Suck...

Ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig, ibland går inte livet som man förväntat sig...Varför skriver jag ibland? Då allting allt som oftast går precis tvärtemot. Och sällan går någonting som man tänkt sig...så det är bara att ta skeden i vacker hand och ta vardagen som den kommer...Och försöka se det bästa av det hela!

Har de senaste dagarna varit rätt så stressad på en hel massa saker. Saker jag gått och retat upp mig på nu i en längre tid...Det är kanske fråga om små bagateller, saker alla familjer genomgår, men ibland så kommer ribban bara så högt, så att tålamodet ger vika...Så gjorde mitt igår, men är orolig för mig själv...Då mitt mått är rågat, brukar jag överreagera , jag slår till som blixten och låter allt komma ur mig. Gapar och skriker så taket lättar! Men inte igår...då gjorde jag klart min åsikt, lugnt och sansat,för alla 3 karlar i huset... Sa egentligen inte så mycket, men det jag sa, bet tydligen på dem, för idag har jag känt en helt annan gemenskap i huset...Men ack, HUR länge...

Hur mycket jag än älskar min familj, så skulle jag ibland sälja dem alla rätt så billigt...Då barnen var små, trodde jag att problemen skulle bli mindre med åren. Men de blir ju bara värre och värre, och mer kostsamma...Och gubben i huset blir bara surare och surare, ju "dyrare" ungarna blir...;) Och där skall jag vara som en mellanhand! Vill mina barn väl, tillika jag vill lära dem...den sämsta kombination någonsin...Så jag försöker hitta en gyllene väg, som inte alltid är så enkel. Vet att jag i ett tidigare inlägg skrivit, men skriver det igen: VARFÖR delades det inte ut en handbok på BB...om hur en BRA förälder skall vara?

Med en nästan 19-åring i huset tänker säkert någon, att han är vuxen, han ska sköta sig själv...Så tänker minsann inte jag. Tycker att jag är mer orolig och fundersam över honom nu, än jag var för 10 år sedan. Det är ju snart han skall skapa sin egen framtid...det är snart han skall ta det stora steget i sitt liv och bli vuxen "på riktigt"... Han ska vakna upp ur verkligheten att mamma inte finns där dagligen och plockar upp efter honom, en mamma som inte påminner och ser till att allt  löper som det ska.. Och JO, jag vet, det är mitt fel att ungen forfarande är så bortskämd då han är 18+...

En blivande 16-åring i familjen...behöver jag berätta mer? Det betyder huvudbry, och ännu mer huvudbry...förutsatt att man inte kan svälja vissa saker, och bara konstatera att vi pratar om normala pojkfasoner i den värsta tonårsåldern Trodde väl hans tonår skulle "glida" på utan värre bekymmer eftersom vi redan har genomgått en tonårs period i familjen. Jag har nog klarat det bättre än min man, jag har fortfarande klart för mig att han är ung och hormonerna exploderar i sonens kropp... Det har min man lite svårt att förstå, även det att vi under åren borde lärt oss att det vår yngsta son rör, går oftast sönder... ;) Och JO, jag vet...det är mitt fel att ungen är bortskämd då han är 15+...

Att ha en man som just fyller 43 i huset...är inte heller så enkelt. I synnerhet med tanke på hans ålder...han börjar vara så "gammal"  så att jag inte mera kan lära honom! Han är ju äldre än mig...det är han som borde lära mig! Och det har han säkert försökt...förgäves nu i 22 års tid...och jag lär mig ALDRIG! Jag är en envis besserwisser... Han har lärt sig, han vet min svaga punkt...våra barn...då blir jag en ragata...Och JO, jag vet, det är JAG som skämmer bort våra barn...

Visst hoppas jag att jag lärt mina barn rätt och fel, att de kommer att klara sig här i livet. Jag har kanske inte alltid valt den strängaste metoden, men jag försöker så gott jag kan. Jag tillrättavisar dem, jag lär dem, jag skäller på dem, gapar och skriker...Jag vet att jag försvarar dem, för att jag älskar mina barn och det finns inget här i världen de kunde göra som de inte skulle kunna komma hem och berätta åt mig...de är trots allt MINA barn, och blod är tjockare än vatten...