18 år...

Det finns en ny fas i livet hela tiden...milstolparna kommer och går. Och allt har sin tid, alla skeden i livet har en märklig betydelse, och de lägger sina spår. Spår både för att minnas saker som hänt och en massa spår inför framtiden, spår som lärt oss genom åren och gör oss starkare individer för varje dag. Varje dag lär man sig något nytt, man blir aldrig för gammal för att förändra den man är, man kan alltid försöka göra det bästa av det hela...

15.7.1995...idag är det 18 år sen den dagen. 18 år!!! Minns den dagen som igår, minns alla känslor, all glädje och nervositet. Minns solen som sken från klar blå himmel, alla släktingar och vänner som valt att tillbringa just denna dag tillsammans med oss. Alla otaliga timmar av förberedelser för att få dagen att bli perfekt, allt pusslande av att få en "natt"vakt till vår förstfödda som var 1-år gammal, och vägrade vara en meter ifrån sin mor och far utan att fälla tårar...Ju mer jag skriver, desto mer kommer bilderna in i mitt huvud, jag nästan ser framför mig dagen för 18 år sedan då vi sade JA till varann, jag och min man <3

Nu är det inte fråga om världens prinsess saga, vi befann oss inte vid ett paradis och min man överraskade inte mig med en ring inklämd i någon matportion tillika han knäböjde och friade till mig ;) Vi satt inte timtal och valde servetter, porslin, kakor eller dekorationer innan vi kunde gå upp till altaret. Frågar ni min man så säger han väl att jag skötte allt, han hängde väl mest med på ett hörn... För att inte göra någon fundersam så kan jag nog klargöra att han NOG var med på noterna att gifta sig, men allt vad hette förberedelser delegerade han mer än gärna åt mig och min familj. Tror bestämt att han var nöjd att jag överhuvudtaget uppenbarade mig i kyrkan, att jag överlevde den värsta stress jag någonsin genomgått...

Mina älskade föräldrar ställde till med hela bröllopsfesten, jag var förstås delaktig hela vägen. Mitt motto "allt löser sig" har jag lärt mig av min mor, och inför vårt bröllop var det säkert då de orden satte sig på min hjärna. Så gott som allt var i sin ordning, det var bara några dagar kvar, då fick jag ett utbrott. Festen skulle hållas hemma hos mina föräldrar, ute i det fria. Hade ingen aning om vilket väder som lovats, men jag brast ihop...jag ringde min mor, galltjöt, och undrade hur hon hade tänkt hantera hela situationen ifall det ösregnade? Vart tänkte hon peta in 100 personer...Hon bara skrattade och bad mig ta det lugnt, allt skulle bli så bra så...Och jag grät ännu mer och fick ännu mer panik...

Traditionsenligt sov jag hos mina föräldrar natten till bröllopsdagen, brudgubben får ju inte se sin brud...Var visserligen panikslagen över hur han skulle klara av att klä sig, fixa sig från topp till tå utan att jag var närvarande...Men t.o.m på den tiden var jag väl förberedd...hade fixat svägerskan som huvudansvarig, hon skötte om att gubben var anständig nog att komma till kyrkan :) Och där stod han, stilig och snygg och väntade på mig vid altaret, så det var ju en lättnad. Ceremonin gick bra, vi lovade att älska varann i nöd och lust...och det har vi minsann gjort nu i 18 år! Har vi klarat dessa år att vara föräldrar till 2 härliga yrväder som krävde all vår gemensamma tid, och nu de senaste året krävt av oss att vi ska klara av att vara föräldrar till 2 skitjobbiga ungdomar (som vi älskar över allt annat), men ändå måste ta den svåra sidan med att vara föräldrar och kunna säga NEJ, ta emot stridigheter var och varannan dag, stridigheter som sist och slutligen slutar med att jag och min man är osams...och allt detta bara för att vi är föräldrar!

Då vi kom ut på kyrktrappan för 18-år sedan,då vi var officiellt ett par, och alla nära och kära var samlade runt omkring oss, såg jag dem alla, men endast ett ansikte har etsat fast mig i mitt minne... Vår lilla guldklimp, i mormors famn, sträcker ut sina armar, tårarna rinnande längs kinderna, och ropar efter mamma... Så fort vår äldre son slapp i min famn, var dagen nästan fullständig.

Jag har antagligen en mor som lägger viktiga saker bakom örat...har hela min barndom pratat om att jag vill åka häst och kärra den dagen jag gifter mig...Då för 18 år sedan var det inte för min del så lätt att fixa, Jag och min man fixade bilskjutsen från kyrkan. Fin bil med alla tillhörande prydnader var ordnat, som ett nyblivet brudpar hoppade vi i bilen, tog en "runda i byn" medan gästerna skulle söka sig hem till mina föräldrar. Då vi på tillbaka vägen kommer med bilen körande förbi kyrkan, stannar bilen till och vi blir tillsagda att stiga ut...Och vad väntar inte oss utanför bilen, jo..en häst och kärra <3 Vi fick världens överraskning, hade aldrig i min vildaste fantasi förväntat mig det .Så igen en gång förverkligades en dröm!

18 år känns som en evighet. med tanke på allt vi gått igenom med gubben måste det ju verkligen var en evighet...Vi har en vuxen son, den andra är på god väg. Som föräldrar drar vi tyvärr inte alltid jämnt, det kan gå hett till ibland, men som ett par kommer vi rätt så bra överens. Har vi klarat av 22 år tillsammans, varav 19 år inbringat föräldraskap, så tror jag nog att vår 18 åriga bröllopsdag kan förlängas med många år ännu, eftersom det för mig personligen känns som vi stigit över de värsta  och tyngsta hindren...