Då jag äntligen sakta lärt mig leva med att sönerna är borta på veckorna och märkt att de faktiskt klarar sig riktigt bra utan sin mor, så nu kom den här ångesten att jag skulle absolut behöva vara hos vår yngre just nu. För den stackars lilla är sjuk...flunssa och feber :( Hur ska han någonsin klara detta utan mig? Ingen som passar upp honom då han ligger där i anletes svett och känner sig så dålig och svag. Stackars lilla lilla baby...
Herregud skulle han läsa det jag skriver, skulle han eliminera mig från hans omvärld. Han har ju bara lite stegring och halsen sjuk, och inte har det gått någon nöd på honom heller. Det är ju bara mina höns mamma syndrom som spelar spratt i mig ;) Idag morgon efter att han meddelade att han var sjuk och jag skötte min plikt med att meddela skolan att han blir borta, då fick jag "ångest". Han har inga "medikamenter" för att hjälpa hans tillstånd, han ligger ensam på internatet, han får ingen mat och det värsta av allt: mamma kan inte trösta honom ;)
Så telefonlinjerna har gått heta idag...efter att jag vågade tro på att ungen var sjuk. Trots att jag är höns mamma, är jag ändå för det mesta skeptisk då det gäller sönerna. Då sonen meddelade att han har feber, ringde jag genast upp och undrade hur han kunde veta att han har feber, då han inte har ett feberglas? Tydligen finns det ett litet medicinskåp fylld med vissa nödvändigheter ( inte piller ) på internatet, så därifrån hade han fått ett feberglas. Hörde även på rösten att han verkligen inte var frisk, så uppmanade honom att vila hela dagen. Mat från skolan hade hans rumskamrat lovat att hämta, och för det mesta har han sovit eller spelat på iPaden. Så han klarar sig riktigt bra!
Det är ju bara jag som går här hemma och tycker synd om honom. Stackars liten som legat HELT ENSAM på internatet en hel dag. Och nu på kvällen då jag ringde var han också ensam, alla andra var ute, och så tyckte jag då igen ännu mer synd om honom ;) För då visste jag minsann att han var sjuk...om han verkligen hölls inomhus trots att alla andra var på byn. Han har tydligen lärt sig något...har alltid varit sträng med det att om man är borta från skolan, då visar man sig inte heller ute på kvällen! Eftersom han vet att jag inte kan kolla upp om han på riktigt är sjuk så kunde han ju gott vara ute nu som bäst. Så inte är han i toppform,eftersom han ligger inne. Och snart får han "hjälp"...
Vilken tur att vi har båda killarna rätt så nära varann där i Nyland :) Äldsta sonen sitter som bäst på väg till Karis, han ska föra lite mediciner åt brorsan. Äldsta sonen var sjuk i sin tur för en vecka sedan då han for till Ekenäs, så då skickade jag med allt tänkbart som skulle lindra hans tillstånd. Nu måste jag vara ärlig...den dagen hade aldrig hänt som vår äldre hade frivilligt satt sig i bilen och kört ca. 20km för att hjälpa sin bror. Sådan syskon kärlek råder inte för tillfället i denna familj... Äldsta sonen hade andra VIKTIGARE saker som han skulle sköta i Karis, så på köpet kunde han leverera lite första hjälp åt brorsan. Gud nåde, vore rollerna ombytta, då skulle säkert vår äldre kräva att lillebror fast skulle krypa mellan Karis och Ekenäs ;)
Så mitt motto igen: Allt blir nog bra bara det blir färdigt...Nu vet jag att vår yngre får lite mediciner, han får även lite sällskap, en bråkdels sekund...antagligen ringer väl vår äldre då han är utanför internatet och säger: Om du ska ha någo mediciner så laga dig ut efter dom!!! Nog är dom så härliga våra killar. Oberoende om dom inte drar jämnt så ofta nuförtiden, så kan jag i alla fall vara lugn. Nu kan jag inse att mina barn faktiskt klarar av att vara sjuka fast inte mamma finns i närmaste närhet...
Så jag behöver inte fara till Karis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar