Nedräkning...

Nu börjar nedräkningen...nedräkningen till dagen jag ser med blandade känslor...Jag känner vemod och oro, men även en stor glädje. Hur jag än vill stanna klockan, "frysa" den tid jag lever i nu, så är det omöjligt...jag måste inse att tiden är här nu, tiden som kommit alldeles för fort...Nu är det bara 6 dagar kvar tills vår förstfödde blir 18 år...Vår 56cm långa och nästan 5 kg "lilla" baby, har nu vuxit till sig, till en stor karl med en längd över 180cm...

Idag morgon kom vår yngre och frågade mig: Mamma, alltså fyller brorsan 18 om en vecka? Jag svalde och sa, nej tyvärr...det är bara 6 dagar kvar...som om det skulle spela någon större roll med en dag hit eller dit, men i detta fall spelar det stor roll ;) Tror bestämt att vår yngre väntar lika mycket på den stora dagen som vår äldre gör...Eller rättare sagt väntar den yngre på att brorsan skall få körkort, så han slipper med ut och glida på byn... Visserligen väntade han lika mycket på dagen då den äldre skulle få mopokort, så han skulle få åka med bak på mopon...Men det hände mycket sällan, storebror var inte så villig att kuska brorsan hit och dit...Men vi hoppas han nu låter den yngre vara med och runda i byn nu som då...I alla fall verkade vår äldre medgörlig då jag för någon dag ställde frågan om han är villig att skjutsa brorsan någon gång vid behov...Visserligen flikade han in med att det vore ju önskvärt att vi såna gånger kan bidra med en slant till bensin...Och en massa slantar till bensin kommer ju ungen att behöva, så han kommer antagligen att föreslå till lillbrorsan att han skall fara en det ena ställe efter det andra...:)

Vemods känslorna kommer förstås då jag måste konstatera att mitt barn inte längre är ett barn, han är vuxen, han får/måste själv göra många beslut, beslut vi föräldrar inte mera kan argumentera med, han har all rätt att bestämma själv...Oros känslorna är väl värre, för denna känsla bär man väl som förälder med sig hela livet då det gäller ens barn. Oron över att mitt barn skall klara sig här i livet, den dagen han ställer sig fullständigt på sina egna ben och skall skapa sig ett eget liv... Jag behöver ju bara se tillbaka på mitt eget liv, se tillbaka på allt jag gått igenom, vilka stora och svåra beslut jag ibland hamnat att göra. Att våga ta steget ut och bilda familj, våga satsa ekonomiskt för att bygga hus...Alla beslut är jag glad för att jag gjort, annars hade jag inte haft det jag har idag :) Jag hoppas mina barn skall få känna samma glädje då de är i min ålder! Tack och lov berör inte så stora frågor min son ännu, han bor ju hemma, har fler år av studier framför sig, så än är han beroende av sina föräldrar något år framöver... :D

Trots all oro och vemod, känner jag som sagt även en enorm glädje över att vår äldre blir myndig! Jag glädjer mig för hans skull, jag ser hur han själv väntar på den stora dagen...För visst är det den bästa dagen i ens liv, att få bli vuxen...Som barn väntar man ju bara på denna stora dag, det är då livet börjar...Inte förstår man ännu som 18-åring, hur många gånger man under de följande 10 åren mången gång tänker tanken: Oj, skulle jag vara barn och slippa alla bekymmer...;) jag gläds över att kunna kommendera iväg sonen för att åka iväg till butiken-söka lillebror-lämna in lotto...ja, allt sånt han som 18-åring kan göra, sådant han kan hjälpa sin mor med som förut var omöjligt...Om han är beredd att ställ upp, det återstår att se...;)

Eftersom jag alltid vill det bästa för mina barn, så har jag självklart gett den äran åt vår förstfödda att han fyller 18 på en fredag...:) Hade jag det vetat för 18 år sen, hade jag nog knipit ihop benen, lagt knut på dem...Det hade förstås varit omöjligt eftersom han är född med kejsarsnitt...Så nu behöver inte jag baka och stressa inför nästa fredag, min son kommer att fira sin dag på krogen, det hade även jag gjort om jag fyllt 18 på en fredag...lördagen skall han fira tillsammans med sina vänner...När han skall hinna fira tillsammans med släkt och familjebekanta, ja, det måste jag kolla upp med honom...han skall få göra sitt första beslut som vuxen :D

Fredagsmys...

Så var det fredag kväll...och jag har totalt avvikit från mina normala fredags normer...Ingen god mat och dryck, inget fredags mys...Jag har spenderat hela kvällen i garaget...jag har tagit över det manliga territoriet i vårt hus...Inte för att mina män spenderar så mycket tid där, trots att de får garaget att se ut som ett kaos under noll sekunder...Nu har jag ockuperat hela golvet, och nu är det portförbud för någon annan dit...:)

För många år sedan fattade jag tycke för IKEA´s vardagsrums möbler av märket MARKÖR, jag bestämde mig att de möbler ville jag förnya vårt vardagsrum med, den dagen jag har pengar överlopps...Innan jag skrapat ihop dessa slantar, hade det gått något år, men för 3 år sen gjorde jag det första inköpet, ett vitrinskåp och en "bok"-hylla...Nästa mål var tv-skåpet, ett skåp med dörrar, så jag skulle få stuva in tv:n, alla otaliga boxar, och 100 m kabel som låg som en enda härva på golvet...Vad jag längtade efter detta skåp! Sommaren för 2 år sen var det dags, jag och min syster for iväg till IKEA, efter mitt drömskåp...Den drömmen blev kort, jag fick en kall dusch då vi kom fram och sprang runt i hela varuhuset, och alla vet ni att IKEA har några kvadratmeter att springa runt i...Till min fasa hittade jag ingenstans någon möbel av Markör serien, så jag letade upp ett biträde för att få hjälp. Då utbrister kvinnan, att den serien finns inte mera, de säljer inte av den mera...Tror att biträdet t.om smålog tillika, medan jag kände hur tårarna började bränna i ögonen...Jag måste ju få mitt tv:skåp!!!

Har inget mer minne av den dagen, jag gick väl i koma...Men tack vare mycket stöd och tröstande ord kom jag över denna traumatiska händelse, och lärde mig leva utan mitt tv-skåp ;) Tills förra våren, då jag fick tips av en vän att hon hittat just detta skåp på Huutonet...Jag slog genast bort tanken, jag avskyr att handla dylika ställen, jag avskyr auktioner och budgivningar, jag tycker inte om att ligga i spänning fler timmar eller dygn... Men jag klarade inte av att låta denna chans gå förbi, så med hjälp av en bekant, lade jag in bud på skåpet, väntade som ett nervvrak tills tiden för budgivningen skulle ta slut...Vilket slutade med att jag är en överlycklig ägare till mitt efterlängtade tv-skåp :) Nu var jag nöjd, visst fanns det en hel del möbler till som hörde till denna serie, men jag hade fått de viktigast, de jag från början hade tänkt skaffa...Tills jag i början på denna vecka "hittade" soffbordet, ett bord jag inte visste att funnits till möblemanget... Och detta bord fanns på Bytesbörsen, en lokal sida på Facebook, där man får byta/skänka/sälja saker...Och på detta bord var det budgivning fram till onsdag kväll...

Så där satt jag igen, bet bort det sista jag har kvar av mina naglar, och bjöd...för bordet skulle jag ha! Det var ju en chans på tusen att fynda bordet på 8 km närhet...Turen låg även denna gång på min sida, bordet är mitt :) Tyvärr var enda problemet det att vi har möblerna i mörk betsad färg, och bordet var av ett ljusare träslag...Så därför har jag spenderat kvällen i garaget, för att få en mörkare färg på bordet...Så nu har jag målat...eller betsat...eller lackat...vet inte vad jag gjort, en pensel och en burk med färg har jag i alla fall använt ;) Det är inte riktigt min nisch det här med att restaurera möbler...jag varken planerar, gör några större förarbeten...jag slår slag i saken direkt...Jag hade en färg jag tänkt mig, som jag fått av en vän, men den färgen fanns inte på lager,och jag orkar inte vänta tills det kommer, har jag bestämt att det skall göras idag så ska det...Tog första bästa motsvarande färg, duger det inte så får jag väl måla om det om ett år eller två...

 Jag är helt nöjd med resultatet, klart att det inte motsvarar originalet, men det behöver det inte göra, jag har ju gjort målningsarbetet med egna händer, så om någon klagar så får jag säga att inget handarbete ser lika ut...;) Jag blev så entusiastisk då jag målade så jag släpade ut några till möbler ur vardagsrummet som fick sig en stänk av samma nyans...Nu återstår det att se om jag är lika nöjd med resultatet imoron i dagsljus...Hoppas färgen sitter kvar...i alla fall gör det på mina händer...försäljaren sa att färgen var vattenlöslig, så jag klottade på av bara den...Men inte lossnade färgen med vårt kranvatten och terpentin har jag ej hittat i mina mäns territorium, de har en hel annan ordning på sina hyllor än vad jag är van vid...D

Inspiration...

Att ha ett hus är ett evighetsprojekt...det finns alltid något att fixa i något hörn...och då man väl fått en sak "ur världen" får man börja i andra ändan...Skulle man ha tid och pengar vore det väl inget problem, men då det tryter av både och, så får man ta lite i gången...Tid kan man väl alltid hitta, pengar är det värre med, dom gömmer sig på sådana ställen att de är omöjliga att finna...;)

Nu är det ju inte alltid fast vid att ha tid heller, det gäller att ha inspiration...I mitt fall har jag oftast inspiration att göra något just då det är absolut omöjligt att förverkliga det...Under arbetsdagen kan jag ha en massa planer på vad jag skall göra då jag blir ledig, som oftast slutar med då arbetsdagen är slut, att jag inte gör ett skvatt...Under veckan kan jag ha en massa saker jag har inspiration att få gjort bara veckoslutet kommer...vilket för det mesta resulterat i att på söndag kväll konstaterar jag att jag inget uträttat... De mesta jag planerar att göra medan jag har min lilla inspirations kick, blir nog uträttat förr eller senare, men sen finns det vissa saker jag skjuter upp veckor, månader, ja, t.om upp till ett år...Som i det jag nu absolut skulle ha inspiration att göra men väderleken inte tillåter...

Jag skulle vilja måla våra terrasser och terrassräck...Idag då det varit en så fin och solig dag har jag varit så motiverad av att göra det, men tyvärr är kvällarna så svala och fuktiga ännu så det går ju inte att börja måla efter kl 17... Tydligen har det varit svalt och fuktigt nu i ett år, eftersom målningen till räcken köptes redan förra våren, och förarbetet med att skrapa bort målningen från brädet upptill på räcket har pågått 1 1/2 år... Men jag älskar ju att skrapa bort flagad målning, bara jag får början på ett ställe så kan jag inte sluta...Det bästa är då målningen lossnar med bara händer, inga verktyg som behövs...ju större partier jag får att lossna, ju roligare är det...Efter regn, så går det hur bra som helst att få bort målningen...bara som ett tips till er andra som har samma konstiga fetisch som mig...:D Så nu börjar jag undra...kanske våra räck inte skulle behöva målas om inte jag skulle stå där och riva bort det gamla...nej, nej...jag börjar nog riva först då brädet redan är i behov av ny färg, tack vare slitage...

Det andra som verkligen är i behov av ny färg är själva terrasserna och trapporna...Det dummaste vi någonsin gjort med min man var att måla dem...Då vi byggde lagade vi alla trappor och terrasser med vanligt impregnerat virke, det som går i "grönt"...I 6 års tid hade vi det så, vi gjorde inget åt dem, ingen olja och ingen annan behandling, spola väl av dem med vatten någon gång...Visst började dom blekna, men inte så att det störde...Tills sommaren då äldsta sonen skulle konfirmeras, och jag hade bestämt att bjudningen skulle vara ute på gården, men maten serverades inifrån, vilket betydde att folk måste använda bak sidans terrass för att komma in och ut... Enda problemet var att trapporna till den terrassen inte blivit klara på 6 år...det fanns bara  provisoriska lösningar till trappor...fula som fan...Nu var det bara för gubben att slå snickarvästen på sig och fixa trappsteg...Vilken tur att vi hade konfirmation, annars vore jag väl utan trappsteg än idag ;)

Resultatet av nya trappsteg med splitternytt impregnerat virke mot den utnötta solblekta 6 år gamla terrassen, var katastrofal...Trapporna lös i ögonen så att jag knappt klarade av att se på dem...så vad göra...Jo iväg och köpa brun träolja, lacka in allt så att allt hade samma färg...Det resultatet var jag nöjd med, tills jag konstaterade att jag måste ju lacka även fram terrassen och grovköks trappan, för att det skulle vara en helhet runt huset...Jävla trappsteg som inte kunde byggas tillika med allt annat, tänkte jag väl då, eftersom jag fick extra jobb...Hade jag vetat vilket extra jobb det gav de kommande åren hade vi ALDRIG valt lack med färg i...Må nu våra terrasser sett blekta och slitna ut medan de var gröna, det är inget mot hur de ser ut nu...Nu borde de lackas varje sommar, helst två gånger, eller varje vecka för att se fina ut...

Och så mycket tid, pengar eller inspiration har jag inte, det får jämnt se slitet ut för mig...Vi har inte lackat på nytt sen vi gjorde det första gången, förutom framtrappan som jag drog över förra sommaren, vilket man inte skulle tro idag...Men i sommar skall väl alla räck och terrasser få sig en omgång ny färg, eftersom den yngre blir konfirmerad och då skall även bjudningen hållas utomhus...Så vilken tur att det med jämna år händer saker och ting i vår familj så blir vissa "tråkiga" saker uträttade...:)

Talko...

Att ordna talko, att få folk att ställa upp frivilligt utan betalt, att tillsammans hjälpa till för något gott ändamål, var förut en självklarhet för de flesta... Tyvärr finns det inte samma brinnande intresse för talko-arbete idag, oftast är det en handfull människor som engagerar sig, och tyvärr samma människor som engagerar sig på fler olika ställen... Men visst är det fint att det överhuvudtaget ännu finns tillgång att ordna talko, att det finns folk som ännu ställer upp, som får ett tack, med känslan att man gjort något gott till ett bra ändamål :D


Nu förstår ni väl alla att jag själv ställt upp på talko idag, därför lite skryt ;) Nog för att jag räknar mig själv till den person som ofta ställer upp för föreningar och skolor för att hjälpa till om det behövs. Jag får ju fylla mitt konto för socialt umgänge tillika jag gör någon nytta :) Vi har en liten Idrottsklubb i vår by, med en förfallande gräsplan och klubbhus som behöver en rejäl ansiktslyftning, så idag var jag, min man och äldsta sonen på talko som ordnades för denna förening. Och till min glädje var det faktiskt rätt så många som ställde upp, allt från gammal till ung... Denna talko gav även nya erfarenheter för mig, jag fick pröva på något jag aldrig vågat göra förut...Att elda gräs...Till en början var jag lite skraj, såg framför mig ett helt fotbollsplan av torrt gräs, som vi skulle sätta eld på...Andra alternativet var att kratta HELA planet, så jag höll med de övriga att bränna bort gräset vore en snabbare åtgärd...Och runt hela planet fanns ju en fler meter bred löparbana av sand så visste att elden inte kunde sprida sig... Efter att vi fick igång det hela, blev jag eld och lågor, det var rätt så roligt att elda gräs, eftersom det var ett tryggt ställe att göra det...hemma på vår gård avstår jag nog från detta nöje...:)


Förutom att jag kände mig nöjd för att jag dragit mitt strå till stacken idag, så under tiden jag hade vakt på elden, fick jag minnesbilder tillbaka då mina söner var små och spelade fotboll eller vintertid skrinnade på samma sportplan, jag för tillfället höll på att elda upp ;) Oj, vilka minnen jag blev påmind om, vilken härlig tid... Somrarna då pojkarna inledde sin fotbolls karriär, då de såg sig själv som blivande fotbollsstjärnor, de var David Beckham i miniatyr... Jag som mamma, följde med varenda match, jag hejade och skrek så att jag nästan tappade rösten...Ibland stannade de underbara knattarna upp mitt i spelet, tillika bollen passerade deras fötter, de stannade upp för att se på en nyckelpiga som gick i gräset...Nyckelpigan var intressantare än bollen...jag som mamma hejade ännu mer, ungarna tyckte väl jag var hysterisk, men alla var glada och nöjda då matchen var slut...trots en förlust på 17-2...skulle det inte varit för nyckelpigorna hade väl resultatet varit annorlunda...;) Men vilken glädje att se sina barn irra omkring efter en boll, med en speldräkt som är 4 nummer för stor, shorts som kommer till vaderna, spelskjortans ärmar hänger ner i backen...vad spelar det för roll, dom är ändå bäst på plan och kämpar för sitt lag...och nyckelpigorna :)

Vintertid, ja då spenderade vi timtal alla kvällar vid sportplan, tack vare några underbara aktiva föräldrar som helhjärtat, utan ersättning gav av sin egna tid för att fixa is åt byns alla barn och ungdomar...Vattnade i timtal, fler kvällar, fler veckor, för att ge glädje åt andra...Den glädjen fick vi njuta av många kvällar i många veckor, för barnen älskade att vara och skrinna...De otaliga gånger vi packade pulkan full med skrinnskor, klubbor, hjälmar, smörgåsar och varm kakao...vi drog iväg till sportplan, alla barn skrinnade fler timmar... En sak jag specifikt minns var hur härligt det var att se då det spelades ishockey match blandat med spelare i åldern 7 - 30 år, och alla var lika bra bemötta...vilken sammanhållning vi har i byn :) Och vi mammor hade hur roligt som helst medan vi stod på sidan av isen, serverade våra barn med smörgås och dryck medan de tog sina pauser... Jag själv hade ingen panik fast hushållet där hemma blev misskött, jag såg hur mina barn trivdes... Och känslan att komma hem, in i värmen då alla av oss frös om både fingrar, tår och kinder...men det hindrade inte oss att göra samma procedur kväll efter kväll...

Eftersom vår sportplan legat i ide rätt så många år, men äntligen fått nya krafter, så hoppas jag innerligen det blir verklighet för dagens föräldrar som har små barn att få uppleva alla dessa härliga stunder tillsammans med sina barn, dessa stunder som de i sin tur kan se tillbaka till om 10-15 år... Finns väl inget finare än att minnas tiden som småbarns förälder, trots att den många gånger var jobbig och tung, men som ni märker minns man nog mest det positiva nu då barnen blivit stora :)

Det är inte alltid så enkelt...

Idag har två av mina väninnor öppnat en egen inredningsbutik, så det var en självklarhet att jag gick dit för att kolla läget. Jätte fint hade dom lagat, härlig inredning och jätte fina saker, så jag lägger nog tummen upp för dem och vill gratulera och önska dem lycka till :) Tyvärr blir jag bara så "sjuk" på att lite förnya och pigga upp med några nya saker hemma, då jag ser allt fint som finns att köpa...Min man delar inte samma åsikt, men idag fick jag i alla fall med honom till våra vänners butik...antagligen första gången han var inne i en inredningsbutik... :)

Jag köpte 4 stycken zink bokstäver...skulle gärna ha köpt många fler bokstäver, men plånboken var inte medgörlig, så får handla i etapper...Bokstäverna jag köpte bildar ordet HOME, tänkte jag börjar med det, man kan alltid "bygga" till kring det ordet... Bokstäverna är små och mycket lätta, krävs bara små minimala spikar för att få upp dem, vilket betyder att jag klarar det själv...Jag får upp dem på väggen utan att ställa igång med världens äktenskapskris...För då jag och min man skall hänga upp något på väggarna, brukar det sluta katastrofalt, tror det aldrig gått lugnt och sansat till...;)

Redan då jag nämner att jag eventuellt skulle vilja ha en viss sak upphängd, då suckar han djupt...Han tycker redan att våra väggar är fullproppade...han begriper inte varför man skall laga väggarna fulla med hål...Men det är ju inte mitt syfte...jag täcker ju in hålen med det jag vill hänga upp...Antagligen syftar han på de hål som blir synliga, då jag femtioelfte gången vill flytta på något som tidigare hängt på väggen... Varje gång vi lagt upp något nytt, har jag lovat dyrt och heligt att NU är jag nöjd, nu ska det inte mer upp på väggarna...Har på känn att jag brutit det löftet någon gång...;)

Under själva upphängnings processen, som kan börja efter att gubben sökt i en timme efter alla verktyg, svurit över att inget finns där han senast lämnat det...Kan det bero på att hans fru inte tycker om att ha en massa verktyg liggande på köksbordet...Efter detta letande, är gubben tillräckligt stressad då jag börjar lägga in önskemål var jag vill ha sakerna upphängda...Tack vare dagens mjuka gips-skivor kan man ju inte hänga upp tyngre saker var som helst på väggen, det måste finnas en stolpe bakom som man kan skruva i... Efter ett evinnerligt knackande i väggarna, för att hitta stolparna, har gubben blivit ännu mer stressad, även jag... Hade jag vetat att det var så svårt att hitta stolparna, hade jag märkt det utanpå väggen då vi byggde huset ;) Medan gubben börjar likna ett brinnande åskmoln, försöker jag försiktigt tillrättavisa, be honom flytta föremålet en aningen till höger eller vänster...Men det borde jag ju inte göra för stolpen bakom är inte så himla bred, det finns inte så mycket svängrum att leka med... Oftast slutar det med att gubben skruvar fast i gips-skivan och konstaterar att föremålet kommer att falla ner inom närmaste dagar, tillsammans med halva gips-skivan...Jag nickar tyst, säger försiktigt, att vi hoppas det inte händer...Har väl lärt mig efter alla år vi bott här, att INGET har ännu kommit ner från väggen, trots att det endast är fäst i gips-skivan...

Nu förstår ni säkert att jag inte alltför ofta vill ställa min man inför detta, så nu slipper han undan med de ny införskaffade bokstäverna, eftersom jag klarar det själv...Men för att ta det säkra före det osäkra, tror jag att jag fixar dem på väggen då gubben är på jobb, för att undkomma alla "goda råd"...hur gör du så där, det är inte rakt, har du verkligen tänkt hänga dom där, jag skulle ha gjort så här... Trots all dispyt det innebär att hänga upp saker, är gubben oftast lika nöjd som mig med resultatet...Antar att även han vill ha ett "fint" hem, orsaken till hans muttrande är väl det att han måste göra något...lyfta upp baken från datorstolen :)

Skratt...

Ett gott skratt förlänger livet...Och vem av oss skulle inte mer en gärna skratta och vara glad hela tiden, varje dag i hela sitt liv...Tyvärr är det ju inte så, visst hoppas jag de flesta av oss är för det mesta på gott humör och glada, men så mycket annat en människa ska orka med, gör att man nog inte kan gå med ett leende på läpparna hela tiden...Men stunden man är glad, är guld värd, har man fått sig ett riktigt gott skratt, så kan man nog leva länge på det...jag i alla fall...

Jag är beroende av humor, jag älskar att skratta så tårarna rinner, att skratta så att magmusklerna blir sjuka... Alla kanske inte delar just min humor, men så länge det finns någon form av humor i folk jag känner, så räcker det gott och väl för mig...:) Lyckligtvis råkar alla de jag umgås med, dela samma goda humor som mig, någon kanske skulle kalla det att vi har "sjuk humor", men jag och mina vänner vet exakt var vi har varandra och vi kan skratta så att tårarna rinner åt nästan vad som helst... För många år sen var jag och min man och ett annat par på bio till Åbo, vi såg en komedi förstås...Efter filmen var vi inte säkra på om det var en komedi, eftersom alla andra i biografen satt vackert och "slafsade" i sig sina popcorn och knappast drog på mun, medan vi 4 skrattade så att tårarna rann, det hördes minsann i hela biografen att VI i alla fall tyckte filmen var rolig... Kanske de andra hade skrattat om inte det varit för popcornen som ockuperade deras mun... Vi skrattar än i denna dag åt vissa scener ur filmen...

Att skratta åt saker man ser på tv / film, på teater eller saker man läser, är rätt så självklart...Det man sett på film, kan man ju åter uppleva hur många gånger som helst...hur många gånger har inte jag och min man spolat otaliga gånger tillbaka en viss händelse i en film, något som pågått några sekunder, men varit så tok-roligt att vi bara måste se det om och om igen...vi vrider oss av skratt...Vissa filmer vi ser på, som vi sett fler gånger förut, och vet att det kommer scener vi skrattar hysteriskt åt, så börjar vi ju skratta långt innan det egentligen händer i filmen, bara för att vi vet att det kommer att hända... hur tokiga är vi egentligen...;) Tyvärr har det någon enstaka gång hänt att vi rekommenderat en rolig film åt någon annan, som i sin tur tyckte filmen var torr och tråkig...då blir vi lite fundersamma...Vem är det fel på...:D

 Att skratta på andras "bekostnad", hur elakt det ju "låter", så är ju minsann rätt så roligt...Ni vet, då någon gjort bort sig, säger något tokigt, så kan man inget annat göra än att säga: ursäkta nu bara, men jag kan inget annat än att skratta...:) För några dagar sen fick min man ett "hysteriskt nervsammanbrott"...Han flippade totalt ur, av en helt oväsentlig orsak, det gällde vår båt... Han brukar få samma utbrott alla år, just i dessa vår tider...Där satt gubben och svor, det kom glåpord jag aldrig hört förut...Jag lyssnade någon minut, sen började jag gapskratta...och jag kunde inte hejda mig...Ju mer han "domderade" desto mer skrattade jag...Jag höll i mig i arbetsbänken i köket, så jag inte skulle bli dubbel-vikt...Då jag uppfattade hans kommentar om att det verkligen inte var något att skratta åt, visste jag inte vart jag skulle ta vägen...Wc:n hade väl varit bästa lösningen, mina ben var mer än "korsade" vid det tillfälle, SÅ roligt hade jag...:) Eftersom jag inte kunde ta ett steg, försökte jag dra ihop ett pokerface, jag bet ihop, låtsades se allmänt deprimerad ut...Efter 2 sekunder bröt jag ihop, skrattet ekade i hela huset...Så även min mans skratt...Han kunde inte behärska sig längre...vi skrattade hysteriskt båda två...

Det brukar sägas att skratt smittar av sig, och i detta fall  lyckades jag...Därför gör det gott att vi människor skrattar och har roligt...Trots att det ibland känns som man skrattar åt saker som eventuellt inte andra anser roliga, så kvittar det...Så länge alla mår bra, finner sina egna glädje / skratt stunder här i livet, så orkar vi alla jobba på i den annars så gråa vardagen... :) 

Hur funkar min hjärna...

Igår var andra delen av hygienpass kursen, även provet...Vilket jag tackar gudarna att jag klarade...Har väl aldrig varit med om en värre pärs i mitt liv...och nu skämtar jag inte...det var en av dom tyngsta 20 minuterna i mitt liv, de 20 minuter jag satt och valde mellan rätt och fel av 40 frågor, varav man fick ha 6 fel...Och jag som alltid går där ribban är lägst, hade förstås 6 fel...Lite spänning måste det väl vara ;)

Av andra som gjort provet förut, hade jag endast hört att det är enkelt, och relativt enkla frågor...Prov frågorna igår, som dras slumpmässigt av 1000 (eller fler) frågor, var garanterat de svåraste som finns att välja...Då jag fick provet framför mig, läste de första 6 frågorna, fick jag blackout och insåg att jag inte hade en aning om vad de rätta svaren är, jag blev förlamad...inte blev det bättre med de följande frågor heller...Jag svarade så gott jag kunde, de frågor jag lämnat till sist, drog jag en vild chansning till svar...jag var ju säker på att jag var underkänd...Det som tröstade mig var att alla andra jag pratade med medan vi väntade på resultaten, hade tyckt lika som mig... att prov frågorna var från en "annan värld"...och alla hade samma känsla att de skulle bli underkända...Så ni må tro att glädjen var stor för dem som klarade det...Utom min äldsta son, tyvärr, han hade 2 fel för mycket...Honom berörde det knappt, jag förstås tyckte synd om honom :(

Allt detta tog jag säkert sådan inre stress med eftersom jag inatt har drömt om alla världens hygieniska saker, allt från strerila termometrar, temperaturer och kylskåp, jag vaknade säkert 20 gånger under natten...Nog är det underligt hur hjärnan kan spela spratt med oss människor...Det samma gäller mig då jag glömt namnet på någon eller glömt en viss händelse...Jag kan bli riktigt galen om jag inte kommer på namnet på en viss person...Jag börjar med att gå igenom alfabetet, bokstav för bokstav..."smakar" lite på varje bokstav, och oftast hjälper det, jag kommer på namnet jag funderat på...Men ibland hjälper det inte, och har ingen annan kunnat hjälpa mig, så då kan jag vakna mitt i natten, och det första jag funderar på är namnet...och då brukar det oftast lösa sig, då jag är som mest yrvaken...Undrar hur min hjärna riktigt funkar...;)

En annan sak som irriterar mig, gällande min hjärna...Då det fastnat en sång i huvudet, som om en och samma skiva skulle spela på om och om och om igen...den slutar aldrig...för mig har det varit helt hopplöst den senaste tiden...var och varannan dag är det någon låt som fastnat och mal på... Ibland, tack och lov, är det väl nån bra sång som surrar på, men nu senaste veckorna har det varit olidligt...Endera har det varit fråga om någo gamla finska bitar från 70 talet...senast var det Katri Helena - Katson autiota hiekkarantaa...HALLO, ni som känner mig vet att jag säkert aldrig hört låten i mitt liv...så ni må tro jag höll på att bli galen efter några timmar...Varvat med dessa härliga finska schlager sånger, så är det JULSÅNGER som etsat sig i min hjärna... Känns inget vidare så här i mitten av april att nynna på räven raskar över isen...

Men vad kan jag göra, det är ju min hjärna som leker med mig, och jag kan ju inte precis stänga av den för stunden...Jag brukar tänka på allt annat, jag brukar bokstavligen skaka på huvudet, i hopp om att sången sku trilla ut ur öronen, ifall det är rätt så tomt mellan öronen, så borde det inte vara något större problem...;) Ja, och jag brukar t.om prata högt till mig själv, och be sången sluta snurra på...Tyvärr brukar det inte hjälpa, så jag får dras med min last, jag och mitt huvud firar lite jul, året runt... Nu fastnade tyvärr Räven raskar över isen igen, tack vare att jag skrev om den...Så nu säger jag tack och hej för denna gång, innan jag börjar skriva om julen...;)

Stadsflicka...

Idag är vår yngre son med skolan till Helsingfors på kulturresa, en hel dag fylld med program, men även tid för fritid på stan på kvällen. Dvs, min son, som inte håller ordning och reda på någonting, tappar och glömmer saker precis var som helst, nu som bäst irrar på någonstans i stora Helsingfors, och jag sitter här hemma och är nervös och undrar om han skall hitta tillbaka till bussen...;) Tillika får det mina tankar tillbaka då jag själv var liten och bodde i stan, jag var en äkta stadsflicka...

Till "landet" flyttade vi då jag var 12 år, innan dess hade vi bott i Esbo och Kyrkslätt, jag själv gick i Helsingfors i skola vilket innebar att jag åkte tåg, t.om hamnade att byta tåg under resan, sista biten åkte jag spårvagn...Och allt detta gjorde jag ensam, fast jag bara var 8-9 år...Och bra klarade jag mig, så hur kan jag tro att min 14-åring inte klarar sig några timmar tillsammans med alla sina vänner i stan... Men man blir så här noijig, då man bor här på "landet"...:) Att jag har den stora äran att få bo där jag bor idag, på denna härliga ö, i skärgården, har jag mina föräldrar att tacka för. Vilken tur att de blev trötta på att vara statsbor på 80-talet, och valde att ta sitt pick och pack och börja ett nytt liv här :)

Tyvärr var jag långt ifrån lika intresserad av flytten till landet, då på den tiden...Nej, då var jag rent ut sagt skit förbannad...Hur kunde mina föräldrar vara så grymma, att slita mig och min syster och bror ( min bror var bara 1 år då, så han hade väl ingen skillnad var i Finland han bodde ) bort från stan, bort från alla våra vänner, till en plats mitt i ingenstans, till en plats ingen någonsin hört talas om...i alla fall inte mina vänner, dom trodde väl jag skulle flytta ut på en öde ö...;) Då vi första gången kom till ön, för att leta efter ett hus mina föräldrar ville köpa, och vi ungar var "tvingade" med, så undrar jag hur jag och min syster betedde oss i bilen på vägen...Antagligen var det rätt dämpad stämning...Första huset vi var och såg på, då gick vi ännu med in och kollade läget... Andra huset...då vi såg det...vägrade vi stiga ur bilen...Vi satt som fast klistrade på bakbänken och gjorde oss mycket väl hörda om att till detta hus flyttar vi ALDRIG...Vi steg aldrig ut, vi satt i bilen och väntade och överöste antagligen mindre vackra ord angående våra föräldrar... Då de kom tillbaka i bilen, gjorde vi klart att om vi skall flytta överhuvudtaget, så då till det första huset vi var och se på, absolut inte till detta ruckel... Tack och lov lyssnade inte våra föräldrar på oss...eftersom de köpte hus nummer 2...Hus nummer 1 finns fortfarande kvar, och varje gång jag kör där förbi så ryser jag...Jag skulle aldrig, aldrig någonsin ha velat bo där...;)

Cirka ett år senare, efter en hel massa renovering och tillbyggnad på "rucklet", gick flyttlasset från stan till landet...med två sura systrar och en bror, som fortfarande inte vuxit till sig tillräckligt för att ge moraliskt stöd åt sina systrar...:) Det som lite lättade på den hemska känslan jag kände, var löftet mina föräldrar gav...Så fort jag gått ut högstadiet, får jag "flytta tillbaka" och fortsätta mina studier i stan...Då gjorde jag klart för dem, efter 3 år ( jag började 7:an då vi flyttade ) så far jag, jag flyttar omedelbart...Fanns inte en tanke på att jag skulle spendera mera tid på denna ö än vad jag var tvungen till... Även så resonerade min syster...och i min brors undermedvetna lekte han säkert med dessa tankar redan som 2-åring eftersom båda mina syskon idag är stadsbor...

Mina 3 år, har blivit 28 år...28 fantastiska år, år som jag aldrig skulle byta ut...Under dessa år har jag hittat mitt hem, där jag hör hemma...Jag har skapat mitt liv här, jag har funnit en massa vänner, jag har hittat allt det jag behöver i livet...Och jag trivs, som fisken i vattnet...Finns inga pengar i världen som skulle få mig att byta ut detta...Jag nästan ångrar att jag inte fått uppleva min barndom här, men är glad att jag däremot fått ge äran åt mina barn att växa upp här. För deras del gäller det att uppleva stadslivet då fortsatta studier kräver det... Jag har fått privilegiet att uppleva att leva både i stan och på landet, det är jag tacksam för, eftersom det gjort mitt val enkelt... jag vill njuta av skärgården, hav i runt mig...kan det bättre bli :) Så ett stort tack till mina föräldrar som SLÄPADE mig hit :D

Vårkänslor...

Vilket härligt väder vi hade igår, sol och värme hela dagen lång...Vädret gjorde igen sitt inflytande på mig, inspirationen växte...Tyvärr växte den bara, fick egentligen inte så mycket uträttat som jag ville...Men efter en ordentlig städning / rensning i våra klädskrubbar och klädskåp under fredagen och lördagen, var jag väl i behov av en dag utan alltför mycket ansträngning...

En sådan grundlig rensning hade jag i äldsta sonens klädskrubb, att jag själv blev häpen över att det fanns så många hyllor och så mycket golvyta...;) För att klargöra, så har inte min son SÅ mycket kläder, hans skrubb används även till förvaring av andra saker...Förut fanns det så mycket rum på golvet att mina fötter just och just fick rum för att gå in där...hyllorna var så packade att jag inte hade en blekaste aning om vad där egentligen fanns...Nu, efter städningen, kan jag fast dra en vals på golvet, hyllorna är så tomma att det nästan ekar i skrubben, och jag är skit nöjd :D Visserligen är terrassen fylld av sopsäckar...det problemet tar jag tag i en annan dag...

Igår hade jag tänkt göra en massa ute på gården, det börjar klia i fingrarna då det blir vår...Jag känner för att kratta, peta omkring i mina blomland...Inte för att jag har sådana, jag bara tror så, det jag har är någon enstaka planta här och där, som ser malplacerade ut, knappt frodas från år till år...men jag försöker mitt bästa, jag planerar varje vår hur jag skulle vilja ha det och se ut...Och en god planering är väl halva jobbet, så om jag nu i 8 år planerat, så inom några år borde jag väl ha en trädgård som ingen skådat förut...:) Som jag sagt, jag lider av beslutsångest, och det gäller även min trädgård, vet inte hur många gånger jag grävt upp, planterat nytt, flyttat, grävt upp igen...Inte undra på att det aldrig blir något av det hela...

Medan gubben och äldsta sonen bytte till sommarringar på bilarna, eller vem som gjorde vad undrar jag, för det jag såg, var äldsta sonen som satt på gräskanten och gav order åt sin far i samma stund som han konstaterade åt mig att han har på känn att han kunde bli en bra arbetsledare i sin framtid...:) Vad min man ansåg om detta, som låg på alla fyra i sanden, svettig för att få ringarna bytta, det kom jag mig aldrig för att fråga...;) Under ringbyte, fick jag krattat lite, bort plockat skräp från gräsmattan, som i mesta dels bestod av rester av nyårs raketer, fattar inte hur dessa bitar landar på marken då man för fan betalar sig sjuk för att skjuta upp dem i luften... Jag klippte även lite torra kvistar här och där runt mina enstaka plantor, det ser väl bra ut om man står med baken upp i vädret runt sina planteringar, det ser ut som man fattar vad man håller på med...;)

Detta är inte vår trädgård...

Då framsidan av vår gård, som tillhör minoriteten av våra små ägor, var uppstädad, hade jag världens inspiration att fortsätta på bakgården...Men innan jag hann skuffa skottkärran de 4-5m runt huset, och sätta mig ner vid stockbordet för en paus, hade jag redan tappat lusten, det var nog lite tråkigt att se på alla torra plantor, jag började planera igen, planera hur vacker vår trädgård någon dag skall vara...Sen nån gång, sen då jag är riktigt gammal och inte orkar fundera på det mer...;) Vi avslutade den härliga vårdagen med att steka plättar ute vid grillen, och det gjorde att min inspiration växte igen...Då såg jag framför mig semester, ljuvliga sommarkvällar, ett eller två glas gott vin, god mat som avnjuts ute i min fina, välplanerade, frodiga trädgård...:D

Energi...

Det finns frågor...det finns svar...det finns frågor som aldrig får svar...det finns svar på frågor som aldrig ställs... Det finns dumma frågor som får dumma svar...Frågor som får ett oväntat svar...Frågor som kan få mig att se rött, som får mig att att koka inombords...frågor, som för mig har självklara svar...ändå får jag denna fråga slängd i mitt ansiktet...Denna fråga lyder: Hur jag har sådan energi att lägga tid vad gäller mitt barn...

Tack och lov kunde jag behärska mig i den stund...jag hann inte räkna till tio...men jag svarade kort och koncist...då det gäller mitt barn, har jag energi, och den energin tar aldrig slut!!! Att över huvudtaget bli ställd denna fråga, av en mor till en annan mor, gjorde mig stum för en sekund...Inom samma sekund insåg jag att alla inte är lika höns mammor som mig...

Oberoende om jag är höns mamma, skämmer bort mina barn, passar upp dem...så gör jag det endast för den stora kärlek jag känner för dem. Jag har skapat dem till världen, jag har gett dem ett liv, och jag är beredd att göra vad som helst för mina barn...Mina barn är inte perfekta, dom fyller inte alla krav som krävs, dom faller inte in i kategorin vi flesta vuxna önskar att våra barn skall vara... Inte ens i mina ögon är dom perfekta, dom fyller inte alla mina krav, och jag vet minsann att många höjer/höjt ögonbrynen då det gäller mina barn... Trots att mina barn inte följt detta koncept vi vuxna "väntar" oss av dem....så är ändå mina barn det viktigaste och dyrbaraste jag åstadkommit i mitt liv...Det finns inga ekonomiska eller materiella saker som någonsin skulle övervinna detta...Det dyrbaraste jag har är mina barn...och så länge jag lever, ändrar aldrig min syn på detta...

Vilka dumheter, hyss eller andra felaktigheter mina barn gjort eller kommer att göra ändrar inte min syn...Visst, mitt stora mål genom livet som förälder har väl varit att lära och tillrättavisa...Jag har lyckats till en del, en viss del jobbar vi på ännu...Oberoende detta, finns /kommer det aldrig att finnas något här i livet mina barn kan eller gör som orsakar att jag klipper av navelsträngen... För en viktig sak har jag lärt mig...Jag har bara mina barn tillgängliga en stund i livet...en kort tid, har jag kontroll, jag bestämmer, jag avgör vad som är bäst för dem...Och så skall det vara, så tänker de flesta föräldrar...man tror aldrig att det tar slut...

Tyvärr har jag fått uppleva det värsta...jag har varit delaktig...jag har kommit så nära det värsta något kan hända en förälder...En av mina vänner förlorade sin son, allt för tidigt...En son som var min äldste sons barndomsvän, en son som berörde mig helhjärtat, en son jag aldrig någonsin kommer att glömma, en son som....Ja,a en kille som finns i allas hjärtan, en kille som tyvärr togs för tidigt ifrån oss...Men den tid han var med oss, den tid glömmer ingen...Han var unik, på ett mycket positivt sätt...

Efter att jag upplevt denna grymma verklighet, och upplevt hur kort livet kan vara, eller hur verkligheten kan slängas emot mig...har jag verkligen lärt mig att uppskatta det jag har...jag har lärt mig att värdera det som är värt i mitt liv, jag jobbar för de jag uppskattar, jag slöser inte onödig energi på saker och ting jag inte anser väsentliga...Jag lever bara en gång och det livet tänker jag leva till max..Jag lever det så som jag själv vill det..Och ingen...INGEN...skall någonsin mer ställa mig frågan hur jag har energi att kämpa för mina barn...Jag kämpar så länge jag andas...

Byka...

Jag har byke...jag har en bykkorg...jag har en bykmaskin...jag har en torkställning...Trots att dessa fyra saker har ett starkt samband, har jag en känsla av att de aldrig träffats, aldrig satt sig ner för att diskutera för att få ett välfungerande system ... Eller så ligger felet i mig, det är jag som inte klarat av att sammanföra dessa komponenter, så att slutresultat vore det jag önskat mig...


Högarna med byke..där som hela processen startar...har en tendens att växa, var som helst, i fler rum i vårt hus...de växer på dom mest märkligaste ställen, oftast nattetid... efter att jag kollat bykkorgen, och bestämt mig för att inte byka eftersom korgen är nästan tom...På morgonen träder alla högar fram, jag nästan hör hur de jublar, då jag finner dem...Inom några minuter har jag bykkorgen full...full till bristningsgränsen...jag ser kläder som knappt hunnit svänga i klädskåpet, kläder som använts någon timme...Och där ligger de igen och ropar efter hjälp, de vill bli tvättade...Och visst ska de få den hjälp...De smutsiga kläderna samlas fort, de har brått att komma till tvätt...men min bykmaskin, den har ingen brådska, den är en liten söndags-åkare...den tar det lugnt...den gnor på tyst i sin egen takt...ibland väljer den ett högre tonläge, den skakar lite extra... Då ligger felet i mig, jag har packat den så full, att jag med nöd o näppe får luckan fast...Skit skillnad, vem vet om det blivit rent eller ej, byket har ju gjort ett besök i maskinen i varje fall...;)

Nu är det dags för torkställningen...den som borde vara 5 gånger större än vad den är...en maskin byke kan jag lyckas få att hänga på den, men byker jag 2 per dag, ja då står jag där med en hel hög våta kläder som jag inte vet vad jag skall göra med... Om bykmaskinen är långsam, så kan man väl säga att torkställningen tagit pension för länge sedan, för inget tar väl så lång tid som att få kläderna torra inomhus på denna förbaskade ställning....Mina söner tror att denna ställning åstadkommer mirakel...de tror att denna ställning har en magisk effekt som gör att deras jeans blivit torra inom en timme...Sen är det plötsligt mitt fel att kläderna är våta, hur har jag inte tvättat tidigare, det är ju fler dagar sen de använde de kläderna... Eftersom mina barn endast klarar av att se till att högarna av byke växer och därefter står och letar efter sina kläder vid torkställningen, antar jag att de inte fattat att det finns en hel del moment mellan dessa...Herregud, det tar ju ett halvt dygn för mig att få loss kläderna från varandra, innan jag kan lägga dem i maskinen...Jag begriper inte hur man klarar av att få bort kalsonger, långkalsonger, långbyxor och strumpor, ALLT I ETT, och allt är avigt in i varandra...

Förut konstaterade mina barn att jag inte hade behövt tvätta klädesplagget ifråga, de hade ju använt det endast en dag... jag ansåg på den tiden att mina barn inte skulle lägga på sig kläder fulla av matrester...Idag har de kommit över stadiet med dagens meny på kläderna så jag har lärt mig... jag kollar om det finns fläckar på kläderna...om ej, och jag vet att plagget bara använts några timmar, viker jag vackert plagget tillbaka i deras skåp...då har jag gjort fel...för IDAG är jargongen...Herregud, har du lagt tillbaka blusen i skåpet, den luktar ju deodorant...jag brukar försvara mig med att säga att den var ren...Min yngsta son som kan ha upptill 3 olika blusar på sig per dag, borde väl själv fatta att de inte behöver tvättas dagligen...

Visserligen är det bra att jag har en massa byke, jag blir inte uttråkad, jag har något att "pyssla" med hela tiden...Och snart blir det dags att tvätta bort vinterkläder, då ryms det max 2 plagg i gången i maskinen, så vilken tur att jag tänkt ha lång semester i sommar, så kanske jag får undan vinterkläderna någon vecka före det är dags att plocka fram dem igen...:)

Studera...

Att sitta på skolbänken var ju inte min grej då jag var yngre, och inte har mitt intresse för det vuxit till sig med åren heller... Visst hamnar jag att sitta på kurser och föreläsningar ibland, som angår mitt jobb, och det klarar jag bra av, oftast är fler av dem intressanta att lyssna på. Nu är vi tvungna via jobbet att få ett hygienpass, så idag och nästa vecka onsdag skall vi ta denna kurs. Inget fel i detta...men denna kurs innebär ett prov man måste klara, och jag AVSKYR PROV...

Vanliga kurser/föreläsningar som inte innebär ett prov i slutändan, är betydligt lättare att delta i...Då kvittar det om halva informationen går in i ena örat och ut i det andra...det kvittar om jag sitter och dagdrömmer om allt annat än vad föreläsningen handlar om...det kvittar om jag slumrar till för stunden...och det har hänt, det kan jag erkänna...;) Inte är det mitt fel om föreläsaren är så tråkig och inte väcker mitt intresse. På dylika föreläsningar kan jag låtsas se ut att vara intresserad...det kan se ut som jag gjorde världens anteckningar...trots att jag sitter och ritar streckgubbar...jag kan skratta då andra skrattar, fast jag inte har en blekaste aning om vad de skrattar åt...Och om jag inte har riktigt fel så antar jag att mången fler än mig inte heller vet vad de skrattar åt...skratt smittar ju hastigt av sig...:D

Men nu då det gäller en kurs med ett prov jag måste klara, så betyder det att jag MÅSTE följa med varenda sak som berättas, jag måste göra noteringar, jag måste vara koncentrerad...Eftersom jag inte har samma egenskap som min äldre son, att det fastnar i huvudet bara med att lyssna, så vet jag att hur mycket jag än följer med under kurs kvällen, måste jag ändå läsa, läsa, läsa...och ändå fastnar det inte...;) Nu är ju inte det här med hygien i köket så himla svåra saker att lära sig, det mesta är självklara saker. Men att tenta det, ger en press åt mig, jag blir nervös...Jag är en mästare på att förvränga frågor, jag tror det frågas efter något annat än vad själva frågan är...och det här med att tippa rätt, har jag aldrig varit bra på...Och tänk vad pinsamt om jag inte klarar provet...I och för sig...har jag klarat av att tillreda mat i mitt jobb i snart 14 år, utan problem, så antar jag att det inte blir värre även om jag misslyckas med provet...

För 3 år sedan gick jag en kurs för att få ordningsvakt kort åt mig. Denna kurs krävde förstås ett prov, vilket jag då var nervös för. Vi gick kursen tillsammans med min man, vilket underlättade för då kunde jag tillfråga honom om det material jag var osäker på då jag läste till provet. Det hade inte spelat någon roll om jag inte hade klarat provet, jag tog den kursen frivilligt. Jag klarade den, och tyvärr kan jag inte låta bli att skriva det här... att jag hade bättre poäng än min man :) Förvisso rörde det sig om ett halvt eller ett poäng, det minns jag inte mera, för mig räckte det att jag var bättre :) Hur länge tror ni jag levde på det...LÄNGE :D Eftersom jag tycker att det är ett stöd att ha någon nära med mig, som moraliskt stöd, så kan ni väl gissa att jag "pinade" en familjemedlem med till hygienpass kursen...Och denna ära fick min äldre son :) Jag vet att han har lätt för att lära sig, fast han inte har så mycket erfarenhet av kök/matlagning, så lär han sig snabbt, och då kan han hjälpa sin gamla mor inför provet...;) Jag har varit ärlig emot sonen och berättat min "baktanke", som nog bara är ett skämt...;) Jag tyckte att sonen själv kan ha nytta av passet, och det tyckte han själv och var mer än villig att gå kursen...Han tyckte väl det är bäst att gå kursen medan mamma och pappa betalar den...;)

Så nu återstår att se om vi båda kommer hem med passet i fickan, det hoppas jag. Hoppas vi kan komplettera varandra med information vi behöver hjälp med. I varje fall vet jag att min son kommer att poängtera mångt och mycket om vissa alldagliga saker i köket, som de flesta av oss gör, men som enligt "lagen" är fel...Vänta bara då han ser att jag förvarar ägg i kylskåpet, och det lär man inte ska behöva göra...Vem vet kanske jag får alla matvaror / temperaturer /  förvaringssätt m.m i topp skick här hemma tack vare sonen...Fixar han det inom en vecka, så lovar jag att jag tar hygien provet på talang...Så som mina barn sköter sin skolgång :)

Kalastankar...

Nu är det över, nu har jag "officiellt" blivit firad, nu har alla timmar av planering, förberedelser och förverkligande kommit till sin rätta... Kalaset är över, jag är mer än nöjd, det mesta löpte som det skulle, och inga fler rynkor har uppenbarat sig i mitt ansikte..;) Nu fortsätter jag min vardag, ung och glad i sinnet, precis som förut...En sak har ändrat min syn på livet efter mitt kalas...en sak ni hört om förut...teknikens underbara värld...DEL 2...

 Några timmar innan festen skulle börja, efter fler timmars "stress", verkade det som det jag och svägerskan hade ansvar över, vara under kontroll...För att vara ärlig, så var det väl svägerskan som hade allt under kontroll, jag sprang mest hysteriskt från det ena till det andra, eftersom min svärdotter fler gånger frågade om hon skulle slutföra det jag börjat...Hade hon inte gjort det, skulle mina gäster fått 2 centiliter vodka som välkomstskål...Hon fortsatte blanda glasen som jag lämnat på hälft, som även skulle innehålla 2 centiliter ananaslikör och citrus dricka... I något skede har jag säkert kommenderat henne att göra något annat, eftersom min svåger sist och slutligen var den som såg till att allt det som skulle finnas i glasen fanns...

Inget av detta hysteriska virr-varr skulle ha skett om dagens teknik inte varit tillgängligt...Jag tappade koncentrationen med en gång, jag blev desperat, ja, t.om tårarna trängde fram...Kände att hela kalaset höll på att rasa ihop...MUSIKEN...Den del som betyder så mycket för mig, den del som egentligen utgör största delen av kvällen...den höll på att ge upp... Sonen som hade ansvar över detta, var dagen innan och kopplade all utrustning, provspelade, allt funktionerade bra !Det enda han inte hade fixat,var de sånger jag hade önskat skulle finnas med... men det ordnade han nog. En timme innan festen, då sonen började spela upp musik visade det sig att allt inte var som det skulle, musiken "hackade", det var lös kontakt någonstans...

Vilket resulterade i följande: Gubben och sonen hoppar i bilen, iväg hem, till grannen, för att låna en sladd, som sonen trodde var orsaken till problemet...tyvärr, detta löste inte problemet...iväg igen, hem efter egna högtalare och förstärkare...ingen succe...problemet visade sig vara i den bärbara datorn...hem igen...efter bordsdatorn och skärmen...fortfarande inget resultat...eftersom all musik sonen lagrat inför mitt kalas fanns i hans bärbara dator...Nu började första gästerna anlända, tillika min man och son far hem för 4:de gången för att synkronisera....(fråga inte mig vad detta betyder, men det löste i alla fall ALLA musik problem...) Nästan alla gäster hade kommit och min man och son lyste med sin frånvaro...Jag LÖS av en hel del andra orsaker...Tack och lov ordnade allt upp sig...som jag själv sagt...allt löser sig till sist...Men fler gånger under timmen med dessa tekniska problem, gick tanken till gamla goda kassetter med musik, som man kunde spola med en hederlig blyertspenna, och på bandspelaren fanns det bara play / stop / rec/...o.s.v.

Yngsta sonen som skulle ha kompisar till sig, eftersom han inte ville delta i mitt kalas, ringde mig en halv timme efter att kalaset börjat, och undrade om hans far och bror tänker komma hem många gånger ännu...stackars unge, han trodde väl att han var under "världens uppsikt"... Trots att han inte ville delta, och tyckte det var jobbigt då han inte fick föräldrafritt i huset vid den tidpunkt han tänkt sig, var han ändå mån om att fråga av mig, då jag ringde under kvällen, om vi fått musiken att funktionera...Baktanken var väl...mamma älskar musik, och då kommer hon inte hem i första taget...;)

Musiken funktionerade, maten räckte mer än väl...och mat blev det över...i mängder...Gryta har jag fryst ner i fler portioner, kakor äter vi till morgonmål, lunch, mellanmål och middag... musiken snurrar än i huvudet...men minnen, alla minnen jag har från mitt 40-års kalas finns kvar, de finns i mitt hjärta, och det är de värda :D

Väntan...

Imorgon gäller det...Äntligen är dagen jag länge planerat för här...Och allt har jag under kontroll = känns inte så...allt införskaffat = knappast...ingen stress = panik...sova lugnt inatt = mardrömmar... rofylld dag imorgon = panik... festen blir lyckad = JA!!!

Jag och svägerskan har spenderat hela eftermiddagen och kvällen idag för att ställa igång inför mitt kalas. Fick även en stor hjälpande hand av min svärdotter. Min man och äldsta son var nog med på ett hörn...var så vet jag inte...förutom då jag klargjorde att vi borde göra en provsmakning på bålen...DÅ lade jag märke till att dom var med och hjälpte inför förberedelserna. Då var bägge två först i kö, för att provsmaka, de t.om erbjöd sig att blanda smakerna själv...Tack och lov smakade även jag och svägerskan...Hade vi inte gjort det, skulle antagligen endast karlfolket klarat av att dricka av bålen, som resulterat i att 90% av dem sovit långt före midnatt...långt innan kaffe serveringen...;)

Vi måste absolut hålla ett öga imorgon då hela bål mängden skall blandas, så att proportionerna blir "anständiga", så att mina gäster mår bra följande dag...Övriga drycker som det bjuds på, borde vara under kontroll, det har vi konstaterat med svägerskan, eftersom vi provsmakat allt, för säkerhets skull smakade vi en del sorter i fler etapper för att vara på den säkra sidan...;) Kran / vichyvattnet hoppade vi över, vi litar på att dessa drycker håller sin standard och smakar som de ska :D

Allt i ätbar väg är under kontroll, förutom 1/3 av kakorna till kaffet...Jag bakar inte sött... i varje fall så länge jag kan delegera det...och så länge jag är arbetsledare inför kalaset, kan jag delegera denna sida vidare...;) Enda problemet är: att svägerskan som åtagit sig att baka det mesta, har skött sitt till punkt och pricka, tack för det...men,men...äldsta sonen har lovat baka 2 kakor...och det har jag inte sett skymten av än...Ej heller har han fixat musiken...Kakorna förstår jag att han inte kunnat förbereda, men musiken har han ju haft någon månad på sig att förbereda...Sonen påstår att han skall fixa allt imorgon...Jag hoppas han har väl förberedda planer, för hör jag en endaste gång att han säger att tiden inte räcker till, ja då...då kommer han att få uppleva en hysterisk mor...i form av sådan hysteri som ingen ordbok kan beskriva...;)

Fast allt skulle vara i sin ordning, allt välplanerat, skulle jag ändå ha stress...Stress över att allt är  som det skall vara...Trots denna stress, längtar jag efter morgondagen, jag vet att jag stressar i onödan...Allt blir bra bara det blir färdigt...Alla timmar jag lagt ut för att planera och färdigställa, får jag det största tacket för imorgon. Jag får en hel kväll som jag kan umgås med alla mina vänner...Jag längtar :D

Våga ta steget ut...

