En ny chans...

Detta inlägg handlar om mitt nya fyrbenta barnbarn, hunden som min äldsta son och hans sambo gav en ny chans åt i livet <3

HEJ!

Jag heter Fidelis Femur och är en finsk lapphund.

Jag föddes 1.11.2013, i en kennel där mina förutsättningar var att jag skulle bli såld/omplacerad i en ny familj inom mina första månader i livet. Men något gick snett...mina uppfödare valde en fel riktning här i livet. De liksom glömde bort att de driver en kennel, eller så helt enkelt ville ingen köpa deras valpar mer, eller så ville ingen ha mig, eller mina 117 "syskon"...

Så här levde jag i tre års tid, ute i en inhägnad bur, som ett vilddjur! Jag fick mat och ingen slog mig. Maten bestod av ben, råa ben från ett slakteri. Mat i all ära, men visst var min kropp i behov av andra viktiga födoämnen, men jag är evigt tacksam idag att jag överhuvudtaget fick något att äta, och jag är evigt tacksam att ingen slog mig! Men jag fick kämpa...kämpa för min mat och min överlevnad! Att dela min vardag med 117 "syskon" var inte så lätt, men jag klarade det! Det fanns en rangordning i inhägnaden, tror inte jag låg i täten, men jag kämpade...jag tog mitt "ben" och sprang iväg och åt för att klara dagen...

3 år kämpade jag ute i alla väder, det var varmt, det var kallt, det regnade och snöade...men jag klarade det, jag hade ett tak över huvudet där jag kunde söka skydd. Tack och lov har jag tjock päls, som värmde mig, för annan värme hade jag aldrig! Ej heller kärlek eller annan social kontakt med omvärlden! Hade väl accepterat att mitt liv kommer att vara ett helvete, att kämpa varje dag för att överleva...

Vet inte vem eller hur...men en dag kom det några människor...människor som verkade bry sig om oss. Människor som första gången närmade oss, människor som tog oss bort från vårt liv vi levde. Gud vad skrämmande... Jag skall ju existera här i min inhägnad, som ett vilddjur! Mitt i allt är jag och 7 av mina "syskon" placerade i en bil bort från mitt liv jag levt 3 år. Vi 8 hundar blev omhändertagna av Skeppsdals Family i Barosund. Mina 109 "syskon" (en hund av alla hamnade att avlivas) blev också omplacerade men kan inte tyvärr veta var i Finland de hamnade, men jag hoppas de har det bra där de är! Jag hade i alla fall tur, eftersom Skeppsdals Family inte hade svårigheter att hitta nya hem åt oss :)

På en måndag lade de upp en bild på mig på deras Facebook sida, nästa lördag satt jag i bakluckan på en bil på väg till mitt nya hem..

Idag har jag ett namn...jag heter Save (uttalas Save med långt aaaaa.) Jag lystrar ju inte riktigt till det ännu, men jag övar så gott jag kan. Jag tror bestämt att dom jag nu bor med, skulle vilja lära mig en hel del, och eftersom dom är så snälla med mig så borde jag kanske bjuda till lite :D

För vet ni...dom jag bor med nu, dom tycker faktiskt om mig! Dom ger mat åt mig, annat än hårda ben! Jag får mat i en skål...tog väl några dagar innan jag fatta att man kan äta i lugn och ro från en skål, jag behöver inte mer kämpa för att få min beskärda del. Jag får sova inomhus, jag får t.o.m krypa upp i deras säng...mysigt <3 ( men det är nog lite varmt där, eftersom jag är van att sova utomhus 24/7) Jag försöker göra mina bestyr ute, men ibland missar jag. JO, jag vet..Jag är 3 år och har kommit över valpåldern, och borde sköta mina bestyr ute...men JAG kan väl inte rå för att ingen lärt mig? Jag har bott ute hela mitt liv och då får man väl uträtta behoven när/var man vill ;D

Människor? Ömhet? Kärlek? Närkontakt? Trygghet? Rutiner? Vad pratar ni om?

Ja just ja, ni pratar om det jag fått uppleva senaste månaden! Den där känslan att ha ett hem, få mat, kärlek, värme, uppmärksamhet...ETT LIV! Jag har fått en ny chans, jag har äntligen fått en möjlighet att känna hur det är att vara älskad! Och det är jag....

Jag har fått en matte och en husse...matte är bäst...henne gråter jag efter hela tiden om inte hon är hemma, stackars husse ;D Han är nog jätte bra han där husse, men matte var liksom den som jag först blev vän med, så jag är nog bara lite rädd att hon ska lämna mig, därför gråter jag när hon är borta. Men säkert börjar jag förstå att hon nog alltid kommer tillbaka, så jag kan nog sluta gråta snart :) Utöver matte och husse, så har jag fått en brorsa. En lillebror, för han är ju faktiskt bara 2 år ännu. Men ändå så kan han mycket mera än mig, han gör en massa konstiga saker då matte och husse ber honom. Dom försöker säga samma saker åt mig, och vet ni vad! Om jag lyder, så får jag någo små goda saker i munnen, så jag brukar nog försöka lyssna på vad dom ber mig göra :D

Han där brorsan min, han är nog rolig. Han heter ju Koda, och våra namn har en betydelse. Koda har något med data att göra, och våra ägare är ju sånadär data nördar ;) Men Koda kan ju också tänkas betyda "kåda" som rinner från barrträd. Och mitt namn Save, kan förknippas med björksav, men matte och husse ville lägga ett e på slutet för då kan man se det på engelska, och då betyder det att jag är räddad <3 Fixiga typer jag bor med :D Koda är en hur snäll brorsa som helst, han leker och busar med mig, han har tagit emot mig jätte bra. Lite svartsjuk är han nog ibland, han har ju alltid varit mittpunkten, men tack och lov så har matte och husse så mycket kärlek att ge, så det räcker nog åt oss båda! Och fast jag har hamnat att kämpa för min beskärda del av mat, så vet jag att brorsan är så snäll, så vi delar liksom på allt. Får vi varsitt ben, så kan vi byta ben mitt i måltiden, och jag som inte är van att hålla rent omkring mig, så Koda får alltid slicka min matskål ren efter att jag ätit. Och det gör han nu bara för att han är så glupsk...han äter ju allt han ser, t.o.m kokta morötter,URK, dom hör nog inte till mina favoriter. Men nog är det otroligt hur det finns mycket god mat här i livet...riktigt skönt att mina tänder får vila lite nu då jag får äta lite mjuk mat. Efter att ha gnagat på ben i 3 år så har mina tänder blivit lite slitna...

Min hundras har ju jätte tjock päls, så ni kan ju tänka er hur de flesta av oss såg ut den dagen vi blev räddade.Ingen hade ju aldrig borstat oss, herregud ingen hade ju aldrig ens klappat oss :( Många av mina syskon hamnade att raka bort all päls, eftersom dom var så toviga. Min päls gick som tur var att rädda, och idag är den nästan helt utan knutar. Ännu kämpar nog matte med att borsta, men det är nog så jätte skönt då hon gör det :) Sen var vi fulla med löss och loppor, ni må tro hur skönt det är att ha blivit kvitt dom kliande kräken. Jag kan nog inget annat säga än att jag mår toppen idag!

Och jag kommer att vara evigt tacksam till alla inblandade som hjälpt mig och mina "syskon" att få en ny chans här i livet. Tacksam för att det finns människor som är villiga att ta emot djur som behöver läras från ruta ett, trots att vi är "gamla". Tacksam för att jag idag är var jag är, i mitt nya hem, där jag tänker glädje alla i många år med min närvaro! Jag älskar er, och vet att ni älskar mig,TACK <3 <3 <3

Favorit i repris...

Favorit i repris säger dom...Har väl nyss gått igenom en repris, men favorit...det kan jag inte påstå att det varit! Att skicka iväg sitt barn till armén är verkligen ingen favorit sysselsättning!

Nej, nej, nej...det här är inget jag vill återuppleva! Det här är inget jag tänker peppa eller uppmuntra er andra mammor med. Jag säger riktigt rakt från mitt hjärta...det här är värsta dagen i mitt liv som mamma! Och nu har jag upplevt det 2 gånger, och det var lika hemskt andra gången så som det var för 3 år sen då första sonen ryckte in! Jag fullständigt skiter i vad alla andra tycker, och jag må vara den mest nåjiga mamman av alla, men det här med armén ger kalla kårar åt mig!

Före ni tappar konceptet och tycker att jag är barnslig, så klargör jag att trots mitt "hönsmamma" syndrom, d.v.s att jag gör allt och lite till för mina barn, så har jag varit hård när det gäller armén! Anser att mina gossar skall genomföra det! Vår yngre har sagt att han aldrig kommer att klarar det militära...till det har jag svarat: Avbryter du armén och kommer hem, så kör jag dig dit tillbaka! Lite måste man tåla! Hur ont det än känts i mitt hjärta då killarna tagit steget innanför portarna, så har jag intalat mig själv att det är RÄTT, det är det här de behöver för att växa upp...men oj oj vad det skär i mitt hjärta.

Som inte det här skulle räcka för att dra ner mitt humör...NEJ, då ska ännu finska vintern jävlas maximalt! Jag som älskar vinter, går och väntar på snö och minusgrader ända från början av november och hoppas att det ska räcka fram till mars. Nå det här har ju visat sig vara en önskedröm i fler år, men ni kan ju ge er fan på att i Januari 2014 och nu Januari 2017, då...ja då jävlar smäller det till! Då vi gått här och trippat i småskor med en massa plusgrader på termometaren fler månader så sen mitt i allt får vi världens värsta kyla! Nu pratar vi om temperaturer över -20 grader, det är så helvetes kallt att om man lägger näsan ut ur dörren, så fryser man baken av sig! Och det här har nu hänt båda gångerna just efter att mina gossar ryckt in...Känslan som mamma, då man sitter inne i varmt hus och vet att ens egna hjärtan hamnar och stå ute i -20 grader...det är inte lätt! Och vad kan jag göra? Absolut ingenting! Bara att härda smärtan jag känner, och sen efter en tid inse att det endast var jag som led...inte mina killar, dom har klarat det hur bra som helst :D Antagligen har det nog varit kallt i Januari övriga år också, men då har jag ju liksom inte riktigt tänkt på det så himla intensivt... ;)

Nu har den yngsta varit i armén lite på en vecka, och som för 3 år sedan fick de närmaste fara och hälsa på rekryterna första lördagen efter inryckning :) Stort TACK till Finska Försvarsmakten för detta...Det sparas säkert en massa läkemedels kostnader då hysteriska mammor kan lugna ner sig enbart med att få besöka sina söner, istället för en massa psykvård :D Detta besök medförde exakt samma lugnande känslor/tankar för mig som det gjorde då fick besöka vår äldre första gången i armén! Jag fick konstatera det jag väl egentligen innerst inne visste, men vägrat plocka fram...Min kille mådde ju hur bra som helst, han har lagt in sig på att nu är det armén som gäller, och här är allt bra. Det gick ju inte minsta nöd på honom, han saknade inte ens mig??? Så jag var en mycket glad mamma som kom hem från Ekenäs den dagen :D

Tyvärr kommer jag inte att kunna dela så mycket bilder från hans armé tid, för vad gäller fotografering av min son, så är det MISSION IMPOSSIBLE! Han är mästare på att lägga en arm framför, svänga huvudet bort, eller vad han nu hittar på...Han avskyr att bli fotograferad, och jag har lite lärt mig att respektera det. Men kanske det är något han ändrar med under sin tid i det militära...återstår att se. Han har redan ändrat en del under sin första vecka där, så inget är väl omöjligt! Det sägs ju att armén gör pojkar till karlar...väntar med spänning :D

Ett nytt försök...

Undrens tider är inte förbi...Jag är här igen!


Nog är dagens teknik helt underbar! Jag har skapat en blogg för några år sedan, och trots att jag inte överhuvudtaget loggat in här på 1 1/2 år så finns liksom allt kvar här... Största problemet var att jag inte hade en blekaste blå aning vad mitt lösenord till mitt konto var, men tick tack med några klick så var det fixat. Nu ska vi se om jag kommer att förbli så aktiv här att jag minns mitt lösenord nästa gång jag vill skriva något :)

Det som igen verkar underligt med dagens teknik är att jag inte ens hittade gruppen "bloggvänner", som jag själv skapat, på Facebook? Då jag efter lite sökande hittade den, så märkte jag att där fanns en massa blogginlägg av andra aktiva bloggare, inget av dessa inlägg har ens kommit upp på min tidslinje? Så tekniken inom Facebook är lite underlig, men det har den ju alltid varit ;D Förklaringen är nog antagligen så enkel att då jag själv varit så inaktiv så har helt enkelt gruppen försvunnit från mina "favoriter"! För nu finns den nog minsann med igen, då jag äntligen klickat mig in där igen :D

Anledningen till att jag skall försöka uppta mitt skrivande är dels det att jag själv vill dokumentera mitt liv och så har jag faktiskt fått höra av en och annan att de saknar att läsa om mitt andefattiga liv :D Tack till er <3 Så nu skall vi se hur det går, lovar inte att det blir någon fortsättning, men just nu känns det verkligen som om jag skulle behöva skriva av mig lite!

Augusti 2015 skrev jag senast, då yngsta sonen fått sitt körkort...vad har hänt sen dess? Jo, yngsta sonen har sitt körkort kvar, bra jobbat!!! :D Han som avverkade cyklar och mopeder som andra avverkar strumpor så har hållit upp standarden då det kommer till hans bilar.... Vill minnas att jag hade en världens moralpredikan då han köpte sin första bil att nu måste han ta vara på den! Bilar är inte som cyklar och mopeder, det är frågan om LITE värdefullare grejer och man kan inte köpa nya bilar hela tiden! Punkt slut! Har på känn att kommunikationen mellan min son och mig inte riktigt varit så klar tydlig...Eller så har vi bara missförstått varandra! Ungen har idag, 1 1/2 år senare haft 6 bilar!!!!! Han klassas säkerligen småningom som bilförsäljare.... 4 superfula Volvon, 1 rätt så fin Opel och en medelklassig Toyota har prytt vår gård under året som gått! Halva vår gård är fylld av däck....Av någon underlig anledning så har alla dessa 6 bilar antagligen haft större problem med slitagen av däcken. Bilarna har liksom ätit upp däckytan, för problemet har absolut inget att göra med den som sitter bakom ratten :D

Så ni kan ju tro att diskussionerna fortfarande gått heta här då det gäller fordon...men lite har nog gubben min taggat ner, tack och lov! Sonen har ju endast bytt bilar titt som tätt för att det är roligt...en av alla 6 körde han ut förra vintern. Den blev så tillbucklad att det inte blev bil av den mer, men tack och lov stötte ingen sig <3 Så nu kar båda mina killar lyckats demolera varsin bil, utan några person skador, så nu räcker det gott och väl med den biten! Resten av era bilar kan ni hålla hela på körbanan och ta er fram tryggt från punkt A till B! TACK <3

Det som också hänt sedan jag sist skrev är att han där yngsta även lyckats gå ut ur yrkesskolan, med hedern i behåll. D.v.s vi har ett examensbetyg här hemma, ett helt giltigt sådant :D Han som kämpade hela högstadiet, hemskola och allt annat elände grundskolan medförde i vårt liv, så klarade på egen hand hela yrkesskolan, och har nu examen som vvs-mekaniker :) Och JO, jag är stolt som bara den!!! GRATTIS! Vår äldre har ännu lite kvar av sina studier, men han har på sidan av studierna startat egen firma, RF-Design. Är mycket stolt över honom, han har redan haft några jobb med att fixa hemsidor och logon. Och det är ju väl en självklarhet att jag rekommenderar honom varmt och ber alla tipsa om hans företag :D Nu har han även skaffat en sån där "helikopter-mojäng" som man kan filma från höga höjder, med super fina resultat :D Så kör hårt alla ni som är i behov av att göra mer PR, be min son komma och "köra lite helikopter" :D Jag riktigt känner hur han skäms då jag inte vet vad hans mojäng heter, men det kommer säkert fram på hans hemsida...Jag har i alla fall varit världens snällaste mamma och gjort gratis reklam! :D

Han där som jag bor med, gubben min...han lever ännu, och vi är gifta och allt är så där som det ska vara då man närmar sig 45-50...tror jag i alla fall, har inte kollat upp någon statistik hur livet ska se ut vid 45! Högst antagligen skall det inte se ut som vårt liv, men vi kan ju alltid leva i tron att vi är det perfekta paret och så skrattar alla och är glada :D

Nej nu skall jag vara seriös...Vi har det riktigt bra med gammelgubben min, här rullar vardagen på som det skall. Ända skillnad sedan jag sist uppdaterade här på min blogg är att han bytt jobb. Tror bestämt han jobbade som timmerman då för 1 år sedan...idag är han skiftesarbetare igen... SKIFTESARBETARE!!!! Redan ordet säger allt...han jobbar olika skift under olika timmar på dygnet. Det värsta av allt är att dygnets timmar inkluderar arbete under nattens små timmar... D.v.s att han jobbar då vi andra sover, och skall sova då vi andra jobbar...inget normalt i denna ekvation alltså! Det var helt ok de första veckorna han spenderade på jobb under nattetid. Nu har ju situationen ändrat såvida att jag jobbar borta hemifrån, huset är tyst, så han kan gott och väl snarka bäst han vill hela dagen. Och det har han ju gjort alla sina nattskifts veckor, sovit gott...MEN hans humör har ju varit rent ut sagt från helvete! Alltså hur kan en individ bli så fruktansvärt jobbig då man jobbar på nätterna? Varför är allt åt helvete de få timmar han spenderar med mig på kvällarna innan han åker iväg på jobb? Hur kan livet vara så fruktansvärt hemskt just dessa få timmar, och varför är det nästans världens undergång för min man just då? För allt i världen...om jag vill sitta och slöa framför tv:n de där några timmarna på kvällen, låt mig göra det. Om jag vill sitta framför datorn, låt mig göra det. Om jag vill städa, låt mig göra det. Men sidu nej, det tycker ju inte mannen jag skall göra just då...

Nej, endera har det jag skall göra för HÅRT ljud om han skall ta en powernapp före nattskiftet, eller så är jag för TYST då han vill sitta och förbättra världen med mig... Hur jag än gör så blir det alltid fel, men tack och lov har jag 16 års erfarenhet av en skiftesarbetande man, så jag har lärt mig en hel del :D Jag liksom följer med strömmen, säger ja,ja jo,jo fast jag inte hört ett skvatt på vad han sagt. Ser till att han får magen mätt, ler som Mona Lisa då han sticker iväg på jobb. Sen drar jag lättnadens suck, kastar mig på soffan eller framför datorn, och njuter av lugnet och tystnaden :D Visst är jag den perfekta frun någonsin? ;) Finns det någon ute i världen som behöver hjälp/tips över hur man hanterar en karl som jobbar nattskift, så är det bara att ringa, jag lotsar er galant ur problemet :D

Finns väl en massa som hänt i mitt liv under tiden som gått sedan jag sist skrev om mitt liv, men jag kan ju inte klämma in allt här nu i ett inlägg. OM jag nu förblir aktiv så antar jag att inläggen kommer att innehålla båda gammalt som hänt och nytt som händer...får se hur det blir!