Ansvar...

Idag morgon då jag vaknade, utförde jag mina vanliga morgon sysslor, helt i lugn och ro. Såg att katten låg och sov på yngsta sonens säng, så gick in i rummet för att kela med henne en stund. Då ser jag till min förskräckelse att denna dag inte kommer att bli bra...jag får panik, vet inte vad jag skall göra, än mindre vet jag hur jag skall lösa det jag nu inser är ett faktum... Bert (yngsta sonens vandrande pinne) har rymt från sin burk...och sonen är i Sverige...jag vill inte meddela honom att hans Bert är borta :(

Eftersom Bert verkligen kan gömma sig väl i sin burk, han ser ju ut som vilken pinne som helst som för övrigt finns i hans burk, så kollade jag 4 gånger i minuten om han skulle ha funnits i burken. Men locket till burken var inte på plats, och katten hade vistats hela natten i rummet, så fanns det bara en förklaring...Bert var spårlöst försvunnen...kanske rent av uppäten :( Min man hade åkt iväg på talko, så jag gick ensam här hemma och letade efter den vandrande pinnen. Jag kollade alla grönväxter, tänkte att han krupit upp till en sådan, för att få näring. Jag var livrädd för varje steg jag tog, med rädslan att stiga på denna pinne. Jag var inställd på att inte dammsuga på fler veckor...Men det värsta av allt var min rädsla över att denna kreatur mitt i allt vandrar på mig, eller så inte...vilket betyder att jag måste meddela sonen att Bert är borta.

Ett par timmar senare hade jag gett upp hoppet, och tänkte väl mest att, vad kan jag göra åt detta...då jag går till sonens rum, och vad ser jag på väggen...Jo Bert :) där sitter han stilla på tapeten...Jag blir så glad, men tillika vågar jag inte ta i honom, så jag rusar efter plasthandskar, tar en pinne från hans bur, och lyckas...Jag lyckas få honom att klamra sig fast vid käppen, och fort in med Bert i hans bur. Tyvärr konstaterar jag att Bert nog varit med om något värre, eftersom ett av hans ben blir kvar på golvet... Och följande ben lossnar då han blir liggande platt i bottnet på burken... Så glädjen var inte lång :( Visserligen hittade jag honom, men tyvärr så har hans nattliga äventyr tagit musten ur honom, eller så har katten gjort det...

Lämnade honom i buren i alla fall, tänkte att sonen själv får se resultatet, och avgöra Berts nästa öde... Fy vad dåligt jag hade att vara... Senare idag åkte jag och min man iväg till bäddavdelningen för att hälsa på min far. Han har för 2 veckor sedan fallit, riktigt illa. Han slog huvudet så hårt att han fick små blödningar i hjärnan, tappat minnet delvis, kindbenet krossat och benet ovanför ena ögat hade gått av. Men nu är han på bättringsväg, opererad med en metallplatta i kinden, minnet kommer bra tillbaka, så jag hoppas att jag har en far som är hemma igen inom en vecka. Skönt redan nu då han är flyttad till ön, så kan jag hälsa på oftare :) Men nog är det ledsamt att se hur ens förälder blir svagare...men så mycket min far gått igenom under sin levnadstid, med olyckor och operationer, så är detta bara en droppe i havet. Han klarar det, och kommer att vara i toppform inom kort...för den karln har vilja och finsk sisu!!! Tack vare det har han klarat sig så här länge, trots hans handikapp.

Och samma sisu och vilja tycks Bert ha...för då vi kom hem med min man, kollade jag genast Bert...och vad skådar mina ögon...Jo Bert har klättrat upp längs med halva glasburken, trots sina två förlorade ben...Så han lever, vet ju tyvärr inte hur länge, och vet inte heller om det är djurplågeri att låta pinnen leva. Men tänkte kolla läget tills imorgon, för visst hänger han på samma ställe ännu, men kanske han samlar krafter...Vad vet jag...så mycket vet jag, att för 20 år sedan lade jag och min man en sköldpadda i en tändsticksask och körde 60km till veterinären, för att betala en massa för ingenting...Sköldpaddan dog följande dag. Så hur mycket jag än är fascinerad av Bert tänker jag inte köra iväg med honom till en veterinär, trots att jag är djurvän. Jag hoppas min son förlåter mig om Bert är borta i måndag...

Han förlät ju mig för många år sedan då han lämnade 8 fågelungar på mitt ansvar, som hade trillat ur sitt bo...jag matade dem med 2h mellanrum dygnet runt, medan sonen var på läger. Jag hade t.om klockan att ringa på nätterna. Och bra klarade jag mig, 3dog, 5 överlevde... Vad gör man inte för sina barn, och alla oskyldiga djur? ;) Men mest av allt önskar jag nu att min far ska bli i så bra skick att han kommer hem, för han betyder nog mer för mig, än en vandrande pinne...