Hur långt kan man tänka sig att gå, hur mycket är man beredd att "lägga på spel"... Hur tuff är man egentligen, har man det mod som krävs...Oftast låtsas man ha det, men då det kommer till kritan, drar man sig oftast ur... Då man är tillräckligt "uppe i varv", är man beredd att göra vad som helst, men då värsta ilskan /aggressionen lagt sig, gör man inget åt saken, det får rinna ut i sanden...

Jag personligen är den som "tänder till" från 0 - 100 på några sekunder, under dessa sekunder hinner jag bestämma ett och annat...tur att ingen kan läsa mina tankar, för mina tankar är inte alltid de vackraste eller snällaste just då. Tack och lov har jag under årens lopp lärt mig att behärska mina känslor, och mer eller mindre gått inför linjen att: Tänka först, tala sen...Och så länge man bara tänker, tyst för sig själv, kan man inte göra någon illa... Men ibland, bara ibland, kan jag inte behärska mig, jag hittar inget lock som passar för att dämpa min ilska...Ingenting som får mig att hålla tillbaka mina tankar och känslor... Då detta händer, varken vet eller vill jag se, om jag gör rätt eller fel, jag kör mitt eget race...Jag bryr mig inte vad andra tänker, jag har bestämt mig för detta, jag tänker inte ge upp...

Nu är jag och min man inne i ett "eget race"...Något vi länge kämpat med, men alltid låtit saken gro eller rinna ut i sanden...Men inte denna gång. Nu har vi tagit mod till oss, tagit steget ut och valt att gå till kritan med saken. Vi har inget att förlora i vår "kamp", vi har helt enkelt fått nog och vill skapa rättvisa. Antagligen "höjer de flesta ögonbrynen" och undrar vad vi håller på med, men vi har valt att göra det som känns bäst för oss!  Någon gång i livet kommer ribban emot för alla, det kommer situationer du inte längre kan hantera om du inte själv börjar göra något åt saken, det är ju endast du själv som kan inverka på hur ditt liv skall se ut...

Att ta det steget, att övervinna sina "rädslor och farhågor", att våga göra slag i saken, känns skönt...Det känns som en befrielse, en stor lättnad att äntligen försöka sitt bästa...Att göra sitt bästa, men med rädslan att vi ändå får dra bottennappet, känns trots allt som en positiv sak. Vi vet ju att vi denna gång inte gav upp, vi har gjort det vi kan göra...vad slutresultatet blir, får tiden avgöra...men vi kan vara nöjda över att vi vågade slutföra det vi länge tänkt göra. Att i fler dagar sitta framför datorn in i nattens småtimmar för att skriva,skriva,skriva...många sömnlösa nätter...många obesvarade frågor, så känns det som vi vaknat till ett nytt liv, då vi får klistra fast kuvertet imorgon...kuvertet som innehåller så mycket starka känslor vi burit med oss åratal...känslor vi äntligen vågar släppa fria...

Nu hoppas jag att jag kan fokusera mina tankar tillbaka till det kommande kalaset, jag har inte gett den minsta tanken till det, de senaste dagarna. Även min blogg har varit orörd, vilket ni säkert observerat... Eftersom det jag skrivit om idag, gäller en av våra söner, har all min energi gått ut på detta. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, finns det inga hinder som är för stora att övervinna, i synnerhet då det gäller mina barn...Så nu kan jag vara stolt då vi som föräldrar klättrat fler hinder för att stötta vårt barn :)

Känslor...

Det är inte alla dagar man får uppleva så stora ändringar som jag upplevt idag...att under de få vakna timmar under dygnet, känna så många olika känslor... Visst vet jag att vissa faktorer påverkar på människans humör och tankesätt...Och att vädret är en av dessa faktorer, är rätt så känt, men idag har jag minsann fått konstatera hur vädret inverkar på mig personligen...


Vaknade idag till doften av kaffe...kaffet var klart tack vare att gubben skulle på jobb och VAR tvungen att stiga upp före mig...;) Tänkte inte stressa denna morgon, ville ligga i sängen och "dra" mig...Men då jag såg mellan springorna i spjälgardinerna hur solstrålarna trängde in, beslöt jag mig att stiga upp, och njuta av det vackra vädret. Morgon kaffet njöt jag av ute på terassen, klarade bra av att sitta i t-skjorta, värmen var underbar... Jag fick en energi-kick av vädret...Under förmiddagen fixade jag placeringskort och sånghäften, var till mina föräldrar och rotade i alla skåp efter saker jag behöver till kalaset... Hos mina föräldrar skötte jag "hela halva bondgården"... (deras "bondgård" består av 2 tackor, 1 litet nyfött lamm och en bässe, och 1 shetlandsponny )... Mycket liten bondgård, men den behöver sin skötsel...;) Jag var så ivrig tack vare solen och den härliga vårkänslan, så jag krattade och städade lite upp på deras gård...

Väl hemma, skulle jag ha haft all lust och inspiration att fortsätta städa på vår egen gård, men det började vara dags för mat...Vi hade gourmé middag med yngsta sonen...korv och makaroner...snabbt och enkelt :) Efter det åkte jag iväg för att söka hem äldsta sonen från sin flickvän. Eftersom gubben hade vår bil till jobbet, fick jag "låna" sonens bil,  han har köpt åt sig egen bil, med fullständigt egna förtjänta sommarjobbs pengar, vilket jag är mycket stolt över, det kan jag erkänna! Hans bil är förstås lite "tuffare" än vår, men inget mig emot, jag kör den så gärna...Jag gillar att han har ordentlig stereo, med ordentliga högtalare...Så på vägen till hans flickvän idag var ljudnivån hög...tyvärr klarade jag inte av att få cd:n på, så jag lyssnade på radion, men det råkade komma bra låtar...Jag fick i alla fall sommar-känsla...fina torra vägar, bra musik, m.m.... På vägen hem kopplade sonen på cd- spelaren, lade ljudnivån till max...vi skrek åt varandra då vi ville kommunicera...I all denna höga ljudnivå, ropar sonen: Visst blir det fint ljud sen i min bil, bara jag skaffar bättre högtalare och "manicker" som gör att man får bättre bas ljud...? Jo, visst blir det bättre, tänkte jag, i samma stund bestämde jag mig för att köpa hörselskydd i minut och parti, som jag kan fylla hans baklucka med, så han kan dela med sig åt sina medpassagerare...:)

Allt detta jag upplevde under dagen, fick mig att längta efter sommaren, jag såg bara positiva saker i.o.m att våren är här...Inom loppet av några timmar, såg jag inget positivt mera...Jag tappade all inspiration, jag svor, jag blev sur...Jag stängde ögonen fler gånger och hoppades att detta var ett april-skämt...Hela världen är vit, och inte bara lite vit...det är ju värsta snötäcket som lagt sig över oss...Det är nu folk skall passa på att ta sina vinter/jul fotografier, för nu är naturen som vackrast...nu, 1 april, har vi ett fint vinter väder, nu skall vi plocka fram all vinterutrustning, nu skall vi inte planera sommarsemestrar, än mindre plocka fram trädgårdsmöbler...NEJ, NU ÄR DET VINTER IGEN!!!