Nu är det som det skall vara...

Nu har jag fått pröva på hur det känns att ha ungarna bort flugna ur hemmet. Att fyra dygn känna av det jag har framför inom de kommande åren...Något jag med handen på hjärta kan säga, att jag verkligen inte längtar efter. Tack och lov är det en liten tid tills dess ännu, jag har ännu chansen att vara omringad av mina barn, så tänker inte ta någon större stress av det som är på kommande. Den dagen, den sorgen...

Nu är i alla fall allt som det ska vara i denna familj...Våra söner har hittat hem :) Bykkorgen är full till bristningsgränsen...det ligger högar lite här och där efter ungarna, så som jag är van vid. Nu får jag igen laga stora mängder med mat, då det finns fler magar att mätta :) Och det bästa av allt, nu har alla "ljud" kommit tillbaka till huset. Telefoner som piper i ett...de välkända "rösterna" från datorspelen...Tänk att jag även saknat refererar rösten från FIFA fotbolls-spelet. Trodde väl aldrig den dagen skulle inträffa...med tanke på så många gånger jag bett den äldre sänka volymen...

Trots att alla "ljud" kommit hem, ljud som inte har något med mig och min kontakt till mina barn att göra...det är ju deras kontakt med omvärlden...så är jag ändå så glad över dessa ljud. Jag hör det jag är van att höra vareviga dag, jag vet att mina barn finns här, fast dom varken pratar eller visar sig för mig. Som vår yngre, han kom hem 8-tiden idag morgon, gjorde skolarbete, åkte iväg till skolan för att skriva ett prov och sedan dess har jag inte sett ungen...Men jag vet ju att han kommer snart, han borde vara hemma innan jag skrivit detta inlägg klart :) (vilket inte är bra, för då hamnar jag byta dator, jag måste fara till vår egen dator, med en minimal skärm, vilket jag inte alls gillar... )

Vår äldre överraskade oss, och kom hem redan igår kväll. Vilken glädje, för jag har nog minsann haft ledsamt efter mina barn. Och vilken glädje, att jag fick smutsbyket uppdelat på två kvällar ;) För nu märker jag en stor skillnad med att vara 2 vuxna hemma, jämfört med 2 vuxna och två ungdomar... Jag som är van vid att byk & diskmaskinen rullar på vareviga dag, märkte att fallet inte var så då det bara var jag och min man...Jag blev nästan frustrerad då jag inte fick ihop till fulla maskiner. Visst kan jag erkänna att det var skönt, då hushålls arbetet mer än halverades då vi bara var två här hemma. Och visst var det skönt att bara handla en liten mängd mat inför veckoslutet, men...Jag byker, diskar, handlar, plockar efter, hör på tjafs, gnäller, uppmanar och är en jobbig mamma fast vareviga dag, så länge jag får njuta av pojkarna här hemma. Jag vet ju att jag har många år framöver då jag inte mer lever en dylik vardag...

Så nu känns det som jag hittat den gråa vardagen igen, den som jag känner mig bekväm i, den jag är van att leva... :) Och det som är pricken på i, är att min fått jobb :D Han var första dagen på jobb idag, han har sadlat om till sitt gamla yrke, han har fått jobb inom byggbranschen. Visserligen är detta jobb bara tillfälligt, men nog mer än några veckor, och jag är så glad :) Både för honom och mig! Han behöver komma ut i arbetslivet, och jag behöver en andningspaus från min man ;) Så nu ska denna familj lära sig komma in ett system, då båda föräldrar jobbar måndag till fredag, veckoslut ledigt...Men det är ju så det ska vara, så kan det bättre bli :) 

Och min far lär ska slippa hem eventuellt i onsdag, så även det är bra nyheter. Så nu kan jag bara än en gång konstatera, att allt blir nog bra med tiden, allt löser sig :) Det enda som inte löste sig var Bert...han sökte sig till himlen :( Men sonen tog det inte så hårt, han skyllde inte felet på mig, så även den saken kom vi över. Nu ser jag på framtiden med positiv inblick :)

Ansvar...

Idag morgon då jag vaknade, utförde jag mina vanliga morgon sysslor, helt i lugn och ro. Såg att katten låg och sov på yngsta sonens säng, så gick in i rummet för att kela med henne en stund. Då ser jag till min förskräckelse att denna dag inte kommer att bli bra...jag får panik, vet inte vad jag skall göra, än mindre vet jag hur jag skall lösa det jag nu inser är ett faktum... Bert (yngsta sonens vandrande pinne) har rymt från sin burk...och sonen är i Sverige...jag vill inte meddela honom att hans Bert är borta :(

Eftersom Bert verkligen kan gömma sig väl i sin burk, han ser ju ut som vilken pinne som helst som för övrigt finns i hans burk, så kollade jag 4 gånger i minuten om han skulle ha funnits i burken. Men locket till burken var inte på plats, och katten hade vistats hela natten i rummet, så fanns det bara en förklaring...Bert var spårlöst försvunnen...kanske rent av uppäten :( Min man hade åkt iväg på talko, så jag gick ensam här hemma och letade efter den vandrande pinnen. Jag kollade alla grönväxter, tänkte att han krupit upp till en sådan, för att få näring. Jag var livrädd för varje steg jag tog, med rädslan att stiga på denna pinne. Jag var inställd på att inte dammsuga på fler veckor...Men det värsta av allt var min rädsla över att denna kreatur mitt i allt vandrar på mig, eller så inte...vilket betyder att jag måste meddela sonen att Bert är borta.

Ett par timmar senare hade jag gett upp hoppet, och tänkte väl mest att, vad kan jag göra åt detta...då jag går till sonens rum, och vad ser jag på väggen...Jo Bert :) där sitter han stilla på tapeten...Jag blir så glad, men tillika vågar jag inte ta i honom, så jag rusar efter plasthandskar, tar en pinne från hans bur, och lyckas...Jag lyckas få honom att klamra sig fast vid käppen, och fort in med Bert i hans bur. Tyvärr konstaterar jag att Bert nog varit med om något värre, eftersom ett av hans ben blir kvar på golvet... Och följande ben lossnar då han blir liggande platt i bottnet på burken... Så glädjen var inte lång :( Visserligen hittade jag honom, men tyvärr så har hans nattliga äventyr tagit musten ur honom, eller så har katten gjort det...

Lämnade honom i buren i alla fall, tänkte att sonen själv får se resultatet, och avgöra Berts nästa öde... Fy vad dåligt jag hade att vara... Senare idag åkte jag och min man iväg till bäddavdelningen för att hälsa på min far. Han har för 2 veckor sedan fallit, riktigt illa. Han slog huvudet så hårt att han fick små blödningar i hjärnan, tappat minnet delvis, kindbenet krossat och benet ovanför ena ögat hade gått av. Men nu är han på bättringsväg, opererad med en metallplatta i kinden, minnet kommer bra tillbaka, så jag hoppas att jag har en far som är hemma igen inom en vecka. Skönt redan nu då han är flyttad till ön, så kan jag hälsa på oftare :) Men nog är det ledsamt att se hur ens förälder blir svagare...men så mycket min far gått igenom under sin levnadstid, med olyckor och operationer, så är detta bara en droppe i havet. Han klarar det, och kommer att vara i toppform inom kort...för den karln har vilja och finsk sisu!!! Tack vare det har han klarat sig så här länge, trots hans handikapp.

Och samma sisu och vilja tycks Bert ha...för då vi kom hem med min man, kollade jag genast Bert...och vad skådar mina ögon...Jo Bert har klättrat upp längs med halva glasburken, trots sina två förlorade ben...Så han lever, vet ju tyvärr inte hur länge, och vet inte heller om det är djurplågeri att låta pinnen leva. Men tänkte kolla läget tills imorgon, för visst hänger han på samma ställe ännu, men kanske han samlar krafter...Vad vet jag...så mycket vet jag, att för 20 år sedan lade jag och min man en sköldpadda i en tändsticksask och körde 60km till veterinären, för att betala en massa för ingenting...Sköldpaddan dog följande dag. Så hur mycket jag än är fascinerad av Bert tänker jag inte köra iväg med honom till en veterinär, trots att jag är djurvän. Jag hoppas min son förlåter mig om Bert är borta i måndag...

Han förlät ju mig för många år sedan då han lämnade 8 fågelungar på mitt ansvar, som hade trillat ur sitt bo...jag matade dem med 2h mellanrum dygnet runt, medan sonen var på läger. Jag hade t.om klockan att ringa på nätterna. Och bra klarade jag mig, 3dog, 5 överlevde... Vad gör man inte för sina barn, och alla oskyldiga djur? ;) Men mest av allt önskar jag nu att min far ska bli i så bra skick att han kommer hem, för han betyder nog mer för mig, än en vandrande pinne...

Roligt att städa...

Det finns inte ord att beskriva mina känslor just nu...jag är helt stum...och det händer inte ofta, jag brukar nog oftast ha svar på tal! Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner, för egentligen känner jag en hel massa känslor för tillfället. Det är fråga om både psykiska och fysiska känslor, men jag ska försöka sammanfatta dem i ord, så ni andra förstår vad jag genomgår...

De fysiska känslorna jag känner är värk, värk i hela jävla kroppen. Jag vet vad som orsakat denna värk, men vet inte om jag vågar erkänna det...värken kommer nämligen av överansträngning ;) Jag har använt till max vissa kroppsdelar idag, som inte annars är så vana att få chansen att röra på sig... Jag har tvättat fönster, så min högra arm är nästan känslolös, den har fått jobba nonstop i fler timmar. Min rygg, den som annars är svag, har fått sig en törn, då jag böjt och nästan "krupit" under varenda en möbel vi har i huset. Mina fingrar, har fått "simhud" av allt vatten jag har handskats med idag, och min näsa...ja,a stackars näsa. Den har fått stå ut med det mesta idag, en salig blandning av alla aromer från alla 10-tals olika tvättmedel jag har använt under dagen...Så gott folk...inte är det lätt att städa! Det tar ju musten av en, på bara en dag, och det värsta av allt...jag är inte på långt när klar än...imorgon fortsätter helvetet :( Hoppas jag överlever det... ;)

Jag är så fruktansvärt nöjd att jag fick de jävla fönstren tvättade, nu ser jag ut igen någon dag, för det finns väl ingen kortare glädje än nytvättade fönster? Jag lägger absolut inte en minut extra på dessa glasytor, torkar av dem...och där är det. Jag byter inte ens gardiner...eller jo, kanske en gång vart 5:e år. Visst vädrar jag dom, men jag avskyr byte av gardiner lika mycket som fönstertvätt. Hittar jag gardiner jag gillar, kan de gott hänga där fler år, jag har varken råd, tid eller nerver att fler gånger per år mäta, handla, klippa eller sy nya gardiner som sist och slutligen ändå inte passar i mina fönster, eftersom jag har tummen mitt i handen då det gäller tyg och symaskiner... Visst piggar det upp med nya gardiner, man jag har gett mig...det piggar även upp med rentvättade fönster, och inom en vecka är mina fönster lika eländiga som de var igår, så då kan jag gott glädjas åt mina "antika" gardiner, det tar dock lite längre för dem att samla åt sig sitt dammlager ;)

Sedan var det dags att börja dammsuga, med vår special dammsugare, som är beroende av påsar som inte finns att köpa i någon vanlig butik...nej de skall special handlas, det finns en butik 80km härifrån som säljer dessa påsar. Var till stan förra lördagen, skulle köpa då, men då tyckte personalen i denna affär att de inte ska hålla lördagsöppet...gissa hur glad jag blev, då jag hysteriskt drog på den stängda dörren! På måndagen ringde jag och beställde påsar...gubben i andra ändan lovade posta påsarna följande dag. Idag är det torsdag och inga påsar har jag fått! Men det var ju en karl, så vad kan man vänta sig?!? Han förstod väl inte hur viktigt det är för en kvinna att städa! Så jag hade inget annat val idag, än att tömma den befintliga påsen som finns inne i dammsugaren, eftersom den var så full att den inte klarade av att emotta ett endaste dammkorn. Det var rätt så intressant att se vad allt jag lyckats suga in i dammsugaren under den senaste tiden...förutom sand och damm förstås. En och annan "större" sak hade lyckats slingra sig in i slangen. Men det berättar jag ju inte för gubben min...;) Men herregud, vem står och tömmer för hand en använd dammsugar påse...Jag tydligen...nöden har ingen lag!

Nu har jag kommit till det stadiet med mitt städande, att jag är nöjd. Mina psykiska tankar börjar gå i de banor, att jag ser ett ljus i tunneln...jag inser att det finns hopp att jag får detta hem att bli rent...i alla fall för någon timme, någon dag. Någon dag vågar jag skriva eftersom pojkarna inte är hemma. Så vet jag att deras rum i alla fall kommer att skina ännu i måndag, eftersom ingen vistas där. Utom dammet förstås, det måste säkert torkas på söndagen igen... Mitt psyke mår även mycket bättre idag än igår, för nu doftar det lite gott i vårt hus, nu vet jag vilka mängder av dammrottor jag sugit in i dammsugaren idag. Finns säkert mängder kvar... Och inom en vecka är allt lika kaotiskt igen...men för stunden känns det bra, det var riktigt givande att tända ljus ikväll, då allt damm även försvunnit från alla "attiraljer" där ljusen brinner.

Imorgon fortsätter det,i alla fall för min man...han som haft all tid i världen de senaste månaderna, hade väldigt bråttom idag...vareviga gång jag påminde honom om att han skall skura duschen och bastun, ja då small det i dörren...Men så lindrigt kommer han inte undan...kanske jag lägger skurborsten och tvättmedlet på hans nattbord ikväll ;) För imorgon skall den ändan av huset bli klockrent, och det ska min man sköta! Ordning och reda ska det vara... :D

Höstlov...

Så var det dags för skolornas höstlov, så även mitt, har nu fyra dagar ledigt...Riktigt skönt med ett förlängt veckoslut, vilket jag säkert hamnar att spendera inomhus eftersom detta lov verkligen är förtjänt av sitt namn. För nu är det verkligen höst där ute! Regn, regn, regn och ännu mera regn...det börjar verkligen bli frustrerande detta väder. Nog för att det har sin charm att sitta inne och mysa med familjen, då alla är lediga tillika...

Jo visst, vi är alla lediga...och jag planerade att hålla höstlovet ledigt för att umgås med min familj. Jag brukar försöka passa på att hålla ledigt de dagar mina pojkar har ledigt från skolan, för visst inverkar mitt jobb på dem. Inte kan de springa runt här hemma halvnakna i kalsonger halva förmiddagen, äta morgonmål mitt åt dagen eller bara vara så som de är då endast vi är hemma. Så även detta höstlov bestämde jag då för att vara ledig, för deras skull...men det visade sig vara onödigt...

Visst har jag insett att mina barn inte längre vill umgås med oss föräldrar under sina lediga dagar, det finns så mycket mer intressant...Men någon stund under dygnet hinner vi väl träffas...oftast jo, men inte denna ledighet. För en tid sedan blev det klart att vår yngre skulle åka iväg till Sverige tillsammans med hans flickväns familj. Och så har han gjort, åkte iväg för en timme sedan och kommer hem först på måndag morgon. Nå, det finns ju alltid son nummer 2 kvar, som kan glädja sin mor, så visst blir det bra med höstlov, tänkte jag förra veckoslutet. Då jag kollade med den äldre vad han har för planer, hade han svaret klart på noll tid...Hans flickvän har inte höstlov i sin skola, så han åker till henne genast efter skolan på onsdagen, alltså idag, och eftersom han har sovmorgon på måndagen, så kör han raka vägen till skolan på måndag morgon från sin flickvän. Och kommer hem först på måndag kväll!!! Vilket betyder att båda mina ungar är borta 4 dagar... Så nu sitter jag här med min man och firar höstlov...så nu kan jag bara konstatera att det gått riktigt ordentligt tokigt i mina planeringar ;)

Min man har jag ju umgåtts med nu sedan juli, dag ut och dag in, och honom ska jag umgås med resten av mitt liv med, hoppas inte 24/dygnet... ;) Så för hans skull behövde jag väl inte ta ut lediga dagar, det var mina barn jag ville ha kvalitetstid med, mot deras egen vilja då förstås... Men nu är det så här, så nu får jag göra det bästa av situationen...och jag har redan stora planer! Ska vi nu spendera 4 dygn tillsammans, jag och min man, så ska vi absolut göra det på bästa sätt. Jag ska engagera gubben min, han ska få vara med mig från morgon till kväll, han ska känna av att vi gjort något bra tillsammans...Vi ska nämligen städa!!! Så även han, och jag är inte mottaglig för någon negativ respons, eftersom jag ännu lider av sviterna att mina barn "dumpat" mig detta höstlov.

Jag har redan under veckan förberett inför storstädningen, städat lite skåp och lådor, städat sådana knutar jag inte annars velat ge mig inpå. Så imorgon och i fredag gäller det, då ska jag offra mig för mina fönster,fy fan säger jag ärligt...Dusch och bastu ska få sig en ordentlig genomgång och mattorna ska jag slå, slå ut all aggression som finns inom mig...ja, meningen är att hela huset ska få en ansiktslyftning! Jag har verkligen legat på latsidan senaste månader med allt som heter städning, så det finns tonvis med skit i våra knutar. Vi kom underfund med en väninna, som kände att hon också "slappat" hemma hos sig, att detta har med övergången till 40 att göra :) Alltid måste man ju kunna skylla på något...

Den som läst min blogg, minns kanske inlägget för en evighet sedan, där jag skrev om mina procedurer för att få bastuavdelningen uppskurad...så ni kan säkert gissa vilken del av städningen jag delegerat åt min man! Han är det ju alltid som lovar att han skall skura där, men på något jävla märkligt vis, lyckats slingra sig undan detta jobb fler gånger...men inte nu, nu får han minsann dra sitt strå till stacken, det är ju han som badar bastu mest i vårt hushåll.

Så nu återstår att se om jag kommer igenom alla städplaner jag tänkt genomföra, att inte latmasken vaknar inom mig imorgon...Nej, det ska inte hända, jag har varit så inställd på denna storstädning nu en vecka, då jag visste att mitt höstlov inte blev som jag planerat :) Och vem vet, kanske jag har lite energi kvar på kvällarna, så jag får ihop ett blogginlägg, för jag har verkligen varit dålig på att skriva senaste tiden...

Ingenting händer...

Jag kom på att jag har en blogg...där jag har tendensen att skriva ner om mitt vardagliga liv, eller avreagera mina tankar och känslor. Nu verkar det som om jag totalt glömt bort min blogg, eller så har mitt liv stått stilla de senaste veckorna eftersom jag inte så mycket som loggat in på min blogg på snart två veckor... Och idag då jag äntligen tänkte samla mina tankar här, visar det sig att det inte går att komma in på denna sida... Har prövat otaliga gånger, visst har jag kommit in på min sida, men jag har inte kunnat logga in, för att kunna skriva... Men nu är jag här, så nu borde jag väl se till att få ihop en liten text...

Men vad ska jag skriva, det har inte hänt så mycket speciellt de senaste veckorna, än mindre har jag haft några större funderingar som vandrat omkring i min hjärna...

Jag kan inte skriva om skolgången här hemma, för den rullar på som vanligt. Inga värre bekymmer vad gäller detta...Tvärtom, jag kan all fakta vad gäller HIV...kommunalpolitiken börjar etsa sig i ryggraden...bildspråk i modersmål börjar även det kännas bekant...Nästa vecka har sonen prao-vecka, så då blir det en andningspaus för oss föräldrar...eller så inte...vi måste ha allt förberett inför kommande vecka efter praon...

Kan inte heller skriva om höststädning...Om allt det här med att tvätta fönster, fixa och pynta inför den kommande vintern...För jag har inte gjort ett skvatt för att välkomna hösten / vintern...Eller visst har jag gjort något smått...jag har börjat tända ljus i mängder, min man har eld i spisen så gott som vareviga kväll, och idag plockade jag fram mina utelyktor och tände första gången ljus i dem. Kan vara ärlig och erkänna att jag inte behövde anstränga mig så mycket för att hitta mina lyktor... De stod så vackert i knuten på fram trappan, där jag lämnade dem på våren, då när jag hade som avsikt att föra dem i förrådet, men aldrig kom mig för att slutföra detta jobb...Och bra har det gått...nog för att jag är förundrad över min lathet och lättja som krupit fram i mig det senaste året... Våra fönster kommer jag väl att tvätta samma dag julljusen skall läggas fram...för så har det hänt många vintrar förut...

Ingen idé att skriva om sjuka karlar, det har jag skrivit om tidigare! Vem bryr sig om att läsa om min man som igår låg hela dagen i sängen, beredd på det värsta, han har aldrig varit så nära döden upplevelsen som han var igår. Hans verkliga symptom var magsjuka och feber...hans egna tolkningar, de få gånger han klarade av att prata, var att han antagligen hade cancer, han höll på att bli förlamad och han var beredd att spendera natten på sjukhus... ;) Han, min stackars man, blev ensam lämnad en halv timme på kvällen, då jag frågade honom om han klarar sig denna stund...Då svarade han att han kanske för säkerhetskull sku ringa 112, och hålla linjen öppen, IFALL ATT...;) Gissa om jag skrattade då jag gick ut...

Att jag själv drabbades av urinvägsinfektion under veckan är säkert inte heller något intressant att läsa om! Vem vill veta om den evinnerliga smärtan, då man tror att hela urinblåsan håller på att "brinna upp" eller i värsta fall explodera...eller känslan som kan beskrivas som om någon håller på att dra ut dina urinrör med en pincett... Kan inte heller påstå att det var en gemytlig stämning att sitta och försöka sova på wc-byttan 4 timmar...trots att jag hade täcket i runt mig...Det var inte fråga om att lägga sig i sängen, för då kändes det som om jag inte kissat på ett dygn, det var rätt så explosionsartat vid det laget... Tur att det finns mediciner, så nu mår jag bra och kan sova lugnt i min egen säng :)

Så vad ska jag nu sen berätta om, det har ju inte hänt så mycket intressant i mitt liv de senaste veckorna... Förutom att yngsta sonen, han som går i hemskola för att slippa alla "trakasserier" från skolans sida, denna vecka blivit "dömd" för att han skulle ha förstört saker i skolan...Tydligen finns det lärare / elever i skolan som ännu inte märkt att vår son inte på 3 veckor befunnit sig i skolan!! Men detta är ju vardagsmat för oss, så inget förvånar oss mer! Utöver detta har dagen rullat på som vanligt, så som ni fått ta del av i detta inlägg...Allt är som det ska vara i vår familj :)