Ofattbart...

Hade inte tänkt skriva något idag, så som jag inte heller gjort de senaste dagarna...Det har varit rätt så tomt här på min blogg, jag har inte haft så mycket att berätta, ej heller har jag gett mig tid att sitta framför datorn. Men nu vill jag skriva ner några rader, jag fick en känsla i kroppen, som jag vill få nedskriven...

Idag har det igen varit en grå och halvmulen dag, visserligen betydligt bättre väder än igår, men inget riktigt semesterväder... Vädret har antagligen spelat sitt spratt även på humöret, för alla parter inom denna familj har IGEN en gång kommit i luven på varann... Gör vi annat än strider, det undrar jag... Fortfarande har det varit bagateller, det har åter en gång gällt mopeder och hur var och en av oss i familjen ser på saker och ting...och tydligen kommer vi aldrig överens eftersom det alltid slutar med konflikter...


Våra dispyter är bagateller, och om jag inte varje gång minns det då vi har våra konflikter här hemma, så det gör jag i varje fall nu, just idag...För dagens datum är ett datum jag mer än gärna raderat från mitt minne. Denna dag är två år sedan min vän förlorade sin son i en olycka,en bror förlorade sin storebror och många ungdomar förlorade sin hjärtegoda vän. Även jag förlorade en pojke, som jag fått äran att vara delaktig i hans 16-åriga liv...

Men den förlust jag känner, denna dag, 2 år efter olyckan, är inget mot vad hans föräldrar och släktingar genomgår... Jag försöker förstå, jag försöker trösta min vän, men jag vet att man ALDRIG kan "lägga sig in" i den situation en förälder är i, som förlorat sitt barn, då man inte själv gjort det. Vår familj var väl på ett eller annat sätt inblandad under olycksnatten, så som de flesta eftersom vi bor på en liten ort. Jag själv befann mig på en restaurang under kvällen, tillsammans med en vän jag inte träffat på ca.20 år, min man var hemma med yngsta sonen som hade en kompis hos sig, de skulle tälta ute på gården. Äldsta sonen befann sig på samma ställe där hans kompis var innan olyckan... Tänker inte gå inpå närmare händelser, de finns alla fast etsade i våra minnen... Det vi minns är regnet, mörkret, åskan...och det grymma beskedet om vad som hände denna natt för 2 år sedan. Minnet vår äldsta son bär med sig, är säkert inte så enkelt,eftersom han var en av dem som kom först till olycksplatsen och fann sin vän...

Vi pratade om händelsen intensivt med sonen dagarna efter,så han fick lätta på sina känslor, men utöver det har han inte velat prata om det. Han bearbetar sin sorg på sitt vis, jag vet att han saknar sin kompis så mycket mer än han någonsin visat öppet. Den saknad han känner, är ju inget mot vad föräldrar känner efter saknaden av sina barn...

Och det är den känslan jag aldrig kan dela med min vän, den känslan hoppas jag att jag aldrig behöver själv bli utsatt för, och tack vare den känslan, har jag säkert förvandlats till en hönsmamma, en mamma som vill LÄRA sina barn, men ändå känner illa vid sig, och bara vill dem väl. Jag vet att jag inte kan överbeskydda mina barn, och jag kan ju inte låta dem göra vad som helst, utan att lägga gränser... men jag är så himla rädd att jag själv vaknar upp en dag, och inser att livet inte är som det var dagen innan...

Vi ska alla ta vara på dagen som den kommer, njuta av de stunder vi har tillsammans, även om stunderna ibland är jobbiga, fyllda av tjafs och dispyter... För två år sedan, dagen efter olyckan, sade jag åt min vän att: Jag skulle göra allt i min makt för att ta bort den smärta hon gick igenom då...det var ett påstående jag aldrig kan uppfölja, för min vän har sin smärta, hon kommer aldrig över den, den växer med åren...Så tänk er för, så gör jag, inför alla dispyter ni har med varann...Är det värt det, blir jag bättre av det här...? Var glad att ni har varann, vi lever bara en gång och man vet aldrig hur morgondagen ser ut...