Planerna ändras...

Första semesterdagen idag, blev verkligen inte så som jag hade planerat den...Morgonen började som tänkt, jag fick en välförtjänt sovmorgon, ingen väckarklocka som störde mig. Visst vaknade jag till då gubbens klocka ringde, men då var det skönt att bara få svänga sida och fortsätta sova. Väl uppstigen gjorde jag de dagliga morgonsysslorna, som ju tyvärr inte försvinner fast det är semester :( Jag var så gott som klar och skulle börja med ett av mina "projekt" jag har tänkt få gjort under min lediga tid, men då blev det ändrade planer för första gången under denna dag...

Min man hade en kort arbetsdag och kom hem 12 tiden, vilket vi inte hade räknat med. Och då tycker min kära man att vi ska fara till mina föräldrar och fixa till platsen dit vi skall flytta vår ögonsten till båt, som endast står på landbacken nuförtiden...Jag hade absolut ingen lust, men snäll som jag är så slopade jag mina planer och tyckte väl det var lika bra att få saken ur världen. Hemma hos mina föräldrar hann vi vara knappt en halv timme, innan dagens planer ändrade för andra gången denna dag...Planerna ändrades till ett svettigt och kämpigt pådrag som jag trodde att aldrig skulle ta slut.

Min man, min bror, min mor och jag står och pratar då vi mitt i allt får syn på två djur som står nere längs vägen. Jag trodde det var 2 hundar...tills min mor ropar åt min bror att han måste springa fort som fan, det är deras får som rymt från hagen. Då blev det eld i baken på oss alla...Nu var det fråga om lamm/får som endast är 3 månader gamla och kommit till mina föräldrar förra veckans torsdag. D.v.s att omgivningen, människorna och allt var nytt för de stackars små liven. De har ingen förtroende för människor ännu, de har inte vågat äta från människohand ännu under de 4 dagar de varit hos mina föräldrar. Och nu var dessa två vilsna varelser på väg ut i stora världen för att forska marken omkring dem...

3 månader gamla Ada och Alma <3

Bilarna kör kors och tvärs, fåren springer rakt över vägen...då tänkte jag redan att detta slutar fort, men tragiskt. Första halvtimmen höll de sig runt grannarnas gårdar, med min bror efter dem. Han kom aldrig närmare än 5 meter innan de blev skrämda och sprang iväg, och brorsan min sprang efter. Då de bekantat sig med grannarnas gräs, bar det iväg till skogs... Min bror följde dem intensivt och hade dem hela tiden under synhåll. Efter en timme ringde min bror och bad mig och min man att köra iväg till ett ställe där han visste att det kommer en åker emot, han skulle försöka få dem dit, om vi eventuellt skulle kunna omringa dem där. 3 personer, 2 vettskrämda får och en stor åker...lät ju inte som den bästa planen, men i det skede tänkte väl ingen klart, det enda vi hoppades var att få fåren fast. Vi parkerade hos en bekant, berättade situationen för honom och frågade om han hade några tips att ge... Medan vi väntade på att se skymten av fåren och min bror, så ringer min bror och säger att fåren totalt bytt riktning och springer åt ett annat håll...

Så hem tillbaka till mina föräldrar och vänta på nästa direktiv... Nu hade jag redan ringt många samtal, för att få goda råd eller eventuellt få tag på en vallhund. 2 timmar efter att fåren rymt, ringer min bror och säger att han är rätt så nära, han har dem på andra sidan vägen igen och att vi alla ska komma för att försöka "styra" dem till rätt håll. Nu har vi fått hjälp av grannar, som helhjärtat ställde upp för att rädda fåren. Vi får dem över vägen, med en massa bilar som hamnar att tvärbromsa, tack och lov händer inget värre... Vi har dem på mina föräldrars gård, NÄSTAN inringade i ett stängsel vi riggat upp. 5 minuter senare har vi både fåren och min bror vilse i skogen på andra sidan vägen igen...Då håller nog jag på att ge upp, ser inget hopp i detta, annat än att be till gud och hoppas på att fåren hittar hem av sig själv...

Vi avvaktar igen en god stund, då ringer jag min bror för att fråga läget. Får inget svar...ringer igen, inget svar...min mor blir orolig och även hon ringer utan att få svar. Då fasar vi för att han fallit, eller rent av blivit ormbiten, eftersom han springer omkring i skogen barbent med endast Crocs på fötterna. Jag försökte lugna min mor, och säga att risken finns att han tappat telefonen, då han springer omkring i skogen. Tillika säger min man att nu ser han min bror! Och vad ser vi andra, JO han kommer med ett av fåren i famnen :) Har nog aldrig sett min bror så svettig och slut, men han kämpade in i det sista för att orka bära fåret ända in i hagen. Så vilken tur att han inte stannade upp för att svara i telefonen då vi ringde :D Nu vaknade nog allas hopp igen, nu var vi halvvägs, 1 fast...1 kvar...

Personen vi pratade med tidigare, där vi skulle "möta" min bror och fåren, hade tänkt att han tar barnen + några extra barn med sig och hoppar i bilen och kollar läget ifall vi fått fast fåren. Tack vare hans hjälp och alla 5 barn han hade med sig fick de tillsammans med min bror det första fåret fast. Han blev och kollade det andra fåret medan min bror bar hem det andra. Min man for sedan iväg men min bror för att få fast det andra. Nu var vi kvinnfolk rätt så säkra på att det andra borde vara lättare att få fast...men där tog vi fel. En halv timme senare gav gubbarna upp för då hade de tappat bort fåret. De hade ingen aning om vart det försvunnit... Glad för att ena fåret var hemma, men mycket vemodig över att det andra nu springer ensam i skogen, hoppade vi i bilen och kom hem. 3 1/2 timme höll detta pådrag på, jag hade inte ätit en smula på hela dagen, så var rätt så slut då vi kom hem.

Tur att vi hade rester att värma, så behövde inte kocka. Tog hjälp av Facebook och lade in en text med hopp om iakttagelser ifall någon ser ett irrande får. Vi hade även bett alla grannar i närheten höra av sig i fall de ser ett brunt får i närheten. Djurvän som jag är, hade jag lite sjukt i magen då jag tänkte på det ensamma fåret ute i det fria, för att inte tala om det andra som var ensam i sin hage. Visserligen var den i trygghet...Hoppades på att den som var i trygghet skulle bräka på utav helvete så att den andra eventuellt hörde och skulle hitta vägen hem. Jag hann äta halva portionen, då min telefon ringer och min bror, andfådd som bara den, ber oss att komma genast. En granne hade hört bräkande i skogen, så brorsan hade rusat dit och nu var på väg att få den "vallandes" hemåt... Vi rusar iväg, och då vi kommer fram hör jag ett får bräka så in i norden och ser en massa människor som försöker hjälpa till för att få fast den.

Och vi var så nära, så nära, såå nära med att få fast den. Mina föräldrars grannfru, lockade fåret till sig med att bokstavligen härma ett fårläte, hon bräkte på som bara den. Den fasttagna lilla filuren i hagen sa inte ett skvatt, den låg och sov och brydde sig inte om att kompisen var i panik på andra sidan av vägen. Grannfrun lyckades med sina läten få fåret att komma på två meters avstånd från henne och min man. Men för långt bort för att våga "kasta sig" över det. Då ropade jag åt henne att hon skulle komma över på rätt sida av vägen i hopp om att locka den närmare sin hage och sitt "syskon". Det lyckades till den del, att vi fick fåret över till rätt sida, men sen blev det kaos. Då vågade jag inte se mera...Något skrämde fåret som tog ett skutt ut på landsvägen, och fortsatte sin färd springande mitt på vägen. Jag tyckte mig höra ett duns, och var på det klara att fåret blivit under en bil :( Tillika ser jag att min bror och min man springer så tusan längs med gångbanan...

Efter en stund får jag klarhet i att det andra fåret är på väg hem, även denna gång i min brors armar. Resan för detta får slutade med att, igen hade samma härliga gubbe med alla härliga hjälpsamma barn varit involverade... Barnen hade sagt att: ska vi inte fara och se om de fått fast det andra fåret. Så de hoppade alla i bilen och råkade komma mitt i pådraget då vi jagade får nummer 2. Då fåret sprang längs med landsvägen, körde karln i fråga fast fåret, körde förbi det och nästan "prejade" fåret av vägen och ner i diket. Hoppade ur bilen, fick tag i fåret och höll fast det tills min bror kom. Den stackars killen kom strumpfota och genomvåt enda upp till knäna körandes hem till mina föräldrar, men han var glad för att allt slutade lyckligt :) Så är även jag, min man och min familj. Barnen i fråga blev tackade med en massa jordgubbar och ärter, de vuxna nöjde sig med ett tack. De var glada att de fått vara med och hjälpa :)

Uppskärrade men återförenade <3

Trodde aldrig att denna 6 timmars pärs skulle sluta så här bra, trodde nog aldrig vi skulle få fast dem under detta dygn, för att vara ärlig, trodde jag inte att vi aldrig skulle få fast dem. Vad härligt att se hur grannar och bekanta, även obekanta ställer upp för att hjälpa. För utan alla dem idag hade nog mina föräldrar antagligen haft två vilsna får ännu springandes i det fria... Tusen tack till er alla <3 Så min första semesterdag kan jag summera med att den varit mycket händelserik och motionsrik. En av dem som var med och hjälpte var hemma från Sverige och hälsade på sin mor, och hon sa, att hon inte minns när det skulle ha hänt så här mycket i Kärra by senast :) Så vilken tur att dagens oro slutade med glädje för många :)

Regn och tårar...

Idag har det varit en tårfylld och tung dag...

Rätt så långt inpå eftermiddagen hade vädret varit på den bättre sidan, inget regn och lite värme och sol, så tänkte i ett skede att denna dag är det endast jag själv som orsakar blöthet...med mina tårar... Men inte var ju denna dag alls avvikande från de senaste, regnet har nog öst ner i fler etapper och en åskskur hann vi även uppleva.

Vet att jag skrivit om samma sak fler gånger, så länge jag jobbar som dagmamma kommer jag att skriva detta säkert ännu många gånger...För idag har igen varit en negativ dag i mitt jobb, tack och lov kommer dessa dagar inte så ofta. Högst en gång i året, med god tur kan det vara två år emellan :) Det tackar jag för, eftersom mitt psyke inte skulle klara av denna känsla så ofta :( Idag var det speciellt tungt, för mina gråt attacker kom upprepade gånger. Och fortfarande kan jag inte riktigt fatta att en underbar tjej som jag har haft privilegiet att få vara dagmamma åt i 4 år, idag var hos mig sista gången, för att ta steget ut i "stora världen" och börja lekis i höst.

Den lilla tösen var endast 10 månader då hon kom till mig, idag kramade jag om en blivande 5-åring som lämnade efter sig så mycket minnen, tillika hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Att få sköta om ett barn från 10 månaders ålder, 4 år framåt, gör ju att jag verkligen har fått spendera en massa tid med detta barn, jag har fått vara delaktiv i en stor del av barnets uppväxt. Som mamma till egna barn, kan jag ju erkänna att man under åren glömmer en hel del, hur pojkarna var då de var små, i vilken ålder de lärde sig än det ena, än det andra...Vad gäller dagbarn, så vet jag ju att de bara är till låns, och tycker väl att man borde minnas bättre varje enskilt barn. Men herre du milde, då jag för någon vecka sedan började bläddra i gamla foton, för att leta upp bilder på tösen som idag "blev stor", så fick jag en chock...

...Var hon verkligen så där liten då hon började hos mig, jag kan ju knappt minnas det. Då jag såg att några av hennes första dagvårdskompisar idag är skolbarn, blev jag ännu mer ställd över hur länge jag har haft glädjen över att ha fröken hos mig. Visst minns jag en hel del, men eftersom jag växer upp med barnen, så är det ibland ofattbart att förstå hur små de var första dagen de kom till mig. Det är egentligen först den dagen som jag måste släppa taget, det är då jag vaknar upp och börjar tänka tillbaka på åren som gått. Det är då det blir så ledsamt, för då måste jag inse att min tid med barnet är slut nu...nu kan jag inte mer vara delaktig i barnets framtid.

Kan bara igen en gång säga...tack och lov att vi bor på en liten ort!!! Det betyder att jag nu som då träffar på mina "gamla" dagbarn. Kan väl tänka mig att dagmammor som jobbar i stor städer, eventuellt aldrig ser skymten av sina forna dagbarn efter att de gått vidare. Men inte är det samma sak...att träffa dem nu som då...som att få ha dem hemma hos mig, 8 timmar per dag, 5 dagar i veckan. Men bättre än ingenting är det i alla fall att nu som då träffa ett gammalt bekant ansikte, som skiner upp och kommer fram och pratar med mig :)

Min yngre son kom hem från jobb idag då min sista och största gråtattack hade kommit. Han undrade varför jag grät? Då jag förklarade att ....... var sista dagen i dagvård idag och jag kommer att ha så himla ledsamt, så tyckte han först att jag var löjlig...vilken tonåring tycker inte att mamma är pinsam som tjuter? Då jag förklarade hur jag känner mig, och poängterade att det faktiskt känns som om jag "mister ett eget barn", då förstod han mig lite bättre. Och själv tyckte han också att det kändes konstigt att ....... inte mera skulle komma till oss. För tro det eller ej, att jobba som dagmamma så involverar man hela familjen. Min man och mina barn blir en del av dagvården för dagbarnen, och mina dagbarn blir en del av vår familj <3 Därför heter det väl familjedagvård :)

Alla avsked och avslutningar är jobbiga...alla som jobbar med barn upplever säkert vemod då barnen tar steget vidare ut i livet. Men jag tror att, de som inte jobbat som dagmamma kommer nog aldrig att kunna sätta sig i mina skor. Kontakten du får som ensam vuxen med en liten grupp barn, som du ensam har ansvar över i fler år, är nog säkerligen helt annan, än kontakten du får i ett dagis eller gruppfamiljedaghem. Där är det fråga om många skötare och många barn, så trots att man binder gemenskap så tror jag att det inte blir lika intensivt som det blir att ha barnen hemma i sitt eget hem. Nu vet jag ju inte hur det är...jag har endast jobbat hemma som dagmamma, så jag kan ha helt fel. Oberoendet hur det är, så för mig är det jobbigt i alla fall :(

Det som är så härligt med små barn, är att de är så spontana. De tar livet med ro <3 Idag morgon då tösen kom till mig och gick till lekrummet så var hennes första ord..." idag är jag sista dagen hos Hanna, efter sommaren börjar jag lekis". Då vi skulle gå ut på eftermiddagen, frågade hon vad vi skall äta imorgon och varför jag skickar hem alla hennes kläder och väskor...DÅ hamnade jag att gå i köket för att inte barnen skulle se mina tårar. Tur att de inte ser mig nu, för nu går inte mina tårar att hejdas! Idag då pappans bil kom in på gården,då han skulle söka sin dotter sista gången härifrån, grät hela himlen med mig... Regnet kom som spö i backen, tur var väl det, eftersom det höll mina andra dagbarn fokuserade, så att de inte noterade en tjutande dagmamma...

 Alla jobb har sina för och nackdelar, så även mitt. Nackdelarna är få...men hjärtskärande. Visst är det värt med alla dessa tårar, med tanke på vad jag får och fått uppleva för att vara delaktiv i barnens liv. Inlägget avslutar jag med att dela med mig av texten jag fick av familjen som idag tackade för att jag skött om deras dotter <3 Tack till er <3

Hanna!

Du finns där när vi själva inte har möjlighet

Du har öppnat ditt hem o din famn för vårt barn

Du har låtit oss gå på jobb i trygghet

för vi vet att ....... är just hos dig

Du är viktig för oss

TACK

  

Ungdomar...

Jaha, jaha...nu är det det liksom midsommar på kommande. Imorgon skall det finnas nypotatis, sill, grillmat, snaps, jordgubbar och en massa tusen andra saker instuvat i kylskåpet. Det har jag! Har handlat hem så mycket mat att vi hamnade lägga igång vårt reserv kylskåp i förrådet...så inte lär denna familj svälta inkommande veckoslut :) Familj och familj...jag och min man borde jag väl skriva...för mestadels av denna helg är det bara han och jag.

Visserligen minskade det en hel del mat från kylskåpet för en timme sedan, i samma takt som det blev tyst här hemma. För nu har det värsta hänt, nu hamnar jag för första gången genomgå en midsommarhelg med en son ute i vimlet... Har varit lyckligt lottad och skonad från detta i 17 års tid, så inte ska jag klaga :) Därför kanske jag är super nervös nu, då det är första gången jag ska gå igenom det här. Visst har vår äldre varit på vift någon midsommar, men då har han befunnit sig på ön, tagit sig fram med taxi, och alltid kommit hem till natten. Men exakt så här "tryggt" ser inte konceptet ut för vår lilla kille, denna midsommar, då han sluppit ut på grönbete första midsommaren i sitt liv...

Att det är hans första "riktiga" midsommar har även visat sig, från hans sida, hela eftermiddagen lång!!! Sonen kom hem klockan 14 från jobb, fram till 18.00 har hans mun varit i full funktion. Han har pratat oavbrutet...Han har packat, funderat, packat och funderat. Han har ringt 711 samtal, varefter han har packat och funderat. Han har haft full kontroll över att allt ska finnas med...allt från tandborste till wc-papper. Han packade t.o.m yllesockor och fingervantar...Oho, tänkte jag, det var ju klokt att han förstod att det kan bli kallt. Tills han meddelade att det packade han med endast åt hans flickvän, IFALL hon glömt att ta såna med sig... Nå, han är ju omtänksam i alla fall :) Fryskassen fick jag packa, så att all mat säkert skulle komma med. En sak kan jag garantera...vår yngre kommer inte att vilja se skymten av en grillkorv på fler veckor! Halva fryskassen var ju fylld med grillkorvs paket! Men mammas hemlagade potatissallad fanns nog också i kassen, fixade en stor mängd, så att det skulle räcka åt alla i samma sällskap ;)

Vad är det jag egentligen oroar mig över? Sonen var på toppenhumör, har tillsammans med sina kompisar planerat och fixat inför hela "resan". Biljetter ordnat, rutter planerat och vädret ser ut att vara bättre än tänkt...så allt borde vara ok, eller? Nå de små detaljer som malar på i min hjärna är: Hav, en båt med 6 ungdomar, kallt och vått väder, hala berg, alkohol, engångsgrillar, spritkök, långt borta hemifrån, party i fler dagar, slagsmål, för mycket alkohol, midsommar med en massa folk, kallt vatten, killar som "gör sina bestyr" över relingen i båten, och sen ännu några andra små detaljer som kan inträffa på midsommar...

Okey, visst funderar jag en aning på allt det jag rabblade upp...men det jag är mest nervös över är: hala berg och bestyren över relingen...vet att vissa andra mammor som har sina söner på samma båt, är oroliga över träskorna som killarna har på fötterna :) Det behöver jag inte oroa mig över, vår son har gummitossor på sig, i alla fall idag då han åkte iväg...vad han har på fötterna i söndag då han kommer hem återstår att se :D Slagsmål är även en sak som jag är livrädd för. Har försökt uppmana mina killar att hålla sig borta ifall det drar ihop sig till bråk, men man vet ju aldrig. Vad gäller själva båt färden under denna helg, så känner jag mig rätt lugn, trots att det var min första panik reaktion för några veckor sedan, då sonen började diskutera om hans midsommar planer... Ägaren och chauffören till båten har vuxit upp på sjön sedan barnsben, han kommer garanterat inte att ta några risker med något vad gäller sjöliv. Jag litar till 100% på alla dem som åkte iväg ikväll, att de ser efter varandra och ser till att allt funktionerar som det ska :) Mitt största medlidande går till min sons flickvän och den andra jäntan som är med, som skall överleva lukterna efter 3 dygn i en båt med 4 "karlar"...USCH... ;)

För tillfället ser vädret bra ut, inte en droppe regn har det kommit sedan min man körde sonen och hans flickvän till stranden, så man kan bara hoppas att där de nu befinner sig så är vädret lika fint. Trots kylan så visst är det charmigt att sitta på en bergsklack i kvällssol och grilla tillsammans med sina kompisar :) Natten kan bli lite kall, men är man 6 individer som kryper in i en båt som packade sillar så måntro inte värmen infinner sig ;) Nu blir jag nästan  avundsjuk på ungdomsgänget som drog iväg ikväll! För visst vore det härligt att vara ungdom igen? Då förstod man ju inte att det fanns två gamla individer hemma som kallas mor & far...som försöker bortse från det roliga, och tänka på alla faror som finns med en helg ute på havet. Men nu är jag tyvärr ingen ungdom mera, nu är det jag som är orolig för mina och andras ungdomar. Men LITE avundsjuk är jag trots allt... ;)

Oberoende av mina farhågor, funderingar och nervositet, så det enda jag önskar är att min son och hans kompisar ska ha den bästa midsommaren någonsin! Ta vara på allt och se efter varann, och njut medan ni är unga <3 Vad gäller min son, så hoppas jag att han ens hämtar hem hälften av alla våra ägodelar han släpat med sig...i alla fall min Tupperware fryskass :)

Konfirmation...

