Lugnet börjar avta...

Nå jaa, nu har jag njutit och sugit in av allt som julen hade att erbjuda detta år :) Visst är det ju lite "jul" ännu, med alla pynt och dekorationer, men julmaten har nog fått säga tack och hej för ett tag sen. Vad bekommer julmaten, så var det inget nytt som skulle ha övervunnit det gamla konceptet... Julaftonen vräkte jag i mig av allt, det fanns inte ett botten...juldagen gick väl an, åt ännu med relativt god aptit...julannandag behövde jag inte mer skilda talldrikar för fisk och skinka och lådor...nej denna dag åt jag bara det som jag absolut tyckte var nödvändigt att få slut på, och det åt jag med nästan långa tänder! Älskar julmat, men visst känns det skönt att det nästan är ett år till nästa bjudning :)

Mat...

Mera mat...

Och ännu mera mat...

Årets julafton förde med sig vissa förväntningar, det låg en liten "oro" inom våra fyra väggar. För att säga som det är så var det nog endast min man som var "orolig" och beredd på "problem". Jag själv lade ingen energi på att fundera på detta "problem"... Jag beslöt mig för att ta det som det kommer. Och inte var ju "problemet" något katastrofalt, det var frågan om att första gången fira en julafton med "vår" lilla Koda. Eftersom killarna inte är små mera, än mindre tror på julgubben, så lade vi alla julklappar under granen redan dagen innan, så som vi gjort många år redan. Min man var som sagt lite nervös, han var osäker på hur Koda skulle hantera julklapparna för att inte tala om granen... Granen fick sig en väl förstärkt livlina, den knöts fast från toppen till taket (det lär ska ha gjorts alla år sen vi skaffa Mollie, men va visste nu jag...) Men den blev lite extra knuten detta år! Och vad gällde julklapparna så var min man nästan övertygad om att Koda skulle gå an på dem så att alla julpapper var bortrivna innan julklappsutdelningen :D

Koda <3

Men vad gör inte mitt väluppfostrade "barn-barn"? Jo han snusade inte ens på granen, och klapparna brydde han sig knappt om. Då vi började julklappsutdelningen trodde väl några i huset att Koda skulle bli ivrig som bara den...men icke sa nicke. Han la sig vid min mans fötter och där låg han och sov igenom hela julaftons kvällen :) Duktig pojke :) Katten Mollie fick väl en lite annorlunda jul, hon brukar tycka om att leka med paketsnören och tomma pafflådor, men denna jul höll hon sig på högre höjder, tack vare hennes rival som antastar hennes revir nu som då. Men nog hade hon lite lyx ändå, hon blev ju serverad fisk rakt under näsan, uppe på byrån där hon kände sig trygg <3 Bortskämd eller... Så alla var nöjda och jag fick det jag önskade, en vit jul! Det var ju min enda önskan...nästan... hade nog en till, och den blev också uppfylld, så hur snäll har inte jag varit detta år?

Min andra önskan var att mellan 24-26.12 fick inte min yngre son eller min man nämna ordet BIL!!! Min man klarade det bra, yngre sonen frågade den 26:e om det ännu denna dag var "tystnadsplikt"JO!! Han var tyst och respekterade min önskan... Alltså på riktigt, nu är jag här igen, nu har jag hamnat in i den onda cirkeln, och jag ska klara av det här en låååång tid framöver! Någon som kan rekommendera en bra psykolog? Visst har jag klarat av ett flertal mopedköp och några bilköp under åren, men då var jag yngre...nu vet jag verkligen inte om min mentala hälsa klarar av det här mera? Och som jag sagt, det har alltid gått lugnare till då det gäller den äldre sonen och hans far, men då det kommer till den yngre som ska försöka resonera med sin far så är oftast helvete löst inom 5 minuter, och jag ska försöka agera skiljedomare...Det enda jag vet är att yngsta sonen fyller 18år  om 8 månader, jo det är länge dit ännu, men innan han och min man hittat en gyllene medelväg där de kan komma överens för ens en kort sekund, så kan det ta evigheter... Så visst är det bra att de börjar i tid, det är endast jag som måste finna kraft att orka vara delaktig!

Vit och kall jul <3

Det har gått evigheter (känns det som) sen vi hade alla världens bekymmer med mopeder. Jag har redan hunnit känna lugnet, och lagt alla bekymmer bakom mig, så kanske det är dags för denna mor att vakna upp igen och inse att det finns en hel massa kvar ;) Vilken tur egentligen att jag har det här problemet att ta tag i nu, för då hinner jag inte till 100% fokusera på att min yngsta lilla kille tänker ta det stora klivet nästa år, för att fylla 18 år och bli myndig...Det känns overkligt, men det här måste jag ändå medge...det kommer att vara jobbigt för mig, men har en känsla av att det är betydligt jobbigare för min man. Därav kanske de två har mer dispyter...kanske är det min man som har svårare att inse att hans yngsta kille inte mer är liten? Vem vet...det får år 2015 återvisa... Men en väntan på att imorgon uppleva detta års sista dag, vill jag önska er alla...

ETT GOTT NYTT ÅR FRÅN DETTA HUSHÅLL <3

Riktigt snart är julen här, det är nästan frågan om timmar innan jag får sätta mig ned och endast njuta av den bästa högtiden på året. Inom kort har jag min egen familj hemma inom 4 väggar, mina egna killar sittande vid samma matbord, alla tillsammans...för en kort stund,innan timmarna/dagarna rusat iväg och julen är förbi, och familjen är splittrad igen. Bäst att ta vara på allt och lite till under den tiden vi alla är samlade :)

Julförberedelserna är rätt så bra under kontroll, allt har löpt på i sin trogna vana... Det har varit fullt ös med att hitta de där traditionella sista minutens julklapparna, haft en och annan lindrig dispyt med gubben då granen skulle flytta inomhus, besökt alla tänkbara matbutiker och finslipat alla hyllor för att säkra sig för att denna familj inte löper risk för att svälta under julen. Plockat, pyntat, plockat och pyntat...För att inte tala om städningen, den där evinnerliga julstädningen! Fy fasiken vad jobbigt, men tyvärr ett måste :( Eller så inte...man kan göra det hela mycket enklare och resonera som mig, och fixa julstädningen undan på mindre än 2 timmar...

För det första börjar man med att nå åldern 40+...i detta skede inser man att det är totalt hysteriskt att städa skåp/lådor/skrubbar/förråd/garage m.m. Man inser även att julen är lika välkommen trots att fönstren inte blivit tvättade sedan början av hösten. Efter att man insett allt det ovan, så ska man minsann se till att man har ett fyrbent "barnbarn". I valpåldern förstås, annars mister det sin charm! Har man en liten valp som ska spendera julafton hos dig, 3 dagar efter att valpen "bott" hos dig ett veckoslut, så kan man med gott samvete skippa grundstädningen :) Det ska ju ändå bredas ut tidningspapper längs golven. Och har man en fyrbent grabb som våran, så behövs det lite handdukar med. Koda dricker nämligen vatten ur sin skål med ena tassen i skålen och den andra tassen drar han ut vatten med :) Innan man hunnit reagera för att torka av tassarna, har han sprungit runt halva huset. Men "goer" är han för det, och jag får väl tacka honom för att jag kom lindrigt undan med julstädningen i år!

Nu har ju någon där uppe ÄNTLIGEN lyssnat på mig, och öppnat snökanalerna, vilket betyder att vi har det vackraste vintriga snölandskap att njuta av :) Jag är så happy, happy, happy <3 Nu gäller det att hålla tummarna för att det hålls så här fint hela julhelgen, och gärna långt in på nästa år om jag får bestämma. Men julen nu till att börja med i alla fall...Min man och yngsta sonens väder appar de följer, så visar helt olika. Gubbens visar tyvärr lite regn imorgon, men nog lite snö mot kvällen. Sonens visar snö, snö, snö och kallt...Hoppas den senare nämnda har rätt :)

Skinkan är strax klar, väntar på att få göra provsmakningen, slurp! Har allt det andra i matväg fixat, så långt det går dagen innan. Så snart kan jag sätta mig ner, njuta av en glögg och bara suga in av allt det goda julen för med sig :) Måste nog ta ett varv ut ännu ikväll för att uppleva vår vackra vinter, och vackrast är den nu då all ute julbelysning smyger sig fram under snötäcket <3

Julen...

Nu doftar det jul i detta hus, nu längtar jag riktigt enormt efter julafton...en vecka kvar <3

Är helt ensam hemma, har varit det hela kvällen. Min man är på julfest, han inleder sitt jullov imorgon. Vet inte om jag vågar skriva detta, men GUD VAD SKÖNT! Älskar min familj, men behöver en lugn stund ibland. Hade planerat att inte göra något ikväll, ta egen tid framför datorn, få ihop ett blogginlägg och bara njuta av min tillvaro. Nu blev det inte riktigt som jag planerat, tvärtom så visar klockan på 21.00 och nu först gav jag mig tid att sätta mig ner...

Jag är en människa som blir slö, då andra "slöar". Jag har alltid varit betydligt effektivare om jag är ensam hemma, och det inte finns någon annan individ som hänger framför datorn eller tv:n... Det visade sig vara exakt så som denna kväll slutade. Men jag är nöjd, har uträttat en hel massa :) Körde gubben till hans "julfest" klockan 18, då jag kom hem kände jag för att göra något vettigt... Så nu har jag lagat kålrotslådorna, batatlåda och senap. Fixade även de traditionella hjärtpepparkakorna. Och det bästa med det hela...jag har hunnit elda i takkan! Tänk, på sidan om att elda, har jag kunnat kruxa av en hel del från min "osynliga lista"...Min man sköter eldandet i takkan, då han är hemma, och det är han ju hela tiden, förutom ett par gånger i året :D Hur många gånger får jag inte till svar, då jag ber honom göra något, att han hinner inte just nu, för att han eldar... HALLO? Nå, det är väl bevisat att kvinnor kan göra fler saker samtidigt :) Så nu både doftar det jul i huset, och varmt har vi också :) Och utöver allt det här så har jag även hunnit prata i telefonen många gånger, haft tät kontakt via meddelanden med både äldsta sonen och min svärdotter...

Mina traditionella pepparkakor...ja, de har hängt med så länge jag minns. Det är en tradition hemifrån. Mina föräldrar lagar alla jular stora hjärtpepparkakor, skriver med glasyr God Jul och namnet på var och en individ, även alla djurnamn...Sedan hängs pepparkakorna upp i väntan på julen. Denna tradition har jag tagit med mig, har gjort samma sak allt sedan jag flyttade hemifrån. Fixade inte bara åt oss själv, jag lagade även pepparkakor åt alla våra familjebekantas barn. Då jag började jobba som dagmamma, var det en självklarhet att ge ett hjärta åt dagbarnen med. På den tiden då det riktigt begav sig, så rörde det sig om ca 20-25 hjärtan per jul. I dags läge har jag fått lärdom om att man kan spara pepparkakan från år till år...Jag kan bara inte tro detta, men lär ska vara verklighet...en av mina gamla dagbarn, idag 15 år gammal, har sin pepparkaka sparad som han fick då han var 5 år gammal. 10 år!!! Och varje jul lär den ska plockas fram, vilken heder jag känner <3 Så nu har jag lärt mig att spara våra egna, så behöver inte baka nya alla år. Detta år hamnade jag att fixa en ny...Koda måste få en egen :)

Hedern jag känner att det finns en familj som sparat hjärtat alla dessa år gjorde mig glad :) Det som gör mig ännu gladare är vad jag hörde för ett tag sen...Träffade en mamma till ett av mina "gamla" dagbarn. Hon jobbar i skolan, och hade denna dag bakat pepparkakor med eleverna. Hon kände igen vilka var mina "ännu äldre" dagbarn (barnen går i högstadiet...jo, JAG är gammal) Någon av mina "föredettingar" hade nämnt om de stora hjärtan man fick hos Hanna, och undrat om de kan baka sådana :) De hade frågat en gosse som de visste att han varit dagbarn hos mig, ifall han minns Hannas hjärtpepparkakor...han hade funderat en liten stund, varefter han mindes att: Jo, av Hanna fick man alltid såna :) Jestas vad glad jag blir att höra detta. Jag försöker på inga vis skryta om mina prestationer, att jag skulle vara bra på att fixa dessa hjärtan...Jag gör det för att det blivit min egna tradition som jag vill föra vidare, och i dags datum så är det endast mina dagbarn jag lagar varje år åt, så det tar ju inte ens av min tid... Det är liksom min julgrej det här :)

Paus i protokollet...måste fylla på ved, ta ut mina lådor ur ugnen, ladda bykmaskinen och ge mat åt katten...återkommer om två minuter!...

Lådorna blev lyckade, elden sprakar, katten är nöjd och hoppeligen har vi rent byke om en timme...I made it... :) (hann t.om ut på frisk luft, så det tog väl lite längre än 2 minuter, men.... )

Från det ena till det andra...senaste lördag var det Svenska Teatern och Mamma Mia som gällde. Kunde skriva ett eget inlägg om detta, men gör det kort och gott! MAMMA MIA! GÅ OCH SE DEN!!! Utöver att det var den bästa föreställningen jag sett, så var det också över lag en jätte bra dag i gott sällskap. Att uppleva Helsingfors i bästa julskrud, god mat på Hard Rock Café (rekommenderas varmt), en dag utan några måsten, var exakt vad jag behövde just nu.

För att summera detta inlägg så kan jag konstatera att livet känns bra, julen är på kommande. Imorgon har vi julfest med dagbarnen och på kvällen är det julkonsert i kyrkan, den missar jag aldrig...Skulle man inte ha julkänslor, så lär man nog alltid få det på den årliga julkonserten. Två dagar arbete, påföljd av 3 veckors ledighet, yngsta sonen kommer hem på jullov imorgon kväll och det som är pricken på i:et denna jul är att äldsta sonen har 18 TIMMAR kvar i det militära <3 <3 <3

Nedräkning del 2...

Nämen kan man tänka sig, det har regnat idag igen...HELA DAGEN LÅNG...mysigt, sååå myyysigt!!!

Har ju som sagt nedräkning på gång till julafton, men vet ni vad...Jag räknar inte bara dagar till julen, jag har ju en ännu trevligare nedräkning på gång. Och den nedräkningen kommer till sin ända riktigt snart, för nu är det inte många dagar kvar :) Herre du milde, det är ju BARA 6 dagar kvar! Vilket betyder att det är 341 dagar sedan jag satt här med ont i magen, känslorna svallade och tårarna sprutade... Det känns som igår, men nu då jag ser siffrorna 341 så inser jag ju att det verkligen är en tid sedan, ja, nästan ett år...Ett år sedan min förstfödda klev in i de gröna kläderna och inledde sin militär tjänstgöring.

Och nu är det endast 6 dagar kvar, så får grabben gå ut genom portarna, i civila kläder :) Nästa torsdag morgon då han vaknar, är det sista gången han vaknar i "sin stuga", sista morgonen han måste göra allt enligt statens riktlinjer och principer. Sista gången han äter arméns mat (som beväring i alla fall), sista gången han måste få rutorna i rätt linje på sängöverkastet. Ja, listan kan väl göras hur lång som helst, för garanterat är det en hel massa som sonen gör sista gången de inkommande dagarna nästa vecka i armén. Jag kan ju absolut inte lägga mig in i hans sits, och veta hur det egentligen känns, eller vilka tankar som snurrar i hans huvud. Men jag kan i alla fall föreställa mig att det måste vara en otroligt befriande känsla. Tillika kanske lite "skrämmande" att återvända till ett normalt liv, efter att man i nästan ett år har levt rätt så paragraf enligt. Rutiner, och dagar som man exakt vetat hur de ser ut...En trygghet kan man väl säga, för det har alltid funnits någon som sagt och sett till hur/när/var saker ska skötas. I det civila gäller det att hålla ordning och reda på allt själv.

Arméns gröna utstyrsel

Det sägs ju att armén gör pojkar till män. I mina ögon är det nog fortfarande min lilla pojke som kommer därifrån. Om han har växt till sig, kan jag inte ta så mycket ställning till eftersom han inte bor hemma mera och jag ser honom rätt så sällan. Så i den frågan måste jag nog konfrontera svärdottern, som bor under samma tak som sonen :) Men en sak är jag säker på, att ett helt nytt bagage på ryggen har nog sonen fått, ett bagage som är fyllt med en massa nya erfarenheter och många minnesrika stunder och garanterat många nya vänskaper. Sonen som nu är båtförare, har ju även lärt sig otroligt mycket nyttigt om sjökunskap, saker han kommer att ha nytta av resten av livet.

Man kan väl aldrig säga att någon trivs i armén. Men sonen har nog haft det rätt så bra där i alla fall, tack vare att han kom till båtförar utbildningen. Han har verkligen haft många "fina" dagar jämfört med dem som hamnat att springa i skogen. Hans kompani har mest spenderat tiden i hamnen eller ute på sjön. För mig har det varit en märkbar lättnad att han spenderat sin militär tid på detta vis, jag har ju inte behövt tycka så värst synd om honom. Då jag hört hur många andra gossar haft det, så har det klumpat sig i magen, så hur illa hade jag inte haft om min egen son hamnat inför samma sak. Så vilken tur att pojken till denna hönsmamma kom till ett "bra kompani" ;) Så nu har både han och jag överlevt 341 dagar utan större problem :)

<3

Det låter positivt nu, men annat var det den 6:e januari...då mådde jag pyton. Ni som läser min blogg kanske minns hur hemskt jag upplevde denna dag. Minns ni inte, så kan ni ju läsa det här:( 6:e januari ) Trots att det känns positivt och bra nu så håller jag ändå fullständigt fast vid att det var min värsta dag som mamma. Och jag har full förståelse och sympati för de mödrar som inom kort sitter i samma sits som mig. Tyvärr är det många av mina bekantas söner som nu har nedräkning åt andra hållet...de räknar dagar tills de måste ta det tunga steget och ta sina första kliv igenom portarna för att byta sina civil kläder till statens gröna. Och trots att det känns positivt för mig och min son, så kan jag ju inte undgå att jag har ännu en kille som ska igenom det här, och jag lovar att jag kommer att gråta lika mycket den dagen, fast jag vet att det blir så mycket bättre och lättare bara någon vecka har gått...Att det kan vara känslomässigt jobbigt att vara mamma!!!

Nu är jag i alla fall på toppen humör, och är så hjärtans glad för äldsta sonens skull. Tänk, 6 dagar kvar, varefter han är en "fri man" och har ALL TID I VÄRLDEN att hälsa på sin mor och far. Du är så välkommen alla kvällar och alla veckoslut :D :D :D Detta glädjerus toppas till 100% med att imorgon morgon ringer väckarklockan tidigt för att vara en lördag morgon...för då tar jag gubben under armen, ett av paren från grannhushållet och så bänkar vi oss i en buss för att styra kosan mot Helsingfors och Svenska Teatern...Mamma Mia, here we come :)

Nedräkning...

NU RÄCKER DET!!! Helvetes, satans, jävla regn och blåst! Ursäkta mina svordomar, men jag tappar totalt konceptet på det här förbannade vädret, det är långt ifrån normalt i december månad... Det är ju nu som marken ska vara vit, några minusgrader och julstämningen ska börja infinna sig. Men nej, sidu nej, nej, nej...Istället så viner det i knutarna, regnet piskar mot fönstren och man får sitta i beredskap att det blir strömavbrott när som helst. Och värre stormar har det väl utlovats...Jag blir snart galen och flyttar till Nordpolen! Eller så börjar jag gråta...

Det är väl lika bra att försöka göra det bästa av det hela i alla fall, för vädret lär inte ens jag kunna inverka på, hur mycket jag än vill. Så inte ska regnet distrahera mig inför julens förberedelser! Nu gäller det att fixa med så mycket myspys inomhus istället, så att julfriden infinner sig oberoende av om ingen tänker stänga av vattenkranet uppifrån det blå innan julafton...

Jag har redan smått börjat med nedräkningen, det är ju bara 13 dagar kvar nu, och så snabbt som dagarna går så i ett huj har vi den 24:e här. Och jag har bestämt mig för att vara väl förberedd, så att jag kan undvika hysteriska, panikartade eller galna utbrott just dagarna innan julafton...Visserligen kan jag nog inte minnas att jag någonsin skulle fått/betett mig efter de 3 ovannämnda adjektiven, men det är så min man brukar beskriva mig, ibland... Oftast i samband med då jag ska ställa igång till en större tillställning. Tror bestämt att jag ska ge en ordbok åt min man till julklapp, så han får slå upp orden, för hur skulle JAG någonsin kunna vara hysterisk, galen eller panikartad... ;)

Känner mig nog rätt så bra förberedd detta år igen. Förra året hade jag lång ledigt före julen, vilket var det bästa någonsin. I år har jag också ledigt 4 dagar innan julafton, men redan idag har jag en massa under kontroll. Har på känn att min man kommer att kalla mig lugn, harmonisk och välorganiserad detta år :D Det bästa som jag åstadkommit till denna jul är att jag faktiskt har julklapparna under kontroll nu redan, 13 dagar innan dagen med stort D. Allt som är hemhandlat är även packat och klart. De julklappar jag inte kan få köpta här på vår ö, är alla beställda och kommer hem med posten. Några få paket har jag ännu oklara men de hittar jag här i våra lokala affärer. Måste tillägga att jag är absolut ingen vän med att shoppa på nätet, jag undviker det rätt så långt. Bläddrar hellre i kataloger och beställer därifrån. Men denna jul tackar jag gudarna för nätshopping, har verkligen utnyttjat det till max :)

Julkorten...vad gäller dem så är jag mästare på att fixa dem i sista minuten. Materialet kan vara hemhandlat veckor i förväg, men att sätta sig ner för att laga dem brukar ta sin lilla tid. Eftersom jag älskar julen, så älskar jag förstås julkort också :) Ända tiden på året jag nästan småspringer till postlådan, ivrig för att se om jag fått någon annan post än räkningar och reklam :) Eftersom jag älskar julkort, måste jag även fixa såna, och inte är det själva fixandet som tar emot, utan skrivandet...Herregud, jag får sån kramp i handen efter en liten stund. Tala om att vara ovan med penna och papper...Här ser vi nackdelen med all lyxig teknik vi lever med, mycket sällan man behöver en hederlig penna för att skriva. Som sagt är jag oftast den som rusar in i posten fem minuter innan stängdags, sista dagen man får posta julkorten lite billigare.Imorgon är ju sista dagen att posta billigt detta år, men i år var jag i god tid ute! Jag postade korten idag, alltså EN HEL dag tidigare än vad jag gjort åren innan, vad säger ni om det...fan den som ger sig! Måste som vanligt vara ärlig...det finns ju en förklaring till detta...

Igår på morgonnatten...mera exakt 05.10...begärde Mollie ut, vilket hon hållit på med nu i veckotal, att begära ut alla omöjliga klockslag nattetid. Ingen ordning och reda på hennes dygnsrytm nuförtiden, måntro hon är i övergångsåldern? :) Nej, men skulle det vara snö och kallt så nog skulle fröken vara inne, så tack bara regn-helvete, du förstör min skönhetssömn också! Släppte ut katten, la mig igen tillika det sa PLING...Pling, då mina ögon slog upp och blev klarvakna. Efter en halv timmes snurrande i sängen med 700 tankar som snurrade i huvudet (konstigt hur hjärnan är på alerten nattetid om man inte kan sova) beslöt jag mig för att stiga upp. Efter att morgontvagningen var gjord, så började jag med "projekt julkort", klockan 6.15... Vid 7 tiden hörde jag en bekant röst från sovrummet, som undrade vad jag höll på med i grovköket? Då jag klargjorde att jag lagar våra julkort, fick jag till svar att jag är nog inte riktigt klok. Sov nu för guds skull om du får, sa gubben min...Nå visst hade jag gärna sovit om jag kunnat, men nu fick jag i alla fall något nyttigt gjort, och stolt var jag då de röda julkuverten var fyllda idag då jag förde dem till posten :)

På tal om julkort, så måste jag säga att det är en gammal tradition jag aldrig kommer att bryta. I alla fall så länge det ännu finns en hederlig postgång. För länge sedan skickade jag både påskkort, vändagskort, födelsedagskort och då julkort förstås. I dags läge skickar jag endast julkort, och jag vill hålla fast vid det. Rätt så många har ju slutat att skicka julkort, vilket jag helt accepterar. Visst det är så enkelt att skriva på Facebook, eller att skicka ett sms. Och visst är det en ekonomisk fråga också. Jag dömer alltså ingen, men jag vill hålla fast vid denna tradition. Jag vill göra det, eftersom jag vet att det är det enda personliga brevet jag sänder mina vänner och bekanta varje år. Har en vän från min barndom, som vi tyvärr inte haft så gott som någon kontakt alls med under de senaste 15 åren, men julkort, det har vi skickat varann i alla år sedan jag flyttade till denna ö. Och jag tror bestämt att detta årliga kort har gjort att vi inte tappat kontakten, och idag tack vare FB så har vi hittat varann igen och skrivit och chattat :) Så julkort i alla ära!!! Visst har jag börjat fuska, och printar färdigt skrivna textlappar som jag limmar på korten, men kuverten skriver jag för hand, därav kramperna :) Äldre blir jag och allt blir väl jobbigare, men julkort ser jag nog till att fixa på ett eller annat sätt!

Nu måste jag sluta skriva...Tänkte nästan glömma att bykmaskinen och diskmaskinen skall laddas, för inte ens vid jultider tar dessa maskiner semester! Återkommer... :D

2 december...

December månad...är nog lite orolig över hur fort tiden går, har ju redan tidigare sagt att det känns som måndag-fredag hela tiden. Nu senaste tiden tycker jag att det mera känns som månadens första-månadens sista. Jag hinner helt enkelt inte med i samma takt som datumen blir avverkade. Men nu klagar jag inte, för december är ju faktiskt bästa månaden på året :) Och nu håller jag allt hopp högt uppe att denna månad skall snigla sig fram, så att jag får njuta av min favorit högtid, JULEN <3

Vi har det rätt så tomt och tyst i huset igen. Yngsta sonens 6 veckors praktik period ligger bakom, och han är nu inne på sin andra skolvecka i Karis. Det var helt ofattbart härligt att ha killen hemma 6 veckor, jag hann bli van vid att vi var en nästan fullständig familj igen. Jag blev tydligen så van att han och hans elektronik utrustning fanns här hemma, så jag höll på att få ett lindrigt anfall senaste fredag...Sonen kom hem till veckoslutet, jag hann se honom en halv timme innan han åkte iväg till Pargas för att spendera veckoslutet hos flickvännen. Han hade åkt iväg medan jag var på shoppingrunda i matbutikerna. På kvällen då jag gick in hans rum, stelnade jag till och "ropade tyst för mig själv": VAD I HELVETE...I samma stund som jag tänkte ropa åt gubben att: "Har ungen verkligen släpat iväg med sig sin tv och dator till Pargas?", då slog det mig att han har ju allt detta i sin lya i Ekenäs :) Ålderdomstecken???

Hans praktikperiod var bättre än bra :) Kan igen en gång konstatera att sonen trivs i det praktiska livet, han njöt till 110% av att vara på "jobb". Inga problem med att stiga upp på morgnarna, glad i hågen for han iväg alla dagar. Härligt att se :) Trots att han nu lyser med sin frånvaro igen under veckorna, så tar jag det inte så hårt just nu, det är trots allt endast 3 veckor kvar så har vi honom hemma igen på jullov.

Största saknaden just nu är nog efter mitt "barnbarn", lilla Koda <3 Då vi körde yngsta sonen till Ekenäs för en vecka sedan, så var vi förstås och hälsade på de äldre ungdomarna och Koda. Alltså på riktigt, finns det något mer tacksammare än en liten ljuvlig sak som rusar emot en, pussar, slickar och svansen går i ett? Glädjen i en hund är ju så genuin, det går inte att ta miste på hur glad den är <3 Jag hann få skorna av mig innan jag var på golvnivå, och där befann jag mig hela vistelsen :) Min man sa i ett skede att det var nog säkert hans tur nu att hälsa på Koda ;) Samma kväll vi var där skulle äldsta sonen tillbaka till armén efter hans 3 veckors "pappaledighet". Så nu har svärdottern fått vara ensam försörjare igen, sonen satt fast veckoslutet, så i 2 veckor hamnar hon att dra lasset ensam. Men bra har de klarat sig, duktig svärdotter som jag har :) Och nu har sonen endast 16 dagar kvar i det militära, efter det får de var på heltid tillsammans igen...husse, matte och älskade Koda <3

Julen startade jag i förtid detta år...Till lillajul brukar julförvaringslådan öppnas, men i år slog jag på stort och plockade fram lite stjärnor en vecka innan. Det hade kommit snö, så min iver höll på att spricka, kunde inte hålla mig längre utan prydde 4 fönster med lysande stjärnor. Min man tyckte förstås att jag var galen, men han har inte ännu i denna dag förstått det här med julfeber. Han kommer högst antagligen aldrig att förstå det, än mindre dela min entusiasm vad gäller jul...Stackars gubbe, att hamna leva med mig i en månad då jag går på högvarv och bara ÄLSKAR jul och allt som tillhör denna högtid! Trots att jag var tidigt ute, var jag ändå lite sen...Kvällarna är mörka så har inte haft möjlighet att gå till skogen, så först på lillajuls dagen slapp jag iväg efter lite gröna kvistar. Släpade min mor med, eftersom jag har en konstig paranoia och absolut vägrar att vistas ensam i skogar. Visst hade jag kunnat ta min man med, men som sagt gillar han inte julen så värst mycket, så hans iver att springa i skogen är = 0...utöver det, så lider han av ryggskott, som varat i en vecka, så jag tog det säkra före det osäkra... Mamma var ett säkert kort :)

Trots att jag var sent ute, fixade jag alla kvistar och utelampor där jag ville ha dem i eftermiddagens skymning. Min man som mest tyckt synd om sig själv nu i en vecka, så drog hem fulla poäng denna eftermiddag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka hans medgörlighet/hjälpsamhet... Jag ville ha utebelysning på ett nytt ställe vi inte haft förut, och närmaste stället att ta ström ifrån var garaget. Jag rådfrågade gubben om var/hur jag enklast drar kablarna så att de inte blir i kläm då garagedörren öppnas dagligen. Hans 15 minuters klagovisa om hur onödigt och omöjligt det skulle vara att genomföra behöver jag inte detaljera här, för alla vet vi att det bara var ett sätt för honom att komma undan. VISST, han vet att jag skulle ha fixat det, men antagligen hade han en bra dag, ville vara hjälpsam, visste att han skulle få höra efteråt, eller så var han livrädd för att tänka tanken med att kombinera hans fru med elektronik :) Medan jag var på utsidan av garagedörren och fixade med kvistar och lampor, hör jag min man på insidan...Går in och kollar, ser en individ som står som bokstaven Z, har ont och verkligen inte trivs med sin situation just då. Men eftersom jag ser att han står men skarvkablar, hammare och spik i högsta hugg, gör jag mig inte så mycket besvär över att tycka synd om hans ryggskott just då. Har han klarat av att jobba trots värken, så klarar han nog även av att fixa lite ström åt mig :) Jag blir säkerligen utan julklappar i år, då jag är så elak....

Julbelysningen fixad utomhus, julgardiner och alla sedvanliga julpynt fixade inomhus, inom några timmar...då var det dags att välkomna lilla jul :) Men något fattades, jo två viktiga saker! Mina killar! Och dem kunde jag ju inte bara fixa fram från julpyntslådan. Hade det varit möjligt, så är det klart att jag sku ha stuvat in dem dit för länge sedan... Så de lös med sin frånvaro, ena i Pargas och den andra i armén :( Men jag överlevde, otroligt nog! Första gången på 20 år som vi var utan barn, så inte skall jag klaga. Vi fick äran att bjuda min svåger på mat istället. Lilla julen kunde jag ännu se mellan fingrarna, jag hade ju faktiskt kunnat neka vår yngre (17 år 4 mån ) att inte åka till Pargas...tror ni jag skulle ha varit pop som mamma då? Eller om jag kontaktakt finska armén och krävt att min äldre borde få ledigt för att fira lillajul med sin mor... där tror jag bestämt att gränsen går när ens barn bokstavligen tar avstånd från sin mor...resten av livet... ;)

Så drastisk tänker jag inte bli, jag kan faktiskt bete mig...Men en sak är säker, mina killar skall nog komma med en mycket vettig förklaring/ursäkt innan jag ser mellan fingrarna innan de får tillstånd att lysa med sin frånvaro 24.12! De brås bägge två på sin far...de tycker att julen är "onödig" (julklappar gillar de nog båda), så jag har nog ett heltidsjobb för att försöka få mina jultraditioner att gå vidare via mina barn. Jag lovar...jag ger mig inte i första taget...det här är ett viktigt uppdrag, och förr eller senare ska väl gossarna på ett eller annat sätt börja gilla jul!

Första träffen...

Idag har Koda fått bekanta sig med stranden, bilden fick jag av min svärdotter.

Nu har vi gått igenom eldprovet, provet jag fasade för och var nervös över. Nämligen dagen då lilla Koda första gången skulle komma hem till oss och träffa vår kattfröken Mollie. Det är ju det viktigaste för mig att dessa fyrbenta varelser kommer överens, för annars är det katastrof. Jag kan ju inte neka ungdomarna att ta hunden med sig till oss, för då får jag nog minsann aldrig hem dem. Och det sista jag vill att Mollie tar på näsan, eller inte känner sig trygg... Så jag har både googlat och frågat råd av vänner och bekanta, hur man bäst går till väga då katt och hund ska presenteras för varandra.

Mollie är fundersam...

Koda visste jag att inte skulle bry sig så mycket om Mollie eftersom han hamnade att bli van med katt så fort han flyttade hem till sonen & svärdottern. De har nämligen en innekatt, så där var det bäst att vänja sig med katt från första början. Mollie, som enligt min yngre son är den mest bortskämda katten som finns, var ju nog den jag oroade mig mest över. Min största fasa var att hon inte kommer hem... Men nu är jag betydligt klokare, och känner mig mer lugn efter att första besöket gick över mina förväntningar. "Träffen" skedde på farsdagen, och alla kunde avnjuta farsdagsmiddagen i lugn och ro, trots att både katt och hund var inne under samma tak :)

Som sagt, Koda brydde sig inte ett dugg om Mollie, vet inte om han överhuvudtaget märkte att det fanns en katt i huset :) Mollie blev mycket stor i ögonen då hon såg Koda först, men burrade inte upp sig, och inte fräste hon heller. Hon sökte sig upp på kanten i köket, där hon säkert i en halv timme iakttog lilla yrvädret som for fram på golvet. Fröken höll sig hela dagen på högre nivå en hunden, men i ett skede glömde hon säkert bort att Koda fanns i huset, för då for hon på sin favorit plats. Hon lade sig bredvid takkan, och då råkade Koda tydligen komma för nära för då fräste Mollie till ett par gånger. Utöver det gick allt jätte bra :) Efter att sonen och Koda for hem gick Mollie och snusade runt hela huset, vem vet kanske hon saknade sin nya kompis...vi får hoppas det :)

Jag älskar vår katt, över allt här på jorden, och jag måste väl lite hålla med yngsta sonen...hon är bortskämd som tusan. Eller bortskämd och bortskämd, inte kanske man ska säga så. Hon blir helt enkelt behandlad mycket älskvärt <3 Hon är egentligen lite "knasig" hela katten :) Jag tycks vara hennes mentor...Om jag är på väg ut på "lite frisk luft" på trappan och Mollie råkar komma in tillika jag går ut, så trots att alla andra är inne i huset så sitter hon bakom dörren och ser på mig. Blir jag för länge så börjar hon jama. Först då jag kommer in så kan hon gå till matskålen, eller lägga sig någonstans. Hon följer mig då jag är ute. Går jag till postlådan, kommer hon efter. Hur många gånger har vi inte med dagbarnen haft henne med till parken...där har hon trippat efter oss på gångbanan. Suttit på staketet i parken ett par timmar och gått hem med oss igen :) Nu har byns park blivit förflyttad så vi hamnar att gå över bilvägen, så nu vägrar jag att låta henne följa oss. Oftast springer hon fast oss några meter hemifrån, så då svänger vi om med barnen och jag bär in katten. Så nu vet ni grannar, vad jag håller på med då jag går upp och ner i backen på morgnarna med mina småttingar :D

Lillebror gillade Koda mer än vad han erkände :)

<3

Hon är så älskvärd vår lilla Mollie, och jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska ett annat djur lika mycket, samtidigt i alla fall ;) Otroligt att man kan ha så mycket kärlek i sitt lilla hjärta <3 Inte nog med att jag älskar min familj och vår katt så nu finns det ännu plats i mitt hjärta att dela med sig av kärlek åt lilla Koda <3 Alltså jag älskar den här hunden så att jag håller på att spricka. Och då har jag bara sett honom två gånger. Årets farsdag blev allt annat en vett och etikett...det var tur att jag hann få all mat klar i tid. Jag satt ju helst på golvet och lekte med hunden! Dukningen blev inte festlig, men inte var vårt hushåll så festligt heller ;) Tidningspapper längs golven och en massa löv och skräp som släpades in alla gånger vi var ute med Koda. Observera VI...jo, då sonen gick ut på gården med hunden, det är ju fråga om många men korta stunder, så trampade jag och min man efter :) Yngsta sonen tyckte vi var barnsliga ;) Han klargjorde även åt storebror att det kommer att barka åt helvete med alla regler och principer den dagen Koda blir lämnad hos oss... "mamma kommer att låta den sova i sängen, mata en massa gott i den, o.s.v..." Vad tror dom om mig riktigt??? :)

Bus med husse :)

Jag mår bra :)

Två trötta fyrbenta hjärtan <3

 Nej, trots att jag smälter som choklad då jag ser Koda, så kommer jag att vara mycket hård på att följa ungdomarnas regler och principer vad gäller Koda. Jag har ju själv sagt åt sonen fler gånger att jag vill att hunden ska bli väl dresserad, det underlättar så mycket under hela deras tid tillsammans med hunden. Och en mycket bra början har dom...blev helt faschinerad över att Koda redan kunde "sitt och ligg" kommandot. Duktig pojke är han <3 Fick idag veta att jag imoron skall få träffa Koda igen, och min son och svärdotter <3 De kommer hem under dagen, jag har lovat mina dagbarn att de ska få träffa valpen, och sonen tyckte också det var bra att Koda lär sig med småbarn. Så nu är jag lite pirrig i magen igen. Hoppas att det går lika bra för Mollie och Koda att träffas igen, och hoppas att mitt hjärta håller ihop då det är så många älskvärda individer som kommer att vistas under vårt tak, på en och samma gång :)

Avreagering...

Oj,oj, oj...det såg lovande ut idag morgon. Temperaturen just under nollsträcket, och en härlig liten vit nederbörd, som fick min värld att se helt annorlunda ut. Inte bara mina ögon njöt av vad de såg, hela jag kände mig som en ny människa. Redan då jag såg de första snöflingorna falla, började jag längta efter julen, längta efter att få lägga jullampor och ljusstakar i fönstren. Hela morgonen var jag full av energi och glädjen var på topp...Mina dagbarn tittade ivrigt ut genom fönstret, förväntansfulla att komma ut. Väl ute på trappan var vi alla lika ivriga av snön och stegade iväg mot parken.

Två timmar senare, då vi kom hem tillbaka var väl barnen lika ivriga...Det samma kan man inte säga om mig. Snön hade förvandlats till vatten, ingen hade regnkläder på sig, så vi var en skock med dyblöta och sandiga kläder, älskvärt... ;) De våta kläderna störde mig inte alls, det som rubbade mitt humör var att min dröm om vinter höll på att regna bort. Och det har den minsann gjort...regnet öser fortfarande ner där ute och jag är bitter. Jag vill ha vinter, nu genast!!!

Eftersom jag är smått irriterad på regnet där ute, kan jag väl lika bra skriva ner en annan sak som irriterar mig riktigt fruktansvärt för tillfället. Män, pojkar, karlar, gubbar...ja, ni vet, det där andra könet, könet som nog inte tilldelades alla "behövliga verktyg" i hur man ens så där lite minimalt försöker upprätthålla ordning och reda! Det finns säkerligen en massa karlar där ute som har bättre koll än många kvinnor, men de män jag är omringad av för tillfället har nog varit på semester den dagen som ordning och reda verktygen delades ut...Före jag börjar min klagovisa, så erkänner jag att JO...JO jag har skämt bort dem jag bor med, jag har en hel del att skylla mig själv. Jag plockar efter dem, jag "serverar" dem med ett och annat, jag passar upp dem till en viss gräns...Så vad fan har jag att klaga på då, jag har tydligen själv format dem till vad de är idag...

Jag hoppas att det finns någon medsyster som känner igen sig och sympatiserar med mig :) Det som redan är vardagsmat för mig, det jag inte mera orkar gnälla eller skrika om, än mindre försöka få mina "män" efter x-antal år att FÖRSTÅ, är ju dilemmat med att lämna klädhögar efter sig. Var som helst, hur som helst, när som helst...Bäst är det då dom är utspridda längs hela huset. Helst på golvnivå, förstås! Jag har även lärt mig att matbordet i köket är ett jävligt bra ställe att placera en massa verktyg, väskor och dylikt på. Vet inte vad ni andra tycker, men i mitt tankesätt  hör matbordet till att sitta och äta ifrån. Och i roskisen lägger jag alla sopor, i diskmaskinen all smuts disk...helt naturligt :) Antagligen har vi i detta hushåll dagligen roskisen överfull, och diskmaskinen blir aldrig tömd på ren disk, eftersom inget hamnar dit om inte jag själv fixar det. Det bästa med det hela är: JAG får alltid felet för då något inte finns där de lämnat det. För dom vet nog minsann att de lämnat det just "där och där"... Herregud, det är klart att dom vet! Dumpar man av alla ägodelar i en liten ruta på 1 x 1 meter, så är det väl rätt självklart att man vet var man har sina grejer!

Och NU kommer vi till mitt riktiga stressmoment för denna gång. Allt det jag just skrev om, det liksom hör till mitt liv, jag får helt enkelt inse att jag bor med en bunt "töntar" :D Senaste tiden har mina "töntar" hittat ett nytt sätt att reta gallfeber på mig. Dom råddar i vårt kylskåp!!! Alltså på riktigt...jag har ett heligt rum i vårt hus, och det är givetvis köket...det är mitt territorium...inte har jag nu valt det själv, men av någon konstig anledning har det blivit så ;) I detta rum har jag min ordning, och så ska det förbli. Samma gäller kylskåpet! Jag är absolut ingen princip människa, än mindre pedant, men vad gäller vissa saker, så där vill jag ha mitt egna system. Och i kylskåpet har jag en viss ordning och den skall följas. Punkt slut! Vi har 6 hyllor i kylskåpet, och varje hylla har sin funktion över vad som ska finnas där. ( kanske jag ändå är lite pedant...fick den känslan nu då jag skrev ner det här ) Nå, i alla fall...i vårt kylskåp finns det ett "system" som jag planerat, vissa varor ska finnas på en viss hylla, och jag får nästan ångest om det ändras på detta! Det har funkat jätte bra i många år, men senaste tiden har det här motsatta könet i vårt hushåll fått för sig att mixtra om allt i mitt heliga skåp! Helvete säger jag... :)

Det dom tar ut från kylskåpet, lägger de ALDRIG tillbaka på samma ställe, Ok, inte har jag kartlagt skåpet så noggrant att varje sak har en viss plats, men varje hylla har vissa saker. Av 6 hyllor är det 2 som mina "töntar" använder mest...den där det finns pålägg och förstås den där det finns dricka. Yngsta sonen använder påläggshyllan mest. Då han dukar fram till morgonmål, så tas var evigaste pålägg ut från skåpet, IFALL man vill smaka på dem alla...Och jag lovar att hyllan i kylskåpet ropar på hjälp eftersom den är så tom, då när sonen ska plocka tillbaka alla pålägg. Han som helst lämnar allt i en hög efter sig, borde ju tycka att det vore enklast att lägga tillbaka påläggen, smör etc. på den TOMMA hyllan, men NEJ! Han stuvar in allt på alla tänkbara ställen som bara går att finna på de övriga 5 hyllor, kors och tvärs, hit och dit!!! Alltså borde jag beställa läkartid åt killen? Ögonläkare i första hand då kanske? :D Min man har tyvärr lite samma syndrom, det verkar mycket svårt för honom att hitta rätt hylla i kylskåpet...kanske det vore dags igen att rita en karta, lägga den på kylskåpsdörren, och hoppas att dom där manliga individerna i alla fall fanns i kön då när navigationsförmågorna delades ut! Borde väl rita på kartan en väg till roskisen...Ni vet den där kartongbiten som håller ihop två dricksflaskor...den brukar ha tendensen att förbli i kylskåpet...vem måntro lämnar den där???

Borde väl vara glad att jag fått en ny sysselsättning, då jag för övrigt har så andefattigt liv. Finns väl inget trevligare än att leka sök och finn leken i kylskåpet var och varannan dag. Det går ju där på sidan om, då jag plockar efter karlfolket här i huset. Trots att jag är fruktansvärt irriterad på detta just nu, så övervinner nog glädjen, över det att jag har yngsta sonen hemma på praktik och han må nu rådda i mitt kylskåp bäst han vill, för om två veckor blir det tyst i huset igen :( Med facit på hand, kan jag ju säga att båda mina söner verkar i dags datum ha ordning och reda med sig själv i sina egna hem, så tydligen är det endast här hemma man inte "orkar bry sig". De är så väl medvetna om att: mamma plockar och fixar. Min äldsta son sa för många år sen, då jag hade en konflikt med honom om ordning och reda, att varför skulle han "stressa" nu, då han har hela livet framför sig, då han måste plocka och fixa själv... Så något har jag väl lyckats med som förälder om de har det på grej utanför mina väggar. Nu är det då bara min man som är och lär ska bli ett hopplöst fall... :D

Så med allt detta som tynger mina axlar just nu, så är det väl inte för mycket begärt att det det enda jag önskar är SNÖ :D

En glädjefull och tung dag...

Nu har jag då officiellt blivit "farmor" åt världens godaste, sötaste och älskvärda fyrbenta lilla hundvalp. Trots att jag bara fått tillbringa några timmar med detta underbara mirakel, så har hunden tagit mig med storm. Jag saknar den så, och bara väntar tills vi ska få träffas igen <3 Hoppeligen blir det om en vecka, på farsdagen, för då har sonen lovat preliminärt att han kommer till hemknutarna.

Första träffen med matte <3

Jag fick den stora äran att fara med min svärdotter och söka hem deras hund. Visst hade min son velat göra det, men tyvärr hade hund uppfödaren en affärsresa inbokad, och var tvungen att bli av med valparna under senaste vecka. Och man får ju inte ledig dag från militären så där bara, mitt i veckan, så jag anmälde mig genast frivillig att hoppa in som ersättare. Samtidigt fick jag ju kvalitetstid med svärdottern en hel dag, och hon fick umgås med mig, oberoende om hon ville det eller ej ;) En riktigt bra resa hade vi, och tryggt kom vi hem med hunden, trots att jag som chaufför höll på att tappa nerverna ett få tal gånger...

Strongline´s Okey, alias Koda <3

Jag avskyr att köra bil, i alla fall längre sträckor...att glida omkring här på vår ö går väl an, så länge det är bra före på vägarna. Nu börjar dom årstiderna som jag helst inte vill vistas så mycket bakom ratten. Det börjar bli värre och värre med åren, det här med att köra bil i mörker och halka. Det kan absolut inte ha med åldern att göra, så jag skyller på det att jag jobbar hemma och inte behöver köra så mycket bil ;) Förra torsdagen var inte ett undantag, då jag skulle iväg på en lång bilfärd...Under dagen fick jag uppleva alla negativa sidor med att köra bil, jag var slut som en trasa då jag äntligen kom tillbaka hem...

Hade tänkt att jag skulle ha åkt till Ekenäs redan på onsdag kväll, kunde ha sovit i yngsta sonens lägenhet. Men valde att fara på torsdag morgon för att få köra medan det är ljust. Visst var det ljust, men då jag kom över bron, var vägen vit och temperaturen visade på -1 grad. Jag höll i ratten så att knogarna blev vita och vågade knappt andas i kurvorna. Jag hade frågat gubben fler gånger dagarna innan ifall det fanns risk för halka denna dag...Nej, nej hade han svarat...så ni kan tänka er vem som fick sin beskärda del i mina tankar, medan jag satt och körde med hjärtat i halsgropen. Då jag var halvvägs blev det plusgrader och vägarna var torra. Skönt! Men då blev det dimma, en dimma som jag aldrig skådat förut. Såg inte många meter framför mig...mysigt...så det var ju nästan som att köra i mörker :( Kom i alla fall helskinnad fram till Ekenäs. Därifrån startade vi vår 2,5 timmes bilresa mot Heinola. Svärdottern körde, så jag fick pusta ut och ta det lugnt :)

Söta som chokladknappar...

Väl framme hos uppfödaren, efter att jag fick kliva in i rummet med 7 underbara små valpar, glömde jag allt vad bekommer bilkörning. Det var i samma ögonblick som "någon" injicerade mig med en spruta full av valp-sjuka :D Alltså på riktigt, jag skulle ha kunnat ta hem var och en av dom där små knyten. Skämtade med svärdottern, att inte märker väl någon om jag stuvar in ett par valpar i kameraväskan ;) Så söta var dom, men tror nog bestämt att vi fick med oss hem det sötaste exemplaret :) Då vi satte oss i bilen, med mig som chaufför, hade vi med oss labrador valpen "Strongline´s Okey", eller Koda (uttalas kååda) som sonen och svärdottern har valt till namn :) Det skar i mitt hjärta, att inse att vi tar hunden från hans hem och trygghet, att den hamnar inför en helt ny resa i sitt liv.

Då satt jag där bakom ratten igen, vi hade ungdomarnas bil, en bil jag aldrig kört så redan det var ovant.Efter en stund började Koda få ledsamt, den gnydde och gnydde. Jag försökte behärska mig, men trodde ni att jag klarade det...NEJ...tårarna rann åt mig med. Tillika jag var så superglad över hunden, tyckte jag så fruktansvärt synd om den. Efter en timme lugnade han ner sig och somnade, så resten av hemfärden var lugn, för hunden i alla fall...annat var det med mig. Jag skrev ju att jag tycker om att köra medan det är ljust...jo tack bara, jag tar det nästan tillbaka. I 2 timmar hade jag solen i ögonen, det hjälpte varken med solskyddet eller solglasögon. Alltså det var så ofattbart jobbigt...jag var totalt förbländad fler gånger. Fick fråga svärdottern om hon ser bilen framför, eller när vägskälet kom jag skulle svänga in i...Jävla sol, inte hade den lyst dagarna innan, än mindre dagarna efter, men just denna dag, då skulle den lysa med sin prakt! Hade jag haft ett gevär, skulle jag ha skjutit ner den!!!

Bäst att märka sitt revir genast :)

Vi kom fram till Ekenäs, jag hade sjuka ögon...och visste att jag ännu hade en timmes bilfärd hem i beckmörker :( Fick en välbehövlig andningspaus, medan jag fick vara med och uppleva Koda´s första stunder i sitt nya hem. Oj, oj, hade kunnat bli kvar där. Han var nyfiken och glad, svansen gick i ett. Maten smakade, och bestyren funkade...på alla andra ställen än på tidningspappren ;) Lycka till husse och matte, med att lära upp Koda att bli rumsren ;) Det skar i mitt hjärta då jag tackade för mig och startade min hemfärd. Glad och lycklig var jag, för att jag fick chansen att vara med denna dag. Hemresan var mörk och eländig, livrädd för älgar och hjortar som kan ploppa upp på vägen, även halkan fanns i mina tankar... Nog för att min äldsta son var den som upptog det mesta av mina tankar. Vet inte, men tror bestämt att det är en kille som har haft mycket långa och tunga dagar just nu. Tyvärr har han inte ännu fått ta del av sin hund...armén står i vägen...Visst, han var förberedd på det här, att han inte kunde vara delaktig från början, men tror det ändå slog honom hårdare än vad han väntat sig. Tack och lov, med dagens teknik, har han nog fått så mycket foton och filmklipp dagligen så att han kan "känna sig närvarande", men inte är det ju samma sak som att VARA delaktig hela tiden.

Jo jag vet, JAG ÄR SÖT <3

Men sonen har varit slug och "snål", han har sparat alla sina personliga införtjänade ledigheter under hela sin armé tid, så i tisdag kväll kommer han hem för att få vara husse på heltid, i 3 veckor! Gossen har blivit beviljad 19 dagars ledighet, så då har han nog all tid att ta tillbaka det han nu gått miste om i fem dagar. Svärdottern har fått dra det tyngsta lasset med att sköta Koda ensam de första dygnen, men tror nog bestämt att sonen kommer att få sin beskärda del med att torka kiss och bajs under sina lediga dagar :) Är så glad för mitt lilla "barnbarn", lånar honom mer än gärna så ofta jag får :) Alla moment bakom ratten denna dag var nog värda att göra, för att få hem lilla Koda <3

Love is in the air...

Jag kan inte hålla mig mer, jag hade tänkt vänta tills dagen är kommen, men jag bara håller på att spricka, jag måste berätta det NU! Om två veckor och två dagar blir jag "farmor"... Det har gått bra att vara lugn och sansad enda tills jag fick första bilderna för några dagar sedan, nu är jag som ett litet barn på julafton, jag räknar dagar och timmar <3

Äldsta sonens och hans sambos första "babys" anländer hem till dem riktigt snart, och jag bara väntar på att få vara "barnvakt" <3

En av dessa labrador valpar kommer att ta mitt hjärta med storm, det lovar jag <3 <3 <3

Kräftskiva...

Oj, oj, oj...vilket veckoslut det varit. Trots att jag ännu känner sviterna av trötthet, hushålls sysslorna ligger efter, och hela helgen mest gått ut på att förbereda och plocka undan, så har ändå veckoslutet varit en av dom bästa på evigheter :) Pricken på i:et var förstås att äldsta sonen äntligen kom hem, det var så otroligt glädjande att få se honom. Så nu mår jag bra igen, och hoppas att det inte blir lika lång paus tills jag ser honom igen :) Tänk att ett dygn kan göra en så stor inverkan...ett dygn då jag fick ha båda mina killar runt mig... Det var helt ofattbart roligt att laga mat och duka för 6 personer. Vi var som en hel familj igen :)

Förutom hela härliga helgen, med hela härliga familjen, hade vi en helt härlig kräftskiva på lördagskvällen med alla våra härliga grannar. Hur härligt låter inte det? Livet är härligt :D :D Det som är mest härligt, är att jag och grannfrun lyckades få till stånd en kräftskiva trots våra mycket oförberedda och diffusa planer... Vi har ordnat fler fester tillsammans under åren, men denna gång såg det nog ut att bli ett kaos. Vi (läs grannfrun) brukar ha koll på det mesta...hon kör listor, ordnar och dirigerar :) Hon får även mig att funktionera, jag är nästan lika ordningsam som henne :) Förutom detta år...

Vi hade båda kalendrarna så fulla, vi hittade aldrig en kväll då vi skulle planera och fixa...förutom den där ena kvällen för många veckor sedan, då när vi gjorde preliminära förberedelser...Men denna kväll njöt vi även av en tjejkväll, med vin och ostbricka, så dagen efter var kanske inte alla diskussioner i färskaste minnet ;) Men tack och lov, grannfrun förde protokoll denna kväll, hon skrev ner till pappers det vi diskuterade...Tack vare denna lista var så gott som 90% av kräftskivan fullgjord :) Hennes protokoll har vi haft fler gånger nytta av den senaste veckan. Så inte har vi helt tappat konceptet med att ordna fest. Telefonsamtalen går visserligen inte att räkna på två händer, men nu har vi lärt oss att man kan ordna en fest via telefon konferens :)

Kräftskivan hör även den till en av de traditionella händelserna här på vår kulle. 6 familjer deltar, två familjer tillsammans ordnar tillställningen, d.v.s att vart tredje år är det ens tur att ordna. Hittills har vi haft det hemma hos var och en, men detta år då tidpunkten blev så långt in på hösten, så hyrde vi en lokal. Det hade blivit för rått och kallt att vistas i ett tält, och ingen risk att någon av oss får in 24 personer, runt ett och samma bord, i sitt hem...Hyres lokalen var bara ett stenkast härifrån, alla var på gångs avstånd, så det passade perfekt :) Och en perfekt kväll blev det... Av alla andra årliga fester vi har, så tycks denna tillställning vara den enda våra barn verkligen vill delta i :) Vi var 10 vuxna, och 14 "ungdomar" (många av dem är ju myndiga vuxna redan, men våra barn ändå). Jag tänkte väl att de är med och äter, varefter de tar sitt pick och pack och far iväg på sina egna äventyr. Hör och häpna...ungdomarna var med oss hela kvällen och halva natten. Otroligt :D Det som också var otroligt, var att inse att våra barn är betydligt vettigare än vi vuxna...

De förstod en efter en att fara hem rimliga tider och sova...medan vi dumdristiga gamyler festade loss till 4-5 på morgonen...att man aldrig lär sig ;)  Halv fem på morgonen kom jag hem, vaknade halv 10, och var definitivt INTE pigg! Men då steg äldsta sonen och hans flickvän upp, så förmådde inget annat än att stiga upp och vara social. Jag ville ju få så mycket ut av denna helg, då äldsta sonen äntligen var hemma. De kom hem vid midnatt från kräftskivan, så de var ju pigga som bara den :D Efter morgonmålet tillsammans med de äldre ungdomarna, bänkade vi oss framför tv:n och såg på en film. Tur att det var en film jag sett 10-tals gånger förut, för jag sov för det mesta... ;) De yngre två ungdomarna sov mest bort hela dagen, men prisade fler gånger om hur rolig kväll de haft :) På tal om den yngre....han som klargjorde fler veckor innan att HAN tänker inte delta i några löjliga lekar, det är "barnsligt" att leka på en fest...Och han skulle minsann inte vara med hela kvällen...Han var en av dem som var helhjärtat med i varendaste en lek, och hörde till det ungdomsgänget som for sist hem :)

Problem med bokstäverna...

Yngsta sonen in action...

Äldsta sonen krockar med grannfrun, efter att ha snurrat runt pinnen...

Yrsel :)

Detta veckoslut kommer jag att leva länge på...Jag känner mig lyckligt lottad att ha detta gäng runt omkring mig. Att ha den prioriteringen att man bor granne med så många av sina vänner, är rent ut sagt lyx! Tänk vilken lycka att slå ihop två flugor i en smäll...man ordnar en fest...under denna fest kväll får jag umgås med mina vänner och mina barn :) Som bonus på köpet, fick jag umgås med alla "grannas-barn",...De barn som också gör att jag får vemod då jag ser hur de växer upp :( Kan det bero på att 4 av dessa barn varit mina dagbarn, och dom övriga har också funnits med i vår bekantskapskrets sedan de var små. Så en mycket lyckad kväll, om ett år igen :)

Äldsta sonen som Fula Bettan :D

Mera Fula Bettan typer :D

Yngre kärleksparet <3

Äldre kärleksparet <3