Semester... ???

Nu har jag haft semester i två veckor, och tackar gudarna att jag har fyra veckor kvar, eftersom mina två första veckor inte riktigt gått så som jag tänkt. Visst har jag varit ledig och inte behövt anstränga mig så mycket, förutom förra veckoslutet då det var Baltic Jazz festival och jag hjälpte min mor från tidiga morgon till sena natten. Jag var slut som bara den efter veckoslutet, men i alla fall höll det mina tankar borta från det som höll mig sömnlös under min första semestervecka...

Min första semesterdag fick jag ett samtal av yngsta sonen, ett samtal som sannerligen inte var något en mamma till en 16 åring vill få! Man brukar säga att man får en kall dusch över sig, men jag kan intyga att detta var dubbelt värre. Tårarna flödade, magen värkte och allt såg svart ut. Visste inte hur vi skulle lösa detta "problem"...Yngsta sonen hade fått ett textmeddelande av internatövervakaren från hans skola, som meddelade att sonen inte har en internatplats inkommande läsår. Sonen förstod själv hur "hemskt" detta var, då han ringde mig sa han att kommer nu med de värsta nyheterna någonsin. Först trodde jag att det var ett skämt, efter det hoppades jag att det var ett missförstånd... Det värsta var att ingen av oss visste orsaken till att sonen inte fått en plats på internatet!

Min första känsla var att ungen skaffat åt sig varningar, att han har misskött sig på internatet. Även så resonerade min man. Ansåg ändå att vi föräldrar borde vetat om dylikt, eftersom sonen är underårig. Visste att det är semester för lärarna, men det sket jag bokstavligen i...ringde upp sonens egenlärare, som blev ett lika stort frågetecken som oss... Hon sade att så vitt hon vet har inte vår son några varningar, om han hade skulle vi nog veta om dem. Hon forskade i saken, ringde tillbaka och sa att ett brev är på kommande. Den natten sov jag ingenting, var helt säker på att det kommer ett brev med en massa "överraskningar"...om att sonen misskött sig hit och dit... Tack och lov kom brevet följande dag, jag kunde pusta ut...orsaken var att internatet var fullt. Fick det även bekräftat då jag ringde enhetschefen för skolan. Dock fick jag ingen vettig förklaring på min fråga då jag undrade hur de lämnar en blivande 17 åring utan internatplats, då elever som är myndiga och även "halvt vuxna" får en plats... Han var inte ett dugg förstående, vilken tur för honom att jag var i andra ändan av luren och inte pratade med honom öga mot öga!Det enda han bad mig göra var att återkomma efter 4.8 då semestertiderna var slut, då kunde han eventuellt hjälpa mig...Trodde karln verkligen att jag inom en vecka skulle fixa ett boende åt min son??

Jag sa åt gubben att i värsta fall måste vår son avbryta sina studier, för det finns inte en chans att han kan pendla varje dag. Till det svarade han: Ja, ha.... Det var väldigt uppmuntrande, men vad kvittar det honom! Han har säkert sin feta lön, oberoende hur många elever som studerar i "hans" skola! I brevet hade de ju så vackert skrivit att: ... " vi hoppas att du kan bo hemma och använda allmänna fortskaffningsmedel, så som buss eller tåg..." Jo tack bara! Vi bor på en ö, 90 km från skolan...inte EN buss som har direkt förbindelse till Karis, eller någonstans till Nyland. Till Åbo är det 80 km, Salo 60 km, där närmaste tågförbindelserna finns! Visst fan skulle jag vilja att min son bor hemma, men inte kan jag någonsin förvänta mig att sonen skall spendera hela sin dag, 5 dagar i veckan, med att åka kors och tvärs mellan Egentliga Finland och Nyland för att studera. Måtta med allt!! Men detta anser ledningen för Axxell i Karis!

De som känner mig, vet att jag gör allt för mina barn! Det första jag klargjorde min man var att jag gör allt som krävs för att sonen ska få fortsätta sin skola.En skola, en inriktning som sonen äntligen njuter av. Äntligen ett ställe han trivs på, och han känner sig uppskattad! Vi säljer fast huset, men sonen skall inte behöva avbryta sina studier tack vare detta...För många kanske detta inte skulle vara ett problem, men vi hör till dem som inte har pengar på hög, vi klarar oss, men det finns inget överlopps. Nu fanns det ju inget annat alternativ än att fixa en egen hyreslägenhet åt sonen. Min sömnlöshet första semesterveckan gick ut på min oro över att överhuvudtaget hitta en lägenhet som passar vår ekonomi. Värsta oron var att tänka tanken att ha en 17 åring ensam i en lägenhet, oövervakad 5 dagar i veckan. Vi känner inte en själ i Karis, så vem kan vi kontakta vid behov? Och hur ensam blir inte killen på kvällarna, då alla andra är på internatet? Eller blir hans "lokal" samlingsplats nummer 1...där alla samlas på kvällarna?

På måndagen gjorde jag slag i saken, började jaga lägenheter. Vi hade inte uteslutit Ekenäs, eftersom förbindelserna därifrån funkar och Axxell i Karis ligger 100m från tågstation. I Karis fick vi inte ett napp, i Ekenäs såg det även dåligt ut, och min oro bara växte... Tills jag ringde till den härliga gubben som förmedlade lägenhet åt vår äldre son förra sommaren. Han hade en liten etta, på 24 kvadrat som var ledig :) Så idag, nästan exakt på året från ifjol då vår äldre skaffade lägenhet i Ekenäs, skrev vi hyreskontrakt åt vår yngre. 10 juli ifjol blev vår äldre Ekenäsbo, idag 11 juli blev vår yngre... Och tro det eller ej...jag är nog född med lite tur...:D Min stora oro, mina sömnlösa nätter och min rädsla över att ha en minderårig son "oövervakad" i Nyland, har vänt sig till det positiva. Lägenheten vi hyrde åt yngsta sonen idag, är i Ekenäs, huset bredvid storebror, så de kommer att bo 100 meter från varann <3

Varken den äldre eller den yngre har sagt det högt, men jag som kan "läsa" mina barn, har bakom skenet sett/hört glädjen... Jag har sett glädjen i vår yngre, som antagligen känner en trygghet i att storebror finns i närheten. Glädjen i storebror som gärna vill dela med sig åt lillebror, även "hålla" koll på honom :) Trots att jag aldrig tyckt att syskonkärleken visat sig med våra killar, så nu ser jag den...De "behöver" varandra, och en vacker dag kommer de att inse vilken gentjänst de ger åt sin mor idag, som känner sig vilse med en blivande 17-åring som skall bo självständigt... Men jag vet att ni klarar er, och jag är glad att ni är nära varann!

Jag klargjorde åt förmedlaren idag, som kom ihåg mig från förra året, att nu har jag inte fler barn, så jag ringer inte nästa sommar...hade nog lite lust att säga att:"ringer jag, så är det åt mig och min man du får skaffa bostad..." :D