10 dagar har gått sen jag senast skrev...10 dagar som jag ännu levt i min fantasi värld... 10 dagar som jag levt på hoppet, och hoppats att jag ska se ljuset i tunneln. Levt med hoppet att någon skall "rädda" mig ur denna förträngda vardag jag funnit mig inne i sedan början av Januari...För ett par veckor sedan kändes det som hoppet inte mera fanns...Men mitt motto i livet är: Allt löser sig, förr eller senare... Så har det åter igen en gång visat sig göra för mig... :)
Min älskade lilla gubbe, han som höll på att göra mig galen, han som sett till att min gråa vardag varit ännu mer gråare än vad man kan tänka sig att en grå vardag kan bli...Han fick ÄNTLIGEN jobb igen!!! Och det är det bästa som någonsin kunde hända, för inom ett par veckor, om gubben fortsatt att trassla runt omkring mig ,så hade jag endera "dängt" honom några varv i väggen, eller så hade jag själv skrivit in mig på närmaste "dårhus"... Och hade inte jag gjort detta, så sku nog våra söner ha börjat fundera på samma sak ;) Antagligen hade dom väl skickat oss båda föräldrar på "närmare undersökningar" för att ta reda på om vi är helt normala...eller om vi klarar av att hantera daglig stress...
Visst klarar vi av det, jag och min man...daglig stress...det är ju det som är vardagsmat för var och varannan familj. Det där vanliga dilemmat som gäller: barn, bilar, ekonomi, städning, åsikter, sysslor om vem gör vad...ja alltså allt som gäller att få en familj att funktionera! Det är väl inte det som varit det största problemet, för dessa konflikter har vi haft i snart 20 års tid, och dem har vi hanterat :) Största problemet senaste tiden, sedan gubben blev arbetslös, har ju varit den att vi har haft samma dilemman,men inte fått en endaste jävla paus i allt "grubblande" hit och dit... Medan han hade jobb fick vi i alla fall en liten "time out", men nu den senaste tiden så har vi endast gått här hemma och tärt och nött på varann så gott det bara går! För många är det säkert svårt att förstå min frustation, många önskar säkert att de sku ha mera tid att spendera tillsammans med sin man...
Så för er som inte delar mina tankar, så rekommenderar jag er att ta långledigt från jobbet, be er man att göra lika, lås in er mellan 4 väggar i 12 veckor, inkludera ett av era barn alla dessa veckor, sen då måttet börjar vara nästan rågat, då inkluderar ni barn nummer 2 de sista 4 veckorna. Och försök sedan leva ett normalt liv...som One Happy Family... ;) Och glöm absolut inte det att era barn inte längre är barn, de är två fullt hormonstinna karlar!!! Om någon känner sig frestad att testa detta, och klarar av det utan problem, så tar jag mer än tacksamt emot tips på hur man ska hantera en dylik situation i 3 månader, lugnt och sansat... Förut kunde jag vissla, men tror inte jag klarar det mer...
Nu har i alla fall gubben funnit ett arbetsliv igen, han är tillbaka där han hör hemma. Han har kommit ut ur detta ingrodda skit inom våra fyra väggar...och då pratar jag inte bara om skit som jag inte städat, utom om allt skit som kommer då 4 individer ska försöka komma överens 24 / 7. Han hade tur att få fortsätta inom byggbranschen, åt samma arbetsgivare han jobbade för innan årsskiftet. Skulle läget vara bättre inom byggbranschen på denna ö, hade han säkert inte behövt sitta hemma så här länge arbetslös. Vilken tur att han fick återgå, kan inte nog tacka (tyst inom mig själv) hans arbetsgivare som gav min man jobbet tillbaka...Han räddade ju mitt liv, eller närmare sagt min mentala hälsa...
Min man frågade på söndag kväll då han plockade fram sina arbetskläder och gjorde sig klar för jobbet. om jag tyckte det skulle vara skönt att "slippa se honom" nu på dagarna, då han skall på jobb. Jag såg honom i ögonen och svarade ärligt, rakt från mitt hjärta...JO, det kommer att vara så himla skönt att slippa se dig, för i alla normala förhållanden är det meningen att man är ifrån varandra några timmar per dygn... Kanske det var elakt sagt, men gubben min smålog, och sade att han själv tyckte det skulle vara så skönt att fara på jobb! Han var säkert bara finkänslig...han vågade inte säga som det var...Gud vad skönt att slippa "kärringen" en stund... :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar