Militärmamman del 3...

Söndag kväll, och helgen är förbi. Otroligt hur fort dessa lediga dagar går, visserligen har jag semester nu så ledighet får jag fortsätta med :) Men helgen tillsammans med äldsta sonen är förbi, och det känns som tiden inte riktigt räckte till...Får väl vara glad åt dom timmarna vi hann ses, det har varit en super bra helg, och jag har fått "bot" mot den värsta längtan och saknaden...Nog för att jag saknar honom mer nu igen efter att jag fått träffa honom <3

Öppna portar var det igår i Dragsvik och dagen då alla soldater gjorde sin faned. Instuvad i bilen med min man , yngre son och svärföräldrarna, styrde vi kosan mot Ekenäs. Efter ankomsten och många tusentals steg från platsen vi fick parkera bilen, innan vi befann oss inne på området där faneden skulle ske, hade jag gett upp hoppet om att ens ha den minsta lilla möjlighet att hitta vår son. Hade fantiserat att vi kunde stå rätt så nära honom under faneden. Med ca 700 beväringar och varje beväring har + - 5 besökare, så är det bara att konstatera att man får vara glad att man överhuvudtaget ser NÅGONTING :)

Vi var i god tid framme, så vi hann gå runt området en stund. Det kom grupper med soldater från alla håll och kanter, råkade se fler bekanta pojkar, men inte min egen. Min man hade en rätt så bra uppfattning om var han trodde att sonens kompani kommer att stå uppradade så vi sökte oss till det området då tiden började vara inne. Varefter vi tyckte att vi skulle se hela proceduren lite bättre på ett annat ställe, så vi flyttade oss dit.Där stod vi alla och såg ryggarna av massvis med grönklädda soldater, och hade allmänt kallt och lite tråkigt...Yngsta sonen var vid bristningsgränsen...Mitt i allt säger min man att han ser vår son :) Ja, ha tänkte jag, du har då minsann en skitbra syn, och har du nu tänkt att vi alla andra ska se lika bra... ;) Tills min man pekade, och jag själv fick syn på sonen,som var typ 3-4 meter ifrån oss :) Så vi fick följa med på nära håll, och det var jag glad för, tillika jag var så förbannad! Och det har min man och äldsta sonen minsann fått höra om...

På morgonen före vi skulle åka iväg, fick min man meddelande av sonen att:" Fotografering är förbjuden, order högre uppifrån" Men det skiter väl jag i, jag tänker fota...klargjorde jag gubben. Såg hans min, så i det skede sa jag att jag kan väl i alla fall ta med kameran i handväskan för säkerhets skull. Såg på hans min igen...lämnade kameran hemma... Gubben sa att vi kan ta bilder med telefonen "i smyg". Hann väl bara stiga ur bilen i Dragsvik då det enda mina ögon beskådade var kameror i alla valörer. Objektiv som var längre än långa...och där står jag med min Samsung telefon i fickan som man inte ens kan zooma med :( Gissa min frustration då vi råkade komma så nära sonen, hade haft chansen att få fina bilder...men, men...kameran var hemma!!! Tack och lov har yngsta sonen lite bättre finesser på sin telefon så han knäppte rätt så bra bilder, trots att han var ilsken och sur...Han trodde faneden skulle ta 30 minuter och efter det raka vägen hem. Vilken tur att hans morbror for hem 2 timmar före oss, så han fick åka hem med honom...

Faneden löpte väl bra, har ju ingen aning om hur den skall löpa? Det enda som inte löpte så bra var soldaternas sång...De skulle "sjunga" två sånger. Jag skrattade så tårarna rann, och så gjorde nog de flesta. Det var absolut det horriblaste jag hört i mitt liv...700 män som garanterat alla sjunger / skriker i olika stämmor, det var hemskt! Men roligt :)  Efter själva EDen, förflyttade vi oss framför alla kompanier, då fick vi följa med Förbimarschen, och den var mäktig. Det nästan rös i kroppen då alla soldater marscherade i takt. Roligt att se hur en del var "normala", några hade svårt att hålla sig för skratt, och vissa var grav allvarliga...som vår son t.ex :) Yngsta sonen som hade hittat lite glädje i sin situation, tack vare att han visste att han skulle slippa hem lite tidigare, filmade marschen och då han såg på den idag, så hade han fina öknamn till sin storebror. Han jämförde brorsan med Hitler och Gestapo, menade att han aldrig sett sin bror så allvarlig :D :D

Måste nog hålla med yngsta sonen! Har nog aldrig sett den äldre så bestämd och viktig förut :) Han klarade t.o.m att hålla "poker face" trots att en bekants pappa hade stått och grimasera och försökt få honom att skratta. Svårt hade det varit, sonen sa att det var bara fråga om sekunder innan hans bestämda blick hade förvandlats till skratt... Utöver det här hade sonen annars glädje inom sig, så ett gott skratt skulle han ha velat visa. Det berättar jag mer om i nästa inlägg...kunde fast skriva sida upp och sida ner nu, men måtta med allt! Det får komma i etapper...