Nu har nog min frånvaro från denna sida pågått så länge att jag bara måste sätta mig ner och få ihop något...Vad som blir nedskrivet, vet jag inte ännu. För jag har absolut inget jag känner för att skriva "av mig" eller dokumentera hit till min blogg...och inget nytt har hänt som jag vill berätta om. Så varför sitter jag då här och försöker få ihop ett inlägg?
Antagligen sitter jag här, för att jag i fler dagar velat sätta mig ner och skriva, men helt på riktigt, med handen på hjärtat...Jag har INGET att skriva om...hur fans tråkigt liv har jag riktigt??? Har jag kommit till det stadiet nu, då det bara är min gråa vardag och jag...Händer det inget mera i min vardag, något som skulle ge mig behov att få avreagera mig här i min "dagbok"? Tydligen är det så, att inget speciellt varken retat upp mig eller gjort mig extra glad den senaste tiden...Allt har väl varit som vanligt, så som det väl är bäst att livet ska vara. En trygg och bekant miljö, med rutiner och inga oväntade överraskningar...
Eftersom de största bekymren jag haft under åren, då det gällt yngsta sonens skolgång, är ett minne blott, och den äldsta sonen har valt att spendera sina "läsveckor" hos sin flickvän i Ekenäs, så har jag ju inget större huvudbry vad gäller sönerna. Om den äldre verkligen läser riktigt på riktigt där han befinner sig, så det vet jag ju inte...men jag behöver ju i alla fall inte reta upp mig på det, eftersom jag kan gå här hemma och fantisera att han läser :) Man kan ju alltid få verkligheten att se bättre ut, med fantasier och drömmar...
Jag fantiserar ju nästan dagligen om den dagen min man får ett jobb igen...Här har han ju gått hemma igen sedan julen...Och det känns som en evighet! Och om min fantasi inte snart blir verklighet, att gubben slipper ut och lufta av sig dammet från detta hus, så går jag in i väggen...Alltså, en kvinna klarar av mycket, kan göra många saker på en gång...och jag själv personligen försöker alltid se det bästa av situationen. Men nu...nu börjar nog ribban vara för hög! Att vara omringad av tre karlar som lider av samma syndrom...
Finns väl inget namn på syndromet, men alla vet säkert vad jag menar...Typiska karlar som varken ser, hör eller vet... Inte ser dom allt skit som dom lämnar efter sig, inte hör dom om man ber dem göra något, och inte har de en aning om någonting!!! Men ändå anser dom att allt ska rulla på som vanligt...Vilken jävla tur att mina "tre män" fått äran att bo med mig, för jag tiger och tuggar rätt så länge, innan jag brister...och min bristningsgräns har varit rätt så nära de senaste veckorna...tror att de känt en liten förvarning på min irritation, eftersom jag sett en liten bättring de senaste dagarna... Äldsta sonen tog den lättaste vägen...han "flydde" till sin flickvän på måndagen... ;) Trots att jag sett en liten ljusning i tunneln, så vet jag att det behövs en hel del ännu, för att få mig normaliserad...
Det finns väl en hel del olika former av depression...en jag hört nämnas är höst-depression...har väl tänkt att jag i min tur lider av vår-depression...men antar att jag endast lider av "för mycket familj" depression... ;) Tänk att jag kan känna så...jag som skulle gå genom eld och vatten för min familj. Eller så lider jag av något annat, något jag inte ännu kunnat lägga fingret på...
Vilken tur att jag satte mig ned och skriva idag, för jag kom ju fram till att mitt liv är inte så jävla tråkigt egentligen...det är bara så himla enformigt :) Men vad mer kan jag begära då jag är 40 år...enda kvinnan i huset med tre bekväma, envisa besserwisser?? Inte kan jag begära något, men jag kan ju alltid fantisera... :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar