En dag med många nya fina upplevelser, en dag som igen en milstolpe i livet har passerat. En dag fylld av glädje, men även lite vemod. En dag som jag är glad att jag fick vara med att uppleva, för denna dag kommer aldrig igen...En dag som nu håller på att komma till sitt slut, och jag känner av en liten nervositet...
Idag har äldsta sonen haft sin bänkskuddardag, d.v.s Penkkis, det låter mer bekant... :) Jag hade dagen till ära tagit ledigt, för att få vara delaktig i sonens stora dag. Glad är jag att jag gjorde det, för nu har jag kommit närmare inpå känslan, hur det är att fira penkkis...Sonen skulle ändå inte ha berättat några närmare detaljer, om jag stannat hemma och begärt honom berätta om dagen. Han skulle ha ryckt på axlarna, och sagt som vanligt: "Allt gick bra, och inte var det nu någo extra..." Men nu fick jag med egna ögon se glädjen i sonens och alla hans klasskompisar, då de klättrade upp på lastbilsflaken, och tog "farväl" av sin skola.
Lastbilssidorna var täckta av plakat, som var fyllda av Smurfar...var och en elev var avbildad med en anknytning till sig själv, som en smurf-figur. Vår son var IT-smurfen...en smurf med en Laptop i handen...VAD annat hade man kunnat förvänta sig... ;) Datanörden själv är han ju!! Själva abiturienterna var alla klädda i vita "pappers-overaller" som dom själv har målat och designat efter eget tycke. Vår son började visserligen i god tid med att designa sin dräkt, t.o.m jag fick vara med på ett hörn. Han begärde mig att hjälpa honom texta vissa saker på sin halare, och jag var mer än glad att jag för en gångs skull dög till något annat än att sköta de vardagliga sysslorna :D Men hans intresse dalade rätt så fort...(datorn ropade efter honom)...så igår kväll blev det panik, då skulle ju allt vara klart på halaren... Då dög t.o.m lillebrors hjälp! Klockan 23.30 igår satt de ännu på köksgolvet för att få den sista designen klar på halaren...
Allt var under kontroll idag morgon, han var nöjd med sin "dress", kassen med godis var överfylld, efter många påfyllningar under veckan, då några i familjen varit där och "snattat" en och annan gång. Varma kläder i mängder fanns, även något i vätskeformat som skulle värma kroppen inombords... ;) Och en trött son, som hade tidig väckning, då de skulle vara i skolan långt före alla andra elever för att "busa och ta ut det sista" av deras 3 år i gymnasiet...
Sonen såg betydligt mer pigg och glad ut några timmar senare då vi kom till skolan, han hade väl då insett vilken rolig dag och natt han har framför sig :) Efter att de under förmiddagen besökt sina gamla skolor och dagis platser och slängt karameller i mängder, har de nu åkt iväg på kryssning. Nu ska de festa loss, skaka av sig skoldammet, ha roligt hela natten lång, och inte ägna en tanke åt vad skola heter.. :) Och jag, liksom mången annan mamma sitter hemma och är en aning oroliga... Fast dom alla är vuxna och klarar av att ta hand om sig själv, så finns det ändå den där lilla platsen i hjärtat som aldrig kan klippa av navelsträngen...
Och det tror jag min son och hans klasskompisar kommer att upptäcka inom närmaste framtid... Därför kände jag lite vemod idag! Under tre år har detta gäng funnit varann, en del har bundit starkare vänskapsband än andra, men alla har dom fått uppleva samma saker. Och alla har dom kämpat under åren för att komma till det stadiet dom är nu. Och det här är ju bara början, det är nu de ska hitta sin rätta väg i livet, för att få ett yrke. Och det betyder att detta gäng kommer att splittras...alla kommer att söka sin egen väg. Dom flesta kommer att fara på helt olika vägar, för att uppnå sitt mål här i livet. Så igen en gång skall dessa "barn" rivas upp från en trygg miljö...
Det förra trygga stadiet var ju högstadiet, och den "flytten" klarade dom galant, så vad sitter jag här och "babblar" om...;) Av både egen erfarenhet och vad jag sett på mina söner, så är det ju så, att vänner kommer och går...oberoende var och i vilken fas i livet du är. Dom sanna vännerna finns alltid kvar, dom glömmer man aldrig, var än på jorden man befinner sig. För att inte tala om alla minnen, dem kan man inte undgå! Minnen bär alla alltid med sig... Därför är jag glad att jag fick vara delaktig och uppleva denna minnesrika dag tillsammans med min son <3
Så det blev en riktigt super bra vändag idag!!!
Bifogar ett filmklipp här under, har aldrig gjort det förut, så vet inte om det funkar, om någon annan kan se det, men prövar i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar