När tar det slut...

Igår skrev jag att det IBLAND känns som allt bara rasar ihop och alla bekymmer tynger på mina axlar...Och hur viktigt det är med vänner... Idag skriver jag inte mera IBLAND, och idag har jag behövt allt stöd av alla vänner, bekanta, släktingar och ja, alla som ens velat prata med mig... För idag har det tyngsta lasset någonsin kastats över mig...Och jag mår så fruktansvärt dåligt!

Idag, runt 10-tiden på förmiddagen fick jag samtalet, samtalet jag varit rädd för nu i några dagar...Jag hade trott och hoppats att det aldrig skulle komma, än mindre i så här tidigt skede...bara 5 dagar senare efter att min oro började gro... Men eftersom vi tycks ha en förbannelse som ligger ovan oss, vi har säkert gjort mycket illa  i våra tidigare liv, så hamnade jag emotta detta samtal ... Samtalet då min äldre son ringer hysteriskt och säger att han kört ut med bilen, och att hans bil är totalt förstörd...Jag trodde detta var en dröm, eller ett skämt...

En timme senare, efter att jag rusat hem, väckt och skickat iväg gubben som sov efter sitt nattskift, och intalat mig själv att det inte kan vara så allvarligt eftersom sonen själv ringde, får jag tyvärr konstatera att det kalla fakta är...Vår sons första egna bil, bilen han slitit ihop sina pengar till, bilen han varit stolt över, bilen han bara beundrat på avstånd i 6 månaders tid, bilen hans föräldrar fått köra med mycket mer än han själv hann göra, verkligen var totalt förstörd, den vilar i frid i bil himmelen nu... :( Tack och lov ligger min son hemma i sin egen säng, oskadd...Oskadd utvärtes, men inombords är han "sönder"...hans tankar och känslor leker berg och dalbana i hans kropp just nu... Och jag lider, jag lider i den grad att jag inte vet vad jag skall ta mig till, jag vill stoppa denna berg och dalbana i min son, jag vill slå på bromsen, eliminera hela berg och dal banan...

Men det är inte så enkelt, jag kan inte "spela scenen" tillbaka, så som texten i mitt förra inlägg hade, min son som säkert mer än gärna hade spelat om scenen idag, bytt ut alla roller, alla repliker, ja, allt för att undvika det som så tragiskt hände idag...Så scenen är "spelad" och resultat förblir...Tänk om manuskriptet var skrivet lite annorlunda, tänk om sonen valt en annan replik, tänk om sonen valt en annan väg, tänk om sonen valt att bli hemma från skolan idag, tänk om sonen inte varit så tung på gaspedalen...

Alla dessa "tänk om" gör ju inte saken bättre, hänt är hänt, sonen körde för hårt, tappade kontrollen över bilen och nu har han ingen bil mer...Och en stor ekonomisk förlust har han gjort eftersom alla vet att man aldrig får ut via försäkringar det aktuella värdet på det som blivit förstört... Men för mig spelar det ingen roll...bilar är plåt, pengar är papper och av bägge tillverkas det nya vareviga dag...men människoliv kan aldrig ersättas...Så vad är det jag lider av...jag har ju min son välbehållen...vad mer kan jag begära...

Jo, jag vill ta över alla skuld känslor, alla tankar och funderingar som min son just nu genomgår...Mitt hjärta håller på att slitas i bitar, då jag måste se hur min son lider...Han vill verka stark, han försöker se positivt, men jag som mamma ser ju att han mår dåligt. Han själv anser att det viktigaste är att ingen skadat sig, och det har han rätt i, det är det enda som spelar någon roll. Men utöver det mår han inte bra och det är det jag skall klara av att leva med just nu. Jag kan inte vara arg på sonen, han har fått sitt straff, straffet han har i färskt minne många veckor framöver...Jag kan inte gottgöra honom, han har själv orsakat situationen...Det ända jag kan göra är att se hur dåligt han mår, och försöka uppmuntra honom...

Visst kommer vi över detta, det var ju bara en bil...men nu känns det så fruktansvärt tungt, jag vill inte att mitt barn skall genomgå detta, jag vill hjälpa honom...men något som fick mig att må bättre, var då sonen idag efter en lång diskussion tillsammans med mig, sade att han har så många fina vänner som stöttar honom, och han kan prata med dem...Vilken tur att min son funnit dessa vänner, och vilken tur att det inte hände något värre idag, än att en bil förstördes...Värre saker händer...och tack vare många kloka råd jag fått idag har jag sakta men säkert börjat kliva över det värsta hindret och insett att en sådan här grej övervinner man...

Att få förståelse...

Ibland känns det som om allt bara rasar ihop, alla bekymmer i hela världen tynger just på mina axlar...Det känns som hela världen är emot mig, och det enda jag vill göra är att dra något gammalt över mig och bara försvinna... Då såna dagar kommer emot mig, är jag evigt tacksam för att jag har vänner, vänner som orkar lyssna på mig, som stöttar mig och ger mig goda råd... Men att ha en vän som utöver allt detta, ännu kan exakt sätta sig in i min situation, känna exakt mina känslor och läsa mina tankar, den vännen hoppas jag alltid finns vid min sida...

Har haft rätt så tät telefon kontakt med vännen i fråga de senaste dagarna, vi har stöttat varandra i våra varandras bekymmer, eftersom vi båda känner att vi har "mörka moln" som hänger över oss... För en stund sedan fick jag ett meddelande av min vän, med en text som fick mig till tårar. Jag grät på grund av två saker, för det första var texten så sann, så sann, och för det andra skrev min vän exakt det som jag känner inuti mig... Texten vill jag dela med mig, jag hoppas någon annan kan få nytta av den,eller i varje fall få sig en tankeställare...

 Det finns barn, tonåringar, som är där det händer, eller där för att se till att det händer. De här tonåringarna blir ofta utskällda, straffade och får någon form av gränssättning, ofta av en auktoritär vuxen, som tror att denna uppnår, med sin disciplinära åtgärd ett önskat beteende... De här pojkarna får ofta stå till svars för saker de gjort, men lika ofta får de stå till svars för saker de inte gjort. Istället för att skvallra tar de straffet som åter av en vuxen skall leda till ett önskvärt beteende. Det mesta pojkarna gör är fel, är det inte det, ser man till att det blir det. Pojkarna gör många bra saker, sällan eller aldrig blir de lika ljust belysta. Inte berömma, bara påpeka fel...och givetvis bestraffa.

 Inuti varenda en av dessa pojkar finns en mjuk sida. De här pojkarna vet nog när de gör fel och om de kunde, skulle de nog "spela scenen" på nytt. Inte eller aldrig på grund av en bestraffning, utan för att de hade kunnat göra annorlunda. Vem vet vad som finns inuti? De kanske undrar hur de kan bryta sitt mönster, hur de kan kontrollera sig själv, varför blir det så fel...? Kanske de kunde ändra OM de bara fick uppmuntran en gång, om de inte var de första in på förhör, om man inte genast misstänkte att det var dom, och om man som vuxen kunde ibland ens försöka förstå och frångå sin attityd till dessa underbara pojkar...

För många kanske texten inte betyder något, men för mig som i många år hamnat att leva detta liv, men en son som har denna "stämpel", alltid är där det händer och blir utpekad, så för mig betyder denna text mycket. För jag ser denna insida, insidan många inte fått uppleva eller ens velat uppleva... Och om jag som mamma under åren byggt upp en svars mekanism, ett sätt som gör att jag genast "slår taggarna ut", så kan man ju bara konstatera att det är förståeligt att sonen som är beredd på att alltid få ta skitet, även han har en svars mekanism, som gör att han aldrig får chansen att visa vad han är inuti...

Jag hoppas att alla barn och ungdomar har lika starka och stöttande vänner som jag har haft turen att få. För utan vänner vet jag inte hur jag alla gånger skulle ta mig igenom mina problem... Då jag åter en gång kände mig som om jag vore längst ner i gropen, fick min vän mig att klättra nästan upp till kanten, tack vare hennes fina ord, så vill sända en stor kram till dig :) TACK FÖR ATT DU FINNS!

Vilken dag...

Dagen började väl som vanligt...dödstrött då klockan ringde, allmänt på dåligt humör och en liten oro som började gro i min mage...Jag utförde mina normala morgonrutiner varefter jag väckte sönerna. Äldsta sonen väckte jag upp till hans största dag någonsin...Och det var då min oro inte längre höll på att gro...Den växte till enorma proportioner, till en känsla jag ännu inte upplevt gällande min oro för mina barn...

Idag var dagen då vår äldre äntligen skulle få göra sitt körprov...Allt var väl som vanligt fram tills det att lillebror frågade av sin bror om han skjutsar honom till ungdomsgården ikväll om han får sitt körkort. Det enda jag hörde var ett vrål skrik: NEJ, ropade vår äldre...Har märkt de senaste dagarna att våra söner inte riktigt dragit jämnt, men kunde inte begripa att vår äldre blev så arg för denna fråga, tänkte väl mer att han mer än gärna kör då han får sitt kort. Så efter att vår yngre for iväg till skolan, tog jag en diskussion med vår äldre, om hur man beter sig och allt det andra "babblet" gällande uppfostring, samma "babbel" ungen hört till lust och ledan... Jag var beredd på att få till svar det vanliga: ja, ja...men,men... Men till min förvåning fick jag ett helt annat bemötande...

Jag fick första gången på 18 år se min son helt förstörd av nervositet...Då han med nästan gråten i halsen förklarade för mig hur han kände sig just då, förklarade att all ilska han lagt ut på lillebror de senaste dagarna berodde på hans nervositet, då han klargjorde hur mycket han än vill lyckas idag, så vet han att han inte kommer att klara det...Då ville jag bara gråta, det värkte i hela hjärtat då jag såg hur min son led...Och han var tvungen att fara iväg, så det fanns inte tid för mig att diskutera med honom. Så tack och lov att det finns telefoner...så fort han farit började jag bombadera honom med meddelanden, jag försökte på alla vis stärka honom, få honom att känna sig säker på sig själv, att fan de här klarar jag :)

Egentligen försvann min egen oro i samband med att jag ville stötta sonen, men efter att klockan gick och jag inte fått något meddelande om hur det gått, så började min oro gro igen. Ingen annan än han själv visste vilket klockslag han skulle köra, han ville ha det så. Det enda han meddelat var att det var på förmiddagen, och eftersom han for iväg redan 8 på morgonen så antog jag att körtiden skulle vara runt halv 10-10 tiden. Då klockan var 11.30 och telefonen var tyst, trots att jag skakat om den och kollat den 100 gånger i minuten...då var jag säker, då visste jag att jag hade en son som var så förkrossad över att han inte klarat kör provet...han var så förstörd att han inte ens gjort sig besväret att meddela oss här hemma.

Trots min mans uppmaningar om att jag absolut inte skall skicka meddelande åt sonen, ifall han just då kör, så gjorde jag det, herregud jag är ju en mamma... ;) Sonen brukar svara rätt så fort, nu fortsatte telefonen med sin tysthet...Tillika jag hoppades att han gör sitt körprov just då, och inte kan svara, såg jag ändå en bild framför mig att han sitter i skolan och skriver matematikprov, vilket han även skulle klara av idag. Då min telefon äntligen fick liv och jag såg att det var sonen som skickade, började jag darra...mina händer skakade så att jag knappt kunde öppna meddelandet... Då jag läste vad han skrivit, visste jag att han lugnat ner sig, han var sitt coola jag igen...en annan hade väl skrivit YEE,JIPPIEE,YES,YES,YES... min unge skriver: Ja had tid kvart över 11,men ja fixa de :D... Så han var mån om att komma ihåg att berätta klockslaget med...härliga unge :)

Så nu var hans nervositet och oro över...min har bara börjat...det jag känt tidigare idag, är inget emot vad jag känner nu...Nu då han på riktigt sitter ute på vägarna, och jag har ingen koll...Visst har vi alla varit en sväng idag och åka med vår nya chaufför...vi stod alla på kö, lillebror med ett dollar-grin på läpparna fick ta första varvet, jag fick en skjuts till butiken och far i huset for en lite längre länk. Och visst klarade sonen sig riktigt bra, så även jag, jag sa bara en gång att han kanske borde växla ;) Så mycket mer vågade jag inte tillrättavisa eftersom sonen kommenterade att han var mer nervös då jag satt bredvid, än då besiktnings gubben gjorde det...hur kan det komma sig? Han känner väl sin mor...

Trots att jag tog en åktur med sonen, känns det helt overkligt, att min lilla sitter bakom ratten, jag vet att det är så, men jag har svårt att begripa...Till råga på allt så skall han vara hos sin flickvän hela helgen, han kommer hem först i söndag, så jag kommer att spricka av oro här hemma...Eller så inte, för vem vet, han kanske dyker upp på en snabb visit, nu då han själv kan ta sig fram, och jag antar att han gärna kör någon kilometer extra de kommande dagarna...Han skjutsade ju mer än gärna lillebror till ungdomsgården, trots hans stora NEJ idag morgon... :)

Ogillar...

Nu har det äntligen kommit lite sommar värme, igår och idag har det varit en passlig temperatur för mig som inte är någon större fantast av kokheta sommardagar...Början av veckan var ju grymt het, för mig i alla fall, så jag började redan klaga. Vågade inte klaga så högt, det var väl mest min man som fick höra min klagovisa, man kan ligga lite risigt till om man efter de första två sommardagarna klagar så att de som älskar värme hör mig ;)

I vilka fall som helst har det nu varit så fina kvällar att jag hade haft möjlighet att uträtta fler av mina måsten, men som tyvärr blivit ogjort...Tack vare allt jävla pollen som flyger omkring och lägger sig som tjocka mattor över allt, hela världen är ju gul...Ingen skillnad hur många gånger jag torkar av alla bord och stolar, sopar terrasser, så vips, innan jag sköljt av trasan, är allt gult igen... Nu kan jag ju inte med handen på hjärta säga att jag skulle ha gjort alla mina måsten, även om det inte funnits pollen...Men jag har så himla bra att vara då jag vareviga förmiddag tänkt att, idag, just idag kväll skall jag måla terrass räcken, idag ska jag lacka terrasserna, men till min förtvivlan fått konstatera att det är omöjligt att måla något så länge det flyger omkring pollen :D Jag har i vilka fall som helst fått det att låta som om jag planerat att vara mycket aktiv, och vad är bättre än det...

Ett av mina måsten som även borde bli gjort, inte bara borde, det MÅSTE bli gjort, mina fönster måste tvättas! Men det finns inget jag avskyr så mycket som det, så för att undvika det, hittar jag på ursäkt efter ursäkt. Skulle ni alla veta hur mycket ursäkter man kan hitta på för att slippa fönstertvätt, nog för att jag undrar varför jag måste hitta på ursäkter...jag kan väl lika bra säga som det är: Jag hatar att tvätta fönster, tänker inte göra det, den som vill se ut eller in i våra fönster, så varsågod, TVÄTTA... ;)

På våren är det väl mer ett "måste" att tvätta fönster,än på hösten,för på hösten kvittar det,då tvättar jag bara bort de värsta fläckarna och flugskitarna, det blir mörka kvällar och ingen ser om mina fönster är rena... :)  Jag som jobbar hemma ser ju förstås skitet dygnet runt, men jag blundar... Så på våren då alla börjar gno på sina fönster, då visslar jag på som inget hänt...jag skyller på att vi fortfarande eldar i spisen, det blir sot på fönstren och fönsterbräden...Tyvärr kan jag inte pina min man att elda långt in i sommaren, så då måste jag sluta skylla på sot...efter det hittar jag på allt mellan himmel och jord, oftast skyller jag på att de lovat regn följande dag...och nu kan jag skylla på pollen :) Det enda positiva med detta gula damm... Men tänk vilken tur jag har, då jag avskyr att tvätta fönster, hur mycket enklare jag kommit undan... för om jag hade tvättat dem för en månad sen, hade jag garanterat fått göra det igen, för jag har hört att de som hade rentvättat för en tid sen, borde tvätta sina igen ;)

Trots att jag avskyr fönstertvätt, har jag lagt ut en halv förmögenhet på alla världens attiraljer och tillbehör som skall underlätta denna obehagliga arbetssyssla...Men än har jag inte hittat något som skulle få mig att ändra min åsikt...för alla grejer jag inhandlat har ändå förutsatt att det är JAG som måste göra jobbet... Tänk om någon uppfann själv tvättande fönster, eller tänk om jag hade råd att anlita någon annan att göra det... Vad mån tro det kostar att anlita sina familjemedlemmar??? Efter alla otaliga dukar, svampar, skrapor och medel jag inhandlat, har jag alltid vetat att bästa resultatet ger det gamla hederliga sättet... Vanlig disktrasa och tidningspapper...Så tvättade jag en tid för länge sen, och skulle göra det än idag, om det inte vore för den jävla trycksvärtan du har på alla fönsterkarmar efter alla tidningar...då får jag extra jobb att tvätta dem...

Nu hoppas jag att det kommer en bra dag, en dag jag vaknar med full inspiration att stå och släta på dessa glasskivor, stå där och låtsas se ut att jag är effektiv och gillar det jag gör... Jag hoppas även att det inte regnar dagen efter, för då hinner ju ingen se att jag har rentvättade fönster... Jag hoppas det tar länge tills dagen kommer då jag skall tvätta fönster, för nu kom jag på att då borde även gardinerna bytas, och det gillar jag inte heller... :)

Ovälkomna gäster...

Sommaren för ju med sig en massa positiva saker...Värme, grönska, ljusa tider, dofter och en massa annat de flesta av oss väntar av denna årstid. Tyvärr, för även denna årstid med sig en mycket negativ och jobbig sak...KRÄK...kräk i alla färger och format...och de flesta av dem skulle jag gott och väl kunna leva utan!

Visst finns det en massa fina djur som sommaren medför...fjärilar, nyckelpigor och...det var det...kommer inte på fler...de övriga listar jag inte under kategorin "fina djur"...listan över mindre fina djur blir mycket längre! Getingar, spindlar, skalbaggar, humlor, flugor, myror, larver, myggor och en hand full andra kräk jag inte gillar... Nu är jag inte rädd för dessa kräk, jag kan leva med dem...jag klarar med nöd och näppe av en eller två nätter med en fluga som surrar vid mitt öra, som går och kittlar på mina ben, medan jag febrilt ger mig själv örfil efter örfil för att ta kål på den jäveln, eller sparkar hysteriskt omkring mig för att få eländet att gå på någon annans ben än mina...Myror och spindlar blir man lätt av med, getingar och humlor är värre, men de gör inte så stor skada så länge man låter dem vara ifred... Myggorna stör mig mest, redan deras läte tar kål på mig, inte för att tala om allt blod de suger av mig...

Endera har jag toppen bra kvalitet på mitt blod, eller så är mitt fettlager så tilltalande för dessa blodsugande små kryp, eftersom alla myggor dras till mig, oberoende av hur stort sällskap är samlat. Andra kan sitta oberörda, medan jag som är fullständigt insmord av lager på lager av alla myggstift som finns på marknaden...Ändå är det jag som vaknar följande dag med 100-tals myggbett över hela kroppen. Och då börjar skrapandet...jag skrapar tills blodet sprutar. Så innan myggsäsongen är över, ser mina ben och armar ut som om jag varit med i ett världskrig...Men allt detta kan jag ännu hantera, jag vågar slå livet av myggorna, jag har inte obehag för dem...Men något jag har obehag för, eller rättare hysteriskt rädd för är ormar och daggmaskar...

Ormar är väl de flesta rädda för, eller har respekt för dem i alla fall...så även jag! Finns det något värre en dessa slingriga äckliga varelser. Och det värsta av allt är att de oftast bara mitt i allt ligger där framför en, utan minsta förvarning...Och i den stunden står man paralyserad, skriker som en galning och tror att sista stunden är kommen. Redan ormarnas slingriga framfart får mig att rysa, skulle dom ha ben, skulle dom säkert inte värka lika äckliga, eftersom jag inte är märkbart rädd för ödlor heller, och de har ju ben...Och eftersom daggmaskar inte heller har ben, så faller dom under samma äckliga och vidriga kategori som ormar... Jag är exakt lika rädd, har exakt samma avsky och känsla av äckel då jag stöter på de här små minimala "ormar". Och tyvärr händer det ofta, betydligt oftare än vad jag ser ormar, men för mig är det lika obehagligt vareviga gång det händer...

Varje gång jag gräver i ett blomland, träffar jag på dessa små slingriga mojänger...Varje gång min hand rör vid en mask, ropar jag till, slänger myllan från mina händer och ryser...Inte nog med att dom är äckliga, de är ju så fula med...en färg som inte finns på någon färgskala, man vet ju inte vad som är fram eller bak, inga ögon ingen mun...eller vad vet jag, kanske dom har det, men har aldrig gett mig mod att kolla efter...Ormarna är nog farligare och ett strå äckligare, men på dem kan man skilja på huvud och bakända, på dem ser man vart de är på väg, och de jäklarna dör om man slår en spade mitt i dem...Annat är det med maskarna, de kanske ser ut att slingra sig mot ett håll, medan de byter riktning lika fort, utan att svänga om sig...och tar man livet av dem genom att kapa dem, så inga problem för detta kräk...de sprattlar på en stund, sen kryper varsin bit iväg, åt varsitt håll...FY FAN vad äckligt...

Det värsta av allt, att jag som avskyr maskar, älskar att meta, och alla vet väl att maskar är det bästa bete...Så jag måste alltid ha någon med mig, någon som fixar masken på kroken...fisken vågar jag nog ta bort från kroken...Min man har alltid fått vara följeslagare, oberoende om han gillar det eller ej, han hinner ju inte meta, då han ska parera med min mask...Antagligen är det därför vi endast tar ett spö med oss nuförtiden...:) En gång för länge sen bestämde jag och en väninna att vi skulle fara och meta, hon lovade fixa masken...Minns inte om vi fick fisk, än mindre om vi fick masken på kroken, det enda jag minns är våra hysteriska skrik, varvat med skratt, tack vare dessa slemmiga slingriga maskar...

Jag är i alla fall trygg med alla kräk som förstör min sommar, ingen av dem är ju dödligt farliga...men visst skulle det underlätta min vardag, om jag bara vore omringad av fjärilar och nyckelpigor...Men så är inte fallet, så nu börjar jag mina inköp av myggifter, myrgifter, flugpapper och annat jag kan förbereda mig inför kommande månader...Vad gäller daggmaskar, får jag helt enkelt sluta gräva i mina land, eller komma över min fobi... :D

Sommarlov...

Vet ni gott folk, nu är det BARA 2 skolveckor kvar, så får barnen sommarlov...Något säkert alla elever väntar på...de räknar nog säkert dagar redan, deras motivation börjar dala...I varje fall i vårt hushåll är fallet så, och den av oss som väntar mest på sommarlovet är JAG...jag räknar dagar, och min motivation dalar inte mer, den har nått botten för några veckor sen...

Tänk vilken lyx jag har som mamma, först väntar jag på sommarlovet, som varar i 10 veckor...Då det lovet börjat, väntar jag på min semester, som i mitt fall består av 6 veckor ledigt :) Men eftersom ungarnas sommarlov är som semester för mig, så känns det som jag hade 10 veckor semester. Tänk, 10 hela veckor utan gnäll angående läxor, ingen provläsning och fram för allt ingen oro över samtal som kan komma från skolan, då vår yngre lyckats vara inblandad i det mesta som händer i skolan...Nej, herregud hur jag skall njuta :) Vi diskuterade redan med en väninna att vi skulle skåla med ett glas champange, skolavslutningskvällen, för att fira det kommande sommarlovet, som vi som mammor är mer än värda :)

Nu vet jag att de flesta föräldrar inte har såna bekymmer vad gäller deras barns skolgång, och fattar säkert inte min längtan efter sommarlov. Vår äldre sköter sitt, i dagens läge...I högstadiet hade jag nog samma gnäll och bekymmer med honom som vi nu har med den yngre...Ibland undrar jag om jag gnäller / hjälper för mycket vad gäller deras skolgång...men eftersom det ibland känns som ungen inte vet hur hans skolväska ser ut, än mindre att han GÅR i en skola överhuvudtaget, så tycker jag det är på sin plats att mamma "pushar" på lite... ;) Gör jag sen rätt eller fel, det har jag inte svar på...men lever i hoppet...eftersom vår äldre nu klarar allt på egen hand, fast han hade samma behandling som lillebror har nu.

Så nu väntar jag på att få packa bort, långt, långt bort allt skolmaterial...jag vill riva ner alla läsordningar och prov listor från kylskåpet...jag vill sluta gnälla om skola, jag vill leva ett lugnt och harmoniskt familjeliv med min familj. Ingen stress, inget bråk, inga meningsskiljaktigheter...Bara njuta av ett lugnt sommarlov! Ett lugnt sommarlov som varar maximalt i dagarna 3...

Eftersom båda pojkarna har sommarjobb, betyder det tidig väckning alla morgnar...Och gud nåde att få ungarna att fatta att gå relativt i normal tid i säng om kvällarna...det är ju sommarlov, får man till svar då man 10 gången klockan 1 på natten ber dem börja sova...Och mina barn brås på sin mor, de har ett jävligt dåligt morgonhumör, om de är trötta...så ni kan tro hur livat det kan gå till hos oss på morgnarna då 3 stycken sura, inåtvända, besserwisser försöker komma överens...Inte gör det saken bättre heller att båda pojkarna jobbar på samma ställe...(vilket dom gjorde redan förra sommaren så därför vet jag vad jag talar om) Under dagen irriterar dom upp sig på varann, men eftersom jag uppfostrat dem så bra ;) så sparar dom sin ilska tills dom kommer hem...Och vem tror ni blir överröst av alla spydigheter...Den yngre jobbar kortare dagar, så hans version kommer först, påföljd av storebrors version någon timme senare...och där skall jag låtsas vara någon sorts skiljedomare... Och allt detta endast för att ungarna är trötta och inte fattar att sova!

Nu har ju båda killarna vuxit till sig, sedan förra sommaren, med ett år, och jag hoppas de blivit mer mognare och ansvarsfulla...ja,a det är ju mycket man hoppas här i livet ;) Om de tänker fortsätta med sina barnsligheter, så kommer jag säkert efter några veckor från att sommarlovet börjat, önska att skolan ska börja igen fort som fan... :) Eller så ber jag min man föra ut mig på en öde ö, mina egna 6 semesterveckor, där jag kan samla kraft och energi inför nästa skolår och nya utmaningar...

Mat...

Oj, vad det gått många dagar sen jag var här och skrev sist, så här lång paus har jag inte haft på länge. Orsaken till det är att jag helt enkelt haft noll intresse för att sitta framför datorn... Jag har inte ens kollat mina mail dagligen, facebook har jag som hastigast gått inpå, det är ju som en kalender, den måste kollas dagligen. Visserligen har en del andra faktorer inverkat...så som ishockey var och varannan kväll, vi har varit bortbjudna och igår firade vi sista kalaset, vi firade mina 40 och sonens 18 tillsammans med min släkt, som alla råkade vara samlade tillika på denna ö... :)

Nu hinner jag bara sitta en stund , håller på att förbereda mat, så måste ta paus emellan skrivandet... Mat förbereder jag för ett helt kompani...nog för att jag undrar vem och hur många kommer att äta, eftersom jag för tillfället sitter ensam hemma, och maten är klar om en halv timme... Båda sönerna är ute och flänger med sina flickvänner, jo, vår yngre har han också hittat en trevlig tjej :), meningen är att i alla fall den äldre med flickvän skall komma hem och äta, den yngre vet jag inte vad de har för planer. Nå gubben kommer i alla fall hem från jobb, hungrig som vanligt, så ett ansikte får jag framför mig i matbordet i alla fall...De andra för väl värma an efter att de kommer hem, så jag ser framför mig fler dukningar ikväll...men det kvittar för jag gillar att ha huset fullt av ungdomar :)

Medan jag höll på att förbereda kvällens middag, då jag stod där med mina potatisar till gratängen och köttbiten, grönsaker och sallat, så drömde jag igen mig bort, jag drömde om hur jag skulle vilja vara en bra kock, kunna laga god gourmé mat, våga pröva på nya recept...Istället för att år ut och år in laga samma tråkiga gratäng och samma torra köttbit... Men tyvärr är jag så tråkig, jag är så inrutad i mitt gamla jag, jag tar det säkra före det osäkra, så jag håller mig till mina bombsäkra måltider, de som aldrig kan gå fel...Visst lagar jag ibland något nytt, oftast något jag blivit bjuden hos någon annan, då kan jag få receptet av dem, och jag kan även ringa fler gånger för att fråga HUR det egentligen skall fixas... ;) Om jag sen lyckas med det, så får den rätten äran att bli serverad gång på gång...tills den är lika uttjatad som min gratäng... :)

Jag fastnar ofta framför tv:n då det kommer mat program...jag kan se på dem alla. Där sitter jag med dräglet rinnande i mungipan, blir mer hungrig för varje maträtt de tillreder...I takt med mat de tillagar, springer jag till kylskåpet vid varje reklam...Medan jag sitter där med munnen full av allt onyttigt jag hittade i kylskåpet, konstaterar jag hur gott och enkelt det vore att tillreda motsvarande maträtt de visat i tv:n... Men alla gånger slutar det lika...innan sluttexten rullat klart, har jag glömt hälften av receptet, och än mindre minns jag vilken www adress man skulle söka på nätet för att hitta det... Det samma gäller då jag hittar ett tilltalande recept i någon tidning...jag har nästan bestämt mig för att pröva ifrågavarande recept, tills jag läser vilka ingredienser det ska vara. Det räcker med att en ingrediens av 15 möjliga, är något jag själv inte är favorit av, eller att en ingrediens är något jag aldrig hört talas om, något som inte existerar i våra matbutiker inom närmaste 100 km...Då ger jag också upp, jag håller mig till mina trygga korvar, maletkött och kyckling, kryddat med lite salt och peppar... ;)

En annan princip jag har, är att aldrig bjuda på något vi i familjen inte först prövat. Men det gjorde jag igår, jag fixade en gryta som jag aldrig lagat förut...Tänkte väl att då det gäller min egen släkt så kan de fungera som prov kaniner...Och en gryta kan man väl sällan misslyckas med, i med en massa vin och kryddor, och låter det puttra på i en evighet, så blir nog slut resultatet bra... Så blev det tack och lov igår, grytan lyckades, alla tyckte om den...eller så åt de endast av artighet ;) Men jag gjorde ett steg i rätt riktning, jag vågade avvika från min princip, så kanske jag småningom vågar pröva mig fram på nya recept...Så vi skulle få lite varierande meny till våra helg middagar...Nog för att det kan bli svårt för min man att avstå från min vitlöks gratäng...för den önskar han alltid då jag frågar tips av honom, så det är väl bra att en av mina rätter är uppskattade :)

Nu hann jag skriva klart innan maten ska stå på bordet, och lindrigt slipper jag med dukningen...det ser ut att bli bara min man och jag som njuter av denna lördags middag...tillsvidare i alla fall... väntar nog med att plocka allt i kylskåpet efter att vi ätit, för jag antar att det blir i alla fall 3 dukningar ikväll... :)

Ny fas...

Så var det dags för en ny fas igen i vår familj...Nu har hela våren handlat om mig och mitt kalas och äldsta sonens myndighet...Nu börjar allt fokusera sig kring vår yngre, nu börjar hans stora dagar närma sig...Hans 15-års dag som innebär mopo kort och hans konfirmation... :) Allt detta händer i augusti, men redan idag började hans första skede gällande mopo kortet...Han började sina teorilektioner idag.

Det som är nytt gällande mopo kort, jämfört med då vår äldre fick sitt, då det endast behövdes göra en skriftlig tippning, är att i dagens läge måste ungdomarna ha teorilektioner och körlektioner. Och i slut ändan skriftlig tippning och en form av uppkörning. Allt detta tycker jag är jätte bra, för visst skall ungdomarna lära sig ordentlig trafikvett eftersom de vistas i trafiken med sina mopeder. Det jag tycker är mindre bra är priset på detta kalas... Nu minns / vet jag inte exakta summor, men lite ditåt rör det sig om en höjning på 600 euro, mot vad det kostade då vår äldre tog sitt kort...Tror vi betalade runt 120€ åt vår äldre, och nu lär det ska vara något kring 700€... Ni må tro att storebror tycker det är fräckt att vi ska betala SÅ mycket åt lillebror, men det är ju inte hans fel att systemet ändrat... Jag personligen tycker att vi borde få familjerabatt inom bilskolan, eftersom båda våra söner för tillfället finns där i "rullorna", den äldre har ju uppkörningen kvar, även andra stadiet som skall göras om ett halvt år. Undrar vad bilskolläraren skulle tycka om mitt förslag ;) Det skulle vara som i klädbutikerna...köp två, betala för en...;)

Följande projekt är jakten på en moped...och det kommer att bli en jakt som slutar med att jag står och slår huvudet i väggen ;) Det finns ingen, absolut ingen levande individ som jag känner som har en sån besluts ångest som min yngsta son...eller så gör han huvudlösa köp, köp han inte tänker efter ett dugg före han gör sitt beslut. Endera köper han det första bästa han ser, eller så står han timtal och funderar...Nu hade jag som mor redan allt planerat, allt var bra uttänkt...men som jag fått lära mig då pojkarna blivit äldre, att vissa beslut kan jag bara inte bestämma utan att de fått säga sin åsikt... Jag hade tänkt göra det enkelt för alla parter, jag hade tänkt att lillebror köper sin brors moped :) Enkelt och bra, inga samtal behöver göras, inga onödiga resor runt halva Finland för att söka hem en moped. Ingen oro över att köpa begagnat med rädslan att man köper "grisen i säcken"... Eftersom vår äldre köpte en splitterny Derbi, vet vi exakt vad den gått igenom, vilka fel den haft, och det bästa av allt,den står i garaget, klar att byta ägare vilken dag som helst...Men nu visar det sig att vår yngre absolut inte går i samma tankar som sin mor... ;)

Tack och lov delar han i alla fall sina föräldrars åsikt om att han skall skaffa sig en begagnad moped, till motsats mot sin bror som köpte ny...vår yngre har nämligen tendensen att få sönder saker och ting, utan att han rört vid dem ;) Så han har själv konstaterat att det är "säkrare" att köpa en billigare begagnad, än en dyr splitterny...Tyvärr har han gjort klart att brorsans gamla inte är en sådan han vill ha, han vill ha en annan modell. Jag har försökt locka ungen med allt, jag har sagt att vi betalar nya plast till mopeden, så att han får fixa utseendet efter eget önskemål...Han har fått köra med den lite här på gården, för att få upp smaken...men NEJ, ungen bara skrattar och säger att han inte ska köpa den, hur vi en försöker... ;) För några veckor sen, brast gasvajern i mopeden, vår äldre visade noll intresse för att fixa den, han liksom inte fattar att om han har tänkt sälja mopeden vore det pluspoäng att ha en gasvajer som fungerar...Vår äldre har aldrig varit en "skruvare" så tror att det var där skon klämde... En sen fredag kväll meddelade vår yngre att han skall kolla om han kan fixa gasvajern, och det gjorde han, till både min mans och äldsta sonens förvåning :) Ingen visste att han hade såna talanger...vår äldre var så nöjd, så han betalade en liten lön åt brorsan :)

Jag såg detta "genombrott" som en taktisk grej...jag prisade sonen om hur duktig han varit som klarade av att fixa mopeden, medan jag flikade in med att han nog borde köpa just denna mopo, då han en gång är så bra på att skruva på den...men tyvärr fick jag samma negativa respons...med ett tillägg på hur dåligt skick egentligen hela mopon är, nu då ungen kollat de andra delarna...Så jag står fortfarande i ruta ett, och där kommer jag att förbli, för har en stark känsla att den här dispyten förlorar jag...och det gör jag nog utan att jag blir bitter...eftersom vår yngre varit lillebror hela sitt liv, alltid hamnat att ärva allt av storebror...sällan fått något nytt, något som han själv fått välja, så nu är det dags att han får göra det...

Eftersom våra söner hamnat / hamnar betala största delen själv för sina mopeder, måste de få ha sitt val...Så fick den äldre, så ska även den yngre få :) Så jag får stå mitt kast, jag får inte min fina igenom tänkta plan att fungera...jag får övergå till att smida nya fina planer...om vad, ja, det vet jag inte än, men säkert tar det inte så länge innan min härliga familj ser till att mor i huset börjar planera inkommande fas i vårt liv :D

Morsdag...

Idag har det varit morsdag, så GRATTIS till alla mammor runt om i världen... :D För mig har denna dag varit som vilken annan söndag, helt av egen önskan, jag har inte förväntat mig något extra, inte haft krav på varken det ena eller det andra...För mig spelar inte denna speciella dag någon stor betydelse, jag behöver inte fira den mer märkvärdigare än några andra dagar...Jag är ju trots allt mamma 365 dagar om året...

Nu kanske det låter illa i någons öron, det jag skriver, men jag är av den åsikt att alla mor / farsdagar, kvinnodagar, alla hjärtans dagar och alla andra högtidliga dagar som firas, för min del kunde skippas... Jag anser att den "titeln" du har, oberoende om du är mor, far, kvinna eller en god vän, den titeln bär du med dig varje dag i hela ditt liv... då borde jag varje dag bli ihågkommen...Vad gäller morsdag, så hoppas jag verkligen jag är uppskattad mer än en dag på året av mina barn ;) Med tanke på vändagen, hoppas jag mina vänner vet hur viktiga de är för mig vareviga dag, trots att jag inte överöser dem med blommor eller konfekt just den ena dagen på året...

Riktigt så kall och känslolös är jag inte, det är klart jag uppvaktar min mor och far på dessa högtidsdagar, och jag sätter mig mer än gärna ner med mina nära och kära och dricker en kopp kaffe...och visst har våra barn en liten gåva åt oss föräldrar dagen till ära. Men mer än så behöver det inte vara, inte för min del. Då barnen var små, då var det helt annat, då såg även jag framemot att bli uppvaktad på morsdag. Att få ett paket, som innehöll något pojkarna själv lagat i lekis eller skolan, något de verkligen lagt sin energi på för att glädja sin mor med...Att få ett paket de själv packat, pappret var snett och vikningarna vinda, tejp i mängder, och ett rosettband som knappt hölls fast vid paketet...Det kallar jag MORSDAGS-GÅVA :) Jag var så rörd av själva paketet att jag inte brydde mig om vad som fanns inuti...jag visste ju att jag skulle bli ännu mer rörd då jag öppnade gåvan :) Foto-ramar gjorda av makaroner, troll i form av stenar, pennställningar, alla världens underbara "handarbeten" mina barn lagat, gåvorna de hade bråttom att gömma tillika de gjorde klart för mig i vilken skrivbordslåda jag absolut inte fick se i före morsdagen...De gåvor glömmer jag aldrig, de flesta finns sparade i min minnes-låda... :)

Glömmer väl aldrig en speciell morsdags morgon då pojkarna var små, och far i huset skulle på jobb 6.00 på morgonen...Han hade gjort upp med killarna kvällen innan, vilket jag var helt omedveten om, att han fixar smörgåsar klart och laddar kaffekokaren...jag vaknade förstås till då jag hörde ljud i köket, men gav mig inte till känna då jag insåg vad som var på gång...Pojkarna tassade tyst omkring i köket, viskade med varann, knäppte på kaffekokaren, plockade allt på en bricka och kom med frukost till sängen åt mig :) De höll båda i brickan då de sakta tassade bredvid min säng...Minns inte vad jag fick för gåvor ifråga varande år, jag hade fått bästa gåvan i form av kaffe på sängen av två härliga busfrön :)

Så på den goda gamla tiden då barnen var små, då uppskattade jag att bli uppvaktad...men idag, då killarna frågar: Vad vill du ha? Vad ska vi köpa? Och de gärna vill sova ut på sina lediga dagar...så det är nu jag tycker det inte behöver vara något märkbart med morsdag...det behöver inte köpa mig gåvor bara för att köpa...jag blir kanske glad för en gåva, men tycker inte mina barn och min man skall ha stress för att uppvakta mig en speciell dag på året. Nu då vi alla är så stora, så dricker jag hellre mitt morgonkaffe vid köksbordet tillsammans med dem som orkat stiga upp tillika med mig...Jag behöver inga gåvor, för jag har fått så fina gåvor redan...

 Mina bästa morsdagsgåvor, har jag i form av mina barn. Att se dem, tänka på dem, räcker gott o väl för mig, jag behöver inget annat. Och de behöver inte ge mig gåvor för att visa att de uppskattar mig som mor, de behöver bara finnas i mitt liv. Och jag är ju inte bara deras mor, jag är deras städerska, bykerska, kock, chaufför, banktjänsteman, medlare, organisatör, sök & finn expert, sjukskötare...Så om alla dessa titlar hade en dag som skall firas...då skulle jag mest ligga på soffan och spotta i taket, medan övriga familjen uppvaktar mig :)

Båtliv...

Vi har en båt, en liten segelbåt, som alla år orsakar ett jävla jobb för att få ut den stackaren på vattnet...Alla år tar det lika mycket emot, alla år känns det lika stressigt och jobbigt att släpa iväg sig för att tvätta, vaxa, måla och allt annat arbetsdrygt som måste göras för att komma till den stund då båten står vid bryggan, i väntan på att någon skulle ge sig tid att så mycket som sätta sin fot ombord på båten innan den skall tas upp i höst...

Vår lilla pärla köpte vi sommaren vår yngsta skulle fylla 1 år, så 14 somrar har vi varit lyckliga ägare till en båt...För att vara mer exakt, så 5-6 första åren var vi lyckliga, efter det började lyckan sakta dala, vissa år slapp stackarn inte ut i vattnet överhuvudtaget, visserligen var det de år vi byggde hus...Efter dessa år var det mest suck och pust och stön, då våren närmade sig och det blev tal om båten. Visst sjösatte vi den, men fler somrar hängde den mest fast i bryggan...och för det nöje betalade vi många hundra euron för sjösättning, upptagning, bryggavgift och försäkringar...Vi började starkt överväga att sälja bort eländet, men insåg båda, att lämnar vi oss utan båt, ja då jävlar VILL vi ut på sjön...Tack och lov gjorde vi aldrig slag i saken, vi behöll båten, som nu igen börjar kännas som vår lilla pärla, vi ser framemot att komma iväg och segla... Visserligen tar det lika mycket emot att fixa den i ordning, men vi ser nu igen något positivt med att få den till bryggan... :)

Det verkar lite bakvänt, då jag ser tillbaka på åren tillsammans med vår lilla båt...från det att pojkarna var 1 respektive 4 år spenderade vi mesta delen av semestern i båten. Med så små barn med i en båt, betydde det en hel massa pick och pack...det räckte inte med lite papper och penna och en godisask...Nej, på försommaren tömdes halva leksakslagret, allt från lego, actionman gubbar, spel, bilar, båtar som kunde hänga på släp i vattnet, metspön och håvar, ja, allt tänkbart som höll killarna glada och nöjda...Utöver leksaker skulle det släpas kläder i mängder, blöjor, berg av våtservetter...för att inte tala om alla 711 fryskassar med mat, dricka, godis, kex, jordgubbar och ärter, ja, fortfarande allt tänkbart som höll killarna glada och nöjda... Innan allt var buret från bilen till båten, som är förtöjd längst ut på en LÅNG brygga, och ena av oss hade fullt upp med att hålla reda på killarna som oftast låg och hängde över bryggkanten för att få tag i något som låg i vattnet, eller trasslade in sig i sina metspön eller dylikt, så våra nerver var rätt så spända innan vi kunde släppa loss... Inte gjorde det saken bättre heller med en gassande sol i en vindstilla vik, med en tryckande temperatur på närmare 40 grader inne i båten...

Efter att vi kört ut ur viken och fått upp seglen, fått ordning på allt i båten, det var då vi fick tacken, det var nu vi skulle njuta av tystnaden, höra vattnet skvalpa mot båten...Pojkarna var nere i båten, lekte tillsammans, jag satte mig med ett korsord och gubben njöt av seglandet...Inom 15 minuter,hörde garanterat varenda en sommarstugsägare längs stränderna att vi var på sjön...Ungarna stred, jag skrek för att få dem att sluta bråka, gubben skrek för att överrösta oss alla, han ropade att vi skulle vara tysta, eftersom allt hörs så mycket bättre på sjön...Det var i denna stund det var dags att plocka fram alla kex, trip burkar, ärter, jordgubbar, godis...det var nu alla småbåtar skulle fästas bak i båten på släp, så ungarna kunde följa med dem...För en stund blev barnen nöjda, så då var det jag som skulle in i båten för att fixa mat...ibland då jag hade allt framplockat, sa gubben att det kommer just att luta lite mer, så håll i dig, då har han även bett ungarna sitta ner i sittbrunnen...men en sak har han glömt...vilket han nog fort blir påmind om, och hans röst hörs på fler kilometers avstånd...han har glömt allt vi plockat ut för att hålla pojkarna nöjda. Då jag tittar ut i luckan, ser jag en hysterisk man som har fullt upp med att hålla i rodret, dra i rep, hålla två ungar stilla och hela sittbrunnen svämmar över av ärter, jordgubbar och kex inblandat i saft som även runnit ut då båten tog sig en liten lutande vinkel...;)

Eftersom varken jag eller min man tycker om att sitta på en bergsklack en hel dag, så är det passande att ha en segelbåt, man kommer ju inte så fort fram från plats A till B...så ni kan tänka er att vi hade fullt upp under en hel dag att sysselsätta våra små frön ombord på vår lilla båt, visst var det skönt då kvällen kom och vi tog iland vid ett berg, och pojkarna slapp och sträcka på sig...Inte för att det var något lugnare, man fick ju vara livrädd att de skulle trilla i vattnet...för att inte tala om när pojkarna ville sitta i båten och meta...i en båt full av vajrar från masten...hade man inte själv metkroken fast i sina kläder, var metreven fast snurrad 100 varv runt nån vajer, eller någon slemmig abborre som sprattlade omkring i sittbrunnen,bland med resterna av alla ärter som rullade runt från dagen... Men då var i alla fall killarna glada och nöjda, vi föräldrar väntade med spänning vilka bravader följande dag ut på havet skulle inbringa... :D

Trots all kaos under våra seglatser, höll vi oss inte borta ur båten, vi gjorde nya resor gång på gång. Hem för att byka, ladda ny mat och tvätta upp sig ordentligt, sen var det dags igen för "familjen hysterisk" att bunkra sig i sin lilla båt. Och det här pågick som sagt många somrar, fram tills vi började bygga hus. Då vi igen skulle ha haft tid att segla, då hade pojkarna vuxit till sig, visade sånt missnöje redan då vi planerade att fara på sjön. De tyckte inte alls om att vi har segelbåt, det går för sakta...Så vi började sakta avstå från att åka, själv trivdes jag också jätte bra hemma under semestern då vi hade egen gård, och det var betydligt kortare väg att bära maten ut till grillen...Jag visste även att det inte mera var lika enkelt att "muta" barnen i båten...det räckte inte med något gott att äta eller båtar på släptåg...De senaste åren har vi varit någon enstaka gång ut med min man, bara under en dag eftersom pojkarna inte ville följa med. Nu har de blivit så stora så vi kan lämna dem hemma även nattetid, så förra sommaren gjorde vi rekord. Vår pärla slapp rätt så många gånger bort från bryggan, vi t.om övernattade en natt i båten...Så nu har vårt intresse för sjöliv väckts på nytt, vi ser framemot många fina seglatser...

Det som verkar bakvänt är ju det faktum, då det var som jobbigast att segla, då vi hade småbarn, ja då "bodde" vi nästan i båten...nu då vi klarar oss med en liten väska med mat och dryck, nu tar vi inte vara på det...Men det skall bli bättre, vår båt skall nog få glädja oss många somrar ännu! För med handen på hjärtat kan jag säga, det finns inget mer rofyllt, än att segla, så länge vinden är passlig och tar dig sakta fram...Det är tyst, det ända du hör är lite prassel ur seglen, du har ingen stress...ja förutom då gubben ber mig lyfta baken så han får tag i linorna han behöver, eller då han ber mig böja huvudet så att inte bommen slår i mig... Utöver det njuter jag, med mitt korsord och något kallt och gott i glaset...För det är så det ser ut nu då vi seglar, då det bara är jag och min man :D

Nervositet...

Må nu förra helgen varit "tung" att genomgå, så inte har det blivit lättare nu under veckan...Mina nerver har nog åter en gång fått läggas på prov, mina magnerver har jobbat för fler veckor framåt... Jag har inte själv gjort något som orsakat min nervositet, jag har varit nervös för saker jag inte själv kunnat påverka på, jag har bara fått sitta med tummarna uppe och hoppas att allt går bra... Kan endast påstå att det är värre att vara nervös för någon annans del, då man känner sig hjälplös...

På måndagen skulle äldsta sonen skriva om testet för hygienpasset, jag ville ju så gärna att han skulle klara det då han en gång gått kursen, så lite fjärilar i magen hade jag medan jag väntade i bilen. Han klarade testet, så då hade vi det problemet ur världen :) Idag, då var det inte bara lite fjärilar i min mage, det har varit ett kaos i mina magnerver...För idag var det dags för bilskolans näst sista skede för sonen...tippningen...Tycker bestämt tider för dylikt skall ges på morgonen, och inte klockan 15 på eftermiddagen...det är nämligen många långa timmar för en mor att gå hemma och vara nervös för ungens del ;) Då klockan närmade sig två, halv 3 började jag vara halvt hysterisk, jag tänkte bara på sonen som snart skall genomföra tippningen som betyder allt för honom...halv 3 fick jag meddelande av sonen att han hade klarat det...då fattade jag inget, han hade ju tid klockan 15...Han hade fått en annullerad tid, tur att ungen hade förstått att INTE meddela mig detta, för nu hann jag ju inte bli nervös till bristningsgränsen, jag fick beskedet jag var nervös över, en halv timme innan jag hade gått omkring som en vandrande galning, sjuk av oro...:)

Så måndagen och dagens dag har gått ut på denna typ av nervositet...Igår var det tisdag, då var jag också nervös, men en helt annan typ av nervositet...En nervositet som är blandad av ilska, skräck, frustation m.m... Allt detta kan jag genomgå med att se på ishockey... ;) Det är den enda sporten jag kan se på i tv...inte är jag så intresserad att jag sitter bänkad framför vareviga match som visas, men VM brukar jag följa med, dock endast de matcher Finland spelar... och varje gång blir jag lika nervös och tokig...

Jag skriker, jag viftar med armarna, jag hoppar upp och ner i soffan, jag biter på naglarna och till råga på allt sitter JAG och berättar HUR dom borde spela...jag som aldrig spelat ishockey i mitt liv, aldrig stått med en klubba i handen... Men herregud, hur svårt kan det vara att få en puck i ett mål, hur kan man misslyckas gång på gång...det är ju spelarnas levebröd, de har spelat hela sitt liv, så det är klart jag sitter och förväntar mig mer... ;) Nu reagerar jag inte så här starkt vid varje match, det är då det börjar gälla, då det börjar spelas om placeringar, eller då motståndarlaget är Sverige :D Spelas det en match mellan Finland - Sverige, oberoende vad det är för match, oberoende om det ens spelas om medaljer, ja då, då går det hett till på vår soffa... ;) Då går jag an i en sån grad, att jag följande dag har mer träningsvärk i kroppen och stämbanden, än vad spelarna själv har...Hur kan det vara så horribelt då just dessa två länder skall möta varann? Och jag vet att jag inte är ensam om att dela denna känsla ;) Vilken bitterhet man känner då Sverige vunnit över oss, men ack vilket lyckorus de gånger Finland tagit hem potten.  Så allvarligt tar jag inte denna sport, så inom några timmar efter resultatet, tänker jag inte ens på ishockey mera...men spänningen under matchen kan vara otrolig...
 

Tänk att olika saker kan få en att tänka olika...om jag gällande ishockey är så hård på min sak att Finland är bäst, så behöver jag bara tänka på Eurovision...Då verkar det som jag skulle vara en äkta svensk. Alla år följer jag med Sveriges uttagningar, blir sur om bra bidrag faller bort, vill att Sverige skall ha en bra låt...Vilket dom ju har i år :) Då Loreen gick vidare i första deltävlingen, sa jag att hon skulle vinna, det gjorde hon och nu hoppas jag hon tar hem hela vinsten i Baku :) Finska bidraget har jag inte ens hört hela låten...och bryr mig inte heller ;)

Nu borde all nervositet vara använd denna vecka, och allt har gått bra, äldsta sonen har haft en lyckad vecka med alla tippningar...kanske jag borde be honom lämna in en lotto rad i lördag... :) Så nu är det endast att vänta på inkommande veckoslut, som hoppeligen medför lugn och ro, fint väder och att jag skulle ha inspiration att utföra en massa saker som blivit liggande under dagarna jag endast fokuserat på mina nerver i min mage... :D

Dagen efter...

Nu är den "tunga" helgen över...För sonens del har den väl varit tyngre på ett annat sätt en för mig...;) Men i sonens ålder orkar man nog med fest i dagarna 2, och han har varit mer än nöjd med veckoslutet som gått... Trots att jag kände vemod på fredagen, kan jag bara konstatera att det är samma pojke som för tillfället sitter framför datorn, spelar spel, med hörlurarna fast klistrade i öronen, så som jag oftast sett honom den senaste tiden...Så inga drastiska ändringar har skett även om han blivit en vuxen karl... :D

Igår hade han fest för alla sina vänner, i samma lokal som jag firade min 40-års dag... Eftersom sonen och hans flickvän helhjärtat ställde upp för mig och mitt kalas, i synnerhet dagen efter, då de var med fler timmar för att städa i lokalen, lovade jag då att jag skulle hjälpa honom att städa efter hans kalas...Då i den stunden sa min svärdotter: Vet du vad du lovade nu, tror inte riktigt du vet vad du gett dig inpå...Hon menade att lokalen eventuellt inte skulle vara lika lättstädad efter en 18-års fest...Jag tänkte inte så mycket på det då, var ju bara tacksam för att de hjälpte mig...Men igår kväll började jag fasa för vad jag lovat...Vi som skall ha kalas för släkt och vänner imorgon, jag skall hinna städa, baka allt klart...Tänk om jag måste stå fler timmar och städa festlokalen...jag såg framför mig spyor...visserligen går min gräns där, och det gjorde jag klart för sonen...Jag städar inte bort spyor, det skulle inte svärdottern heller göra...

Halv 12 idag väckte jag liv i ungdomarna...jag får väl kalla dem ungdomar ännu, fast båda två är 18? Visste att de var trötta, men jag visste även att vi skulle ha kalas klockan 17, och mina farhågor om hur festlokalen skulle se ut, snurrade på i mitt huvud...Med 50 glada ungdomar på ett ställe, kan ju slutresultatet bara vara ett... Vi åkte iväg...väl framme möts jag av en syn...en syn jag aldrig glömmer...Jag kan bara konstatera att dagens ungdomar är väluppfostrade, de kan uppföra sig, de vet var askkoppar finns och vad de används till... :D Visst låg det en och annan burk på gården, någon glasflaska som gått sönder...men absolut inget kaos! Inne i lokalen, såg man knappt att det varit fest, förutom den "lilla lukten av alkohol" som kom emot mig, och lite "klibb" på golven...men även samma sak mötte mig efter mitt eget kalas...Största skillnaden mellan mitt och sonens kalas var hur det såg ut på borden...Idag var de tomma, inte ett spår av något, de var t.om avtorkade...

Efter min fest, spenderade jag en timme med att tömma ut halvfulla glas, det fanns dubbelt mer glas än vad det var folk på mitt kalas... ;) Det är underligt hur vi vuxna har tendensen att "tappa bort" sitt glas fler gånger under en kväll, jag själv borde få guldmedalj angående denna "sport"...Jag har ett glas, går och dansa...hittar inte glaset...tar ett nytt, byter plats runt bordet...igen är glaset borta, så tar ett nytt...o.s.v...Inte undra på att det går mycket vin åt... Nu kan det hända att fallet var lika igår på sonens fest, men stora skillnaden var det, att sonen och hans flickvän med hjälp av några vänner som väntade på sin taxi, hade städat undan allt...klockan 3 på natten... allt skräp var plockat i säckar...de hade t.om sorterat skilt burkar med och utan pant...något jag själv aldrig kommit mig för att göra, klockan 3 på natten, efter att ha festat 8h... :) Så det enda vi idag behövde göra var att sopa, tvätta golv och städa utanför lokalen... Eftersom sonen valde att ha en gångs muggar, så det enda vi behövde diska var 5 dricksglas, bålskålen och skålarna det varit chips i... En och en halv timme tog det att städa, så jag slapp undan med blotta förskräckelsen, så även sonen, för inga spyor hittade vi...det som fallit på hans städ-lista :)

Alla som klagar på dagens ungdom, endast hittar fel i dem, så får jämnt se sig i baken för mig...Jag kan inget annat än lyfta hatten för alla de härliga ungdomar som var med och förgyllde min sons 18-års dag... Ni är duktiga, ni kan bete er, jag kunde gott och väl tänka mig att ha er med på mina egna fester ;) Ett speciellt tack vill jag skriva för dem som hjälpte sonen att städa inatt, det underlättade för mig idag... En sak är säker, nästa gång min son ordnar fest, ställer jag helhjärtat upp för att hjälpa med städning :)

The truth about life...

Nu är jag då officiellt mor till en myndig son... I skrivande stund har jag varit det 8 timmar, eftersom han föddes klockan 13.17 för 18 år sen...Vet inte hur andra föräldrar upplevt dagen deras barn blir myndiga,jag personligen känner mig betydligt äldre idag än vad jag gjorde för några veckor sen då jag fyllde 40... Det var ett tyngre steg att ta, att inse att mitt barn blivit vuxen...Så det har varit tudelade känslor i familjen idag...Jag och min man har varit glada men med en sting av vemod, födelsedagsbarnet har varit glad och nöjd medan vår yngsta har jublat mest över denna dag...Varför, kan man undra...;)

Vi hade ett litet dilemma över när vi skulle uppvakta sonen idag...Ungarna har själv brått på morgnarna med sina bestyr, mitt jobb "knackar på dörren" i fler etapper under morgonen, och gubben behövde sömn tack vare kommande nattskift...Så vi beslöt att gratulera sonen vid midnatt, då dygnet bytte datum, då hans stora dag var kommen...Trodde inte det skulle gå att fullständigt överraska sonen eftersom han är en kvälls människa och sällan somnar före klockan 0.00...Vi tassade tyst på med min man, champagne flaskan öppnade vi ute så det inte skulle höras... Åt vår yngsta vågade vi inget berätta om våra planer tidigare under kvällen, han hade avslöjat det för storebror inom 3 röda sekunder...Så honom informerade jag 5 min innan midnatt...Då med mycket stränga order om att han absolut inte får skicka ett sms eller dylikt åt sin bror för att avslöja vår plan...;) Man skall aldrig vara säker då det gäller vissa hemligheter mellan ens egna barn...De berättar / anförtror sig garanterat mycket mer åt varann än vi föräldrar någonsin kommer att veta... :)

Nu visade det sig att den äldre hade somnat, han snarkade gott...eftersom jag inte får sjunga, och de andra inte ville sjunga, så undrade jag hur vi ska väcka sonen...det löste lillebror...han visslade ett par gånger, och fick brorsan att vakna...Den yngre hade väl varit beredd att göra vad som helst för att väcka storebror, han var så i extas då han skulle få dricka ett glas champagne mitt i natten...I vilka fall som helst, fick vi födelsedagsbarnet att vakna, han skålade med oss, öppnade sina paket...I sitt mycket yrvakna tillstånd, hade han ett leende på läpparna, som inte ville ge vika...samma leende fanns idag morgon då jag väckte honom, samma leende som funnits i hans ansikte hela dagen! Men det leende kommer att ändra...till ett ÄNNU STÖRRE leende dagen han får sitt körkort, för den dagen är dagen som min son väntar mest på...Den dagen är bättre än hans 18-års dag...

Kalas har det inte blivit idag, eftersom sonen för tillfället sitter på krogen...Imorgon har han fest för alla sina vänner, vilket jag hoppas han har i baktankarna just nu...att han skall orka med fest imorgon igen...och på söndag firas det med släkt och familje-vänner...Tror bestämt det är en trött 18-åring som sätter sig vid skolbänken på måndag morgon...Men, man fyller ju bara en gång 18, och då skall det firas :D Jag hoppas verkligen han har en bra kväll idag, att han har skoj och njuter av sin stora dag...Nog för att jag gärna firat honom hemma idag, jag hade gråten i halsen då jag, tidigare idag kväll, skjutsade honom till hans goda vän, som skulle göra honom sällskap till krogen...Vår yngre hade sett brorsan och hans kompis idag kväll ute på byn, på väg till krogen, och enligt honom var storebrors leende fortfarande fastklistrat i ansikte...Jag känner nästan min äldsta sons, stolthet-frihet-glädje-befrielse känsla, han genomgår just nu...

Men snart börjar oron gro, snart börjar jag sitta och se på klockan, lyssna om jag hör ljud av en bil, ljud av sonen och hans flickvän som kommer hem...(tack och lov har hans flickvän lovat köra idag, så jag vet att ungen kommer hem)...hon har väl lärt sig vid det här laget att hennes svärmor har ett mycket svagt hjärta vad gäller hennes barn ;) Min man som är på nattskift, önskade att jag skulle meddela då sonen kommer hem...hur länge tror han jag orkar sitta vaken...eller har han missförstått att sonen är ute och firar sin 18-års dag...Jag antar nämligen att sonen inte kommer hem i första taget....

Min telefon ligger på bordet bredvid mig, jag vill...jag kan inte... jag vill... jag måste...jag får inte... jag vill...jag blir tokig...jag vill skicka ett meddelande...bara ett...bara för att kolla att allt är ok...jag vill...men jag gör det inte...min son måste få njuta av sin dag utan en störande mor...jag klarar det...nästan...jag kollar upp med hans flickvän, hon vet säkert hur läget är...:D GRATTIS MIN ÄLSKADE SON!

                    

Borttappad...

Ibland undrar jag om det finns förklaringar till allt som händer i livet...Det är förstås en sak många tänker på, och säkert sitter dom flesta och tänker som mig att vissa saker helt enkelt inte har en förklaring...En annan enkel sak, jag funderar på, är saker som blir borttappade, eller egentligen vet jag själv att saken skall finnas någonstans, men kan absolut inte hitta den...trots att jag nästan alltid vet exakt var jag sist lade saken i fråga...Vissa saker kan ju tyvärr bli spårlöst försvunna, dom kommer aldrig fram och det för mig är ett helt mysterium...;)

Man brukar ju skämta om att saker och ting kan få fötter och bara vandra sin väg...men eftersom detta inte är verklighet så måste det ju finnas en logisk förklaring vart saker tagit vägen...I de flesta fall vad gäller vår familj,i synnerhet då barnen var små, då var ju oftast förklaringen...ungarna...dom släpade med sig allt mellan himmel och jord, till alla tänkbara ställen de befann sig på...till min fördel var det oftast fråga om verktyg av alla de slag som försvann, eller snöspadar, cykelpumpar, presenningar...ja, alla såna där pojk-saker...och det störde väl inte mig lika mycket som det gjorde min man...fram tills min man tappade konceptet och jag blev tvungen att engagera mig lika mycket i sökandet efter sakerna runt om i närliggande terräng...:) Visserligen försvann det en och annan Tupperware burk från skåpet, men de hittade jag oftast hemma på gården, allt som oftast fyllda med en salig röra av maskar ,myror eller några andra stackars kräk som fått sätta livet till för mina söners experiment...;)

Sen finns det saker som bara har en tendens att försvinna utan att någon rört dem, ingen i familjen erkänner att dom senast använt det...det är sådana gånger jag undrar om det bor en osynlig varelse i vårt hem som tycker om att förflytta saker från ett ställe till ett annat... Det är fråga om saker mina barn eller min man är garanterade på att skall finnas just på ett visst ställe, de vet till 100 procent var de lämnade saken sist...men till vår allas förvåning hittas de flesta av dessa saker på helt andra ställen än där de garanterat att de lämnat dem...så den osynliga varelsen har varit framme...enligt mina familjemedlemmar är jag den osynliga varelsen...för nästan alla gånger saker försvunnit från "sin plats", ja, då är det mitt fel...vem annars kunde det vara...DE vet ju var de lämnade sakerna efter sig...;)

Det tredje alternativet med saker som försvinner är ett fenomen som inte har någon förklaring, bakom det hela ligger en magi...det är då som det måste finnas någon mystik bakom det hela...detta fenomen händer inte ofta, kanske en gång i livet, men det hände mig, förra veckan...Min förlovningsring har varit borttappad i många år, jag har inte haft en aning om var den finns, hela huset har blivit finslipat fler gånger och aldrig har ringen kommit fram. Så jag har för länge sen gett upp hoppet om att hitta den...jag har inte ens funderat på saken på fler år...tills förra veckan då jag pratade med en väninna, som berättade om en borttappad ring...då mindes jag min förlovningsring, och berättade historien om ringen, och klargjorde att den kommer aldrig fram, och jag får stå mitt kast...Samma dag, några timmar senare hittade jag min ring!!! Jag letade inte ens efter den, jag skulle lägga ett par örhängen i lådan jag har smycken i...och där låg förlovningsringen, nästan högst upp i högen...Men jag svär, där har den inte varit förut, för det fattar väl alla, att första stället man letar efter ett smycke är i sitt smyckeskrin...och så många gånger jag sökt andra smycken från asken, så har jag aldrig sett min ring...Hur förklarar man detta? Det måste vara ett mysterie...

Allt som ofta kommer allt till rätta, borttappade saker blir funna, ofta på kort tid, ibland längre...De kan hittas på de mest konstiga ställen, ställen man inte begriper att de över huvudtaget hamnat på...Men huvudsaken är att de kommer fram, i varje fall då det gäller saker med betydelse, som min ring... Ibland hamnar jag att utföra lite detektiv-arbete för att spåra upp saker, vilket oftast gett gott resultat, så kanske jag skall bli detektiv i mitt nästa liv...:) Ett stort detektiv jobb jag än har ouppklarat är jakten på hälften av mina t-skedar som försvunnit under de senaste månaderna...min första ledtråd är sönernas papperskorgar...:D

Tondöv...

Så var vappen firad, helgerna undan för en tid framöver och dags att återgå till normala arbetsveckor igen. Skönt att få ordentliga rutiner igen, och vilken tur att gubben skall jobba fler inkommande helgar så att det inte blir något festas / firas av något slag...Nu har det blivit några långa nätter och "tunga" dagen efter dagar...så nu får det minsann vara lugnt en tid framför ;)

Förra lördagen hade vi en lugn hemma kväll med gubben, tills vi apropå rätt så sent på kvällen bjöd grannarna till oss för att dricka en hot shot...Nå det där med EN hot shot, tror väl ingen på att det blev...nej minsann,inte har man lärt sig att dricka med måtta alla gånger, så det blev fler, varvat med vin och annan dryck...Vilket jag minsann kände av då jag slog upp ögonen på söndag morgon...då tyckte jag synd om mig själv...men vem hade jag att skylla på...ingen...dumt huvud får kroppen lida... Så söndagen gick mest ut på att ligga stilla på soffan framför tv:n, inte göra alltför många hastiga rörelser, helst inte röra sig alls, eftersom det då snurrade så där konstigt till i huvudet...Inte gjorde det saken bättre att det smakade konstigt i munnen...en blandning av söt grädde och kaffe...Fy sjutton, det som finns kvar i Galliano flaskan får någon annan sköta om att dricka upp, för min del blir det inga shottar på en lång tid...Men roligt hade vi med grannarna, oftast blir det jätte skoj då det blir "fest" så där oförberett... :D

Så var det dags måndag kväll igen,att fira valborg...hade tack och lov i baktankarna min tunga söndag, så denna kväll höll jag mig endast till vin, varvat med en hel del vatten, så trots att vi med våra vänner höll på till småtimmarna, var jag nästan i toppen skick igår, förutom trötthet eftersom nattsömnen blev lite kort...Det lär man sig tydligen aldrig heller, att avsluta det roliga inom rimlig tid...:) Denna kväll hade vi också jätteroligt, mycket skratt och mycket sång...Det blev Singstar för hela slanten... och jag som inte kan sjunga, finns väl ingen mer tondöv människa än mig...Så undrar vad våra vänner tänkte dagen efter...kan vara att de inte vill sjunga med mig fler gånger, eller så får jag hoppas att de inte minns så mycket...;)

Som sagt, jag kan inte sjunga, jag blir nästan rädd för mig själv då jag någon gång måste sjunga...jag sjöng inte ens för mina barn då de var små, så ni förstår säkert sen... ;) Men jag har ALLTID tyckt om att sjunga då jag druckit lite för mycket av det goda...Då tycker jag att jag kan sjunga, tycker att min sångröst är hur bra som helst...Tidigare då våra vänner sjöng karaoke, satt jag snällt och såg på, tills en gång för några år sen då jag och 3 grannfruar hade vår årliga tjej-kväll, så riggades singstar igång, och det var den tiden på dygnet, efter x-antal vinflaskor, så jag hade samlat mod till mig och deltog i sjungandet...och enligt mina vänner var det från den stunden jag var fast, de liksom hamnade att slita loss mig från mikrofonen...tänk hur ens vänner ibland kan få det att låta :D Visst tyckte jag det var roligt att sjunga, men dagen efter hade jag nog lite moraler, eftersom mina väninnor alla 3 KAN sjunga... Men än har de ej slutat umgås med mig, så kanske jag inte lät så förfärlig...;)

Jag köpte själv för en tid sen mikrofoner och några skivor så att vi för säkerhets skull hade hemma ifall det någon gång skulle falla in att ta sig en ton... Mina barn klargjorde att jag absolut inte får sjunga, aldrig någonsin, då de är hemma och hör... Nå det har förstås hänt, mina barn brukar vara hemma den tiden på dygnet då karaoken plockas fram...;) Den äldre har jag t.om fått med och sjunga, den yngre ligger med täcket och dynan över huvudet, för han skäms så över sin mors sångröst...stackars barn :)  Men eftersom man i tv rutan ser hur bra eller dåligt man sjunger, hur bra man lyckas följa tonläget, så kan jag bara med facit i hand konstatera att jag inte kan sjunga...Min sång ligger endera ovanför eller under de rekommenderade "linjerna" och efter varje rad står det tydligt och klart, USELT!!!

Hur svårt kan det vara att ens någon gång träffa rätt, att ens en gång vinna sin mot spelare...Det tycks vara en omöjlighet, ingen sjunger väl sämre än mig... Kanske jag kunde öva in sångerna, men jag vågar ju inte sjunga för mig själv...så jag bryr mig inte, jag fortsätter sjunga de några gånger om året jag själv tycker jag är en super duktig sångare...För trots min dåliga sångröst, har jag ändå alla gånger lika roligt med dem som jag sjunger med :)