vara...

Men då vi är inne på tredje veckan min man skrider iväg tidigt på morgonen till sitt arbete, då finns det nog en del jag kan dela med mig... ;) En man som jobbat många år i en fabrik, med ett mycket ansvarsfullt jobb (så berättade han för mig i alla fall), men kanske inte så kroppsligt betungande...En man som i mina ögon var mera ledig än vad han jobbade...tack vare skiftesjobb. En man som skyllde alla "motgångar" gällande hans humör, ork och motivation, på att han jobbade skift...har nu förändrats till...

En man som måste ha klockan att ringa fem dagar i veckan...så som de flesta av oss som befinner oss i arbetslivet. En man som verkligen måste utföra kroppsligt tungt arbete, för att få arbetsdagen att löpa. En man som jobbar mer än vad han är ledig. Han är ju för fan aldrig hemma ;) Det är bilen jag saknar mest i detta fall... :D En man som inte mer skyller på någonting, han har blivit rätt så normal i hans humör svängningar, kan det bero på tröttheten, då även han nu har rutiner...Jobbar samma tider varje dag, så hans dygns rytm har kommit till rätta...

Så vad kan jag dra för slutsatser...Jo, det är rätt så bra att min man fått ett jobb, och att jobbet är ett vanligt dagsjobb, han är hemma alla kvällar och båda längtar vi lika mycket efter veckoslutet. Då han jobbade i fabriken, var det oftast så att han var ledig medan jag jobbade och då helgen kom, ja då började hans arbetsvecka. Så jag personligen gillar denna sits vi nu befinner oss i :) Att veta att alla veckoslut kan vi spendera tillsammans, vi kan boka in vad som helst, utan att alltid kolla arbetslistan först. Bara vi ännu får pojkarna att förstå. att deras far faktiskt har ett måndag-fredag jobb...de frågar fler gånger i veckan: -Var är pappa?

Tyvärr finns det en nackdel med detta annars så underbara stadiet vi befinner oss i... Nämligen jag...jag och mina behov... Jag har ett grymt behov att få vara för mig själv, i tysthet en liten stund under kvällen. En stund då jag inte orkar vara social, jag vill sitta i mina egna tankar, oftast framför datorn...Detta behov fick jag mer än bra stillat medan min man jobbade i fabriken, han var ju mer hemma än på jobb, så vi hann diskutera nu som då. Då han var arbetslös, då ville han prata mest hela tiden, men då kvällen kom, svarade jag bara jo, ja, jo, jo, ja,ha, just det...o.s.v. Lyssnade med ett öra, för att lite hänga med, men det mesta gick väl förbi...Ok, jag låter väl som en fru som inte bryr sig, men det är ju inte det som det är frågan om...jag tyckte bara att då jag i 7-9 timmar lyssnat på gubben, så kunde mina öron gott och väl få en paus ;)

Men nu idag, så har vi ju endast några få timmar per kväll, som vi kan kommunicera med varann, och det kan ju bli lite jobbigt, för mig då alltså...Jag behöver då min lugna stund, men vill även höra allt min man har på hjärtat...Så nu har jag försökt öva in en ny teknik...att kunna göra MER än två saker i gången...jag försöker lyssna helhjärtat på min man, försöka kommunicera med honom, tillika jag försöker njuta av tystnaden...Och bra går det...för min man är även han mer utmattad på kvällarna, så han ligger gärna och slö ser på tv, eller sitter framför datorn, så vi har hittat en bra harmoni i familjen :)

Så tacka vet jag systemet, där båda vuxna i familjen jobbar, så gott som samma tider...Då uppskattar man ännu mer dom korta stunderna man är ledig tillsammans :) Fast vi har olika behov av hur vi spenderar den lediga tiden, så gör vi det ändå tillsammans...endera i tysthet eller i full konversation.

Mörker...

För er som eventuellt inte vistats ute under kvällen, eller råkat se ut genom fönstret, inte för att man ser något då det är bäckmörkt, så tänkte jag bara informera om att det regnar...igen...och nu är jag så förbannat trött på det jävla regnande! Ursäkta mitt ordval, men nu börjar mina nerver och humör tära tack vare detta evinnerliga vatten som öser ner från skyarna...

