Snart...

Nu börjar nedräkningen, nu börjar det vara nära. Det är nu och riktigt just nu jag ska njuta av dom sista stunderna. Det är nu jag ska ta vara på det goda, uppskatta den stund jag lever i... För nu är det inte många dagar kvar mera, semestern börjar lida mot sitt slut...

Men det kvittar, för tillfället skiter jag i allt som heter semester! Semester kommer varje år, den kan jag pricka in och önska när jag vill...och den kommer att bli längre med åren ännu eftersom jag inte har alla ålderstillägg fulla än! Men det som börjar vara oroväckande nära är dagen jag blir "barnlös", och vet ni det är en känsla som skär genom ben och märg!!! Har vetat nu i en kort tid att dessa veckor närmar sig, har haft all möjlighet att förbereda mig mentalt inför att våra två älskade barn tänker ta steget ut i stora världen och lämna oss "gamlingar" ensamma hemma under veckorna. Visst har jag funderat över det dagligen, och tyckt att jag börjar vara förberedd... Trodde jag jo, men nu har verkligheten knackat på dörren, och jag gråter, mitt hjärta håller på att slitas i bitar, visserligen tyst inom mig själv, ännu i dagens datum. Men vänta bara om några veckor, då verkligheten blir sann, och våra älskade killar inte bor hemma mera...

Jag mår innerst inne inte så bra just nu, för mig är det här ett helvete. Att se sin äldsta son packa låda efter låda, saker som jag varit van att funnits i hans rum i åratal, nu hamnat ner bland saker han tänker ta med sig till sitt första egna hem. Se hur hans rum "försvinner", i samma takt jag känner att han försvinner... Och i samma veva leva med känslan att yngsta sonen också kommer att vara borta. Visserligen packar inte han mer med sig än sina kläder och enda synliga från hans rum som försvinner är datorn. Mest synliga för mig är ju förstås det att HAN inte sitter där...Alltså jag håller på att bli tokig! Kunde ingen berätta åt mig för 20 år sedan att man bara har sina barn till låns... I alla fall kunde någon ha sagt hur hemskt det känns den dagen dina barn lämnar den vardagen jag som mamma är van vid.

Jag hoppas det finns andra mammor som känt / känner lika som jag gör idag. Det jag känner just nu, får i alla fall mina egna värderingar här i livet fullbordade. Jag lever för mina barn, och det finns inget jag inte skulle offra för dem. Men nu har jag kommit till det stadiet där jag måste se mig själv övervunnen...jag måste offra...

Jag måste offra mig själv, lägga mina egna känslor åt sidan, försöka vara en uppmuntrande förälder. Att se glädjen och förväntningen i vår äldsta son...längtan att få flytta och skapa ett eget hem. Att se hur han utvecklats till en ansvarsfull vuxen, som sköter allt själv vad gäller adressförändringar, bidragsansökningar fram till avtal med elleverantören...gör mig glad. Jag känner på mig att han kommer att klara sig riktigt bra här i livet. Därför vill jag visa det åt honom, jag vill berömma, uppmuntra och stötta. Och det gör jag...mina tårar kommer då jag är på wc, ute på tobak, eller då jag är ensam hemma. Men glädjen jag visar åt sonen, den är också ärlig, för den glädjen kommer från mitt hjärta. Jag har full förståelse för hans längtan att få flytta hemifrån, och jag är så glad att jag får vara delaktig med att hjälpa honom att inreda sin första bostad. Jag delar även hans "lättnadskänsla" att komma bort från sina föräldrar...Herregud, jag har faktiskt också varit 19 år...

Men jag har även varit en mamma i 19 år...nu skall jag gå till en deltids mamma. Ett val jag inte kan välja själv, men det är nu jag hoppas att allt det jag lärt mitt barn, kommer till punkt.  Jag vet att han kommer att klara det galant, men jag hoppas det kommer stunder han saknar det han varit van vid här hemma...Stunder som gör att han gärna hoppar i bilen och kommer hem någon dag. De flesta studerande känner väl ingen längtan att besöka hemmet under helgen, om man har egen bostad... Det har äldsta sonen klargjort, han tänker inte komma hem varje veckoslut, vilket jag hoppas han inom närmaste framtid ångrar och gärna kommer hem nu som då. Tack och lov skall yngsta sonen bo på internat, så han MÅSTE komma hem till oss under veckoslutet :D

För alla som är smått avundsjuka på mig som har 6 veckor sommarsemester...Denna års semester blev inte som jag tänkte mig. De här sista två veckorna går i "sorgsna" tankar, inför ett förberedande om en tung inkommande höst. Är visserligen glad att jag är ledig, så jag kan hjälpa båda våra barn med att installera sig inför sina nya boenden som hösten för med sig... Jag som älskar höst, undrar om jag kommer att njuta av årets höst???