Fy tusan vad tråkigt jag har det för tillfället... Har i dagarna tre nu haft de längsta dygnen i mitt liv och om jag nu den senaste tiden längtat efter fredagen, så är det inget emot hur jag nu VERKLIGEN hoppas att morgondagen går fort och fredagen äntligen står bakom dörren. Visst längtar jag efter mina egna barn som skall komma hem , men det jag mest ser framemot denna fredag är att jag skall få jobba...
Har en längre tid känt att mitt ena ben inte mår bra...speciellt kvällstid har jag haft värk och lite svårt att stöda på benet. Har utan att ens funderat på saken något mer, antagit att det har med ålderdomen och min övervikt att göra. Så jag har varken gnällt eller nämnt om saken åt någon. Visst har min man och söner ibland frågat varför jag inte kan gå normalt... Förra helgen förvärrades läget, på söndagen kom sista droppen. Skulle köra yngsta sonen till hans flickvän, haltade rätt så bra redan då vi gick till bilen. Då jag kom hem tillbaka, visste jag inte hur jag skulle ta mig ur bilen, benet gav totalt vika, det höll inte att stå på. Vilken känsla...då kände jag mig påtittad, då jag skulle "gå" de få stackars stegen mellan vårt garage och vår framdörr. Jag klarade det, med samma nöd och näppe sökte jag mig till soffan...och där blev jag!
Alla vet väl att en kvinna som är sjuk så ger sig inte i första taget :) Så under kvällen gjorde jag mina sysslor, som tog en evighet jämfört med vad det i vanliga fall gör. Att ta sig från plats A till B genom att klamra sig fast vid varendaste möbel du hittar på vägen, varje steg känns som du skulle gå på en spikmatta, men du gör det... eller jag gjorde det i alla fall! Dum som man är... I något av de svagaste ögonblicken sade jag åt min man att måntro jag borde anmäla mig sjuk till måndagen? Vilket jag inte gjorde, jag var helt säker på att en natts vila skulle göra mig återställd. Men det fick jag minsann äta upp...
De som känner mig, vet att jag stiger upp maximalt 15 minuter innan jag börjar jobba. Jag behöver ju endast klä på mig, borsta tänderna och låsa upp dörren innan första barnet anländer. Denna måndag morgon hade jag klockan att ringa 1 timme!!!!! innan första barnet skulle komma. Jag ville vakna och kolla läget i lugn och ro, hur mitt ben verkade. Behövde inte kolla så länge...innan jag kom ur sängen och kom fram till min telefon, hade det gått 15 minuter och några aj, aj, aj skrik. Så hade inget annat val än att meddela alla "mina familjer" att denna dagmamma var tyvärr arbetsoduglig... Önskade verkligen då att jag gjort beslutet på söndagen!
Visst är det krångligt för alla som måste anmäla sig sjuka, ditt jobb blir ju "lidande" och någon annan måste rycka in. Att jobba som familjedagvårdare, känns det som om det vore ett strå värre att bli sjuk, i alla fall då det kommer på kort varsel. Då måste alla förbereda sina barn att de skall till reserv platsen, de måste inom noll röda sekunder packa "reservväskan" med nödvändigheter. Oftast finns ju alla reserv saker hos mig...allt från regnkläder, stövlar och deras vagnar de sover i. Det är då mitt dåliga samvete börjar gro...och som nu på måndagen kände jag mig riktigt skit, VARFÖR tog jag inte beslutet på söndagen??? Då hade familjerna kunnat förbereda sig bättre. Men ville innerst inne tro att mitt ben skulle vara iskick.
Trots att jag vet att barnen har det bra där de är i "reservvård" går jag ändå ständigt här hemma och funderar och har dåligt samvete. Jag kan inte koppla av, jag saknar nog dem så som jag saknar mina egna barn. De hör till min vardag <3 Och att vara sjukledig just denna vecka gjorde ju inte saken bättre...Idag skulle vi ha firat en 1 åring och imoron en 4 åring...Tack och lov är de så små ännu och mer än gärna firar gång på gång, så i fredag då jag TÄNKER jobba igen, då blir det ett hejdundrande kalas :) Det ska bli så roligt att träffa barnen igen, hoppas att de gärna kommer tillbaka till sin "gamla-tråkiga" dagmamma...
Började visst dagens inlägg med att jag är sjuk, men jag lever så in i det jag skriver så allt som oftast bryts väl den röda tråden i det jag skriver... Besökte företagshälsovårdaren på måndagen som konstaterade att jag har inflammation i min höft, fick en dunderkur, som verkar vara bra eftersom jag börjar känna mig i toppform. I alla fall kan jag gå igen, utan en massa hjälp av väggar och möbler. Är nog lite skeptisk mot det här med inflammation, tror nog det har mest har att göra med att jag använt min kropp fel och den fått lite stryk och behövde lite vila!På tal om företagshälsovården så lär läkaren jag var till på måndagen jobbat där sedan 2009, och jag hade aldrig träffat henne, så tydligen är jag inte så rysligt ofta sjuk att jag måste uppsöka läkare. För att göra inlägget ännu lite längre måste jag ännu skriva om mitt stora tack, som jag verkligen ville komma fram med men inte hunnit här bland allt mitt svammel!
Tack till dig som skjutsade mig till läkaren, under tiden jag var där så handlade du mat åt oss <3 Jag hoppas verkligen alla jag känner har så goda grannar som jag har, de ställer upp i vått och torrt. Säkert hade jag kunnat beställa taxi, men visst föredrog jag att åka med grannfrun :) Ifall någon funderar, så i vår granngemenskap finns det inget att kritisera om. Ena dagen får man skjuts, andra dagen har man leverans av klädesplagg, som man inte ens "beställt". Kan det bättre bli...
Nej, inte på den fronten...men jo, bättre kan det bli bara jag får jobba i fredag och min vardag ser ut som den skall :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar