Ofattbart...

Hade inte tänkt skriva något idag, så som jag inte heller gjort de senaste dagarna...Det har varit rätt så tomt här på min blogg, jag har inte haft så mycket att berätta, ej heller har jag gett mig tid att sitta framför datorn. Men nu vill jag skriva ner några rader, jag fick en känsla i kroppen, som jag vill få nedskriven...

Idag har det igen varit en grå och halvmulen dag, visserligen betydligt bättre väder än igår, men inget riktigt semesterväder... Vädret har antagligen spelat sitt spratt även på humöret, för alla parter inom denna familj har IGEN en gång kommit i luven på varann... Gör vi annat än strider, det undrar jag... Fortfarande har det varit bagateller, det har åter en gång gällt mopeder och hur var och en av oss i familjen ser på saker och ting...och tydligen kommer vi aldrig överens eftersom det alltid slutar med konflikter...


Våra dispyter är bagateller, och om jag inte varje gång minns det då vi har våra konflikter här hemma, så det gör jag i varje fall nu, just idag...För dagens datum är ett datum jag mer än gärna raderat från mitt minne. Denna dag är två år sedan min vän förlorade sin son i en olycka,en bror förlorade sin storebror och många ungdomar förlorade sin hjärtegoda vän. Även jag förlorade en pojke, som jag fått äran att vara delaktig i hans 16-åriga liv...

Men den förlust jag känner, denna dag, 2 år efter olyckan, är inget mot vad hans föräldrar och släktingar genomgår... Jag försöker förstå, jag försöker trösta min vän, men jag vet att man ALDRIG kan "lägga sig in" i den situation en förälder är i, som förlorat sitt barn, då man inte själv gjort det. Vår familj var väl på ett eller annat sätt inblandad under olycksnatten, så som de flesta eftersom vi bor på en liten ort. Jag själv befann mig på en restaurang under kvällen, tillsammans med en vän jag inte träffat på ca.20 år, min man var hemma med yngsta sonen som hade en kompis hos sig, de skulle tälta ute på gården. Äldsta sonen befann sig på samma ställe där hans kompis var innan olyckan... Tänker inte gå inpå närmare händelser, de finns alla fast etsade i våra minnen... Det vi minns är regnet, mörkret, åskan...och det grymma beskedet om vad som hände denna natt för 2 år sedan. Minnet vår äldsta son bär med sig, är säkert inte så enkelt,eftersom han var en av dem som kom först till olycksplatsen och fann sin vän...

Vi pratade om händelsen intensivt med sonen dagarna efter,så han fick lätta på sina känslor, men utöver det har han inte velat prata om det. Han bearbetar sin sorg på sitt vis, jag vet att han saknar sin kompis så mycket mer än han någonsin visat öppet. Den saknad han känner, är ju inget mot vad föräldrar känner efter saknaden av sina barn...

Och det är den känslan jag aldrig kan dela med min vän, den känslan hoppas jag att jag aldrig behöver själv bli utsatt för, och tack vare den känslan, har jag säkert förvandlats till en hönsmamma, en mamma som vill LÄRA sina barn, men ändå känner illa vid sig, och bara vill dem väl. Jag vet att jag inte kan överbeskydda mina barn, och jag kan ju inte låta dem göra vad som helst, utan att lägga gränser... men jag är så himla rädd att jag själv vaknar upp en dag, och inser att livet inte är som det var dagen innan...

Vi ska alla ta vara på dagen som den kommer, njuta av de stunder vi har tillsammans, även om stunderna ibland är jobbiga, fyllda av tjafs och dispyter... För två år sedan, dagen efter olyckan, sade jag åt min vän att: Jag skulle göra allt i min makt för att ta bort den smärta hon gick igenom då...det var ett påstående jag aldrig kan uppfölja, för min vän har sin smärta, hon kommer aldrig över den, den växer med åren...Så tänk er för, så gör jag, inför alla dispyter ni har med varann...Är det värt det, blir jag bättre av det här...? Var glad att ni har varann, vi lever bara en gång och man vet aldrig hur morgondagen ser ut...

Energi...

2 och en halv vecka av semestern är undan...3 1/2 vecka kvar...Och vad har jag gjort, hur mycket nytta har jag åstadkommit? Jag känner en inre stress, över att jag jobbat så fruktansvärt mycket dessa  veckor...Jag har haft dåligt samvete någon enstaka minut under dygnet, eftersom jag utsatt mig själv för så mycket, trots att det är semester...Min hjärna har gått på högvarv...

Hjärnan är den ända lilla kroppsdel som hamnat att jobba dessa semesterveckor.. .alla andra kroppsdelar har verkligen varit på semester, eftersom jag med handen på hjärtat kan erkänna att jag inte gjort ett skvatt mina första lediga veckor... Utöver de vanliga hushållssysslorna som jag spenderar 2-3 timmar per dag med... Men att få utföra dessa sysslor, i egen takt, när som helst på dygnet, så det är semester för mig...Då jag jobbar, har jag de mesta maskinerna tömda, sängarna bäddade, och maten fixad innan klockan är 8.00...Nu står klockan närmare 11.00 innan jag ens fått min kropp ur sängen...

Under senaste åren har jag inte kunnat sova ut under veckosluten då jag varit ledig, jag har vaknat jätte tidigt lördag/söndag morgon...jag har skyllt det på ålderdomen...eftersom jag varit den som galant kunnat sova bort en hel förmiddag förut. Nu kan jag det igen...så ålderdomen har det inget att göra med...Om det sen är vädret, trötthet eller brist på energi som gör att jag nu kan sova bort halva dagen, vet jag inte, men tyvärr så gör jag det... Jag vaknar fler gånger per morgon, men svänger mer än gärna sida, och somnar om...Då andra förbereder lunch...då borstar jag tänder, klär mig och dricker morgonkaffe...Vem har lust att stiga upp till detta evinnerliga regnväder?

Jag lever ju tillsammans med en bunt människor som även de älskar att sova...Nå alla vet ju, att ha tonåringar i huset, innebär att de allra helst skulle sova bort halva dagen...Och det gör mina barn, de dagar de är lediga...Men att min morgonpigga gubbe, under de senaste åren förvandlat sig till den mest trötta individ som man kan tänkas hitta på denna planet, har verkligen hänt...Han som var uppe med tuppen förut, ligger nu och drar timmerstockar långt in på förmiddagen...Så även katten...hon är nog "stöpt i samma form" som denna familj, för hon sover bort halva dagen inne, innan hon halvt tvingas ut på sina ute äventyr... Att hon sen begär in och ut 4-5 gånger per natt, kan ju bidra till en del att jag och min man, är som trasor då morgonen gryr...

Men igår, ja då var dagen fylld med energi och händelser...då var det full fart på denna familj...Det var sådan laddning av energi, att jag mer än gärna hade buntat ihop alla mina tre män, lagt dem på väg-kanten med en stor skylt: SÄLJES BILLIGT!!! Hur kan det bara bli så tokigt ibland, att alla är på dåligt humör och stressade, på en och samma dag? Visst erkänner jag att även jag till fullo bidrog med mitt strå till stacken, för att se till att det rådde kaos inom våra 4 väggar, men mina nerver håller inte hur länge som helst... Att försöka vara skiljedomare mellan varven jag själv blir inblandad i dispyterna, är ingen lätt match...Och jag som innerst  inne vill alla mina familjemedlemmar väl, har så svårt att stå tyst, då jag vet att jag egentligen skall hålla mig utanför då far och son eller brödrena sinsemellan har sina konflikter...Jag vill ju ta allas parti, så ni kan tro att det inte blir bättre då jag blandar mig i...

Det rådde verkligen sån negativ stämning i vårt hus igår, att jag bara velat sätta mig ner och gråta...kanske jag borde ha gjort det...suttit mig mitt på golvet och bara stor tjuta, och ropa att nu orkar jag inte höra på detta mer. Kanske karl-folket i huset hade slutat tjafsa med varann då...knappast...men det kanske lönar sig att pröva någon gång... ;) För det de tjafsade om var inga världslika saker...det gällde mest vardagliga saker, typ mattider, sömn, vem gjort och sagt vad, och det största dilemma var hurdan moped den yngsta skall köpa...Även denna konflikt, gällande mopeden, måste jag ju blanda mig i, trots att jag inte förstår mig ett skvatt på motorfordon... Så nu ställer jag mig frågan...kanske allt skulle ha löst sig, om mor i huset inte blandat sig i... ;)

Idag har det igen rått god stämning, vi har varit "one happy family", tillsvidare...kvällen är ung, så allt hinner hända ännu, kanske någondera av pojkarna ätit en citron medan de är ute på byn, så humöret kan vara helt något annat då de stiger innanför dörren... Skillnaden från igår, är att jag kommit bort några timmar idag från dammet som yr i vårt hem...jag har fått andas in lite friska nya vindar, då jag "sommar-jobbade" några timmar åt min mor...Och hur skönt det var...skönt att se och prata med andra människor. Skönt att se något annat än de hektar jag bor på, och de matbutiker jag besöker...Så jag är full av ny energi, nu blir inte jag stressad för det minsta lilla...jag hoppas min man förstod att njuta av dessa timmar då jag var borta, att även han fick ny energi, då han "slapp se" frugan några timmar...Eller så sov han bort denna tid, eftersom jag åkte iväg JÄTTE tidigt på morgonen...runt 9.00...men den tiden brukar ju denna familj "svänga sida" i sängen nuförtiden :D

Trots att jag är en hönsmamma, och älskar min man, så kan jag bara konstatera att dom alla tre kan driva mig till vansinne...och jag får måttet rågat med dem. Jag känner hur jag måste bort för en liten stund, men den stunden behöver inte vara lång... Under den korta stunden, vill jag hem igen, trots att nya konflikter infaller så gott som genast, men då tar jag tag i dem, med nya krafter :) Nu ser jag i alla fall framemot morgondagen, då vi äntligen / kanske / hoppeligen / om vädret tillåter första gången skall få kasta loss vår lilla pärla från bryggan...För en lugn seglats skulle sitta som pricken på i just nu...men med min tur regnar det imorgon...

Rätt eller fel...

Att göra rätt eller fel, det är den stora frågan...Och hur man än gör, gör man alltid fel i någons ögon. Men jag tycker att så länge man gör ett beslut, agerar efter hur man själv anser är det rätta, då gör man rätt beslut. Tycker inte omgivning det, så är det väl deras problem. Man kan ju fråga sig om alla de som har åsikter över hur andra agerar, själva alltid gör de rätta besluten...

 Som alla vet, brukar det tyvärr infalla bråk och stridigheter då alkohol och stora folksamlingar är samlade på ett och samma ställe. Förra veckoslutet var det Jazz-festival här på vår ö, vilket betydde en massa alkohol och en massa människor...Och säkert en del meningsskiljaktigheter bland med folk. Nu har jag inte hört att det skulle ha hänt något värre, eller att det överhuvudtaget skulle ha varit så himla "oroligt" under denna helg. Men en liten incident har jag hört om, och det är den jag nu retar upp mig på...Ett litet moln som tynger på mina axlar...

Vår äldre son var med ute i vimlet under fredagen, men han körde bil så han drack ingenting. Något slag under småtimmarna, hade två av hans kompisar kommit i luven på varann. Och det underliga med vissa människor, oberoende av ålder, så är det knytnävarna som "pratar". Det är dom som ska avgöra vem som vinner... Jag har aldrig förstått mig på det här med att slå andra människor...och kommer aldrig att förstå det heller. Vår son hade trots alla mina uppmaningar under åren gått emellan slagsmålet. Jag har alltid predikat åt honom att hålla sig utanför, gå bort om en dylik situation uppkommer, men när gör nu ungarna som mamma säger... ;) I alla fall gjorde inte sonen det denna gång...

Båda var hans kompisar, ena sen barndomen och den andra från gymnasie tiden. Han hade gått emellan, tagit den ena "under armen" ( en fördel att vara lång och storväxt ) och gått bort från platsen tillsammans med honom han "hade under armen". Allt var lugnt efter det, och jag tror båda killarna som hade sin lilla fight, är tacksamma idag att någon avbröt det innan det slutat riktigt tokigt. Det som nu stör mig mest är att jag anser att sonen min gjorde helt rätt i att gå emellan, men vad har han fått för tack av det... Jo han har fått höra skit av en helt annan individ som inte var med i slagsmålet, han stod bara bredvid och såg på...Kanske han rent av hejade, och klappade takten åt de två som låg och slog på varann...

Denna perfekta pojkspoling, som skällde ut min son för att han avbröt slagsmålet, kan ju inte ha alla hemma...Pojken i fråga har känt min son sedan barndomen, även den pojken som var i slagsmål,som min son också är barndomsvän med. Han hade kommit fram till min son, skällt ut honom efter noter, eftersom han ansåg att vår son tagit parti, att vår äldre valde att skydda den "nyare" kompisen, han hade sagt att min son blivit så konstig sedan han började gymnasiet, och att han bara umgås med konstiga typer...Kanske min son har blivit konstig, kanske han inte faller " i smaken" för en del av hans tidigare vänner, men min son förstod i alla fall att avbryta slagsmålet, vilket den perfekta pojkspolingen inte fattade att göra...

 Min son tog nog inte någons parti, hade han gjort det, hade han väl stått bredvid och sett hur den ena får mer stryk än den andra. Han valde att avbryta allting, eftersom han inte ville att det skulle sluta tokigt. Han valde att föra bort den killen, som han ansåg vara starkare, som kunde göra mer skada, och den killen hade mindre supporter grupp eftersom han bor i grannkommunen, och inte hade alla sina kompisar som hejade på honom. Jag tycker det är mycket lågt av någon, att skälla ut en person som vill göra det rätta. Jag tror inte heller att den kompisen min son lämnade kvar, ser ner på min son nu, och tycker att han valde parti. Gör han det så är det ju beklagligt, för sonen ville nog bara väl för båda parter.

Så hur ska man tolka dylika situationer? Min son tyckte väl att han gjorde rätt...för det får han en ordentlig utskällning, han tog så illa vid sig av denna utskällning, att han t.om skickade ett meddelande åt denna "kompis" för att förklara varför han valde att ta bort den "nya" kompisen. Själv tycker jag det var slöseri på pengar att öda ett telefonmeddelande på en människa som inte kan uppskatta att man försöker stoppa våld...

Jag anser i alla fall att min son gjorde det rätta, jag hoppas han gör det igen, trots att jag inte vill att han blandar sig i slagsmål, men jag vet att han är en sann kompis, och han ställer upp för dem alla. Så nu hoppas jag alla dom som känner sig tvungna att använda knytnävar för att få sista ordet, kunde ta sig en tankeställare, och inse att inget löses med våld... För alla gånger kanske det inte finns någon som kommer emellan och stoppar det hela...det kan komma en riktig vän som hejar på på sidan...

Nytta och nöje...

Andra semester dagen avklarad...en dag som jag verkligen kan kalla semester eftersom solen lyst från klarblå himmel hela dagen lång...och det känner jag i mitt skinn att den gjort, det bränner lite här och där för tillfället...Det bränner inte bara i skinnet, det "bränner" även i en och annan kroppsdel...

För tillfället är det ju bara jag som har semester i denna familj...visserligen är det bara min man som blir ledig från och med torsdag, ungarna ska gno på hela sommaren. Visst känns det tokigt att barnen skall jobba på sitt sommarlov, det är ju deras semester, de "jobbar" ju precis lika mycket som vi vuxna, då de går i skola...Men tyvärr inbringar ju inte studierna några inkomster, så vi har alltid förespråkat att våra söner ska ha ett sommarjobb. Tyvärr måste även de lära sig den hårda vägen...vill man ha ekonomiska tillgångar, måste man förtjäna dem. Vår äldre har jobbat sedan han gick ut 6:an, så han är nu 6:e året i "arbetslivet". Han har haft turen att få jobba på samma arbetsplats alla år :) Vår yngre jobbar på samma ställe, andra året i rad...

Förra sommaren, skulle han få hoppa in vid behov, som ändå resulterade i att han fick jobba rätt så mycket, och han var nöjd då lönen kom :) Men den sommaren hamnade jag som mor att ta en massa dispyter med ungen, då han var trött på morgnarna, och han tyckte att vi "tvingade" honom att jobba... Nu i år, då han visste att han hade ett riktigt sommarjobb, han var inställd på att jobba heltid, nu går det hur bra som helst :) Visst är han trött vissa morgnar, men han har ställt in sig på att jobba, så nu löper det av bara farten. Och alla dagar han kommer hem från jobbet, är han lika nöjd, då han gjort sina timmar. Och han trivs med sitt jobb.

Som jag tidigare skrev, var det ett evigt "larmas" förra sommaren, ena skyllde på den andra, och tvärtom... Men i år, hit tills i alla fall, har det gått klart. Storebror har bara sagt positiva saker om lillebror, han har sagt att han skött sitt jobb bra, och inte varit lika gnällig som ifjol... Hoppas det håller i sig, och hoppas att pojkarnas arbetsgivare är nöjda.  Det som ändrat med åren, är att jag eventuellt kan bli lite mer gnällig, eftersom jag en aning måste engagera mig i ungarnas jobb, vilket jag inte så märkbart behövt göra de senaste åren... Jag måste se till att de kommer iväg på morgonen... Den äldre sköter sig rätt så bra, han vaknar till klockan, oftast...men den yngre...han vet inte av gud och hela världen då klockan ringer... ;) Så jag har nu denna lilla ansvars-grej på mina axlar,att ha klockan att ringa varje morgon, för att säkra att pojkarna vaknat... Men visst är det skönt att ha klockan på ringning, då jag endast behöver vakna för att lyssna att jag hör livstecken från pojkarnas rum...sen är det bara att svänga sida, dra täcket över huvudet och fortsätta min skönhetssömn...med en liten gnutta av dåligt samvete, då pojkarna måste upp tidigt på sitt sommarlov...men ändå en känsla av glädje, då jag vet hur nöjda de är då deras arbete visar sig i form av lön :D

Det jag egentligen skulle berätta, var att nu, de tre första dagarna av min semester, då alla andra i familjen jobbar, så hade jag bestämt att jag skulle göra något nyttigt...jag skulle få undan en hel del, så att jag sen kan njuta tillsammans med gubben... Jag hade tänkt, städa, och städa, och...städa...och sen eventuellt städa lite till... :) Men herregud, det har varit sol och fint väder både igår och idag, och fint har de även lovat imorgon... Så då kan man verkligen inte städa, man kan ju inte överhuvudtaget tänka tanken att man ska spendera sin tid inomhus... Så städningen fick jag lägga åt sidan, och det beslutet var inte så svårt att ta, men jag var ändå inställd på att något nyttigt skulle utföras, så jag såg mig omkring idag morgon, på våra "stora" ägor, och undrade vad jag kunde bidra med...Och det jag såg var ved, ved, ved, ved...och jag hörde en röst inom mig, min man som sagt att han skulle önska att vi fått veden in i lidret innan hans semester börjar...

Så jag slog slag i saken...idag skall jag rada in ved. Jag riggade upp radion, lade en öl på kylning...det har jag lärt mig...då man jobbar med ved, skall man dricka öl ;) Jag var inställd på att nu ska jag bidra till att familjen har varmt i vinter, på köpet får jag skaffa mig en liten solbränna, eftersom solen gassade på för fullt... Och nu har vi nästan hela vedlidret fullt, ölen var kall och god, mina armar ser ut som en skogshuggares, det bränner i skinnet av solen, och kroppen känner av att jag jobbat. Men det jag inte räknade med, var att jag skulle få hjälp med veden, eftersom 2/3 av karlfolket var på jobb, och 1/3 låg på simstranden...jag hade helt glömt bort vilken underbar svärdotter jag har... Hon har radat ved tillsammans med mig hela dagen :) Självmant, av egen vilja kom hon med... Och roligt har vi haft, jobbet kändes som en bisak.

Så nu är vi två stolta kvinnor här i huset, vi har gjort nytta, fått motion, fått sol på köpet,men det bästa av allt...jag har haft kvalitetstid med denna underbara tjej, som min son har haft glädjen att träffa :) Och vad härligt för mig, som annars är omringad av karlfolk i huset, att ha en flicka att få prata lite tjej-prat med :)

Semester...

Så har min första semesterdag kommit till sitt slut...Nu är det bara 5 veckor och 6 dagar kvar, och det är ju inte så illa, för visst är det skönt med 6 veckor ledigt. Det är tredje året i rad jag har chansen att njuta av denna lyx, med så lång sommarsemester. Nu väntar jag med spänning om jag skall kunna njuta för fullt av dessa veckor, både med tanke på vädret och humöret...

Det som i varje fall lite "räddat" mitt humör är det faktum, att jag två tidigare somrar, förvandlat en vecka av min semesterpeng till ledighet, som gjort att jag haft möjlighet till 6 veckor ledigt, är att detta år gjorde jag inte det, jag hade sparat övertids timmar, som nu gjorde att jag ändå fick lång semester... Det andra som lite lättar på situationen, är att min man egentligen skulle ha börjat semester nu inkommande torsdag, men han hade tänkt ta dagarna denna vecka ledigt på egen bekostnad, så att vi hade börjat vår semester tillika. Tack och lov hade han inte slagit slag i saken, utan får nu jobba sina sista arbetsdagar normalt. Så dessa ändringar, både gällande mig och min man, gör ju att vi inbesparat någon extra slant, och det är jag tacksam för idag :)

Semestern brukar ju innebära en massa extra utgifter, man äter lite extra gott, man unnar sig sådant man kanske inte annars gör...Man tycker att semesterpengen är något extra, som man kan lägga fast i sådant man inte annars gör. Nu har vi i alla fall i vår familj fått konstatera att denna semester blir inte fallet så... Nu skall vi hålla i alla slantar, eftersom ingen vet hur framtiden ser ut. Men vi har bestämt att göra det på ett positivt sätt, allt roligt behöver inte kosta, och vi har ju redan mer än många andra kanske drömmer om...Vi har ett hem, vi har våra killar, en båt, och en bil, som även den bestämt sig för att ingå i vår familjs "förbannelser", och inte gick igenom besiktningen, och ska på en mycket dyrbar remont denna vecka...men, men...inget förvånar mig mera... Jag försöker vara glad ändå ;)

Tack och lov har vi en segelbåt, den är inte dyr i drift, så det nöje behöver vi inte avstå ifrån...Och så som det blåser vareviga dag, så kommer denna lilla pärla att ta oss så långt pepparn växer, bara vi får tid att fara ut med den :D Och det här med att unna sig något nytt, äta gott och fira sin semester...Att vara ledig från sitt arbete, det ÄR ju själva idén med semester...då är det väl skönt att man inte har en hel massa inbokat, det är ju nu man skall leva utan sin kalender, man ska ta dagen som den kommer. Vill jag sova bort en förmiddag och vaka halva natten, så det är nu jag ska göra det! Och detta kostar ingenting... Och god mat...vet ni...god mat kan man fixa rätt så billigt. För egentligen är det inte alltid fast i det du har på tallriken...Jag tycker att en perfekt god sommar kvälls måltid, smakar bäst, så länge du tillreder den tillsammans med någon, äter tillsammans med familjen, medfört av trevliga diskussioner och goda skratt...

Lite mer planering kräver förstås denna livssituation...men tillika underlättar den...som idag, jag var och handlade mat för en vecka framöver, lyckades klämma in lite smått och gott någon dag, men blev ändå positivt överraskad vid kassan...det blev inte så dyrt. Och nu slipper jag ju det evinnerliga springande i matbutikerna, och det tycker jag vareviga fruntimmer är värd under sin semester :) Nu ska det bli hamburgare, och istället för att värma allt i micron, så lyxar vi till det och fixar allt på grillen...den är vedeldad, så det kostar inget extra :)