Veckan börjar lida mot sitt slut och sommarsemestern börjar småningom kännas inom räckhåll. Två arbetsveckor kvar, varav nästa vecka endast betyder tre arbetsdagar för mig. Har måndagen ledig och på fredagen är det midsommarafton. Du milde...tänk att det är midsommar om en vecka? Snart är juni månaden förbi, fy vad månaderna går undan. I ett huj sitter jag här igen och har världens dilemma om julklappar och julgranar... Är det åldern som gör att tiden verkar gå så fort? Visserligen sjöng mina dagbarn julsånger för någon vecka sedan, så tydligen har även de på känn att julen snart är här ;)

Vår bakgård

Ser man på vädret idag, mot gårdagens, så skulle man nog tro att sommaren är slut och hösten är kommen... Visst har det varit välkommet med vatten idag, naturen tackar nog och tar emot. Så även jag. Min man har alltid skött om det här med att vattna alla sommarblommor och andra mojänger som behöver vattnas, och det har jag inte klagat på. Därför har jag ju bara handlat hem en massa fina blommor, då han har skött om dem. I dags läge då han jobbar måndag - fredag, vanliga arbetstider, så har lotten liksom fallit på mig att vattna och plocka... och det är ju inte så skoj ;) Men ska nog försöka göra mitt bästa, så att vi får njuta ännu några veckor av blommor omkring oss. Under min semester kommer jag väl att vattna ihjäl allt...vad annat har jag att göra ensam i 6 veckor. Gubben och yngsta sonen jobbar hela sommaren, så här sitter jag sen och ugglar för mig själv. Har inte ens bilen till befogande...

Hamburgare, kvällen innan konfirmationen.

Sonen ville utmana oss i kubb :)

Nå det är den dagens sorger. Måste först hitta den där sommarlovs känslan, som inte ännu heller infunnit sig...Förra veckoslutet hjälpte nog lite upp stämningen då det var konfirmation. Konfirmationer hör ju sommaren till :) Vår familj har de senaste 6 åren firat konfirmationer, nästa år ännu, sen är det några år paus innan min brorsdotter blir konfirmerad. Tack och lov är det inte så många kvar mer, för mina söner håller på att gå upp i limningarna...Det är ceremonin i kyrkan som de suckar och pustar över... Ni vet inte gott folk, hur hårda diskussioner det gått under de senaste veckorna här i vårt hushåll. Båda killarna försökte komma med ursäkt efter ursäkt för att slippa komma till kyrkan. Den äldre påstod att hans bil knappast kommer att starta i Ekenäs, så han hinner nog inte hem i tid...Han hann nog riktigt bra, eftersom han kom hem redan på lördag kväll. Det sista pojkarna klämde in med, var att vi skulle fara så sent till kyrkan med hopp om att den är fullsatt, så att de skulle få bli ute och sitta på trappan...

Vissa saker måste man bara göra här i livet, hur trist och tråkigt det än är. Och nu var det fråga om deras kusin som blev konfirmerad, så denna mor gav inget val. En halv timme innan gudstjänsten skulle börja, satt hela familjen + två svärdöttrar inpackade på en bänk i en kokhet kyrka. Jag såg till att yngsta sonen satt längst bort från mig, för jag orkade inte höra på hans suck och pust.( minns för väl hans "utbrott" från studentdimissionen från ifjol ) Men helt otroligt, han klarade det bättre än storebror :) Täcks man skriva....men vår äldre satt och spelade Candy crush på sin telefon!?! Är detta ett tecken på att jag misslyckats med uppfostran?

Det bästa med det hela var att vår yngre hade dagarna innan klargjort att jag är garanterat enda mamman som tvingar sina barn till kyrkan, ingen annan ungdom han känner kommer att behöva komma! Gissa om jag smålog ironiskt då jag såg hur en efter en av hans kompisar kom in i kyrkan...så tydligen finns det andra lika "elaka" mammor som mig :) Och inte var sonen DEN ENDA som måste ha kostym på sig heller.... :D Hurdant liv kommer det inte att vara nästa år? Då är det min systerdotter som står i turen, vilket betyder att mina killar inte bara ska orka sitta i kyrkan...de ska sitta i bil till Esbo fram och tillbaka...Jag blir redan svettig av bara tanken :)

Konfirmationsfesten var fin, vädret var på topp, likaså bjudningen. God fisksoppa, och smaskiga kakor, så magen var mätt och ännu en gång kom jag undan med matlagningen ;) Det är dom här små sakerna mina barn borde lära sig, att deras mor älskar alla tillställningar där jag blir bjuden på mat, så att jag själv inte behöver stå vid spisen dagligen :D Men nu är det ju snart slut på alla konfirmationer, och många dimissioner , så vad ska vi nu bli bjudna på??? Nästa etapp i min ålder, blir väl att få springa på bröllop och dop till alla vänners barn, men vi ska nog hoppas att det är MÅNGA år dit ännu :)

Kan man motstå?

Tills dess får jag nöja mig med min årliga husmorssemester, Tallinn resan med min syster. Och vet ni vad, det är inte länge kvar tills årets resa :) För det är imorgon!!! Om mindre än 24 timmar sätter jag mig i bilen, styr kosan mot Esbo och tänker ha ett super kul veckoslut tillsammans med min syster. Jag tänker inte göra ett skvatt...annat än njuta, äta gott, dricka vin, skratta och njuta av min egna tid. Då jag kör över bron, bort från ön tänker jag inte ens se i backspegeln, tänker inte fundera på hur karlarna klarar sig här hemma...klarar dom inte sig, så voj voj... De som känner mig...JO, jag har kylskåpet fyllt med med färdig mat, instruktioner finns uppskrivna, och så nås jag ju 24/7 per telefon...så inte undra på att jag kan ta det lugnt :) Jag skrev ju bara så där, för att låta lite kaxig...Men skönt ska det bli! Säkerligen får ni läsa om min resa i något skede...

Kusinerna <3

Sista veckan i maj...

Ser att det inte blivit så många inlägg senaste tiden, bloggtorka kallas det väl här i bloggvärlden...Ett passande ord egentligen, för mitt liv har varit så himla torrt den senaste tiden att jag inte ansett att det funnits något att skriva om. Men om jag nu skulle få ihop ett litet inlägg med vad som hänt de sista veckorna i maj månad, så att jag nu har något arkiverat från denna period :)

Det som etsat sig bäst i minne från sista veckan i maj var att jag fått sätta mig till färdigt dukat bord hela 4 gånger under en och samma vecka :) Jag är inte bortskämd med att gå ut och äta, eller beställa hem mat. Finansieringen vill inte riktigt räcka till det...så de få gånger jag blir unnad att äta utan att jag själv måste kocka, så är en höjdpunkt för mig :D

Högtalaren på bilden LÄR inte ska kopplas här hemma...

Första gången var torsdagen 22 maj...då var det nog inte någon gourmé middag vi talar om...Om inte vi frågar min äkta hälft..."middagen" bestod av en äckligt flottig hamburgare på Hesburger. Det anser ju min man att är en fem stjärnig restaurang. Herregud, då skall ju majonäsen rinna längs mungiporna, för SÅ gott är det... Han var överlycklig denna torsdag, då vi var till Karis för att söka hem yngsta sonens alla saker från hans internat. Det gick inte som sist vi besökte Karis, då vi kom så tidigt på morgonen och Hesburger var stängt. Vi hamnade att fara med släpvagn efter sonens saker eftersom ungen införskaffat sig en soffa (för 10€, så det var väl ett bra köp...), då vi kom fram till internatet insåg vi att vi nog behövt en släpvagn oberoende om sonen köpt soffan eller ej...Herre du milde hur sonen samlat grejor på sig under ett år! Och då bor han i ett futtigt litet internat rum. Då jag förde honom till skolan i augusti ifjol hade han två kassar med sig... Då vi såg högen utanför internatet, var jag beredd på att min man skulle explodera...men, men, han visste ju att han skulle få klämma in hamburgare, så allt gick lugnt och tror bestämt han visslade på vägen hem :D

Måste i detta skede tacka en annan klok förälder, som har erfarenhet och fick mig att förstå att man inte behöver ta en arbetsdag ledig för att söka barnens saker från internatet. Man kan göra det på en kväll :) Skulle ha sett vackert ut då jag åkt iväg ensam en dag, skulle packa en släpvagn och fästa allt...Sonen skulle ju själv ha varit i skolan...I och för sig, har jag aldrig kört bil med en släpvagn bakom, så antagligen hade den resan slutat innan jag kommit bort från vår gård!

Söndagen 25 maj...då var det dags igen! Då var det den stora dagen då vi föräldrar äntligen var bjudna hem till sonens och hans sambos gemensamma hem :) Så iväg till Ekenäs, med en liten klump i magen över att måste inse att sonen gått framåt i livet. Väl framme var jag nöjd över att se att ungdomarna format sitt egna hem. Lokalen är tyvärr lite äldre och "i sämre skick" en den sonen hade, men hyran är billigare och som studerande/tjänstgörande har man inte råd att vara kräsen. Som de själv sa, de kommer ju inte att bo resten av sitt liv i denna lokal. Jag hade symaskinen med, de ville ha en gardin och ett skynke sytt. Var glad att jag fick "delta" i deras inredning :) Sonens sambo har en innekatt, så nu får han förbereda sig på att ha ett husdjur 24/7 innan han skall skaffa sin hund ;) De planerna tycks nog inte rinna ut i sanden...sonen visade vad han redan införskaffat...ett koppel, klosax och några leksaker. Så nu är det bara hunden som fattas...och många långa nerver :D

Snurre Petter = Snurris <3

Efter "huse synen" tog vi oss en tripp till Santa Fé där vi skulle träffa sonens svärmor, och äta tillsammans. Super god mat, skönt att sitta ute i skuggan och äta, då solen gassade på från klarblå himmel. Kaffe och dopp blev vi bjudna hemma hos svärdotterns mor, så nu har vi äntligen fått träffa henne och hoppas att det blir många fler besök :) Vi (jag och sonens svärmor) har varit "vänner" på FB en tid redan, det är ju så det funkar...så nu är det trevligt att ha ett "ansikte" på en ny vän :D

Efter att jag knappt hunnit smälta all den goda maten från söndagen så var det dags på måndag kväll igen. Då bar det iväg för en sammankomst med alla dagmammor från vår ö, för en avslutning på våren :) Vi samlades på Söderlångvik Gård, som gjort en stor ansiktslyftning denna vinter och nu kan man beställa middagar där. Måste lite skryta och göra PR, firman min man jobbar åt har fixat renoveringen :D God mat och trevlig samvaro medförde kvällen. Tyvärr vill det bli så att vi grupperar oss då vi samlas :( Tre gamla kommuner som blivit en gemensam...Vilket resulterar att vid borden sätter vi oss "kommunvis". Vi tar tryggheten före osäkerheten, trots att vi alla känner varann och jobbar med samma sak, så samtalsämnen borde inte ta slut :) Nå, vi har ju många år på oss ännu att ändra på detta! Denna kväll går även att notera...det var säkert + 15 då vi åkte iväg, jag tog inte ens en långärmad med mig...då vi kom hem 3 timmar senare var det säkert närmare minus grader...yllesockorna rök fram i hast!!!

Sista måltiden var senaste lördag. Då var vi bjudna till grannen, vars dotter blev utexaminerad idrottsledare.
Stående bord med salt/söt buffe, super gott! Måste nämna...denna grannfru borde satsa på konditori! Hennes kakor är så fruktansvärt goda, alla tillställningar finns det nya varianter, och alla är så goda att man kunde "die for them" :) Deras yngre son gick ut grundskolan, och det är en stor milstolpe även det. I alla fall om jag ser tillbaka på mina egna söner och deras tid i grundskolan. Så det fanns orsak att fira :D Första gången på 10 år som inte jag fått uppleva Den Blomstertid Nu kommer...Därav kanske jag inte riktigt fattat att det är sommarlov, det är som om något skulle saknas... Ingen sång och inga betyg...

God buffé hos grannarna :)

SMASKENS :D

Men visst har jag väl märkt att det är sommarlov!!! Jag har ju en härlig individ som surrar runt mig nu i några månader. Har har varit hemma nu snart en vecka, och det märks! Nu tammetusan har jag byke i mängder, en som behöver mat jämnt hela tiden, en som aldrig slutar prata, en som lämnar efter sig var han än går fram. En som hela tiden har tusen järn i elden, en som får lite liv i denna familj, en som får mig att känna att jag är en mamma på heltid igen, en som bara gör mig så glad att han finns där och surrar, en som vuxit till sig under ett år, en som var glad idag efter sin första sommar-jobbs arbetsdag, en som klarat av ett skolår utan ett enda samtal hem från skolan på hela skolåret!

Mamma betalar... <3

Behöver en mammas hjärta mer? Lite god mat nu och då...och egna barn som mår bra och har hela livet framför sig? Vet inte vad ni andra behöver, mitt hjärta är rätt så rofyllt just nu <3