Verklighet...

Ibland undrar jag om jag lever i en värld av drömmar, eller om livet är meningen att vara ett stort skämt... Jag brukar för det mesta ta dagen som den kommer, tycker det är onödigt att stressa upp sig, eftersom man bara lever en gång...Att njuta av livet är väl en självklarhet för de flesta, så även för mig. Och visst har jag tagit för mig av det goda här i livet, och jag försöker leva en dag i taget, men nu får jag absolut ställa min inriktning på livet, i en helt annan och ny kurs...

Att få beskedet att min man, far i huset, han som bidragit med den större delen av ekonomin i vårt hushåll, blir arbetslös inom loppet av ett par veckor, känns ofattbart... Det känns varken som ett skämt, det är inget jag "sopar under mattan", det är ett faktum som gör att jag inte mera kan leva en dag i taget... Beskedet kom igår, att hans arbetsplats gått i konkurs, hela fabriken stängs...180st blir arbetslösa, på vår lilla ö... ( ca.800 allt som allt, då man beaktar fabriken i Hangö + underleverantörer) Det värsta med denna nyhet är, att den kom så oväntat, ingen visste något...Visst har det varit dåliga tider inom metall branschen, men aldrig någonsin hade detta drastiska slut ens funnits "på tapeten"...Eller kanske det har funnits, kanske signalerna har omedvetet skickats, men ingen har velat ta in den kalla fakta, att fabriken som existerat på denna ö i över 300 år, fabriken som ÄR VÅR Ö, den säkraste arbetsplatsen av alla, snart inte finns mera...

Jag vet att vi inte är ensamma om detta hårda besked, det är många familjer som nu sitter i samma båt... I många familjer, har detta besked drabbat dubbelt upp, då båda parter jobbat inom fabriken... det är så ledsamt, att jag inte vet hur jag ska förklara det :( Jag vet att det är "vardagsmat", att det läggs ner ena fabriken / bolaget efter den andra runt om i Finland, men jag vet också att vi bor på en liten ö, med lite arbetsplatser, så var i helvete ska alla dessa stackars uppsagda människor få nya jobb... Visst, jag har uppmuntrat min man om att han ska vara glad att han har en yrkes-examen i bakfickan, han har möjlighet att få jobb inom en annan bransch...han är timmerman...vem tror ni har råd att bygga inom närmaste framtid på denna ö...så den uppmuntran lever vi inte så länge på... Så nu är det bara att ta skeden i vacker hand, och inse att det kan bli tuffa tider framför...och det kan jag erkänna att det blir, eftersom inkomsterna i vår familj kommer att ändra radikalt, medan utgifterna är nästan de samma...

Visst, det går att strama in på många fronter, jag har redan funderat ut en hel del...om de går att förverkliga är en annan sak... Min familj anser att jag ska sluta röka...det anser jag med, eftersom det är en stor och  onödig utgift...men det är inte så enkelt, jag vet att jag inte klarar det nu i detta skede i alla fall. Nu då nerverna och humöret inte är det bästa, så är det bäst att jag en tid håller mig till mina "gift-pinnar", bara för att omgivningen kan känna sig säker...för senast jag försökte sluta röka, var jag så "hysterisk", att jag t.om var rädd för mig själv... ;) Dessutom börjar min semester nästa måndag, så jag måste få njuta av den, i den mån det går, efter chocken att min man blir arbetslös...

Även hans semester börjar nästa vecka...aldrig hade vi väl trott att det skulle bli fråga om en ofrivillig förlängd ledighet...i ovisshet, om NÄR denna så kallade ledighet tar slut... Alla skämtar väl om att få vara länge ledig, suckar över att man måste gå till jobbet...men tror ingen människa vill ha ledighet p.g.a dylika saker... Själv har jag inte riktigt insett verkligheten i detta...Jag har ju varit inställd på att gubben får semester, så det känns helt lugnt att han nu blir hemma... Men ack och ve...i slutet av Augusti, då han ännu sitter här hemma och rullar tummar, och humöret börjar vara på noll...Då kommer jag att få riktigt ont i magen, då kommer jag att inse att min man inte har ett jobb...Jag fasar för detta :( Men vad kan jag / vi göra åt situationen...INGENTING....

Nu är det slut drömt, nu får jag inse att livet inte är en dans på rosor, ej heller är livet en självklarhet... Skulle inta allt styras av pengar, och skulle vi ha pengar på hög någonstans, då skulle jag inte oroa mig... Men nu får jag bara konstatera att, det är nu vårt liv läggs på prov, det är nu vi verkligen skall kämpa för allt vi har åstadkommit, om vi vill hålla det kvar... Och det är det enda jag vill, så jag ska inte ge mig, ej heller min man, vi har bestämt oss för att överleva detta...Det här kan ju rent av vara början på något nytt...

Helgen som gått...

Så var midsommaren över för detta år...Nu svänger det, sägs det i alla fall, nu blir dagarna kortare, mörkret kommer tidigare... Om det stämmer, vet jag inte...värmen tycker jag det kunde bli ändring på, i varje fall om en vecka, då jag börjar semester. Så som midsommar aftons dagen var, vilken härlig solig och varm dag det var, och natten var lång och ljus, det kan jag och några av mina vänner intyga, eftersom vi firade midsommar långt inpå småtimmarna...

När ska man lära sig, när växer man tills sig...När ska man förstå att gå hem i tid? Aldrig, tror jag...För vem vill gå hem, då festen är som bäst, alla har roligt...och jag kan inte rå för att klockan går så himla fort då man har roligt ;) Visserligen är inte alltid dagen efter så rolig, men det är nog värt det ibland. Och alltid beror det inte på baksmälla att man är trött dagen efter, det beror nog till en stor del på att man vakat...som jag och några till som kom hem halv 5 på midsommardags morgon...Än sen då säger jag, vi hade roligt :)

Har läst en och annan kommentar under dagarna om det här med att dricka alkohol, och att inte kunna ha roligt utan alkohol...Det är synd om folk har såna vänner som inte kan ha roligt tillsammans utan alkohol. Jag och mina vänner kan i alla fall ha hur roligt som helst utan denna dryck, men vi kan också njuta och ha roligt med denna dryck. Fast vi dricker, långt inpå småtimmarna, gör vi det med måtta, ingen spyr, ingen slocknar, ingen bråkar...Alla söker sig hem då den känner för det, oftast med magmusklerna sjuka av allt skrattande under kvällen :) Och jag tycker inte det gör oss till sämre människor för det, lika lite som jag ser ner på folk som inte dricker! Tycker bara det är ett evigt tjafs om såna här saker...var och en får väl välja sin egen väg...så länge man själv är nöjd.

Vår midsommarafton var i alla fall jätte lyckad :) Vi var bjudna till grannarna, vi var ett gäng på 10st vuxna, några av barnen var med och åt, innan de åkte iväg på sina egna "resor". Vi blev som vanligt bjuden på jätte god mat, och efter att vi hade våra magar proppfulla, blev det dags för lite lek :) Jag är en aning reserverad för det här med lekar under en fest, men inte då det bara är "eget" folk, tillsammans med mina närmaste vänner tycker jag det är skoj med lek. Värdinnan denna kväll hade hittat på många roliga lekar och en frågesport, som var SVÅR. Hon hade verkligen lyckats klämma in med frågor, som  man fick gnugga sina geniknölar med. Vi tävlade parvis, alltså tillsammans med våra äkta hälfter, och måste tyvärr få skryta nu... Jag har aldrig tur i något...men då det gäller lekar, tycks vi har tur tillsammans med min man, för vi vann kvällens lekar...Och som värdinnan konstaterade, då hon överräckte champange flaskan vi fick som pris, att vi IGEN var det vinnande paret...så måste jag väl inse att vi har turen på vår sida ibland ändå...Vi har väl barnasinnet kvar med min man, vi gillar att leka ;)

Kvällen gick fort, tycker jag så här efteråt, fast vi höll på nästan 12 timmar, men har man roligt så går tiden fort. Och visst var jag som en trasa igår, trivdes bra på soffan, med filten i runt mig. Att det regnade ute hela dagen, passade mig perfekt...jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag inte orkade släpa mig ut. Tyckte visserligen synd om alla andra hurtiga midsommar firare som hade planer...Det har jag lärt mig under åren, att jag behöver inte orka fira två dagar i sträck, jag kan erkänna att jag är slut, och vill helst sitta hemma.

Att ha en super bra kväll tillsammans med mina vänner betyder mycket, jag hoppas vi får många fler sådana...Vi planerade att införa nya traditioner inför nästa år, att resa midsommar stång...Det hoppas jag blir verklighet, för det är något jag aldrig gjort :) För övrigt har detta varit en bra helg, yngsta sonen kom hem från sitt firande, lös som Nådendals solen, han var så super nöjd med sin helg tillsammans med sin flickvän och hennes familj, så stort tack till er :D Och äldsta sonen har firat sin första midsommar som myndig, med vatten och gott humör, han har inte druckit en droppe alkohol...så han har i varje fall inte ärvt sin mor o fars gener...men han hinner, han har hela livet framför sig :)

Midsommar...

Gissa vilken kanna är min... ;)

 

 

 

Jag är absolut ingen fantast av färgen rosa, förutom då det gäller ute-redskap, jag har fått en liten fetisch för att samla på mig av dylika. För ett par somrar sen, köpte jag en ny kratta, där det ingick både kratta och räfsa, båda härligt rosa :) Det var rosa-bandet kampanj på dem, så jag understödde även till gott ändamål. Jag har länge tänkt köpa det lilla verktygs-set som finns i rosa, men har ännu inte unnat mig den lyxen. Igår då jag råkade gå förbi denna sprutkanna, härliga rosa kanna, kunde jag inte låta bli...den skulle bli min...

Som ni ser på bilden, saknar de två övriga kannor sitt munstycke, så min man har bett mig köpa ett nytt, eller skaffa en helt ny kanna...Igår då jag kom hem, och sade att jag köpt ny kanna, blev han väl nöjd, tills han såg färgen på den...Hans ansiktsuttryck var väl inte så förtjusande, eftersom det är han som sköter så gott som allt trädgårdsarbete i vårt hushåll, i synnerhet bevattningen... jag riktigt såg, hur han skämdes då han skulle trippa omkring med vår fina rosa kanna ;) Idag fick vår äldre syn på kannan, och utbrast omedelbart: Vad fan är det där...och lurade på sin far tillika :) Sonens flickvän blev nyss färdig skolad timmerman, även hon samlar på rosa verktyg, hon har t.om rosa snickarbyxor (jag är avundsjuk), så sonen såg väl framför sig ett hav av rosa saker, både ute och inne :)

Jag gillar i varje fall min nya kanna, har t.om vattnat blommorna idag, så att gubben inte behövde gå och skämmas...Hade det varit som vanligt, så som många år tidigare, dagen innan midsommarafton, ja, då hade jag inte vattnat blommor...då skulle jag ha legat rak lång och jublat över att semestern har börjat...men inte idag. Jag skall jobba ännu nästa vecka,sen är det dags för den efterlängtade sommar semestern :) Eftersom jag alltid börjat semestern vid midsommar, känns det helt konstigt...det känns inte alls som midsommar nu, det är som om något fattas...Visserligen är det skönt att veta att man har allt framför sig än, och en vecka går fort, så riktigt snart får jag börja njuta :)

En annan sak som gör att det inte riktigt känns som midsommar, är att detta år, året jag trodde skulle bli hur tungt som helst, då vi skulle ta de största strider med vår yngre, angående, var - vad - när - hur, han får göra detta år denna helg...Förra året var det på nåder vi fick honom att hållas hemma hela veckoslutet...Då visste jag att detta år inte skulle gå lika smärtfritt. Och denna midsommarhelg, är en helg säkert många föräldrar fasar över, då barnen kommer upp i tonåren. Det är båtar, alkohol, eld, stränder...allt sånt som medför en massa risker och faror...så jag har en längre tid målat fan på väggen, och fasat för alla konflikter... För en gångs skull, slapp jag undan med bara tanken...yngsta sonen for redan idag iväg på sitt midsommar firande, utan de minsta lilla konflikter här hemma...och jag kan vara lugn som en filbunke hela veckoslutet :)

Hans flickväns föräldrar var så hjärtans vänliga och erbjöd att vår son mer än gärna fick följa med deras familj, till en stuga där de skulle fira hela midsommaren. Jag behövde inte fråga mer än en gång av sonen, han var genast med på noterna, han ville så gärna åka med :) Så nu vet jag var jag har min son hela helgen, jag behöver inte oroa mig ett dugg...tack och lov för dessa flickvänner mina söner har, de har nog "räddat" mig fler gånger :D Och som jag sa åt min kollega idag...om det "talas på byn" efter midsommaren, om dagens ungdom, hur dom gör si och så, det prackas ner på dem, och min son oftast är den som blir utpekad, så efter denna helg, kan jag gå rakryggad, och veta till 100% att han inte varit inblandad i något som hänt på denna ö under denna helg ;)

Trots att jag inte har den riktiga känslan över att det skall bli midsommar, vet jag, att då vi imorgon kväll sätter oss ner i gott sällskap för att fira denna sommar högtid, så faller alla bitar på plats, då är nog allt som det ska vara :) Vi kommer att skratta och ha roligt, långt inpå småtimmarna...Och jag tänker njuta av varje sekund! Jag har ju min nya fina rosa kanna, yngsta sonen i tryggt förvar och jag är omringad av mina goda vänner...och det bästa av allt, jag behöver inte oroa mig för kattfröken...Hon kom hem på morgonsidan förra natten, så som jag gissade ;)

Välplanerat...

Att ha saker och ting välplanerat och välorganiserat låter jätte bra i mina öron...Har man allt välplanerat, är ju halva jobbet gjort. Jag räknar nog mig själv till den kategorin, som nog i viss mån planerar det mesta, skriver lappar och listor, tänker efter i vilken ordning saker och ting ska ske. Alltid lyckas det ju inte som jag tänkt mig, men jag gör alltid ett gott försök. Idag missade jag en aning med mitt planerande...jag hade helt enkelt planerat lite väl mycket att hinna göra denna eftermiddag / kväll...

Jag bestämde mig tidigt idag för att uträtta allt matinköp inför midsommaren, för att undvika den kalabalik jag antar att det imorgon kväll är i alla mataffärer...Och visst gjorde jag ett klokt val, eftersom det visade sig vara rätt så lugnt i butikerna idag. Vad skönt att ha kylskåpet till bristnings gränsen, att ha den stressen undan...nu hoppas jag förstås all mat finns kvar där fram till veckoslutet, att mina matvrak här hemma kan hålla fingrarna i styr... ;) Det jag inte riktigt planerade så väl, var allt det andra jag hade på gång innan och efter handlandet...Jag hade även trott att jag skulle uträtta STOR handlandet inom 1 1/2 timme, eftersom jag lade in bröd i ugnen just innan jag åkte iväg, och nya limpor skulle in i ugnen då de andra var klara...Och där emellan borde jag ha hunnit lägga en ny deg på jäsning, till följande sättning limpor...

Vi är absolut inga "missbrukare" av limpor, jag har vissa dagar maraton bakning av limpor, som jag bakar åt min mor till hennes skärgårdstorg...därav denna hysteri för att följa klockan ;) Nå, limporna klarade sig, ringde gubben, som fick hoppa in som bagare och ta ut de färdiga och lägga in nya...Konstaterade att det inte var någon idé att be honom blanda ihop en ny deg...det får jag göra själv då jag kommer hem... Då jag äntligen, 1 timme senare än tänkt, kom hem, stod mitt i köket med ett hav av handlingskassar, såg jag först på mängden jag handlat, och undrade om jag var rädd att familjen ska dö i svält, eller om matbutikerna har hotat med strejk...för vem i helvete ska klämma in all den mängd mat jag handlat hem...(imorgon, och ännu för säkerhets skull,  på fredagen,  far jag och handlar hem lite till, bara ifall...) Då kassarna skulle tömmas, skulle även en ny bröd deg läggas på jäsning, en dubbel-sats, så att jag skulle vinna lite tid...

Under allt detta kaos, då jag råkade glimta ut genom köksfönstret, såg jag ett berg av täcken och dynor... Oh, herregud, jag hade ju kastat ut ungarnas sängkläder på morgonen, skulle ju bädda rent i deras sängar...även det måste åtgärdas...kvällen är ung, jag hinner nog...Då sticker det ut ett huvud efter det andra från rummen bredvid, och frågorna hopar sig...Vad ska vi äta ikväll...när ska vi äta...jag är hungrig... Jag svarar: Pappa får slänga något på grillen...då slipper jag i varje fall det stressmomentet...tillika ser jag framför mig min man som står i "givakt" framför grillen och väntar att jag hämtar ut allt som skall fixas...så dit for den önskedrömmen om att komma lindrigt undan ;) Visserligen blev den drömmen verklig idag, för gubben fixade det mesta, jag behövde bara koka lite ris och duka bordet...

Trots att jag inte var så välplanerad idag, allt hopade sig, så sitter jag ändå här nu...köket ser ut som ett kök igen, pojkarna har rena lakan i sängen, alla är mätta och belåtna, sista limporna ska just tas ut ur ugnen och disk / byk maskinen snurrar på som vanligt...Det enda som avviker sig från det normala, är att vår lilla katt fröken varit borta hela långa dagen :( Hon har tendensen att följa mig vart jag än går, ofta vill hon följa mig på morgonen då jag går iväg till parken. Jag brukar svänga om, och hämta hem henne, men idag smög hon på mig så långt hemifrån att jag inte förmådde mig att svänga om. Och nu har hon varit borta sen 9 imorgon. Jag vet att det inte är så många timmar för en katt, men hon som för det mesta hållit sig i hem knutarna efter sin svans amputation,och visat sig fler gånger per dag, gör att jag känner en liten minimal oro i magbottnet...

Jag vet att hon kommer i natt, jag hoppas hon gör det, annars har jag full energi imorgon igen...byter säkert på nytt lakan i ungarnas sängar...för alla gånger vår fröken lyser med sin frånvaro, går jag på högvarv, det håller mina tankar borta...jag blir bara galen av oro om jag sitter och inget gör.  Nu skall jag  avrunda denna dag, med att gå ut och locka på min lilla katt :)

Händelserika dagar...

En vecka har gått, sedan jag senast loggade in mig här...och en massa har jag hunnit genomgå under dessa 7 dagar...Jag har åkt buss till Esbo,på de mest slingrigaste vägarna,igenom byar jag inte visste existerar i södra Finland, jag har varit till Estland, haft en hel dag kläd-shopping tillsammans med familjen, ja,a, även min man var med...firat svärfars 65-år, varit på konfirmation och insjuknat i magsjuka och feber...Inte illa att hinna med allt detta...men nu är vardagen här igen, några dagar, tills midsommaren kommer emot inkommande veckoslut... :)

Buss åkte vi ofta till min syster då pojkarna var små, men det är ett tag sedan. Det enda jag kom ihåg var att se till att ta den "snabba" bussen, som tar 3h...Så gjorde jag, men efter att 2 1/2 timme gått av bussresan, och jag inte sett en skymt av en motorväg, än mindre en rak vanlig bilväg...Det enda jag såg var åkrar, skog och någon enstaka bondgård, då gick det en tanke genom huvudet...Hade jag satt mig på fel buss, borde jag ha bytt buss under resan...Inte hade jag gjort det, väl framkommen fick jag bara konstatera att det finns andra små-byar, än där jag själv bor, som folk är beroende av bussförbindelser ;) Undrar fortfarande vilka vägar den andra "långsammare" bussen kör...lär ska bli oprövad för min del...

Estlands resan var toppen, vi hade hur skoj som helst med min syster, solen sken från klarblå himmel, maten och vinet smakade gott. Jag fick första gången uppleva Gamla stan, och vilken upplevelse :D Jag har aldrig riktigt gillat Estland, har nu endast åkt dit i ett syfte, vilket alla säkert vet vad det är...;) Men att sitta på en uteservering mitt i Gamla stan, ja, det kändes som om jag var i Tyskland, det var verkligen vackert där, så jag kan gott tänka mig att åka dit igen. Vi njöt med min syster, så mycket att vi nästan tänkte glömma bort att handla det vi egentligen var där för. Vi hade tänk gå ner tillbaka till hamnen, men beslöt att åka taxi, cykel-taxi...En stackars tonårspojke, hamnade att trampa oss två "klumpedunsar" med en cykel som hade växelsystemet sönder, fler kilometer ner till hamnen...Tack och lov var det inga uppförsbackar, då hade jag nog bytt plats med killen, för så synd tyckte jag om honom...Men han säkrade att allt var ok, detta var hans sommarjobb...Han fick gott om dricks, så jag hade bra att vara efter det, nog för att jag ännu ser hans svett som rinner i nacken...

Handlandet hann vi med, det tar ju inte så värst länge att kasta ihop några lådor med öl, long drink, vodka och vin...Tick-tack hade vi kärrorna fyllda, ett större dilemma var det att få allt ordentligt fastspänt...Jag skrattade åt min syster kvällen innan, och undrade varför hon hade sin öl-kärra fullsatt med "bläck-fiskar", jag hade ju bara en, så har jag alltid förut haft och klarat mig bra...Tack och lov hade hon av dem i mängder, hon mindes väl fjolårets resa, så nu såg hon till att vara välutrustad...Alla bläck-fiskar behövdes, hade inte skadat med någon extra...Nästa år kommer vi att vara utrustade med silver-tejp och plastfolie...:) Kanske det vore enklare att fara med egen bil...men då skulle ju värsta spänningen vara borta... ;)

På lördagen kom min familj in till Esbo, vi skulle shoppa...som sagt, TILLSAMMANS med far i huset...Jag visste hur det skulle sluta, innan det ens började...Skulle det för guds skull ens ha handlat om att köpa lite vardagskläder åt ungarna, hade det väl gått relativt bra, men nu gällde det att införskaffa kostym och festskor åt den äldre, skjorta, slips och festskor åt den yngre, examen och konfirmationsgåvor och utöver det ännu de vanliga vardagskläderna... Efter första butiksbesöket som tog maximalt 10 minuter och vi inget handlade, frustar min man ut och undrar om vi snart är klara och kan åka hem...Ge mig nåd, tänkte jag, hur ska han klara av resten av dagen. Försökte se mig omkring efter någon form av butik som sålde elektronik, dit hade jag skuffat iväg honom, men så långt ögat nådde såg jag bara kläder, smycken och heminredning... Så gubben satt vackert på en bänk utanför varje affär, såg mer och mer stressad ut för varje gång vi kom ut med en ny plastkasse...Till slut var jag tvungen att dra honom iväg till Hesburger, så han fick sin efterlängtade hamburgare. Efter det var han betydligt mer medgörlig, då han ännu kände smaken av dressingen i mungiporna, han t.om log några gånger... Jag slog i varje fall rekord, under 2 timmar hade jag och ungarna lyckats shoppa allt som var tänkt, ja, inte det som jag själv skulle ha behövt...det lämnar jag till nästa gång, då gubben är hemma ;)

Lördag kväll gratulerade vi svärfar, på söndagen var vi bjudna på konfirmation... Kände mig redan konstig, då jag steg upp, hade bara velat bli i sängen, men ville absolut inte missa grannflickornas stora dag. Så jag pinade iväg mig, redan i kyrkan kände jag mig bättre, så jag antog att jag endast mådde konstigt p.ga fler långa och tunga dagar jag hade bakom mig... Då varken den goda maten eller sötbuffen riktigt ville gå ner på konfirmationsfesten, förstod jag att allt inte var bra...Jag tackar ju aldrig nej till dylikt.Efter ett och halvt dygns spy sessioner och feber med den värsta värken i kroppen, fick jag svar på mina farhågor...Jag var sjuk, min aptit var det inget fel på. Nu smakar maten rätt så bra igen, och jag längtar efter att få börja jobba imoron, svetten rinner inte vid minsta rörelse, nog för att den runnit de senaste timmarna igen...

Efter att jag varit borta några dygn, haft fullt upp de få timmar jag var hemma innan jag hamnade att lägga mig under täcket, så kan ni ju begripa att nu pratar vi inte mera om, några maskiner byke som ligger efter eller några damm-tussar här och där...nog har vårt kylskåp varit tomt, men inte så tomt som idag...Hade väl funnits lite mer där, om jag "vågat" säga till min man på lördagen då vi var på shopping, att nu är det endast veckohandlingen av maten kvar...Men det avstod jag ifrån... ;)


Så nu har jag krupit in tillbaka i mamma rollen, nu var det slut på husmors semester, nu har jag tagit igen det jag lämnat ogjort de senaste 4 dagarna...Det har gått hur bra som helst, tack vare att jag kom bort ett par dagar, fick koppla av från den vardagliga stressen. Tänk vad lite man som kvinna egentligen behöver, för att uppskatta sin gråa vardag igen...

Måla...

Idag har det varit fart...idag har jag gjort mer på några timmar, än vad jag åstadkommit de senaste veckorna. Och jag känner mig så nöjd, det känns riktigt skönt att sitta framför datorn, slappna av efter min hetsiga eftermiddag. Kroppen ger signaler att jag borde gå och lägga mig, och det skall jag göra efter att jag fått ner några rader, måste absolut dokumentera ner det jag konstaterat idag...Jag har blivit ÄLDRE, inte gammal, men äldre... ;)

Efter att arbetsdagen övergick till ledighet, tog jag genast fram min älskling, min bästa vän, dammsugaren... Vi kom rätt så bra överens idag, eftersom jag endast utförde en "vardags-städning"...Jag varken dammsög bakom eller under några möbler, jag tog endast det synliga...det som gör att det ser rätt så städigt ut vid den första inblicken...jag hoppas att jag inte är den enda som fuskar så ibland...Torkade även golv, även det gjorde jag endast för syns skull...så där vackert for jag med moppen runt alla mattor, böjde mig lite extra för att se var fläckarna på golvet syns, så jag visste var jag skulle torka... Jag är knappast klok som skriver detta, nu kommer väl alla mina vänner att kolla extra noga i alla hörn och under möblerna...Om fallet är så, får jag väl införa samma granskning hos dem ;)

Efter städningen, drog jag på mig arbetskläderna...nu var det dags för målningsarbete... Jag antar att hela vårt hus borde målas om, men den dagen den sorgen...Nu började vi med det mest akuta, det synliga, så som med städningen inomhus... Vi har en gavel, som har gassande sol på sig rätt så många timmar i dygnet...Väggen var i nöd redan förra året, så vi införskaffade målning...och...ja,a...inget hände...som vanligt i denna familj...Men vi hade ju målningen i alla fall...Vilken tur, eftersom vår yngre tog tag i saken på måndagen och började måla... Visserligen är sanningen denna: Jag väckte honom i en timmes tid, väntade på att han gjort sig klar i åter en timmes tid, lyssnat på hans suck, pust och stön över att just han MÅSTE måla väggen... eftersom vi halvt krävde att han skulle måla, för att vara berättigad till alla 5-10€ vi "delar" ut åt honom vareviga vecka...

Visst målade han igår, typ en halv timme...mellan 12 och 12.30...han fick lite bråttom efter det, eftersom han skulle vara på fysioterapi 15.00...Tänkte han gå dit, eller tar det verkligen två timmar för en tonåring att duscha...eller gillar ungen inte att måla... ??? Idag fortsatte han, med mycket mer positiv inriktning, jag behövde inte tjata en gång...tills jag gick ut och frågade hur det går...Då var allt åt helvete, det var hett, jobbigt att stå på stegen, penseln var det fel på och hungrig var han...Han målade en bit till, men jag lovade måla de bräden som låg närmast alla vita bräden, eftersom han bara "klottade" på dem, enligt sig själv...Jag lovade fixa de krånliga ställen...Han poängterade även att han hade höjdskräck, han vantrivdes högst upp under taket...Ursäkter, ursäkter, ursäkter, tänkte jag då...Jag höll mitt löfte, jag fotsatte måla de ställen min son inte ville måla...

Runt alla fönster, alla foder-bräden, där målade jag, inga problem...men då jag började klättra upp längs stegen, steg efter steg, med målningsburken i ena handen och penseln i den andra...innan jag nådde upp till de vita täck-bräden...då höll jag på att svimma...då förstod jag min yngres "rädsla"...att se ner, det vågade jag inte göra...jag var ju på fler hundra meters höjd... (verklighet = ca 4,5m)...och ingen annan hemma i hela huset som kommit till min räddning ifall jag trillade ner...

Så jag målade för brinnkära livet...jag såg hur mina fina perenner blev dränkta i blå målfärg under mig, så som jag klottade...Det värkte i mina fötter, i mina armar, ja, i hela kroppen...det är väl inte meningen att en x-kg:s kvinna skall stå på en stege i fler minuter... Men jag gav mig inte...inte ens då min telefon ringde,nere på marken, gång på gång...jag ville svara, men vägrade utsätta mig själv för att klättra upp igen på den evinnerligt långa stegen...Är jag uppe, hålls jag uppe...Och jag hölls, jag fick allt det målat jag tänkt mig... MEN, medan jag var där uppe, mindes jag att jag målat hela vårt hus, själv, för 9 år sedan...Varje vägg, varje gavel, varje höjd och alla skarvar...och vissa höjder var högre än den jag målade idag...Jag var en aning rädd även då, eftersom jag alltid varit rädd för höjder...men det jag idag kände, så kändes djupare...Eftersom jag förstod min sons rädsla för höjder, tänkte jag inte utsätta honom för det igen, och ville inte att han skulle "dimpa" ner från någon stege, så valde jag att utsätta mig själv för mina rädslor, som jag fick förstå, att blivit mycket mer större än för 9 år sen...

Jag fick konstatera att min höjdskräck blivit värre med åren, min cellskräck har alltid varit påtaglig, men har insett under åren att vår yngre lider mer än mig av cellskräck, det har han gjort sen liten...Hans värsta mardröm som liten var Sverigebåtar, hissar och flygplan...Han har även idag "respekt" för dylika ekipage... Han har ett stort hjärta för djur, det har han haft sedan liten, så även jag...mitt bara växer med åren! Så jag kan inte komma fram till något annat än att vår yngre har "kommit efter sin mor" :) Därför har vi säkert konflikter så att stopporna yr...vi är FÖR LIK VARANDRA...

Därför klättrade jag uppför stegen idag...för att skona min älskade son för att uppleva det han inte kändes bekväm med....


.......för er som undrar var min man befann sig, och inte utförde målningsarbetet...han har jobbat halva sitt liv som timmerman, han har målat sitt under den tiden...han avskyr att måla...och jag... stackars mig.. har i något svagt ögonblick för några hundra år sedan, lovat att jag sköter allt målandet...och jag håller vad jag lovar...stackars mig... :D

Sommar...

Idag har jag inlett min sommar-karriär, jag har börjat mitt sommarjobb...Jo, jag som 40-åring med ett ordinarie jobb, har faktiskt sen många somrar tillbaka ett sommarjobb :) Och jag trivs som fisken i vattnet på mitt jobb, finns väl ingen härligare plats att spendera några timmar i veckan under sommar månaderna!

Egentligen är det inget riktigt jobb jag pratar om, visst jobbar jag, men jag gör det för att hjälpa min mor. Hon bedriver ett sommar café, skärgårdstorg heter det väl officiellt. Det är tre små bodar invid gästhamnen, med ett café och försäljning av grönsaker, ostar, fisk, mat-delikatesser och lite gåvoartiklar. Så där brukar jag hoppa in vid behov, och jag gör det så gärna. Före min semester blir det inte så ofta, någon lördag eller söndag, men under semestern kan jag ställa upp lite mer. Och jag som har den lyx, att få hålla 6 veckor ledigt under sommaren, så hoppar mer än gärna in någon dag på mitt sommarjobb. Det är skönt att få lite avbrott i vardagen, komma ut och träffa andra människor och njuta av den fina utsikten där bodarna ligger.

Skärgårdstorget :)

 De är belägna ca.5m från havet, de dagar det är sol, kan man njuta av den så gott som hela arbetsdagen. Man får närkontakt med alla fina lyxiga båtar som är ankrade vid gästhamnen. Och vilka båtar det finns, hur i hela friden har folk råd...att för det första införskaffa sig dessa lyxåk, för att inte tala om att ha råd att köra med dem...Som idag, jag spanade in de båtar som låg närmast mig, segelbåtar som är bredare än vad vår segelbåt är lång. Vår båt hade sett ut som en nål i en höstack bredvid dessa miljonbåtar... Tänk om man en dag fick fara ut och segla med en dylik dyrgrip...Nog för att jag undrar om det överhuvudtaget finns segel med i utrustningen i dessa stora fina segelbåtar, för tyvärr ser man oftast dessa fina båtar köra för motor, käppbåtar, så som jag och min man kallar dem ;) Annat är det med oss, och andra seglare till små segelbåtar, vi hissar nog opp våra "badlakan till segel" :) Det är väl därför man har en segelbåt...

Måste väl passa på att berätta att vi fått hem vår pärla till bryggan...I år gick det rätt så smärtfritt med alla förberedelser, för att få BLONDIE klar för sjösättning (jo,vår båt heter så...vi har inte "döpt" den, den hette så då vi köpte den. Måste ha varit en karl i farten som hittat på detta namn...) Förra lördagen, efter skolavslutning, seglade vi hem pärlan...i regn och rusk... Första gången jag hade mössa, vantar och vinterkläder på mig, under en seglats. Men det gick riktigt bra, vid värsta regnet kröp jag ner i kajutan,och hade det hur mysigt som helst, medan gubben stod som en dränkt katt i sittbrunnen ;) Vi seglade, vi trotsade det dåliga vädret...Vi hade kommit snabbare hem om vi kört för motor, men första turen för säsongen med båten, hör nog till att seglen är uppe, oberoende av väder...

Gästhamnen :)

Tillbaka till mitt sommarjobb...Utöver att jag får dregla över alla fina båtar, gör jag sådant jag inte normalt gör i min vardag. Jag bakar, jag som aldrig skulle ställa mig och baka, förutom då vi har kalas hemma...Idag bakade jag frivilligt en rabarberpaj, så den som jobbar där imorgon inte genast behöver ställa sig för att baka. Jag diskar för hand, och då är det inte fråga om en eller två gånger per arbetspass, det är fråga om fler gånger i timmen...Jag står med snålvattnet rinnande i mungiporna då jag bekantar mig med alla fruktansvärt illa luktande franska ostar, men ack så goda...Jag "träffar" nya människor, eftersom majoriteten av kunderna är sommargäster. Och jag trivs, det är ett ställe jag får göra något annat än det jag annars dagligen gör :)

Alla människor behöver variation, man måste bryta upp från sina vardagliga sysslor, oftast bara för en stund, men något som gör att man igen längtar och uppskattar den gråa vardagen... För mig är detta sommarjobb min andningspaus, ett ställe som gör mig på gott humör, ett ställe jag ser framemot att gå till. Men som jag lärt mig under alla tidigare somrar, så då hösten närmar sig, då smakar det inte lika bra mera, då vill jag inte mera se de fina båtarna, jag vill inte baka, diska eller smaka på ostar...Då vill jag återgå till min trygga vardag, mitt riktiga jobb och mina vanliga rutiner...För att sen igen om någon månad längta tillbaka till mitt sommarjobb :)

Stå stilla...

Nu har jag suttit en längre stund och stirrat på data-skärmen...haft sidan öppen, där jag ska skriva min blogg. Jag har haft fingrarna klara på tangentbordet, men inget händer...varken mina fingrar rör sig, ej heller mina hjärnceller...Jag vill skriva, men kommer inte på något att skriva om, det är totalt black out för mig nu! Jag blir riktigt orolig, för min hjärna brukar minsann gå på högvarv, alltid finns det något jag känner för att skriva ner, men inte nu...

Men om jag nu gett mig tid att sätta mig ner vid datorn, bestämt mig för att få ihop ett inlägg, så måste jag väl "knäppa" ner något, så vi får se vad slutresultatet blir... Att jag har detta "hjärn-släpp" för tillfället kan bero på många faktorer...Igår hade jag en trevlig kväll med en av mina nära vänner, vi rensade våra hjärnor över några glas vin och en liten ostbricka...Och gud vad skönt att få sitta fler timmar och ventilera om alla sina bekymmer tillsammans med en god vän. Det är något jag rekommenderar alla kvinnor, man måste ge sig tid att ibland sätta sig ner med en god vän, och rensa sina hjärna på alla tankar och funderingar, så man får nollställa det som pågår i ens tankar...det känns så mycket bättre efter det.

Visst delar man ju med sig av sitt liv dagligen med de nära och kära, men i dagens hektiska samhälle, hinner man inte bearbeta allt via ett kort telefonsamtal, det behövs längre tid och lugn och ro. Fast man inte löser alla problem, känns det så himla skönt att få ventilera, att få prata tillsammans med någon annan, att få sagt högt saker man bara gått och hållit inom sig... Och alla kvinnor vet väl att vissa saker måste man få prata om med sina väninnor, saker man inte "orkar" diskutera med sin egen man... :)

Eftersom jag fick utlopp igår för alla mina tankar, har min hjärna varit tom idag, och därför finner jag inget nytt att skriva om...en liten bidragande orsak kan även bero på trötthet...Då två kvinnor sätter sig ner med gott vin och lite ost och kex, så kan det gå långt inpå natten innan diskussionerna avslutas ;) Så länge var vi inte igång inatt med min vän, men efter att hon gick hem, började jag oroa mig för katten, som inte kommit in till natten. Jag har fått en bra rutin på fröken, hon har varit inne alla nätter hela våren, så nu vill jag ju hålla fast vid detta...Och alla vet ju hur enkelt man lär upp en katt ;) Ingen katt kom in, så jag fick ge mig... Vid 4 tiden på morgonen somnade jag ordentligt, vilken tur att det var lördag emot, att jag inte behövde vakna till väckarklockan...

Vaknade istället till telefonen, klockan 8.00...Vår yngre var med några kompisar och tältade (...galna ungdomar...men visst gjorde man väl likna galna saker i sin ungdom...) Så sonen ringde och undrade om någon kan hämta hem honom...Gubben sov, han hade varit på nattskift, med tanke på vad det smakade i munnen på mig just då, visste jag att jag inte sätter mig bakom en bilratt på många, många timmar... Så jag gick vackert och väckte äldre sonen, som helt medgörligt gick med på att köra efter lillebror :) Så min nattsömn blev runt 5 timmar, så ni kan tänka er att jag gått i en liten dvala under hela dagen... Att vi åt en god grill-middag för ett par timmar sen, gör ju att jag är ännu tröttare... Måste man klämma in mat i den grad att det håller på att komma ut i öronen...man blir bara slut av det...därav orkar inte min hjärna jobba...

Nu har den fått jobba en stund i alla fall, likaså mina fingrar, och jag har lyckats få ihop några rader... Det är en ny dag imorgon, och många fler nya dagar på kommande, så min hjärna börjar säkert arbeta 100%  igen, så då blir det inga problem att få ihop nya inlägg... Tills dess, önskar jag er alla en trevlig lördag kväll :) Kom ihåg att njuta av livet, vi lever det bara en gång!

Väntan...

 Man lär så länge man lever...Inget ont som inte har något gott med sig...Det är alltid mörkast före gryningen... Detta är ordspråk, som med enkla korta ord, säger så mycket! För mig, som är den som behöver fler spalt-millimeter för att få skrivet det jag egentligen menar, så borde verkligen sätta mig ner och läsa utantill alla fina, tänkvärda ordspråk som finns, då kunde jag härefter få min tankar sagda med endast några meningar... ;)


För att syfta på ordspråken jag nu kopierat, måste jag ändå förklara lite mer ingående, så jag får fram det jag nu vill komma fram till... För idag har det varit en positiv dag, jag har varit full av energi, jag börjar känna glädje, och nu känns det som allt bara blir bättre! För det första fick vi besked från försäkringsbolaget igår, sonen får en relativt bra ersättning för sin bil, på minus går man ju alltid då det gäller försäkringar, men han får i varje fall något som gör att han kan börja se sig efter en annan bil! Så det lättade på mitt hjärta en hel del...för det andra har jag funnit min energi, jag har städat hela huset, även utanför huset, så nu börjar det likna ett hem igen...För det tredje börjar jag se framemot slutet av nästa vecka, då jag ska lägga bakom mig alla tråkigheter som vi dragits in i den senaste tiden, då ska jag fara och fira husmors-semester...


För ett år sedan var jag och min syster till Tallinn, då i syfte för att bunkra hem lite semesterdricka...Den resan tänker jag inte gå inpå med några närmare detaljer...Någon i min bekantskapskrets har hört om den resan, jag har fått höra fler "sarkastiska" påståenden av min man angående resan, då endast av att han hade telefonkontakt med mig...Han påstår att jag hade problem med pratet, då kvällen var kommen, och jag och min syster anlänt tryggt hem från vår resa. Kan inte begripa vad han syftar på...det måste ha varit fel på hörbarheten, linjerna var säkert lite krassliga... ;) Inte minns jag...jag var fullt upptagen med att få hjälp av alla medmänniskor för att få iland det jag köpt hem åt gubben min...eller så måste jag väl erkänna att jag och min syster hade en super bra dag tillsammans, vi hade kvalitetstid med varandra, och eventuellt njöt lite väl mycket av den goda drickan... :) Men roligt hade vi...


Så pass roligt, att vi beslöt att göra det till tradition...eftersom jag och min syster bor så långt ifrån varandra, träffas vi inte så ofta, så visst vore det kul om vi en gång per år hade denna grej som vår "egen syster mys-dag". Som vanligt, tänkte jag väl att det ändå inte blir av...man planerar, men slår aldrig slag i saken...Men det gjorde min syster, hon frågade för en tid sedan om vi skulle åka på vår "resa" i år igen...Och visst, jag var med på noterna direkt, tills jag insåg att det inte gick att genomföra den lördagen vi pratat om, eftersom vi hade annat program dagen därpå...Så våra planer höll på att rinna ut i sanden...tills för två dagar sen...Då ringde min syster och undrade hur det blir med vår kvalitetstid...


Och jag som tar dagen som den kommer, inte hör till dem som planerar alltför långt i förväg, gör snabba beslut...sa åt min syster att boka fredagen istället, så jag hinner hem till söndagens inbokade planer...Jag visste att jag skulle jobba den dagen, jag visste att jag inte hade en chans att kunna fara med vår bil, och jag visste att jag egentligen inte hade råd att unna mig denna lediga / lyxiga dag tillsammans med min syster...Men man lever bara en gång, och allt löser sig...Tack vare förståeliga och medgörliga människor jag har att göra med inom mitt jobb, var det inga problem att få dagen i fråga ledig...bussar går det...tar visserligen ca.3h...men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...Och roligt kan man ha utan pengar... Så nu ser jag verkligen framemot nästa vecka...


Jag ser framemot en liten kort mini-semester tillsammans med min syster, jag ser framemot att komma bort från vardagen, släppa loss alla måsten och få koppla av...Faktiskt så väntar jag på nästa vecka, jag som annars så gärna sitter hemma och trivs bäst i mina egna knutar, men efter alla tunga moln som "kört" över vår familj denna vår, så vill jag bort, en liten stund, för att andas in nya friska vindar...och framför allt vill jag spendera kvalitetstid med min syster, som jag träffar alltför sällan...

Lathet...

Ja,ha om jag skulle få något nedskrivet hit idag...Har nog fler dagar tänkt göra det, men tiden har inte räckt till, och då kvällen kommit, har ögonen blivit för tunga, så jag har valt sängen före datorn...Och bra är väl det, att jag kan konstatera att datorn inte fullständigt tagit över mitt liv ;) Nu skall jag i alla fall försöka hålla mig vaken en stund så ni får några fler rader att läsa...

Att skylla på att tiden inte räckt till, är väl en dålig ursäkt, eftersom jag inte överhuvudtaget gjort något annat heller, annat än de vanliga sysslorna...Och egentligen har jag slarvat med dem med, jag som nästan dagligen dammsuger den här årstiden, har slarvat med det i den grad att jag "mår illa" på dagarna då solen tränger in! Tack och lov har den för det mesta lyst med sin frånvaro de senaste dagarna...fast nu skulle nog solen mer än gärna få börja sköta sitt jobb, och värma upp detta kalla klimat vi lever i. Yllesockorna är ju framplockade tillbaka, eld i spisen har vi fått ha var och varannan dag...nå, jag borde väl inte klaga, jag gillar ju ingen hetta, medan sockor och eld i spisen hör till mina favoriter...Men jag kan ju inte njuta och uppskatta dessa saker om jag inte under några månader får ta paus ifrån dem...Så nu lite sommarvärme någon månad, så att jag riktigt längtar ihjäl mig efter mina sockor och att få tända eld i spisen :)

Då jag riktigt tänker efter och ser mig omkring i mitt hem, så har jag ju för fan inte gjort ett skvatt senaste veckan...Tycker riktigt synd om min ena planta som står här på golvet bredvid mig, den ropar efter hjälp, den är så torr att den just dimper omkull...visst har jag sett det fler dagar redan, att den skulle bli glad av en skvätt vatten,men...jag har varit för lat...eller så har jag inlett den fasen i mitt liv, igen, att jag ska ta kål på alla mina grönväxter...Jag har gjort det några gånger förut, jag helt enkelt slutar vattna för att de ska torka bort, för jag tycker ju egentligen inte om grönväxter...tror jag i alla fall...Men inte tycker jag om plastblommor heller och gärna vill jag ha lite grönt omkring mig, så de plantor jag nu har kvar, är de sega jävlarna som inte dör, även fast jag vägrar vattna dem...Faktisk en av mina växter, som ännu orkar leva med mig, har vi haft med oss med min man sedan vi flyttade tillsammans för 20 år sedan...men den har inte vuxit ett dugg! Några nya blad har den väl fått under åren, men de har försvunnit lika fort ;)

Min lathet, min ovilja att ta tag i något, har nog berott på förra veckans händelse. Så har även min trötthet på kvällarna. De första nätterna blev sömnen rätt så kort, och dagarna gick mest ut på att tycka synd om sonen, mig själv, hela familjen...ja, tyckte väl synd om allt och alla jag såg. Men nu har vi nog repat oss, vi ser framåt! Sonen har fått sig en lärdom jag hoppas han minns resten av sitt liv, och för mig börjar allt kännas bra igen, förutom att jag är tio gånger nervösare nu, varje gång min son är ute på vägarna och kör bil. Skulle helst skicka meddelande stup i kvarten, men det kan jag inte göra. Jag måste lita på sonen, att han kör ordentligt och om jag misstrodde honom hela tiden, stärker det ju inte hans självförtroende. Så nu visslar jag på här, tuggar bort det sista jag har kvar av mina naglar, hoppar till vareviga gång telefonen ringer och jag vet att sonen sitter i bilen...Men inget av detta visar / säger jag till sonen, det enda jag påpekar är att han skall köra försiktigt och se till att hämta vår bil hel hem :)

Men vilket dilemma vi har här hemma nu, 3 chaufförer och en bil...det är ett evigt pusslas! Tack och lov behöver inte jag en bil för mitt jobb, gubben behöver bil endast för sitt jobb, sonen skulle helst ha bilen hela tiden. Men hittills har vi klarat det, men innan sonen har möjlighet att få en ny bil åt sig, kan det vara att vi måste investera i en cykel i vårt hushåll...Men yngsta sonen som "äter" cyklar tar väl kål på den inom en vecka... ;)

Nu skall jag ta mig i kragen, från och med imorgon skall det börja hända saker och ting, måste få en rätsida på detta hushåll. Tror bestämt jag ikväll redan inleder med att vattna mina stackars växter, de skall få en chans till. Trots det "mörker" jag känt mig i, ser jag igen en ljusning, som min mor brukar säga: ALLT REDER SIG MED TIDEN! :D

Tårar...

2 dagar har gått sedan det ödesdigra telefonsamtalet...2 dagar som känts som några av de tyngsta i mitt liv... Visst, vardagen rullar på, vi lever som en normal familj, alla har i färskt minne det som hände på onsdagen, men vi försöker se framåt, vi tänker positivt, men det jag känner inom mig, det jag håller tyst om, måste jag få skriva av mig här...jag har ju hela tiden sett min blogg som min dagbok...här kan jag läsa om mitt liv, om några år då jag inte mer känner de känslor jag just nu känner.

Då jag nu ser tillbaka på de senaste dygnen, anser jag att jag var relativt lugn och sansad på onsdagen då olyckan hände...igår, då började alla känslor träda fram, gick väl inte en minut under dagen jag inte hade tankarna på sonen eller hans bil, hans ögonsten...Idag, började jag sköta en hel del praktiska saker, ringt försäkringsbolaget, kollat upp med polisen saker och ting...Och allt har löpt normalt, men inte en minut, inte en sekund har smärtan i min kropp gett vika, för den smärtan och pinan jag delar med min son. Gråten har kommit, i fler etapper...tårarna kommer fortfarande för att jag vill att min son inte skall lida...

Idag då jag skulle och handla, kom min man med, jag anade baktanken, men sa inget...Mina farhågor blev sanna, han ville köra förbi platsen vår son körde ut med bilen...Jag ville inte, jag hade sett några foton på själva bilen efter olyckan, redan då fick jag illa att vara...jag som ryser redan då jag ser en olycksplats på vägen, där jag inte har en aning om vem eller vad som hänt. Men min man tyckte jag skulle se det...så jag skulle förstå att vara glad över att ingen stötte sig...Och visst var jag det, då jag såg märkena i diken, stolpen, och rester av bilen...det var rätt så långt mellan sträckan där bilen åkte ut och sedan landade...Så visst, jag är ännu mer tacksam nu, att ingen skadat sig...men inte mådde jag något bättre efter det!

Men jag visste att jag hade det värsta framför mig...vi skulle plocka upp sonen, som varit på sin flickväns dimission, Och han ville att vi skulle åka dit hans bil nu står, för att avhämta de sista personliga sakerna, innan bilen skrotas...Att se den demolerade bilen i verklighet, jämfört med fotona jag sett...gjorde ont...då insåg jag igen, vilken tur att ingen skadat sig...men det gjorde även ont, då jag såg hur min son led då han såg på sin ögonsten... Jag såg även hur min man led...Visst det är/var bara en bil, men bilen i fråga betydde för vår son detsamma som jag jämför med vad mina barn betyder för mig...

Regnet öste ner, vi hamnade att vänta på platsen för att få nycklarna till bilen som skall ges till försäkringsbolaget...Där stod vi, alla 3 under ett litet tak för att inte bli dyblöta, då min man pickar i mig, pekar på vår son och säger: vad tror du han tänker på nu... Jag ser min son, uppklädd i kostym, stirra på sin bil, tillika det ser ut som han stirrar i tomma intet...han ser så ledsen och vilsen ut, men säger ingenting...Jag vill bara gråta, men säger åt ungen : Låt det komma, skrik, svär, gråt...ja,gör vad som helst, men låt dina känslor komma ut. Men han svarar: Vad hjälper det,jag blir inte bättre av det, allt är ju mitt fel...

Före vi for, frågade sonen av sin far:Tror du jag kan ta något som minne av min bil? Och visst skulle han få göra det, så han bröt bort en liten bit plast från någon jävla söndrig del som jag inte ens vet vad som heter, men jag grät då han gjorde det. Så det enda min son har kvar av sin ögonsten är en 5 x 5 cm plastbit som han har på sitt skrivbord...Allt var ju hans eget fel, det vet han själv, det vet jag, men han är ändå inte värd att måste genomgå denna förlust, det anser jag som skall se på hans lidande...

Jag vill inte se min son som inte ville fara till skolan igår, min son som bara ligger i sängen och ser på tv, som är rädd för att ta andra med och åka då han kör, förutom oss i familjen,en son som känner skam, som skäms, och saknar sin bil...Jag vill ha tillbaka min son som för en vecka sedan var den gladaste ungen jag någonsin sett, och jag vill att mitt hjärta skall sluta värka, jag vill spola tillbaka scenen...Jag vill att allt ska bli bra!  Jag vet att allt blir bra, men det känns så jobbigt innan vi tar oss till det stadiet...