20 år...

20 år...idag har jag varit mamma 20 år <3 Tycker att det känns som igår då jag låg på BB med vår förstfödda lilla "klimp" i famnen. Idag, dagen till ära då vår äldsta fyllt år, så har väl tankarna gått till dagen då vi fick se vår älskade kille för första gången. T.o.m min man har varit lite nostalgisk hela helgen, även han börjar väl inse att nu har gossen blivit stor och vi föräldrar har gjort "vårt jobb". Vårt barn kommer han alltid att vara, och vi hans föräldrar, men inte på samma sätt som de senaste 20 åren...

Sonens första skor <3

4.5.1994 klockan 13.17 såg vår äldsta dagens första ljus. 56cm lång och med en vikt på 4kg630g kom han till världen med buller och brak. Han föddes med akut kejsarsnitt, inom loppet av en timme efter att vi skulle skickas hem från BB för att vänta tills det var dags för killen att födas normalt av hans egen vilja. Så min första förlossning var egentligen ett enda kaos... Allt hände så fort, då sonen äntligen låg i mina armar, kände jag att jag inte gjort ett knyst för att få denna härliga individ till världen. Hur hemskt detta nu låter, så måste jag ändå skriva hit det. Då jag fick sonen i mina armar kände jag ingen moderskärlek. Det kändes inte så som jag hade trott, jag var inte överväldigad av några extra känslor :( Tack och lov såg jag en stor kärlek i min mans ögon, då han fick hålla sin son i famnen första gången. Men jag var likgiltig, visst var det min son och jag var glad och super lättad att han var frisk, men var fanns moders känslorna???

Kläderna på 1-års foto <3

På kvällen då jag flyttats till avdelningen och min man var på väg hem, kom en sköterska och sa att de nu kan flytta vår son till rummet där alla nyfödda ligger, så att mammorna får sova. Ok, sa jag, utan att blinka på ögat. Jag själv låg i rummet bredvid där alla nyfödda fanns. Somnade till natten, men vaknade på morgonnatten och hörde en massa gråt från alla nyfödda från rummet intill...Min första tanke var att: herregud tänk om ett av gråten kommer från min son...tryckte hysteriskt på alarmklockan, en sköterska kom till mig, varpå jag klargjorde att jag vill ha min son hämtad till mig nu...inte just, utan NU...Tog inte många minuter innan jag hade sonen vid min sida, och från den stunden har han funnits vid min sida <3 Jag låg 7 dygn på BB och vareviga sekund och minut fanns han i mitt rum, bredvid mig tills vi åkte hem tillsammans. Sista natten på BB frågade sköterskorna om de skulle flytta honom till rummet bredvid, så att jag skulle få sova en ordentlig natt och vila upp mig inför hemfärden. ALDRIG I LIVET, svarade jag!

Vår äldre hörde till dem som minsann höll igång mig på nätterna, han åt stup i kvarten. Då han minskade med natt ätningen, då höll han oss igång på kvällarna...han var en kvällsmänniska, tack och lov sov han länge på morgnarna. Han har samma rytm än idag, 20 år senare <3 Och bra har jag orkat, trots att jag valde bort att sova utan mitt barn på BB, sista natten innan jag åkte hem för att klara mig själv som mamma 24/7 ;)

Första ylletröjan, stickad av farmor, från garn av mormors lamm och får <3

Det "sägs" att om man som förälder måste vaka med sitt barn på natten då de är små, så får man sova lugnt då de är i tonåren...Det kan jag hålla med om! I vår familj har det i alla fall blivit så. Vår äldre som höll oss (läs: mig) vakna hela halva nätter då han var liten, så har verkligen inte orsakat oss många sömnlösa nätter under de senaste 15 åren. Vår yngre sov som stocken då han var baby, tack vare honom blir inte alla mina nätter så långa idag... ;) Det berättar jag mer om dagen vår yngre fyller 20 :D Kan bara konstatera att jag är super glad att ha två så olika söner, det har satt sprätt på min vardag, tänk hur tråkigt mitt liv skulle vara om allt och alla går efter samma koncept...

Första gången jag åt av dessa, var då min syster hämta åt mig till BB <3

För 20 år sedan, då vi blev föräldrar, fick vi givetvis en massa gratulationer av alla nära och kära. På ett kort hade en nära vän skrivit något i stil med detta, minns inte ordagrant efter 20 år..."Grattis, nu har ni det över, eller egentligen är det väl nu som det börjar"... Då jag var 22 år så tänkte jag väl inte så mycket på de orden, men idag då jag är 42 år, mor till en 20-åring, så kan jag inget annat säga än att de orden träffa mitt i prick <3 För 20 år sedan började min stora färd inför ett liv som jag inte hade en aning om hur det skulle bli och se ut...Idag vet jag...men tyvärr måste jag också inse att nu 20 år senare är det för sent att tänka i de banor att: Tänk om...tänk om jag gjorde så...tänk om jag sagt si...Nu får jag bara leva med det som varit och hoppas att jag och min man i alla fall gjort ett medel måttligt jobb som föräldrar.

Jag har fortfarande "skuldkänslor" för att jag inte fick moders känslor direkt efter sonens födsel, jo jag vet att det är 20 år sen, men det finns etsat i min hjärna...Men jag lovar min son: De första 12-13 timmar i hans liv, som jag inte var den perfekta mamman, så ska han aldrig mer få uppleva! Det kommer inte att komma en minut som inte jag finns vid min sons sida, så länge jag lever <3 (samma gäller vår yngre...idag var äldsta sonens dag, i augusti "gråter mitt hjärta" för vår yngre, som tar steget 1 år närmare sin dag från att bli myndig...) Min äldre lär nog inte klandra mig för de första 12 timmarna i hans liv, han borde väl inte minnas dom... ;) Idag har vi firat 20-åringen, och han åkte gladeligen iväg till Ekenäs med bilen fylld av gåvor. I skrivande stund håller han troligtvis på att byta om till statens gröna kläder, för en inkommande tjänstgörings vecka... Grattis till min stora karl <3 <3 <3

Min baby <3