Lugnet börjar avta...

Nå jaa, nu har jag njutit och sugit in av allt som julen hade att erbjuda detta år :) Visst är det ju lite "jul" ännu, med alla pynt och dekorationer, men julmaten har nog fått säga tack och hej för ett tag sen. Vad bekommer julmaten, så var det inget nytt som skulle ha övervunnit det gamla konceptet... Julaftonen vräkte jag i mig av allt, det fanns inte ett botten...juldagen gick väl an, åt ännu med relativt god aptit...julannandag behövde jag inte mer skilda talldrikar för fisk och skinka och lådor...nej denna dag åt jag bara det som jag absolut tyckte var nödvändigt att få slut på, och det åt jag med nästan långa tänder! Älskar julmat, men visst känns det skönt att det nästan är ett år till nästa bjudning :)

Mat...

Mera mat...

Och ännu mera mat...

Årets julafton förde med sig vissa förväntningar, det låg en liten "oro" inom våra fyra väggar. För att säga som det är så var det nog endast min man som var "orolig" och beredd på "problem". Jag själv lade ingen energi på att fundera på detta "problem"... Jag beslöt mig för att ta det som det kommer. Och inte var ju "problemet" något katastrofalt, det var frågan om att första gången fira en julafton med "vår" lilla Koda. Eftersom killarna inte är små mera, än mindre tror på julgubben, så lade vi alla julklappar under granen redan dagen innan, så som vi gjort många år redan. Min man var som sagt lite nervös, han var osäker på hur Koda skulle hantera julklapparna för att inte tala om granen... Granen fick sig en väl förstärkt livlina, den knöts fast från toppen till taket (det lär ska ha gjorts alla år sen vi skaffa Mollie, men va visste nu jag...) Men den blev lite extra knuten detta år! Och vad gällde julklapparna så var min man nästan övertygad om att Koda skulle gå an på dem så att alla julpapper var bortrivna innan julklappsutdelningen :D

Koda <3

Men vad gör inte mitt väluppfostrade "barn-barn"? Jo han snusade inte ens på granen, och klapparna brydde han sig knappt om. Då vi började julklappsutdelningen trodde väl några i huset att Koda skulle bli ivrig som bara den...men icke sa nicke. Han la sig vid min mans fötter och där låg han och sov igenom hela julaftons kvällen :) Duktig pojke :) Katten Mollie fick väl en lite annorlunda jul, hon brukar tycka om att leka med paketsnören och tomma pafflådor, men denna jul höll hon sig på högre höjder, tack vare hennes rival som antastar hennes revir nu som då. Men nog hade hon lite lyx ändå, hon blev ju serverad fisk rakt under näsan, uppe på byrån där hon kände sig trygg <3 Bortskämd eller... Så alla var nöjda och jag fick det jag önskade, en vit jul! Det var ju min enda önskan...nästan... hade nog en till, och den blev också uppfylld, så hur snäll har inte jag varit detta år?

Min andra önskan var att mellan 24-26.12 fick inte min yngre son eller min man nämna ordet BIL!!! Min man klarade det bra, yngre sonen frågade den 26:e om det ännu denna dag var "tystnadsplikt"JO!! Han var tyst och respekterade min önskan... Alltså på riktigt, nu är jag här igen, nu har jag hamnat in i den onda cirkeln, och jag ska klara av det här en låååång tid framöver! Någon som kan rekommendera en bra psykolog? Visst har jag klarat av ett flertal mopedköp och några bilköp under åren, men då var jag yngre...nu vet jag verkligen inte om min mentala hälsa klarar av det här mera? Och som jag sagt, det har alltid gått lugnare till då det gäller den äldre sonen och hans far, men då det kommer till den yngre som ska försöka resonera med sin far så är oftast helvete löst inom 5 minuter, och jag ska försöka agera skiljedomare...Det enda jag vet är att yngsta sonen fyller 18år  om 8 månader, jo det är länge dit ännu, men innan han och min man hittat en gyllene medelväg där de kan komma överens för ens en kort sekund, så kan det ta evigheter... Så visst är det bra att de börjar i tid, det är endast jag som måste finna kraft att orka vara delaktig!

Vit och kall jul <3

Det har gått evigheter (känns det som) sen vi hade alla världens bekymmer med mopeder. Jag har redan hunnit känna lugnet, och lagt alla bekymmer bakom mig, så kanske det är dags för denna mor att vakna upp igen och inse att det finns en hel massa kvar ;) Vilken tur egentligen att jag har det här problemet att ta tag i nu, för då hinner jag inte till 100% fokusera på att min yngsta lilla kille tänker ta det stora klivet nästa år, för att fylla 18 år och bli myndig...Det känns overkligt, men det här måste jag ändå medge...det kommer att vara jobbigt för mig, men har en känsla av att det är betydligt jobbigare för min man. Därav kanske de två har mer dispyter...kanske är det min man som har svårare att inse att hans yngsta kille inte mer är liten? Vem vet...det får år 2015 återvisa... Men en väntan på att imorgon uppleva detta års sista dag, vill jag önska er alla...

ETT GOTT NYTT ÅR FRÅN DETTA HUSHÅLL <3

Riktigt snart är julen här, det är nästan frågan om timmar innan jag får sätta mig ned och endast njuta av den bästa högtiden på året. Inom kort har jag min egen familj hemma inom 4 väggar, mina egna killar sittande vid samma matbord, alla tillsammans...för en kort stund,innan timmarna/dagarna rusat iväg och julen är förbi, och familjen är splittrad igen. Bäst att ta vara på allt och lite till under den tiden vi alla är samlade :)

Julförberedelserna är rätt så bra under kontroll, allt har löpt på i sin trogna vana... Det har varit fullt ös med att hitta de där traditionella sista minutens julklapparna, haft en och annan lindrig dispyt med gubben då granen skulle flytta inomhus, besökt alla tänkbara matbutiker och finslipat alla hyllor för att säkra sig för att denna familj inte löper risk för att svälta under julen. Plockat, pyntat, plockat och pyntat...För att inte tala om städningen, den där evinnerliga julstädningen! Fy fasiken vad jobbigt, men tyvärr ett måste :( Eller så inte...man kan göra det hela mycket enklare och resonera som mig, och fixa julstädningen undan på mindre än 2 timmar...

För det första börjar man med att nå åldern 40+...i detta skede inser man att det är totalt hysteriskt att städa skåp/lådor/skrubbar/förråd/garage m.m. Man inser även att julen är lika välkommen trots att fönstren inte blivit tvättade sedan början av hösten. Efter att man insett allt det ovan, så ska man minsann se till att man har ett fyrbent "barnbarn". I valpåldern förstås, annars mister det sin charm! Har man en liten valp som ska spendera julafton hos dig, 3 dagar efter att valpen "bott" hos dig ett veckoslut, så kan man med gott samvete skippa grundstädningen :) Det ska ju ändå bredas ut tidningspapper längs golven. Och har man en fyrbent grabb som våran, så behövs det lite handdukar med. Koda dricker nämligen vatten ur sin skål med ena tassen i skålen och den andra tassen drar han ut vatten med :) Innan man hunnit reagera för att torka av tassarna, har han sprungit runt halva huset. Men "goer" är han för det, och jag får väl tacka honom för att jag kom lindrigt undan med julstädningen i år!

Nu har ju någon där uppe ÄNTLIGEN lyssnat på mig, och öppnat snökanalerna, vilket betyder att vi har det vackraste vintriga snölandskap att njuta av :) Jag är så happy, happy, happy <3 Nu gäller det att hålla tummarna för att det hålls så här fint hela julhelgen, och gärna långt in på nästa år om jag får bestämma. Men julen nu till att börja med i alla fall...Min man och yngsta sonens väder appar de följer, så visar helt olika. Gubbens visar tyvärr lite regn imorgon, men nog lite snö mot kvällen. Sonens visar snö, snö, snö och kallt...Hoppas den senare nämnda har rätt :)

Skinkan är strax klar, väntar på att få göra provsmakningen, slurp! Har allt det andra i matväg fixat, så långt det går dagen innan. Så snart kan jag sätta mig ner, njuta av en glögg och bara suga in av allt det goda julen för med sig :) Måste nog ta ett varv ut ännu ikväll för att uppleva vår vackra vinter, och vackrast är den nu då all ute julbelysning smyger sig fram under snötäcket <3

Julen...

Nu doftar det jul i detta hus, nu längtar jag riktigt enormt efter julafton...en vecka kvar <3

Är helt ensam hemma, har varit det hela kvällen. Min man är på julfest, han inleder sitt jullov imorgon. Vet inte om jag vågar skriva detta, men GUD VAD SKÖNT! Älskar min familj, men behöver en lugn stund ibland. Hade planerat att inte göra något ikväll, ta egen tid framför datorn, få ihop ett blogginlägg och bara njuta av min tillvaro. Nu blev det inte riktigt som jag planerat, tvärtom så visar klockan på 21.00 och nu först gav jag mig tid att sätta mig ner...

Jag är en människa som blir slö, då andra "slöar". Jag har alltid varit betydligt effektivare om jag är ensam hemma, och det inte finns någon annan individ som hänger framför datorn eller tv:n... Det visade sig vara exakt så som denna kväll slutade. Men jag är nöjd, har uträttat en hel massa :) Körde gubben till hans "julfest" klockan 18, då jag kom hem kände jag för att göra något vettigt... Så nu har jag lagat kålrotslådorna, batatlåda och senap. Fixade även de traditionella hjärtpepparkakorna. Och det bästa med det hela...jag har hunnit elda i takkan! Tänk, på sidan om att elda, har jag kunnat kruxa av en hel del från min "osynliga lista"...Min man sköter eldandet i takkan, då han är hemma, och det är han ju hela tiden, förutom ett par gånger i året :D Hur många gånger får jag inte till svar, då jag ber honom göra något, att han hinner inte just nu, för att han eldar... HALLO? Nå, det är väl bevisat att kvinnor kan göra fler saker samtidigt :) Så nu både doftar det jul i huset, och varmt har vi också :) Och utöver allt det här så har jag även hunnit prata i telefonen många gånger, haft tät kontakt via meddelanden med både äldsta sonen och min svärdotter...

Mina traditionella pepparkakor...ja, de har hängt med så länge jag minns. Det är en tradition hemifrån. Mina föräldrar lagar alla jular stora hjärtpepparkakor, skriver med glasyr God Jul och namnet på var och en individ, även alla djurnamn...Sedan hängs pepparkakorna upp i väntan på julen. Denna tradition har jag tagit med mig, har gjort samma sak allt sedan jag flyttade hemifrån. Fixade inte bara åt oss själv, jag lagade även pepparkakor åt alla våra familjebekantas barn. Då jag började jobba som dagmamma, var det en självklarhet att ge ett hjärta åt dagbarnen med. På den tiden då det riktigt begav sig, så rörde det sig om ca 20-25 hjärtan per jul. I dags läge har jag fått lärdom om att man kan spara pepparkakan från år till år...Jag kan bara inte tro detta, men lär ska vara verklighet...en av mina gamla dagbarn, idag 15 år gammal, har sin pepparkaka sparad som han fick då han var 5 år gammal. 10 år!!! Och varje jul lär den ska plockas fram, vilken heder jag känner <3 Så nu har jag lärt mig att spara våra egna, så behöver inte baka nya alla år. Detta år hamnade jag att fixa en ny...Koda måste få en egen :)

Hedern jag känner att det finns en familj som sparat hjärtat alla dessa år gjorde mig glad :) Det som gör mig ännu gladare är vad jag hörde för ett tag sen...Träffade en mamma till ett av mina "gamla" dagbarn. Hon jobbar i skolan, och hade denna dag bakat pepparkakor med eleverna. Hon kände igen vilka var mina "ännu äldre" dagbarn (barnen går i högstadiet...jo, JAG är gammal) Någon av mina "föredettingar" hade nämnt om de stora hjärtan man fick hos Hanna, och undrat om de kan baka sådana :) De hade frågat en gosse som de visste att han varit dagbarn hos mig, ifall han minns Hannas hjärtpepparkakor...han hade funderat en liten stund, varefter han mindes att: Jo, av Hanna fick man alltid såna :) Jestas vad glad jag blir att höra detta. Jag försöker på inga vis skryta om mina prestationer, att jag skulle vara bra på att fixa dessa hjärtan...Jag gör det för att det blivit min egna tradition som jag vill föra vidare, och i dags datum så är det endast mina dagbarn jag lagar varje år åt, så det tar ju inte ens av min tid... Det är liksom min julgrej det här :)

Paus i protokollet...måste fylla på ved, ta ut mina lådor ur ugnen, ladda bykmaskinen och ge mat åt katten...återkommer om två minuter!...

Lådorna blev lyckade, elden sprakar, katten är nöjd och hoppeligen har vi rent byke om en timme...I made it... :) (hann t.om ut på frisk luft, så det tog väl lite längre än 2 minuter, men.... )

Från det ena till det andra...senaste lördag var det Svenska Teatern och Mamma Mia som gällde. Kunde skriva ett eget inlägg om detta, men gör det kort och gott! MAMMA MIA! GÅ OCH SE DEN!!! Utöver att det var den bästa föreställningen jag sett, så var det också över lag en jätte bra dag i gott sällskap. Att uppleva Helsingfors i bästa julskrud, god mat på Hard Rock Café (rekommenderas varmt), en dag utan några måsten, var exakt vad jag behövde just nu.

För att summera detta inlägg så kan jag konstatera att livet känns bra, julen är på kommande. Imorgon har vi julfest med dagbarnen och på kvällen är det julkonsert i kyrkan, den missar jag aldrig...Skulle man inte ha julkänslor, så lär man nog alltid få det på den årliga julkonserten. Två dagar arbete, påföljd av 3 veckors ledighet, yngsta sonen kommer hem på jullov imorgon kväll och det som är pricken på i:et denna jul är att äldsta sonen har 18 TIMMAR kvar i det militära <3 <3 <3

Nedräkning del 2...

Nämen kan man tänka sig, det har regnat idag igen...HELA DAGEN LÅNG...mysigt, sååå myyysigt!!!

Har ju som sagt nedräkning på gång till julafton, men vet ni vad...Jag räknar inte bara dagar till julen, jag har ju en ännu trevligare nedräkning på gång. Och den nedräkningen kommer till sin ända riktigt snart, för nu är det inte många dagar kvar :) Herre du milde, det är ju BARA 6 dagar kvar! Vilket betyder att det är 341 dagar sedan jag satt här med ont i magen, känslorna svallade och tårarna sprutade... Det känns som igår, men nu då jag ser siffrorna 341 så inser jag ju att det verkligen är en tid sedan, ja, nästan ett år...Ett år sedan min förstfödda klev in i de gröna kläderna och inledde sin militär tjänstgöring.

Och nu är det endast 6 dagar kvar, så får grabben gå ut genom portarna, i civila kläder :) Nästa torsdag morgon då han vaknar, är det sista gången han vaknar i "sin stuga", sista morgonen han måste göra allt enligt statens riktlinjer och principer. Sista gången han äter arméns mat (som beväring i alla fall), sista gången han måste få rutorna i rätt linje på sängöverkastet. Ja, listan kan väl göras hur lång som helst, för garanterat är det en hel massa som sonen gör sista gången de inkommande dagarna nästa vecka i armén. Jag kan ju absolut inte lägga mig in i hans sits, och veta hur det egentligen känns, eller vilka tankar som snurrar i hans huvud. Men jag kan i alla fall föreställa mig att det måste vara en otroligt befriande känsla. Tillika kanske lite "skrämmande" att återvända till ett normalt liv, efter att man i nästan ett år har levt rätt så paragraf enligt. Rutiner, och dagar som man exakt vetat hur de ser ut...En trygghet kan man väl säga, för det har alltid funnits någon som sagt och sett till hur/när/var saker ska skötas. I det civila gäller det att hålla ordning och reda på allt själv.

Arméns gröna utstyrsel

Det sägs ju att armén gör pojkar till män. I mina ögon är det nog fortfarande min lilla pojke som kommer därifrån. Om han har växt till sig, kan jag inte ta så mycket ställning till eftersom han inte bor hemma mera och jag ser honom rätt så sällan. Så i den frågan måste jag nog konfrontera svärdottern, som bor under samma tak som sonen :) Men en sak är jag säker på, att ett helt nytt bagage på ryggen har nog sonen fått, ett bagage som är fyllt med en massa nya erfarenheter och många minnesrika stunder och garanterat många nya vänskaper. Sonen som nu är båtförare, har ju även lärt sig otroligt mycket nyttigt om sjökunskap, saker han kommer att ha nytta av resten av livet.

Man kan väl aldrig säga att någon trivs i armén. Men sonen har nog haft det rätt så bra där i alla fall, tack vare att han kom till båtförar utbildningen. Han har verkligen haft många "fina" dagar jämfört med dem som hamnat att springa i skogen. Hans kompani har mest spenderat tiden i hamnen eller ute på sjön. För mig har det varit en märkbar lättnad att han spenderat sin militär tid på detta vis, jag har ju inte behövt tycka så värst synd om honom. Då jag hört hur många andra gossar haft det, så har det klumpat sig i magen, så hur illa hade jag inte haft om min egen son hamnat inför samma sak. Så vilken tur att pojken till denna hönsmamma kom till ett "bra kompani" ;) Så nu har både han och jag överlevt 341 dagar utan större problem :)

<3

Det låter positivt nu, men annat var det den 6:e januari...då mådde jag pyton. Ni som läser min blogg kanske minns hur hemskt jag upplevde denna dag. Minns ni inte, så kan ni ju läsa det här:( 6:e januari ) Trots att det känns positivt och bra nu så håller jag ändå fullständigt fast vid att det var min värsta dag som mamma. Och jag har full förståelse och sympati för de mödrar som inom kort sitter i samma sits som mig. Tyvärr är det många av mina bekantas söner som nu har nedräkning åt andra hållet...de räknar dagar tills de måste ta det tunga steget och ta sina första kliv igenom portarna för att byta sina civil kläder till statens gröna. Och trots att det känns positivt för mig och min son, så kan jag ju inte undgå att jag har ännu en kille som ska igenom det här, och jag lovar att jag kommer att gråta lika mycket den dagen, fast jag vet att det blir så mycket bättre och lättare bara någon vecka har gått...Att det kan vara känslomässigt jobbigt att vara mamma!!!

Nu är jag i alla fall på toppen humör, och är så hjärtans glad för äldsta sonens skull. Tänk, 6 dagar kvar, varefter han är en "fri man" och har ALL TID I VÄRLDEN att hälsa på sin mor och far. Du är så välkommen alla kvällar och alla veckoslut :D :D :D Detta glädjerus toppas till 100% med att imorgon morgon ringer väckarklockan tidigt för att vara en lördag morgon...för då tar jag gubben under armen, ett av paren från grannhushållet och så bänkar vi oss i en buss för att styra kosan mot Helsingfors och Svenska Teatern...Mamma Mia, here we come :)

Nedräkning...

NU RÄCKER DET!!! Helvetes, satans, jävla regn och blåst! Ursäkta mina svordomar, men jag tappar totalt konceptet på det här förbannade vädret, det är långt ifrån normalt i december månad... Det är ju nu som marken ska vara vit, några minusgrader och julstämningen ska börja infinna sig. Men nej, sidu nej, nej, nej...Istället så viner det i knutarna, regnet piskar mot fönstren och man får sitta i beredskap att det blir strömavbrott när som helst. Och värre stormar har det väl utlovats...Jag blir snart galen och flyttar till Nordpolen! Eller så börjar jag gråta...

Det är väl lika bra att försöka göra det bästa av det hela i alla fall, för vädret lär inte ens jag kunna inverka på, hur mycket jag än vill. Så inte ska regnet distrahera mig inför julens förberedelser! Nu gäller det att fixa med så mycket myspys inomhus istället, så att julfriden infinner sig oberoende av om ingen tänker stänga av vattenkranet uppifrån det blå innan julafton...

Jag har redan smått börjat med nedräkningen, det är ju bara 13 dagar kvar nu, och så snabbt som dagarna går så i ett huj har vi den 24:e här. Och jag har bestämt mig för att vara väl förberedd, så att jag kan undvika hysteriska, panikartade eller galna utbrott just dagarna innan julafton...Visserligen kan jag nog inte minnas att jag någonsin skulle fått/betett mig efter de 3 ovannämnda adjektiven, men det är så min man brukar beskriva mig, ibland... Oftast i samband med då jag ska ställa igång till en större tillställning. Tror bestämt att jag ska ge en ordbok åt min man till julklapp, så han får slå upp orden, för hur skulle JAG någonsin kunna vara hysterisk, galen eller panikartad... ;)

Känner mig nog rätt så bra förberedd detta år igen. Förra året hade jag lång ledigt före julen, vilket var det bästa någonsin. I år har jag också ledigt 4 dagar innan julafton, men redan idag har jag en massa under kontroll. Har på känn att min man kommer att kalla mig lugn, harmonisk och välorganiserad detta år :D Det bästa som jag åstadkommit till denna jul är att jag faktiskt har julklapparna under kontroll nu redan, 13 dagar innan dagen med stort D. Allt som är hemhandlat är även packat och klart. De julklappar jag inte kan få köpta här på vår ö, är alla beställda och kommer hem med posten. Några få paket har jag ännu oklara men de hittar jag här i våra lokala affärer. Måste tillägga att jag är absolut ingen vän med att shoppa på nätet, jag undviker det rätt så långt. Bläddrar hellre i kataloger och beställer därifrån. Men denna jul tackar jag gudarna för nätshopping, har verkligen utnyttjat det till max :)

Julkorten...vad gäller dem så är jag mästare på att fixa dem i sista minuten. Materialet kan vara hemhandlat veckor i förväg, men att sätta sig ner för att laga dem brukar ta sin lilla tid. Eftersom jag älskar julen, så älskar jag förstås julkort också :) Ända tiden på året jag nästan småspringer till postlådan, ivrig för att se om jag fått någon annan post än räkningar och reklam :) Eftersom jag älskar julkort, måste jag även fixa såna, och inte är det själva fixandet som tar emot, utan skrivandet...Herregud, jag får sån kramp i handen efter en liten stund. Tala om att vara ovan med penna och papper...Här ser vi nackdelen med all lyxig teknik vi lever med, mycket sällan man behöver en hederlig penna för att skriva. Som sagt är jag oftast den som rusar in i posten fem minuter innan stängdags, sista dagen man får posta julkorten lite billigare.Imorgon är ju sista dagen att posta billigt detta år, men i år var jag i god tid ute! Jag postade korten idag, alltså EN HEL dag tidigare än vad jag gjort åren innan, vad säger ni om det...fan den som ger sig! Måste som vanligt vara ärlig...det finns ju en förklaring till detta...

Igår på morgonnatten...mera exakt 05.10...begärde Mollie ut, vilket hon hållit på med nu i veckotal, att begära ut alla omöjliga klockslag nattetid. Ingen ordning och reda på hennes dygnsrytm nuförtiden, måntro hon är i övergångsåldern? :) Nej, men skulle det vara snö och kallt så nog skulle fröken vara inne, så tack bara regn-helvete, du förstör min skönhetssömn också! Släppte ut katten, la mig igen tillika det sa PLING...Pling, då mina ögon slog upp och blev klarvakna. Efter en halv timmes snurrande i sängen med 700 tankar som snurrade i huvudet (konstigt hur hjärnan är på alerten nattetid om man inte kan sova) beslöt jag mig för att stiga upp. Efter att morgontvagningen var gjord, så började jag med "projekt julkort", klockan 6.15... Vid 7 tiden hörde jag en bekant röst från sovrummet, som undrade vad jag höll på med i grovköket? Då jag klargjorde att jag lagar våra julkort, fick jag till svar att jag är nog inte riktigt klok. Sov nu för guds skull om du får, sa gubben min...Nå visst hade jag gärna sovit om jag kunnat, men nu fick jag i alla fall något nyttigt gjort, och stolt var jag då de röda julkuverten var fyllda idag då jag förde dem till posten :)

På tal om julkort, så måste jag säga att det är en gammal tradition jag aldrig kommer att bryta. I alla fall så länge det ännu finns en hederlig postgång. För länge sedan skickade jag både påskkort, vändagskort, födelsedagskort och då julkort förstås. I dags läge skickar jag endast julkort, och jag vill hålla fast vid det. Rätt så många har ju slutat att skicka julkort, vilket jag helt accepterar. Visst det är så enkelt att skriva på Facebook, eller att skicka ett sms. Och visst är det en ekonomisk fråga också. Jag dömer alltså ingen, men jag vill hålla fast vid denna tradition. Jag vill göra det, eftersom jag vet att det är det enda personliga brevet jag sänder mina vänner och bekanta varje år. Har en vän från min barndom, som vi tyvärr inte haft så gott som någon kontakt alls med under de senaste 15 åren, men julkort, det har vi skickat varann i alla år sedan jag flyttade till denna ö. Och jag tror bestämt att detta årliga kort har gjort att vi inte tappat kontakten, och idag tack vare FB så har vi hittat varann igen och skrivit och chattat :) Så julkort i alla ära!!! Visst har jag börjat fuska, och printar färdigt skrivna textlappar som jag limmar på korten, men kuverten skriver jag för hand, därav kramperna :) Äldre blir jag och allt blir väl jobbigare, men julkort ser jag nog till att fixa på ett eller annat sätt!

Nu måste jag sluta skriva...Tänkte nästan glömma att bykmaskinen och diskmaskinen skall laddas, för inte ens vid jultider tar dessa maskiner semester! Återkommer... :D

2 december...

December månad...är nog lite orolig över hur fort tiden går, har ju redan tidigare sagt att det känns som måndag-fredag hela tiden. Nu senaste tiden tycker jag att det mera känns som månadens första-månadens sista. Jag hinner helt enkelt inte med i samma takt som datumen blir avverkade. Men nu klagar jag inte, för december är ju faktiskt bästa månaden på året :) Och nu håller jag allt hopp högt uppe att denna månad skall snigla sig fram, så att jag får njuta av min favorit högtid, JULEN <3

Vi har det rätt så tomt och tyst i huset igen. Yngsta sonens 6 veckors praktik period ligger bakom, och han är nu inne på sin andra skolvecka i Karis. Det var helt ofattbart härligt att ha killen hemma 6 veckor, jag hann bli van vid att vi var en nästan fullständig familj igen. Jag blev tydligen så van att han och hans elektronik utrustning fanns här hemma, så jag höll på att få ett lindrigt anfall senaste fredag...Sonen kom hem till veckoslutet, jag hann se honom en halv timme innan han åkte iväg till Pargas för att spendera veckoslutet hos flickvännen. Han hade åkt iväg medan jag var på shoppingrunda i matbutikerna. På kvällen då jag gick in hans rum, stelnade jag till och "ropade tyst för mig själv": VAD I HELVETE...I samma stund som jag tänkte ropa åt gubben att: "Har ungen verkligen släpat iväg med sig sin tv och dator till Pargas?", då slog det mig att han har ju allt detta i sin lya i Ekenäs :) Ålderdomstecken???

Hans praktikperiod var bättre än bra :) Kan igen en gång konstatera att sonen trivs i det praktiska livet, han njöt till 110% av att vara på "jobb". Inga problem med att stiga upp på morgnarna, glad i hågen for han iväg alla dagar. Härligt att se :) Trots att han nu lyser med sin frånvaro igen under veckorna, så tar jag det inte så hårt just nu, det är trots allt endast 3 veckor kvar så har vi honom hemma igen på jullov.

Största saknaden just nu är nog efter mitt "barnbarn", lilla Koda <3 Då vi körde yngsta sonen till Ekenäs för en vecka sedan, så var vi förstås och hälsade på de äldre ungdomarna och Koda. Alltså på riktigt, finns det något mer tacksammare än en liten ljuvlig sak som rusar emot en, pussar, slickar och svansen går i ett? Glädjen i en hund är ju så genuin, det går inte att ta miste på hur glad den är <3 Jag hann få skorna av mig innan jag var på golvnivå, och där befann jag mig hela vistelsen :) Min man sa i ett skede att det var nog säkert hans tur nu att hälsa på Koda ;) Samma kväll vi var där skulle äldsta sonen tillbaka till armén efter hans 3 veckors "pappaledighet". Så nu har svärdottern fått vara ensam försörjare igen, sonen satt fast veckoslutet, så i 2 veckor hamnar hon att dra lasset ensam. Men bra har de klarat sig, duktig svärdotter som jag har :) Och nu har sonen endast 16 dagar kvar i det militära, efter det får de var på heltid tillsammans igen...husse, matte och älskade Koda <3

Julen startade jag i förtid detta år...Till lillajul brukar julförvaringslådan öppnas, men i år slog jag på stort och plockade fram lite stjärnor en vecka innan. Det hade kommit snö, så min iver höll på att spricka, kunde inte hålla mig längre utan prydde 4 fönster med lysande stjärnor. Min man tyckte förstås att jag var galen, men han har inte ännu i denna dag förstått det här med julfeber. Han kommer högst antagligen aldrig att förstå det, än mindre dela min entusiasm vad gäller jul...Stackars gubbe, att hamna leva med mig i en månad då jag går på högvarv och bara ÄLSKAR jul och allt som tillhör denna högtid! Trots att jag var tidigt ute, var jag ändå lite sen...Kvällarna är mörka så har inte haft möjlighet att gå till skogen, så först på lillajuls dagen slapp jag iväg efter lite gröna kvistar. Släpade min mor med, eftersom jag har en konstig paranoia och absolut vägrar att vistas ensam i skogar. Visst hade jag kunnat ta min man med, men som sagt gillar han inte julen så värst mycket, så hans iver att springa i skogen är = 0...utöver det, så lider han av ryggskott, som varat i en vecka, så jag tog det säkra före det osäkra... Mamma var ett säkert kort :)

Trots att jag var sent ute, fixade jag alla kvistar och utelampor där jag ville ha dem i eftermiddagens skymning. Min man som mest tyckt synd om sig själv nu i en vecka, så drog hem fulla poäng denna eftermiddag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hans medgörlighet/hjälpsamhet... Jag ville ha utebelysning på ett nytt ställe vi inte haft förut, och närmaste stället att ta ström ifrån var garaget. Jag rådfrågade gubben om var/hur jag enklast drar kablarna så att de inte blir i kläm då garagedörren öppnas dagligen. Hans 15 minuters klagovisa om hur onödigt och omöjligt det skulle vara att genomföra behöver jag inte detaljera här, för alla vet vi att det bara var ett sätt för honom att komma undan. VISST, han vet att jag skulle ha fixat det, men antagligen hade han en bra dag, ville vara hjälpsam, visste att han skulle få höra efteråt, eller så var han livrädd för att tänka tanken med att kombinera hans fru med elektronik :) Medan jag var på utsidan av garagedörren och fixade med kvistar och lampor, hör jag min man på insidan...Går in och kollar, ser en individ som står som bokstaven Z, har ont och verkligen inte trivs med sin situation just då. Men eftersom jag ser att han står men skarvkablar, hammare och spik i högsta hugg, gör jag mig inte så mycket besvär över att tycka synd om hans ryggskott just då. Har han klarat av att jobba trots värken, så klarar han nog även av att fixa lite ström åt mig :) Jag blir säkerligen utan julklappar i år, då jag är så elak....

Julbelysningen fixad utomhus, julgardiner och alla sedvanliga julpynt fixade inomhus, inom några timmar...då var det dags att välkomna lilla jul :) Men något fattades, jo två viktiga saker! Mina killar! Och dem kunde jag ju inte bara fixa fram från julpyntslådan. Hade det varit möjligt, så är det klart att jag sku ha stuvat in dem dit för länge sedan... Så de lös med sin frånvaro, ena i Pargas och den andra i armén :( Men jag överlevde, otroligt nog! Första gången på 20 år som vi var utan barn, så inte skall jag klaga. Vi fick äran att bjuda min svåger på mat istället. Lilla julen kunde jag ännu se mellan fingrarna, jag hade ju faktiskt kunnat neka vår yngre (17 år 4 mån ) att inte åka till Pargas...tror ni jag skulle ha varit pop som mamma då? Eller om jag kontaktakt finska armén och krävt att min äldre borde få ledigt för att fira lillajul med sin mor... där tror jag bestämt att gränsen går när ens barn bokstavligen tar avstånd från sin mor...resten av livet... ;)

Så drastisk tänker jag inte bli, jag kan faktiskt bete mig...Men en sak är säker, mina killar skall nog komma med en mycket vettig förklaring/ursäkt innan jag ser mellan fingrarna innan de får tillstånd att lysa med sin frånvaro 24.12! De brås bägge två på sin far...de tycker att julen är "onödig" (julklappar gillar de nog båda), så jag har nog ett heltidsjobb för att försöka få mina jultraditioner att gå vidare via mina barn. Jag lovar...jag ger mig inte i första taget...det här är ett viktigt uppdrag, och förr eller senare ska väl gossarna på ett eller annat sätt börja gilla jul!