Ja visst, jag älskar höst...men inte regn! Jag älskar då kvällarna blir mörka, då man kan tända ljus inne...men jag tycker inte jag ska behöva tända ljus ute, runt hela huset, för att få någon sikt i detta svarta regniga väder. Och jag avskyr då allt är vått och klottigt!!! Jag avskyr då yngsta sonen kommer hem på kvällen med ner dränkta kläder och skoplagg, bara för att han tycker att det är roligt att vara ute och köra moped i regnet. Vi har faktiskt dåligt med torknings möjligheter, i alla fall såna som gör att allt vore torrt följande morgon...Så snälla regn...dra så långt pepparn växer, och kom tillbaka då du förvandlats till snö :)

Snö...oj vad jag längtar efter det, och några minus grader till på köpet. Så att världen skulle bli torrare, renare, och framför allt LJUSARE. Så mörkt och dystert det nu är, gör ju att var och varann blir mer eller mindre deppig... I mörkret ser man ju inget heller, vem eller vad som helst kan mitt i allt sammans stå framför dig, utan minsta förvarning...spooky... ;)

Det hände mig förra veckan...Enda nackdelen med höst och vinter, förutom mörkret, är alla "kräk" som börjar vandra längs / över vägarna, medan sikten är minimal. En av mina värsta mardrömmar är att krocka med en hjort eller älg... Har en gång under min karriär som chaufför påträffat en älg, men kom undan med blotta förskräckelsen. Älgens ena hov (heter det så?) snuddade lite i kofångaren, så det var inte så farligt...
Det som var värre, var att jag i paniken tillika jag tvär bromsade hade svängt på ratten fullt till höger...så då jag släppte på bromsen, studsade jag som en gummiboll med bilen rakt ner i ett dike, och där satt jag fast... Halv 3 på natten, utan telefon (de var inte påtänkta då ännu), och det värsta av allt...det var kolmörkt, jag var mitt inne i ingenstans, på en skogsväg jag aldrig kört förut, och jag har en stor tendens att vara mörkrädd...

Jag steg ut ur bilen, lade benen på ryggen och sprang för brinn kära livet...jag sprang åt det hållet jag var på väg annars, visste att vägen skulle komma ut till en by...jag sprang fler kilometer, var helt säker på att jag hade älgen i hälarna, eller någon annan som spanade mitt i natten...Vem i fridens namn skulle ha lust att vara ute och jogga på en ödslig skogsväg halv 3 på natten, förutom mig ;) Då jag äntligen kom fram till ett hus, bankade jag hysteriskt på dörren, tog ett tag innan personerna vågade öppna...Det fattar jag bra nu efteråt...sku någon banka på vår dörr 3 tiden på natten, sku jag ringa 112!!! Fick ringa min man, och lyckligtvis hade gubben i huset, där jag fick ringa, en bil med dragkrok och alla andra attiraljer som behövdes för att få upp min bil från diket. Så allt slutade bra...det mest komiska med incidenten, var att då vi kom tillbaka till platsen där jag hade närkontakt med älgen, då hade det börjat ljusna ute, och vad ser jag då...Jo, hade jag valt att springa åt andra hållet, skulle jag ha hittat hjälp på 50 meters avstånd... Men är man mörkrädd så är man...

Detta hände för 20 år sedan, sen dess sitter jag med hjärtat i halsgropen då det blir mörka tider och jag ska vistas på vägarna...men inte ett "kräk" har visat sig...tills förra veckan. Jag har varit helt säker på att jag inte upptäcker djuret före det är för sent...Men jag reagerade, trots att jag var i full konversation med min medpassagerare...jag tvär nitade, jag kände hur allt från bakbänken flög i våra ryggstöd, jag hörde hur allt i bakluckan slungades framåt. Men inget hände, älgen som var stor som fan, var en gentleman, den valde att gå snett över vägen...hade den gått rakt över, kan det vara att jag fått testa på om våra airbags i bilen funktionerar. Bromsarna i bilen kan jag övertyga om att de är i topp skick, tur att det inte var halt, eftersom vi FORTFARANDE har sommar ringar...visserligen hade vi väl inte haft många nabbar kvar på vinterdäcken, ifall vi haft dem under bilen, de hade nog etsat fast sig i asfalten efter min tvär bromsning...

Så nu är jag lika skräckslagen igen, 20 år framöver...jag ber att alla djur hålls i skogen eller på åkrarna och låter bli att ta en promenad framför min bil, eller någon annans...Skulle det komma lite snö, som gjorde världen lite ljusare, så skulle säkert min sikt vara bättre, men då är jag istället rädd för att köra i snö och halka...så kanske jag skulle överväga att inte alls köra bil det mörka halvåret... ;) Oberoende, så önskar jag nu snö istället för allt vatten som jag skall umgås med dagligen!

Fredag...

Fredag kväll...för en timme sedan var jag smått stressad över denna kväll...och det är rätt så onormalt, att JAG är stressad en fredag kväll. På fredagen ska man ju bara njuta, ta sig ett glas vin, koppla bort från arbetsveckan, och helt enkelt bara vara och må bra... Men då min man frågade vilken tid vi skulle ha bastu, då, ja just då insåg jag att det blir stress...

Inte med bastun förstås, men med allt det andra jag ska hinna göra ikväll...Viktiga saker som jag inte kan lämna ogjort...det jag borde hinna med är följande: fixa en efterrätt tills imorgon då vi får gäster, spela SongPop, kolla Facebook, laga mat, bada bastu, se på X-Factor, kommunicera med de övriga familjemedlemmarna, skriva blogg och det värsta av allt...se på Big Brother! Ok, nu kom sanningen fram...jag har även detta år hamnat i träsket, jag erkänner...jag följer med Big Brother...har gjort det fler år, och kan helt enkelt inte sluta. Men det verkar som man är lite "udda" då man följer med detta program, men vem bryr sig...jag betalar tv-licens som alla andra, då får jag se på vad jag vill :)

Att hinna göra allt det jag tänkt, visade sig att vara lite svårt, så jag prioriterade...Efterrätten är fixad, lite sött och gott kan man inte avstå ifrån. Facebook och SongPop hinner jag ta senare. Bastun ska just på, så maten borde jag börja med, men försöker få ett inlägg till min blogg under tiden. Jag klarar säkert av att springa mellan datorn och spisen, en kvinna kan ju faktiskt göra mer än en sak i gången...X-factor och Big brother ser ut att bli inspelade i digi-boxen...programmen kan jag sen på söndagen ligga i soffan och se på, ifall lördagens efterrätt ger en sådan effekt att jag inte orkar göra så mycket annat denna dag ;)

Så nu har jag varvat ner, nu har jag insett att man inte behöver hinna med allt. Man måste sätta sig ner, ta en andningspaus, och göra det som är viktigt. Maten måste fixas, i synnerhet då jag har huset fullt igen :) Hela familjen samlad och utöver det två tjejer som "tillhör" mina söner, så mat på bordet måste det finnas, det andra klarar vi oss utan. Nog för att de äldre ungdomarna ville ha bastu före maten, så det ger mig någon minut extra att skriva blogg :) Jag sku ha så mycket att skriva om, det har hänt en massa sedan jag sist var här och berättade om min vardag. Men får väl uppdatera mina senaste dagar i etapper, för allt kan jag inte skriva om idag.

Min far har kommit hem, känslan att se honom traska på där hemma igen, var härlig :) Fick höra av en vän att hon mött honom på landsvägen i början av veckan, då visste jag att "gubben" är i form...Nog för att jag gärna sett honom "utanför bilen" ett tag ännu. Idag träffades vi i matbutiken, han såg så fräsch ut, han hade varit till frissan, och skägget som växt fler cm under veckorna var borta.... så min far såg ut igen så som jag är van att se honom, och det är jag glad för :) Jag visste att han skulle ta sig ur denna olycka. Visst märker jag att hans minne inte är som förut, men...han lever och mår bra, vad mer kan jag begära :)

Denna vecka har varit en vecka med minutspel...3 dagar har jag inom noll sekunder haft tid att "klä upp" mig från mina mjukis-byxor till något annat, för att ändra mitt utseende från dag-mamma till mamma...Det är faktiskt inte så svårt, eftersom min klädgarderob mest innehåller kläder som jag trivs i...och något enstaka plagg jag täcks visa mig i, ibland folk. Så har jag två blusar jag väljer mellan då jag ska vara "officiell" så tar jag den ena först och den andra följande gång...och sen upprepar jag proceduren! Känner redan hur alla kommer att kolla vilken blus jag har på mig nästa gång jag "inte är dagmamma" ;)

Igår var jag på gymnasiets föräldramöte...Det enda jag kan konstatera, tack och lov är inte jag 18 år och studerande... 18 år, det sku väl vara helt okey....men studerande... Det var kurser hit och dit, datum, poäng, planeringar, läseteknik och krav på en hel del. Det jag blev klok på under mötet var att,jag skulle ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN orka studera mera. Jag lyfter hatten för alla ungdomar som studerar idag, oberoende av skola. Ni är duktiga! Så är även min man och min son, de som lärt sig en massa under sin skolgång. Utöver det har det även fastnat i deras minne efter några/många år... Vår yngsta, han som går i hemskola, hade matematikprov i veckan...Han var till skolan och skrev det, efter provet sa han att det kändes som det var en klockren 9... Tyvärr, så blev det inte, det blev "bara" 8 1/2 :D Han som hade 6 i matematik... Så hemskola kanske inte är så dåligt trots allt...

Nu anlände de yngre ungdomarna hem, så nu  måste jag dra mig till spisen, nu måste jag fixa mat...Det är väl inte acceptabelt att 5 individer går hungriga bara för att mor i huset vill sitta framför datorn... ;) Men jag är ju inte hungrig.... ;) Trevlig helg till er, Happy Halloween...Personligen gillar jag den amerikanska varianten. Tänk att en hel kväll få glädja utklädda barn med godis...tänk att få "spöka"...jag skulle ju gärna både klä ut mig och tigga godis...  :D