1 år...Jag gratulerar mig själv, jag trodde aldrig jag skulle ha åstadkommit detta! Jag endast kände för att skriva en blogg, jag kände för att skriva av mig. Jag var helt säker på att detta var en tillfällighet, något jag förr eller senare "glömde" bort... Men nu visar det sig, att jag för en gångs skull gjort ett bra val i mitt liv...
Många kanske skriver dagbok, eller skriver små notiser i almanackan, eller helt enkelt har ett minne av guld...Minne av guld har jag inte, korta notiser skriver jag, dagbok har jag aldrig skrivit...Men det gör jag idag ,via min blogg...och tack vare den kan jag återuppleva mitt. Jag kan med några få klick sätta mig ner och läsa vad som hänt i mitt liv...och jag hoppas jag håller fast vid att fortsätta skriva många år framöver, för att även då kunna ta till vara vad som skett omkring mig, då jag känner för att läsa mina äldre inlägg...
Som sagt, har min tanke med min blogg varit helt personligt, jag ville helt enkelt dokumentera ner händelser i mitt liv. Visst är jag mycket glad att jag fått en liten läsarkrets som vill följa mitt liv, att det finns folk där ute som även ni finner glädje att läsa om min tråkiga vardag. Mina inlägg kommer inte att ändra riktning, det kommer även i framtiden att endast handla om mig och mitt liv, för så mycket annat har jag inte att skriva om...
Ser jag tillbaka på det jag skrivit under ett år, då jag ibland lusläst bland med mina inlägg, vet jag att det här är det ända jag vill fortsätta skriva om. Som jag skrev, jag har inte ett minne av guld...Visst minns jag händelser som hänt, jag kommer ihåg vissa detaljer bättre, andra sämre...Så som jag alltid förut gjort. Men nu idag, då jag kan sätta mig ner och läsa mina tankar, mina känslor, läsa händelser skrivna i mina egna ord...det är ett strå vassare, det tar mig tillbaka till "platsen och känslan". Jag minns händelsen på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjorde.
Då jag tänker tillbaka på det gångna året, minns jag alla stora händelser vi firat inom familjen. Jämna kalas, körkort, mopedkort och konfirmation... Jag minns även de tråkiga sakerna som hänt under året. Men då jag under senaste månaden verkligen läst igenom vissa av mina inlägg, så har jag dragits tillbaka till själva händelsen, så att det nästan känts som jag upplevt dem på nytt. Låter säkert helt knäppt, men det är rätt så svårt att beskriva detta i ord, det här är en situation som vore enklare att förklara med prat än i en text...
De händelser som jag upplevt som starkast, var dagen vår äldre körde ut med sin bil, och dagen vår yngre fick sitt mopedkort. Sorg gentemot glädje...två starka känslor, helt olik varandra, men båda har stärkt mig! Visst är de händelser jag alltid kommer ihåg, men då jag läser om dem, tar de mig tillbaka, så som om det hände just nu. Nu undrar ni säkert varför jag vill uppleva smärtan pånytt, då äldre sonen körde ut? Inte vill jag minnas den sorgen jag kände då, jag vill endast bli påmind om hur fort saker kan ändra, hur viktigt det är att ta vara på dagen...Stoltheten jag kände den dagen vår yngre klarade sitt moped teoriprov, är också en stolthet många inte förstår. Men för mig var den enorm, en känsla endast jag kan förstå...och jag är glad att jag kan uppleva den om och om igen :)
En annan sak som jag är glad att jag kan återkalla tack vare min blogg, är yngsta sonens skolgång. Nu har det gått så lång tid att jag börjat lägga bakom mig tråkigheterna gällande skolan. Har glömt bort hur det kändes att vara orolig dag ut och dag in, magont har jag inte haft på månader... Men då jag läser om tiden då det var som värst är jag så tacksam över det beslut vi gjorde. Har en helt annan kille här hemma nu, och det är det viktigaste för mig, att han mår bra! Så finns inget tvivel på att vi skulle tänka annorlunda denna vårtermin, han sköter resten av skolåret hemma, hoppeligen med lika lysande resultat han gjorde hela höstterminen :)
Jag rekommenderar alla som ens känner en liten lust att skriva ner om sitt liv, för att kunna se tillbaka på det då det känns för det, börja skriva... Inte behöver det vara en blogg, men för guds skull skriv ner era tankar och funderingar. Jag lovar att det är värt det. Jag ångrar inget i alla fall, och tänker absolut fortsätta med detta, för min egen skull! Får se om jag känner lika efter 1 år igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar