Kris...

Trodde aldrig jag skulle skriva eller säga detta, men nu kommer det i alla fall...Gud vad skönt att jobba! Har nog aldrig längtat så mycket efter att få återkomma till arbetslivet, som jag gjorde efter min 3 veckors julledighet. Känslan att få träffa andra individer, känslan att få laga vanlig hederlig husmanskost, känslan att utföra något nyttigt under dygnets ljusa timmar, känslan att ha en normal vardag som jag är van vid...Den känslan är värd guld just nu :) Visst känns tomheten efter mina killar, men har ju lärt mig leva med den känslan, så för tillfället känns allt super bra!
Trots allt det känns bra, så är det ändå KRIS inom dessa fyra väggar...

Datorkris...Nu har tydligen min man och jag blivit så fruktansvärt tråkiga, och det enda nöjet vi finner är att sitta och slappa framför datorn. Två individer-en dator = KATASTROF! Under julhelgen använde jag endast yngsta sonens dator som var hemma på jullov...de få minuter han själv behövde den, klarade jag mig utan...Visserligen hade jag lite bojkott mot allt vad bekommer datorer under mina lediga veckor. Eller emot och emot...jag fann en ny beroende framkallande "hobby". Jag hittade serien Drop Dead Diva på Netflix...och jag var såld... tv-skärmen ropade, rent av skrek efter mig, alltså det var helt hysteriskt! Tack och lov kan man pausa programmen på Netflix, annars hade nog detta hushåll gått under fler tal gånger. Alltså riktigt på riktigt, JAG 40+, kunde spendera en hel dag (läs fler) i soffan med att bara se på serien, fixade mat, men åt framför tv:n...undrar var gubben åt? Var han ens hemma? Fick yngsta sonen mat? Tror bestämt att de båda var hemma och fick mat, för har några minnesblickar över att jag hört kommentaren: Men herregud, ser du på samma serie ÄNNU? Vadå...hade ju bara sett några dar och var inne på säsong 3! Kris eller...

Krisen ligger i ännu, har absolut känt mig tvungen att kolla ett avsnitt efter arbetsdagens slut, för att inte tala om att jag ännu legat i sängen med iPaden och sett innan jag somnat...Ok, jag vet, jag har blivit beroende :) Men idag beslöt jag att nu jävlar får det vara, så klargjorde åt min man idag klockan 17.00 att ikväll är datorn min! Djiisus, gubben fick en lindrig chock! Alltså vadå...när/var/hur...ska du vara länge vid datorn? JO, hela jävla kvällen, svarade jag! Och jag höll fast vid mina ord. Jag har ockuperat datorn denna kväll, och inte ens sett 1 minut på den där serien som hysteriskt snurrar i mitt bakhuvud ;) Men inte gjorde jag nu det jag tänkte göra framför datorn heller...Jag tänkte mest slappa och spela lite, kolla FB och läsa lite bloggar, nu då jag äntligen blivit en typ som läser bloggar :) Nej, jag började istället "jobba"...jag "städade" kameran. Och det gör man ju inte på 5 minuter!

Vi har haft vår systemkamera ca 1 år, på hösten ifjol beslöt jag mig att gå igenom alla foton och arkivera. Tänkte att det var en liten grej att genomföra...Jo, tack, det tog fler veckor :( Hade runt 2000 foton jag skulle ordna upp, pulsen blev ganska hög då! Fixade i alla fall projektet och beslöt att här efter raderas och sparas foton an efter. Nå det blev inte riktigt så, man lär ju inte sig efter första gången...Så idag kväll har jag igen spenderat med att organisera foton, nu var det visserligen endast fråga om ca 800 stycken. Fick det fixat, och nu finns alla våra bilder placerade på olika ställen i cyber världen, d.v.s Google Drive och Dropbox...Hoppas verkligen att de hålls där, annars måste jag nog kontakta konsumentskyddet! :D Visst vet jag att säkraste stället att arkivera sina foton på är i en fotoalbum, framkallade, men då jag bara inte orkar eller har lust. Foton är ju de finaste minnen man kan ha, men jag har nog alla dom viktigaste minnen arkiverade i mitt hjärta <3

Helgens kryssning med våra vänner var även det en upplevelse som kommer att finnas i mitt hjärta. Vi som inte rör oss så ofta utanför broarna, så tyckte det var helt super kul. Det behövs inte så mycket, för att man ändå ska känna sig lycklig. Åt, dansade, drack, skrattade, slappnade av och njöt av livet till 100%! Vad mer behöver man? Inget :) Äldre ungdomarna hade skött bra om hushållet medan vi var borta, största tacken går nog till äldre sonens sambo, hon vet nog exakt hur jag vill ha det :) Vi fick grönt ljus förra torsdagen och "kidnappade" Koda hem till oss, på köpet fick vi hem yngsta sonen som hade fått ledigt från skolan på fredagen. Vilken tur...för både yngsta sonen och Koda, för där har vi nog ett "par" som hittat varann <3 Har nog aldrig sett yngsta sonen så brinnande engagerad för någonting utöver motorfordon och VVS, som han är för sin brors hund :) Inte för att han själv någonsin skulle erkänna det :D

På tal om yngsta sonen... tror bestämt att han kommer att sova hemma inatt... Ta det lugnt, jag har nog koll, jag tror inte, jag vet att han skall komma hem inatt :) Idag klockan 15.30 vek det in en bil på vår gård som jag inte kunde förknippa med någon av föräldrarna till mina småttingar. Min första tanke var...Jehovas vittnen...Tackar gudarna att det inte var dom, visserligen skulle vi behöva lite tände i takkan... Ur bilen stiger vår yngsta...första tanken var: Han har blivit avstängd, fått en varning, utsparkad ur skolan, valt att avbryta skolgången...ja, hjärnan gick på högvarv ( sviter efter sonens skolgång i högstadiet ) Vad gör du hemma?- ropade jag åt honom. Ta det lugnt mamma, jag kom bara bara hem för att hålla ----- sällskap då han sku köra hem, vi far tillbaka imorgon morgon. Jag drog ett djupt andetag, lugnade ner mig och tänkte hur roligt det är att få ett överrasknings besök av gossen :) Innan jag hade andats klart så såg jag bakändan av en annan bil, vilken sonen hoppade in i och ropade:Hejdå, far till Pargas nu, kommer nog hem inatt något slag, för jag ska till Karis imorgon morgon...

Här fick ni en liten inblick i mitt liv just nu, hade ju tänkt lägga upp lite foton, men nu då jag varit så duktig och städat bland med alla foton så vet jag ju inte i vilken mapp jag ska söka...och orkar inte ta itu med det nu :) Lägger min energi på att vänta på yngsta sonen som hoppeligen dyker upp innan jag säger godnatt :)