Utgifter, utgifter, utgifter...

Tackar för alla fin respons ni skrivit angående yngsta sonens nya rum, roligt att höra :) Sonen är så super nöjd, han har t.o.m varit rätt så mycket hemma nu på kvällarna. Det känns skönt att ha ena sonen hemma ännu 3 veckor framöver, hans första praktikvecka är just slut och han trivs som fisken i vattnet. Så på den fronten ser allt bra ut, annat är det vad bekommer motgångar och onödiga utgifter...

Tackar gudarna att jag valde att genomföra remonten min första semestervecka och inte någon av de inkommande lediga veckorna, för då hade det säkerligen blivit uppskjutet igen en tid. För nu bara "pajar" saker omkring oss :( Förra fredagen gav vår bordsdator upp, den bara dog bort på noll röda sekunder. Inte är den så gammal och har funktionerat helt super bra, så det harmar...Det som förstås harmar mest är att all viktig fakta vi har där, finns bara där och ingen annanstans. Foton i mängder, viktiga papper och dokument, ja hela halva livet finns ju på datorns hårdskiva...Och JO JAG VET, man skall alltid ha foton och dylikt kopierade någonstans, men så är inte fallet nu, och vi får stå vårt kast. Vi har inte gett upp hoppet ännu, äldsta sonen som är rätt så bra med datorer tror att han kan rädda all fakta, men han kommer hem först nästa helg, så vi får vänta och se tills dess. Ingen ny dator har vi än i alla fall planerat att köpa, finns väl ett litet hopp om att sonen skulle få igång den...

Finns mycket fakta i denna "burk" som jag hoppas blir räddat...

Hade väl varit mer hysterisk för att själva datorn är obrukbar, men eftersom yngsta sonen har sin hemma nu, så har jag tillgång att använda den, visserligen är det mycket begränsat eftersom han har varit mycket hemma på kvällarna. Det mesta kan jag ju sköta på "plattan" men då jag vill skriva något så vill jag ha ett hederligt tangentbord. De två senaste dagarna har jag nu inte ens haft tid med en dator, för problem nummer två kom på tisdagen...För då hände det värsta som hända kan...Vår diskmaskin sa upp kontraktet och tog pension!!! Min man som tack och lov satt längre uppe än mig, mötte ett köksgolv vattenfyllt på måndag kväll då maskinen var igång, jag är än idag förvånad att han inte väckte mig??? ;) Efter att han torkat golvet, mixtrade han med maskinen och fick igång den och allt verkade normalt...

På tisdag dagen skulle han testa att allt funktionerade, vilket det ju inte gjorde, den tog inte in vatten utan luktade bränt istället. Då höll gubben på att tappa konceptet...han tog det hårdare än mig! Tills jag konstaterade åt honom, att hans vardag lär inte ska lida fast vi är utan diskmaskin...antog nämligen att han inte hade några som helst planer på att börja diska för hand ;) Han blev tyst en stund, varpå han suckade om alla utgifter hit och dit. Då han nämnde att vi inte skulle ha möjlighet att skaffa en ny maskin just nu, klargjorde jag lugnt och klart att en ny dator köps inte till detta hushåll före vi införskaffar en ny diskmaskin! Tio minuter senare var en ny diskmaskin beställd, på min mans begäran :D 

Mitt "torkskåp"...

"Mina bästa vänner" senaste dygnen...

Jag såg framför mig ett helvete att leva fler dygn utan diskmaskin...Jag har faktiskt inget emot att diska för hand, men vårt kök är inte planerat för hand disk. En lavoar och inget torkskåp...inte ens ett skåp ovanför lavoaren. En stackars liten IKEA torkställning är det enda vi har! Ett hus fullt av barn, en son som är hemma och äter stup i kvarten medför en massa disk, och där står jag med min futtiga lavoar och torkställning :( Jag vill gråta! Om inte det vore för Gigantti :) Är inte så förtjust i denna affär, förutom deras priser, men nu har de nog stigit rätt så högt upp på min lista. Klockan 14.00 på tisdagen beställde vi ny maskin, idag klockan 11.00 hade vi den hemma på trappan :) Så idag kväll får jag igen knäppa på knappen och hoppas att allt funkar och jag har ren disk imoron morgon :) 

Min nya vän...hoppas jag ;)

Nu är det bara att vänja sig...suckade djupt då jag kollade hur maskinen såg ut inuti. Den var helt olik min gamla goda maskin. Liten bestick korg, tallrikarna ska radas helt tvärtemot den förra, konstigt utrymme för glasen...suck...tar en tid innan jag vänjer mig. I den gamla maskinen kunde jag nästan rada disk med ögonen fast. Inte skall jag klaga, är nöjd att jag slipper hand diskandet. Det enda jag oroar mig över att vilken maskin far sönder näst? I vår familj har det visat sig att det är tre saker som går sönder inom en kort tid, så nu är jag livrädd varje gång jag knäpper på bykmaskinen, startar tv:n eller kollar frysen...Hoppas det är brödrosten, el-vispen eller hårfönen som ligger näst på tur, för då är det fråga om lite mindre summor ;)

Som min man sa...skulle han vara miljonär skulle han inte ta stress över dylikt, men nu råkar det ju sig så att vi inte är miljonärer, så vi får bara infinna oss i denna situation och göra det bästa av det hela :) :)

Familjen "remont"...

Vardagen rullar på, första vintersemesterveckan är undan. 3 veckor arbete och sen är det dags för semester vecka nr 2 :) Sista dagarna av semestern var det full rulle på, fick nog ett träningspass som heter duga...värkte i alla muskler på alla konstiga ställen på kroppen. Men det var värt mödan, för nu har yngsta sonen ett super fint och fräscht rum.

I vår familj funkar det så att det allt som oftast är jag som kommer på att något skall fixas, tack och lov att det inte är så ofta eftersom min man sällan delar mina tankar och åsikter. Steg ett är att jag nu som då ger lite vinkar om att något borde fixas, oftast i god tid, typ 1/2 år i förväg. Mina vinkar kommer tätare och tätare då jag själv kommit fram till att nu är det tammetusan dags...fortfarande är min man inte med på noterna... Till slut säger jag att NU skall det ske, och nu skaffar jag hem material. I det här skede lovar jag att göra ALLTING själv, gubben behöver bara hjälpa lite, lite, lite...Oftast skrattar han och säger lycka till! Det tar jag som ett godkännande och börjar smida mina planer :)

Rummet före...

Förberedelser...

 Det första jag måste göra är att be min man om hjälp...jag som lovat göra allt själv ;) Nog kan jag en hel del, men inte tusan kan jag räkna ut hur mycket målning, tapet eller annat material som behövs. Så tyvärr måste nog gubben planera första skedet. Andra skedet, att inhandla, det fixar jag galant :D Sen kan vi lämna osagt gubbens kommentarer då jag kommer hem med krångliga mönstertapeter...vad skulle jag förstå...jag köper det som är snyggt och ser bra ut i mina ögon. ( denna gång var det visserligen yngsta sonen som gjorde valet av tapeter) Men vi är ju på god väg nu, anser jag då materialet finns hemma, så nu finns det ingen återvändo...

Det är nu jag får ta skeden i vacker hand och stå för mina ord. Inte för att gubben kräver det, men jag vill gärna dra mitt strå till stacken och innerst inne gillar jag "bygg-jobb". Så jag försöker göra så mycket jag kan själv. Så förra fredagen började jag mitt projekt :)

På morgonen tömde jag med hjälp av sonen hans rum. Skruvade bort alla el-uttag, tog bort alla lister förutom taklisterna (de målades på plats) och avlägsnade två lager av tapetbård. Då vi byggde huset var yngsta sonen 5 år så bården i hans rum var bilder från Björnes magasin, så en ny bård fixade vi då sonen blev äldre. Fick en liten nostalgi känsla då Björnes magasin bården kom fram <3 Efter detta tejpade jag listkanten mot taket, varefter jag målade taklisterna. Yngsta sonen sandpapprade på alla skruvhål i väggarna, efter det var det dags att tapetsera. Och där tog mina kunskaper slut...det var nu som gubben fick hoppa in. Efter många långa suckar och pustar, förfrågan om VARFÖR vi överhuvudtaget måste göra detta, kom vi igång med tapetseringen :) Min man ansåg att sonens rum var i hur bra skick som helst och inte behövde nya tapeter, men om ni ser på bilden upptill på de blåa tapeterna, så undrar jag nog om inte gubben behöver glasögon... ;)

Gubben försöker klura ut mönster intervallen...

Vi hade inget tapetseringsbord, golvet i tamburen fick verka som bord. Jag skötte penslingen av limmet, och tapetseringen pågick fredag kväll och halva lördag dagen. Jag, stor som ett hus, kryper på golvet, stiger upp och ner fler gånger i minuten var slut som en trasa då sista våden var på plats...För att inte tala om alla ställen det värkte... Hade hoppats på att få listerna på plats ännu på lördag eftermiddag för att kunna flytta in sonen tillbaka till sitt rum. Tyvärr hann jag inte måla de andra listerna på fredagen, gjorde det på lördag morgon, så de var inte tillräckligt torra för att läggas tillbaka. Så sonen hamnade att vänta en dag till innan hans "nya" rum var klart. Vilket jag nog efteråt tackar för... Blev apropå bjuden till grannfrun på lite vin och ostbricka på lördag kvällen, vilket gjorde gott, att få ett andningshål från remonten. Grannfrun tyckte att jag hittat en bra ny träningsform, då hon hörde på min klagovisa varje gång jag steg upp ur fåtöljen :D

På söndagen spikade gubben upp listerna mellan alla OS tävlingar han ville se på. Kan lugnt intyga att det inte är så lyckat att göra en liten remont "emot sin mans vilja" samma helg det kommer OS och många final matcher han vill se på... ;) Jag skruvade ihop några möbler, tack och lov var de från IKEA, så vilken kvinna som helst klarar av det, finns väl ingen noggrannare beskrivning än de som medföljer IKEA möbler. Men gud nåde, du skall inte tappa en skruv eller dylikt, för inte i misstag finns det EN överlopps i påsarna ;) Efter det var det dags att kånka in alla möbler tillbaka och: Vóila på 3 dagar hade rummet fått en ansiktslyftning, en glad son och ännu gladare mor, och t.o.m gubben var riktigt nöjd med slutresultatet. Och allt detta blev under 200€ med allt material, möbler och andra små finesser inkluderat. Så inte anser jag att det var så oöverkomligt...

Ännu fattas hyllor och dylikt från väggarna, det tar vi sen då gubben lugnat sig... ;)

Denna tisdag...

Så hade vi stadsresan undan med yngsta sonen, skönt att ha det bakom sig :) Jag är säkert rätt så unik som inte gillar att shoppa, men det är bara inte min grej. Visst gillar jag att handla, och om jag hade pengar i överflöd skulle jag säkert handla ihjäl mig. Men jag avskyr att köra bil långa sträckor, jag avskyr att springa butik in och butik ut, att köa gör mig galen och inte blir man glad av att se hur mycket fint det finns som man skulle vilja ha, men ekonomin inte tillåter...

Yngsta sonen avskyr allt detta ännu mer än mig, men idag var han då villig att åka med till stan. Detta hade inte blivit verklighet om inte fallit varit det att vi skulle plocka upp hans flickvän på vägen, och syftet med shoppingresan var att införskaffa nya grejer till sonens rum. Så hela resan var för hans skull, inget annat onödigt handlas, och det höll jag till punkt och pricka! En blus köpte jag åt mig själv under tiden sonen letade efter ett par byxor. I IKEA kassen kom det också förstås hem en och annan pryl, men även i denna butik handlade vi åt sonen, så han var medgörlig med mig ;)

Nu ska äntligen yngsta sonens rum få ett nytt utseende...inte för att han själv klagat, och ingen annan heller, det är endast jag som tycker att det är dags att göra något. I högstadiet på 9:an har elever projekt dagar, då de får välja ett valfritt ämne de vill göra. Vår yngre hade länge talat om att han skulle fixa sitt rum, men då det var dags, valde han att fixa på sin moped...Mopeden är i dags läge i molekyler, och hans rum ser ännu bedrövligare ut. Så nu tänker jag använda min semester vecka till att ha sonens rum som mitt projekt :) Så idag har vi införskaffat nya tapeter och några möbler och lite annat smått. Väntar med spänning för att få se slut resultatet. Med tanke på att sonen skall vara hemma ännu 4 veckor då han har praktik, så har han chansen att få njuta av sitt "nya" rum :)

Det var riktigt roligt att vara en dag tillsammans med yngsta sonen, det blir inte så många timmar per vecka annars som vi umgås.Tyvärr så hade jag en liten klump i magen hela dagen, men lät inte den störas av att umgås med yngsta sonen. Klumpen finns ännu kvar, jag hoppas att den får försvinna imorgon...

Nog är det underligt att då man känner sig på toppen, så ser nog någon till att man hastigt ramlar ner :( Igår var jag så himla glad för äldsta sonens skull, idag har allt varit ett enda stort frågetecken... Idag på morgonen meddelade sonen att han blivit inkallad till enhetschefen, som meddelat att vår son eventuellt blir "flyttad" till militärpolis chef, istället för båtförare. Orsaken till detta är ifall de inte hittar tillräckligt många frivilliga till denna skolning...Ursäkta om jag missförstått, men jag har inte förstått att man kan välja i armén, att man kan vara frivillig. Har trott att man får order och då följer man dem...Sonen är nog rätt så bitter, men anser nog att det är helt ok ifall det blir militärpolis chef, han kommer till skolan i alla fall, men hans högsta önskan var ju båtförare, och nu hade han hunnit glädjas över det beslutet i 2 dygn. Nå än är inte loppet kört, och idag kväll hade det kommit upp listor på väggen, och där fanns han ännu som båtförare. Imorgon borde han hoppeligen få det slutliga beskedet...så nu tänker jag och hoppas ni alla andra också håller tummar och tår uppe för att det ska gå vägen för sonen. Att han får nå sitt mål... :)

Fortsättning följer...

Skrev ju att militärsonen hade orsak att vara glad på lördagen, kunde väl aldrig tro att något inom det militära kan vara glädjande ;) Men han ser fortfarande armén med positiva ögon och "trivs" där. Och som jag tidigare nämnde var hans önskan att bli "skolans man" och stanna 1år i armén. På lördag morgon fick han positivt besked, han kom in till skolan och blir således 1år där :) ( smileys tecknet är för hans skull, inte för mig...allt detta betyder att jag ska stå ut ännu längre med att vara "militärmamma", suck...)

 Men visst är jag glad för hans skull, alla pusselbitar med hans studier och lägenhet föll ju på plats, det bästa alternativet både ekonomiskt och praktiskt var att han får göra en ett års tjänstgöring! För att citera sonens egna ord: "Ibland lyckas man nå det man vill" så vill jag verkligen gratulera honom för att han denna gång lyckades nå sitt mål. Inte nog med att han kom in till skolan, så lyckades han bli vald till den utbildningen han hade som sitt första önskemål. Han kommer att bli båtförare. Och då jag nu sitter här och skryter, så måste jag ju dra till med och nämna att det är endast 20 st som kommer in till den utbildningen :) Nu är det slut med skrytet, men jag är bara så himla stolt och glad för hans del!

Väl hemma på kvällen var det första på agendan bastu. Tror inte sonen hann innanför dörren innan han frågade om bastun var på, det hade han längtat efter. Under tiden förberedde jag pizza, även det efter hans önskemål. Herregud jag är ju världens värsta curling förälder då ungen kommer på ledighet ;) Min man sade i bilen att han skulle se på ishockey på kvällen, jag gav samma "blick" som jag fick av honom på morgonen, och klargjorde att vi ska se på melodifestivalen...Hade i planerna lite smått och gott framför tv:n tillsammans med sonen och hans flickvän. Yngsta sonen mötte vi i dörren då vi kom hem, han evakuerade till flickvännen i Pargas. Så dit for mina planer om att bröderna skulle vara hemma tillika...kanske det är dags för mig att sluta fantisera om en "dröm familj" ;) Det visade sig att gubben hade misstagit sig med ishockeyn, matchen spelades först på söndag kväll, så det var grönt ljus för att se på melodifestivalen :) Tills min svärmor skickar meddelande och säger att melodifestivalen inte kommer på våra kanaler före söndagen, tack vare OS :( Så dit rök mina planer...

Även till denna lördag hade vi blivit bortbjudna, men även denna lördag tackade jag nej. Inte för min apatiska känsla, utom helt enkelt för att jag ville vara hemma med sonen. Eftersom jag visste att han är den typen som väljer att vara hemma med sin flickvän och inte far iväg ut på byn med kompisarna, så hade jag inte hjärta att vara borta enda kvällen han är hemma efter en månad, och så visste jag att de skulle åka iväg till Ekenäs på söndagen. Eftersom planerna "framför tv:n" inte skulle bli av, var jag beredd på att ungdomarna hålls på rummet och jag och min man sitter framför varsin dator... För en gångs skull är jag glad att jag hade fel, och jag är ännu gladare att det inte kom någon melodifestival. Gubben låg på soffan, sonen kom till vardagsrummet för att visa sin far något på datorn. Jag satte mig med och lyssnade, efter en stund kom sonens flickvän. Detta resulterade i att vi satt till midnatt och bara pratade :) Jag lovar, vi pratade endast om militär saker...men det kvittar :) Sonen hade en massa att berätta efter 4 veckor...far i huset var eld och lågor, tror att han rent av trodde att han själv var i armén för tillfället ;) Riktigt roligt var det att höra alla storyn, och många goda skratt fick vi!

Så det blev en toppen kväll, ett bra slut på en minnesrik dag. Vemodigt var det då han åkte iväg på söndag eftermiddag, men kände ändå en glädje, eftersom jag fick bekräftelse och såg att sonen trivs och mår bra. Idag om några timmar får han söka sig tillbaka till Garnisonen, med en spännande vecka framför. Han börjar imorgon sin nya utbildning, och torsdag-fredag skall han till Obbnäs på brandsläcknings övningar, och fredag kväll borde han igen komma ut till en ledig helg. Så det blir en kort "arbetsvecka" för honom :) Jag i min tur tänker ha kvalitetstid med yngsta sonen imoron, säkerligen enda stunden på hela sportlovsveckan...Han flänger och far som vanligt, men imoron skall han komma med till Åbo och shoppa med mig. Vi avskyr båda att shoppa, så det blir nog bara en kort kvalitets dag, men alla timmar jag får honom att umgås med mig är guld värda <3

Militärmamman del 3...

Söndag kväll, och helgen är förbi. Otroligt hur fort dessa lediga dagar går, visserligen har jag semester nu så ledighet får jag fortsätta med :) Men helgen tillsammans med äldsta sonen är förbi, och det känns som tiden inte riktigt räckte till...Får väl vara glad åt dom timmarna vi hann ses, det har varit en super bra helg, och jag har fått "bot" mot den värsta längtan och saknaden...Nog för att jag saknar honom mer nu igen efter att jag fått träffa honom <3

Öppna portar var det igår i Dragsvik och dagen då alla soldater gjorde sin faned. Instuvad i bilen med min man , yngre son och svärföräldrarna, styrde vi kosan mot Ekenäs. Efter ankomsten och många tusentals steg från platsen vi fick parkera bilen, innan vi befann oss inne på området där faneden skulle ske, hade jag gett upp hoppet om att ens ha den minsta lilla möjlighet att hitta vår son. Hade fantiserat att vi kunde stå rätt så nära honom under faneden. Med ca 700 beväringar och varje beväring har + - 5 besökare, så är det bara att konstatera att man får vara glad att man överhuvudtaget ser NÅGONTING :)

Vi var i god tid framme, så vi hann gå runt området en stund. Det kom grupper med soldater från alla håll och kanter, råkade se fler bekanta pojkar, men inte min egen. Min man hade en rätt så bra uppfattning om var han trodde att sonens kompani kommer att stå uppradade så vi sökte oss till det området då tiden började vara inne. Varefter vi tyckte att vi skulle se hela proceduren lite bättre på ett annat ställe, så vi flyttade oss dit.Där stod vi alla och såg ryggarna av massvis med grönklädda soldater, och hade allmänt kallt och lite tråkigt...Yngsta sonen var vid bristningsgränsen...Mitt i allt säger min man att han ser vår son :) Ja, ha tänkte jag, du har då minsann en skitbra syn, och har du nu tänkt att vi alla andra ska se lika bra... ;) Tills min man pekade, och jag själv fick syn på sonen,som var typ 3-4 meter ifrån oss :) Så vi fick följa med på nära håll, och det var jag glad för, tillika jag var så förbannad! Och det har min man och äldsta sonen minsann fått höra om...

På morgonen före vi skulle åka iväg, fick min man meddelande av sonen att:" Fotografering är förbjuden, order högre uppifrån" Men det skiter väl jag i, jag tänker fota...klargjorde jag gubben. Såg hans min, så i det skede sa jag att jag kan väl i alla fall ta med kameran i handväskan för säkerhets skull. Såg på hans min igen...lämnade kameran hemma... Gubben sa att vi kan ta bilder med telefonen "i smyg". Hann väl bara stiga ur bilen i Dragsvik då det enda mina ögon beskådade var kameror i alla valörer. Objektiv som var längre än långa...och där står jag med min Samsung telefon i fickan som man inte ens kan zooma med :( Gissa min frustration då vi råkade komma så nära sonen, hade haft chansen att få fina bilder...men, men...kameran var hemma!!! Tack och lov har yngsta sonen lite bättre finesser på sin telefon så han knäppte rätt så bra bilder, trots att han var ilsken och sur...Han trodde faneden skulle ta 30 minuter och efter det raka vägen hem. Vilken tur att hans morbror for hem 2 timmar före oss, så han fick åka hem med honom...

Faneden löpte väl bra, har ju ingen aning om hur den skall löpa? Det enda som inte löpte så bra var soldaternas sång...De skulle "sjunga" två sånger. Jag skrattade så tårarna rann, och så gjorde nog de flesta. Det var absolut det horriblaste jag hört i mitt liv...700 män som garanterat alla sjunger / skriker i olika stämmor, det var hemskt! Men roligt :)  Efter själva EDen, förflyttade vi oss framför alla kompanier, då fick vi följa med Förbimarschen, och den var mäktig. Det nästan rös i kroppen då alla soldater marscherade i takt. Roligt att se hur en del var "normala", några hade svårt att hålla sig för skratt, och vissa var grav allvarliga...som vår son t.ex :) Yngsta sonen som hade hittat lite glädje i sin situation, tack vare att han visste att han skulle slippa hem lite tidigare, filmade marschen och då han såg på den idag, så hade han fina öknamn till sin storebror. Han jämförde brorsan med Hitler och Gestapo, menade att han aldrig sett sin bror så allvarlig :D :D

Måste nog hålla med yngsta sonen! Har nog aldrig sett den äldre så bestämd och viktig förut :) Han klarade t.o.m att hålla "poker face" trots att en bekants pappa hade stått och grimasera och försökt få honom att skratta. Svårt hade det varit, sonen sa att det var bara fråga om sekunder innan hans bestämda blick hade förvandlats till skratt... Utöver det här hade sonen annars glädje inom sig, så ett gott skratt skulle han ha velat visa. Det berättar jag mer om i nästa inlägg...kunde fast skriva sida upp och sida ner nu, men måtta med allt! Det får komma i etapper...

14.2.2014...

Idag är det vändag...

Idag är det fredag...  

Semestervecka på kommande...     

För mig kvittar det övriga, det enda mitt hjärta och sinne behöver just nu är att träffa min äldsta son, och det blir verklighet imorgon...   

Jag menar inte att jag kvittar i mina vänner, jag hoppas de vet att jag räknar med att de finns där 365 dagar i året, och att jag behöver dem. Men just idag, trots att det är vändag, går mina tankar till att få träffa min son...

En annorlunda arbetsdag...

Att jobba med barn betyder att ingen dag är sig lik...Du kan aldrig på förhand veta exakt hur din arbetsdag ser ut. Visst är ju de vardagliga rutinerna de samma, och det mesta löper väl på så som det brukar, men alla vet vi ju att små barn är spontana och uppfinningsrika så vad som helst kan hända under min arbetsdag...

Det behöver ju inte alltid vara barnen som hittar på något som gör att dagen blir helt annat än vad man tänkt sig. Man kan även få en super fin extra händelse tack vare än vuxen person. Och det har jag och mina dagbarn fått idag. Tack vare en förälder till ett av mina dagbarn, som gav sig lite extra tid att besöka oss på förmiddagen, fick vi uppleva en spännande förmiddag istället för att bara hänga ute i det gråa trista blöta väder. Finns ju inget vettigt barnen kan göra ute då det inte kan vara en ordentlig vinter...

Idag lär det skall vara den officiella 112-dagen. Det visste ju inte jag förstås...Antar att syftet med denna dag är att ge uppmärksamhet och mera kunskap kring nödnumret 112 och lära folk mera om säkerhet. Antagligen riktas det väl mest till skolor och daghem,har på känn att det inte är så vanligt att en dagmamma blir besökt för att barnen skall få bekanta sig med ambulans, polis eller brandkår. Men hos denna dagmamma blev det verklighet idag, här var det 112-skolning på topp nivå :) Klockan 10.00 idag då vi var ute med barnen glider riktigt självaste polisbilen in på min gård. Och det må ni tro att var rätt så häftigt :) T.o.m jag tyckte det var skitkul, nog för att det gick en tanke genom huvudet...vad måntro grannarna tänker nu??? Alla reagerar väl på då ett räddningsfordon är i knutarna, så risken fanns väl att någon tänkte: Vad har det nu hänt... ;)

Föräldern till ett av mina dagbarn är alltså polis till sitt yrke, och de skulle besöka dagiset här i byn på morgonen. Eftersom jag bor rätt så nära dagiset så fick jag frågan om vi vill ha ett besök av polisbilen efter att de varit till dagis. Vem tackar nej till det?  Föräldern frågade visserligen om jag "vågar ta risken" ifall det blir mycket prat i byn, då polisbilen står på min gård ;) Men den risken tog jag nog...

Barnen var nog fascinerade av polisbilen, otroligt att barn under 5 år redan förstår att respektera och vara på "sin vakt" då de ser ett räddningsfordon. Så har visserligen jag också, får alltid en extra klump i magen om jag ser eller möter en polisbil. Fast jag vet att jag inte gjort något fel i trafiken, så nog börjar jag minsann fumla bakom ratten i den stunden jag ser en polisbil :) Och det är ju helt galet...Visst skall man ha respekt, men nog är ju poliser helt vanliga människor som sköter sitt jobb så som vi alla andra. Nog för att jag själv idag tyckte att det kändes en aning annorlunda att bemöta föräldern i tjänstekläder, än då jag bemöter personen som en förälder till ett barn. Fast jag hade den känslan, kändes det jätte bra att se att ett barn kan känna helt tvärtemot :)

Ett av "mina barn" kände det som säkert jätte många barn gör, en liten rädsla för poliser. Barnet ifråga var rätt så reserverat hela morgonen då det var prat om att polisbilen kommer på besök. Då jag förklarade för barnet att polisen i fråga är förälder till ----, samma förälder barnet ser dagligen, och trots att personen kommer med polisbil och poliskläder så är det ändå bara samma förälder barnet är van vid att se, såg jag en liten lättnad i barnet. Och super bra gick det, när polisbilen anlände på gården :)  Visst var det först lite stela rörelser och miner, så var det för alla barnen. Men efter en stund då alla barnen fått bekanta sig lite närmare, fick vi erbjudandet att fara ut och åka med polisbilen. Så in med alla i bilen, och en runda runt byn :) Saliga var vi...inte alla dagar man åker polisbil. Min första gång, och hoppeligen sista :) ( Om inte jag gör det mina dagbarn förstås )

De som såg oss idag, tänkte säkert tanken: "Herregud, vad har Hanna gjort nu...polisen tar inte bara henne, dom tar barnen med... " Men det enda polisen gjorde var att förgylla barnens och min arbetsdag med något extra, något som inte händer så ofta :) TUSEN TACK TILL DIG!!!

Apatisk...

Ni får ursäkta inläggets text...jag och datorn är inte överens just nu!!! Vet inte vad jag lyckats rådda med så att texten har en "konstig markering". Trots många försök, även hjälp av gubben och ett samtal till grannen för att få "support" så lyckades jag inte få en normal text! Ser att bakgrundsfärgen bakom texten försvinner längre ner, men fattar inte vad jag gjort för att det blivit så...HATAR DATORER ;)



Min apatiska känsla, känner jag ibland, inte så ofta, men då den är påtaglig så tycker jag inte om mig själv. Jag känner mig orkeslös och osocial. Nu har jag haft en par veckor som jag känt mig mer eller mindre apatisk. Om vi tar förra veckan som exempel...På måndagen efter att yngsta sonen for iväg till skolan, tog jag bort sängkläderna från hans säng för att byta till rena lakan. Måndag kväll tvättade jag en maskin byke och hängde upp det på torkställningen. På fredagen fick jag uppmuntra mig själv med att veckoslutet är på kommande, tillika jag insåg att yngre sonen kommer hem. Då blev det brått med att bädda rent i hans säng, som varit obäddad sedan måndags morgon...Vek ihop byket från torkställningen, som minsann var torrt eftersom det hängt där 4 dygn... Och det här är bara en bråkdel av allt som blivit ogjort tack vare min orkeslöshet...

Jag antog även att det var dags för att ta en liten städrunda i huset, dammsugaren hade även den samlat damm på sig, eftersom jag inte rört den på över en vecka. Då jag gick ut med dagbarnen på eftermiddagen, gav jag en kommentar åt min man. Jag föreslog att han gärna får dammsuga medan jag är ute, IFALL han inte har något bättre att göra. Visste att jag talade till döva öron! Till min stora lättnad och glädje, kom jag in till ett dammsugat hem, min man hade överträffat alla mina förväntningar...Han kan nog om han vill :) Trots att jag mest klagar på gubben, så kan jag nog inte annat säga än att han är nog den som kan "läsa" mig utan att jag sagt något. Han vet nog minsann när det är dags att dra sitt strå till stacken, och han vet vad jag behöver...

Har inte med ett ord nämnt om min apatiska känsla för min man, men säkerligen har han märkt att vissa saker inte löpt som de brukar här hemma. Mitt negativa humör har han säkert reagerat på, för det har verkligen varit mer negativt än vad det brukar. Stackars karl...inte har han det så lätt alla gånger att leva med mig! Men han verkar orka med mitt humör eftersom han försöker få mig uppmuntrad. Först var det som sagt dammsugandet, något jag verkligen inte är bortskämd med...att min man städar. Så det var ett glädje ämne i rätt riktning! Följande steg min man tog för att göra mig glad fullgjorde allt <3 Som jag tidigare skrev, har jag tagit birollen vad gäller min äldre son. Har inte personligen haft någon kontakt med honom på nästan två veckor...Tills på lördagen <3

Min telefon ringde, den som oftast är rätt så tyst under veckosluten, Då jag tar tag i luren ser jag att det är min son som ringer. Första gången HAN ringer mig sedan han ryckte in, och nu trots att han sitter i beredskap. Jag var överlycklig då jag svarade, vilket jag klargjorde direkt åt sonen. Fick till svar att hans far hade uppmanat honom att ringa mig :) Jag "skämtade" bort den kommentaren med att säga att jag trodde att han saknade mig och därför valde ett samtal till sin mor...Till det svarade sonen: " Nå int så mycke att jag behöver ringa"... Nu har ju denna mening klingat i mina öron, och jag tolkar och analyserar, och förstås svänger jag det hela till min fördel :) Han saknar inte mig "så mycket" att han måste ringa...men om vi bortser ringandet så saknar han nog mamma en liten liten mikrobit :D :D Oavsett om killen saknar mig eller inte, så gav telefonsamtalet mig en kick, jag kände mig mer uppåt och glad efter att jag fick prata med honom.

Kan inte säga att jag helt kommit bort från min "apatiska värld" jag nu lever i, men håller väl på att gå mot rätt riktning. Idag orkade jag t.o.m dammsuga efter att jag blev ledig :) Under veckoslutet plockade jag också fram stickningen, t.o.m den har legat och dammat några veckor. Utöver det gick mitt veckoslut ut på att sova, glo på tv, sova, glo på tv och sova! Jag var bortbjuden på lördag kvällen, men valde att vara tråkig och sitta hemma istället för en trevlig tjejkväll. Kände mig helt enkelt inte för att vara social...men det kommer nya helger och då ska jag vara i toppform igen :)

Egentligen brukar väl min apatiska känsla ha med lathet att göra, men man måste skylla på någonting ;) Så som jag nu känt mig någon vecka är nog en salig blandning av lathet, trötthet och det stora avståndet mellan mig och militärsonen...Som sagt kände min man säkert det här på sig, eftersom sanningen faktiskt var att han hade bett sonen ta kontakt med mig. Och med handen på hjärtat: Jag har inte gnällt eller tyckt synd om mig själv inför min man...jag har tigit och varit tyst. Så nu återstår det att se om min energi småningom börjar ta fart, nästa veckoslut ska jag äntligen få träffa äldsta sonen, efter en paus på 4 veckor.

Det är nog bäst att jag börjar hitta energi, för inte bara det att jag får hem äldsta sonen en natt, så får jag hem yngsta sonen i hela 5 veckor :) :) :) Han har sportlov en vecka, påföljd av 4 veckor arbetspraktik. Så nu får jag igen leva ett litet normalt familjeliv som garanterat medför mera byke, mat, disk, städning och säkert några meningsskiljaktigheter under veckorna... Men det ser jag mer än gärna framemot <3

Militärmamman...del 2

I förra inlägget skrev jag om att vi skulle hålla tummarna uppe för att jag skulle få hela familjen samlad inkommande veckoslut. Kan redan idag meddela att så blir det ju inte... :( Äldsta sonen kommer att "sitta fast" andra helgen i rad, vilket betyder att det nu gått 16 dagar sen jag såg honom sist, och det är 12 dagar kvar innan jag kommer att få träffa honom nästa gång...

Så nu blev det så som jag fasade för...1 månad utan att träffa honom. Med handen på hjärtat kan jag säga att det känns rent ut sagt för jävligt! För jag är inte van vid detta...värst av allt är att jag inte ens pratat med honom, förutom en gång på dessa 16 dagar. Visst kunde jag säkert ringa någon kväll då han har fritid, men vill inte utsätta honom för det. Antar ju att det inte är så ömsesidigt den här längtan...Han ägnar nog inte säkert så många tankar på mig, han har nog annat att fundera på ;) Sen finns det ännu det tredje alternativet, att skicka meddelanden, då behöver ju inte ungen skämmas för sin mor...han kan ju säga att det är en kompis som textar :)

Men även meddelanden har det varit rätt så glest med, mellan mig och min son. Orsaken är det att jag svalt mina egna behov och tagit ett steg åt sidan. Jag har gett rum för något som gläder mig så mycket, något jag inte varit van vid, men är så himla glad att få följa med. Jag får uppleva en far och son kontakt som aldrig funnits förut hos oss :) Äldsta sonen har alltid kommit bra överens med sin far, de gånger de argumenterat högljutt med varann under 19 års tid, går att räkna på en hand. Beror säkert på det att sonen har ärvt sin mors lugna temperament... ;) eller så inte... :D :D Trots att de kommit bra överens, är det ändå mig äldsta sonen alltid "tytt sig till". Det är mig han ringt åt, har han behövt råd eller hjälp så har han frågat mig. Fast han har haft ärende åt sin far har det många gånger gått via mig. Men nu har rollerna bytts ut...nu är jag den som får nöja mig med att vara en sidopassagerare. Antagligen gör det min längtan ännu större, men jag försöker acceptera det...jag får i alla fall vara med på ett hörn...

Far och son har haft så gott som daglig kontakt sedan sonen ryckte in. Varje kväll skickar de meddelanden, rätt så ofta skickar sonen först, så det är inte hans far som bombar på... ;) Allt de skriver har ju förstås med det militära att göra, tror att sonen gärna får lite tips och råd av sin far, tillika han vill berätta vad han gjort och lärt sig. Kan vara att det blir glesare kontakt efter att sonen börjar känna sig riktigt "varm i kläderna" i det militära. Men så länge den här kontakten håller i sig så känns det bra. Och jag har full förståelse för att sonen inte finner någon gemenskap hos mig vad gäller armé livet. Nu har far och son något gemensamt, något som jag aldrig kommer att vara delaktig med. Jag kommer endast att minnas som en hysterisk hönsmamma ;)

Men som sagt är jag med på ett hörn...alla kvällar efter att "gubbarna" textat klart, rusar jag efter mannens telefon, sätter mig ner och läser allt de skrivit. Jag läser meddelandena  fler gånger om , framförallt de sonen har skrivit...herregud, det låter ju helt knäppt nu då jag skriver ner detta. Men det är ju enda kontakten jag har till min son. Som sagt kunde jag själv skicka, men tycker att ungen har fullt upp med att texta med sin far och sin flickvän. Så för mig räcker det att jag får läsa det han skickar sin far, oftast i alla fall...Förra veckan meddelade sonen att han var rätt så flunssig och krasslig...Gubben hade uppmanat honom att gå till sjukstugan, vilket sonen inte tänkte göra. DÅ tog jag nog tag i min telefon och skickade ett långt meddelande, med goda råd och förfrågan om jag skulle fixa halstabletter, nässpray m.m som hans flickvän kunde hämta åt honom...Fick nej till svar...och kan garantera att han suckade djupt då han läste mitt meddelande :) Dagen efter hade han fått ge sig, uppsökte läkare och fick en kur, så nu är han på bättringsväg... :)

Nu får jag helt enkelt vänja mig och acceptera situationen jag är i idag. Trots min vemod är jag faktiskt jätte glad över att far och son får dela det här tillsammans, ett minne som alla män bär med sig hela livet. Nu börjar jag räkna dagar, för om 12 dagar SKALL jag träffa min son! Och det vet jag att ingen kommer att kunna ändra på,eftersom det är öppna portar och alla rekryter gör sin faned, så då är utomstående välkomna in på området :)